Ilsa, the Wicked Warden (1977)

En kvinna dyker upp halvt döende på trappstegen till doktor Arcos hem. När han är i full färd med att dämpa hennes smärtor och ringa till polisen, dyker överhuvudet på kliniken Las Palomas - Ilsa (eller Greta som hon egentligen heter) upp och lovar honom guld och gröna skogar om han överlämnar kvinnan tillbaka till dem. Trots att han tar emot pengarna anmäler doktorn händelserna. Många innan Arcos har ifrågasatt klinikens tillvägagångssätt som specialiserar sig på att ”bota” åkommor som nymfomani, lesbiska böjelser och prostitution men då det krävs mer än ord mot ord finns inget att göra. Det visar sig dock att kvinnan har en lillasyster som efter lite övertalning får doktorn att gå med på att tvångsinta henne på kliniken under falska anklagelser (att hon legat med underåriga män – smakfullt val!). Hennes snokande gör att hon snart hamnar i trubbel när en av de intagna tjejerna tjallar på henne. Den sadistiska föreståndaren Ilsa har speciella metoder när det kommer till att hantera problematiska patienter som lillasystern och hon skyr inga medel för att få den information hon vill ha…

”I wasn’t always a girl. I had a very big cock. But I wanted to be a real woman. I had an operation to cut my cock and my balls. I believe it really worked.”

Ilsa är tillbaka fast Ilsa, the Wicked Warden är egentligen ingen Ilsa-film även fast Dyanne Thorne ser ut och agerar precis som karaktären hon personifierat. Karaktären går under lika många namn som filmen har titlar men från och med nu väljer jag att nämna skapelsen vid namnet som min upplaga fått – Ilsa, the Wicked Warden. Tyvärr insåg jag kort in i filmen att utgåvan (undvik cheezy flicks släpp som pesten) jag nyligen fått levererad till min dörr var kraftigt nedklippt och redigerad där alla uppvisningar av kvinnokroppen i all sin prakt blivit bortklippt och likaså de lite mer våldsamma sekvenserna. Detta är ju lite märkligt såhär år 2013 och självklart blev jag smått förbannad. Tur som jag har hittade jag en gammal bränd dvd av filmen som jag hade liggande skräpande hemma och stoppade den i dvd-spelaren istället och allt var i sin ordning igen.

”Not just a killing but a erotic murder, a violent and primitive murder of a beautiful woman. It will be the biggest hit of all time.”

Det första vi får höra när filmen drar igång är stön och kvinnoskrik och Thorne viskar sensuellt The Wicked Warden för tittaren så vi vet vad det är vi satt oss ner i soffan för att ta del av. Sedan drar kastanjetter och akustiska gitarrer igång och efter en fanfar seglar kameran vidare mot en badande Ilsa, samtidigt som vi får bevittna en samling duschande kvinnor som under bevakning flitigt skrubbar sig själva och varandra. Detta är bara de första minuterna av The Wicked Warden och resten av filmen faller i samma mönster. Jess Francos inofficiella bidrag till Ilsa-filmerna är en smutsig historia som öser på med perverterade snuskigheter. Francos fruga Lina Romay ansluter sig här till ensemblen och precis som alla andra inblandade är det inte många minuter av speltiden som hon behåller kläderna på, Franco själv dyker upp som doktor Arcos. Jag har emellertid aldrig förstått folks fascination för Romay, det finns mängder av kvinnor från eran som är mycket mer intressanta och har ett mer säreget utseende. Jag anar att det har med att göra att hon är förknippad med en hel dröse av regissörens filmer men då jag inte är en expert när det kommer till Francos filmer är det kanske bäst att jag håller truten.

I The Wicked Warden spenderar tyvärr Thorne (med knaggligare accent än någonsin) inte lika mycket tid framför kameran som i den ursprungliga trilogin utan här är det mer fokus på de intagna ”patienterna”. Så fort hon står i centrum är hon dock lika lysande som vanligt och Ilsa är tveklöst ett av de absolut mest fantastiska påhitten inom exploitationfilmens historia. The Wicked Warden är inte alls lika lättsam och svart humoristisk som de tidigare bidragen och tortyrinslagen som främst involverar elchocker är få. Vad den däremot levererar är ofantliga mängder naket och lesbiska aktiviteter med flera duschscener med tillhörande nakenslagsmål. Det är mer snusk än man kan önska sig och kvinnorna spenderar den mesta delen av tiden stönande och utan kläder - de är förbjudna att använda underkläder på kliniken. The Wicked Warden är inte det minsta uppeggande och det mesta som händer i filmen är smaklöst. Som pricken över i slänger Franco även in lite kannibalism. En sidohistoria berättar om en snuskhummer som köper filmade övergrepp på patienterna och för varje gång han får en ny leverans önskar han sig grövre innehåll, mot slutet hungrar böjelsen åt snuff-film. Till de annars mest smaklösa partierna hör sekvensen där Ilsa släpper lös ett gäng depraverade fångar i ett rum fullt av försvarslösa kvinnor och det är en scen man sent glömmer. Musiken är smått fantastisk och dialogen är något i hästväg där det uteslutande handlar om sexuella böjelser. The Wicked Warden är det snuskigaste kapitlet i Ilsa-historien och jag kan inte annat än att känna mig lite smutsig efter att filmen tagit slut - slutet är förövrigt skitbra! The Wicked Warden är inte det bästa bidraget till serien och mycket av det som utspelar sig är inte okej någonstans men har man sett de andra filmerna i serien vet man vad man har att vänta sig. Självklart gillade jag The Wicked Warden och det är lite sorgligt att sagan nu är slut. Hejdå Ilsa, jag saknar dig redan. Hoppas att vi ses snart igen!

Här kan ni läsa mina recensioner av de andra Ilsa-filmerna:

Ilsa: She Wolf of the SS

Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks

Ilsa the Tigress of Siberia

Sheitan (2006)

Ett gäng vänner går på diskotek dagen innan julafton men efter ett svinaktigt beteende och slagsmål med bartendern, blir de utslängda. De styr kosan mot landsbygden där den nyfunna flamman Eve har en stuga. På väg dit passar de panka slöddren på att råna en bensinmack för att sedan svira vidare mot nya äventyr. Morgonen efter anländer sällskapet och träffar Eves märkliga vaktmästare Joseph som verkar allt annat än frisk i huvudet. Det visar sig att hela landsbygden är skogstokiga och de har någonting alldeles speciellt planerat för de nyanlända gästerna.

”Lord, do not forgive them, for they know what they do.”

Sheitan (eller Satan som är titeln på släppet från Tartan DVD) är en film jag velat se ett bra tag nu men då den kostat skjortan har jag inväntat rätt tillfälle att inkludera den i min filmsamling. Rätt tillfälle kom för några veckor sedan då jag sprang på dvdn bland begagnatfilmerna för trettio spänn på Kvarnvideo. Hur i helvete den hade hamnat där fattar jag inte riktigt då Sheitan visade sig vara en film man sparar om man en gång har inhandlat den. Tur för mig, nu är den äntligen min.

”If there’s one thing you ought to be scared of, it’s Satan.”

När det kommer till den nya vågen av fransk extremfilm försöker jag se allt jag kan komma över då de nästan uteslutande är väldigt bra. Filmer som Inside, Haute Tension, Martyrs och Ils är moderna klassiker och Sheitan ligger inte långt efter. Regissören Kim Chapirons långfilmsdebut är en imponerande och originell skapelse som blandar det mesta från det bästa av filmer jag tycker mycket om, utan att apa efter. Det var länge sedan jag såg en samling så enormt irriterande och osympatiska unga människor i en och samma film. Den ena beter sig svinigare än den andra och de är så häpnadsväckande pantade. Ingen av dem förstår att någonting är väldigt fel utan fokuserar enbart på vad som finns mellan benen. Tur för oss, synd för dem – de får skylla sig själva. Sheitan blandar kolsvart humor med psykisk och fysisk terror och lyckas väldigt bra. Det blir aldrig särskilt groteskt och våldsamheterna dröjer och blir aldrig särskilt explicita. Det behövs heller inte då den grymma atmosfären filmen bygger upp osar av elakheter och även fast man inte vet vad som komma skall vet vi att det inte komma att bli någon sockersöt final. Sheitan levererar några riktigt bra scener och hela upplevelsen är minst sagt bisarr. Vincent Cassel är otroligt bra (med stor mustasch) som den galna Joseph med tillhörande inavlad släkt och familj och han visar ännu en gång att han tillhör toppskiktet av franska skådespelare. Sheitan är burdus, våldsam, elak och en förbannat underhållande film. Det visade sig vara ännu ett guldkorn inom den franska extremfilmen som är mer extrem i den psykiska än i det fysiska. Jag gillade den skarpt och kan inte annat än att rekommendera den varmt till alla som är svaga för landets bidrag till våldsfilmshistorien.

Stephen King - The Eyes of the Dragon (1987)

Den ondskefulla trollkarlen Flagg jobbar som konungen Rolands vänstra hand i kungariket Delain. Han smider mörka planer om hur kungens yngsta och lättmanipulerade son Thomas ska ta över tronen istället för att den rättmätiga arvingen, sonen Peter. Planerna sätts i verket med hjälp av lite draksand i ett vinglas och Peter döms till ett liv i isolering från omvärlden i det fruktade fångtornet Synålen för mordet på sin far. Samtidigt ärver mottvilligt Thomas kronan. Det går inte riktigt som Flagg har tänkt sig när han får kämpa mot ett skarpt och godhjärtat intellekt och ovillkorlig vänskap.

”Jag har redan sagt er att ondskan ibland är förunderligt blind, och det är då visst och sant. Ibland händer det att Ondskan slumrar till, utan att det egentligen finns något skäl till det.”

Jag har hittills inte läst en enda dålig bok av Stephen King. Det finns böcker som jag tycker mer eller mindre om och genren fantasy är något som aldrig har fallit mig i smaken. Kanske är det därför jag inte tyckte att varken The Talisman eller den första boken i The Dark Tower var några favoriter. The Eyes of the Dragon (den svenska översättningen fick titeln Drakens Ögon) faller under samma kategori och är författarens mest lättsamma roman i genren, mest för att den i grund och botten är en saga för den yngre skaran. Det är inte en dålig bok men jag hade stora problem med att ta mig igenom berättelsen och det tog mig nästan en månad innan den äntligen låg hopslagen på mitt nattduksbord. The Eyes of the Dragon berättar en uråldrig saga om moral och den ibland tunna linjen mellan rätt och fel och även fast det är en historia för de lite yngre är det stundtals en ganska vuxen saga och King kan som vanligt inte hålla sig från att lägga in ett och annat bloddrypande händelseförlopp. Kings dotter Naomi (som boken är tillägnad) tyckte väldigt mycket om berättelsen och det var den första bok hon läst av sin far. Alla föräldrar tycker väl om att berätta sagor för sina barn så det känns ganska naturligt att King skulle ta sig an uppgiften någon gång under sin karriär.

”Han luktade blod och undergång; i hans ögon lyste en dödlig eld. Bödelsyxan svischade och gnydde, och de sista blodsdropparna flög fram från bladet och stänkte ned väggarna.”

Flagg som var en av centerfigurerna i Kings mastodontroman The Stand är här en betydande och relativt utvecklad bifigur till historien. Hur mycket han egentligen har gemensamt med karaktären i The Stand är oviktigt då saken är den samma – Flagg är ondskan personifierad, en uråldrig sådan utan något bestämt födelsedatum. King tycker om att väva in sina egna figurer och platser i sin bibliografi och det är mycket som känns igen från hans tidigare böcker. Starka, unga karaktärer som tvingas växa upp för fort står i centrum och här finns även drag från hans kortroman The Shawshank Redemption. Kings känsla för detaljer är även här tydliga och det märks att King brinner för det han skriver. Han agerar själv sagoberättare i texten och låter läsaren veta att det är just han som förtäljer historien vid flera tillfällen, utan att nämna sig själv vid namn. Det får oss att hänga med lite extra och tänka till mellan varven genom att lägga in några uppmanande ”ni kommer väl ihåg” eller ”ni vet förmodligen vad som ska hända härnäst”. Det är ett fiffigt sätt att hålla de yngre läsarna sysselsatta och trollbundna.

The Eyes of the Dragon är emellertid en många gånger ganska långsam berättelse. Det händer väldigt lite under en längre tid för att i nästa stund bli riktigt spännande. King tar god tid på sig att berätta sin ofta detaljerade historia och precis som i många av hans andra böcker är somliga händelseförlopp och karaktärer mer intressanta än andra. Han ska ha kredit för att undvika det sockersöta men då det är en saga för de yngre blir vi inte bortskämda med groteska våldsskildringar, vilka jag ofta kommer på mig själv med att sakna. King är en bra historieberättare, inget snack om saken, men jag kan inte annat än att tycka att The Eyes of the Dragon är den bok som tilltalat mig minst hittills. The Eyes of the Dragon fascinerade mig något oerhört som ung och under min tid på mellanstadiet lånade jag boken flera gånger. Jag läste den aldrig utan tittade bara på illustrationerna och bilden där en stor spindel blir krossad i handen på en järnhandske kunde jag inte få nog av. Det dröjde över tjugo år innan jag äntligen läste boken och det är det som är problemet. Skulle jag ha läst den som ung grabb skulle det förmodligen vara min favoritbok. En läsares kommentar på en statusuppdatering jag gjorde på Facebook angående The Eyes of the Dragon, summerar upplevelsen ganska bra – ”Bra bok! Men sen var jag typ 12 när jag läste den sist.”

The Fly (1986)

Vetenskapsmannen Seth Brundle har arbetat med ett experiment i sex år när han stöter på den charmiga och vackra journalisten Veronica. De finner tycke för varandra och Seth visar henne vad han har pysslat med de senaste åren. Seth har lyckats skapa någonting unikt, teleportörer som kan förflytta ett objekt från en plats till en annan men allt fungerar inte riktigt som det ska. Materiella saker förflyttar sig felfritt men när levande organismer ska genomgå samma procedur fallerar någonting. Efter sömnlösa nätter tror sig Seth ha en lösning på problemet och en kväll efter för mycket champagne, testar han experimentet på sig själv. Någonting går fel, väldigt fel. En fluga lyckas ta sig in i transportören och Seth börjar sakta men säkert ta en ny skepnad.

”I think it’s time for champagne.”

Jag har inte sett David Cronenbergs nyinspelning av femtiotalsklassikern The Fly på många herrans år och när sambon plötsligt, helt ut i det blå utbrister ”vi ska inte se Flugan?” var jag inte sen att haka på. Det känns som om jag den senaste tiden har väckt ett begär hos henne efter lite annorlunda filmer och det är någonting jag är väldigt stolt över. Strunt samma, över till ämnet igen. Som sagt, The Fly är en nyinspelning av filmen med samma titel från nittonhundrafemtioåtta och såhär i efterhand känns det inte särskilt konstigt att Cronenberg valde att göra en reboot på historien då den passar perfekt in i hans värld av body horror, en genre han gjorde till sin egen med start under mitten av sjuttiotalet.

”This is not just sex and penetration, but penetration beyond the veil of the flesh. A deep, penetrating dive into the plasma pool.”

Cronenbergs senaste filmer har gjort mig besviken och jag är idag nästan beredd på att ge upp hoppet om regissören. Hans senaste skapelser A Dangerous Method var inte mycket att hänga i granen och Cosmopolis hatade jag. Det är starka ord att använda i sammanhang med en regissör jag annars tycker så mycket om men då är det skönt att veta att man alltid kan återbesöka de många guldkornen som finns i hans filmografi. Det var länge sedan jag såg The Fly och ännu längre sedan jag såg originalet så jag kan inte uttala mig om filmernas likheter. Cronenberg berättar en simpel men väldigt effektiv historia där det bortom alla snaskiga och slabbiga specialeffekter, gömmer sig en känsloladdad och tragisk kärlekshistoria. Jeff Goldblum är lysande i huvudrollen och han borde precis som makeupeffekterna, blivit belönad med en oscar för sitt personporträtt. Jag tror aldrig jag har sett han såhär bra innan eller efter. Geena Davis är också bra och fungerar perfekt som hans älskarinna och beskyddare och hon påminner mig om andra filmer hon medverkat i som jag tycker mycket om.

”I’m saying I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over and the insect is awake.”

The Fly är en otroligt underhållande film som inte slösar tid på nonsens innan den tar fart. Det dröjer bara ett par minuter, sedan är historien i full gång och håller tempot uppe fram till den imponerande finalen. Howard Shores pampiga musik passar perfekt och specialeffekterna är grymt imponerande. Armbrytningen och finalen, som jag önskade skulle vara ännu längre, är storartade och vad som skulle kunna vara en i mängden bland alla skräckfilmer med ett monster i huvudrollen förvandlas till någonting helt annat. För att vara en Cronenberg-film (han dyker upp i en liten roll som gynekolog) är det en ganska ”enkel” film men hans tankegångar och funderingar som genomsyrar filmens dialog påminner oss om vem det är som faktiskt står bakom kameran. Det är inte svårt att tycka om The Fly och även fast nyinspelningen känns fulländad kände jag ett otroligt sug efter att se originalet igen då historien är väldigt fascinerande i all sin enkelhet. Mitt i Goldblums förvandling utbrister min sambo ”oj, det är nästan som en monsterfilm eller en zombiefilm som Braindead och dom andra”. Detta visade sig vara ett bra betyg då hon efter filmen nickade gillande och gav The Fly en fyra i betyg - jag kan bara instämma.

En samling kortare recensioner Vol. IV

Juni månad har inte vigts åt särskilt mycket film. Istället har jag varit utomhus, på minisemester i Vittsjö, firat midsommar, grillat, gått på konsert, varit på student och firat en tvååring. Fullt upp, men några mainstream och tv-serier har jag hunnit skriva små kortrecensioner av. Som vanligt dyker de först upp på min Facebook-sida men för alla er som missat någon, eller kanske rentav allihop, kan läsa dem här:

Casino (1995)

Martin Scorsese öppnar portarna till kasinovärlden i Los Angeles under nittonhundrasjuttio och åttiotalet och vi får följa med bakom kulisserna på spelhallen och hotellet Tangiers i den verklighetsbaserade Casino. Spelgeniet Sam ”Ace” Rothstein och hans gangsterpolare med kort stubin, Nicky Santoro står i centrum och vi får deras historia berättad för oss. Trion Robert De Niro, Joe Pesci och Sharon Stone är briljanta i huvudrollerna och James Woods levererar som vanligt i birollen som Stones före detta pojkvän. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och glasögonen som De Niro bär under filmens sista halva är makalöst snygga. De långa monologerna är en smaksak men jag tycker enbart att de gör filmen ännu bättre. Casino var Scorseses sista mästerverk och är en av mina absoluta favoritfilmer av regissören, kanske min absoluta favorit. Jag betvivlar att han någonsin kommer att göra lika bra ifrån sig igen. Jag älskar Casino och det är en film jag sett flera gånger genom åren och är en film jag ständigt återkommer till. Betyget blir såklart en klockren femma.

The Impossible (2012)

The Impossible skildrar de fruktansvärda händelserna som utspelade sig när och efter den förödande tsunamin drabbade Thailand 2004. Vi får följa den brittiska familjen Bennet som är på semester när helvetet brakar lös och det är just detta som är lite av filmens problem. Filmens största fokus går åt Maria och Henry och deras tre söner. Allt annat som händer runtomkring får inte mycket uppmärksamhet mer än under filmens första halvtimme då jättevågen sväljer allt i sin väg. Naomi Watts och Ewan McGregor är båda otroligt bra som det äkta paret och särskilt Watts personporträtt är väldigt självutlämnande. The Impossible är inte en katastroffilm i vanlig tappning utan en skildring av en oerhörd tragedi, utan actionladdade sekvenser och nagelbitarspänning. Det är en många gånger stark film om naturens plötsliga nycker men samtidigt en vacker och tänkvärd film som lyckas skildra medmänsklighet på ett många gånger fint sätt. Slutet är väl lite sådär, även fast det bygger på ett upplevt familjeöde, och jag hade önskat att det var lite mer fokus på allt annat och att vi även fick se det från lokalbefolkningens synvinkel. Betyget blir en trea.  

A Good Day to Die Hard (2013)

John McClane åker till Moskva när hans son Jack hamnar i trubbel och det dröjer inte länge innan far och son har gjort sig ovän med halva Ryssland. Die Hard är en actionklassiker och en förbannat bra sådan. Del två och tre är också underhållande actionrullar som håller ett högt tempo och levererar adrenalinfylld underhållning. Del fyra var så dålig att jag helt har lyckats förtränga den. När det började surras om att en femte del var på gång trodde jag först att det var ett skämt men tyvärr var det ju inte det. A Good Day to Die Hard är en av de sämsta actionfilmer jag sett på väldigt länge. Det är en usel film på alla tänkbara vis och Bruce Willis är skittrist i huvudrollen. Frågan är varför i helvete han överhuvudtaget envisas med att skaka liv i snuten som ständigt hamnar i trubbel. Willis ser trött ut och utstrålar ingen som helst entusiasm. Han kläcker ur sig fåniga one-liners och utbrister ”jisses” eller ”jag är på jävla semester” i var och varannan mening. ”Yippee ki-yay, motherfucker” får vänta tills de sista minuterna och det är enda gången som A Good Day to Die Hard känns som en Die Hard-film. Fader och son relationen är totalt ointressant, humorn är påfrestande och även fast filmen levererar action non-stop är A Good Day to Die Hard ett urtråkigt actionäventyr. Betyget blir en etta.

Nurse Jackie: Season 5 (2013)

Sjuksköterskan Jackies problematiska jobb- och privatliv fortsätter under seriens femte säsong. Hon har nu varit drogfri i nästan ett år och efter att skilsmässan mellan Kevin och henne är ett faktum träffar hon en trevlig polisman och kärar ner sig. När allt äntligen verkar frid och fröjd uppstår självklart ännu fler problem och Jackies tidigare liv fortsätter att sätta käppar i hjulet.

Showtimes Nurse Jackie har jag tyckt om ända sedan jag såg den första gången. Några nya karaktärer blir introducerade under den femte säsongen och för en gångs skull är det inga irriterande nykomlingar. Även fast Nurse Jackie stundtals svajar något i kvalitet är det en av de bästa serierna som bolaget idag har att erbjuda och det glädjer mig att ytterligare en säsong är planerad till nästa år. Betyger blir en stabil trea.

Searching for Sugar Man (2012)

Förra årets mest upphypade dokumentär handlar om den amerikanska musikern Rodriguez som efter två plattor under sjuttiotalet, föll helt i glömska. I USA i alla fall. I Sydafrika sålde hans plattor som smör och alla antog att Rodriguez tagit sitt eget liv under fruktansvärda förhållanden. Tack vare två entusiaster lokaliserades den livs levande Rodriguez och vi får ett häpnadsväckande livsöde berättat för oss. Dokumentären i sig är väldigt bra men jag förstår inte fascinationen för Rodriguez musik då den för mig känns ganska blasé. De ständiga parallellerna till Bob Dylan irriterar mig och i mina öron låter han mest som en sämre variant av Donovan eller Cat Stevens. Strunt samma, Searching for Sugar Man är en bra och intressant dokumentär men det är på tiden att alla caféer slutar upp med att spela låten Sugar Man om och om igen. Betyget blir en trea.

The Call (2013)

Jordan jobbar på larmcentralen och när hennes brist på fokus på grund av hennes nya pojkvän som ger henne fjärilar i magen resulterar i att en ung kvinna mister livet rasar hennes tillvaro samman. Sex månader senare har hon lagt på luren och gått över till att undervisa istället. Det hindrar henne dock inte från att ta över ett samtal från en oerfaren kollega när en tonårstjej ringer under sin egen kidnappning och en ny mardröm tar vid.

Vad har hänt med regissören som gav oss toppenfilmer som Session 9, The Machinist och Transsiberian? Vanishing on 7th Street var värdelös och hans senaste The Call är inte mycket bättre. Halle Berry (i ful frisyr) spelar över som fan och det är obegripligt att samma skådespelerska en gång i tiden kammade hem en oscar. Alla filmens karaktärer är påfrestande och den enda personen jag inte önskade livet ur trillade av pinnen först av alla. Hur en film som The Call kan gå upp på biograferna är obegripligt. Som hemma-framför-tvn-en-bakfull-fredag fungerar den kanske för somliga men detta är verkligen inte bra. The Call är tramsig, förutsägbar och inte det minsta trovärdig. Betyget blir en väldigt svag tvåa.

Passion (2012)
Brian De Palma har gjort sin bästa film sedan Femme Fatale och även fast Passion är långt från perfekt visar han stundtals vilken fantastisk regissör han faktiskt är. Svenska Rapace är inte en särskilt kul skådis och hennes motspelerska McAdams är inte heller mycket att hänga i granen men jag gillar tyskan Herfurth som spelar Rapaces lesbiska assistent. Musiken som är signerad De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio är strålande och vid enstaka tillfällen lyckas De Palma att snudda vid sina egna mästerverk och kopiera sig själv, kanske mest märkbart Dressed to Kill och Carrie. Passion är inte en skitbra film och historien i sig känns varken engagerande eller särskilt trovärdig och de som förväntar sig en erotisk thriller (som jag) lämnas med skägget i brevlådan då Passion inte innehåller mycket av den varan, trots att den blivit marknadsförd som en sådan. Efter en seg start lyckas Passion bli ytterligare en av De Palmas Hitchcock osande thrillers och vissa sekvenser är otroligt bra. Jag känner mig givmild och ger Passion en fyra i betyg, om än en väldigt svag sådan. Välkommen tillbaka Brian de Palma!

In Their Skin (2012)
En familj som åker till sin stuga (som är ett mindre slott) på landet för att bearbeta sorgen efter sin förolyckade dotter hamnar i en levande mardröm när det knackar på dörren och tre främlingar tränger sig in i deras hem.
Home Invasion eller Terrorfilm som jag föredrar att kalla genren är ett påfund som jag gillar skarpt. Även fast det många gånger känns överdrivet och inte särskilt trovärdigt lyckas filmerna komma under skinnet på mig och det är det inte många filmer som annars gör. In Their Skin tillhör inte de bättre bidragen och har inte alls samma nerv och lyckas inte ge mig den där känslan av obehag. Många har liknat den vid klassikern Funny Games vilket är lite konstigt då de båda filmerna inte har mycket gemensamt. Funny Games gav inga anledningar eller svar medan In Their Skin ger tramsiga förklaringar och lösningar, den vill berätta precis allt och misslyckas. In Their Skin är en lättsam variant på temat psykopater som terroriserar oskyldig familj och den tillför inte någonting nytt till genren. In Their Skin är inte en dålig film och för terrorfilmsnybörjare funkar den kanske men mig gav den inte någonting särskilt. Betyget blir en tvåa.

Game of Thrones: Season 3 (2013)

Döden marscherar mot Väggen. Kriget mellan de sju kungarikena fortsätter och ingen går säker. Svek, mord och korruption fyller den tredje säsongens tio avsnitt men även kärlek, mod och uppoffringar. Sagan rör sig sakta framåt och precis som i de två föregående säsongerna är mittenpartiet aningen slött. Det är dock nödvändigt för oss tv-tittare då det annars vore stört omöjligt att hänga med i alla svängarna och hålla reda på vem som är vem och vilka som gör vad. Sista tredjedelen av säsongen är strålande och det är inte svårt att förstå såhär i efterhand varför det nionde avsnittet var det enda folk pratade om för några veckor sedan. Allt är som vanligt otroligt snyggt och karaktärerna (de som överlever) växer och blir mer intressanta för varje avsnitt som går. Jag väntar spänt på vad den fjärde säsongen bär med sig i sitt sköte. Game of Thrones tredje säsong får såklart en fyra i betyg.

Warm Bodies (2013)

Den emotionellt förvirrade zombien Rnågonting är inte som alla andra levande döda. Han kan prata, tänka, och bry sig om. Dessutom föredrar han vinylskivor. R träffar den vackra Julie efter det att han ätit upp hennes pojkvän och räddar henne från sina hungriga följeslagare. Han tar med Julie hem till sig och sakta förändras R och deras relation blir alltmer mänsklig.

Warm Bodies är ett av de mest originella bidragen till genren sedan Shaun of the Dead och även fast den inte levererar lika många gapskratt är det ofta jävligt kul och träffsäkert. Valet av musik är klockrent och låtar som Bruce Springsteens Hungry Heart eller Guns N’ Roses Patience har aldrig tidigare används vid mer passande tillfällen. Warm Bodies är en zombiefilm med hjärta och en många gånger fantastisk feel-good-film. Betyget blir en fyra.

Här kan ni läsa de tidigare inläggen:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. III

Ilsa the Tigress of Siberia (1977)

Året är nittonhundrafemtiotre och Ilsa styr fånglägret Gulag 14 i Sibirien med järnhand. Hennes uppgift är att få brottslingarna, som vågat stå upp mot Stalin, att bli nyttiga medborgare igen. Politiska fritänkare formas efter Stalin ideologi och hjärntvättas till bättre tänkande, de som inte visar positiva resultat avrättas. När nyheten når lägret att Stalin har avlidit bränns barackerna och vakterna avlivar varandra och fångarna för att sedan fly. Fången Andrei lyckas dock undkomma och han svär på att hämnas.

Vi förflyttar oss tjugofyra år fram i tiden till Montreal där de olympiska spelen nu utspelar sig och Andrei jobbar som säkerhetsvakt åt Rysslands idrottsstjärnor. Innan det bär av hemåt beger de sig till en bordell för lite rajtan tajtan men det är inte vilken bordell som helst utan Ilsas nya arbetsplats. Under åren som gått har hon avancerat sina tortyrkonster och hon är fast besluten för att en gång för alla knäcka Andrei…

”Don’t rest until you break him.”

Ilsa the Tigress of Siberia är den avslutande delen i trilogin om den sadistiska Ilsa och tyvärr den sämsta. Om det beror på bytet av regissör vet jag inte men de lyckas inte få till det fullt ut den här gången. Det betyder emellertid inte att det är en dålig film utan den levererar precis vad vi förväntar oss. Ilsa är kåtare än någonsin och fördriver den mesta av tiden framför kameran utan en tråd på kroppen. Denna gång nöjer hon sig inte med en älskare åt gången utan varje kväll väljer hon ut två av sina kamrater som kan bestiga henne under vilda sexlekar efter att de bevisat sin manlighet i form av vodkadrickande och slagsmål. Det är inte bara Ilsa som är störtkåt mest hela tiden, alla ligger med alla och när männen är för fulla för att utföra sina plikter tillfredställer kvinnor varandra istället. The Tigress of Siberia är ganska brutal på sina ställen och den mer lättsamma tonen från Harem Keeper of the Oil Sheiks är ersatt med en som liknar den i She Wolf of the SS. Borta är också de exotiska ökenlandskapen och här är det tillbaka till de skitiga barackerna som omges av en vinterskrud. Filmserien fortsätter att leverera uppfinningsrika sätt att ta död på folk och till höjdpunkterna hör den gigantiska hammaren som bokstavligen gör mos av en stackars fånges huvud, tigern i buren, vattensängen fylld med bensin, snöplogen och förstås armbrytningen över två motorsågar (som är min favoritscen i hela Ilsa-serien). Tortyren består denna gång mest av hjärntvättning där offrens värsta fasor besannas med hjälp av tredimensionella effekter men ett och annat snaskigt pinande står även denna gång på menyn.

”You like boobs, right?”

Inledningen är fantastisk fast under andra halvan tappar filmen tempo något och det är inte samma driv som i de två tidigare bidragen. The Tigress of Siberia var den första Ilsa-filmen jag såg på grynig vhs och även fast den är sämst i samlingen har den en speciell plats i mitt hjärta, främst för den alldeles lysande motorsågssekvensen. The Tigress of Siberia är trots sina brister en väldigt underhållande rulle som med sin snuskiga dialog, våldsamheter och kopiösa mängder av sex förtjänar sin plats i filmhyllan. Det är synd och skam att sagan om Ilsa tog slut här och som tröst surfade jag genast in på nätet och beställde Jess Francos The Wicked Warden för att stilla min hunger efter mer Dyanne Thorne.

Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks (1976)

Unga och vackra kvinnor från hela världen kidnappas och levereras i trälådor till shejken El Sharifs harem som ligger beläget någonstans i arabvärldens öken. Där befinner sig Ilsa, tillsammans med sina två lesbiska medhjälpare Satin och Velvet, som förvandlar de stackars kvinnorna till sexslavar. Ilsas uppgift är att lära kvinnorna lydnad och få dem att inse att deras gamla liv är förbi. När amerikanaren Kaiser och hans adjutant Adam kommer på besök för att försöka lägga beslag på shejkens dyrbara rikedomar som gömmer sig under sanddynerna, blir allt plötsligt komplicerat. En spion finns bland shejkens kvinnor och det blir Ilsas uppgift att finna förrädaren - till vilket pris som helst.

”…but first, I have a matter of discipline to attend to.”

Även fast Ilsa får huvudet sönderskjutet i slutet av She Wolf of the SS hindrar det inte henne från att dyka upp i ytterligare ett sexladdat äventyr. Tur är väl det då Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är en otroligt underhållande historia. Borta är de skitiga barackerna och de många experimenten och istället utspelar sig uppföljaren i ett exotiskt ökenlandskap där Ilsa fixar slavar för att tillfredställa shejken El Sharifs behov. Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är mer lättsam än sin föregångare och inte alls lika sadistisk eller våldsam. Tydligen var detta ett medvetet val då filmskaparna ville hindra filmen från att bli totalförbjuden och därmed dra en större publik till biograferna. Detta är emellertid ingenting som stör utan vi blir även denna gång serverade mängder av sex och våld i absurda situationer. Stenhårda topplesslagsmål, köttätande myror, sprängdeg i underlivet som detoneras vid vilt samlag är bara några av de ingredienser vi får ta del av.

Dyanne Thorne är som vanligt makalöst bra och även fast hon är lite snällare i uppföljaren är hon fortfarande en ondskefull och sadistisk bitch som ännu en gång får smaka på sin egen medicin. Det ligger inte lika mycket fokus på Ilsas sexuella törst efter män och det dröjer en timme innan hon kastar kläderna. Denna gång är det shejken El Sharif som inte kan få nog och Jerry Delony är perfekt i rollen och är en värdig tillökning till filmvärldens skurkar. Glad flöjtmarschmusik och orientaliska toner agerar soundtrack och turbaner, skägg och solglasögon upptar tv-rutan när lättklädda kvinnor inte tar upp all fokus. Precis som She Wolf of the SS är slutet helt fantastiskt och jag ser fram mot att så fort som möjligt ta del av den avslutande delen i trilogin. Även fast Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks inte är lika brutal och skoningslös som She Wolf of the SS innehåller filmen tillräckligt mycket sex och våld för att göra vilken exploitationfantast som helst belåten. Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är en värdig uppföljare som nästan är lika bra som sin föregångare. Varmt rekommenderad!

Ilsa: She Wolf of the SS (1975)

Kommendant Ilsa är en ondskefull och sadistisk tjänarinna åt det tredje riket under andra världskriget i Tyskland. Hennes uppgift är att tillsammans med doktor Bintz och två blonda kvinnliga sergeanter (som gärna knäpper upp några extra knappar på blusen), utföra medicinska experiment på den underlägsna rasen. Detta är någonting de nyanlända fångarna i läger 9 snart får erfara. Elchocker, stympning, exponering av smittor tillhör vardagen och i Ilsas privata tortyrkammare, där hon försöker bevisa att kvinnans smärttröskel överstiger mannens, är helvetet på jorden. De lyckligt lottade steriliseras och skickas iväg till bordeller, resten ber om ett kortvarigt lidande samtidigt som deras gravar grävs i arbetslägret.

”God can not help you here. He has forgotten this place.”

Ilsa: She Wolf of the SS är den första fristående delen i filmtrilogin om den sadistiska Ilsa som åker land och rike runt i sökandet efter en ondskefull makthavare att tjäna. I den första delen är handlingen satt mitt under det andra världskriget och hon gör allt i sin makt för att uppfylla führens fruktansvärda önskningar. Under förtexterna blir vi informerade om att filmen är baserad på dokumenterade fakta om de medicinska experiment och illdåd som utfördes under Tysklands mörkaste epok, filmen dedikeras åt hoppet om att detta aldrig kommer att hända igen. Detta är ju förstås mumbo jumbo, Ilsa: She Wolf of the SS är gjord enbart i syftet att underhålla och chockera tittaren och tror man annat får man vara bra dum i huvudet. Även om man sållar sig till skaran som avfärdar Ilsa: She Wolf of the SS som en uppvisning i dålig smak eller om man som mig älskar den, spelar ingen roll – filmerna om Ilsa är tidlösa exploitationklassiker.

”You had been given honour of sleeping with a german woman. An officer of the SS.”

Ilsa: She Wolf of the SS innehåller massvis av naket och Dyanne Thorne visar upp sin stora byst så fort hon får chansen. Hennes nattliga visiter från de manliga fångarna, vars enda funktion är att tillfredställa henne har gett henne smeknamnet den svarta änkan - när Ilsa är färdig med dem kastrerar eller avrättar hon dem. När den amerikanska fången Wolfe som fått gåvan att ”kunna hålla sig hur länge som helst” anländer, upplever Ilsa en tillfredställelse hon aldrig tidigare upplevt men självklart har sexmaskinen baktankar med sitt agerande. Tortyrsekvenserna (som är många) är idag inte särskilt chockerande men många av dem är förvånansvärt brutala och snyggt utförda. Sadism, våld och sex upptar hela filmen och det är inte en enda död minut. Mellan tortyren och sexscenerna planeras en flykt från fånglägret, samtidigt som en general med böjelser för självförnedring är på besök och slutklämmen är fantastisk. Ilsa: She Wolf of the SS skulle emellertid inte vara någonting om det inte vore för den storbystade Dyanne Thorne. Hon är helt underbar som den kåta tyrannen som när hon inte fördriver tiden med att tortera stackars kvinnor, slänger kläderna och ligger med så många manliga fångar hon kan komma över. Hela hennes existens består av att finna njutning i att orsaka smärta hos andra. Thorne är perfekt i sitt agerande och hennes minspel är så där härligt överspelat. En elakare kvinna i filmhistorien får man leta efter.

Ilsa: She Wolf of the SS är en helt fantastisk film som jag sett flera gånger genom åren. Den gjordes enbart i syftet att chockera och även fast det gått nästan fyrtio är sedan den släpptes lös har den inte förlorat något av sin effektivitet eller charm. Allt är så inkorrekt som det bara kan bli och det går inte att ta filmen på allvar, vilket den inte heller försöker. Historien utspelar sig som ett serietidningsäventyr där allt är överspelat och absurt och Ilsa är den ultimata seriefiguren. Ilsa: She Wolf of the SS är en våt dröm för exploitationfilmfantaster och ett mästerverk i sin genre!

En samling kortare recensioner Vol. III

Då var det dags att för tredje gången samla ihop de kortare recensionerna av filmer jag sett men inte orkat skriva något längre om. Jag har ju som de flesta redan känner till lagt upp lite minirecensioner på min Facebook-sida sedan en tid tillbaka. De är oftare lite nyare och lite mer mainstream än vad som brukar dyka upp här på bloggen och dessutom passar jag på att skriva lite om alla de tv-serier jag även dödar tid med. Om någon av er känner för att läsa dom finns de nu här samlade, om inte är det bara att hoppa över och vänta på att nästa längre recension dyker upp (det ska inte dröja allt för länge). Okidoki, här har ni dom i alla fall.

Silver Linings Playbook (2012)
Manodepressiva Pat flippar ut när hans fru har sex med en annan man i deras dusch och tar nästan livet av kräket. Han åker in på mentalsjukhus i åtta månader för att undvika fängelse och i hopp om att bli bättre. När han kommer hem igen är han fast besluten att vinna tillbaka sin hustrus hjärta men kärleken till en annan kvinna kommer i vägen. Tiffany har förlorat sin make i en fruktansvärd olycka och en vänskap dem emellan tar sin början, en minst sagt annorlunda sådan.
Jag har alltid gillat Bradley Cooper, långt innan han blev Hollywoods guldgosse och här är han lika bra som vanligt. Jennifer Lawrence som blev belönad för sin insats på Oscarsgalan är även hon väldigt bra men hon har gjort bättre ifrån sig än i Silver Linings Playbook. Lawrence är en av de mest lovande unga aktriser i Hollywood just nu och jag ser fram mot att se fler filmer med henne. Robert De Niro glimmar även han till och levererar sitt bästa personporträtt på länge. Till och med Chris Tucker lyckas skärpa till sig utan att vara en irriterande gaphals. Filmen som fick den otroligt kassa översättningen Du Gör Mig Galen är bra, ibland väldigt bra och den visar att det än finns hopp för mainstream-filmen. En svag fyra blir betyget med ett plus i kanten för att vi får höra både The White Stripes och Bob Dylan under filmen!

Den Skaldede Frisør (2012)
Kärlek, svek och livets sköra gång står i centrum i Susanne Biers senaste film Den Skaldede Frisør eller Bröllop i Italien som den fick heta på denna sidan av bron. Jag har alltid tyckt mycket om Biers filmer, de känns äkta och skildrar livet så som det faktiskt många gånger är. Den Skaldede Frisør är inget undantag och skådespelarna briljerar allihop och Brosnan och Bodnia i all ära men det är Trine Dyrholm som stjäl varenda scen hon är med i. Den Skaldede Frisør är en film som får mig glad även fast alla händelseförlopp inte slutar lyckligt. Filmen fyller mig med en varm känsla och jag drömmer mig samtidigt bort till det romantiska Italien. Betyget blir en självklar fyra.

Mammas Pojkar (2012)
Två inbitna hårdrockare i medelåldern förlorar jobben när en ny snubbe flyttar till stan för att ta över stadens outlet och de flyttar hem till morsan som är präst. Svamlande nonsens som levererar få fniss. På pappret verkar det roligt men resultatet är det sämsta regissören Ulf Malmros presterat hittills. Betyget blir en tvåa.

Enlightened: Season 1-2 (2011-2013)
Amy bryter ihop på jobbet och tar en välbehövd paus för att hitta sig själv. Hon återvänder tillbaka till sitt arbete och inser att hon inte längre är önskvärd där och blir av med sin chefsposition och hamnar i en källarlokal där problematiska medarbetare hamnat när företaget inte vet var de ska placera dem. Hennes nyfunna engagemang att hjälpa människor att se felen i samhället och vilja förändra och göra skillnad får oanade konsekvenser både för henne själv och de runtomkring henne.
Det är inte särskilt konstigt att Enlightened inte tillhör de mest populära eller kända HBO-serierna, den håller helt enkelt inte riktigt måttet. Laura Dern spelar huvudrollen och står även för seriens manus. Hennes karaktär Amy är en osympatisk och egocentrisk figur som inte tilltalar mig det minsta. Dern är bra men allt känns överdrivet och de gånger Amy faktiskt känns genuint mänsklig och inte jobbigt utflippad är få. Den mesta tiden beter hon sig som en rebellisk tonåring. Det är människorna runt omkring henne som gör serien värd att titta på. Luke Wilson är väldigt bra som hennes missbrukande före detta make och hennes kollega, den blyga och inåtvända Tyler (Mike White, även han manusförfattare till serien) växer längs seriens gång. Enlightened är inget särskilt men tack vare intressanta birollsinnehavare är serien värd en stark tvåa i betyg.

Jagten (2012)

Dagisfröken Lucas blir anklagad för att ha antastat Klara, barnet till hans bästa vän. Han blir avstängd från sin tjänst och alla vänder honom ryggen, utom hans son Marcus och vännen Bruun som dessutom är Marcus gudfar. Lucas värld förvandlas till en mardröm.

Thomas Vinterbergs Festen är en av de bästa danska filmer som någonsin har gjorts. Hans senaste är den uppmärksammade Jagten vilken inte är lika bra. Filmen tar upp ett kontroversiellt ämne men den känns inte helt trovärdig i sitt utförande. Hittepå-psykologer och föräldrar lägger ord i munnen på den lilla flickan och slutsatser dras innan några konkreta bevis eller frågeställningar har gjorts. Småstadsmentaliteten kan jag kanske svälja och hur lätt någonting ogrundat kan spåra ur men som helhet känns Jagten inte riktigt genomtänkt. Mads Mikkelsen är som vanligt bra men det är den lilla flickan Klara som imponerar mest i den svåra rollen. Filmen får en trea i betyg.  

The Following: Season 1 (2013)
Seriemördaren Joe Carroll lyckas efter flera år bakom lås och bom att fly från fängelset. Under tiden har han lyckats anknyta anhängare som delar hans ideologi som är djupt rotad i Edgar Allan Poes verk. FBI-agenten Ryan Hardy som avslöjade Carroll har sedan länge lämnat yrket bakom sig och lever ett liv i ensamhet och dränker sitt förflutna i alkohol. När mardrömmen börjar igen ger han sig efter Carroll för att till varje pris sätta stopp för hans galenskaper.
The Following är årets mest hypade tv-serie och en andra säsong är redan beställd. För manus står Scream-skaparen Kevin Williamson och han har delvis lyckats skapa en spännande historia med mer vändningar än i en säsong av 24. The Following bär många likheter med just 24 och det är på både gott och ont. Många gånger får The Following mig att sakna Kiefer Sutherlands karaktär Jack Bauer och det var med glädje som jag läste i tidningen förra veckan att 24 kommer tillbaka någon gång under nästa år. Kevin Bacon (som jag gillar skarpt) är dock inte fy skam i rollen som den före detta FBI-agenten, även fast hans karaktär lyckats dra på sig varenda tänkbar kliché. James Purefoy är bra som hans motpol och hans charm och karisma passar perfekt in med hans kallblodiga och manipulerande sida. Seriens femton avsnitt känns några för många och även fast The Following då och då är riktigt spännande och håller ett bra tempo blir det ibland lite långtråkigt. Mycket är förutsägbart medan vissa vändningar tog mig på sängen och seriens avslut är bland de bästa jag sett på länge. The Following är helt okej underhållning att slå ihjäl några timmar med och den förtjänar ett medel i betyg. Jag är spänd på att se hur seriens andra säsong ska bli.

Goodfellas (1990)

” As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster” säger Henry Hill och vad som följer är ett mästerverk. Goodfellas bygger på de sanna händelserna kring Henry och hans vänner. Vad som är sant och inte bryr jag mig inte om då filmen är fulländad på alla plan. Alla sköter sig utmärkt och allt är i perfekt harmoni, från skådespelare, scenografi till musik. Det är en klassisk uppgång och fall berättelse och det är en film jag sett många gånger genom åren. Scorsese har gjort många mästerverk men Goodfellas tillhör hans bästa. Filmen förtjänar såklart toppbetyg, fast om jag måste välja föredrar jag nog Casino.

The Big C: Season 4 (2013)

När Cathy Jamison får beskedet att hon har cancer förändras livet radikalt för henne och sin familj. Vad som började som en ganska ljummen serie lyckades under den fjärde och sista säsongen förvandlas till en vacker, trovärdig och väldigt mänsklig avslutning. Om man har haft någon i sin närhet som drabbats av den förödande sjukdomen är det svårt att inte bli tagen av familjens livssituation. Även om det inte är just du som drabbas av cancern blir du påverkad i allra högsta grad, på gott och ont. Du lär dig att se saker som du kanske inte gjorde tidigare och det får dig att växa som person men samtidigt lämnar den en saknad och ett tomrum som är omöjlig att fylla. Showtime har gjort serier som är bättre än The Big C och det är inget jag kommer att se igen men för mig fungerade den som en påminnelse om att minnas vad som en gång har varit men att samtidigt aldrig förlora fokus på här och nu. De tre första säsongerna får en svag trea i betyg men den sista förtjänar en stark fyra.

Anvil: The Story of Anvil (2008)

Lips och Robb väntar fortfarande på att deras stora genombrott ska komma och att de ska bli rockstjärnor. Det har gått över tjugo år sedan deras debutplatta släpptes men på grund av kassa skivbolag och urusla managers uteblev deras stora genombrott när det begav sig på åttiotalet. The Story of Anvil är en varm och känsloladdad dokumentärfilm där män som passerat femtio, desperat försöker att ge deras stora drömmar en sista chans. Vi får följa bandet på en katastrofal turné och under skivinspelningen av vad de tror ska bli deras stora comeback. Allt är så unikt och äkta som det bara kan bli och det är svårt att inte känna för de kämpande hårdrockarna. Anvil tillhör inte mina favoritband men de har gjort en hel del bra låtar och deras tredje platta Forged in Fire har jag i min skivsamling. Jag såg dem strax efter det att jag sett dokumentären för första gången på festivalen Copenhell i Danmark och där visade de vilket bra hårdrocksband de faktiskt är. The Story of Anvil är en alldeles utmärkt dokumentär och skulle Anvil vara ett favoritband skulle filmen fått en solklar femma men det får räcka med en fyra, en väldigt stark sådan.

The Americans: Season 1 (2013)

Superhemliga ryska agenter som jobbar under täckmantel i Amerika under nittonhundraåttiotalet står i centrum i nya toppenserien The Americans. Istället för att fläska på med hisnande actionsekvenser fokuserar serien på drama. Det betyder inte att det är långtråkigt och odramatiskt, tvärtom håller serien ett rasande tempo och är ofta väldigt spännande.  The Americans är den bästa serie jag sett i år med ett välskrivet manus och mycket bra skådespelarinsatser. Jag väntar spänt på vad seriens andra säsong har att erbjuda. Betyget blir en fyra.

De andra två inläggen hittar ni här:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

Emanuelle and the White Slave Trade (1978)

Journalisten Emanuelle hänger i Nairobi för att försöka få en intervju med den pengakåta gangstern Giorgio Rivetti som flytt till landet efter att han blåst en massa folk på kosing. Det är inte det lättaste men med lite hjälp från väninnan Susan lyckas de båda skönheterna övertala en prins från ett fjärran land, som har ett möte med Rivetti, att följa med som hans gäster. Sällskapet åker på safari, dricker vin, flyger luftballong, springer runt nakna på savannen, ligger med varandra och har det riktigt trevligt ihop. När de går på en marknad ser Emanuelle en kvinna hon tidigare sett på flygplatsen bli ivägledd av en man. När hon frågar Rivetti känner han igen mannen, en amerikanare vid namn Francis Hardy som sägs vara insyltad i slavhandel. Efter en passionerad trekant och några bloss från en vattenpipa beger sig Emanuelle tillbaka till New York för att gräva djupare i storyn. Efter ett ok från hennes chef på redaktionen går hon under täckmantel. Spåren leder till en lyxbordell i Kalifornien där unga vackra kvinnor ger njutning till perversa rika män och snart svävar Emanuelle i livsfara.

”You know, you’re even better than I thought. If you got brains too you can go a long way.”

Sleazeregissören med stort S, Joe D’Amato regisserar här sin sista Emanuelle-film tillsammans med skönheten Laura Gemser. Det var inte deras sista samarbete vilka varade fram till början av nittiotalet då Gemser bestämde sig för att lägga skådespelarkarriären på hyllan. D’Amato levererade en del pärlor under sin karriär innan han helhjärtat ägnade sig åt att regissera porrfilm. Beyond the Darkness, Anthropophagus och Rosso Sangue är filmer jag uppskattar mycket. Nittonhundranittionio dog han i en hjärtattack, sextiotvå år gammal, fast fram till dess lyckades han klämma ur sig cirka tvåhundra filmer, de flesta av dem var just vuxenrullar. Jag blev lite sugen på att se mer av Laura Gemser efter det att jag såg Murder Obsession i förra veckan och så kom jag på att jag hade en Emanuelle-film i hyllan som jag inte hunnit se än. Jag är ingen expert på Emanuelles många äventyr men de få filmer jag har sett i serien har jag uppskattat, de är så där härligt myserotiska utan en massa erektioner och sprutande kroppsvätskor.

”It’s the first time I done it with a woman. I rather like it. But wouldn’t it be possible to give me something to relax me a little bit? I feel so tense.”

När Frankrike gjorde succé med den erotiska Emmanuelle i mitten av sjuttiotalet var italenarna inte sena med att haka på framgångarna. De skapade sin egen Emmanuelle, Black-Emanuelle där Laura Gemser oftast axlade rollen som den ständigt kåta journalisten. Emanuelle-filmerna fokuserar mest på att hon åker världen runt och ligger med allt som rör sig och gillar man sånt är detta hur bra som helst. Emanuelle and the White Slave Trade innehåller allt man kan önska sig från genren. Sexscener med jämna mellanrum, töntig dialog, skön musik (som jag gärna skulle äga på vinyl) och lite actionsekvenser. Slagsmålet där en transvestit delar ut sparkar och slag innan bowlingskäglor lämnar ett köttigt sår i pannan, följt av en oseriös och inte särskilt trovärdig våldtäktsscen till tonerna av flöjter är en av höjdpunkterna i filmen. Trots att Emanuelle and the White Slave Trade i grund och botten är mjukporr innehåller den inte överdrivet många sexscener och inga av dessa är särskilt uppeggande. Emanuelle hinner med lite lesbiska möten, en trekant, titta på striptease, flukta och masturbera men annars åker hon mest omkring och smyger i sökandet efter material hon kan använda i sina reportage. Filmens första två tredjedelar är en ganska lättsam och ibland sensuell berättelse. De sista femton minuterna ändrar ton mot det sadistiska för att under slutklämmen bli så där härligt töntigt igen. I jämförelse med D’Amato och Gemsers förra samarbete i Emanuelle and the Last Cannibals är detta en mycket tamare skapelse utan slafsiga inslag och med undantag mot ett slag mot huvudet är Emanuelle and the White Slave Trade en blodfattig historia. Som tidsfördriv fungerar emellertid filmen alldeles utmärkt och levererar ett vilt erotiskt äventyr där Emanuelle lovar att hennes nästa reportage kommer att handla om Sverige, synd att det aldrig hände…