En samling kortare recensioner Vol. VI

Jag har läst en hel del den senaste tiden och sett på tv-serier. Jag har precis läst färdigt Stephen King’s The Tommyknockers och i morse satte jag tänderna i författarens The Dark Half. Efter det att jag blev överförtjust i reportern Kolchak’s äventyr i de båda tv-filmerna The Night Stalker och The Night Strangler fördrev jag förmiddagarna och kvällarna med att se de totalt tjugo avsnitten i den kortlivade serien Kolchak: The Night Stalker. När jag var färdig med reporterns avslöjanden gick jag raskt över till FBI-agenterna Mulder och Scully’s sökande efter sanningen. I skrivande stund är jag halvvägs igenom den andra säsongen av The X Files och serien är precis lika bra som jag kommer ihåg den. I mitten av september åkte jag och min sambo på en långweekend till Prag och även fast resan mest bestod av att äta en massa god mat, dricka gudomlig öl och ta in den vackra omgivningen hann vi gå på ett filmmuseum där specialeffektsmakaren Karel Zeman fick ta största fokus. Självklart kom jag även efter denna resa hem med ett gäng för mig nya bekantskaper inom den tjeckiska filmen. Det är nu dags att för den sjätte gången samla ihop några av de kortare filmrecensioner jag lagt upp på min Facebook-sida. Här har ni dem:

Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation (2008)

Not Quite Hollywood berättar historien om b-filmerna som skapades i Australien under nittonhundrasjuttio och åttiotalet. Det är en fantastisk dokumentär och ett måste för folk som har ett intresse av film bortom mainstream. Regissörer, producenter, stuntmän, skådespelare och fans berättar historier kring filmer de flesta av oss inte hört talas om och Not Quite Hollywood är utan tvekan en vild färd genom australiensisk exploitation film - så kallad ozploitation. Dokumentären tar upp några klassiker men mest fokus går åt de lite mer obskyra rullarna. Not Quite Hollywood är livsfarlig för plånboken och även fast jag har sett mycket film skrev jag ner en hel del titlar jag ännu inte har haft nöjet att få ta del av. Jag vet var min lön går till nästa månad! Not Quite Hollywood avslutas med att ”jag kommer inte ihåg vad han heter” säger någonting i stil med att ”mästerverk ruttnar bort i bortglömda lådor samtidigt som mediokra filmer vinner oscars” och det summerar Not Quite Hollywood ganska bra. Betyget blir såklart en klockren femma.

Made in Serbia (2005)

”Jag skulle kunna jobba i 50 år och när jag slutar få erektion får jag dra mig tillbaka utfattig.”

Jag blev sugen på att se mer dokumentärfilm efter det att jag såg Not Quite Hollywood. Den enda snarlika produktion jag kunde komma på att jag hade osedd i filmsamlingen var Made in Serbia, en film om porrindustrin i Serbien. Mladen Djordjevics är besatt av porrfilm, så mycket att han bestämmer sig för att göra en dokumentär om den inhemska vuxenfilmen. Han ogillar det som skildras på hemmaplan men hans största dröm är att någon gång kunna få spela in sin egen porrulle. Hans karriär inleds dock med att skildra porrindustrin i Serbien. Made in Serbia är en oglamorös skildring av den smutsiga filmen och under sin resa stöter Mladen på flera tragiska personligheter som i sökandet efter pengar och berömmelse förlorat sig själva. Det de allra helst skulle vilja syssla med är någonting helt annat. Made in Serbia är en sorglig berättelse om porrindustrin i Serbien och även fast man stöter på en hel del original är det svårt att dras med i vad det är regissören egentligen vill få sagt. Dokumentären är bra men inget spektakulärt så jag nöjer mig med att ge den en trea i betyg, varken mer eller mindre.

Groundhog Day (1993)

Meteorologen Phil är en egocentrisk och arrogant skitstövel som åker till en småstad i Pennsylvania för att göra ett reportage om den årliga Groundhog Day, där ett murmeldjur förespår vädret för en entusiastisk samling bybor. Ivrig att komma därifrån hindrar ett oväder honom och hans filmteam från att ge sig iväg och varje ny morgon är den samma som gårdagen – det är måndag hela veckan. Bill Murray gör här sitt livs roll och Groundhog Day är en av de absolut bästa romantiska komedier som någonsin har gjorts. Det är en film jag återbesöker med jämna mellanrum och jag älskar den lika mycket varje gång. Den sarkastiska men samtidigt varma humorn är precis så som jag vill ha den och tillsammans med Chevy Chase var Murray det roligaste som åttiotalet (och i detta fall nittiotalet) hade att erbjuda (tvåtusentalet tillhör såklart Will Ferrell). Groundhog Day förtjänar ett toppbetyg och till alla er som ännu inte har haft tillfället att se filmen har en sjuhelvetes rolig resa framför er!

True Blood: Season 6 (2013)

Kriget mellan människorna och vampyrerna (och fan och hans moster) fortsätter. Regeringen har skapat fångläger för vampyrer där de studerar dem på de mest inhumana sätt. Bill Compton har efter det att han druckit vampyrguden Lilith's blod förändrats och han ser en mörk framtid för sina vänner...

Den sjätte säsongen i HBO's True Blood börjar bra och fortsätter att hålla ett högt tempo under säsongens tio avsnitt. Sex och våld är upptrappat och intrigerna blir allt fler och mer invecklade, utan att de känns röriga. I centrum står denna gång vampyren Warlow som dödade Sookie’s familj och Rutger Hauer gör ett kort men kul inhopp som Sookie och Jasons gamla släkting. De tidigare säsongerna har ibland känts något sega och några avsnitt för långa men denna gång finns det ingen dödtid. Jag har varit lite besviken på de senaste två säsongerna men det känns som om manusförfattarna har tagit sig i kragen igen. En ny säsong är planerad och även fast jag ser fram mot den känns det ändå som om det vore läge att avsluta serien medan den ännu håller hög kvalité. Betyget blir en svag fyra.

Edward Scissorhands (1990)

Godhjärtade Peg säljer kosmetika till den lilla staden Suburbia’s invånare med dåligt resultat. I ett sista försök till att hitta köpare åker hon upp till det gamla slottet på kullen där hon hittar Edward. Edward är en uppfinnares sista och största skapelse men innan Edward blev fulländad dog hans skapare och till händer har Edward saxar. Peg tar med Edward för att bo tillsammans med henne och hennes familj och till en början är Edward en spännande och populär nytillkomst i grannskapet men snart uppstår problem.

Edward Scissorhands är en fantastisk berättelse, det är en vacker och sorgsen saga berättad med ett stort hjärta. Regissören Tim Burton har lyckats smälta samman det gotiska och den pastellfärgade småstadsidyllen där gräsmattorna alltid är nyklippta på ett alldeles strålande sätt. Det är Burton’s första samarbete med den då tjugosju år gamla Johnny Depp. I rollen som Edwards skapare ser vi Vincent Price i sitt sista biofilmsframträdande och han levererar ett kort men mäktigt avsked. Danny Elfman’s musik är trollbindande vackert och Edward Scissorhands är en film som är lika bra idag som när den kom. Burton har gjort några riktiga guldkorn under sin karriär men de senaste åren har han inte levererat många storverk. Edward Scissorhands är tillsammans med Ed Wood, Burtons bästa film. Betyget blir en stark fyra.

Den Som Söker (2013)
När Tuvas föräldrar dör i en bilolycka får hon kort därefter redan på att hon är adopterad. Tillsammans med sin dotter Saga beger sig Tuva till sin födelseort för att gräva djupare i sitt förflutna.
En massa kända ansikten som dominerade tv-tablån för 15-20 år sedan dyker upp och de är kul att återse (Björn Granath lyser starkast), dessutom är Josephine Bornebusch helt okej i huvudrollen. Det räcker emellertid inte långt då Den Som Söker inte är särskilt intressant eller spännande och dialogen känns ibland onödigt tafflig. Tuvas plötsliga sorg och intresse för det oväntade beskedet känns inte riktigt engagerat och hennes sökande efter svar tar aldrig fart. Filmen har ett vackert foto och ibland bedårande omgivningar men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe. Filmen gaskar upp sig något mot slutet men då är det redan för sent och man har slutat att bry sig. Det blir aldrig särskilt bra och den som söker efter en kittlande thriller får leta någon annanstans. Betyget blir en tvåa, jag kommer aldrig att se filmen igen.

Breaking Bad: Season 5 (2012-2013)

Då var den ångestladdade finalen över. Breaking Bad är en av de bästa, om inte den bästa, serien som producerats de senaste åren och ett kapitel tv-historia är nu över. Totalt fem säsonger blev det, där den sista drog ut på det i lite över ett år genom att dela upp den avslutande säsongen i två delar. Fem säsonger är en perfekt längd. Breaking Bad blev aldrig tråkig och den kändes inte ett enda avsnitt för lång. Jag ska inte prata om hur det hela avslutades då så många mer än jag sett fram mot och varit nyfikna på hur det hela skulle avslutas. Det räcker att säga att det var bra, väldigt bra och jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på en fullkomligt strålande serie. Farväl Breaking Bad, jag kommer att sakna dig! Betyget blir såklart en klockren femma.

They Wait (2007)
En ung pojke fastnar i osaliga andars land när han följer med sin mamma och pappa på en begravning.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar They Wait. Det enda skrämmande med filmen är att jag slösade bort nittio minuter av mitt liv på dyngan. Oftast brukar jag finna någonting jag gillar i en film, oavsett hur dålig den är men They Wait är genomrutten. Jag brukar inte gallra ut filmer men denna hamnade direkt i soptunnan. They Wait förtjänar såklart ett bottenbetyg. Det är en av de sämsta filmer jag sett på väldigt, väldigt länge och jag har sett många dåliga filmer genom åren.

Här kan ni läsa de tidigare inläggen: 
En samling kortare recensioner Vol. I
En samling kortare recensioner Vol. II
En samling kortare recensioner Vol. III
En samling kortare recensioner Vol. IV
En samling kortare recensioner Vol. V

The Tommyknockers (1993)

Författaren Bobbi Anderson snubblar över ett mystiskt föremål som är begravt i marken vid hennes hus. Det ger ifrån sig en svag vibration och utan att veta varför, börjar hon gräva fram vad som ligger gömt. Till hjälp har hon sin vän och älskare Gard, en misslyckad alkoholiserad poet som flyr från verkligheten till de trygga armarna hos sin älskade vän. Vad de tillsammans frigör är en uråldrig ondska från en annan värld och invånarna i den lilla staden Haven i Maine börjar sakta förändras. Plötsligt är de kapabla att skapa saker de aldrig tidigare kunnat drömma om, men allt kommer med ett pris. Under ett födelsedagskalas försvinner den unga pojken Davey i det tomma intet och stadens öde ligger nu i den alkoholiserade poeten Gards händer som tack vare sin inplanterade stålplatta i huvudet kan blockera ondskan…

”Late last night and the night before. Tommyknockers, Tommyknockers, knocking at the door. I want to go out, don’t know if I can, because I’m so afraid of the Tommyknocker man.”

Jag förstår inte riktigt varför så många klagar på The Tommyknockers och verkar tycka att det är en av författarens sämsta böcker. Som så många av Stephen King’s andra romaner är det en lång skapelse men det behöver inte betyda att det är dåligt, se bara på The Stand och It. Här blandar författaren friskt samhällskritik med gammal hederlig science fiction och skräck och som vanligt blir vi serverade intressanta personporträtt i inte minst författarparet Bobbi och Gard samt den godhjärtade polisen Ruth. Filmatiseringen som blev till en miniserie skapad för tv kom sex år efter det att boken släpptes och blev precis som boken inte särskilt väl mottagen och många menade att flera av skådespelarna inte passar alls i sina roller. Mycket fokus gick till att den före detta porrskådisen Traci Lords spelar en av rollerna och jag kan hålla med om att hennes rollprestation inte är den bästa men det är också den enda som inte är mycket att hänga i granen. Jimmy Smits och Marg Helgenberger är båda perfekta i sina roller som Gard och Bobbi och även fast Gard inte är en lika patetisk figur som i boken känns hans karaktär trovärdig.

”Du verkar inte direkt som hälsan själv, sade Gard. Men Haven påverkar folk på det viset nuförtiden.”

Stephen King predikar klart och tydligt sitt hat och sin rädsla för kärnkraftverken och de många framstegen inom teknologin som försätter människan i ett beroende till dess framgångar och existens. Det är påtagligt historien igenom men det blir aldrig påfrestande och det tar aldrig för stort fokus. Till en början får vi det väldigt klart för oss men sedan får den skrämmande historien ta mest plats. Som i många av författarens andra böcker refererar han till sig själv och sina verk och The Tommyknockers är inget undantag. Här fläskar King på rejält och förutom att hänvisa till sig själv i egen hög person kan man enkelt dra paralleller till romanerna The Talisman, The Dead Zone, It, The Shining, Firestarter och i filmatiseringen även Pet Sematary och Cujo, och det är ju alltid kul. Det tog mig lite mer än två månader att läsa färdigt boken men det berodde inte på att det var en dålig historia utan att jag det senaste året läst uteslutande King’s böcker och behövde en paus. The Tommyknockers är en av de böcker av författaren jag velat läsa mest när jag tog mig ann det gigantiska projektet att gå igenom allt författaren har skrivit i kronologisk ordning och även fast jag läst en hel del skit om boken i förväg blev jag definitivt inte besviken. Den innehåller typiska King-karaktärer som är lätta att tycka om, trots sina brister och de strax över åttahundra sidorna kändes inte det minsta överflödiga. Jag förstår faktiskt inte alls den kritik som The Tommyknockers har fått. Jag gillar den skarpt, både som bok och film. Den första delen av miniserien är riktigt bra och väldigt trogen förlagan och lyckas bygga upp en bra stämning. Den andra delen håller inte samma kvalité och mycket av Kings bok går förlorad i lyckliga slut och tramsiga händelseförlopp men i det stora hela är filmatiseringen väldigt lyckad. Specialeffekterna är inte mycket att prata om då de mest består av det gröna ljuset som föder skaparglädje hos invånarna men som i slutändan göder förödelse men det är effektivt och glöden trollbinder mig ibland lika mycket som de zombifierade invånarna. Den spöklika musiken gillar jag skarpt och dess syntlandskap adderar väldigt mycket till den tre timmar långa historien.

”Vad i herrans namn är detta för slags stad?”

Som vanligt när det kommer till filmatiseringar av Stephen King’s verk så har filmversionen ändrat händelseförloppen. Det själva ”blivandet” av karaktärerna i den lilla staden är inte lika groteskt detaljerade som i förlagan och Gards självömkande personlighet är inte alls lika påtaglig utan här framställs han som en ganska hyvelns kille som trots att han kämpar mot flaskan faktiskt kan hålla sig när det väl gäller. Det är lite synd då mycket av bokens styrka just sitter i karaktären Gard som är starkt influerad av King själv. Samma sak gäller hela filmens crescendo till det oundvikliga slutet. I boken finns det inga lyckliga slut men i filmen knyter man ihop berättelsen snabbt och enkelt för att tillfredställa de oroliga tittarna och det förstör en hel del. Slutet är inte för den delen misslyckat och mycket av det som sker under den sista halvtimmen är underhållande men jag kan inte förstå varför så många filmatiseringar av författaren har alternerats till det ljusare alternativet. Strunt samma, jag ska inte sitta och ta upp mer tid med det. När King skrev The Tommyknockers blev det för mycket av det goda och hans fru Tabita ordnade ett möte med släkt och vänner för att stoppa hans missbruk, vilket visade sig ha en positiv inverkan på författaren. Han skriver själv i sin bok On Writing att ”jag satt oftast uppe till långt efter midnatt med en puls på hundratrettio och med bomullstussar i näsan för att hindra kokainnäsblodet” och någonstans har jag läst att han knappt minns att han skrivit boken, om det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om men om det stämmer så är resultatet om möjligt ännu mer imponerande. The Tommyknockers är inget mästerverk och den har sannerligen sina brister men jag gillar i varje fall både boken och filmatiseringen skarpt. Det är en av mina favoritfilmer av författarens böcker och skulle det inte vara för den sista halvan skulle det förmodligen vara en av mina topp tre och dessutom var filmatiseringen mycket bättre än jag minns den. Har man inte läst boken är mycket av det jag tagit upp inte ett problem, även fast den kan kännas något förlegad i sitt utförande idag, och har du ingenting bättre för dig är The Tommyknockers ett alldeles förträffligt tidsfördriv, både som bok och film.

I Spit on Your Grave 2 (2013)

Amerikanskan Katie drömmer om att bli modell. I väntan på sitt stora genombrott jobbar hon som servitris i New York. Hon har ont om stålar och har inte råd att betala de dyra fotograferna för att fräscha upp sin portfolio. Katie hittar fotografen Ivan som gör arbetet pro bono men hon lär sig snart att ingenting är gratis. När Katie vägrar att slänga kläderna blir besöket förgäves och hon beger sig hemåt. Ivans broder Georgy som blivit förtjust i brunetten bryter sig in i hennes lägenhet och våldtar henne efter att han mördat Katies oroliga granne, men det slutar inte där. Georgys båda bröder kommer dit för att städa upp efter katastrofen och stoppar Katie full av ketamin och när hon vaknar upp, naken och fastkedjad i en mörk källare, fortsätter övergreppen. När Katie till slut lyckas fly inser hon att hon är i ett främmande land och mardrömmen är långt ifrån över.

”It’s just a dream, you see. One bad fucking dream.”

Originalet I Spit on Your Grave från nittonhundrasjuttioåtta var en exploitationklassiker som tog den smutsiga undergenren rape/revenge till en helt ny nivå. Den levererade en lång och utdragen våldtäktsekvens som man inte glömmer i första taget, följt av en hämnd som idag är smått legendarisk. Nyinspelningen som kom tjugotvå år senare uppgraderade historien till en ännu mer sadistisk variant, där man behöll grundhistorien men skruvade upp det grafiska våldet rejält. Jag gillar dem båda och nu är det alltså dags för ytterligare en del i historien. I Spit on Your Grave 2 har ingenting att göra med varken originalet eller nyinspelningen utan nu är det en ny kvinna som står i centrum – nya fysiska och psykiska övergrepp som ska återgäldas med en gruvlig hämnd.

”You think this hurts? Just wait. Just wait.”

Jag gillar uppföljare till våldsfilmer, även fast de oftast inte lyckas chockera lika mycket en andra gång. I Spit on Your Grave 2 är en ganska otippad uppföljare och jag hade inte en aning om att någon ens var på gång förrän för någon månad sedan när rykten och en trailer började cirkulera på internet. Jag hade inga som helst förväntningar (även fast regissören är den samma) när jag satte mig ner för att ta del av filmen och tur var väl det för resultatet är väl inte direkt lysande. Med en titel som I Spit on Your Grave 2 vet vi precis vad vi har att förvänta oss och det är inget man tittar på om man inte vet vad det handlar om. Filmens första del fungerar lite som en variant på Hostel där förövarna denna gång är mer intresserade av att förgripa sig på sitt offer istället för att tortera dem till döds. Hela den första halvan består (efter en kort introduktion av karaktärerna) av övergrepp och visst är de otäcka sådana men jag får ändå inte den där klumpen i magen som de båda föregångarna gav mig när jag ser och hör hemskheterna. När sedan den obligatoriska hämnden äger rum känns det oväntat oinspirerat och trist och med undantag för en scen (ni vet vilken när ni ser den) är det riktigt tamt utfört. Visst fan är det våldsamt men med dagens standard och när taket redan är satt så pass högt med filmer som Hostel och A Serbian Film känns inte I Spit on Your Grave 2 särskilt chockerande. Dessutom känns filmen på tok för lång mellan varven och ibland blir det riktigt tråkigt. Jemma Dallender, som spelar Katie, är emellertid väldigt bra i sin otroligt utlämnande roll och det ska bli intressant att se vad hon hittar på härnäst. Den sjuka familjen som är hjärnan bakom hela konkarongen är också bra i sina roller men hela polis- och prästgrejen känns totalt onödig. I Spit on Your Grave 2 är inte en dålig film, bara en meningslös uppföljare. Om man är ute efter en sadistisk våldsfilm så finns det fan så mycket bättre alternativ där ute.

The Seventh Victim (1943)

Marys storasyster Jacqueline är spårlöst försvunnen och Mary beger sig genast till New York för att ta reda på vad som har hänt. Jacqueline har sålt sin affär och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Spåren leder till en lägenhet på en italiensk restaurang där systern betalat för sig men aldrig vistats i rummet. När de öppnar dörren finner de ett tomt rum med en ensam stol med en snara hängandes ovanför. När en privatspanare blir mördad då han gräver djupare i försvinnandet får Mary hjälp av nyckelfigurer i Jacquelines forna liv och snubblar över ett hemligt sällskap som är i full färd med att skörda sitt sjunde offer som brutit den (o)heliga eden om att nämna medlemmarnas namn utanför sällskapet…

”For the first time I’m beginning to feel frightened. I almost feel as if I’d never known my sister.”

För snart ett år sedan köpte jag en dvd-box med samtliga Val Lewton-producerade rysare från nittonhundrafyrtiotalet efter det att jag sett den fantastiska Night of the Demon. Hittills har jag bara sett Cat People av de totalt nio titlarna men The Seventh Victim är den film jag varit mest nyfiken på.

”If I prefer to believe in satanic majesty and power, who can deny me? What proof could you bring that good is superior to evil?”

Jag hade sjukt höga förväntningar på The Seventh Victim när jag satte mig ner i soffan i sällskap med min sambo och en grappa. Det är en till utseendet väldigt snygg film med skön atmosfär i dunkla miljöer och tidstypisk musik. The Seventh Victim slösar ingen tid med att dra igång historien utan redan efter några minuter har sökandet efter den försvunna systern påbörjats. Det är en händelserik historia med några mästerligt utförda scener. Sekvensen i tunnelbanan eller slutklämmen i de mörka gränderna är ruskigt bra och i det stora hela levererar The Seventh Victim ett engagerande mysterium, men jag blev ända lite besviken. Den sataniska aspekten känns hafsig och ordduellen i slutet om de båda motpolerna gott och ont är lite fjantig. Filmen skulle ha tjänat på att vara lite längre och grävt vidare i det hemliga sällskapets ideologier och gjort en mer detaljerad djupdykning i de båda systrarnas liv. The Seventh Victim är inte på något vis en dålig film och den mörka slutklämmen är riktigt bra men den saknar det där lilla extra som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det skulle kunna vara. Jag är dock fortfarande spänd på de resterande filmerna som demonproducenten Lewton ligger bakom och The Seventh Victim var sjuttio välspenderade minuter.

Apollo 18 (2011)

Den sjunde december nittonhundrasjuttiotvå blir Apollo 17 den sista expeditionen till månen, trodde allmänheten i alla fall... 2011 lades åttiofyra timmars hemlighetsstämplad film ut på en internetsida. Från materialet klipptes en film ihop. Resultatet är Apollo 18.

”So what are we doing here then? What are we really doing?”

Regissören bakom det alldeles förträffliga vildmarksäventyret King of the Hill följde fyra år senare upp den med mockumentären Apollo 18. Jag har varit på väg vid flera tillfällen att se den men det har hela tiden kommit någonting annat i vägen, eller har valet fallit på en annan film som matchat mitt humör. Av någon konstig anledning har jag varit skeptisk till filmen och det har dröjt ända tills nu innan jag såg den. Det visade sig att jag inte hade någon som helst anledning till att vara skeptisk - Apollo 18 är numera en av mina favoriter i genren.

”Don’t come back! Don’t come back to the moon!”

Apollo 18 är jävligt snygg i all sin enkelhet. Med en budget på fem miljoner dollar hade jag förväntat mig någonting, jag vet inte riktigt –fulare? Det känns som om det ”hittade” materialet verkligen är äldre än vad det är och det är tack vare att de använt sig av gamla kameralinser från sjuttiotalet. Det är grynigt och orangedaskigt och otroligt stämningshöjande. Att filmskaparna inte heller har använt sig av någon filmmusik är ytterligare ett plus i kanten då alla ljud omgivningen ger ifrån sig får göra filmtittaren uppmärksam och det är effektfullt som bara den. Som vanligt när det kommer till found footage eller mockumentärgenren händer det inte särskilt mycket till en början fast det är ett knep som är väldigt effektivt när det fungerar, då man hela tiden sitter på helspänn. Apollo 18 är ett utmärkt exempel på när allt klaffar och här dröjer det inte särskilt länge innan rysligheterna sätter igång. Filmen bygger upp en långsam och krypande spänning och besättningens rädsla för det okända som befinner sig utanför farkosten vävs perfekt in med paranoian och hotet från Ryssland. Apollo 18 levererar många stämningsfulla sekvenser och ofta är det riktigt spännande och när en film får mig att hoppa till blir jag lika förvånad varje gång då det verkligen inte hör till vanligheterna. Överlag har Apollo 18 fått ganska ljummen kritik och många verkar tycka att den är långtråkig, vilket jag inte alls kan förstå. Filmen i sig är strax över sjuttio minuter lång om man bortser från eftertexterna och det är en alldeles perfekt speltid. För den som vill ha mer erbjuder dvdn en massa gottis i extramaterialet i form av alternativa och bortklippta scener. Jag brukar inte bli imponerad av extramaterialet på nyare filmer men mycket av det som sållats bort i detta fall är grymt bra. Jag blev oerhört positivt överraskad av Apollo 18 och det är den bästa rymdskräckisen jag har sett sedan Pandorum.

Kolchak: The Night Stalker (1974-1975)

Reportern Carl Kolchak, som ständigt snubblar över det ena fallet som är märkligare än det andra, är tillbaka. På Independent New Service i Chicago vakar hans chef över honom som en hök och gör sitt bästa för att hålla honom i schack men det är ju förstås lönlöst, Kolchak gör precis som han vill, till vilket pris som helst. Med halmhatten på huvudet och med kameran i högsta hugg hamnar Kolchak i nya trubbel när han fast besluten försöker lösa tjugo nya knepiga fall.

”So go and see, but leave the cameras for people who have some regards for expensive equipment. Need I remind you that within the last year, you completely ruined two cameras and the electric pencil sharpener?”

Efter de båda tv-filmerna The Night Stalker och The Night Strangler började genast arbetet på en tredje film i serien och ett manus, skrivet av Richard Matheson och William F. Nolan, med titeln The Night Killers, blev snabbt färdigt. Men då de båda föregångarna blivit så pass populär ville istället tv-bolaget ABC göra en serie av konceptet och både Matheson och producenten till de båda filmerna, Dan Curtis, hoppade av projektet. Efter många om och men blev det så och det beställdes genast tjugosex avsnitt. Tyvärr blev det inte riktigt som ABC hade tänkt sig och serien började snabbt tappa tittare och redan efter tjugo avsnitt lades Kolchak: The Night Stalker ner. I efterhand har serien dock omvärderas rejält och räknas till en viktig inspirationskälla till Chris Carter’s numera kultförklarade serie om de båda FBI-agenterna Mulder och Scully.

”You know, there are times I gotta admit it, Carl. You are quite a reporter.”

Precis som de båda tv-filmerna liknar de tjugo avsnitten varandra väldigt mycket i sitt upplägg. Vi får stöta på vampyrer, varulvar, monster, utomjordingar, dubbelgångare, demoner, häxor och fan och hans moster och det passar inte allas smak (en polare somnade under de båda första avsnitten och gav sedan upp) men ju längre in i serien jag kom, desto hårdare föll jag för seriens charm. Det märks att Darren McGavin har blivit bekväm i sin roll och hans kyliga men på samma gång varma relation till sin chef Tony Vincenzo är ett komiskt utspel som aldrig går överstyr utan ger karaktären Kolchak ännu mer utrymme för sin torra humor. Det är inte bara sin chef som Kolchak retar gallfeber på, han är en vagel i ögat på alla som kommer i hans väg och det är en alldeles utmärkt motpol till de paranormala företeelserna som får seriens största fokus. Även fast reportern är en burdus, skrupellös, egotrippad och påträngande figur med sarkastisk humor kommer han undan med det mesta och det är just det som är seriens styrka, utan McGavin skulle serien inte vara någonting. Kolchak’s berättarröst får som vanligt guida oss genom historierna och det ekar mer fyrtio- och femtiotalet än sjuttiotalet. Resten är dock sjuttiotals-tv när det är som bäst. Det förekommer inga brutaliteter eller fula ord och med undantag för ett par blodstänk här och där pausar bilden när det hemska ska utspela sig. Det är en smaksak om man tycker att man blir snuvad på konfekten eller inte (och visst är det lite fjantigt ibland) men det är just detta som jag är otroligt svag för och önskar att det skulle finnas mer av i dagens tv-serier. Det är aldrig ruggigt men det är sådär härligt eftermiddagsmysigt, en känsla som sällan infinner sig i dagens skapelser.

"This is one story I may not get to file in person, so I'll have to talk fast because it's after me."

Alla avsnitt håller såklart inte samma höga kvalité men de flesta är förbaskat underhållande. Till mina favoriter hör: The Devil’s Platform (där Tom Skerritt säljer sin själ till djävulen), Bad Medicine (om en indianlegend vid namn Diablero), The Spanish Moss Murders (Richard Kiel gestaltar ännu en gång ett monster, denna gång ett träskmonster), Horror in the Heights (demoner tar vänners kroppsliga form), Chopper (en huvudlös mc-knutte tar livet av dem som ligger bakom hans död - bygger på en tidig Robert Zemeckis historia), Demon in Lace (en kvinnlig demon förför och dödar män) och avslutande The Sentry (om ett reptilmonster som skördar offer i jakt på sina avkommor). Saken är den att de avsnitt jag gillar mest involverar monster i alla dess former, de andra episoderna tilltalar mig inte lika mycket, även fast de också är bra på sina sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om det flamsiga men alldeles förtjusande avsnittet The Youth Killer där en vacker Cathy Lee Crosby tillber den grekiska guden Hecate för evig ungdom. En vanlig morgon för mig den senaste tiden vigdes åt åtminstone ett avsnitt av serien och kvällarna avslutades på samma vis. Idag fyller jag trettiotre jordsnurr och det firade jag med att se de sista två avsnitten innan jag cyklade till jobbet för att avklara de sista sex arbetstimmarna innan det bär av till en långweekend i Prag imorgon. Nu när det är över inser jag hur mycket jag kommer att sakna den excentriska reportern. Tur för mig att jag har de båda filmerna och tv-serien i min samling så att jag när som helst i framtiden kan ta fram dem och återuppleva dem igen och igen. Kolchak: The Night Stalker är mysmystik när den är som bäst.

The Amityville Horror (1979)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra i den lilla staden Amityville på Long Island mördar den äldsta sonen i en familj sina föräldrar och fyra syskon. Ett år senare flyttar det nygifta paret George och Kathy in i samma hus tillsammans med Kathys tre barn. Det är ett drömhus med en fantastisk omgivning och gammeldags inredning och de köper huset för en struntsumma, men priset de får betala är desto högre. Sakta men säkert förvandlas idyllen till en mardröm. Redan under deras första dygn blir prästen Delaney bortkörd av en ondskefull närvaro när han ska välsigna parets nya boende. Mystiska saker händer i huset och efter ett par dagar börjar George bete sig märkligt och hans temperament blir alltmer hotfullt. Husets våldsamma förflutna vägrar att lämna den nya familjen ifred…

”I am not some pink-cheeked seminarian who doesn't know the difference between the supernatural and a bad clam! I am a trained psychotherapist! I went into that house, and what I saw there was real, what I felt there was real, and what I heard there was real! Now, gentleman, I have a family in my parish that's at great risk! They're facing real danger.”

Jag har sett The Amityville Horror flera gånger genom åren utan att fastna för den. Varje gång som jag har slängt på filmen har jag gjort det med en positiv inställning men i slutändan har jag ändå lämnats otillfredsställd. Själva historien i sig har jag alltid tyckt varit fascinerande och den svenska titeln Huset som Gud Glömde tycker jag fortfarande är en av de bästa översättningarna på en film någonsin. Bara titeln i sig fick mig att rysa varje gång jag tittade på vhs-kassetten i videobutikerna när jag var ung. Det senaste året har jag dock varit sugen på att se om filmen i hopp om att jag kanske (som med så många andra filmer) skulle omvärdera den, eller i värsta fall lägga titeln bakom mig för gott. Det var med låga förväntningar jag satte mig ner i soffan för att ännu en gång besöka huset som gud glömde.

”Find the well! It’s the passage to hell! Cover it!”

The Amityville Horror bygger på den bästsäljande boken med samma namn som beskriver de händelser vilka paret George och Kathleen Lutz upplevde i december nittonhundrasjuttiofem. Om de är sanna eller inte tänker jag inte spekulera i, för mig är The Amityville Horror ren underhållning och ingenting annat. Men precis som skådespelarna James Brolin och Margot Kidder tror jag inte heller ett skvatt på familjens historia, inte i det stora hela i alla fall. Det hemsökta huset ser otroligt effektfullt ut med de ögonliknande fönsterrutorna som håller uppsyn över dess omgivning och möjliga inkräktare och bara huset i sig är filmhistoria. Det märks tydligt att det är en sjuttiotalsfilm där karaktärernas kläder och husets inredning matchar årstidens matta färger. Allt är grått och trist och det ligger en tung deprimerande hinna över filmen där allt känns dystert och miserabelt, ingen glädje finns att finna någonstans och filmen känns ovanligt nedtonad i sina rysligheter. The Amityville Horror är en sjuttiotalsklassiker som innehåller allt en hemsökt-hus-film ska innehålla. Präster, låtsaskompisar, svarta katter, barnkörer, spindelväv, åskväder och knarrande dörrar men ändå känns det som om någonting fattas. Det finns några effektiva sekvenser men filmen är alldeles för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Det flyter på ganska bra i början men sen blir det segt. Slutet är överstökat på nolltid och avslutningsvis berättas efterdyningarna i textform. Margot Kidder och James Brolin är dock väldigt bra i sina roller. Kidder är trovärdig som den försynta och godhjärtade frun och Brolin övertygar som maken som absorberas allt mer av husets mörka krafter. Filmen genererade en hel dröse uppföljare och The Amityville Horror avskräckte mig inte från att vilja se i alla fall några av dem igen, och det är ju alltid ett gott tecken. The Amityville Horror var bättre än vad jag minns den och det visade sig vara mycket som jag hade glömt (som t.ex. det sataniska inslaget) men den ansluter sig definitivt inte till mina favoritfilmer från årtiondet. Filmen har sina stunder men det finns bättre bidrag till genren. Även fast The Amityville Horror stannar kvar i minnet och ser perfekt ut på pappret håller den inte riktigt hela vägen. Det är synd, vissa filmer vill jag verkligen tycka väldigt mycket om och The Amityville Horror är just en sådan.

Mikey (1992)

När fostermamman till den nioåriga pojken Mickey hotar med bestraffning efter det att han tuttat fyr på tidningar i sitt rum ger pojken igen. Mickey dränker familjens dotter i poolen, sänder dödliga volt i mamman och slår avslutningsvis ihjäl pappan med ett baseballträ. Sedan gömmer han sig i garderoben i väntan på att berätta lögner för polisen. Mikey bli placerad hos en ny adoptivfamilj, det barnlösa paret Trenton som snart får ångra sitt val om att skaffa barn när Mikey faller in i gamla mönster.

”I shouldn’t be thinking this. Sometimes I think adopting him was a misstake.”

Jag har bara sett Mikey en gång tidigare och det var när jag hyrde filmen i mitten av nittiotalet. Det är inte mycket jag minns av den mer än att jag gillade vad jag såg. Jag tyckte att den var mycket bättre än den tamare och mer uppmärksammade varianten på samma tema som kom ett år senare, The Good Son med en ung Macaulay Culkin i huvudrollen. Jag hade helt glömt bort att jag hade filmen i min samling men när jag kände för att se någonting som inte krävde allt för mycket hjärnverksamhet föll valet på att återbesöka den unga seriemördaren Mikey.

”- Tell me something else Mikey. What’s your favourite movie?

- Freddy Krueger in A Nightmare on Elm Street.”

Mikey är en film jag inte kan rekommendera för nyblivna föräldrar, ännu mindre till par som överväger att adoptera. Vi vet redan från början att Mikey är en elak ungjävel när han kallblodigt tar livet av sina fosterföräldrar och deras unga dotter. Den då tio år gamla Brian Bonsall gör en strålande insats som den manipulerande snorungen Mikey i sin första långfilmsroll och han pendlar mellan att vara sockersöt och ett monster på ett väldigt trovärdigt sätt. Den unga psykopaten är inte bara en skruvad mördare utan han filmar även sina våldsdåd och tittar på dem innan han går och lägger sig. Grannpojken Ben är en retfull unge som ser helskum ut (hans storasyster är söt) och skulle det vara Ben som porträtterade Mikey skulle det vara uppenbart att han var en störd figur. Filmen blev totalförbjuden när den kom i England men tittar man på den idag förstår jag inte riktigt varför. Kanske var det ett känsligt ämne men i grund och botten är det bara en film i mängden där en mördare glider runt och tar livet av folk, enda skillnaden är att det denna gång är en nioåring som utför det hemska. Ibland känns Mikey lite som en tv-film med halvtaskig musik men i det stora hela är det en relativt underhållande rulle som på sina ställen är ganska brutal, även fast våldsdåden ibland har en tendens att upprepa sig. Som många innan mig redan har nämnt på internätet bär Mikey många likheter med åttiotalsklassikern The Stepfather, enda skillnaden är att det nu är en liten skitunge som byter familj och stad med jämna mellanrum när han har tröttnat på dem. Även fast filmen går efter mallarna och Mikey och alla de omkring honom beter sig precis så som vi förväntar oss finns det inte särskilt många filmer med en nioårig seriemördare i huvudrollen så det är bara att tacka och ta emot, utan att komma med en massa tröttsamma invändningar. Det skulle vara kul att se vad tokpannan kan tänkas hitta på i framtiden och jag skulle gärna se en uppföljare där ungen hittar på nya sattyg. Mikey är ingen skitbra film men det är ett underhållande tidsfördriv, varken mer eller mindre.

Sorcerer (1977)

Fyra män från olika delar av världen strålar samman någonstans i en by i Sydamerikas djungel. De känner inte varandra men de har en sak gemensamt – de har flytt dit efter att de begått förskräckliga brott i sina hemländer. Deras intentioner är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att ta sig därifrån men priset de får betala är högt. De får i uppdrag att transportera nitroglycerin i fallfärdiga lastbilar för att stoppa en oljebrand tvåhundra mil bort. Väglaget är bedrövligt och vädret fruktansvärt och de vet redan från början att alla inte kommer att nå destinationen med livet i behåll…

”We now need experienced truck drivers, men who are willing to do a dangerous job. This job must be done before we can reopen our gates and bring back full employment to you people. The men who qualify will receive exceptional wages. Only experienced truck drivers, willing to risk their life can do it. No one else should apply.”

Satan i gatan vilken film, det är en av de bästa filmupplevelserna jag haft på väldigt länge! William Friedkin har dragit sitt strå till stacken många gånger om genom att leverera guldkorn till filmhistorien. Sorcerer är en bortglömd Friedkin-rulle som släpptes efter hans rosade The French Connection och The Exorcist och även fast de båda är fantastiska filmer på sina egna vis tycker jag nog ändå att Sorcerer är minst lika bra, om inte bättre. Det är en nyinspelning av fransmannen Henri-Georges Clouzot’s The Wages of Fear (La Salaire de la Peur) men då jag aldrig har sett den kan jag heller inte uttala mig om de eventuella likheterna eller vilken av dem som är bäst. Sorcerer är en film jag helt missat och det var inte förrän ett par månader sedan jag stötte på titeln för första gången, då jag läste en lista över Quentin Tarantino’s favoritfilmer.

”We’re carrying three cases each. One is enough to blow your fire. Six cases will blow out the whole field. You don’t think all the trucks will make it. One of us is a backup.”

Sorcerer är ingen typisk Hollywood-film med pang-pang och fräcka specialeffekter. Det finns inga hjältar, romanser eller lyckliga slut – allt är redan från början skit och under resans gång blir det bara värre. Filmen är indelad i tre delar där den första berättar bakgrundshistorien om de fyra herrarna, den andra om situationen de satt sig själva i och den avslutande delen skildrar den svettiga färden med nitroglycerin i lasten. Alla karaktärerna inger samma intryck – hopplöshet, de har ingenting att förlora. Jag vet inte om det är medvetet eller inte, att bara översätta en viss del av den spanska dialogen till engelska men oavsett vilket förstärker detta enbart känslan av ovisshet, både för karaktärerna och för oss som ser filmen. Sorcerer hade oturen att ha premiär samtidigt som Star Wars, vilken snabbt växte sig till ett fenomen och gjorde Sorcerer till ett ekonomiskt fiasko. Det är synd, skulle Sorcerer ha släppts ett år innan eller efter skulle den säkerligen ha fått den uppmärksamhet filmen förtjänar. Friedkin fick ingen av de förstahandsval han haft (förutom Amidou som spelar Kassem/Martinez) till de som skulle spela de fyra största rollerna men det märks verkligen inte på resultatet. Roy Scheider är lysande i rollen som Scanlon/Dominguez och det är lätt en av hans absolut bästa rollprestationer. Dessutom så har Friedkin i efterhand utnämnt Sorcerer till den film han är mest nöjd med. Som en parantes är det är kul att se Joe Spinell i en liten roll som den ivriga chauffören Spider som inte riktigt håller måttet.

Sorcerer är en svettig djävulsfärd och filmens sista timme, där man vet att det kan smälla när som helst, är en riktig nagelbitare. Det fanns flera tillfällen då jag faktiskt höll andan och brosekvensen är bland det mest spännande jag upplevt i filmväg och det skildras fullkomligt mästerligt. Tangerine Dream som står för det utmärkta soundtracket är ett band jag alltid har uppskattat, både på skiva och i film, och här levererar de ett strålande domedagsekande ljudlandskap som passar perfekt in med filmens mörka tonläge. Den dumma och missledande filmtiteln, som till en början egentligen skulle vara den samma som originalet, låter lite mer vettig när Friedkin menar att den ska referera till ”the evil wizard of fate”. Trots detta skulle nog filmen ha tjänat på att namnges The Wages of Fear istället, det låter helt enkelt bättre. Skit samma, Sorcerer är en alldeles strålande film, med ett vågat slut som bara gör den ännu mer fantastisk. Alla tycker förstås inte som jag och i Bonniers Stora Film & Video Guide läser jag min totala motsats av upplevelsen: ”Trots några spektakulära scener blir det aldrig riktigt spännande. Tangerine Dreams elektroniska musik är kanske inte det bästa ackompanjemang man kunde tänka sig.” Skit i vad dom säger och lyssna på mig istället. Sorcerer är ett mästerverk som inte bör missas (men undvik den nedkortade europeiska versionen) – nu måste jag ta mig i kragen och se det franska originalet!

Dial M for Murder (1954)

Kärleken falnar mellan det gifta paret Wendice och frun Margot inleder en affär med den amerikanska deckarförfattaren Mark. Maken Tony förstår att någonting är i görningen och när nyheten slår honom som en smocka i ansikten utövar han utpressning mot en gammal skolkamrat. Mot en större summa pengar anlitar den svartsjuka maken honom att mörda sin hustru men det blir inte riktigt som Tony har tänkt sig.

Dial M for Murder är ytterligare ett bevis på att Hitchcock var ”The Master of Suspense”. Det var det första av totalt tre samarbeten med stjärnan Grace Kelly. Hon är vacker som synden och det är inte svårt att förstå varför regissören fastnade för hennes skönhet. Dial M for Murder var filmad för 3D men när filmen var färdig hade hypen lagt sig och den fick bara en limiterad premiär i originalformatet. Malmö’s biograf Spegeln visade under lördagseftermiddagen en nyrestaurerad kopia som har anpassats till dagens 3D-teknik och även fast jag har sett filmen tidigare var det som om jag såg den för första gången. Det var en intressant upplevelse även fast den inte var optimal. Ofta blev bilden suddig och skärpan var väl inte den bästa men det var otroligt roligt att se hur filmen var menad från början. Hitchcock’s medvetna vinklar för att få så mycket effekt som möjligt av tekniken är kul att se och det berömda och mästerliga ”mordförsöket” blir ännu mer effektiv när Kelly’s hand sträcker sig efter publiken för hjälp.

Många anser att Dial M for Murder är en av Hitchcocks bästa filmer men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag gillar den skarpt men den tillhör inte mina favoriter. Filmen utspelar sig i stort sett bara i ett rum och även fast det ibland blir riktigt spännande hade den tjänat på att klippas ner med en tio minuter. Nu ska jag inte sitta här och trycka ner på en magnifik film som denna fast när en regissör som Hitchcock har spelat in så många mästerverk är det lätt att bli kräsen. Det märks tydligt att filmen är baserad på en pjäs och det skulle lätt ha kunnat bli långtråkigt men det blir det aldrig tack vare en magnifik dialog och superba skådespelarinsatser. Ray Millard (som ser ut som en plufsig James Stewart) är perfekt som maken med de mörka planerna och poliskommissarien Hubbard’s sköna humor blir en bra kontrast till mordgåtan under filmens sista halva. Jag saknar lite Bernard Herrmann’s fantastiska kompositioner då Dimitri Tiomkin inte riktigt når upp till samma höjder med sin mer lättsamma jargong (även fast den är bra på sitt vis) och den ger inte riktigt filmen det mörker den skulle ha kunnat besitta. Dial M for Murder är en smart historia som är ett måste att se om man är intresserad av regissörens filmografi och även fast den inte tillhör mina favoriter är den ett viktigt kapitel i filmhistorien och en jävligt bra film.