Parties Fines (1977)

Året är 1930 och vi får en inblick i ett gäng översexuella figurers liv under ett dygn. Baronen Pierre är en pervers man med masochistiska böjelser som är gift med den uttråkade Charlotte. Baronen och hans chaufför åker iväg på ”affärer” och lämnar Charlotte hemma med deras kedjerökande och ständigt onanerande hembiträde Alice. Alice halvblinda bror John och hans polare Mr. Finch kommer på besök och under middagen passar Mr. Finch på att ha sex med sin polares syster framför hans nästintill blinda ögon. När Charlotte kommer på dem och ber dem att lämna hennes hus vägrar de. Istället tvingar de Charlotte och Alice att byta roller och Charlotte får agera sexslav och betjänt till de båda männen medan Alice snällt tittar på och tar varje chans hon får till att medverka i deras sexlekar. Det blir en dag fylld med klädbyten, dragspel och sex i alla tänkbara variationer.

”Baron! What are you trying to do? I just came in to make a phonecall!”

Vackra fransyskan Brigitte Lahaie slog igenom stort under slutet av 1970-talet som aktris i mängder av filmer, främst inom porrfilmsindustrin. Hon blev i samma veva något av en favorit hos filmregissören Jean Rollin som valde att ha med henne i många av sina bästa filmer som Fascination (recension HÄR) och The Grapes of Death (recension HÄR). Parties Fines eller Baronessans Vilda Sexorgier som filmen kallas här hemma i Sverige, var en av hennes tidigaste bidrag till genren som upptog majoriteten av hennes roller. Karaktärernas namn varierar beroende på om man tittar på den franska originalversionen eller den dubbade amerikanska versionen. Jag valde den dubbade då det inte fanns några undertexter tillängliga men det störde mig inte det minsta. Parties Fines känns varken grov eller burdus och den ser heller inte ut som en vuxenfilm trots att det förekommer mängder av detaljerade samlag. Skådespelarna och deras nonsensdialog är överraskande bra för att vara i denna typ av film och det känns inte alls billigt eller smutsigt. Filmen är snyggt utförd med fräcka kameravinklar och en ofta psykedelisk känsla. Ibland upplevs Parties Fines som en snäll variant av The House on the Edge of the Park (recension HÄR) eller liknande filmer men oftast är det en småskojig sexkomedi som innehåller lite grövre scener (det är ju trots allt rated X) än vanligt med fokus på onani och cirkusmusik. Här tager man vad man haver, frukter, grönsaker och till och med en kaffekvarn blir självklara hjälpmedel för de hypersexuella kvinnorna. Det är inte särskilt uppeggande men det är alltid underhållande och det blir heller aldrig tråkigt. Regissören Gérard Kikoïne gjorde 10 år senare Edge of Sanity, sin egen skruvade version av Dr Jekyll och Mr Hyde med en kokainsnortande Anthony Perkins i huvudrollen. Efter ytterligare en långfilm och ett avsnitt i en tv-serie lade regissören ner sin karriär. Brigitte Lahaie briljerar som vanligt och stjäl varenda scen hon är med i med sin otroliga utstrålning och vackra figur. Parties Fines är trivsam vuxenunderhållning som får det att röra sig mer i mungiporna än i byxorna.

American Horror Story: Season 1 (2011)

“You’re going to die in there.”

Ben, hans fru Vivien och deras tonårsdotter Violet, flyttar från Boston till Los Angeles efter det att Vivien haft ett missfall och Ben blivit ertappad utan kläder med en av sina unga studenter. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap och hittar ett stort hus till en billig peng som de flyttar in i. Ben arbetar hemma som psykiatriker samtidigt som Vivien försöker finna ett sätt att förlåta sin äkta make. Violet är olycklig och drar sig undan och spenderar mesta delen av sin tid instängd på sitt rum. Deras redan ohållbara situation förvärras när mystiska saker inträffar och det visar sig att huset bär på ett våldsamt förflutet. Familjer som tidigare bott i huset har blivit mördade på fruktansvärda sätt och de vägrar att inse att de inte längre är i livet och att en ny familj tagit deras plats.

”When you die in this house you don’t get to leave.”

American Horror Story är skapad av männen som ligger bakom en av de bästa serierna på senare år, Nip/Tuck. Självklart var mina förväntningar ganska höga men jag var beredd på att bli besviken. Så blev inte fallet utan American Horror Story är en riktigt lyckad berättelse. Varje avsnitt inleds, likt den lysande serien Six Feet Under, med en glimt om vilka våldsamheter som skett i huset tidigare och sakta men säkert vävs historier från då och nu ihop. Från det att den lilla tjejen med Downs syndrom säger till de två rödhåriga tvillingbröderna att de kommer att dö i huset är stämningen blytung rakt igenom. Självklart finns det några enstaka svackor och mot slutet tappar den lite fart men när det finns så få brister som här är det ingenting att orda om. Serien lyckas sammanföra uttjatade klichéer som faktiskt känns fräscha, effektiva skrämseleffekter, intressanta personporträtt och en riktigt gedigen och smart historia som levererar många "åh fan" upplevelser. Trots den fiktiva historien vävs det in sanna händelser som Den svarta Dahlian, massmördaren Richard Speck och en skolmassaker som mycket väl kunde spegla händelserna på Columbine 1999. Dessutom tar American Horror Story inspiration från författare som Edgar Allan Poe och det bästa från Stephen Kings verk där The Shining kanske är den starkaste influensen. Det gör hela serien mer trovärdig när det övernaturliga och det verkliga blir till ett och som tittare är du ofta inte beredd på vad som komma skall. Sakta men säkert börjar vi ana hur allt ligger till och att de flesta karaktärerna inte har rent mjöl i påsen. Det är svårt att veta vilka som är i livet och vilka som inte är det, helt plötsligt visar det sig att personer man trodde var friska som nötkärnor i själva verket är lika döda som en sten. American Horror Story har en skön atmosfär rakt igenom och utan att vara direkt otäck lyckas den ändå skapa många ruggiga sekvenser. Serien drar igång på full rulle redan från starten och saktar sedan aldrig ner vilket brukar vara många till en början intressanta seriers problem. Det höga tempot gör att du som tittare måste vara uppmärksam hela tiden annars riskerar du att missa viktiga detaljer och det är bara att konstatera att det är skönt med lite hjärngympa ibland. Skådespelarna håller hög klass, stora roller som små och det är inte obefogat att den oscarsbelönade Jessica Lange blev belönad med en Golden Globe för sitt porträtt av den bisarra grannen Constance. American Horror Story är en av de bättre serierna jag sett på länge och jag ser redan nu fram mot den andra säsongen som är planerad till någon gång under detta år. Tydligen ska det vara en ny historia med nya karaktärer men det ser jag bara som någonting positivt även fast jag kommer sakna karaktärerna i det olycksdrabbade huset som Gud helt verkar ha glömt.

Den Sista Dokusåpan (2012)

Dagdrömmaren Abbe är arbetslös i väntan på att slå igenom inom mediebranschen. Plötsligt ringer de från tv och frågar om han kan tänka sig att praktisera under inspelningarna av den nya dokusåpan ”Den Sista Dokusåpan”, en ny skapelse där ”kändisar” från tidigare dokusåpor ska spendera tid tillsammans i ett hus ute på landsbygden. En influensa drar genom landet och då den tilltänkta kameramannen insjuknar får Abbe sin stora chans att hoppa in som ersättare. Dessutom är programledaren ingen mindre än hans stora förälskelse Sofie Darnell. Inspelningarna hinner knappt starta innan helvetet bryter lös och kändisarna får kämpa för sina liv i ett infekterat Sverige där de döda vaknar till liv. Deras enda chans till överlevnad är att hitta en frizon i huvudstaden.

”Då vill jag dö som He-Man eller någon annan i Turtles.”

Den Sista Dokusåpan blev en positiv överraskning både för mig och min i vanliga fall zombiefilmshatande sambo. Här lyckas den ofta misslyckade kombinationen mellan komedi och skräck. Att sedan serien kan ses som ett sista rop på hjälp till tvbolagen att lägga ner alla dessa dokusåpor är gjort på ett lysande sätt. Hur många gånger har Sveriges befolkning inte önskat att dessa så kallade kändisar ska försvinna från tvrutorna, för all framtid? Här sker det på ett brutalt sätt men alltid med glimten i ögat och jag måste få lov att säga att vissa av deltagarna faktiskt imponerade. Nu har jag aldrig följt några dokusåpor, med undantag från Baren där det var mycket tack vare Daniel Dellamorte och hans passion för italiensk skräckfilm som fick mig att sitta bänkad framför tvn. De flesta är för mig helt okända med undantag för Robinson-Robban och Baren-Meral och de agerar precis så som vi förväntar oss men då båda två går ett våldsamt öde till mötes är allt förlåtet. Blogg-Vanita och Big Brother-Simon har jag aldrig tidigare hört talas om men båda två är förbannat underhållande och jag kan mycket väl tänka mig att se dem i andra skapelser. Deras korkade personporträtt (som jag hoppas inte är deras egna) är en fröjd och det är mycket tack vare dom som hela humordelen fungerar så pass bra som den faktiskt gör. Filip Berg som spelar Abbe imponerar också och det skulle inte förvåna mig om han slår igenom på den vita duken inom en snar framtid. Cecilia Forrs från ICA-reklamerna och I Rymden Finns Inga Känslor är stabil men inte mer, jag hade förväntat mig lite mer men å andra sidan är hon fortfarande en av de charmigaste skådisarna vi har i Sverige. Producenten Micke B, spelad av Christian Wennberg, spelar över så det står härliga till men konstigt nog irriterar det mig inte utan får mig att fnissa högt vid flera tillfällen. Vad som däremot irriterar mig är Daniel Paris, vinnaren från såpan Ung och Bortskämd. En mer störig och totalt talanglös människa får man leta efter. Det finns ingen substans i hans agerande och hans fjolliga framfart och svensk/amerikanske snicksnack irriterar mig i varje avsnitt och jag väntar bara på att han ska bli sliten i stycken. Den Sista Dokusåpan kör på alla tänkbara klichéer från likasinnade filmer och tv-serier och kännare av genren hittar säkert flera scener de känner igen från liknande rullar men det är alltid gjort med glimten i ögat, dessutom lyckas de skapa några riktigt effektfulla sekvenser som filmskapare säkerligen kommer att efterapa i framtiden, exempelvis svampplockaren. Det går inte att tala om Den Sista Dokusåpan utan att nämna Lill-Babs, Patrik Sjöberg och Caroline Af Ugglas som dyker upp som sig själva. De gör inga stora roller men det lilla de presterar är oftast förbannat kul och träffsäkert. Allt är väldigt habilt utfört och zombisarna ser riktigt imponerande ut och serien håller ett högt tempo. De åtta delarna på 20+ minuter är en perfekt längd och jag skulle gärna se en andra säsong. Ska du se en dokusåpa innan du dör se då Den Sista Dokusåpan. Det har aldrig varit lika kul tidigare att stifta bekantskapen med Sveriges ”sista bokstaven i alfabetet - kändisar”.

The Rapeman (1993)

Keisuke är en högstadielärare som på sin fritid driver Rapeman Services tillsammans med sin farbror. Deras motto är att rätta fel genom penetrering. Pengarna de samlar ihop ska gå till en donation som hindrar barnhemmet Sunflower från att stängas ner, samma barnhem som tog hand om Keisuke när han vid fem års ålder blev föräldralös. En namnlös klubbägarinna dyker upp och söker deras hjälp. Hennes före detta pojkvän Takashi Kayama är nu politiker och hans sekreterare Tomoko hans fru. Hon ber Rapeman Services att få Tomoko att känna samma smärta som hon själv går igenom. Keisuke tvekar till en början då han anar ugglor i mossen men efter övertalning från sin farbror går han till slut med på att ta sig an uppdraget. Under attacken glider en bil förbi och tar foton på våldtäkten och en ung kvinnlig journalist börjar snoka vid deras lägenhet. Keisuke besöker tjejen och hotar med våldtäkt om han inte får fotona. Han får fel foton men de visar sig vara värdefulla då de fångat klubbägarinnan tillsammans med medlemmar från Kyokuryu Yakuzan. När Keisukes farbror blir misshandlad får han nog och inleder sin egen utredning då han inte har några planer på att donera smutsiga pengar till barnhemmet.

”Rapeman represents justice, vengeance when the law is powerless.”

The Rapeman eller The Reipuman som är den japanska originaltiteln är den första i en serie på totalt nio(!) filmer som spelades in under åren 1993-1996. De bygger på en populär mangaserie med samma namn där huvudkaraktären Keisuke Uasake driver Rapeman Services tillsammans med sin farbror. Med tanke på temat kunde detta ha blivit en otäck historia men istället blir det den totala motsatsen. The Rapeman är skamligt underhållande och ofta riktigt kul på ett vis som bara japanerna klarar av att leverera. Den korta speltiden på 75 minuter är till filmens fördel då det aldrig hinner bli segt och utdraget. Det är inte det minsta chockerande då alla verkar vara nöjda med den rättskipande våldtäktsmannens tjänster, kunder som offer. Överfallsscenerna är heller inte särskilt explicita och då de drabbade kvinnorna ber efter mer när det är över kan man undra vad den kvinnliga upphovsmakaren Keiko Aisaki tänkte på när hon skapade karaktären Rapeman. Allt är så politiskt inkorrekt som det bara går och då tänker jag inte bara på Rapeman Services. På ytan kan The Rapeman verka stötande och vilja ge ett skevt budskap men så är definitivt inte fallet. Det går inte att ta filmen på allvar och försöker man det har man inte här att göra. Jag är i alla fall lika nöjd som Rapemans kunder och hälsar gärna på hos honom och hans farbror igen. 

I'll Always Know What You Did Last Summer (2006)

Det är den 4:e juli och några ungdomar i Broken Ridge, Colorado spenderar kvällen på ett nöjesfält där de åker karuseller och skrämmer upp varandra med vandringssägnen om fiskaren som just denna dag, varje år mördar hemlighetsfulla ungdomar. De iscensätter en attack av fiskaren men någonting går fel och deras vän P.J. dör. Chockade och skuldtyngda bestämmer sig gänget för att inte knysta ett ord om händelsen för någon, någonsin.

Ett år senare har vännerna gått skilda vägar och när de möts igen har deras relationer förändrats drastiskt. När Amber (som tycker om att fotografera) får 50(!) textmeddelanden mitt i natten där det står I know what you did last summer tvingas de forna vännerna att ta tag i sina smärtsamma minnen en gång för alla. Nationaldagen närmar sig och fler i gänget får meddelanden om att någon vet vad de gjorde förra sommaren och en efter en faller de offer för någon, eller något i fiskemundering. 

Jag såg aldrig I’ll Always Know What You Did Last Summer när den kom och då de två första filmerna (recension HÄR och HÄR) inte imponerade fann jag aldrig någon anledning till att se den. Förens nu då jag nyligen sett om de två första bidragen, ytterligare en gång. I’ll Always Know What You Did Last Summer släpptes direkt på dvd, utan några planer på en biorelease. Filmen har heller ingenting med de två föregångarna att göra om man bortser från några tidningsutklipp om morden som utspelade sig i den lilla fiskebyn Croaker och på Bahamas. Det var tänkt att en ”riktig” uppföljare skulle spelas in så fort som möjligt efter det att I Still Know What You Did Last Summer haft premiär. Jennifer Love Hewitt och Freddie Prinze Jr var tilltänkta att reprisera sina roller men då det drog ut på tiden, slopades idéerna om en tilltänkt uppföljare. Så blev det ju inte, utan 2006 kom den tredje och förhoppningsvis sista delen i serien. I’ll Always Know What You Did Last Summer försöker allt vad den kan med att blåsa liv i legenden om den blodtörstiga fiskaren. Resultatet blir allt annat än bra och tvisten i slutet av filmen är helt åt helvete. Jag hade på känn att detta inte skulle vara bra men att det skulle vara såhär dåligt, det kunde jag aldrig tro. Allt är mycket sämre än de redan ganska så kassa föregångarna. Skådisarna, regin, fotot, musiken, atmosfären, dialogen - allt är totalt talanglöst. Den jobbiga klippningen när de oinspirerade mordsekvenserna äger rum får mig att vilja ta ut dvdn ur spelaren och bryta sönder skivan så att ingen annan behöver genomlida samma tortyr. De första två filmerna är mästerverk i jämförelse med detta dravel. Filmen är sövande tråkig och jag väntar bara på att eländet skulle ta slut. I’ll Always Know What You Did Last Summer är ta mig fan det sämsta jag sett på väldigt länge och det enda filmen lyckades med var att stjäla 90 minuter från mig som jag aldrig får tillbaka igen.

Fatal Attraction (1987)

Dan Gallagher är en advokat som sedan nio år tillbaka lever i ett lyckligt äktenskap tillsammans med sin fru Beth och deras nioåriga dotter Ellen. När Beth åker till sina föräldrar begår Dan sitt livs misstag. Han inleder en affär med kvinnan Alex och efter det förändras allt. När Dan vill avsluta affären blir Alex tokig och försöker ta sitt liv. Han spenderar natten hos Alex på grund av dåligt samvete och när han lämnar hennes lägenhet dagen efter antar Dan att allt är glömt och förlåtet. Dan går tillbaka till sitt gamla liv men inser snart att Alex inte är helt frisk. Hon dyker upp på hans jobb och ringer till bostaden, dessutom påstår Alex att hon är gravid. Mardrömmen har bara börjat.

Fatal Attraction eller Farlig Förbindelse som var titeln när den gick upp på de svenska biograferna, var filmen som fick männen på 1980-talet att tänka en extra gång innan de bedrog sina fruar. Filmen levererar ett extremt budskap som sedan dess kopierats massvis av gånger. Regissören Adrian Lyne lyckas skapa en tät thriller med två strålande huvudrollsinnehavare. Glenn Close är allt annat än attraktiv men hon är som klippt och skuren som den psykotiska Alex. Michael Douglas är en av mina favoritskådespelare och här är han lika bra som alltid. Även de mindre rollerna är bra och paret Gallaghers dotter Ellen, spelad av Ellen Hamilton Latzen, imponerar stort. Det är svårt att förstå varför Dan beslutar sig för att vara otrogen mot sin fru. Den enda ledtråden vi får är när deras dotter en gång kryper upp i föräldrarnas säng och därmed hindrar paret från att ha sex. Allt som oftast verkar Gallaghers vara det perfekta paret och frugan Beth, spelad av den charmiga Anne Archer, är dessutom fan så mycket mer attraktiv än den ganska sunkiga Alex. Det var trots allt 1980-talet, män kanske föredrog en annan typ av kvinnor på den tiden, vad vet jag. Fatal Attraction håller än idag och slutet är fortfarande en riktig nagelbitare. Min enda invändning skulle i så fall vara spellängden. Ibland känns filmen något långsam och skulle ha tjänat på att kortas ner en kvart eller två. Bortsett från det bevisar Fatal Attraction att man inte behöver ha en massa specialeffekter och blodiga mord för att göra en spännande film, en kokad kanin räcker långt.

Friday the 13th Part III (1982)

Friday the 13th Part III tar vid direkt efter händelserna i den andra delen. Jason överlever macheteattacken och beger sig på stuts och mördar två stackare. Nya ungdomar åker iväg för att knarka, supa och knulla runt i närheten av Camp Crystal Lake. Chris och hennes vänner ska spendera helgen på hennes fars lantställe och de hinner knappt komma till rätta innan de blir ovänner med ett motorcykelgäng när de kör över tuffingarnas färdmedel. Motorcykelgänget bestämmer sig för att hämnas och åker till lantstället för att sätta fyr på deras lada. Där inne gömmer sig Jason som passar på att stilla sin blodshunger och mördar trubbelmakarna. Chris och hennes vänner är ovetandes om vad som har hänt och att de nu står på tur.

Jag brukar ha som tradition att se en Friday the 13th-film varje gång datumet dyker upp i kalendern och denna gång föll valet på del tre.

Friday the 13th Part III skulle egentligen ha kunnat heta Saturday the 14th istället då mestadelen av händelserna utspelar sig dagen efter hemskheterna i Friday the 13th Part 2. Filmen får mig att drömma mig bort och önska att filmproducenterna i Hollywood ska sätta i system att spela in två Friday the 13th-filmer samtidigt med start så fort som möjligt. Varje gång en film om morden på en fredag filmas spelar de samtidigt in uppföljaren som utspelar sig nästkommande dag. Funkar det ens i närheten lika bra som det gör med del två och del tre lär ju stålarna rulla in, dessutom får publiken två stycken filmer samtidigt utan att behöva vänta en massa år. Vi vet ju alla att en hel dröse med filmer i serien följde men erkänn, det låter inte som en helt värdelös idé? Det är bara att börja om på ny kula efter den relativt lyckade nyinspelningen, jag i alla fall vill se Jason mörda fler ungdomar och återuppstå om och om igen. Nog om detta, nu återvänder vi till filmen. Den tredje delen om den vanskapta massmördaren Jason Voorhees är filmad för 3D och detta märks ofta i scener involverande jojo, popcorn, äpplen och ögon. Jag köpte filmen för tredje gången då jag trodde att dvdn skulle innehålla två stycken 3D glasögon men tji fick jag då versionen jag köpte var helt fel. Jag får helt enkelt köpa den en fjärde gång under titeln deluxe edition där filmen visas i både 2- och 3D. Skit samma, 3D grejerna stör inte alls utan gör filmen istället ännu mer underhållande, till och med när det är tvådimensionellt. Om man bortser från 3D effekterna är Friday the 13th Part III mest känd som filmen där Jason får sin hockeymask och därmed skapar sitt klassiska utseende. Jason har förändrats drastiskt från den andra delen. Hans vita säck är borta och det som döljer sig där bakom är inte längre ett skäggprytt ansikte med tofsar av hår på huvudet utan det är helt befriat från hårväxt. Ska man leta logiska luckor hittar man många men det är inget jag tänker lägga någon tid på, Friday the 13th Part III är ren underhållning och ingenting annat. Steve Miner agerar återigen bakom kameran och är dessutom den enda regissör som regisserat mer än en film i serien. Det finns många scener som är kopierade från den första delen som t.ex. byfånen, mordet i hängmattan och slutsekvensen men det är definitivt ingenting som stör då detta är ett mycket bra bidrag till serien. Filmen har ett bra flyt och de 90 minuterna springer iväg snabbt. Som vanligt finns här några minnesvärda mord, denna gång harpunen i ögat och gå på händerna tragedin. Miner lyckas med en hel del riktigt stämningsfyllda scener och Chris återblick från sitt möte med den deformerade Jason är hur bra som helst och en av de anledningarna till att jag gillar filmen så mycket. Friday the 13th Part III är den del med tunnast historia, det finns ingen historia överhuvudtaget. Jason gömmer sig mest i en lada och lämnar den enbart för att då och då ta livet av någon men jag gillar det. Här finns en hel del kul karaktärer som drummeln Shelly och de två haschtomtarna Chuck och Chili, slasherfilmer behöver inga onödiga personporträtt med intressant historik. Det känns som jag alltid tycker att just den delen jag väljer att se om i serien är min nya favorit och så känner jag även efter att ha sett del tre (fast min favorit är egentligen den fjärde delen, recension HÄR). Det kommer jag säkert inte tycka nästa gång jag placerar en Friday the 13th film i dvd-spelaren men just nu känner jag så i alla fall och det är inget dåligt betyg!

I Still Know What You Did Last Summer (1998)

Julie plågas av mardrömmar efter händelserna som utspelade sig ett år tidigare i kuststaden Croaker då hennes vänner Helen och Barry fick sätta livet till. Förhållandet med Ray Bronson (så får man inte heta om inte förnamnet är Charles) är inte särskilt bra och hon blir uppvaktad av klasskamraten Will. Julie har lämnat sin hemstad bakom sig och läser på universitet där hon delar en lägenhet med sin nyfunna vän Karla. En radiopratare ringer upp och frågar om de vill vinna en magisk resa, det enda de behöver göra är att svara rätt på frågan vad Brasiliens huvudstad heter. De svarar Rio de Janeiro och BAM! de vinner en resa för fyra till Tower Bay Island på Bahamas. När Julie ringer och berättar den glada nyheten för Ray spelar han svårflirtad och ger ett ljummet kanske till svar. Ray ångrar sig kvickt och inser vilken fjant han är och bestämmer sig för att överraska henne. Han sätter sig i bilen tillsammans med sin polare Dave (favoriten John Hawkes) för att följa med på en välbehövd semester. De kommer inte långt innan de blir tvungna att stanna då en kropp ligger livlös på körbanan. Det visar sig vara en skyltdocka och Dave mördas av en man i oljeställ och Ray hamnar på sjukhus. Detta är Julie ovetandes om och Karla bjuder med Will och sin pojkvän Tyrell istället. När sällskapet anländer till paradisön är de andra gästerna på väg att avsluta sina semestrar då stormsäsongen, deras version av vinter, precis ska börja och vännerna är fast på ön. Som om det inte vore illa nog verkar det som om den galna fiskaren Ben Willis är tillbaka och han har fortfarande inte glömt vad de gjorde förra sommaren.

Det dröjde inte länge innan en uppföljare kom till den populära I Know What You Did Last Summer (recension HÄR). Redan året efter gick I Still Know What You Did Last Summer upp på biograferna och konstigt nog var det där jag såg den första gången. Det kanske i och för sig inte är så konstigt då jag bodde i en liten stad som endast visade ett urval av de filmer som hade premiär och så fort en skräckfilm, bra eller dålig, gick upp på biografen kände jag mig tvungen att se filmen på den vita duken. Denna gång är det en ny regissör och en ny manusförfattare och man kan undra vad de tänkte på när de spelade in filmen. I Still Know What You Did Last Summer, hur kan man ens komma på att döpa filmen till det? I Still Know eller I Know What You Did Two Summers Ago vore en mer passande titel då det gått två år sedan ungdomarna körde på den stackars saten och försökte komma undan med det. Det är inte den enda logiska luckan i filmen och jag orkar inte ens gå in på de andra. I Still Know What You Did Last Summer är precis som föregångaren, fylld med billiga skrämseltekniker och det är inte särskilt svårt att klura ut vad som ska hända härnäst. Jennifer Love Hewitt gör samma pinsamma ”Come and get me, I’m right here” samtidigt som hon snurrar runt och flaxar med armarna. Det kändes inte särskilt trovärdigt i ettan och det gör det inte här heller. Jack Black (som jag vanligtvis gillar) dyker upp i en liten okrediterad roll som en påfrestande rastaman-wannabe med smak för gräs och det känns enbart som en lättnad när han försvinner ur bilden. I Still Know What You Did Last Summer är långt ifrån en bra film och slutet suger rejält men tack vare bra biroller, framförallt Jeffrey Combs som den vresiga hotellägaren, de blodigare och fler till antalet mord gör uppföljaren några snäpp bättre än föregångaren men det säger inte särskilt mycket. 

I Know What You Did Last Summer (1997)

Det är den amerikanska nationaldagen och dessutom fiskfestival i en liten kuststad. En berusad ung man i fiskebyxor sitter på en klippavsats och snurrar på en amulett som signalerar olycklig kärlek. Samtidigt vinner Helen Shivers den årliga skönhetstävlingen som stadens fiskdrottning. Hon och hennes pojkvän Barry åker tillsammans med paret Ray och Julie ner till stranden för att fira hennes utmärkelse och att deras sista år som högstadieelever äntligen är över. Detta celebrerar de med att dricka alkohol, berätta vandringssägner och att smida gemensamma framtidsplaner. Den glada stämningen bryts när de av misstag råkar köra på en man. Efter mycket prat inser de att deras framtidsplaner är körda om de anmäler det polisen och dumpar istället kroppen i havet. Vännerna bestämmer sig för att aldrig någonsin nämna händelsen igen.

Ett år senare har gänget splittrats och Julie återvänder hem, lagom till den årliga fiskfestivalen. Det ligger ett brev och väntar på henne med en lapp där det står ”I know what you did last summer!”. Ångestfylld och vettskrämd söker hon upp sina gamla vänner för att klura ut vem som ligger bakom. En efter en får de meddelande från någon som vet vad de gjorde förra sommaren, någon klädd i oljeställ och som är beväpnad med en väldigt stor krok.

Efter ett skräckfyllt 1980-tal var den första halvan av 1990-talet relativt befriat från skräckfilmer, i varje fall slasherfilm. 1996 skapade Wes Craven tillsammans med manusförfattaren Kevin Williamson den idag klassiska Scream och blåste liv i den sedan länge döda slasherfilmsgenren. Det dröjde inte länge innan fler kom och året efter släpptes I Know What You Did Last Summer som dessutom var en av de första (kanske till och med den första) skräckfilmen jag såg på bio. Precis som med Scream ligger Kevin Williamson bakom manuset, det var inte konstigt att förväntningarna var höga. På pappret verkade allt väldigt lovande. Det är ganska kul att idag se alla dessa ”heta” skådespelare när de var på toppen av sina karriärer. I Know What You Did Last Summer blev inget lyft för någon av dem och det är heller inte särskilt konstigt då ingen av dem är speciellt bra skådespelare, dessutom är filmen en ganska rutten historia. De agerar och ser ut som de flesta skådisar som blir populära i någon tv-serie och sedan försöker sig på en karriär på den stora vita duken, då som nu. Freddie Prinze Jr och Ryan Phillippe tyckte jag redan på den tiden var töntiga och Sarah Michelle Gellar (numera gift med Prinze Jr) följde jag aldrig när hon tog livet av vampyrer i Buffy the Vampire Slayer. Jennifer Love Hewitt såg jag för första gången i tv-serien Party of Five och där tyckte jag hon var hur söt som helst. Nu har jag tröttnat på hennes allt för många ”moralkaka” porträtt och finner henne även här mest irriterande som surpuppan Julie. I Know What You Did Last Summer är en ganska händelselös slasherfilm som snålar med allt som hör genren till. Det är en tam film med oinspirerade och blodfattiga mord, inget naket och en  medioker mördare. Jag tyckte inte filmen var särskilt bra när den kom och det gör jag inte nu heller.

Trip with the Teacher (1975)

Lärarinnan Miss Tenny tar med sina fyra kvinnliga elever på en skolutflykt i öknen. Samtidigt får bröderna Pete (som ser ut som en samtida George Harrison) och Al punktering och den vänliga Jay stannar för att hjälpa till. De bestämmer sig för att slå följe och åka motorcykel tillsammans. De tre männen fattar tycke för de fnittrande och flirtande eleverna och följer efter bussen. På en bensinstation inser vi att Al inte är en trevlig figur då han mördar en gammal man som vägrar att torka bort spilld bensin från Als motorcykel. Skolbussen går sönder mitt ute i ingenstans och då busschauffören Marvin inte lyckas klura ut vad felet är inväntar den strandsatta skolklassen hjälp. De tre motorcykelkillarna dyker snart upp och hjälper till att bogsera bussen, inte till räddning utan till en avlägsen stuga där allt snart ballar ur. När Marvin försöker styra upp situationen med att ta till nävarna bli de båda bröderna ilskna och kör ihjäl honom. Skolklassen och den intet ont anande Jay inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Al och Pete har inga intentioner på att låta dem lämna platsen med livet i behåll.

”Look at that Al, he looks like some kind of freak!”

Även om Trip with the Teacher faller under samma genre som klassiker såsom The Last House on the Left, The House on the Edge of the Park (recension HÄR), I Spit on Your Grave, Fight for Your Life (recension HÄR) och Night Train Murders (recension HÄR) blir det aldrig lika grafiskt, brutalt eller sadistiskt. Trots att Trip with the Teacher är tam i jämförelse är det en underhållande skitfilm jag gärna fördriver 90 minuter med.

Igor Kantors musik låter ofta som ett soundtrack taget från en mjukporrfilm och det är inte så konstigt då Igor komponerat musiken till flera Russ Meyer filmer. Nu låter det kanske som någonting negativt men så är inte fallet, det förstärker enbart filmens sleaziga känsla och nu i efterhand kan jag inte tänka mig ett annat soundtrack. Trip with the Teacher är ren exploitationfilm, ingenting annat. Filmen innehåller det mesta som hör genren till som tjejslagsmål, tvivelaktiga sexscener och till och med en actionladdad motorcykeljakt. Slutscenen är helt absurd men det gör bara filmen ännu bättre, dessutom är det första gången jag ser någon bli kvävd genom att få huvudet nedtryck i sanden. Jag tackar gudarna för att folk fortfarande inte har lärt sig att man aldrig ska fråga slödder vad de är ute efter, det slutar aldrig bra och inte heller här vilket jag är tacksam för. Filmen skulle dock aldrig vara någonting utan Zalman King som spelar Al. King är perfekt i rollen som den ständigt trötta och fnissande psykot. Han har dessutom förbannat snygga glasögon, de tar han självklart av sig alldeles för tidigt i filmen och där under döljer sig en ful nuna. Lärarinnan är förvånansvärt anonym i filmen vilket man inte kan tro när man läser dess slogan: How far should a teacher go to protect her students? Hon brusar upp lite då och då och får sina kläder avslitna men i övrigt är hon filmens minst intressanta karaktär. Trip with the Teacher är som sagt inte särskilt våldsam eller chockerande. Vad som däremot är chockerande är det låga betyget på imdb (som många innan mig har reagerat på) vilket är helt obefogat. Om man ger Trip with the Teacher så pass dåligt betyg borde man helt enkelt inte titta på denna typ av film.

 

Linkeroever aka Left Bank (2008)

22-åriga Marie är en duktig löpare som tränar inför de europeiska mästerskapen. En dag när hon testar ett par nya löparskor säckar hon ihop. Hennes doktor säger att hon måste vila i minst en månad då hennes blodvärden är allt annat än bra, annars är risken stor att Marie inte kommer att kunna bli gravid i framtiden. Problemet är bara att mästerskapen är om tre veckor och då löpning är det viktigaste i hennes liv förändras allt radikalt. Hon träffar bilförsäljaren och bågskytten Bobby och inleder ett förhållande. Marie flyttar in i Bobbys lägenhet som ligger i ett mindre charmigt område i utkanten av staden och det dröjer inte länge innan hon blir uttråkad. Hella, kvinnan som bodde i lägenheten innan Bobby, försvann spårlöst åtta månader tidigare och Marie börjar nysta i kvinnans försvinnande och Hellas besatthet av ett svart hål som påstås finnas i hyreshusets källare.

Belgisk film är inget jag tittar på varje dag, jag vet inte ens om jag sett en Belgisk film tidigare. Linkeroever eller Left Bank som är den internationella titeln är en uppmärksammad Belgisk film som jag hållit ögonen på en längre tid. Filmen känns mycket som en tidig Roman Polanski skapelse och då och då drar det åt David Lynch hållet. Ibland känns det som en exploitationfilm, förklädd i kvalitetsfilmskläder. Problemet är bara att Linkeroever inte alls är av samma kaliber som varken Polanski eller Lynch. Det är en märklig film som bitvis är intressant men som tyvärr är på tok för långsam. Filmen tar god tid på sig att berätta sin historia och oftast händer ingenting. Jag väntade hela tiden på att någonting skulle ske men det gjorde det inte. När filmen varat i en timme och tjugo minuter börjar det äntligen hända lite saker men då är det redan för sent och dessutom inte särskilt händelserikt. Jag tycker inte illa om filmen och den är definitivt inte dålig, bara substanslös. Det blir mest ett jaha, var detta allt? Man kan tolka filmen på flera olika sätt men hur jag än vänder och vrider på det tycker jag inget av alternativen är särskilt tillfredställande. Eller så är det jag som är för pantad i huvudet för att fatta vad som egentligen föregick. 

Creepshow 2 (1987)

Unge Billy är ivrig att få lägga vantarna på det nya numret av Creepshow, dessutom väntar han på en specialbeställning av en köttätande venusflugfälla för att en gång för alla ta död på sina plågoandar. Under tiden berättar en tecknad figur i en källare (likt Crypt Keeper från Tales from the Crypt, vars säsonger jag recenserar här: 1 2 3 4) tre fasansfulla berättelser.

Den första heter Old Chief Wood’nhead.

I den dammiga småstaden Dead River driver den godhjärtade Ray en liten handelsbod tillsammans med sin fru Martha. Affärerna är lika döda som stadens namn men då handelsboden bär på många kära minnen vägrar mannen att stänga den. Utanför affären vaktar en träindian och när Ray och Martha en dag blir rånade och skjutna till döds vaknar indianen till liv för att ta hämnd.

Den andra historien går under namnet The Raft. 

Några ungdomar åker till en avskild sjö för att ta ett dopp och röka brass. De simmar ut till en avlägsen flotte och en mystisk ”oljefläck” dyker upp från ingenstans. Den visar sig ha en stor aptit på människor.

Den sista berättelsen är The Hitch-Hiker.

Annie har en affär med en prostituerad ung man och skyndar sig hem för att hennes make inte ska misstänka någonting. Bråttom som Annie har förlorar hon kontrollen över bilen och råkar köra ihjäl en liftare. Annie smiter från brottsplatsen men liftaren kommer tillbaka igen och igen och igen.

Långsjön

Segmentet The Raft var den första skräckfilmen jag såg och dessutom gav den mig rejäla mardrömmar under en längre tid. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal och trots att min far strängt sagt åt mig att jag inte fick lov att titta på tv efter läggdags smög jag och min kusin upp och satte på tvn någon gång strax efter midnatt och bläddrade fram till kanalen FilmNet. The Raft hade precis börjat och jag tyckte mig känna igen platsen där den utspelade sig. Vi hade ett liknande ställe där jag växte upp. I den lilla byn Asarum, utanför den större staden Karlshamn, låg (och ligger fortfarande för den delen) en liten camping och insjö vid namn Långasjönäs. Om man går ner från campingens parkering kommer man först till de minsta barnens bad- och lekplats. Fortsätter man lite längre anländer man till ungdomarnas och de vuxnas badplats och där, ett 20-30 tal meter ute i vattnet, ligger en ensam flotte och guppar precis som i The Raft. Jag brukade låta min fantasi skena iväg och tänka; fanns det ondskefulla oljefläckar i verkligheten, till och med i lilla Asarum? Jag var vettskrämd för den platsen många år efter och det dröjde innan jag vågade hoppa i vattnet i Långasjönäs, än mindre simma ut till flotten. Nu är ju The Raft självklart inte lika skrämmande som den var då men det var The Raft som introducerade mig för otäcka historier på film och det är mycket tack vare den som jag fann min brinnande passion för skräckfilm. Alla har en förstafilm som de har starka minnen från, min var Creepshow 2. Jag behöver väl knappast säga att The Raft är min favoritdel? Vad som däremot förvånar mig är att jag än idag får en skön känsla av obehag när jag ser avsnittet. The Raft är fortfarande väldigt effektiv, trots att den egentligen är ganska så fånig. Nog om The Raft, nu går vi vidare till de andra historierna. Denna gång är det inte George A. Romero som står för regin (han står endast för manus) utan Michael Gornick, en kille som flera gånger tidigare jobbat som chefsfotograf till Romero men som nu långfilmsdebuterar. Han gör ett mycket bra jobb, ett så pass bra jobb att jag faktiskt inte saknar Romero det minsta och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Stephen King (som dyker upp i en mindre roll som lastbilschaffis) står även denna gång för historierna och innehållsmässigt håller de i jämförelse med Creepshow (recension HÄR) en mycket högre standard. Indianen som tar hämnd är fortfarande riktigt underhållande och liftaren som dyker upp och tackar för skjutsen om och om igen är, även om det inte är min favorit, ett kul bidrag. De tecknade sekvenserna mellan avsnitten var nog det som oroade mig mest för men än idag så fungerar de förvånansvärt bra, bättre än jag kom ihåg dem. Creepshow 2 vinner mycket på att ha en allvarligare och mörkare underton än sin föregångare och det är synd att de inte spann vidare på konceptet innan den tredje delen, som inte har något med de två första att göra, kom och förstörde allt. Det finns förmodligen bättre skräckantologier där ute och de flesta tycker nog att den första delen är den bästa men måste jag välja en film innehållandes kortrysare blir det Creepshow 2, utan tvekan. Jag tycker än idag, mer än 20 år efter det att jag såg filmen för första gången att Creepshow 2 är smått fantastisk!

Kill List (2011)

Jay och Shel lever tillsammans med deras 7-åriga son i ett äktenskap som är på väg att fallera. Jay är en arbetslös före detta soldat som efter en incident i Kiev, åtta månader tidigare, inte klarar av vardagen utan plötsliga vredesutbrott. Hans polare Gal erbjuder honom ett jobb och han återupptar sig gamla extraknäck som yrkesmördare för att kunna försörja sin familj. Jay och Gal får en dödslista där deras första måltavla är en präst och den andra en bibliotekarie. Mystiska saker börjar hända då deras offer verkar vara sammanlänkade på något vis, dessutom tackar de sina mördare innan de avrättas.  När Jay och Gal önskar avbryta uppdraget hotar deras arbetsgivare med att mörda dem och deras familjer och snart är de insnärjda i ritualmord och religiösa galenskaper.

Kill List har hamnat på många listor över fjolårets bästa filmer och jag förstår varför. Jag har velat se filmen sedan jag läste om den för första gången några månader tillbaka. Även fast jag läst mycket om den hade jag ingen aning om vad den skulle handla om och det kanske är så du bäst kommer att uppskatta filmen. Ovissheten om vad som komma skall. Det dröjer inte länge innan Jays fru (spelad av MyAnna Buring) börjar prata svenska och efter lite surfande på imdb upptäcker jag att det är ytterligare en svenska som medverkat i flera filmer tidigare, bl.a. de båda The Descent filmerna, och det är ju kul att Sverige hamnat på filmkartan igen. Det enda jag störde mig på med filmen var dess ljud. Dialogen var på tok för låg i jämförelse med musiken och det hände flera gånger att jag var tvungen att höja och sänka ljudet. Kanske hade filmskaparen en tanke bakom detta (eller var det min importutgåva av filmen som var problemet) men jag tyckte enbart att det var enerverande. Kill List är en brittisk film när den är som bäst och den innehåller en del riktigt brutala scener. Även om den har inslag från den brittiska filmpärlan The Wicker Man klarar filmen av att stå på egna ben och vara nyskapande, smart och väldigt spännande. Jag kände ett krypande obehag under filmens andra halva och skattade mig lycklig att jag inte hade en aning om vad som skulle fortlöpa. Kill List ger inga definitiva svar utan tittaren får bilda sin egen uppfattning om vad och varför. Det abrupta slutet kan säkert störa många men jag tyckte att det var ett alldeles perfekt ställe att avsluta filmen på. I allt för många filmer drar filmskaparna ut på slutet och väljer att vara övertydliga utan att låta publiken tänka själva. Det gör de inte här och Kill List är en film du inte vill missa.

Creepshow (1982)

En ung pojke läser ur skräckblaskan Creepshow och hans pappa blir vansinnig och slänger den i soporna. Pojken önskar honom all ondska i världen och tur som han har hämtar en döing tillbaka tidningen så att pojken kan läsa vidare. Den första historien han läser är Father’s Day. Bedelia (spelad av svenska Viveca Lindfors) tog hand om sin far under hela sin uppväxt tills hon fick nog och slog ihjäl honom. Hon besöker sitt barndomshem varje år tillsammans med sin släkt på fars dag. Detta år vaknar fadern till liv och vill ha sin farsdags-tårta.

Den andra berättelsen heter The Lonesome Death of Jordy Verrill. Stephen King spelar själv bondslusken Jordy som inte har alla hästarna i stallet. En meteorit dimper ner vid hans gård och när han bränner sig på den förvandlas han och hans omgivning sakta men säkert till ogräs. Berättelse nummer tre går under namnet, Something to Tide You Over. Richard får reda på att hans fru Becky har en affär med den yngre mannen Harry och blir vansinnig. Han åker hem till Harry och spelar upp ett kassettband där Becky ber Harry hjälpa henne. De åker hem till Richards strandvilla där han tvingar Harry att hoppa ner i ett hål i sanden och begravas upp till huvudet med sand. Harry får se en inspelning där Becky befinner sig i samma situation och där tidvattnet tar hennes liv. Samma öde väntar Harry men han svär på att hämnas.

Det fjärde och nästsista avsnittet heter The Crate. En vaktmästare hittar en låda under en trappa och ringer till universitetets professor Stanley. Stanley åker genast dit för att undersöka lådan som är märkt med bokstäverna Arctic Expedition och årtalet 1834. Vad som finns inuti är ett hiskeligt monster som dödar vaktmästaren och en elev och lämnar professorn skräckslagen. Stanley åker skärrad till sin vän och kollega Henry för att berätta vad som har hänt. Henry får en idé om hur han ska bli av med sin alkoholiserade och tjatande hustru.

Den femte och sista historien heter They´re Creeping Up on You. En rik och elak gammal man med fobier mot bakterier och ett stort hat för insekter bor i en steril miljö i sin lyxlägenhet. Plötsligt börjar det att välla in kackerlackor i hans skyddade sfär.

Jag tog en paus från Tales from the Crypt (som jag recenserat de 4 första säsongerna av här: 1 2 3 4) och bestämde mig för att spendera en bakfull söndag med Creepshow istället. Precis som Tales from the Crypt berättar Creepshow historier inspirerade från skräcktidningarna som var populära på 1950-talet. Creepshow är det första samarbetet mellan regissören George A. Romero och författaren Stephen King. Det dröjde sedan 11 år tills deras nästa samarbete, filmen The Dark Half. De totalt fem berättelserna är av varierande kvalitet. De är överlag bra men något ojämna. Jag tycker att Kings berättelser passar sig bättre i långfilmsformat, där karaktärerna får tid på sig att växa. I Creepshow är det mest småkul nonsens som i och för sig är ett underhållande tidsfördriv. Mina favoriter bland bidragen är The Crate som är en kul variant på ”det finns ett monster i garderoben” och den avslutande delen They’re Creeping Up on You. Det är många kända skådisar och det är kul att se Leslie Nielsen i en för en gångs skull ”seriös” roll. Ted Danson är också mycket bra i en tidig roll, långt innan det fenomenala personporträttet som den brassrökande sexmissbrukaren George i HBO’s Bored to Death. Det största problemet är Stephen King i rollen som Jordy Verrill då han är allt annat än en skådespelare. Han fungerar i små biroller men inte som en bärande karaktär. George A. Romero är mycket mer än killen som regisserade en massa zombiefilmer (fast de finns med även här) och han lyckas iscensätta de korta rysarna alldeles perfekt. Tom Savinis specialeffekter är som vanligt mycket bra och han dyker själv upp som sopgubbe i slutet av filmen. Det är charmigt och ibland riktigt stämningsfullt men jag har fler kära minnen från filmens uppföljare och har alltid föredragit historierna i Creepshow 2. Det är länge sedan jag såg den andra delen så det kan med stor sannolikhet ha ändrats men jag kan inte hjälp att tänka på liftaren, indianen och flotten och önska att de var där när filmen rullar framför mina ögon. Creepshow är ändå en av de bästa kortrysare i en långfilm som gjorts och jag är fortfarande barnsligt förtjust i dem, men får jag välja en Creepshow så får det nog bli Creepshow 2.