Dear God No! (2011)

Det laglösa motorcykelgänget Impalers Georgia våldtar och mördar allt som kommer i deras väg. Deras stripklubbsägande arbetsgivare (eller vad man nu ska kalla honom) ställer ett ultimatum vilket motorcykelgänget inte har någon tanke på att acceptera. De mördar både honom och de flesta som befinner sig på stripklubben för att sedan dra vidare. Höga som hus bryter de sig in i en stuga ute i skogen och håller doktor Marco, hans dotter Edna och två studenter gisslan. Vad de inte vet är att doktorn utfört fruktansvärda experiment med ett uråldrigt virus och att någonting nere i källaren väntar på att komma ut.

Efter Quentin Tarantino och Robert Rodriguez framgång med Grindhouseprojektet Death Proof och Planet Terror följde fler filmer i samma spår. Filmer som hyllar framförallt 1970-talets b-filmer. Dear God No! är en av dem.

”What’s the nastiest shot you have? You wanna drink my tampon? Fuck yeah! C’mon baby whip it out!”  

Dear God No! blandar runt rejält i exploitationmixern och proppar in så mycket som möjligt under filmens 80 minuter. Monster, nazister, brutala övergrepp, knarkande mcgäng, levande döda, muterande virus, toplessdansöser, allt finner ni här. Till och med Bigfoot dyker upp vid mer än ett tillfälle. Allt är så överdrivet som det bara kan bli. Kassa skådespelare, urusla dialoger, oändliga nakendanser, svordomar i varannan mening och hinkvis med blod och inälvor. Tillsammans utgör de en historia som inte är av denna värld där mängder av nakna bröst (någon på imdb säger att filmen innehåller 31 stycken) utgör största delen av speltiden. Det är inte det minsta chockerande trots att filmen innehåller allt som är moraliskt fel, däremot är det förbannat underhållande. Filmen ser billig ut på ett sätt som inte känns billigt och vissa scener är riktigt snyggt utförda. Dear God No! är filmad med 16 mm och inte en enda datoranimation syns till. Soundtracket är förbannat bra där ett band vid namn The Forty-Fives spelar covers på gamla låtar av bla MC5 och Jody Reynolds. Dear God No! är totalt hjärndöd underhållning och ett nästan syndigt tidsfördriv som jag gärna ser om igen. Hobo With A Shotgun och Machete må vara mer påkostade filmer men de kommer inte ens i närheten av Dear God No! Filmen tilltalar inte majoriteten av jordens befolkning men jag gillade den såklart. Dear God No! räddade en annars ganska trist och regnig sommareftermiddag med att leverera en orgie i dålig (god) smak!

The Mist (2007)

Jag har aldrig läst någonting av Stephen King tidigare. Kanske någon kortnovell här och där som ung men inget som lämnade något större intryck hos mig. Vad som däremot format min uppväxt är filmatiseringarna av författarens böcker. Även fast de oftast svajar rejält i kvalité kan jag rada upp exempel efter exempel på hans filmer som jag sett, återbesökt och älskat. Nu när jag blivit vuxen tänkte jag att det var dags att ta mig igenom förlagorna för att sedan i efterhand se filmatiseringarna och göra jämförelser. Först ut blev långnovellen The Mist.

”Something in the mist…took John Lee”

En fruktansvärd storm förstör för invånarna i en liten stad och dagen efter närmar sig en mystisk dimma fastlandet. David Crayton och hans son Bill åker tillsammans med deras granne in till staden för att handla proviant och byggnadsmaterial för att kunna reparera skadorna som stormen orsakade. Plötsligt kommer en man skrikande in i affären och säger att någonting finns i dimman. Snart har dimman omringat affären och i den finns fruktansvärda monster från en annan dimension. Instängda och vettskrämda får de kämpa för sina liv och snart är det inte bara monstrena ute i dimman de behöver oroa sig för utan även varandra.

Jag tillhör inte dem som blev särskilt imponerad av regissörens två tidigare Stephen King filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile. Jag tycker det är ett skämt när folk säger att ”Nyckeln till Frihet är den bästa film som gjorts”. Det är den inte, långt ifrån. The Mist är Frank Darabonts tredje Stephen King filmatisering (om man bortser från kortfilmen The Woman in the Room) och mig faller den mer i smaken än ovanstående titlar. The Mist är kanske inte bättre men det är denna genre jag tycker Stephen King gör bäst och när han berättar om varelser från andra dimensioner, livet efter döden, barndomstrauman och galna mördare så tror man på honom.

The Mist är en bra berättelse med trovärdiga och mänskliga karaktärer och det är något visst med historier som utspelar sig i limiterade utrymmen. Klaustrofobin som annars inte skulle kännas av, blir påtaglig så fort en skara människor samlas på samma plats utan ett alternativ att ta sig till med livet i behåll. Sammanhållning, gruppering och utanförskap är någonting som Stephen King är en mästare på att beskriva och Darabont har lyckats visualisera det på ett strålande sätt. The Mist är precis så som jag föreställer mig den när jag läser boken, allt från karaktärerna och omgivningarna till de skräckinjagande monstrena. Det märks att Stephen King var starkt influerad av H.P. Lovecraft när han skrev boken och att han förmodligen sett John Carpenters The Fog (recension HÄR) ett flertal gånger. Inget fel i det då detta är väldigt bra, bok som film. Skådespelarna (de flesta har varit med i flera andra av Darabonts filmprojekt) är alla fantastiska, med undantag för Andre Braugher som jag aldrig har haft mycket till övers för. Jag tycker inte om honom alls och har inte gjort det sedan jag såg honom i Homicide: Life on the Street för första gången och jag vet egentligen inte varför. Kanske är det hans diviga och överlägsna beteende som stör mig, vad vet jag? Han kanske är en riktigt trevlig prick i verkligheten. Resten av skådespelarensemblen är däremot som skapad för filmen. Thomas Jane har jag tyckt väldigt mycket om sedan jag följt hans liv som prostituerad högstadielärare i den lysande serien Hung. Här är han lika bra och hans agerande känns genuint och äkta. Favoriten William Sadler dyker upp som rednecken Jim och gör som vanligt ett mindre smickrande personporträtt. Toby Jones är perfekt som det sympatiska affärsbiträdet Ollie och Marcia Gay Harden är fullkomligt lysande som den kristna fanatikern och dåren Mrs Carmody. Filmens effekter är också väldigt bra och dimmans monster ser ut som någonting som skulle kunna komma från 1950-talets monsterfilmer och känns konstigt nog varken fjantiga eller orealistiska. Scenen i apoteket är värd hela filmens pris och det enda negativa är att sekvensen kunde ha varat längre. Frank Darabont är väldigt trogen förlagan och mycket av filmens dialog är direkt tagen från boken. Visst har han fört in lite nya beteenden hos karaktärerna och vissa händelseförlopp är alternerade men annars är filmen precis så som man kan tänka sig när man läser boken. Det enda jag egentligen saknar i filmen är den sexuella spänningen mellan David och Amanda som är helt borttaget här. Teorin om vad som egentligen orsakade dimman och dess invånare får vi här förklarat för oss medan vi bara anade det i boken och slutet är helt annorlunda. Vilket man föredrar är dock en smaksak, jag gillar dem båda och det beror lite på om man vill ha ett öppet eller ett definitivt slut men jag kan tycka att förklaringen till Arrowhead-projektet är lite för övertydligt. När jag såg The Mist första gången gillade jag den skarpt men efter att jag nu läst boken föredrar jag nog förlagan, även fast filmatiseringen är mycket bra och en film jag kommer att återbesöka fler gånger i framtiden.

Grave Encounters (2011)

Jerry Hartfield, ägare till ett filmbolag som mest fokuserar på dokusåpor, får en video med posten innehållande pilotavsnittet till en ny dokusåpa vid namn Grave Encounters. Lance Preston och hans team undersöker paranormala fenomen som spöken och hemsökta platser. Avsnitten fortsatte att komma med posten och verkade minst sagt lovande men någonting hände under inspelningen av vad som skulle komma att bli det sista avsnittet. Vi får nu ta del av en nedkortad version av de många timmars filmmaterial som spelades in för att bli avsnitt sex – The Haunted Asylum.

Lance och hans team bestående av kameramän, datanördar och ett ”medium” ska spendera natten på det sedan länge stängda mentalsjukhuset Collingwood. Sjukhuset stängdes 1963 och sedan dess har rapporter kommit in om folk som sett spöken och hört skriken från de sedan länge bortgångna patienterna. Nu ska Lance och hans kollegor låsas in under åtta timmar på sjukhuset för att ta reda på om de fasansfulla ryktena stämmer och se om huset verkligen är hemsökt (klart som fan är det ju det, annars skulle det inte ha varit särskilt kul för oss tittare, eller hur?). Teamet upplever skrämmande företeelser och när vaktmästaren inte dyker upp för att släppa ut dem inser de att de ligger riktigt risigt till.

”You guys, be quiet! What if this is something real?”

Grave Encounters är ytterligare en i raden av filmer där hittat filmmaterial agerar fokus. Som jag nämnt tidigare är jag svag för denna typ av film, även fast de oftast är ganska kassa skapelser. Grave Encounters tillhör tyvärr de sämre exemplen. Som vanligt dröjer det länge innan någonting överhuvudtaget händer och mentalsjukhuset känns inte det minsta trovärdigt. Visst har stället en vaktmästare men det ser långt ifrån så skabbigt ut som det borde ha gjort efter att ha varit stängt i nästan 50 år. Huvudpersonerna är irriterande fjantar som är mer lättskrämda än småtjejer och de springer mest omkring och skriker filmen igenom och jag kan inte annat än att önska livet ur dem. Grave Encounters påminner om alla de där kassa tv-serierna som gick om nätterna där ett filmteam ledda av ett medium ska driva onda andar ur folks hus. Ibland känns det som en parodi på dem, vilket är ett skämt i sig för detta är uselt. Någonting stängde dörren, wtf was that. Någonting rörde mitt hår, wtf was that. Någonting välte lampan, wtf was that. Någonting knuffade mig, wtf was that. Ungefär så låter det filmen igenom fram till den meningslösa tvisten och efter det är det ännu mer springande och skrikande. Jerry Hartfield borde klippt ner det 90 minuter långa avsnittet till en kortfilm, kanske då skulle det fungera men det betvivlar jag. En snygg scen som för tankarna till George A. Romeros Day of the Dead kan inte rädda detta fiasko. Skulle min blogg använda sig av ett betygssystem skulle Grave Encounters få en sönderslagen filmkamera av fem (fullt dugliga) möjliga.

 

Skjult (2009)

14 september 1989. En pojke flyr genom skogen och springer rakt ut på vägbanan. En lastbil viker undan och kör istället ihjäl föräldrarna till en annan pojke som lättar på trycket vid vägkanten.

19 år senare återvänder den flyende pojken Kai, som nu är en vuxen man, till sitt barndomshem då hans mor avlidit och efterlämnat sitt hus till honom. Kais intentioner är att bränna ner det fallfärdiga huset men blir stoppad av barndomsvännen Sara, som nu arbetar som polis. Kai tar in på ett hotell (inte helt olikt det i Twin Peaks) men konstiga saker sker runt omkring honom och han plågas av sina fruktansvärda barndomsminnen. Kai är inte önskvärd i staden och när ett par frilufsare försvinner faller all fokus på Kai. Det är någonting med huset, någonting som drar Kai till sig, mot hans vilja.

”Skriket finns i skogen”

Skjult, eller Hidden som är filmens engelska titel är regissören och manusförfattaren Pål Øies andra film. Hans debutfilm Villmark var en mycket imponerande rysare som tagit stor inspiration från den norska filmklassikern De Dødes Tjern. Skjult är ännu mer imponerande och är så mycket mer än bara en vanlig skräckfilm. Filmen hittar inspiration från lite varstans och lånar från filmer som Twin Peaks, The Changeling (recension HÄR), The Shining och Suspiria utan att det blir kliché eller efterapning. Skjult har en egen historia att berätta som sakta men säkert lägger färdigt sitt pussel. Först och främst är Skjult en psykologisk thriller om en människas mentala sönderfall men titt som tätt vävs små skräckelement in i filmen. Skjult innehåller många riktigt effektiva scener och stämningen är rakt igenom blytung. Filmens foto är fantastisk och inspelningsplatserna adderar till filmens otäcka atmosfär. Det fallfärdiga gamla huset, den norska skogen och Kristoffer Joner i huvudrollen gör filmen, tillsammans med ett lysande manus, till en av de bästa filmer som kommit från Skandinavien på väldigt länge. Dialogen är sparsam och tempot går framåt i sakta mak men Skjult är en väldigt bra film som förmodligen och tragiskt nog gått många filmälskare förbi. Pål Øie är en regissör att hålla ögonen på i framtiden då det han har presterat hittills är bättre än vad många skandinaviska filmskapare presterat under hela sina karriärer.

Friday the 13th (1980)

Sommarkollot Camp Crystal Lake är på väg att öppna igen efter att det varit stängt i över 20 år. 1957 drunknade en liten pojke vid namn Jason när några lägerledare valde att ha sex istället för att vaka över den lilla pojken i plurret. Året efter mördas två lägerledare och kollot stängs. Många försök gjordes genom åren att öppna stället igen men någonting satte hela tiden käppar i hjulet. Nu, 1980 är det dags för ytterligare ett försök och några ungdomar förbereder och städar upp området innan portarna öppnas för en ny skara barn. Det blir dock inte som de tänkts sig utan lägerledarna får uppleva ett skräckfyllt dygn då de en efter en faller offer, på de mest fruktansvärda sätt, för en galen mördare.

“Kill her, Mommy! Kill her! Don't let her get away, Mommy! Don't let her live!”

Jag tröttnar aldrig på att se om någon av Friday the 13th filmerna och när dagen i ära faller in är det ett perfekt tillfälle att återbesöka valfri del i serien. Då min sambo inte har sett mer än ”den när dom är i stan” tyckte jag att det var lika bra att låta henne bekanta sig med filmen som startade allt. Filmen där vi får reda på hur allting började och där vi får träffa modern till allas vår favoritmassmördare Jason. 

“You're doomed! You're all doomed!”

Ni som känner mig eller följer min blogg kan inte ha undgått att uppmärksamma att jag är ett stort fan av filmserien och jag kan inte räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag sett filmerna. Det finns nog heller ingen som har något som helst intresse av skräckfilm som har kunnat missa att se i varje fall någon del i filmserien. Alla vet ju vid detta laget att detta inte är en Jasonfilm (den enda tillsammans med del 5 där han inte innehar huvudrollen) utan att det är hans förkrossade och galna moder, Mrs. Voorhees, som springer runt och mördar oskyldiga ungdomar. Den första delen tillhör inte mina favoriter i serien men utan den första filmen skulle vi aldrig ha blivit introducerade för vår hockeymaskprydda vän. Det betyder inte att jag inte uppskattar den, tvärtom det är en förbannat bra slasherfilm. Musiken signerad Harry Manfredini är numera klassisk och specialeffekterna av Tom Savini är som vanligt mycket bra. Man kunde inte tro att Kevin Bacon bara några år senare skulle gå vidare och bli flickfavorit i Footloose och sedan medverka i storfilmer som Sleepers och Mystic River eller i personliga favoriter som Tremors och Flatliners. Jag har alltid tyckt att Bacon är en gedigen skådespelare och det är kul att se honom här i en tidig roll och i filmens kanske mest minnesvärda dödsscen. Friday the 13th är en tidlös skräckfilmsklassiker som är väl värd att återbekanta sig med lite då och då när datumet infaller. Dessutom är det en bra introduktion till filmserien som aldrig verkar vilja ta slut!

Här kan ni läsa mina recensioner av del 3, 4 och 8 i serien

A Bay of Blood (1971)

Den rullstolsbundna grevinnan Federica Donati blir brutalt mördad av sin make Filippo som vill bli ensam ägare av hennes förmögenhet. Filippo blir i sin tur kort därefter själv mördad av en okänd gärningsman. Det visar sig att familj, vänner, grannar och en fastighetsmäklare alla önskade livet ur henne och nu vill ta del av grevinnans ägor. Några olyckligt lottade ungdomar strosar ovetandes runt på ägorna och faller även de offer för mördaren som en efter en tar livet av de giriga spekulanterna.

Mario Bava är en av mina favoritregissörer. Han i princip skapade hela giallogenren med sin The Evil Eye och Blood and Black Lace. Med A Bay of Blood drog han sitt strå till stacken när det kommer till slasherfilm och många anser att han är urfadern till dagens filmer som faller i kategorin. Det är kanske inte helt sant då det funnits tidigare exempel på de båda genrerna som Arne Mattssons Mannekäng i Rött (recension HÄR) och Alfred Hitchcocks Psycho (recension HÄR) men om han inte skapade genrerna finslipade han i alla fall dom till perfektion och lade grunden för hur de sedan skulle komma att se ut.

A Bay of Blood går under en hel drös alternativa titlar där de vanligaste är Carnage och Twitch of the Death Nerve. Filmen går även under namnet The Last House on the Left Part II, vilket är helt uppåt väggen då A Bay of Blood släpptes ett år tidigare än The Last House on the Left. Med A Bay of Blood blandar Bava giallon men slasherfilm på ett mycket imponerade sätt. Filmen har ett grymt snyggt kameraarbete och det är inte svårt att begripa varför Friday the 13th Part 2 valde att rakt av kopiera två av de grafiska morden 10 år senare. Miljöerna är också liknande de i Friday the 13th serien och det märks att filmerna tagit stor inspiration från A Bay of Blood. Den sköna musiken är signerad Stelvio Cipriani, en kompositör som har över 200 filmsoundtrack på sitt CV och den passar perfekt med de tacksamma miljöerna. Det är svårt att hänga med i den nästintill ohörbara dialogen på Image Entertainments släpp av filmen. Idag har ni få lyckliga satar som inte sett filmen tidigare dock möjligheten att inhandla Njutafilms svensktextade dvdsläpp där ni slipper att spetsa öronen för att följa konversationerna. Att man inte hänger med i dialogen spelar egentligen ingen större roll då A Bay of Blood är en fröjd för ögat och de 84 minuterna springer iväg. Förutom Bavas kompetenta regi får vi se vackra kvinnor med mer eller mindre kläder på sig och uppfinningsrika och minnesvärda mord. Karaktärerna är alla perfekta för filmen och dessutom får vi se en spåkvinna som ser ut precis som Marc Bolan. Tydligen var A Bay of Blood Mario Bavas favorit bland sina filmer och det är inte svårt att förstå. Inte nog med att det är en av regissörens bästa filmer, det är dessutom en av de bästa slasherfilmer som gjorts. Och slutet är fullkomligt lysande!

Urban Legend (1998)

Pendleton universitetet i New England plågas av dödsfall bland sina elever. En mördare iscensätter populära vandringssägner och polisen är inte mycket till hjälp. Studenten Natalie (som är självsäker och vacker enligt filmomslaget) börjar oroa sig då alla som faller offer för den hänsynslösa mördaren har någon form av koppling till henne själv. Hon inser snart att hon själv står på tur men då ingen tror henne, förutom en skribent till skoltidningen, tvingas hon till att kämpa för sitt liv.

”Aren’t you glad you didn’t turn on the light”

Jag har vaga minnen från när jag såg Urban Legend på bio när den kom. Jag tyckte att den var okej, varken mer eller mindre. Efter det att jag nyligen återbesökte I Know What You Did Last Summer trilogin (de recenserar jag här 1 2 3 ) tyckte jag det kunde vara kul att göra samma sak med Urban Legend. Det skulle jag aldrig ha gjort för detta är ren dynga och filmen gör sig bättre som ett mediokert minne från tonåren. Jag har alltid varit smått fascinerad av vandringssägner och här tas flertalet av dem upp, tyvärr på otillfredsställande sätt.  Efter det att Scream blåste liv i den nästintill döda slasherfilmsgenren följde en rad av mer eller mindre kassa filmer på liknande tema. Urban Legend tillhör de mindre lyckade och det är helt ofattbart att filmen lyckades generera två uppföljare. Det är en typisk nybörjarskräckis som inte tillför någonting nytt till genren. Morden är tråkiga och mördaren som går runt med en huvjacka är inte det minsta skrämmande och inte mycket att hänga i mördarkostymergarderoben. Jag hatar verkligen Joshua Jackson och har gjort det sedan jag såg honom i serien Dawson’s Creek för första gången. Han är totalt okarismatisk och helt utan skådespelartalang. I Urban Legend är han dessutom fulare än någonsin i sitt nyblonderade hår. Gudskelov dröjer det inte särskilt länge innan han berövas livet. Filmen är fylld av trista stereotypa karaktärer där gothtjejen Tosh (tillsammans med Jackson då förstås) är värst. Inte ens Jared Leto, som trots sina 27 år ser yngre ut än de flesta ”ungdomarna” i filmen, är särskilt bra. Bra biroller som Brad Dourif som en läskig bensinstationsägare och Robert Englund som professor försöker att rädda filmen men deras korta närvaro hjälper inte långt. Det sena 1990-talets Hollywood var verkligen inte frikostigt när det kom till naket och blod och inte heller här. Urban Legend är totalt meningslös och jag satt mest och var uttråkad hela filmen igenom. Det är totalt skrämselbefriat och inte det minsta spännande. De uppenbara vilseledningarna om vem som kan kunna ligga bakom morden är mest irriterande och fjantiga och slutklämmen är helt åt helvete. Jag förstår inte varför jag envisas med att se om filmerna från denna era då de nästan uteslutande är riktigt ruttna, då som nu. Tyckte du att I Know What You Did Last Summer-filmerna var mediokra vänta då tills du ser Urban Legend. Den är ren skit!

The Fog (1980)

”Is all that we see or seem but a dream within a dream?”

                                                                              - Edgar Allan Poe

Det var länge sedan John Carpenters The Fog upptog mina tankar men i söndags, då jag tog årets första dopp nere på Ribban, dök filmen upp i huvudet igen. En dimma började sakta men säkert att röra sig uppåt stranden och de badande strandgästerna förvandlades till silhuetter. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville se The Fog igen.

“...but it is told by the fishermen, and their fathers and grandfathers, that when the fog returns to Antonio Bay, the men at the bottom of the sea, out in the water by Spivey Point will rise up and search for the campfire that led them to their dark, icy death”

Klockan slår tolv den 21 april 1980 och konstiga saker sker i den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien. Telefoner ringer frenetiskt, glasrutor krossas, kyrkklockor klingar, elektricitet slås på och av, möbler rör på sig och en gammal dagbok tillhörandes fader Patrick Malone uppenbarar sig i den loka kyrkan. Samtidigt sveper en tjock dimma över staden. Dagboken beskriver fruktansvärda dåd som begicks av sex personer med fader Patrick i spetsen för exakt 100 år sedan. Samtidigt försvinner en fiskebåt ute till havs och när den återfinns på morgonen är besättningen försvunnen, förutom en av sjömännen som har lungorna fyllda med saltvatten. Antonio Bay firar sin 100års dag men en förbannelse vilar över staden. När mörkret faller rullar en tung dimma återigen in över staden men det finns någonting i dimman, någonting som har kommit för att kräva sex människoliv. 

”There’s something in the fog!”

The Fog var tillsammans med The Last House on the Left, The Hills Have Eyes och World Tour 1966: The Home Videos Through the Camera of Bob Dylan’s Drummer Mickey Jones de första filmer jag köpte på dvd. Tanken var att jag skulle ge The Fog ytterligare en chans då jag som ung inte tyckte filmen var någon höjdare. Jag var dock inne i en period då jag nästan uteslutande tittade på filmer signerade Carpenter och tyckte att det var dags att ge filmen en ny chans. Jag blev inte heller då särskilt imponerad av filmen och sedan dess har The Fog inte tillhört mina favoriter bland John Carpenters verk. Nu, nästan 10 år senare kände jag plötsligt ett enormt sug att se The Fog igen. Jag dammade av fodralet och gav filmen en sista chans. Filmer har ju en tendens att bli bättre ju äldre man blir och ofta har jag omvärderat filmer jag inte haft mycket till övers för till en början.

Mycket riktigt så omvärderade jag The Fog. Det är en mysrysare i ordets sanna mening och filmen levererar allt som hör genren till. The Fog innehåller, trots att den är helt befriad från blod, ganska brutala dödsscener. Det var förmodligen just detta som gjorde att jag inte tyckte filmen var någonting speciellt när jag såg den sist, den totala avsaknaden av blodiga mord. Nu är det ju inte det som lockar mig mest, även fast jag fortfarande är barnsligt förtjust i blodiga specialeffekter, utan atmosfär kommer i första hand. Det är The Fog fullproppad med och innehåller allt som en bra spökhistoria ska innehålla, gnisslande ljud, billiga hoppa till effekter, otäcka figurer och förstås massvis av dimma. John Carpenters musik är som alltid strålande och tillför en otrolig stämning till filmen och just musiken är oftast det viktigaste elementet i hans filmer. The Fog kryllar av skådisar som har eller kom till att medverka i hans filmer som Jamie Lee Curtis, Tom Atkins, Adrienne Barbeau, Charles Cyphers, Nancy Kyes, för att nämna några. Utöver detta har vi en av mina favoriter, Hal Holbrook som här spelar Fader Malone och Jamie Lee Curtis mor, (och världens kanske kändaste mordoffer i Alfred Hitchcocks Psycho) Janet Leigh i rollen som stadens borgmästare. Karaktärer finns det gott om i The Fog men de förblir anonyma personporträtt utan några större vidareutvecklingar. Det spelar ingen roll då en enkel spökhistoria (så länge den har en skön atmosfär) ibland räcker väldigt långt. The Fog var mycket bättre än vad jag minns och nu håller jag den som en av mina favoriter bland John Carpenters (som dyker upp i en okrediterad roll som fader Malones assistent Bennett) filmer. The Fog är en utomordentlig spökhistoria som lyckas på alla plan, trots avsaknad av blod.

Night of the Creeps (1986)

En utomjording kastar ner en behållare som innehåller ett hemligt experiment från ett rymdskepp. Det landar på jorden år 1959 i en skogsdunge. Ett kärlekspar åker dit för att undersöka saken närmare. Killen, som heter Johnny, hittar behållaren i skogen och någonting tränger sig ut ur kapseln och forcerar sig in i hans mun (detta börjar likna mer och mer gårdagens recension av The Blob). Samtidigt faller flickvännen Pam offer för en förrymd mentalpatient.

Vi hoppar fram till 1986. Gymnasieelever festar under stort ståhej och de två nördarna Chris Romero och James Carpenter Hooper försöker bli medlemmar i en studentförening då Chris vill imponera på tjejen Cynthia Cronenberg. För att bli medlemmar måste de utföra ett uppdrag. De ska gå till bårhuset och stjäla ett lik och sedan placera det utanför skolan. Allt går fel och de råkar hamna i ett laboratorium där Johnny från 1959 är nedfryst. Av misstag tinar de upp honom och släpper lös snigelliknande parasiter som förflyttar sig genom att hoppa in i munnen på folk och förvandla dem till blodtörstiga monster. 

”What is this? A homicide, or a bad B-movie?”

Det märks verkligen att manusförfattaren och regissören Fred Dekker älskar filmgenren. Hans debutfilm Night of the Creeps innehåller mängder av referenser till skräckfilmer. De flesta karaktärerna bär kända regissörers efternamn. Däribland finns vaktmästaren Miner, poliserna Cameron, Landis och Raimi, nördarna Romero och Carpenter Hooper samt populärtjejen Cronenberg. Ett universitet heter Corman University och de tittar på filmen Plan 9 From Outer Space. Utöver att nämna sina inspirationskällor vid namn finns det mängder av referenser till filmer som Night of the Living Dead, The Blob (recension HÄR), Shivers, Scanners och The Return of the Living Dead. Man skulle kunna tro att det i slutändan skulle bli påfrestande men det blir det aldrig. Dekker lyckas väva ihop alla elementen och slänga in en stor portion humor som för en gångs skull fungerar utmärkt, utan att bli påfrestande. Dialogen är smart och skådespelarna sköter sig alla utmärkt. Även fast Night of the Creeps lånar hejvilt från andra filmer har den själv gett inspiration till senare skapelser där Slither och Braindead kanske är de som mest känns igen. Night of the Creeps innehåller allt man kan önska sig från genren. Nakenscener, blod, zombies, yxmördare, exploderande huvud, utomjordingar, dålig discomusik och sniglar från yttre rymden, allt i en underhållande blandning. Night of the Creeps är en skön film som lyckas på alla plan genom att använda sig av genrens alla klichéer, hela tiden med glimten i ögat.

The Blob (1958)

Någonting faller från skyn när Steve och Jane har det myspys på en rastplats. De åker dit för att undersöka saken men en gammal man stapplar ut på vägen. De stannar och plockar upp honom. En geléliknande massa har tagit fäste på hans hand och han skriker av plågor. De kör honom till doktor T. Hallens privata klinik som blir förbryllad över vad det är som sakta men säkert bara blir större och större. Snart har geléklumpen helt absorberat den gamla mannen och doktorn och hans sjuksköterska går samma öde till mötes. Steve ser vad som inträffat och tillsammans med Jane beger de sig till polisen för att få hjälp. Polisen avfärdar deras historier om monster som nonsens och skickar hem dem. Steve och Jane vägrar att ge upp och de ger sig iväg tillsammans med sina vänner för att undersöka saken närmare. Vad de finner är fruktansvärt! Den stora geléklumpen bara växer och växer och absorberar allt som kommer i dess väg. Den lilla stadens öde ligger nu i ungdomarnas händer…

”…and I’m gonna get so roarin’, stinkin’, no-good drunk I won’t be able to see.”

När jag såg nyinspelningen av The Blob i tioårsåldern, gav den mig mardrömmar i flera veckor framöver. Det dröjde länge innan jag bekantade mig med filmen igen och inte helt oväntat var det inte särskilt skrämmande längre men fortfarande riktigt underhållande. Än idag har filmen en speciell plats i mitt filmhjärta. Originalet från 1958 har det däremot aldrig blivit av att jag sett.

The Blob inleds med en käck titelmelodi där The Five Blobs sjunger: ”Beware of the blob, it creeps and leaps and glides and slides across the floor. Right through the door and all around the wall. A splotch, a blotch, be careful of the blob.” sen får vi lära känna Steve och Jane, två nykära ungdomar som plötsligt får en stor geléklump att oroa sig över. The Blob är nog mest känd för att vara en tidig roll för Steve McQueen och hans första som huvudrollsinnehavare. Det är inte svårt att förstå att han slog igenom stort bara några år senare då han även här är en karismatisk skådespelare. The Blob är en typisk 1950-tals mysrysare med en snäll dialog och ungdomar som ser lika gamla ut som de vuxna, när de i själva verket ska föreställa 17åringar. Det är en fröjd för ögonen att se de sköna miljöerna med bilar, kläder och frisyrer och skulle jag få välja ett årtionde att vara tonåring på skulle det definitivt vara på 1950-talet. Effekterna är imponerande och bloben ser övertygande ut, för att vara en geléklump från yttre rymden. Ibland känns filmen någon utdragen med mycket snack om ingenting och själva bloben syns inte till särskilt mycket under den första timmen. Det resulterar dock i en kul final som gör väntan väl värd. The Blob är en charmig film av en sort som tyvärr inte görs längre och jag ser med spänd förväntan framemot att ta del av Larry ”J.R. Ewing” Hagmans uppföljare, Beware! The Blob.

Madman (1982)

“Lore of the camp fire, telling of his horror. Lost in the woods, with the Madman and the stars. Don't laugh at the tale, heed, if you call him. The legend lives, beware the Madman Marz. The legend lives, beware the Madman Marz.”

Jag får alltid en speciell känsla varje gång jag ser en slasherfilm från 1980-talet som jag inte har sett tidigare. Jag känner mig som en tonåring igen och minns första gången jag såg filmer som Friday the 13th och Halloween. Det är en speciell känsla som inte går att ersätta eller efterlikna. Det är sann filmälskarglädje!

”It all started during a campfire at North Sea Cottage, a special retreat for gifted children . . .”

Runt en lägereld berättas historien om den galna bonden Marz. Legenden säger att han yxmördade sin egen familj. Byfolket tog lagen i egna händer och högg honom i ansiktet med samma yxa som han mördade sin familj med och sedan hängde de honom i ett träd. När de nästkommande dag skulle avlägsna honom från trädet var han borta, likaså hans familjs livlösa kroppar. Sedan dess har de aldrig återfunnits. Det sägs att bonden fortfarande stryker omkring i skogen i väntan på att få hugga av huvudet eller hänga någon otursföljd stackare. Det sägs också att om man nämner hans namn, högre än en viskning, kommer han efter dig.

Det är sista kvällen innan ett sommarläger för några ungdomar har nått sitt slut. Deras ledare, bestående av ett gäng unga vuxna får genomlida en mardrömsnatt då legenden om Madman Marz blir till verklighet. En efter en faller de offer för hans knivskarpa yxa eller åtdragande snara.

“Oh Bill I saw something horrible! It was big and huge and dark!”

Jag älskar de flesta Friday the 13th klonerna som spottades ut med jämna mellanrum under 1980-talet, även fast de varierade rejält i kvalitet. Madman hamnar bland de bättre från denna era. Filmen inleds, smått lysande, med att titeln under buller och bång dyker upp på tv-skärmen. Därefter sätter en syntslinga igång (som har stora svårigheter att lämna huvudet) samtidigt som de medverkandes namn radas upp i en supersnygg, spöklik glänta i färgen rött. Det liknar något taget ur en gammal gotisk sagobok eller en tidigt animerad film. Jag blev helt tagen och hittar jag filmens soundtrack så hamnar det i min skivsamling, oavsett pris. Sedan börjar filmen och vi blir vittne till när en av lägerledarna, istället för att berätta historien om Madman Marz, sjunger den! För oss som inte riktigt fattade vad det var som hände får vi den förtäljd i klassisk berättarform kort efteråt. Som vanligt när det kommer till denna typ av film är historien nästintill obefintlig. I stora drag är det en kopia av Friday the 13^th och The Burning (som jag recenserar HÄR). Till en början skulle filmskaparna använda sig av historien om Cropsy (som ju alla vet är mördaren i The Burning) men då det visade sig att den redan var upptagen så skapade de legenden om Madman Marz istället. På senare år har filmen otippat nog gett upphov till filmer som inspirerats av Madman. Candyman är ett exempel och det märks tydligt att Hatchet-filmerna tagit stor inspiration från Marz när de skapade sin egen mördare Victor Crowley. Det är dock inte så konstigt då Marz är ett lyckat bidrag bland redan etablerade karaktärer som Leatherface, Michael Myers och Jason Voorhees. I Madman blir vi återigen serverade en stugby mitt ute i skogen, kåta unga vuxna, orationella beteenden, en ruggig och morrande mördare samt ett soundtrack som är helt lysande! Madman är fylld av fantastiska karaktärer. Det verkar som om alla lägerledarna studerar teater då de levererar sina repliker likt kassa poeter. Alla inblandade ser risiga ut med undantag för killen med den snygga mustaschen och ullvästen. Det finns många klockrena scener där sexscenen mellan TP och Betsy kan vara en av de bästa någonsin i en slasherfilm. Till tonerna av någonting som mycket väl kunde ha skrivits av Flight of the Conchords idag har de båda karaktärerna sex i en stor badtunna, samtidigt som Marz tjuvtittar på dem genom ett fönster. Filmmakarna förstod nog inte hur bra och ofrivilligt humoristiskt det var för 30 år sedan. Madman har ett bra flyt och mellan morden, som oftast består av halshuggningar, får vi se karaktärer göra konstiga saker som att spela flöjt på en båt, ringa föreståndaren i stället för polisen när de inser att folk blir mördade, gömma sig i ett kylskåp (vilket i och för sig är ganska genialiskt nu när jag tänker på det) och göra pruttljud åt skogen. Slasherfilmer som utspelar sig under nattetid brukar oftast lida av problemet att man inte ser ett skit av vad som försiggår men för en gång skull ser vi klart och tydligt vad som händer i Madman. Tyvärr regisserade Joe Giannone bara Madman och det är verkligen synd då filmen är smått fantastiskt och oftast skamligt underhållande. Har du aldrig sett Madman tidigare så gör det, det är definitivt en av de mest underskattade slasherfilmerna från 1980-talet!

Near Dark (1987)

En kväll möter Caleb den mystiska och attraktiva Mae i en liten håla någonstans i Oklahoma. Han blir upp över öronen förälskad i henne trots hennes besynnerliga beteende. Mae älskar natten och allt som hör den till. Under en het akt av tungkyssar biter Mae Caleb i halsen och försvinner sedan därifrån. Caleb börjar sakta förändras och när han på väg hem blir indragen i en husbil framför sin far och systers ögon förändras hans liv drastiskt. Mae tillhör ett kringströvande laglöst sällskap som under nattetid stillar sina blodsbegär. Caleb är inte populär bland de andra och har en vecka på sig att bevisa att han nu är en av dem, en nattens varelse. Ett spår av blod följer dem men Calebs familj och polisen är dem hack i hälarna och Caleb tvingas att välja sida.

Near Dark har helt gått mig förbi under alla dessa år. Det var inte förrän senaste upplagan av scifi-mässan i Malmö, där jag träffade Lance Henriksen, som jag fick reda på filmens existens. Efter lite googlande förstod jag också att filmen i många kretsar anses vara något av en kultfilm. Anledningen till att jag inte sett den är förmodligen att filmen hamnar i vampyrfilmsfacket, en genre som aldrig riktigt har tilltalat mig. Jag förstår inte folks fascination för alla dessa bleka och själlösa varelser. Min åsikt är att filmerna oftast är förbannat tråkiga. Regissören Kathryn Bigelows tidiga filmer som Point Break (som jag recenserar HÄR) och framför allt Strange Days har jag alltid tyckt mycket om. Hennes senare filmer har emellertid aldrig fallit mig i smaken och jag tillhör inte majoriteten som höjde hennes film The Hurt Locker till skyarna.  Near Dark är hennes solodebut som regissör och hon ligger även bakom filmens manus. Filmen utspelar sig i den amerikanska södern där rollerna innehas av skäggiga och skitiga lantisar med kepsar och en omättlig törst efter alkohol. Detta är långt före både John Carpenter’s Vampires och succéserien True Blood men det är en tacksam miljö att utspela sig i och det får mig att sakna min tid i Arizona. Tangerine Dream står för filmens soundtrack med ett drömskt ljudlandskap av syntar som ibland blommar ut i tunga elgitarrer. Resten av musiken är sparsam men lyckad med bidrag från bl.a. The Cramps (som jag hade turen att se kort innan Lux Interior avled). Adrian Pasdar har jag gillat ända sedan jag såg honom i den fenomenala men kortlivade serien Profit och även här gör han bra ifrån sig. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen levererar här ytterligare ett träffsäkert personporträtt som gängets ledare Jesse Hooker. Bill Paxton har aldrig gjort något större intryck på mig men här stjäl han hela showen med ett lysande överspel. För att vara en renodlad vampyrfilm så nämns konstigt nog inte ordet vampyr en enda gång. Inte heller tittar några huggtänder fram, de spenderar inte natten i kistor eller är rädda för korset, silvret eller vitlöken. Near Dark har en skön 1980-tals känsla filmen igenom och måste jag välja mellan denna och samma års The Lost Boys blir det Near Dark. Jag tycker inte att Near Dark är ett mästerverk och för en gångs skull så tror jag nog att jag skulle ha tyckt om filmen mer om den vore längre. Ibland känns det som allt går lite väl fort framåt och själva förvandlingsprocessen känns något stressad. Trots sina brister är Near Dark en av de bästa vampyrfilmer jag sett och förmodligen en film jag kommer att återbesöka i framtiden. Ett stort minus går dock till det nya filmomslaget från Optimum Homes släpp av Near Dark som ser fruktansvärt ut. I och med den otippade succén med skitfilmen Twilight har de valt ett nästan identiskt filmomslag för att dra in lite extra kosing. Utöver detta är deras släpp mycket bra och dubbeldiskutgåvan bjuder på massvis av extramaterial och var väl värt de ynka 39 kronorna på wowHD.

Near Dark vs Twilight

Isolation (2005)

På landsbygden, någonstans på Irland experimenterar en vetenskapsman på kor. Hans mål är att modifiera genetiken och på så sätt påskynda graviditetsprocessen. En intet ont anande bonde vid namn Dan hyr ut sin avlägsna farm i vetenskapens namn men inser snart att allt inte står rätt till. En av korna på gården föder med stora svårigheter en kalv som redan vid födseln visar tecken på aggressivitet. Kalven avlivas och under obduktionen finner veterinären Orla några outvecklade och missbildade foster. Ett av fostren försvinner och Dan upptäcker att hans kor utsatts för någonting som lämnat dem med djupa skärsår och ett nervöst beteende. Sakta men säkert muterar sig fostret och katastrofen är ett faktum. Någonting i experimentet har gått fruktansvärt fel.

”You can not leave! I’m going to have to quarantine the farm”

Hur fan har jag kunnat missa det här? Jag brukar för det mesta ha koll på när det kommer ut nya filmer där djur går bärsärkargång eller muteras till bisarra skapelser. Isolation har dock helt gått mig förbi. Det är en mörk film som utspelar sig i skitiga, regniga och dystra miljöer och den avlägsna farmen är en perfekt utspelningsplats. Isolation är totalt befriad från humor (om man bortser från när Jim Ford i eftertexterna sjunger ”I’m gonna make her love me ’til the cows come home”) vilket känns oerhört befriande då det många gånger är filmer av denna sorts problem. Filmens musik är grymt effektiv och specialeffekterna är imponerande. Det är skönt att än idag, lite då och då, se filmer där tråkiga datoreffekter inte förstör kreativiteten. Skådespelarna imponerar, kanske främst John Lynch som här spelar den bekymrade farm ägaren Dan. Isolation hämtar inspiration från Alien (en slogan som "på landsbygden kan ingen höra dig skrika" känns inte helt obefogad), John Capenter's The Thing och flertalet andra monsterfilmer och lyckas med ett imponerande resultat och många sekvenser är riktiga nagelbitare. De missbildade mutationerna är beundransvärda och allt klet och gegg ger ett smaskigt motbjudande resultat. Isolation är en mycket bra creature feature film och känns redan från början väldigt primitiv och skoningslös för att sedan inte visa någon som helst nåd.