The Night Strangler (1973)

Kolchak är tillbaka och denna gång har resan tagit honom till Seattle. Efter det att han blivit bortkörd från Las Vegas av det korrupta rättsväsendet söker reportern nu nytt jobb på någon av stadens alla tidningar. Kolchak stöter på sin gamla chef Tony Vincenzo som med en viss tvekan fixar ett jobb åt honom på The Daily Chronicle. Innan han ens hunnit bli varm i kläderna blir han tilldelad en rykande het story. Någon stryper unga kvinnor på Seattles mörka bakgator, det är en hänsynslös seriemördare som är i farten. Kvinnorna är inte bara strypta utan deras nackar är krossade och ett nålstick i deras bakhuvuden är den gemensamma nämnaren. Det är inte första gången som denna typ av mord inträffar. Efter lite detektivarbete inser Kolchak att historien tar sin början i slutet av artonhundratalet och att vart tjugoförsta år mördas sex kvinnor under identiska omständigheter. Klockan tickar…

”So far, the murder was a one-way street to nowhere.”

Succén för The Night Stalker var ett faktum och redan nästa år kom dess uppföljare, The Night Strangler. Dan Curtin som förra gången nöjde sig med att vara producent har denna gång även satt sig i regissörsstolen. Richard Matheson står för filmens historia som bär många likheter med föregångaren. Många scener känns igen från The Night Stalker och historien är snarlik i sitt utförande men då Kolchak halvvägs in i filmen säger: ”It’s like some kind of recurring nightmare. It’s all happened to me before.” känns det inte som en efterapning utan detta är helt enkelt Kolchaks vardag och det är en förbannat underhållande sådan.

”The maniac had the strength of ten men and the face of a corpse, cheekbones protruding through the flesh.”

The Night Strangler drar igång med dunder och brak och precis som i det första kapitlet används Kolchaks berättarröst som historiens drivande faktor. Det är en perfekt kombination mellan den torra humorn och den härligt isande spänningen. Kolchak är om möjligt ännu mer illa omtyckt av alla i hans omgivning i uppföljaren och han är en vagel i ögat på alla som han kommer i kontakt med. Han är självgodheten personifierad och kemin mellan honom och Vincenzo är strålande, särskilt under deras möten på tu man hand då skrikande ordsalvor avlöser varandra. Darren McGavin (han är skrämmande lik Johnny Cash i vissa vinklar) har vuxit in i rollen ordentligt nu och det märks att han tycker om sin karaktär Kolchak. Även denna gång håller filmen ett högt tempo och vi behöver inte vänta länge innan det börjar hända grejer. Det är ett härligt hopkok av hårdkokt deckare, humor, skräck och alkemi, med en sakta ruttnande hundrafyrtiofyraåring som centerfigur. Då The Night Strangler är en tv-produktion från sjuttiotalet förekommer det inte en droppe blod men med en atmosfär som denna behövs det inte för att få mig att mysa av välbehag. Musiken är underbar där blåsinstrument, fioler och pianon avlöser varandra, det skiftar stämningsläge från funky till läbbigt. Ibland osar det till och med av filmmusiken från Friday the 13th och det är ganska uppenbart att tonerna under Kolchaks äventyr har inspirerat Harry Manfredini. Slutklämmen är av nästan samma kaliber som den i The Night Stalker, denna gång utspelas den i en spöklik skräckkabinett i en källare på ett sjukhus. The Night Strangler är minst lika underhållande som The Night Stalker och direkt efter det att eftertexterna rullat färdigt beställde jag mig ett exemplar av den kompletta samlingen av tv-serien. Jag kan inte få nog av den självgoda reportern Kolchaks möten med det övernaturliga!

Hittade inte trailern, här är filmen

The Night Stalker (1972)

Reportern Carl Kolchak plockar ut sin första semester på två och ett halvt år men innan han har hunnit sätta gasen i botten blir han återkallad till sin arbetsplats Daily News i Las Vegas. Redaktionen vill att han ska undersöka ett bisarrt kvinnomord och motsträvigt sätter han igång med förundersökningarna. I en rasande fart sker fler mord på unga kvinnor och de har alla en sak gemensamt. Deras kroppar är tömda på blod och de har mystiska bitmärken på halsen.

”Looks like Bela Lugosi struck again.”

Nittonhundrasjuttiotvå var första gången som tv-tittarna fick stifta bekantskap med tidningsreportern Kolchak. Det blev en otrolig succé och redan året efter kom fortsättningen, The Night Strangler. Nittonhundrasjuttiofyra kom tv-serien men då den sakta men säkert tappade tittare lades den ner efter tjugo avsnitt, trots att sex till redan var beställda. The Night Stalker bygger på en då opublicerad roman vid namn The Kolchak Papers av författaren Jeff Rice. Richard Matheson (som vi ju alla vet skrev bl.a. I Am Legend och The Incredible Shrinking Man) fick jobbet att överföra romanen till tv-format och resultatet blev The Night Stalker. Som producent står kultfiguren Dan Curtis och John Llewellyn Moxey som hade ett imponerande förflutet inom tv, fick jobbet som regissör.

The Night Stalker utspelar sig likt en gammal noir deckare (med fokus på det övernaturliga) där Kolchaks berättarröst hela tiden förtäljer historiens gång för tittaren. Det är ett knep jag alltid varit barnsligt förstjust i och här fungerar det alldeles förträffligt och får berättelsen att röra sig kvickt framåt utan att förlora fart eller fokus. Darren McGavin är klockren i rollen som Kolchak och hans torra humor och träffsäkra kommentarer passar som handen i handsken. Vampyren Janos Skorzeny är en kul figur och sekvenserna då han gång på gång flyr undan polisen är riktigt intensiva. Hans blodsprängda ögon och bleka ansikte med flagnande hud gör honom till en av de mest minnesvärda vampyrerna i filmhistorien, det är konstigt att karaktären inte nämns oftare i vampyrsammanhang. Jag tänkte flera gånger på Stephen Kings Salem’s Lot under filmens gång och sekvensen när Kolchak besöker Janos hus delar flera likheter med Tobe Hoopers filmatisering som kom sju år senare. Kolchacks äventyr ligger även till grund som inspiration till Chris Carters The X-Files och vid två tillfällen gästspelade McGavin i serien. Till en början ville Carter att McGavin ännu en gång skulle spela karaktären Kolchak men då det inte var särskilt uppskattat skrevs rollen om och McGavin blev istället karaktären som startade det paranormala arbetet på FBI-byrån, innan Mulder och Scully kom in i bilden. The Night Stalker är en av de mest populära tv-filmer som gjorts och det är inte särskilt svårt att förstå. Trots att det är fyrtio år sedan den gjorde premiär på tv känns den inte särskilt förlegad, det enda sorgliga är att de inte görs på detta viset längre. Även fast jag gillar The X-Files skarpt (jag var besatt av serien som tonåring) väljer jag Kolchak före Mulder, vilken dag som helst i veckan. Allt är sådär härligt kusligt (utan att det blir otäckt) och jag ser fram mot att sätta huggtänderna i uppföljaren så fort jag får chansen.

Hittade ingen trailer men här finns hela filmen tillgänglig

Who Saw Her Die? (1972)

Nittonhundrasextioåtta i Megéve, Frankrike blir en ung flicka brutalt mördad och fallet lämnas olöst. Vi förflyttar oss fyra år fram i tiden till Venedig. Skulptören Franco får besök av sin dotter medan mamma Elizabeth stannar hemma i London. Dottern försvinner spårlöst och följande dag hittas hennes kropp flytande i vattnet. Elizabeth tar första bästa flyg till Venedig och tillsammans med sin make försöker de att bearbeta deras sorg. När polisens alla spår har svalnat börjar Franco själv att nysta i sin dotters mord och hans sökande efter sanningen öppnar dörrar till mörka hemligheter.

”If you have any idea who might have done it, then tell me Serpieri. Don’t play it cops and robbers, it’s dangerous.”

Who Saw Her Die? är en film jag velat se väldigt länge men av någon oförklarlig anledning har det aldrig blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och beställde Blue Undergrounds släpp av filmen och mordmysteriet jag blev serverad lämnade mig definitivt inte besviken. Who Saw Her Die? var regissören bakom den fantastiska terrorfilmen Night Train Murders, Aldo Lados andra film. Här visar han ännu en gång vilken kompetent regissör han är och lyckas skapa en väldigt stilistisk giallo. I huvudrollen som den sörjande fadern ser vi den sorgligt underskattade George Lazenby. Lazenby är min favorit bland alla de som har spelat rollen som den hemliga agenten 007 och den enda filmen i serien han valde att medverka i, On Her Majesty’s Secret Service, är också min favorit bland Bond-filmerna. Han är otrolig bra i Who Saw Her Die?, magrare än någonsin och med en mustasch jag skulle mörda för att kunna odla fram. Hans fru spelas av den alltid lika vackra Anita Strindberg från Sergio Martinos mästerliga giallofilmer Your Vice Is A Locked Room and Only I Have the Key samt The Case of the Scorpion’s Tale, Lucio Fulcis fantastiskt snuskiga A Lizard in a Woman’s Skin och Umberto Lenzis stenhårda Almost Human. Här spelar hon tyvärr en ganska anonym roll men det betyder inte att hon inte hinner glida runt och se snygg ut och slänga av sig kläderna under en känsloladdad scen.

Who Saw Her Die? utspelar sig i en tacksam miljö där Venedigs (regissörens hemstad) mörka återvändsgränder och gömda gator under årets mörkare årstid sätter filmens dystra ton. Jag och min sambo var i Venedig för några år sedan och även fast det är nästan fyrtio år efter det att filmen spelade in som vi besökte staden finns där platser jag känner igen och det gör ju det hela extra kul. Musiken som är signerad den alltid lika pålitliga Ennio Morricone är som vanligt utsökt med mycket stämningsfulla barnkörer och den spelar en viktig roll i filmen. Mördaren som är klädd i svart och med en slöja för ansiktet är en skrupelfri galning som inte drar sig från att slå till mitt på ljusa dagen eller i folksamlingar. Det är inga spektakulära mord och de är få men de är väldigt snyggt utförda samtidigt som Morricones otroligt effektiva musik spelar på publikens nerver. Who Saw Her Die? känns inte alls rörig, vilket är många andra giallofilmers problem, utan det är en väldigt bra historia som än idag känns aktuell med dess kontroversiella ämne. Jag hade inte några större problem med att klura ut vilken mördaren var (kanske har jag sett för mycket film) men det spelar egentligen inte någon större roll för vägen dit är väldigt spännande. Who Saw Her Die? är ett viktigt kapitel i giallofilmens historia och en otroligt bra sådan.

Sleepwalkers (1992)

Mary och hennes son Charles är sömngångare, ett gammalt släkte som härstammar från både människan och katten. De livnär sig på livskraften från oskulder och deras värsta fiende är katten och dess, för dem, dödliga klor. Modern och sonen är ständigt på flykt och nu har deras resa tagit dem till en liten sömnig stad i Indiana. Det trasslar till sig ännu en gång när unga Tanya får fjärilar i magen då hon stöter på Charles Brady, ovetandes om att hans enda intentioner är att mata Tanya till hans svältande moder.

”It was sleepwalkers, hiding in human robes, feeding on virtue. Loving to feed, feeding to breed. So, in the end, they ran.”

Jag läste nyligen klart Stephen Kings novellsamling Skeleton Crew och innan det är dags att sätta tänderna i romanen jag sett mest fram mot att läsa av författaren – It, tyckte jag att det var läge att se någonting King-relaterat på tvn. Jag tycker inte att Mick Garris är en särskilt intressant regissör när det kommer till hans filmatiseringar av Stephen Kings verk. Han följer författarens förlagor troget men i slutändan känns de ofta meningslösa och oinspirerade. Nu har jag inte sett hans senare filmatiseringar men The Stand var hyfsad medan nyinspelningen av The Shining var vedervärdig och totalt poänglös. Sleepwalkers var King och Garris första samarbete och den första historien King skrev exklusivt för den vita duken. King har skrivit berättelser som inte har hamnat i bokform tidigare som en av korthistorierna i Cat’s Eye och tv-produktionen The Golden Years fast Sleepwalkers var den första som gick upp på biograferna.

Garris gör dock ett bra jobb med Sleepwalkers och här är det inte tal om några restriktioner när det kommer till våldsamheter. Sleepwalkers vräker på med avslitna armar, köttiga rivsår och fräcka monster och filmen är mycket mer brutal än vad jag minns den. Det är en fartfylld och kul historia som blandar friskt med mytologiska varelser som sägs vara grunden till vampyrerna och filmens korta speltid gör att det aldrig blir tråkigt. Mädchen Amick från Twin Peaks är perfekt i rollen som den charmiga oskulden Tanya och det incestuösa paret Brady är underhållande centralfigurer. Det kryllar av kända personer i små roller. Förutom Stephen King själv flimrar Tobe Hooper, Mark Hamill, Joe Dante, Ron Pearlman (som ser ut som en sömngångare utan att behöva använda sig av smink), John Landis och Clive Barker förbi. Jag är ingen beundrare av Enya men Sleepwalkers inleds otroligt stämningsfullt till tonerna av hennes Boadicea när poliserna hittar sömngångarnas senaste vistelseplats. Däremot tycker jag väldigt mycket om Santo & Johnnys drömlika Sleepwalk och det är alltid lika angenämt att stöta på den. Det ligger en skön atmosfär över Sleepwalkers och ibland känns det som om vi bevittnar en film som ska utspela sig någon gång under nittonhundrafemtiotalet (då menar jag inte musiken) men då freestylar och andra nymodigheter dyker upp förstår vi ju att så inte är fallet. Bortser man från förvandlingssekvensen under Charles och Tanyas picknick där käcka one-liners förstör den annars sköna stämningen, är Sleepwalkers en väldigt underhållande Stephen King-rulle - där katterna är filmens riktiga hjältar. 

Spiders (2013)

En rysk satellit kraschar i New Yorks tunnelbana (fast i själva verket är det i Bulgarien) och säkerhetschefen Jason (Patric Muldoon från Starship Troopers och Melrose Place) skickar ner sin bästa man för att kolla läget. När Jasons erfarna kollega avlider efter att ha trampat fel på spåret och fått mängder av elektricitet genom kroppen börjar Jason att ana ugglor i mossen. Under obduktionen finner läkaren spindelbett och dessutom kryllar insidan av kroppen av spindelägg. Plötsligt flyr råttorna från tunnelbanan och det visar sig att de har en god anledning att lägga benen på ryggen. Livsfarliga spindlar från yttre rymden följde med satteliten till jorden och de växer och blir större och större i en rasande fart. Militären är snabbt på plats och försöker att tuta i befolkningen att det rör sig om ett virusutbrott men Jason och hans före detta fru Rachel förstår snart att det rör sig om någonting mycket farligare än så.

”A queen spider will weave an infinite supply of lightweight, bulletproof, stealth material. Whatever nation controls this material will have military and industrial advantage, lightyears beyond any nation.”

Jag har lite svårt för datoranimerade monsterfilmer eller djurskräckisar och alla de senare års skapelser med titlar som Mega Shark vs Giant Octopus eller Piranhaconda låter bättre på pappret än vad de är i praktiken. Efter att ha sett en del av dem kom jag snabbt fram till att de inte var min kopp te men när det dyker upp en film med ordet spindel i titeln har jag svårt att hålla mig borta. Självklart var jag tvungen att se vad nya Spiders var för någonting.

Regissören Tibor Takács slog igenom med dunder och brak under åttiotalet med skräckfilmen The Gate. Nej nu överdriver jag men filmen sågs flitigt under mina glansdagar som tonåring. Spiders är en lågbudget konspirationsthriller förklädd till djurskräck/monsterfilm och inte alls en renodlad spindelfilm som jag hade hoppats på. Det är en typisk direkt-till-dvd-produktion med vedervärdig musik och halvtaskiga skådespelare (Christa Campbell är dock ett kalaskex). Spiders börjar lovande och spindlarna ser faktiskt riktigt imponerande ut men det blir snabbt tråkigt och händelselöst. Det går mest ut på att Jason och Rachel ska ta sig från plats A till plats B och sedan blir det fokus på att de ska hitta sin försvunna dotter som dessutom fyller år. Det är alldeles för lite spindlar i filmen och när de väl dyker upp är det ganska oinspirerat. När den gigantiska drottningen gör sin Godzilla-liknande entré har jag redan tröttnat och väntar mest på att filmen ska ta slut. Spiders är bara nittio minuter lång med den känns som det dubbla. Det är löjligt och trist och även fast jag gillar monsterfilm i alla dess former visade sig Spiders vara ett riktigt bottennapp.

The Rift (1990)

En olycka inträffar på ubåten Siren-1 och dess formgivare Wick Hayes sänds för att lösa problemet. Tillsammans med ett team av experter åker han till Norge för att hitta Siren-1 och hämta hem överlevande och få klarhet i vad det var som egentligen hände. När de anländer inser besättningen att någonting har gått väldigt fel och att någonting fasansfullt väntar dem på havets botten.

”Here we got nothing but darkness and goosebumps.”

The Rift, även känd under titeln Endless Descent är regisserad av spanjoren Juan Piquer Simón som kanske är mest känd för snigelrysaren Slugs och pusselbitsslashern Pieces. Med The Rift gav han sig i kast med undervattenrysargenren. Otäcka saker som händer under havets yta är ingenting nytt och Simón fortsätter i samma anda som filmer i stil med The Abyss, Leviathan och DeepStar Six och passar på att slänga in lite influenser från Alien när han ändå är igång. Jag hyrde The Rift på video någon gång i början av nittonhundranittiotalet och jag har inte sett den sedan dess. Jag minns att det var en ganska gemytlig upplevelse men sedan dess har jag inte sett röken av den. Under en heldag, vigd åt monsterfilmens fantastiska värld bestämde jag och en god vän oss för att ge den en ny chans.

Halvkända ansikten kämpar om scennärvaron. R. Lee Ermey dyker upp i en typisk roll som militärsnubbe, Ray Wise likaså och tv-skådisen Jack Scalia spelar huvudrollen som designern av ubåten. The Rift är en spansk/amerikansk produktion där amerikanarna figurerar i de större rollerna och spanjorerna i de mindre. Musiken är signerad Jerry Goldsmiths son, Joel som klarar sig fint med ett typiskt soundtrack och som filmens producent står bland annat kultfiguren Dino De Laurentiis dotter Francesca. Det låter kanske som om The Rift är en produktion där andrahandsval används men så är inte fallet. The Rift är en, för det mesta, riktigt underhållande undervattenskräckis som lyckas med att få en hel del rätt. Vi slipper en massa diskussioner kring nonsens och inga djupa personporträtt presenteras, det är pang på pannkakan. Istället får vi bevittna en massa gummimonster med vassa tänder, tentakler och stora ögon. The Rift är en underhållande lågbudgetrulle med specialeffekter helt i min stil. Ibland ser det ut som The Rift är filmad i ett akvarium, i nästa stund ser det ut som om den är en del av en större, mycket mer exklusiv produktion. Vi blir serverade en massa blod och gore där sprängda huvuden och avslitna kroppsdelar tillhör favoriterna. När teamet anländer till den underjordiska grottan är det fullt ös mest hela tiden! Den lilla dos av humor som vi blir serverade i form av den obligatoriska svarta killen som levererar standardskämt fungerar för en gångs skull riktigt bra och för det mesta är han faktiskt riktigt underhållande. Under en kort sekvens får vi till och med stifta bekantskap med en Burt Reynolds look-alike men efter det att han fått lite monsterslem i ansiktet ser vi inte längre några likheter. De flesta av filmens karaktärer kläcker ur sig fraser vi hört tusen gånger för att låta så tuffa som möjligt men det är inget som stör mig, det passar filmens oseriösa ton. Det blev en kort recension men det är en kort film som klockar in på under åttio minuter så det passar ju alldeles utmärkt. Mot slutet tramsar filmen till sig något och blir lite seg men i det stora hela är The Rift en skapelse som faller mig i smaken. Det har gjorts mycket sämre filmer än såhär och sanningen är den att The Rift faktiskt tillhör toppskiktet, oavsett vad betalda filmkritiker säger.

Wild Beasts (1984)

I en stad i norra Europa (någonstans i Tyskland förmodligen då personer heter Wolfgang och gator heter straße) börjar djuren plötsligt att bli aggressiva och attackera invånarna. När säkerhetssystemet i stadens djurpark kollapsar löper djuren amok och dödar alla som kommer i deras väg. Från en början tror doktor Rupert Berner att anledningen till djurens förändrade beteende är en gasläcka men det visar sig vara någonting ännu värre, någon har kontaminerat vattensystemet med superstarka droger. Staden är i kaos och det är upp till den allvetande doktorn och hans kollegor att styra upp situationen innan allt går käpprätt åt helvete.

”Can nature go crazy? Can animal violence and madness create bloodthirsty killers? Can nature take revenge? The answers are yes.”

Studio S är först i världen med att ge ut detta stycke italiensk djurskräck på dvd och den har länge varit på min att-se-lista. Ännu en gång slår naturen tillbaka mot människan men jag har nog aldrig varit med om att så många djur stått i centrum tidigare. Råttor, tigrar, hundar, leoparder, hyenor, kor, lejon, elefanter och isbjörnar är bara några av de djur som gör livet surt för människan.

Wild Beasts är helt jävla banana. Det är fullt ös från början till slut och den ena geniala situationen avlöser den andra. Ett ungt kärlekspar stöter på argsinta råttor under en kärleksakt, en kille blir strypt av en elefantsnabel och flickvännen får huvudet söndertrampat efter ett tappert försök till att förhindra det. Ett flygplan kraschlandar när elefanter står på landningsbanan och kaos bryter ut i tunnelbanan när en tiger skrämmer upp passagerarna. En gepard jagar en fartdåre, skenande boskap attackerar cafégäster och en isbjörn jagar skrämda barn på en skola. Detta är bara några av de fräcka djurattacker som utspelar sig framför ögonen på mig i Wild Beasts och filmen håller ett rasande tempo. Alla djur som är inblandade är verkligen blodtörstiga och aggressiva varelser och det tillhör ju inte direkt vanligheterna att man ser nerknarkade djur som helt ballar ur på alla tänkbara sätt. På pappret ser Wild Beasts ut som vilken b-film som helst och det är den ju egentligen men det känns aldrig lågbudget eller påskyndat. Regissören Franco Prosperi ligger bakom flera mondofilmer och har vanan inne när det kommer till att visa realistiska våldsdåd. Detta märks på filmens många djurattacker, de är våldsamma som fan och dessutom ser de riktigt verklighetstrogna ut. Tyvärr är flera av dem dåligt ljussatta, nästan i totalt mörker men då staden är drabbad av ett strömavbrott är det väl ingenting man kan klaga på.

Karaktärsmässigt innehåller Wild Beasts inga speciellt intressanta sådana. Doktor Berner verkar knappast vara en expert på sitt område då han hela tiden höftar fram svar och diagnoser (allt tar fem sekunder) och framställs mest som allvetaren som inte vet någonting alls men som tycker om att framhäva sin håriga bringa och vackra mustasch. Hans bekant, kollega eller vad hon nu är - Laura Schwarz spelas av Lorraine De Selle, förmodligen mest känd från Cannibal Ferox (nu kände jag helt plötsligt för att se om den) och House on the Edge of the Park. Hon tillför heller inte mycket till historien mer än att kanske ha världens mest irriterande unge. Dubbningen är usel och musiken fruktansvärd. Ena stunden är det saxofoner som spelar melodier vi inte vill höra och i andra stunden är det spaceiga syntljud som en femåring skulle ha kunnat skapa. Nittonhundraåttiotalet fullkomligen sprutar överallt (kanske mest i inledningssekvensen där vi också får se använda knarksprutor instuckna i halvätna brödlimpor) och filmskaparna försöker tappert att visa hur high tech allting är med blinkande datorskärmar och blippande ljud. Trots ovanstående känns inte Wild Beasts billig utan sanningen är den att detta är en av de mest intensiva filmer jag sett i genren. Det är inte den bästa men Wild Beasts är otroligt underhållande och det är verkligen synd att Prosperi inte regisserade fler filmer efter denna – det kunde ha blivit storverk. Dessutom är slutet genialiskt!

Altered (2006)

Under en jaktutflykt blev fem unga män bortrövade och torterade av monster varav en av dem miste livet. I femton år har de väntat på rätt tillfälle att äntligen kunna göra upp med sina plågoandar. De lyckas fånga en av förövarna i skogen och tar med den till ett ödsligt hus långt borta från civilisationen. Rollerna är ombytta och nu är det monstrets tur att känna samma smärta. Allt går dock inte enligt planerna och när männen inser att monstret sänder ut signaler till sina vänner om hjälp brakar helvetet lös.

“They’re here.”

Till för ett tag sedan hade jag aldrig hört talas om Altered. Jag köpte en dröse billiga filmer under en utgallring i skivaffären Rundgång i Malmö och en av dom som slank med var just Altered. När jag började kolla igenom vilka kap jag gjort fick jag direkt upp ögonen för Altered som fått oväntat bra kritik lite varstans på nätet.

”It won’t take long. It’ll start eating him, inside and out. He’ll watch his flesh peel away, layer by layer. It hurts so bad it’ll make him insane.”

Det dröjde sju år innan en av regissörerna till den omåttligt populära The Blair Witch Project gjorde sin nästa film. Altered blev Eduardo Sánchez nästa projekt. Från början var det tänkt att bli en skräckkomedi med titeln Probed men han valde att helt skippa humorn och att istället göra en gravallvarlig monsterfilm om besökare från yttre rymden och tack gode gud för det. Altered är en omvänd variant av alien abductions där det är rymdvarelsens tur att få betala tillbaka med samma mynt. Det är en annorlunda hämndhistoria och det märks att Sánchez tycker om det han gör. Altered bygger långsamt upp en krypande stämning och det kaotiska ömsom suggestiva ljudlandskapet stärker paranoian om en förmodad domedag. Det levereras några effektiva skrämseleffekter och ibland blir det riktigt ruggigt. Specialeffekterna är oftast av den gamla sorten och när de gör entré fläskas det på ordentligt med inälvor, sargade kroppar och geggiga kroppsvätskor. Monstret från yttre rymden är en riktigt häftig skapelse och ser ut som om den vore tagen ur någon åttiotalsfilm på liknande tema. Scenen där den argsinta utomjordingen drar inälvorna ur kroppen på en av kidnapparna är svårslagen. Skådespeleriet och dialogen ligger på medel och där under men det funkar och white trash-ensemblen är ganska underhållande med undantag för flickvännen Hope som är riktigt påfrestande. Altered berättar en intressant historia och vi får bakgrunden förtäljd för oss i portioner under filmens gång men jag skulle ha önskat mig lite återblickar i rörliga bilder. Altered är inte perfekt och det är inget mästerverk men den är mycket bättre än många andra monsterfilmer som släppts under de senaste tio åren. Slutet känns något påskyndat men Sanchéz summerar det hela ganska bra i slutändan och Altered är trots sina brister en monsterfilm som är väl värd att kolla upp.

The Guardian (1990)

Phil och Kate flyttar från Chicago till Los Angeles och kort därefter blir de gravida. Paret bestämmer sig för att anlita en barnflicka så att de båda kan jobba och få deras tajta ekonomi att gå ihop. När deras förstahandsval förolyckas i en tragisk cykelolycka anställer de den charmiga Camilla för att ta hand om deras förstfödda son Jake. Till en början är alla förtjusta i Camilla men hon visar sig vara en mystisk kvinna som spenderar sina lediga tisdagar vid ett gammalt träd, djupt inne i den närliggande skogen. Hon har speciella planer för bebisen Jake, ondskefulla planer.

”Soon, Jake. Soon, it’ll be time to go to the sacred forest.”

Sjutton år efter det att regissören William Friedkin gjorde den banbrytande The Exorcist omfamnar han ännu en gång mörkrets krafter i den erotiskt laddade övernaturliga rysaren The Guardian. Hemma i Sverige är filmen kanske mest känd under den lite tuffare titeln Djävulens Barnvakt och ännu en gång står det svenska filmbolaget Njutafilms bakom släppet av en film jag länge velat återbesöka. Friedkin är mycket mer än bara regissören bakom The Exorcist. Självklart nämns även The French Connection när hans namn dyker upp men han har gjort mycket mer som bör uppmärksammas som den erotiska thrillern Jade och denna filmpärla – The Guardian.

Paralleller med The Hand That Rocks the Cradle som kom två år senare dras nästan varje gång som The Guardian är på tapeten och visst bär de många likheter men den kan inte mäta sig med The Guardian. The Hand That Rocks the Cradle är en standard-psykothriller med en lysande Rebecca De Mornay i huvudrollen men The Guardian vågar slänga in en bisarr barnflicka som tillber ett ondskefullt träd ute i skogen och det är fan så mycket mer intressant.  Många ”vanliga” filmtittare håller säkert inte med men The Hand That Rocks the Cradle kan slänga sig i väggen i jämförelse. Visst är det en tramsig historia och en förutsägbar sådan men jag älskar den och allt är utfört på ett högst tillfredställande vis. Även fast The Guardian följer alla standardmallar adderar filmen en massa ögongodis för tittaren. Jag menar, hur kan man inte tycka om en historia om en barnflicka som fördriver sin lediga tid med att låta sin nakna kropp smekas av ett gammalt träds spretiga grenar? Det är för mig obegripligt.

Det vilar en drömlik stämning över hela filmen och upplevelsen är minst sagt besynnerlig. The Guardian är en saga för vuxna där ett scenario som är alla föräldrars värsta mardröm står i centrum. Friedkins regi är klanderfri och många scener är utmålade som tavlor man inte kan få nog av att studera. The Guardian är dessutom jävligt våldsam på sina ställen. Snaskiga scener som den där våldtäktsgänget blir brutalt mördade av det gamla trädet i skogen låter kanske töntigt men det är det inte – det är skitcoolt! The Guardian innehåller inga utvecklade personporträtt och historien är inte särskilt avancerad, dessutom får vi inte många frågor besvarade. Vi får ingen standardfigur som är expert i ämnet och berättar för familjen om vem barnflickan egentligen är eller var hon härstammar ifrån men när det är såhär underhållande skiter jag i vilket. Det är en rafflande historia som aldrig tappar tempo och jag tycker verkligen att The Guardian är hur bra som helst. The Exorcist är en bättre film men jag ser hellre The Guardian en gång till än att återbesöka den besatta Regan. Slutet får mig att tänka på många saker: Ash i Evil Dead II (Sam Raimi skulle från början ha regisserat filmen men valde Darkman istället), den kåta utomjordingen i Species och skivomslaget till min lillebrors band The Graviators debutplatta. Det säger kanske inte mycket men summan av kardemumman är att The Guardian är en förbannat bra film.

Venom (1981)

Mamma Ruthie åker på affärsresa till Rom och passar samtidigt på att möta upp sin make som sällan spenderar någon tid med sin familj. Hemma lämnar hon deras tioåriga son Philip som lider av svår astma, tillsammans med pojkens morfar som vilar upp sig efter en operation. Samtidigt planerar hembiträdet Louise, hennes pojkvän Jacques och familjens privata chaufför Dave att kidnappa tioåringen för att få mer kling i kassan. Innan de hinner sätta sin plan i verket hämtar Philip sitt nya husdjur, en orm. Allt går åt helvete och när en polis kommer på besök för att se att allt är okej skjuter Dave ihjäl honom och barrikerar sig i familjens hus tillsammans med sina kumpaner. Ormen som Philip nyss hämtat visar sig ha blivit fellevererad och är inte alls ett gosedjur för hemmabruk utan världens giftigaste orm - en svart mamba. När ormen attackerat Louise försvinner den och är nu lös någonstans i lägenheten. Utanför omringar polisen huset och kindnapparna blir allt mer desperata att komma därifrån, till vilket pris som helst.

”You come late with your warning. The snake is loose!”

När man tittar på dvd-omslaget förväntar man sig renodlad djurskräck men så är ju inte riktigt fallet utan Venom är mer ett kidnappningsdrama med en livsfarlig svart mamba i en liten men viktig biroll. Jag har sett delar av Venom (jag tror att den hette något i stil med Den Svarta Mamban) på tv som liten men det dröjde många år innan jag kom att tänka på filmen igen och dess titel hade sedan länge fallit i glömska. När jag stötte på bilder från filmen insåg jag att det måste vara just denna som skrämde livet ur mig som barn så utan att fundera närmare på saken beställde jag ett ex av Blue Undergrounds släpp av Venom.

Tobe Hooper började regissera Venom men hoppade snabbt av då han inte kom överens med de inblandade och regissören till The Blood on Satan’s Claw, Piers Haggard tog över. Haggard hade väl inte direkt ”the time of his life” under filminspelningen och tyckte att den svarta mamban var trevligast av alla på inspelningsplatsen. Enligt Haggard hatade Oliver Reed och Klaus Kinski varandra och så fort Reed fick chansen retade han gallfeber på Kinski. Det var en problematisk produktion men resultatet blev desto bättre. Venom är en skön rulle som jag definitivt kommer att se igen i framtiden. Det är en spännande, om än något långsam thriller som levererar ett par riktigt intensiva nagelbitarsekvenser. Den pampiga musiken bygger upp en riktigt bra stämning som lyckas göra filmen spännande även under de partier då det egentligen inte händer någonting speciellt. Alla de som är fångade i huset tillsammans med den svarta mamban är kul karaktärer. Reed är förbannat bra som den psykotiske chauffören och Kinski är en bra motpol och levererar ännu en gång ett stabilt personporträtt, om än något nedtonat. Sterling Hayden (i en av sina sista roller) som spelar morfar Howard är trovärdig som den före detta äventyraren som älskar att berätta historier från när han var safariguide i Afrika för sitt barnbarn och Sarah Miles är perfekt som den entusiastiska ormexperten Marion Stowe. Även fast den svarta mamban inte spelar huvudrollen i Venom är sekvenserna när den slingrar runt eller anfaller riktigt effektiva och den inledande attacken med dess förödande konsekvenser är riktigt bra. Venom är en tidig åttiotalsfilm men känns som någonting från sjuttiotalet och även fast jag förväntade mig en skräckfilm på djurtemat blev jag inte besviken utan istället blev jag serverad en väldigt effektiv kidnappningsthriller med bra skådespelare och en svart mamba som grädden på moset. Venom var verkligen en positiv överraskning och ett trevligt sällskap i väntan på att våren ska anlända.

American Horror Story: Asylum (2012)

Utspelningsplatsen är mentalsjukhuset Briarcliff under det tidiga nittonhundrasextiotalet. Bortslösade liv sätts bakom lås och bom för att samhället ska slippa kännas vid dem. Briarcliff är ägd av kyrkan och styrd av Syster Jude Martin som tar ut all sin ilska på de intagna samtidigt som hon själv är betungad av skuldkänslor. Vid hennes sida står den unga och naiva Syster Mary Eunice McKee och den ondskefulla doktor Arthur Arden som utför fasansfulla experiment på patienterna, allt i vetenskapens tvivelaktiga namn. En snokande reporter vid namn Lana Winters får nys om sjukhusets senaste tillökning och försöker att få en kort intervju med den nyligen intagna Kit Walker som står anklagad för en rad bestialiska kvinnomord. När Lana inser att allt inte står rätt till på Briarcliff och att ledningen inte är guds bästa barn är det redan för sent. Hon vaknar upp fastbunden i en säng efter det att hennes älskarinna svikit henne i utbyte mot att deras smutsiga hemlighet inte når samhällets fördömande öron. Det värsta ligger emellertid framför henne och en mardröm utan dess like tar sin början.

Jag tyckte mycket om herrarna bakom Nip/Tuck's senaste skapelse - American Horror Story. När jag hörde att de fick grönt ljus för ytterligare en säsong som inte hade någonting med den första att göra blev jag till en början något skeptisk. Sedan började det dock dyka upp en rad med otroligt snygga bilder från den kommande säsongen och dessutom visade det sig att det skulle utspela sig på ett mentalsjukhus, i regi av nunnor och att en mördare vid namn Bloody Face skulle spela en viktig roll. Självklart höjdes mina förväntningar kollosalt men det dröjde inte många minuter innan jag förstod att American Horror Story: Asylum inte skulle göra mig besviken.

”Just remember. If you look in the face of evil, evil’s going to look right back at you.”

Precis som med The Wire, vilken jag såg klart under föregående vecka, tänkte jag bara nöja mig med en kort notis om vad jag tyckte och tänkte kring American Horror Story: Asylum men jag insåg ganska snabbt att det krävdes fler bokstäver än så. Den första säsongen hade en bra berättad historia om ett spökhus och denna gång är det ett mentalsjukhus med dess intagna och anställda som står i centrum. Många av de skådespelare som var med i den första säsongen är med även denna gång, fast som andra karaktärer. Huruvida de har någon koppling till sina karaktärer i Asylum eller inte vet jag inte då jag inte har säsong ett färsk i minnet men det är möjligt. Jessica Lang är som vanligt strålande, här som den skuldbelagda nykristna Syster Jude men de som imponerar mest är trots allt den djävulsbesatta Syster Mary Eunice och den skogstokiga Dr Arden, vetenskapsmannen som kanske/kanske inte har rötter i det forna nazityskland. Den skarpa dialogen kunde lätt ha blivit tröttsam och klichéfylld men här slår de ofta huvudet på spiken med sitt makabra tonfall. Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har lyckats få med en imponerande blandning av skräckens alla element. Utomjordingar, galna vetenskapsmän, monster, exorcismutförande präster, nekrofiler, kåta nunnor, ondskefulla barn, seriemördare med allehanda böjelser, nazister, djävulen och självaste döden är bara några av de karaktärer som döljer sig i seriens tretton avsnitt. Självklara förebilder som The Exorcist, The Texas Chain Saw Massacre, Frankenstein och till och med One Flew Over the Cuckoo’s Nest är uppenbara men de känns sällan plagierade, däremot förvånansvärt fräscha, engagerande och ibland till och med nyskapande.

Efter första avsnittet blev jag helt uppslukad och såg halva säsongen i ett svep. Det är väldigt intensivt och händelseförloppet rör sig framåt i ett rasande tempo utan att det känns rörigt eller att vi blir serverade för mycket (eller för lite) av det goda. Att seriens avsnitt klockar in på runt fyrtio minuter hjälper förstås och i slutändan känns det som om jag just blivit serverad en nio timmar lång men lysande skräckfilm. Den fristående fortsättningen faller mig mer i smaken än föregångaren och det var längesedan jag blev så oförskämt underhållen av en tv-serie. Allt är förbannat snyggt utfört och förtexterna är bland det snyggaste jag sett i en tv-serie. Seriens omgivningar är otroligt effektiva, även när den inte utspelar sig bakom de låsta dörrarna på Briarcliff. Till och med ett spontant dansnummer får mig inte att rygga tillbaka utan det kunde inte komma i en mer passande situation, dessutom är låten (som alla andra som spelas under seriens gång) lysande exempel på bra skapelser från sextiotalet. Precis som första säsongen pendlar det mellan då- och nutid där dåtiden denna gång får stå i centrum. I nästan varje avsnitt blir vi introducerade för en ny birollsfigur som får agera bakgrundhistoria till huvudpersonerna. Allt vävs ihop väldigt fint och när sista avsnittet tagit slut har de flesta av våra frågor besvarats. Jag slår handflatorna mot varandra och utbrister bravo. Det är våldsamt, stämningsfyllt och väldigt spännande och jag ser spänt fram mot seriens tredje säsong med undertiteln Coven. Den har premiär någon gång under den kommande hösten och aldrig tidigare har jag önskat att sommaren ska ta slut innan den ens har hunnit börja.

The Wire: Season 1-5 (2002-2008)

Vi får följa unga som gamla, poliser, knarklangare, drogmissbrukare, arbetare och politiker under vardagen i det tungt kriminellt belastade Baltimore i Maryland och vi inser snart att det egentligen inte är mycket som skiljer dem åt. Frustrationen över ett system som inte fungerar blir påtaglig runt om i delstaten och alla blir drabbade på ett eller annat sätt. The Wire är en väldigt politisk serie och mycket av det som tas upp är problem som är lika aktuella runtom i världen. Politiker som inte har insyn i en verksamhet ska bestämma över den och avgöra dess budget och öde. Allt ska se bra ut på utsidan och istället får insidan, det viktiga, ta stryk. Alla vet redan hur det ligger till eller kan i alla fall ana sig till det men The Wire var före sin tid och vågade göra polisserien smutsig, utan några hjältar i huvudrollerna. Gränsen mellan rätt och fel, ont och gott suddas ut och det finns inga givna svar. The Wire är otroligt välskriven och allt är väldigt genomtänkt, in i minsta detalj och ingenting lämnas åt slumpen. Karaktärer dyker upp och försvinner lika snabbt, ena stunden som huvudperson för att i nästa avsnitt agera birollsfigur eller helt falla i glömska alternativt lämnas till det nästkommande livet. Det är inte många av invånarna i Baltimore det går bra för. När man äntligen tror att det ska lösa sig för dem dör de i en överdos, blir de omplacerade, fängslade eller lämnade med ett skott i bakhuvudet på en skitig bakgata och är inte ens värda att omnämnas i den lokala tidningen.

Precis som i det verkliga livet håller The Wire inget högt tempo och det rör sig långsamt framåt. Även fast The Wire är väldigt bra känns det ibland lite segt och det tog mig flera år innan jag äntligen tog mig igenom serien. Jag har börjat vid flera tillfällen men efter den första säsongen tröttnade jag vid två tillfällen och slutade att titta. Nu har jag dock tagit mig igenom serien från början till slut i ett svep och även fast jag inte höjer den till skyarna som de flesta verkar göra är det en otroligt bra serie från det alltid lika pålitliga HBO. The Wire tappar lite under seriens sista säsong men lyckas knyta ihop säcken bra i det sista avsnittet där allt bli ännu mer tydligt – det är svårt att förändra. The Wire tilltalar inte mig lika mycket som många andra serier (som t.ex. David Simons senaste skapelse Treme) men jag kan inte annat än att konstatera att det är en serie som växer på mig. Även fast jag inte tror det nu så skulle det inte förvåna mig om jag bestämmer mig för att bekanta mig McNulty, Bunk, Kima, Lester, Omar, Avon, Stringer Bell, Bubbles och alla de andra någon gång i framtiden. Vad man än tycker om The Wire går det inte att förneka  - The Wire skrev tv-historia mellan åren 2002-2008 och det är en av de mest välskrivna tv-serier som någonsin har gjorts. 

 

The Dentist 2 (1998)

Den skvatt galna mördaren och tandläkaren Alan Feinstone rymmer från mentalsjukhuset och slår sig till ro i den lilla staden Paradise i Missouri, under det nya namnet Larry Caine. Efter ett tips från stadens bankman flyttar Larry in i kalaspinglan Jamies gästhus som han genast kärar ner sig i. Larry har utvecklat ett skadebeteende för att hindra hans farliga sida från att titta fram men det hjälper honom inte länge och under ett raseriutbrott angående en felplacerad tandkrona mördar han stadens enda tandläkare. När han efter många om och men tar jobbet som stadens nya tandläkare och dessutom är på god väg att inleda ett förhållande med söta Jamie verkar allt vara frid och fröjd, men icke. Svartsjukan bubblar över när Jamie blir uppvaktad av sin barndomskamrat Robbie och alla som kommer i närheten av Larry ligger väldigt risigt till. Historien upprepar sig, det är dags att gapa stort igen.

”I did it, I’m a dentist. I’m the best damn dentist there ever was!”

The Dentist 2 tar vid där den första filmen slutade och det är pang på rödbetan direkt när Dr. Feinstone rymmer från mentalsjukhuset för att börja om på nytt någon annanstans. Det är en bra inledning men sedan är det samma visa igen, fast mycket sämre. De få mord som filmen erbjuder är ganska tråkiga och blodfattiga och The Dentist 2 känns ännu mer som en tv-film än vad ettan gjorde. Visst finns här några scener som får det att krypa i huden som när doktorn borrar sönder en tand (precis som i ettan) för att sedan tortera patienten genom att slita sönder tandens nerv (sekvensen i Marathon Man kan slänga sig i väggen) men i det stora hela känns det oinspirerat. Det är fortfarande ljuden som instrumenten ger ifrån sig som är det mest obehagliga - sätt på en skiva med dessa ljud i hundra minuter så skulle det ha gett ungefär samma effekt. Corbin Bernsen däremot ser ut att stortrivas i rollen som den galna tandläkaren. Han var lysande i The Dentist fast i uppföljaren är han om möjligt ännu bättre. Han går från mental kollaps till helt jävla kocko och ibland får jag till och med lite Jack Nicholson i The Shining vibbar, inte minst i badrumssekvensen. Ibland är det snubblande nära att det hela skulle ha resulterat i ofrivillig komik men Bernsen klarar biffen och visar ännu en gång att han är en fantastisk skådespelare. Det spårar ur lite i filmens sista sekvens som hintar om ännu en uppföljare men bortser man från det är de nattsvarta komiska inslagen i klass med de i den första delen. Dr. Feinstone/Caine har blivit lite av en variant på The Stepfather som tar sig från stad till stad för att leta efter sin perfekta familj men som i slutändan sviker honom genom att inte uppfylla alla omöjliga krav som psykopaten ställer.

The Dentist 2 är en standarduppföljare som inte riktigt håller måttet. Jag hade förväntat mig mer av allt men det mesta är ganska tamt och historien rör sig framåt på tok för sakta. Om man bortser från tandtortyren är det inte förrän skadan är gjord som vi får se vad det var som egentligen hände och det är lite trist, det är ju just det man förväntar sig av en uppföljare i denna genre. Nerven som fanns i ettan är som bortblåst och det blir inte det minsta spännande eller intressant med undantag för den lite halvskojiga sidohistorien där ex-frun anlitar en privatdetektiv för att hitta doktorn. Det är synd då filmen hade potential att bli någonting riktigt bra om de bara skulle ha fläskat på med blodigare mord och lagt i en högre växel. Istället blir det mest upprepningar och i det stora hela är The Dentist 2 en ganska meningslös uppföljare. Nu är jag redo att vinka adjö till knäppgöken. Jag önskar honom allt gott och lycka till men jag hoppas att jag inte stöter på honom igen i ytterligare en onödig uppföljare.