Hard to Kill är Steven Seagal's andra film. Här spelar han Mason Storm, en polis som snubblar över bevis för korruption inom poliskåren och politikervärlden. Hans fru blir mördad och själv hamnar han i koma.
7 år senare vaknar han upp. Med hjälp av en snäll sjuksköterska och kinesiska örter, tränar han upp sin kropp och sitt sinne för att komma i form igen och hämnas på dem som mördade hans fru.
Seagal kan vara mannen med sämst klädstil och fulast frisyr av alla actionstjärnorna från 80 och 90-talet. Detta är standardaction med svajande gitarrer och blippande keyboards som soundtrack. Seagal’s specialitet är att bryta av armar och ben på sina fiender. Det är dock underhållande tidsfördriv om du som jag är svag för actionfilmer från denna tidseran, dessutom är det en av de få tidiga Seagalfilmer jag inte såg som tonåring. Den första filmen jag såg var Out for Justice, då tyckte jag att han var det fräckaste jag sett på film. Nu, snart 20 år senare är han inte så fräck längre.
Pam Grier spelar Coffy i denna Blaxploitation klassiker från det glada 70-talet.
Coffy är en sjuksköterska som efter att hennes lillasyster knarkat ner sig och polispolaren blivit sönderslagen, tar lagen i egna händer och rensar upp bland knarklangare och annat slödder i Los Angeles.
Det mesta som hör genren till finns i denna film. Catfights där kläderna åker av fortare än kvickt, rakblad i afrot, käcka one-liners och ett funky soundtrack. Trots detta är det något som saknas. Efter en fantastisk öppningssekvens blir den stundtals lite seg och det händer inte så mycket. Grier visar brösten titt som tätt och skjuter hejvilt, sen är filmen slut. Storyn tillför inget nytt och actionsekvenserna imponerar föga om man bortser från det helt utflippade tjejslagsmålet som är bland det bästa jag sett på vita duken.
Det är dock en perfekt slötitta film med ett riktigt bra soundtrack och Pam Grier är cool som få. Jag går vidare till Foxy Brown.
En soldat återvänder till sin hemstad för att hämnas. Under fem dagar tar han livet av dem som behandlat hans mentalt handikappade bror illa.
Dead Man’s Shoes är en fantastisk hämndhistoria som är så mycket mer. Det är ett relationsdrama mellan två bröder. Filmen inleds med videofilmade barndomsminnen. Långsamt byggs en historia upp med tillbakablickar på vad som gick fel. Vi får en inblick från alla parter och ibland är det svårt att vara dömande. Paddy Considine spelar den hämnande brodern med en nerv sällan skådad i denna typ av film och slutet är perfekt iscensatt utan klichéer.
Regissören Shane Meadows nästa film blev den kritikerrosade This Is England som jag nu skäms lite grand över att jag inte sett. Jag har varit på väg att se den många gånger men det har aldrig blivit av. Helt klart är den nu på min lista över filmer jag måste se.
Många ”vanliga” filmtittare har förmodligen missat detta moderna mästerverk och det är verkligen synd då detta är en fulländad film i alla aspekter och en av de bästa jag sett på väldigt länge.
Året är 1978. En dålig förlorare och fuskare i spelet mahjong ballar ur och eldar upp en kille.
Vi hoppar fram till 1986 där samma man jobbar på Pat Sin Restaurant. Han driver sin restaurang precis så som en dålig chef ska. När polisen börjar ifrågasätta var den förra ägaren tagit vägen efter att de fått brev från dennes bror, börjar den nya restaurangägaren ta livet av sin sladdrande personal en efter en för att sedan mala ner dem och sälja dem som Barbecue Pork Shops.
Wong Chi Hang som är namnet på mördaren i filmen är en elak jävel med kort stubin, och sättet han avrättar sina offer på är minst sagt smaklöst. Polischefen (även filmens regissör) glider mest runt med olika kvinnor både på stationen och på mordplatser likt en hallick. De andra poliserna beter sig som fnittriga tonåringar.
I en film som denna (tydligen baserad på sanna händelser) blir den taskiga humorn till slut riktigt påfrestande. Även om filmen i sig är en otäck historia med en rad riktigt grymma våldsscener, sjabblas de bort med den fjantiga humorn och de kassa skådespelarna (med undantag för Anthony Wong Chau-Sang).
Jag har läst en hel del om filmen tidigare i olika sammanhang och fått uppfattningen av att den skulle vara en av de värsta inom den ökända Cat III kategorin. Självklart är den våldsam men den är också ganska seg. Första delen i filmen går ut på att polisen inser att Wong mördat den förra restaurangägaren och dennes familj. Andra delen består enbart av en oändlig misshandel då polis och fångar (en av dem är den mördades bror) turas om att banka skiten ur honom för att få hans erkännande. Själva erkännandet där det i detalj visar hur han tar livet av en hel familj är vidrig men inte om man jämför med andra filmer. Kanske har jag blivit avtrubbad men jag tycker inte The Untold Story (även känd under namnet Human Pork Chop) tillförde, berörde eller gav mig några kalla kårar. Dessutom så är de flesta kinesiska filmer jag sett väldigt röriga och ofokuserade. Kanske är det för att jag kommer från ett annat land och inte är insatt i vissa saker och ting men när en dialog som denna uppstår så börjar jag undra.
Efter att Wong blivit misshandlad i fängelset frågar han sin fängelsekamrat om han kan få hans urin. Visst får han det och börjar dricka urinen. Följande dialog uppstår:
En mördare härjar i New York. Hans offer är homosexuella och polisen står handfallna då offren blir fler och fler. Al Pacino spelar Steve Burns, en nyutexaminerad polis som helst av allt vill bli kriminalare. När han får erbjudandet att gå undercover som homosexuell med läderfetisch tackar han efter många om och men ja efter att blivit lovad en guldbricka.
Han börjar hänga i barer där alla ser ut som svettiga Freddie Mercury’s för att finna ledtrådar kring mördaren. Han dras in i en livsstil som han verkar bli mer och mer bekväm i.
Cruising börjar mycket lovande med ett dystert New York och en som vanligt mycket bra Pacino. Men efter en timme förlorar filmen fokus och ska jag vara ärlig hängde jag faktiskt inte med särskilt bra. William Friedkin’s regi är som vanligt bra och man märker tydligt att detta är samme man som regisserat The Exorcist (som jag för övrigt tycker är en riktigt överskattad film) och superba The French Connection. Jag gillar Friedkin som regissör och jag rankar Pacino som en av mina favoritskådisar men Cruising är inte särskilt bra. Jag vet inte om det beror på om mina förväntningar var över medel eller om det helt enkelt inte är en bra film. Filmkritiker som Leonard Maltin sågar den och beskriver den som ”en smaklös film med dåligt manus som skildrar den homosexuella världen som sjuk, förnedrande och ritualistisk” medan andra höjer den till skyarna. Jag står någonstans mittemellan.
Far och dotter skall röja ur och rusta upp ett gammalt hus som ska ut på marknaden till försäljning. De hinner knappt börja innan pappan somnar. Dottern hör konstiga ljud från övervåningen och väcker pappan. Yrvaken går han upp bara för att bli mördad av något oidentifierbart. Flickan blir vettskrämd och förblir så filmen ut.
La Casa Muda eller The Silent House som den är mest känd under, har utmärkt sig genom att vara inspelad i en enda tagning. Huruvida detta är sant eller ej, vet jag inte eftersom skärmen då och då blir helt svart. Den är dessutom från Uruguay och jag kan inte komma på en enda film jag sett som kommer därifrån. Det spelar egentligen ingen roll för filmen är rakt igenom urusel. Fast den varar knappt 80 minuter känns den som en evighet. Den försöker vara någonting nytt men använder sig ändå av de klassiska skrämselteknikerna såsom vålnader i bakgrunden vilka bara tittaren ser, samt de obligatoriska ”hoppa till” scenerna. That’s it.
Tydligen ska filmen bygga på en sann berättelse från 40-talet men skulle någon berätta den historien för mig, skulle jag förmodligen ha somnat lika fort som pappan i filmen.
Det enda positiva med denna film är slutet för då är den äntligen slut.
Race with the Devil är en ockult roadmovie från det fantastiska 70-talet som jag helt missat. Det är lite otippat då jag älskar filmer i stil med The Hitcher, Duel, The Hills Have Eyes etc. Det grämer jag mig dock inte över eftersom det inte är varje dag jag tittar på en favoritfilm för första gången. En favoritfilm kanske är att ta i men skulle film sett ut på detta viset idag så skulle jag vara nöjd.
Bästa polarna Roger och Frank åker på husbilssemester tillsammans med sina fruar Alice (Loretta Swit från M*A*S*H) och Kelly. Deras plan är att åka motorcross i Texas och skidor i Colorado. Detta går inte helt enligt planen efter att de av misstag råkat bevittna en satanisk ritual (supersnyggt utförd) med ett människooffer som höjdpunkt.
De rapporterar händelsen till den lokala polisen som totaldissar dem. Efter det går allt åt pipan. Alla de stöter på beter sig mysko och när deras hund blir slaktad och husbilen fylld med skallerormar börjar terrorn på allvar.
Jag gillar Race with the Devil skarpt. Den löper på smidigt och stannar aldrig upp och försöker ta sig själv på för stort allvar. Peter Fonda ser allmänt förvirrad ut och det ödsliga landskapet är vackert. En djävulskt bra film helt enkelt.
Den pensionerade yrkesmördaren Holland får reda på att hans polare Hidalgo som är journalist blivit torterad till döds av Clement Molloch, även känd under namnet Doktorn. När han dessutom får se inspelade intervjuer med andra som fallit offer för dennes tortyr bestämmer han sig för att axla sitt gamla yrke en sista gång. Med sig tar han journalistens änka och dotter som täckmantel till Guatemala för att sätta stopp för Doktorns terror.
Detta är en tidstypisk Bronson-Rulle regisserad av J. Lee Thompson. Även om de flesta verkar tycka att Bronson’s 80-tals filmer suger ganska rejält måste jag nog få lov att säga att det är detta årtionde jag föredrar mest när det kommer till Charles Bronson.
Thompson’s och Bronson’s samarbete med 10 To Midnight och Murphy’s Law tillhör mina favoriter med skådespelaren.
The Evil That Men Do är precis som 10 To Midnight och Murphy’s Law en ganska våldsam film. Den är härligt sunkig med en som vanligt stenhård Bronson som dessutom kan läsa på läppar.
När en film inleds med att Bronson kastar en kniv följt av en stillbild av honom med hans namn vet man precis vad man har framför sig. Bronson på rutin i en sliskig och actionfylld hämndodyssé. Precis som jag vill se honom.
Nicolas Cage och Ron Perlman spelar två desertörer som efter att dödat alldeles för många i guds namn till slut får nog och ber kyrkan och heliga män att fara och flyga.
De blir tillfångatagna och Kardinalen (spelad av en vanskapt Christopher Lee) ställer ett ultimatum. Leverera häxan som sprider pesten i landet till sin rättegång eller stå till svars inför Gud. Tur att de väljer det förstnämnda för det som följer är en resa genom ett mörkt pestdrabbat 1300-tals landskap där ondskan lurar bakom varje hörn.
Season of the Witch är en mörk historia och en ganska otäck och våldsam sådan för att vara åldersatt till PG-13.
Den har fått onödigt mycket negativ kritik vilket jag inte riktigt kan förstå. Detta är mycket bättre än de flesta Nicolas Cage rullarna. Här, iförd ytterligare en ful peruk spelar han varken bättre eller sämre än vanligt, bara mer nedtonad vilket i hans fall är positiv kritik.
Season of the Witch innehåller härligt fjantiga monster, svärddueller och klichéfyllda kommentarer i sann b-films manér fast med en större budget. Jag är även svag för filmer som innehåller ockulta legender och böcker som kan bekämpa ondska. Här finns Klavilus Solomunus Regis – Solomons Nyckel, en bok som innehåller ”ritualer, böner och besvärjelser som använts av heliga män i århundradena för att värja mot ondskans krafter”. Jag ryser av välbehag.
99 Women är en tidig Women-In-Prison film av den besynnerliga Jess Franco, spanjoren bakom närmare 200 filmer av varierande kvalitet.
1969 regisserade Franco nio filmer. Det märks inte när jag ser 99 Women då den inte känns framstressad över huvud taget.
99 kvinnliga fångar avtjänar sina straff på en ö i ”the castle of death”. Där finns en sadistisk fängelsechef (Mercedes McCambridge, demonrösten i The Exorcist) och en slibbig guvernör (Herbert Lom, Dreyfus i The Pink Panther serien). Kvinnorna fördriver tiden med att tillfredsställa varandra och lulla runt i det trista fängelset. Lägg till en flykt så har du handlingen i ett nötskal.
Vad som gör 99 Women bra, är ett över medel skådespeleri och Francos typiska psykedeliska touch. Hans besatthet av den kvinnliga kroppen märks tydligt och han försöker ha den i bild så ofta som möjligt i alla sorters vinklar. Flashbackscenerna är riktigt snygga.
Det är en snäll W.I.P-film. Den är inte särskilt sadistisk eller våldsam vilket brukar känneteckna genren utan känns mer som en matiné film med lite naket.
Detta avser den ”softcore director’s cut” versionen och inte den franska XXX, vilken är samma film fast med inklippta hårdporrscener med helt andra skådespelare.
Haruka kommer hem från USA efter att brutit båda sina ben i en bilolycka. Hennes lillebror Koichi som är besatt av att videofilma allt får stanna hemma och passa henne medan deras far åker iväg på jobbrelaterad resa.
Och lika klart som att flugor dras till skit börjar konstiga saker att hända. Oförklarliga saker. Paranormala saker.
Anledningen till att jag gav Tokyo Night en chans överhuvudtaget var för att jag var sugen på att skriva en recension av en riktigt dålig film. Så var inte fallet.
Visst, det är inte en särskilt bra film egentligen och den tillför inte mycket till de två föregångarna. Vad som däremot var bra var den otäcka stämningen som infann sig när ingenting hände. När det väl hände saker blev det samma visa igen med dörrar som öppnas, stolar som flyttas och andra liknande ”paranormala fenomen”. Inte särskilt skrämmande.
Men som med de flesta skräckfilmer som kommit från japan sedan Ringu och Ju-on satt jag mest och väntade på att dessa figurer skulle infinna sig även i Tokyo Night. Det gjorde de, till filmens fördel.
Rosso Sangue, även känd under namnen Absurd, Horrible och Anthropophagus 2 är en våldsam slasher signerad Joe D’Amato och George Eastman. D’Amato regisserar under namnet Peter Newton för att attrahera den amerikanska marknaden. George Eastman spelar huvudrollen och står för storyn.
Detta gjorde de även med Anthropophagus ett år tidigare. Ibland hävdas det att Rosso Sangue är en uppföljare till denne men det visar inte denna historia några indikationer på.
George Eastman spelar en slags övermänniska vars blod koagulerar fortare än kvickt vilket gör honom nästintill osårbar. Det enda som verkar stoppa honom är om hjärnan förstörs.
Detta får vi reda på då en präst följt honom ändå från Grekland där han genomgick ett experiment som gick fruktansvärt fel. Nu går han bärsärkargång och mördar alla som kommer i hans väg med hjälp av bandsåg, borr och ugn!?
Jag har alltid gillat D’Amatos filmer (om man bortser från de hundratal porrfilmer han regisserade under sin livstid). Det är något särskilt med dem jag inte kan sätta fingret på. De är inte särskilt snygga eller logiska men de håller alltid mitt intresse uppe. Det gör även Rosso Sangue som utvecklas till en riktig nagelbitare med underbart slut.
Den är tydligt inspirerad av Halloween. Här är Dr. Loomis ersatt av en namnlös präst och Eastman behöver ingen Michael Myers mask för att se skräckinjagande ut. Dess klara likheter blir aldrig något problem då Rosso Sangue klarar att stå stabilt på egna ben med riktigt brutala mord och ett högt tempo.
Den alltid fantastiska dialogen gör sig även här påmind.
Sjuksköterska till barnet med den trasiga ryggraden:
- Listen, there’s a man in the house
- Who is he?
- A sick man, he’s crazy and very dangerous!
- Where is Willy?(En riktigt störig unge med fruktansvärd dubbning)
- I sent him away to look for help!
- We’ve just got to stay here until someone comes.
Elisabeth och hennes väninna är på väg till Spanien. De kommer dock inte särskilt lång då de bli attackerade av en kille som ser riktigt kass ut. Elisabeth flyr för livet och hamnar mitt ute på den franska landsbygden. Där stöter hon på konstiga figurer som alla ser lika skabbiga ut som mannen på tåget. Anledningen visar sig vara att vinskörden blivit förorenad av dåligt besprutningsmedel. De som dricker vinet förvandlas till aggressiva zombies.
The Grapes of Death eller Les Raisins de la Mort som är dess originaltitel, känns inte som en renodlad zombierulle. Jean Rollin skapar en drömliknande saga med superb atmosfär. Det snygga fotot, de varierande kameravinklarna och den stämningsfulla musiken kompenserar den aningen tunna historien. Å andra sidan är det väl inte djupa personporträtt eller en tung story man är ute efter om man tycker om denna typ av film.
Jag får mersmak av Rollin och förstår att det kanske är dags att ta itu med hans vampyrfilmer. Jag vet att jag sett några av dem men det spelar ingen roll. Jag kommer att se dem igen och njuta. Jean Rollins filmer är ögongodis och jag rekommenderar dom varmt!
Porky’s utspelar sig i en liten stad i Kalifornien på 1950-talet. Den skildrar ett gäng överkåta högstadieelever som gör allt för att få sex. När detta inte går särskilt bra vänder de sig till en strippklubb ägd av den feta Porky’s. När de blir blåsta på både pengar och kvinnligt umgänge surnar de till ordentligt och bestämmer sig för att visa Porky’s att så behandlar man inte testosteronfyllda tonåringar.
Porky’s var den första film jag som ung skrattade till så att tårarna sprutade. De flesta av scenerna i filmen finns glasklart sparade i minnesbanken (duschscenen är än idag smått lysande). Nu är den ju inte riktigt lika kul som jag kom ihåg den. Den är ändå ett bra tidsdokument och bättre än det mesta genren har och förmodligen kommer att erbjuda.
I del två är det dagen efter händelserna i första delen som skildras. Den är inte ens i närheten lika bra som originalet men den har sina stunder.
Borta är Porky’s, här är det fanatiska kristna och snuskiga kommunalråd som behöver sättas på plats istället.
Bob Clark visar här att han besitter konsten att få publiken att skratta lika bra som han fick dem att rysa i klassiska Black Christmas.
Del tre bryr jag mig inte ens om att se om då jag kommer ihåg den som ett riktigt bottennapp. Då bådar det inte gott att se den igen ett halvt liv senare. Dessutom har Clark inget med filmen att göra.
When I first started to review movies on flixter I thought it was ok, I thought it had connections with imdb. But no, when I started re-watch or watching old italian flicks from the 60-80s most of them didn't show up.
For an example this little nice rare flick, Vacanze per un massacro aka Madness. It's an italian (no shit) terror film about an escaped prisoner (played by Joe Dallesandro from Blood For Dracula & Flesh For Frankenstein) who steals a car and heads up for the countryside to find the money he once stole. But the cabin isn't empty, A husband and wife and her sister is there (Lorraine De Selle from the nice cannibal flick Cannibal Ferox).
I had higher hopes from this one after been wanting to see it for years and just now recentely it got a proper dvd-release...
The violence isn't as nasty as in it's collegues Last House On The Left, Hitch-Hike or Last House On The Edge Of The Park but on the other hand it's a fine drama with strange things happening...for example: Joe Dallesandro has the ugliest shirt in the history of movies (maybe not but what the fuck, what man wants to wear that?) and Lorraine De Selle has her clothes on for about 1 / 10 of the film...But hey it's sleaze and I like it, no other country can do movies like the italians...remember that!
4 stars out of 5
Another movie flixter was missing...
La Settima Donna aka The Last House On The Beach is a nice little terror film from the land of eternal rip-offs: Italy!
Florinda Bolkan from Lucio Fulcis excellent giallos A Lizard In A Woman's Skin & Don't Torture A Duckling plays a nun who are rehearsing a Shakespear play with five teenage girls in "a house on the beach". Three bankrobbers breaks into the house and the nightmare of terror begins...
La Settima Donna have a few disturbing moments but overall it's kinda tame on both violence and sleaze. I don't say that's a bad thing but something was missing when the movie was over, it didn't give me that uncomfortable feel-bad feeling that for example Nighttrain Murders and The Last House On The Left did...
But still it's worth a look if italian cinema is your thing
3 stars out of 5
Jag har inte sett original filmerna men om det är hälften så bra som den amerikanska omarbetningen blir det mitt nästa filmprojekt.
När shogunens ninjalönnmördare tar livet av Ogami Itto’s fru bli han Lone Wolf. Tillsammans med sin son i en barnvagn utrustad med allehanda attiraljer som inte är ämnade för barn, glider de runt på den japanska landsbygden och tar livet av ninjor utsända av shogunen.
En klan de möter på vägen betalar Lone Wolf en stor summa pengar för att ta livet av shogunens bror Kiru. Detta är inget problem förutom att han vaktas av The Masters of Death, tre superninjor utrustade med varsitt favoritvapen.
Shogun Assassin är en utmärkt hämndsaga. Tack vare att det är ett hopklipp av flera filmer flyter den på utan några som helst dödstunder.
Många klagar på den amerikanska dubbningen men jag måste få lova att säga att jag älskar den. Lone Wolf har fått den manligaste rösten i filmhistorien medan shogunen mest låter som Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.
Innan Ogami blir Lone Wolf säger han:
-They will pay with rivers of blood.
Detta är exakt vad vi får. Blodet bokstavligen sprutar i 90 minuter. 90 fantastiska minuter!
”I know it sounds crazier than hell but I got this theory. Now maybe, just maybe we are dealing with a mutant form of slugs. The kind that eats meat...”
Slugs är en kul ”naturen blir förbannad” film av mannen som också regisserade den underhållande pusselfilmen Pieces.
Till skillnad från många andra filmer med arga djur så känns inte Slugs särskilt skrämmande. Man måste vara bra dum i huvudet om man lyckas avlida på grund av sniglar.
Utan någon anledning eller riktig förklaring dör invånarna i en stad någonstans i USA som flugor. De som ligger bakom de fruktansvärda dåden visar sig vara slemmiga och arga mördarsniglar med sylvassa tänder. För att vara en av jordens långsammaste varelser så är de förvånansvärt kvickt på plats när pantade amerikanare är i närheten.
Slugs innehåller inga personporträtt eller story. Den innehåller dock väldigt många sniglar. Det är töntigt rakt igenom men de brutala och påhittiga snigelattackerna som ”sexakten som slutar i katastrof” och ”salladen som orsakar mer än en kass mage” får mig att spola tillbaka och se dom om och om igen, med ett stort leende på läpparna.
I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.
Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.
En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.
Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.
Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!
Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet. Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.
Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.
Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.
Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.
Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.
Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.
Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.
Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.
Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.
Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.
I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.
Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.
Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.
Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.
1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.
Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.
Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.
Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!
Det är halloween och ett gäng jubelidioter ska fira detta i ett övergivet gammalt ruckel vid en kyrkogård. Väl där blir festen ganska fort trist då deras bergsprängare slutar att fungera. De testar då på en variant av anden i glaset och vips så blir de besatta av demoner och tar livet av varandra.
Det låter på pappret som om detta är en film där det händer saker konstant men saken är den att det tar 50 minuter innan något som helst händer i filmen.
Det är en typisk 80-tals film med taskiga frisyrer och ett låg budget John Carpenter soundtrack. Skådespeleri och dialog är så kasst att det når kalkonkvalitet. I vanliga fall kan detta vara ett gott tecken men här är det raka motsatsen.
Att Night of the Demons är en kultfavorit hos så många är helt ofattbart då detta är allt annat än bra. Det är genomruttet från början till slut. Filmens enda behållning är den sista minuten där man lär sig att äpplen med rakblad i, inte är någon höjdare att stoppa i munnen.
Jag hade förväntat mig mer från regissören som gav mig en av favoritfilmerna i mina ungdomsår, Witchboard.
Vill ni se en film om demoner, ta då och se Lamberto Bava's Demons istället. Den har allt Night of the Demons inte har.
Fritt Vilt III är en prequel till de första två filmerna. Här får vi reda på vad som egentligen hände innan de första gästerna anlände till det The Shining inspirerade hotellet i Jotunheimen.
Eller får vi egentligen det?
Inte direkt. Visst, vi får se pojken med det missbildade ansiktet fly från sin elaka styvfar och mor bara för att komma tillbaka och mörda dem. Resten av Jotunheimens befolkning antar att han frusit ihjäl. Efter det är det inte mycket mer vi får reda på utan filmen utvecklas till en slasher utan krusiduller i Norges skogar.
Fritt Vilt III har mer gemensamt med den Norska Rovdyr än seriens första två delar. Snölandskapet som gjorde de två första filmerna så atmosfäriska är ersatt med skog i höstskrud. Det är inget fel med det och även om den inte är lika bra som de två tidigare är den bättre än mycket annat i genren. Dessutom är den riktigt snyggt fotad.
Norsk skräckfilm är tillsammans med den Franska och Spanska det mest intressanta som hänt genren på en väldigt lång tid. Se bara på Villmark, Død Snø, Rovdyr och Trolljegeren. Det är kempegrejt!
Ett gäng beger sig långt upp i bergen för att campa och kolla upp sina nyköpta ägor. Klart som att solen går upp morgonen är de inte ensamma. Två inavlade rednecks fetton dödar dem en efter en på tråkiga sätt.
Just Before Dawn är regissören Jeff Lieberman's tredje film efter den smått fantastiska Blue Sunshine och "mördarmaskarna anfaller" filmen Squirm. Det känns som han vill lite för mycket och i slutändan blir det bara pannkaka av det hela. Filmen har fått överlag ganska så bra kritik och nämns ofta i samband med Deliverance, Rituals och Southern Comfort. Det är svårt att förstå då de är av en helt annan kaliber. Med detta menar jag inte att den helt bör undvikas. Det finns en hel den oavsiktligt roliga scener och avrättning med hjälp av att köra näven i truten är ren underhållning.
Idag är det en sorgens dag för många musikälskare runt om i världen. Ett av de viktigaste banden, om inte det viktigaste de senaste 20 åren har gått i graven.
Igår den 2 februari 2011 gick bandet ut på sin hemsida och meddelade att deras snart 14 års existens nu är över.
1997 började de påstådda syskonen Jack och Meg White (nu vet de flesta att de var gifta mellan åren 1996-2000) att spela rock n roll med rötterna i deltabluesen.
1999 släppte de sin debutplatta The White Stripes och satte åter Detroit på kartan som den ultimata rockstaden.
Vad som följde var ytterligare fem plattor och det är omöjligt att inte märka inspirationen på många band som följde. Duos med inslag av skitig blues blev det hetaste inom musikvärlden med band som The Black Keys och The Kills.
Vad som började som ett underground band blev ett band som i stort sett alla tyckte om, oavsett vilken musik de egentligen föredrog.
Bob Dylan spelade Ball and Biscuit live med Jack White som gästartist, Seven Nation Army sjöngs hejvilt på idrottsarenor, Holly Golightly gästsjöng på deras LP Elephant. Listan kan göras precis så lång man vill.
Jack White fortsätter spela och producera musik dock. Det är till stor tröst.
Han är en av de mest sympatiska människorna i musikindustrin. Istället för att slänga sina pengar på lyxvillor och vrålåk släpper han vinylskivor på sitt bolag Third Man Records och hjälper nästan glömda musikgiganter som Loretta Lynn och Wanda Jackson tillbaka in i rampljuset. Det är respekt!
Med band som The Raconteurs och The Dead Weather i ryggen ska det bli intressant att se vad Jack hittar på härnäst.
Grizzly är en av de bästa, om inte den bästa Jaws kopian. Den har alla de typiska Jaws karaktärerna. Den oroliga polisen, borgmästaren som skiter i allt utom pengar och jägaren som kan allt om grizzly björnar.
Visst, den är inte lika bra som Jaws men den är händelserik, flyter på riktigt bra och blir aldrig tråkig. Lägger man till de fantastiska miljöerna och de förvånansvärt brutala attackerna finns det inte mycket att klaga på.
Det är sommar och ett naturreservat någonstans i USA är fyllt av campare. När två unga tjejer hittas slaktade börjar jakten efter bamsebjörnen, och den äter allt annat än honung.
Mer handling än så behövs inte. Är du som jag, ett fan av filmer där människor blir attackerade av djur av alla dess slag är detta en film du måste kolla upp!
Deadwood är bland det bästa som HBO någonsin producerat. Att den blev nedlagd efter bara 3 säsonger är under all kritik.
Även om var och varannan mening innehåller ordet ”cocksucker” är dialogen otroligt välskriven, historien detaljerad och personporträtten mästerliga. Stadens dammiga och skitiga utseende ger serien en sådan trovärdighet att det känns som dammet dras ner i tv-tittarens lungor.
Deadwood utspelar sig i den nybyggda staden Deadwood, South Dakota under slutet av 1800-talet. Männen dricker whisky och spelar poker och den större delen av kvinnorna är prostituerade. Korruption och girighet fyller vardagen, ingen går att lita på.
Det är just detta som gör serien så bra, när man minst anar det är personen du trodde var en hyvens kille dess direkta motsats.
Karaktärer som ynkryggen E.B. Farnum, horan Trixie, sheriffen Seth Bullock, doktorn Doc Cochran, kinesen Mr. Wu och framförallt Al Swearengen gör Deadwood till en av sin sort. Den enda karaktär jag egentligen har någonting emot är fyllot Calamity Jane, som enbart är irriterande.
Seriens långsamma tempo gynnar enbart handlingen då du lär känna karaktärernas dåliga och goda sidor och den gör sig nog bäst genom att ses om flera gånger, då det ibland är lätt att missa viktiga händelser i handlingen.
Även om slutet på Deadwood lämnas öppet, hoppas jag att HBO gör slag i sak och släpper de två avslutande långfilmerna det ryktats om i snart 4 år.
Ibland händer det. Man snubblar över en film som överraskar och är allt det där som de flesta av dagens filmer inte är.
Denna gång var det den franska filmen, Dans ton Sommeil, även känd under den engelska titeln In Their Sleep.
Man sitter som på nålar filmen igenom och kan vara glad om det finns några naglar kvar på fingrarna när eftertexterna börjar rulla.
Jag vill inte avslöja för mycket av filmens handling.
På väg hem från jobbet kör en kvinna på en ung man. Han är vettskrämd och hävdar att någon är efter honom. Kvinnan tar med honom hem för att lägga om hans sår. De är snart inte ensamma och ingenting är som det verkar vara.
Jag kan inte nog rekommendera Dans ton Sommeil. Den kvalar lätt in på min topp 10 av filmer 2010!
Vive La France!
Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren. Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.
Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.
5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.
Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.
Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.
Night Train Murdersär en italiensk ripp off på Wes Cravens Last House on the Left, som i sin tur är en ripp off på Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det spelar ingen roll, så länge det är ett bra koncept kan det vara värt att göra om och om igen.
Två ligister lever rövare någonstans i München. De rånar en jultomte och sliter sönder en gammal tants pälsjacka innan de hoppar på ett nattåg till Verona. Där träffar de på en överkåt, sadistisk kvinnlig resenär. Den ena av ligisterna spenderar tiden med att ha sex med henne medan den andra mest skjuter heroin.
Samtidigt sitter två unga flickor på samma tåg på väg till Verona för att fira jul med familjen. Allt är frid och fröjd tills deras vägar möts, på ett tåg där den enda vägen ut är genom fönstret.
Jag har inte sett Night Train Murders på säkert 10 år, men det är en av de där filmerna som fastnade hos mig. När sluttexterna började rulla satt jag kvar i soffan med en klump i halsen. Situationerna de unga flickorna sätts i är verkligen helvetet på jorden. Allt som kan gå fel, går fel.
Nu 10 år senare har filmen inte riktigt samma effekt på mig. Kanske beror det på att vissa av scenerna fortfarande var relativt färska i huvudet på mig. Kanske beror det på att ribban höjts rejält när det kommer till film de senaste 10 åren.
Filmen är dock fortfarande mycket bra och det är en av de bästa Last House on the Left klonerna från 70-talet.
Vad som inte är särskilt effektivt är titelsången, A Flower’s All You Need av smörsångaren Demis Roussos, den suger rakt av. Filmens regissör, Aldo Lado säger dock i extramaterialet att Morricone rekommenderade Rousso och att han var populär på den tiden, så ”why not”?
