Mutant aka Forbidden World (1982)

En robot som ser ut som en stormtrooper startar upp ett rymdskepp och väcker besättningen till tonerna av klassisk musik (det är tydligen den enda musik de lyssnar på i rymden). Det är då fullt krig och det pangas på ordentligt. Jag fattar inte mycket av vad som händer. Tydligen är de på väg till ett laboratorium någonstans i rymden där en kedjerökande vetenskapsman forskar med något som har med genteknik att göra. Nu har dock deras subjekt 20, en mutation som ständigt fortsätter att mutera sig själv sluppit lös och tar livet av folket ombord, en efter en.

"Isn't there a cancer risk? Life here is full of risks"

Mutant eller Forbidden World som den också kallas är en Roger Corman producerad Alien klon som inte skäms för vad den är. Den försöker heller inte att ta sig själv på för stort allvar utan väljer istället att slänga in omotiverade nakenscener, blod, slem och obegripliga vetenskapsramsor till ett soundtrack som mycket väl skulle kunna komma från något gammalt dataspel.
De verkar trots den korta speltiden få slut på idéer ganska så fort. Filmens sista 20 minuterna består till mesta del av flashbacks (med fokus på sexscenerna) från i stort sett hela filmen, samtidigt som våra "hjältar" springer runt i totalt mörker och lämnar all monsteraction till åskådarens fantasi. De många mörka sekvenserna är riktigt irriterande då man oftast inte ser alls vad som försiggår. Den helt underbara humorn och den absurda dialogen väger till viss del upp för mörkret och lämnar mig mer än en gång som ett stort frågetecken. Mutant är ingen bra film men det är totalt hjärndöd underhållning som är ett perfekt tidsfördriv tillsammans med ett par öl.

John Carpenter's The Ward (2010)

Kristen bränner tillsynes helt utan anledning ner en lada ute på landsbygden. Polisen tar henne och hon blir inlagd på North Bend Mentalsjukhus där en doktor testar en ny form av terapi på patienterna. Det dröjer inte länge förens konstiga saker inträffar och ett otäckt spöke med ett ouppklarat förflutet dyker upp och gör livet surt för tjejerna.

The Ward är John Carpenter’s första film på nästan 10 år, om man bortser från hans två bidrag till TV-serien Masters of Horror (episoden Cigarette Burns är en av mina favoriter av allt Carpenter gjort). Det är en tjusig film som verkligen känns att den utspelar sig på 1960-talet, med sina snygga miljöer och tidsenliga karaktärer. Det enda som egentligen inte passar in är huvudpersonen, Kristen. Hon ser alldeles för modern ut i jämförelse med alla andra och det drar tyvärr ner filmen något. Vad som också drar ner filmen är att den inte känns som en John Carpenter film. Det står på filmaffischen att ”Carpenter proves he is still the master of shock” vilket jag inte kan hålla med om. Bara en sådan sak som att han har avstått från att komponera sitt eget soundtrack känns helt fel. Det verkar som om han valt att inte göra sin egen film. Hela poängen med en John Carpenter film är att den ska kännas som en sådan och det gör inte The Ward. Många av hans filmer är såhär i efterhand inte särskilt bra men de har ändå en genuin och egen känsla över sig som är unik för Carpenter.

Om man bortser från att filmen är regisserad av Carpenter så är det faktiskt en helt ok spökfilm. Visst, den har oändligt många tröttsamma klichéer och använder sig av billiga skrämseltekniker men den är aldrig tråkig och håller ett högt tempo filmen igenom. The Ward är en skräckfilm som är mycket bättre än de flesta i genren som Hollywood spottat ut de senaste åren, men jag väntar fortfarande på John Carpenter’s comeback.

La Traque (1975)

Helen Wells (Mimsy Farmer från en rad italienska produktioner som de smått fantastiska Four Flies on Grey Velvet och The Perfume of the Lady in Black) besöker det lilla huset Guettière någonstans i Frankrike i väntan på att hennes eftermiddagståg ska avgå. Samtidigt åker en grupp vänner av varierande yrkesgrupper och jagar vildsvin i den närliggande skogen. Efter för mycket alkohol och för lite mat träffar jägarna Helen vid en gammal ruin där en av dem våldtar henne. De lämnar henne men inser snart att de glömt ett av sina gevär och våldtäktsmannen går tillbaka för att hämta det. Väl där gör han ytterligare närmanden och blir skjuten av Helen. Vännerna bestämmer sig för att göra upp en deal med henne, om inte hon nämner något för polisen så gör de heller inte det. Planen misslyckas totalt och en jakt på liv och död inleds.

La Traque, även känd under namnet The Track är en bortglömd fransk film som sorgligt nog de flesta förmodligen missat. Anledningen till detta är som med så många andra filmer att den verkar inte ha fått ett dvd-släpp än, och det är verkligen synd och skam.

Det trista höstlandskapet och dess omgivningar är effektfulla och passar denna mörka historia alldeles utmärkt. La Traque är smartare än de flesta filmer med samma tema och gör det mesta möjliga av en relativt tunn historia, med trovärdiga karaktärer och en skarp dialog.

Här finns inga incestuösa rednecks eller sadistiskt våld, här urartar allt på ett övertygande sätt. La Traque är inte en i mängden av alla exploitation filmer utan ett mörkt drama som speglar människans dumhet. Filmens manusförfattare har, för att vara denna typ av film, en otrolig känsla för detaljer och allt agerande är planerat med fingertoppskänsla. La Traque är ett sorligt mästerverk som har åldrats med värdighet och bör ses av alla. Den är helt fantastisk från första till sista bildrutan och finns det något att klaga på så skulle det vara den ibland hafsiga klippningen, annars är denna film fulländad!

Cujo (1983)

Vic tycker att han och hans familj lever i total harmoni tills han får reda på att hans fru har en affär med deras möbeltillverkare. Han beger sig av på en 10 dagars affärsresa och lämnar sin fru Donna och sonen Tad hemma för att klura ut om deras äktenskap är värt att rädda.

Snäll Cujo

Elak Cujo

Donna och Tad åker till bilmekanikern Joe för att fixa deras trasiga bil. De inser snart att han inte är där men det är däremot Cujo, en St. Bernadshund som efter att ha blivit biten av en fladdermus förvandlats från en gullig sällskapshund till ett rabiessmittat monster. Instängda i deras bil börjar en kamp mot klockan då solen gassar på och vattnet är slut…

Filmatiseringar av Stephen King's böcker har överlag ett dåligt rykte med undantag för ett fåtal numera klassiska filmer som Brian de Palma's Carrie, Stanley Kubrick's The Shining (som King själv avskydde och gjorde om till en kass miniserie) och David Cronenberg’s The Dead Zone. Hans mest "lyckade" filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile har jag aldrig riktigt förstått storheten med och att The Shawshank Redemption ligger på första plats på imdb som den bästa film som någonsin gjorts, är helt otroligt då den verkligen inte är något speciellt. Jag har dock en softspot för de flesta produktionerna från 1980-90 talet och tycker än idag att filmatiseringar som t.ex It, Pet Sematary, Silver Bullet, Creepshow 1-2, Children of the Corn och The Stand är riktigt bra. Jag tycker om Stephen King's historier men är alldeles för lat att läsa böckerna så då är det perfekt att i stort sett allt han skriver tillslut filmatiseras.

Tillbaka till Cujo. Jag har sett den tidigare för många herrans år sedan och ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg särskilt mycket från filmen och den lämnade inget större intryck.

Rent tekniskt sett är Cujo en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och känns inte alls som en b-film som så många av hans andra filmatiseringar gör. Filmens första halva är ganska händelselös medan filmens sista del är hyfsat spännande och ger tittaren en klaustrofobisk känsla ända tills filmens stressade final. Cujo tillhör inte en av mina favoriter bland de närmare 100 Stephen King filmatiseringarna genom åren men när man ser på dagens filmer som utspelar sig i trånga utrymmen som t.ex Wrecked, Buried, Frozen osv är det svårt att inte se Cujo som en viktig inspirationskälla.

La Ragazza Del Vagone Letto aka Terror Express (1979)

Tre slibbiga figurer med dålig humor hoppar på ett nattåg och börjar terrorisera passagerarna. Ombord finns en rad bisarra karaktärer. En prostituerad, ett äldre par, en rik snuskhummer, en polis med en fängslad brottsling, en man och hustru med dotter vilken fadern inte har ett så hälsosamt intresse av och sist men inte minst otrogna Anna (den alltid lika lättklädda Zora Kerova från bland annat Cannibal Ferox) och hennes mesiga man.

Efter att de tre fjantarna sprungit runt och stört sig med de flesta passagerarna, slår de ner polisen ombord, tar hans pistol och håller en av tågets vagnar som gisslan. Nattåget förvandlas till Terror Express.

La Ragazza del Vagone Letto eller Terror Express som den är mest känd som är skriven av ingen mindre än George Eastman. Han säger i extramaterialet på Camera Obscura’s släpp av dvdn att han inte är särskilt nöjd med filmens manus då det mest var ett hafsverk för att få utnyttja studions tågvagn innan den skulle fraktas bort från filmstudion. Detta märks då historien i sig inte är särskilt nyskapande men det är inte vad jag är ute efter heller, då skulle jag inte titta på denna typ av film.

De tre rötäggen beter sig jävligt barnsligt åt filmen igenom och Terror Express går mest ut på att de har sex med den större delen av kvinnorna på tåget. Mest nämnvärd är den stående sexscenen med Zora Kerova som slutar i en konstig gruppvåldtäckt, samt tärningsspelet som går ut på att vinnaren får ligga med pedofilpappans dotter. Terror Express fungerar hyfsat bra tack vare utnyttjandet av de trånga utrymmena och de osannolika karaktärerna. Det är en blodfattig och varken otäck eller chockerande historia, utan en småkul variant av Aldo Lado’s Night Train Murders (recension HÄR). Det var 80 välspenderade minuter.

Burial Ground - The Nights of Terror (1981)

The earth shall tremble.... Graves shall open.... They shall come among the living as messengers of death and there shall be the nights of terror....

"Profecy of the Black Spider"

En professor med stort skägg (vilka professorer är inte skäggiga på film?) hittar en stentavla med mystiska symboler, som bara han förstår innebörden av, i utgrävningarna vid en herrgård som han lånat av sina vänner George och Evelyn. I hopp om att finna fler fynd beger han sig tillbaka bara för att väcka de döda till liv…

Förtexterna börjar rulla och George och Evelyn anländer till sin herrgård tillsammans med deras son Michael (en vuxen dvärg som skådespelar som ett barn) och två andra par. Professorn har tydligen velat få dem alla att komma dit för att visa dem hans fynd. Alla har sex med varandra på alla tänkbara ställen i väntan på att professorn ska anlända och visa dem vad han funnit. Plötsligt exploderar alla glödlamporna (mitt på ljusa dagen) i herrgården och levande döda uppenbarar sig överallt. Vettskrämda barrikerar de sig i herrgården men det dröjer inte länge innan zombiesarna plockar upp allehanda vapen och försöker ta sig in…

”Didn’t you like my little show? You look just like a little whore, but I like that in a girl”

Burial Ground är så långt från Lucio Fulci’s eller George A.Romero’s zombie filmer man kan komma men ändå besitter filmen en atmosfär som inte liknar någonting annat jag sett. Zombiesarna är coola och ser här ut som mongoloid versioner av kollegorna i Zombie Flesh Eaters eller Dawn of the Dead och den otäcka stämningen lyser med sin frånvaro. Ändå är detta skitbra på sämsta möjliga sätt.

B-film av denna sort har en tendens att vara riktigt sega och fylla ut filmen med en massa nonsens, men inte här. I Burial Ground finns inga djupa personporträtt och storyn är lika med noll. Det är precis vad jag älskar med filmen, lägg sedan till dålig dubbning, ett rejält överspelande från alla skådisarna och allehanda ologiska händelser så har du Burial Ground i ett nötskal.

Jag kan rada upp scen efter scen som gör Burial Ground till en riktig kanonfilm men då skulle jag förstöra det för er stackars satar som inte hunnit se detta italienska galenskap än. Jag kan inte låta bli att älska scenen där en zombie kastar en spik i handen på hushållerskan så hon blir hängandes med huvudet utanför ett fönster för att sedan halshugga henne långsamt med en lie. Det är faktiskt hur snyggt som helst och mycket bättre än filmens försök att sno ”splinter in the eye” sekvensen från Zombie Flesh Eaters. Filmens största behållning är dock vuxenbarnet Michael och hans osunda förhållande till sin mor. Scenen där Michael börjar hångla och tafsa på sin mor varav hon smäller till honom och han springer iväg och utbrister: What’s wrong? I’m your son! är obetalbar! Det är scener som dessa som gör att jag föredrar filmer av denna kaliber framför dagens Hollywood filmer. Varför försöka göra någonting oseriöst till någonting seriöst?

The Birds (1963)

”Cover your face, cover your eyes!”

Snobben Melanie träffar advokaten Mitch i en fågelaffär i San Fransisco. De driver med varandra hejvilt och när Mitch beger sig därifrån bestämmer sig Melanie för att ta reda på var han bor. Likt en stalker finner hon honom i den lilla hamnstaden Bodega Bay och utan några krusiduller är de både vänner och förälskade. När Mitchs dotter ska ha födelsedagskalas blir de plötsligt attackerade av aggressiva måsar. Detta är bara början då alla sorters fåglar blir skvatt galna och attackerar befolkningen tillsynes helt utan anledning.

Alfred Hitchcock’s The Birds behöver egentligen ingen närmare presentation. Alla borde vid detta lag ha sett den eller i varje fall känna till dess existens.

Hitchcock tar god tid på sig att föra historien framåt och presentera de olika karaktärerna. Själva fågelattackerna dröjer närmare en timme innan de inträffar och inte ens då är det full fart framåt. Detta är dock till filmens fördel då filmens tempo är långsamt men behagligt, lekfullt men ändå allvarligt på ett metodiskt sätt. Filmens snygga kulisser är ögongodis och skådespeleriet är tidstypiskt och lutar mer åt teaterskådespeleri.

Scenen där Lydia hittar bonden Dan med ögonen uthackade är en av de scener som bränt sig fast på näthinnan från min barndom och när jag ser The Birds nu snart 20 år senare märker jag hur väl åren har behandlat filmen.

Hitchcock är en av mina absoluta favoritregissörer och det är en sann glädje varje gång jag ser eller ser om någon av hans verk.

Ungdomar idag tycker säkert att The Birds är töntig men jag ryser av välbehag. 

Captifs (2010)

Carole, Mathias och Samir är alla tre voluntärarbetande läkare i före detta Jugoslavien. När det är dags att bege sig hem bestämmer de sig för att slå följe. När huvudvägen är avstängd på grund av bombröjning beslutar de sig för att ta en omväg för att komma hem så fort som möjligt. Det dröjer inte länge innan trion åker vilse och blir tillfångatagna och fängslade av maskerade män. Snart inser de att ingen hjälp är på väg och att de ligger jävligt risigt till.

Captifs har liknats vid en fransk Hostel men det kan jag inte hålla med om. Jag är väldigt förtjust i både fransk skräckfilm och i Eli Roth’s Hostel-filmer, men detta är varken eller. Fransmännen har varit inne på torture porn spåret tidigare med tex Frontière(s), men detta är inte torture porn då filmen i stort sett inte innehåller någon tortyr alls. Detta är en ganska så seg thriller. Den börjar lovande med ett barndomstrauma där Carole och hennes syster blir attackerade av en galen hund som dödar hennes syster och lämnar Carole instängd i en bil. Hennes rädsla för hundar blir vi påminda om med jämna mellanrum under filmens gång och detta tillsammans med en massa dödtid med försök till djupa personporträtt saktar ner filmens tempo rejält, trots dess korta speltid.

Jag tycker absolut inte att Captifs är en dålig film men när fransmännen satt standarden så högt med filmer som Ils, Martyrs, Haute Tension, À l'intérieur, Dans Ton Sommeil (recension HÄR) och Frontière(s) är det lätt att bli besviken. Nerven som ovannämnda filmer besitter har inte Captifs om man bortser från det obligatoriska ”jakt på liv och död” slutet som faktiskt blir ganska så spännande. Tycker man som jag att Frankrike är det land som leverar bäst film i Europa just nu bör du se den, annars kan du vara utan. I grund och botten lämnar Captifs den vana filmtittaren mest med ett mediokert jaha, var detta allt?

The Beast In Heat (1977)

”Vi har inte helt lyckats bemästra det mänskliga sinnet, men vi kan beröva tillfångatagna fiender all viljestyrka och göra dem till slavar i det tredje rikets tjänst.”

Den galna nazidoktorn Ellen Kratsch har en enda önskan, att skapa en konstgjord härskarras. Tyskarna tillfångatar kvinnor och låter Kratsch utföra grymma experiment på dem. I en bur han hon hennes ultimata experiment, en lönnfet apliknande mongoloid som grymtar och våldtar allt som kommer i hans väg. Han verkar dessutom ha en aptit för kvinnligt könshår.

Partisaner från den närliggande byn är fullt medvetna om vad som försiggår och smider planer om hur de ska lyckas rädda kvinnorna från helvetet.

The Beast In Heat aka SS Hell Camp, är en uppvisning av dålig smak. Denna naziploitationfilm är ökänd för dess sadism. Filmen i sig är faktiskt ganska så bra och flyter på relativt smidigt. Det är för en gångs skull inte fokuserat kring ett koncentrationsläger och de obligatoriska tortyrscenerna är relativt få. Dess budget kan inte vara många kronor då det mesta av våldet visas offscreen och när det kommer till stridsscener är det inklippta sekvenser från andra filmer. Den innehåller dock det mesta som är tabu. Spädbarn slängs upp i luften, pubishår slits väck och äts upp, bara för att nämna några få exempel. Detta är underhållande skräp med en dubbning som är bortom all kritik och ett riktigt bra soundtrack som i och för sig platsar bättre i facket skräckfilm och western. Slutklämmen lyckas filmen med förvånansvärt bra där doktorn får smaka på sin egen medicin och innan FIN står på den svarta bakgrunden hinner filmskaparna slänga in en moralkaka. Det är förövrigt den enda form av moral som filmen visar. I The Beast In Heat finns det ingenting som är rätt eller fel, här är allt fel.