The Dark Half (1993)

Den unga pojken Thad Beaumont plågas av en fruktansvärd huvudvärk och i sitt inre hör han fågelläten. När doktorerna opererar honom finner de en tumör i hans hjärna, en tumör som visar sig vara Thads ofödda tvilling som långsamt absorberas i hans vävnad. Tjugosex år senare lever Thad tillsammans med sin fru och deras tvillingar. Han arbetar som lärare och är en framgångsrik författare, men inte under sitt eget namn utan under pseudonymen George Stark som skriver hårdkokta deckare med vettvillingen Alexis Machine i huvudrollen. När en elev hotar att avslöja Thads hemlighet väljer författaren och familjefadern istället att träda fram i ljuset och under ett mediajippo tar han livet av sitt alter ego med en symbolisk begravning. Dagen efter är den fiktiva gravplatsen skändad och liket av fotografen till Starks dödsannons hittas av polisen. Spåren leder till Thad men snart inser polisen att det är omöjligt att han kan vara den skyldiga. Alla tecken pekar på att George Stark vägrar att förbli död.

”I like trash. I love trash. I read George Stark cos it’s fun. I read Thad Beaumont beacause it’s my job.”

Jag har bara sett The Dark Half en gång tidigare och det var när den släpptes på den svenska videomarknaden för tjugo år sedan. Då gillade jag den inte något nämnvärt men ända sedan jag träffade George A. Romero på Lunds Fantastiska Filmfestival förra året har jag varit sugen på att se den igen. Jag passade på att läsa boken innan jag såg filmen på nytt och jag måste få lov att säga att jag inte blev särskilt imponerad. Av de hittills tjugonio böcker jag läst av Stephen King är The Dark Half definitivt en av de jag uppskattat minst. Romanen är stundtals ganska seg och även fast den är relativt kort (för att vara King) och händelserik drogs jag aldrig med i historien. The Dark Half är den sista boken som King skrev innan han blev nykter och det märks tydligt att han brottas med problemen i sin karaktär Thad Beaumont. Ännu mer tydligt är parallellerna mellan George Stark och Kings egen pseudonym Richard Bachman som han i samma veva valde att offentliggöra. King tackar sig själv i inledningen av sin bok genom att skriva: ”Jag står i stor tacksamhetsskuld till framlidne Richard Bachman för all hjälp och inspiration. Denna roman kunde inte ha skrivits utan honom.”

”The sparrows are flying again.”

The Dark Half är regissören George A. Romeros andra och sista samarbete med Stephen King (om man bortser från Kings lilla roll i Knightriders) som inleddes med den grymt underhållande serietidningsskräckisen Creepshow. The Dark Half är en film som nästan aldrig nämns när Romero kommer på tal och till viss del är det inte så konstigt. Romero följer förlagan troget (med undantag för vissa händelseförlopp) och det är på både gott och ont. Det händer en massa grejer men det blir aldrig särskilt spännande eller underhållande även fast filmen har ett bättre driv än boken. Romero har lyckats visualisera Kings berättelse alldeles utmärkt och han lyckas fånga miljöerna och karaktärerna exemplariskt. The Dark Half känns som en typisk Romero rulle utan att jag direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som får mig att känna så. Regin är som vanligt klanderfri och hela filmen ser väldigt bra ut. Skådespelarna är alla perfekta i sina roller (även fast Michael Rooker känns något felplacerad) och Timothy Hutton är klockren i de båda huvudrollerna. Boken är stundtals väldigt grafisk men i filmen svingas Starks rakblad oftast bortom publikens synfält. Filmen är inte alls lika våldsam som jag minns den (med undantag för den imponerande finalen) och det är lite synd då Romero brukar leverera när det kommer till den varan i sina filmer. Jag gillar Romero skarpt och hans filmer har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse men tyvärr tillhör inte The Dark Half hans bättre skapelser. Det är inte en dålig film, den är bara tråkig. The Dark Half är en av de mer lyckade Stephen King filmatiseringarna men problemet är bara att förlagan inte tilltalar mig och då hjälper det inte ens när en gigant som Romero står bakom kameran…

Exit Humanity (2011)

Under slutet av det amerikanska inbördeskriget rapporteras det om människor som kommer tillbaka efter det att de har stupat. När soldaten Edward Young kommer hem och finner att hans hustru har fallit offer för den dödliga smittan, skjuter han henne till döds och begraver henne. Med ett brustet hjärta beger han sig på jakt efter sin försvunna elvaåriga son Adam. Edward för dagbok där han illustrerar och dokumenterar sina upplevelser av det plötsliga utbrottet, som sprider sig likt en löpeld längs landet. Han studerar de levande döda för att finna svagheter och effektiva tillvägagångssätt för att en gång för alla lägga dom i jorden. Han finner Adam men det är redan för sent och som ett sista löfte till sin son beger han sig mot Ellis Falls för att sprida sonens aska i vattenfallet. Längs vägen träffar han soldaten Isaac som drivs av samma sorg och hat som han själv. Isaac söker efter sin syster Anna som blivit tillfångatagen av en galen general som utför mardrömslika experiment för att finna någon som är immun mot det dödliga viruset. Med förenade krafter, utan någonting att förlora, ger de sig iväg efter generalen för att stoppa galenskaperna och för att försöka finna livsgnistan igen, innan den falnar för gott.

”I begin to illustrate and document what I witness. In the event I fall victim, this will will be my untold story of hell on earth.”

Brian Cox’s berättarröst guidar oss genom historien om en mans resa genom helvetet. Ett dödligt virus slår sakta ut mänskligheten och i en dagbok från det amerikanska inbördeskrigets slut, vilken har gått i arv genom generationer, finns bevisen på att det inte är första gången som de levande döda har vandrat på jorden. Exit Humanity är indelad i kapitel och känns många gånger som en grafisk serietidning som berättar en ond vuxensaga. Det är kanske inte så konstigt att man får den känslan då filmen många gånger tar hjälp av kreativa serieanimationer som beskriver de blodiga sammandrabbningarna mellan människa och monster, utan att för den delen helt utesluta äckelpäckel. Det känns som ett väldigt fräscht knep i den idag ganska utvattnade zombiegenren och det var länge sedan jag såg en film i genren som håller så hög klass. Manuset, dialogen och skådespelarna är riktigt bra och hela historien bakom epidemin är fantastisk och jag skulle gärna se fler filmer som för vidare historierna. Exit Humanity använder sig av alla de kännetecken som hör genren till men det är utfört med en passion som var länge sedan jag tog del av. Regissören och manusförfattaren John Geddes har haft den goda smaken att inte fläska på med en massa zombieaction utan istället har han målat upp hela historien som ett långsamt och vemodigt, ibland nästan poetisk drama. Exit Humanity innehåller intressanta rollfigurer och ett drömlikt soundtrack (inte helt olikt de Nick Cave och Warren Ellis komponerat), helt befriat från dånande och illavarslande oljud eller billiga hoppa-till-sekvenser. Dessutom beter sig zombiesarna så som jag föredrar – långsamt.

”How do you pour light into a world of darkness?”

Jag hade inte läst eller hört någonting om Exit Humanity innan jag såg den, mer än att en polare till mig sa att han älskade den och att jag borde se den och det räckte för att få mig nyfiken. Exit Humanity var en positiv överraskning och det är den bästa zombiefilmen som jag har sett sedan The Dead. Om du är sugen på en annorlunda film om de levande döda så rekommenderar jag dig att lägga beslag på Exit Humanity.

Witchboard 2: The Devil's Doorway (1993)

Vackra och försynta Paige hyr en rymlig ny lägenhet i storstaden för att fokusera på sina konstnärliga talanger och för att komma bort från sin före detta pojkvän, polisen Mitch. När hon flyttar in hittar hon ett kvarglömt ouijabräde och när hon tröttnat på att packa upp lådor testar hon på skoj att ställa några frågor till brädet – och hon får svar. Anden säger sig vara den före detta hyresgästen Susan och påstår att hon blivit mördad. Paige blir mer och mer besatt av ouijabrädet och tillsammans med sin före detta pojkvän och hyresvärdens bror försöker Paige att hitta Susans försvunna kropp. Den till en början hjälpsamma anden blir allt mer hotfull och människor runtomkring Paige råkar ut för fruktansvärda olyckor. Anden i glaset vill ta kroppslig form…

”Maybe you shouldn’t use this thing anymore.”

Det är filmer som Witchboard 2: The Devil’s Doorway som hela min uppväxt kretsade kring. När jag var på vinden i förra veckan för att rensa bland all gammal skit som jag och min sambo samlat på oss under våra tre år i lägenheten hittade jag gamla dagböcker som jag började skriva i tolvårsåldern. De innehöll den traditionella informationen om vad jag åt den dagen och vilka personer jag gillade och ogillade men det som fick mest fokus var min besatthet av skräckfilmer. Jag radade upp den ena titeln efter den andra och de flesta fick betyget skitbra, jag älskade allt som föll under genren. När jag gick igenom alla de titlar jag räknade upp i anteckningarna märker jag att det är precis samma filmer som jag än idag tittar på och jag tycker ungefär samma nu som då – filmerna är skitbra. Witchboard 2 var en av mina absoluta favoriter när den kom ut och det är en av de skräckfilmer jag sett flest gånger genom åren. Jag och mina kompisar älskade den och det dröjde inte länge förrän vi lekte anden i glaset och blev vettskrämda när det fladdrade i gardinen eller när något plötsligt ljud överröstade oss. Jag älskade filmer som behandlade det ockulta (och det gör jag fortfarande) och jag läste och såg allt jag kunde komma över som innehöll ämnet. Jag hade redan sett The Omen, The Exorcist och alla de där andra populära filmtitlarna som handlade om den mörka sidan men ingen av dem fascinerade mig så mycket som Witchboard 2 gjorde, inte ens dess föregångare.

”I guess even in the spiritworld, sex and violence sells.”

Witchboard 2 var ett kärt återseende och jag har velat se filmen igen sedan en lång tid tillbaka och äntligen släppte Olive Film den i förra veckan på både dvd och blu-ray. Dessutom innehåller utgåvan lite intressant extramaterial. Det är samma regissör som regisserade originalet som återvände sju år senare med den andra delen i serien. Kevin Tenney ville inte att samma karaktärer skulle återvända en andra gång så han skapade istället en helt ny historia men där temat fortfarande var det samma. Ami Dolenz som spelar Paige är söt och charmig till tusen och skulle det inte ha varit för henne skulle nog filmen inte vara den samma. Hennes förvandling från den pryda och blyga dörrmattan till svärande och utmanande tuffing är en fröjd att ta del av och det är lite konstigt att hon aldrig slog igenom ordentligt i filmvärlden. Vill man se mer av henne får man inte missa den fantastiska fästingrysaren Ticks från samma år där hon också medverkar. Regin är klanderfri och de schyssta ”Evil Dead” kameraåkningarna när den stönande anden gör entré är ursnygga. Musiken som är komponerad av regissörens bror är riktigt stämningsfull och låter som någonting som skulle kunna komma från en gammal italiensk skräckfilm från sjuttiotalet.

Witchboard 2 är en ganska långsam film, mer än vad jag minns och under den första timmen händer det inte så mycket och återigen, skulle det inte ha varit för Ami Dolenz skulle jag nog ha blivit ganska uttråkad idag. Mot slutet tar det dock fart igen och blir riktigt spännande. Tyvärr är Witchboard 2 lite mesig och den skulle ha tjänat på att innehålla lite mer och framförallt grymmare våldsdåd då det är lite tamt med den varan. Nu låter det kanske som om jag inte alls gillar filmen men så är inte fallet. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om Witchboard 2, även fast den inte var lika bra som jag minns den. Det är en trevlig mysrysare som jag garanterat kommer att besöka fler gånger i framtiden och när filmen tagit slut blev jag sugen på att se om originalet igen. Precis som med många andra skräckfilmer från nittiotalet (som t.ex. Warlock: The Armageddon som jag recenserade igår) så kommer Witchboard 2 förmodligen inte att tilltala dagens ungdomar. Jag känner mig dock nostalgisk och tänker tillbaka på alla de gånger då jag och mina kompisar skrämde upp varandra i ljuset av ett stearinljus, med en bit papper med bokstäver på och ett glas placerat upp och ner med förväntan om att det skulle hända mystiska grejer.

Warlock: The Armageddon (1993)

För länge, länge sedan förhindrade en skara utvalda män, så kallade druider, djävulens son från att bli född. En massaker följde och de få som överlevde lyckades gömma två av de fem magiska stenar som både kan möjliggöra och förhindra Armageddon. Åren går och den slumrande ondskan vaknar sakta till liv. Under en månförmörkelse i dagens New York föds Satans son och i huden på avlerskan finner han kartan som ska leda honom till där de fem magiska stenarna befinner sig och att en gång för alla frigöra sin fader och släppa lös helvetet på jorden. Spåren leder häxmästaren till det soliga Kalifornien och den lilla staden Logan Valley där de enda kvarlevande druiderna vaktar två av stenarna. De har en enda uppgift och det är att stoppa jordens undergång. Tillsammans med två av druidernas barn som föddes vid samma tidpunkt, ungdomarna Kenny och Sam, är det dags för den slutgiltiga striden mellan gott och ont.

”Throughout time, people known as Druids have used their mystical powers to protect the Earth from evil. Once every millennium, when the sun aligns with the moon, these guardians summon the magic of their sacred runestones in the quest to prevent the birth of Satan’s son.”

Warlock: The Armageddon hoppar över historien i ettan och berättar istället en helt ny. Den må vara snarlik och denna gång letar häxmästaren efter magiska runstenar istället för sidor ur den sataniska bibeln men det stör mig inte det minsta. Warlock: The Armageddon är otroligt underhållande och måste jag välja mellan Warlock och dess uppföljare blir valet enkelt – Warlock: The Armageddon. Allt är mycket mer uppskruvat. Det är blodigare och mer våldsamt och häxmästaren är elakare än någonsin. Han är sin pappa upp i dagen och Djävulen skulle vara stolt över att ha en så ondskefull son som Julian Sands. Sands är lysande i rollen och hans elaka utspel får nu ännu mer utrymme. Även denna gång är historien ett skräckäventyr, fast med mer betoning på skräck. De ”magiska” effekterna eller Picasso-skulpturen känns daterade men allt annat är av toppkvalité. Blodet sprutar hejvilt och häxmästarens oneliners och utspel är klockrena. Filmen får mig att vilja vara tonåring igen.

”The trees shall be torn in half. The birds shall be severed from the sky. The water shall turn red as death. The maggots shall seek the light. And within the heart of each lay the icons of our destruction.”

Den inledande sekvensen där de heliga druiderna driver ut djävulens avkomma ur en fastspänd kvinna vid ett stenblock och det abrupta avbrottet där de mister livet av brynje- och hjälmprydda män, är stentuff. När sedan historien i nutid sätter igång och vi blir introducerade för de gamla männen som fört traditionerna vidare myser jag i filmsoffan. Jag har bara goda minnen från Warlock: The Armageddon och tillsammans med dess föregångare var de filmer jag frekvent placerade i videobandspelaren. Jag hade ganska låga förväntningar när jag skulle se den igen men precis som med den första delen tycker jag att filmen håller förvånansvärt bra än idag. Warlock: The Armageddon lär inte vinna någon ny publik men de som vuxit upp med filmen kommer förmodligen att uppskatta den än idag, tjugo år efter det att den gjorde entré i videobutikerna. Jag gillar originalet skarpt men uppföljaren slår den på truten flera gånger om genom att vara våldsammare, elakare och ännu mer underhållande. Allt från den inledande födelsesekvensen (det är omöjligt att inte tänka på Xtro) till den tuffa slutkampen är fantastisk. Fy fan vad jag gillar Warlock: The Armageddon!

Unhinged (1982)

Väckarklockan ringer och det är dags för de tre tjejerna Nancy, Terry och Gloria att styra kosan mot en jazzfestival. Innan de hinner nå sin slutdestination kraschar deras bil mitt ute i ödemarkerna under ett regnoväder och de mister medvetandet. Töserna vaknar upp i ett främmande hus där Marion och en man med mustasch vakar över dem. De blir erbjudna att stanna tills Gloria, som blivit rejält blåslagen, vilat upp sig och orkar ta sig hem igen. Snart möter de Marions manshatande och dominanta rullstolsbundna moder och efter en förtjusande middag med besynnerliga inslag märker de att allt inte står rätt till i hushållet. Flicksnärtorna känner sig iakttagna och hör stönande ljud och när Nancy inte återvänder från sin utflykt till närmaste byn börjar det bli otäckt. Och vad är det egentligen som försiggår i familjens uthus?

”You have to be as weird as they are to wanna live out in the middle of nowhere.”

Jag hade aldrig hört talas om Unhinged förrän jag köpte den på Möllans stolthet, vinylhandeln Rundgång, för en femtiolapp efter en snabb titt på omslaget. Då och då har titeln dykt upp men många filmer har inhandlats sedan dess och jag hade helt glömt bort att den fanns i min samling. Efter en jobb(ig) helg tog jag mig tid att äntligen se vad Unhinged hade att erbjuda. Unhinged var en av de sjuttiotvå filmer som hamnade bland de ökända video nasties och blev totalförbjuden i England. Kort därefter blev den borttagen från videohyllorna runtom i världen för att sedan falla i glömska, tills 2002 då indiedvd släppte den på dvd. Fast man kan väl inte direkt påstå att den var värd väntan…

”I can assure you that there are no men lurking around this house.”

Unhinged är en något annorlunda slasherrulle (trots sitt klassiska upplägg) som i vanlig ordning innehåller lite omotiverade nakenscener och ett par effektiva, om än inte särskilt grafiska, mord. För att ha en speltid på åttio minuter är det en stundtals seg film där det inte händer särskilt mycket under den första timmen. Det är en massa pratande och precis allting ska förklaras in i minsta detalj och även fast det är en ganska kul filmidé blir det snabbt övertydligt och påfrestande. De tre tjejerna är inte de tre smartaste äpplena på grenarna och deras pantade agerande är värre än vad vi är vana vid. Skådespeleriet är under all kritik och det känns som om alla inblandade läser direkt från manuskripten. Klippningen i filmen är urusel och scener avslutas abrupt gång på gång och vid flera tillfällen är det bara svart innan det ”tar fart” igen. Allt är inte dåligt och den bisarra stämningen som följer filmen igenom går inte riktigt att beskriva utan behövs upplevas med egna ögon och öron. Den skönt läbbiga elektroniska musiken höjer filmen något och vissa sekvenser är faktiskt riktigt bra. *SPOILER ALERT* Slutklämmen är fantastisk och otippad och har används flera gånger sedan dess, i synnerlighet i en liten film som kom året efter med en viss Angela i huvudrollen. *SLUT PÅ SPOILER ALERT* Tyvärr blir allt ofrivilligt humoristiskt, mest på grund av den totala avsaknaden av skådespelartalanger. Det gör emellertid Unhinged underhållande på ett helt annat plan och tillsammans med några polare och ett lätt berusat sinne fungerar Unhinged alldeles utmärkt som hjärndött tidsfördriv.

The ABCs of Death (2012)

Tjugosju regissörer från olika delar av världen har fått varsin bokstav (två får dela på en) att göra en kortfilm av med en speltid på under fem minuter. De fick fria händer att prestera vad de ville så länge resultatet förknippas med död. Det är en imponerande skara filmskapare som har samlats och många av dem har de senaste åren regisserat filmer som jag håller väldigt högt. Det är svårt att skriva om en film som innehåller tjugosex korta segment med en total längd på strax över två timmar. Den limiterade speltiden filmskaparna fått, gör att resultaten är på tok för korta för att hinna förmedla en otäckkänsla eller spänning. Däremot får regissörerna chansen att flera gånger frossa i groteska våldsdåd. The ABCs of Death är inte en perfekt film och resultaten pendlar mellan mediokert och ibland totalt meningslöst till fullkomligt strålande. Det är ett intressant projekt och de två timmarna kändes inte särskilt långa. Jag önskar emellertid att vissa av filmens historier hade varit längre medan andra kunde ha skippats helt men då skulle ju hela konceptet fallera och en längre speltid skulle vara lite väl mastig att ta sig igenom.

The ABCs of Death har ingen historia som binder sekvenserna samman som fallet är med de flesta antologier av fasansfulla berättelser utan här är det snabba ryck mellan det ena mer bisarra än det andra. Sex, våld och ond bråd död får slåss om speltiden och avföring, sperma, blod och andra kroppsvätskor gör sig ofta påminda. Filmen levererar många olika sinnesstämningar. Ibland suckar jag när det blir för tramsigt, i nästa stund överraskar filmskaparna med att skapa någonting vackert i det skrämmande. Stundtals är det riktigt roligt men i nästa stund sätter jag skrattet i halsen. Det enda som går som en röd tråd genom de korta filmerna är just kulören röd, varje segment inleds eller avslutas med färgen.

Mina favoritsegment är de som följer: Bigfoot (vuxna diktar ihop en skrämmande historia för att få en liten flicka att gå till kojs), Ingrown (en man har en fastbunden kvinna i sitt badkar – båda bär vigselringar), Libido (två män vaknar upp fjättrade vid varsin stol i ett rum och tvingas masturbera till allt mer osmakliga situationer samtidigt som maskerade åskådare följer händelserna – förloraren avrättas), Removed (kamerafilm avlägsnas från huden på en sargad människokropp och snart går allt käpprätt åt helvete), Toilet (med hjälp av leranimationer visar regissören att en ung pojke har all anledning till sin rädsla för toalettbesök), Unearthed (ett monster jagas i skogen) och XXL (övervikt får ett tragiskt slut i sann fransk extremfilmsanda). Det finns fler episoder som är värda att nämna och från bokstaven S och framåt är i stort sett varenda bidrag underhållande på sitt eget vis. Överlägset bäst av dem alla är dock Timo Tjahjanto’s L is for Libido. Allt som han har haft ett finger med i spelet har varit lysande skapelser och för er som ännu inte sett hans Darah eller Safe Haven från V/H/S/2 bör göra det snarast! The ABCs of Death är en annorlunda men högst intressant, om än något ojämn rulle som de flesta nog kan hitta någonting i som de gillar. En uppföljare är redan på gång.

Tulpa (2012)

Tulpa är namnet på en exklusiv sexklubb, en sexklubb den vackra arbetsnarkomanen Lisa frekvent besöker för att varva ner. En mörkklädd gestalt börjar ta livet av klubbens besökare på de mest bestialiska sätt och det dröjer inte länge innan Lisa inser att alla de som har fått sätta livet till är män och kvinnor hon varit intim med på Tulpa. När dessutom hennes konkurrenter på firman dyker upp mördade rasar hennes värld samman. Lisa gräver djupare i Tulpas exklusiva bekantskapskrets för att försöka rädda hennes senaste sexpartner Stefan innan den hänsynslösa mördaren slår till på nytt.

”Förbannade globalisering! Varje gång jag pratar engelska får jag huvudvärk.”

Jag har hört mycket gott om Tulpa den senaste tiden. Den förhandsvisades på Lunds Fantastiska Filmfestival för några veckor sedan men då arbete kom ivägen fick jag snällt vänta på att filmen skulle få dvd-premiär. I helgen var jag på Sci Fi Mässa i Helsingborg och passade på att inhandla filmen, tillsammans med en dröse andra intressanta titlar från de eminenta försäljarna på SubDVD, nästan en vecka innan filmen hamnar i butikerna. Jag såg regissören Federico Zampaglione’s Shadow (också den finns i Njutafilms gedigna katalog) för ett tag sedan och även fast den inte var perfekt gav den mig hopp om att Italiens unga filmskapare kan föra traditionen vidare och leverera bra och underhållande skräckfilm till denna generations hungriga publik.

”Du försöker stå emot din tulpa. Frigör den.”

Jag älskade Tulpa innan jag ens placerat filmen i dvd-spelaren. Det snygga omslaget för tankarna till Kubrick’s magnifika Eyes Wide Shut men även om de båda filmerna bär likheter är det två helt skilda skapelser som båda är fantastiska på sina egna vis. Tulpa drar igång med buller och bång och redan under de första minuterna vet vi vad vi har att vänta oss. En mördare i svart utstyrsel penetrerar brutalt en kniv genom hakan på en kokainsnortande man, samtidigt som en kvinna ligger bakbunden i en säng i väntan på perversa sexlekar. Det intensiva drivet håller hela filmen igenom och ungefär var tionde minut blir vi serverade ett brutalt våldsdåd. Zampaglione har anammat allt som är bra med giallofilm och under nästan nittio minuter blåser regissören liv i den nästan utdöda genren. Även om försök har gjorts tidigare med att föra facklan vidare till nya fascinerande och våldsamma mordmysterium, är resultatet denna gång otroligt uppfriskande och regissören visar ännu en gång att han är en person som vi ska hålla utkik efter i framtiden. Tulpa är sprängfylld med sex och våld och musiken är precis som i Shadow, fullkomligt lysande. Ena stunden dånar blåsinstrumenten i sann åttiotalsanda för att i nästa ändra läge till en uppdaterad blandning mellan Ennio Morricone och Goblin. Regin är skicklig och Zampaglione levererar den ena nagelsbitarsekvensen efter den andra, han slänger till och med in en omotiverad nakenscen och sådana uppskattas alltid. Vissa kanske blir avskräckta av den ibland skrangliga engelskan men bryr man sig om sådana petitesser har man ingenting att göra i giallofilmens fantastiska värld. För ovanlighetens skull är det inga poliser inblandade i filmen som delar med sig av sina teorier kring vilken mördaren kan tänkas vara utan det är helt upp till tittaren att vara uppmärksam och försöka klura ut vem som kan vara den skyldiga.

Njutafilms fortsätter med att släppa de mest intressanta utländska titlarna i Sverige och Tulpa är definitivt ett av de absolut bästa filmsläppen i år. Den kommer utan tvekan att hamna på min lista över årets bästa filmer. Giallofilmen är inte död, det bevisar Tulpa flera gånger om. Gör dig själv en tjänst och kila in på SubDVD eller vilken annan återförsäljare av film du föredrar och förhandsbeställ Tulpa redan idag, den släpps i morgon.

Julia (1974)

Pauli har sommarlov från skolan och tar tåget hem till sin pappa för att njuta av allt som värmen har att erbjuda. Han stöter på den utmanande Yvonne som ligger och halvsover med sitt ena bröst blottat i en annars ensam kupé. Efter ett taffligt försök till en kärleksaffär anländer tåget till Paulis slutdestination där pappan vinkande hälsar honom välkommen. När en obekväm återförening mellan far och son är över, där det visar sig att Yvonne är pappans nya flickvän, beger de sig hemåt för att fira sommarlov med hela tjocka släkten. Sommarlovet späckas av sexuella äventyr, haschtrippar och annat smått och gott och Pauli faller pladask för den vackra Andrea. Men han är inte ensam om att hänföras av Andreas oemotståndliga skönhet.

”När jag var 16 år rökte jag som en skorsten. Och jag drack som en svamp. Trots det har jag blivit 75 år gammal.”

Filmen går under många namn. Det svenska filmbolaget Studio S kallar den för Julias Första Gång men titeln den fick när den gick upp på de svenska biograferna var Julia och Männen. Skit samma, från och med nu kommer jag att kalla filmen för kort och gott Julia som är titeln den gavs i flest länder. Den nederländska skådespelerskan Sylvia Kristel slog igenom med dunder och brak när hon nittonhundrasjuttiofyra spelade rollen som den sexuellt frigjorda modellen Emmanuelle. Succén var ett faktum och Emmanuelle blev den största franska biosuccén genom tiderna. Samma år hoppade Kristel på nästa projekt, den tyska sexkomedin Julia.

”Pauli spelar tennis med Andrea. Eller så leker Andrea med Paulis penis.”

Julia är inte det minsta erotisk. De mest besynnerliga situationerna avlöser varandra under filmens gång och även fast det är sex som står på allas agendor är det en ganska sexbefriad historia. Alla är svinkåta mest hela tiden men det blir inte mycket ligga av. Männen är klumpedunsar och kvinnorna ser minst tio år äldre ut än vad de i själva verket är. Fetischerna verkar mest bestå av grädde och andra geggiga konsistenser och ordet uppeggande är ingenting som jag kan förknippa med Julia. Det spelar egentligen ingen roll för vi blir serverade en rad bisarra sekvenser där den nakna storvuxna pianisten som komponerar nya stordåd ute på en brygga räcker för att hålla en sådan som mig underhållen. Jag blir aldrig uttråkad och även fast Julia inte är en speciellt bra film, och en ganska oskyldig mjukporris, så är det en relativt underhållande sexkomedi med skön musik. Sämre nittio minuter kan man genomlida.

Sci Fi Mässa i Helsingborg 12 Oktober 2013

David Warner

Kenny Baker

Sarah Douglas

Jed Brophy

William Kircher

Rekvisita från The Omen

Fler bilder hittar ni på min Facebooksida!

Curse of Chucky (2013)

Rullstolsbundna Nica bor tillsammans med sin psykiskt labila moder Sarah i en stor villa i utkanten av staden. En dag får modern Good Guy-dockan Chucky levererad till huset. Ingen avsändare står på paketet så hon avfärdar det som ett dåligt skämt och slänger dockan i soporna. Följande natt vaknar Nica av ett skrik och finner sin livlösa moder på nedervåningen i en pöl av blod. Nicas storasyster Barb tar första bästa flyg tillsammans med sin familj och deras barnflicka och flyttar in hos lillasystern i väntan på att kunna övertala henne om att sälja huset. Barbs dotter Alice hittar dockan Chucky och de blir oskiljaktiga men vi vet ju alla att Chucky inte är en trevlig prick. Massmördaren Charles Lee Ray gömmer sig i plastkroppen i väntan på att ta en ny kropp i besittning. Snart är mardrömmen ett faktum.

”Hi, I’m Chucky and I’m your friend till the end.”

Då var det dags för det sjätte kapitlet i historien om den onda dockan Chucky. Don Mancini som står för manus på alla de föregående filmerna och som regidebuterade med det senaste bidraget Seed of Chucky återvänder till historien nästan tio år senare med Curse of Chucky. Jag gillar de första tre delarna av Child’s Play. De senaste två är väl småkul men de tilltalar mig inte alls på samma vis då den överdrivna humorn fick ta allt för stort fokus. Nu är Mancini tillbaka till rötterna igen och även fast humorn fortfarande finns där, mest i form av Chucky’s burdusa utspel, är Curse of Chucky mer en renodlad skräckfilm. Curse of Chucky fick ingen biopremiär utan släpptes direkt på dvd (eller blu-ray om man så önskar) men det är ingenting som märks särskilt tydligt, resultatet känns allt annat än billigt. Skådespelarna lär inte bli belönade med någon oscarstatyett i framtiden men de fungerar och Brad Dourifs (som även denna gång står för Chuckys ilskna stämma) dotter som spelar Nica fungerar alldeles utmärkt i huvudrollen.

”It’s a doll. What’s the worst that can happen, huh?”

Curse of Chucky är en ganska stämningsfull rulle och det känns befriande att slippa de komiska utspelen från de båda tidigare filmerna. Den gamla, nästan gotiska villan (i modern tappning) är en utmärkt utspelningsplats och nästan hela filmen tar plats inom husets fyra väggar och det skapar en klaustrofobisk känsla som fungerar fint. Dramaturgin mellan Nica och storasystern och hennes familj är väl inte mycket att hänga i granen men i ärlighetens namn så ger man ju blanka fan i det i en film som denna. Publiken vill se blodet flyta och även fast det inte är överdrivet mycket av den varan (och ibland ganska oinspirerat) blir vi serverade ett och annat våldsdåd. Tyvärr är det mycket cgi och Chuckys ansiktsuttryck ser lite väl besynnerliga ut ibland men i det stora hela är det ingenting som stör. Cirkeln om historien kring mördaren Charles Lee Ray sluts i detta kapitel och vi får reda på lite av galningens bakgrund och det är en välkommen inblick. Att sedan Mancini väljer att knyta ihop säcken med i stort sett varenda nyckelkaraktär i de fem filmerna känns lite onödigt och hastat och när eftertexterna har rullat och ytterligare några minuters speltid återstår känner jag mig ganska mätt på historien om den onda dockan. Curse of Chucky bygger upp en bra stämning under filmens första timme och sedan är det pang på karamellen som vanligt under den återstående speltiden. Curse of Chucky passar bra in tillsammans med de första tre filmerna och den känns som en typisk åttiotalsskräckis och det uppskattar jag som fan. Däremot är Curse of Chucky långt ifrån ett mästerverk men den fungerar för stunden och fans av serien lär inte bli särskilt besvikna. Jag håller fortfarande den ursprungliga trilogin ganska högt och det är kul att se en sprillans ny Chucky-film igen men nu får det räcka och jag hoppas att Mancini en gång för alla låter Chucky vila i frid.

Warlock (1989)

Året är sextonhundranittioett och i en liten by i Boston står en ondskefull häxmästare anklagad för samröre med djävulen. Straffet är fastställt och häxmästaren döms till döden genom hängning för att sedan brännas över en korg med levande katter. Istället för att erkänna sitt brott, flyr ondskans redskap och förflyttar sig trehundra år fram i tiden till dagens (det vill säga nittonhundraåttioåtta) Los Angeles för att tjäna mörkrets krafter. Häxmästaren får i uppgift att samla ihop de tre delarna av djävulsbibeln Grand Grimoire, i vilken Guds bortglömda namn finns - ett namn som om det uttalas baklänges kan återkalla självaste skapelsen. Hack i hälarna har Satans sändebud häxjägaren Redferne och med hjälp av Kassandra, en ung kvinna som fått en förbannelse slängd på sig som gör att hon åldras i en rasande fart, tar de tillsammans upp jakten på den ondskefulla häxmästaren.

”Next time there won't be any spells, no hexes, no potions. Next time, he's gonna kill me.”

Warlock är en blast from the past. Det är en av mina favoritfilmer från åttiotalet och jag har sett den och dess uppföljare fler gånger än jag kan räkna genom åren. Nu var det länge sedan jag såg någon av dem så jag passade på att beställa dem båda när wowhd hade en 15% rea på allt i butiken. Efter det att manusförfattaren och regissören David Twohy klottrat ner historien till den underhållande monsterrullen Critters 2 var det dags för satanistäventyret Warlock. För regin står Steve Miner och han ligger bakom flera rullar som jag gillar skarpt. Förutom Friday the 13th Part 2 och Friday the 13th Part III har han levererat Halloween H20: 20 Years Later, monsterfilmen Lake Placid och den underskattade zombiestänkaren Day of the Dead och de är alla underhållande filmer på sina egna vis.

”You tellin' me you're a witch? You ain't no witch! Witches are girls!”

Julian Sands som spelar häxmästaren är en skådespelare som jag alltid har tyckt mycket om och det märks att han har njuter i Warlock. Han är perfekt som det genomonda sändebudet och det är tack vare just Warlock som jag tittade på allt jag kunde komma över med skådespelaren de nästkommande åren. Än idag så höjer jag ögonbrynen när han medverkar i en ny film. Warlock är lite av en mix mellan åttiotalsklassikerna The Terminator och Highlander. Historien är till en början nästan identisk med Cameron’s rulle fast tvärtom, här färdas de två representanterna av gott och ont fram i tiden istället för bakåt. Warlock är ett skräckfyllt äventyr som inte är det minsta skrämmande men otroligt underhållande. Jag gillar de ibland taffliga specialeffekterna och de uppenbara kulisserna bakom kyrkogården i slutsekvensen. Det är charmigt och effekter av detta slag tilltalar mig något oerhört. Jerry Goldsmith’s dramatiska musik passar filmen perfekt och ibland blir den så öronbedövande att jag var tvungen att sänka ljudet markant för att inte väcka min sovande sambo. Kulturkrockarna som bidrar till filmens ibland komiska inslag är ibland kul, ibland fjantiga men humorn blir aldrig påfrestande. Warlock är gjord med glimten i ögat och filmen håller än idag. Jag ser spänt fram mot att återbesöka uppföljaren och jag längtar tills den ska trilla ner i min brevlåda. Jag kommer definitivt att se Warlock flera gånger i framtiden.

The Awakening (2011)

Mellan åren nittonhundrafjorton och nittonhundraarton skördades miljontals liv av krig och influensa. Sörjande föräldrar fann i eftersviterna tröst hos medium som sa sig kunna förmedla meddelanden från andra sidan och låta dem se sina döda barn ännu en gång för en blygsam summa pengar. Den framgångsrika författaren och avslöjaren av paranormala bedrägerier, Florence Cathcart, blir kontaktad av historieläraren Robert Mallory för att undersöka de eventuella spökerierna på pojkinternatet Rookford i Cumbria efter det att en pojke blivit mördad tre veckor tidigare. Motvillig och skeptisk åker Florence dit och finner en skola full av vettskrämda ynglingar som påstår att de har sett spöket av en pojke som blivit mördad flera år tidigare i samhället. Det dröjer inte länge förrän hon finner missdådaren men Florence inser snart att någonting annat, långt mer skrämmande dröjer sig kvar på internatet.

”These boys aren’t worried about bumps in the night. They are frightened to death.”

Brittiska The Awakening är en film jag hört talas om en längre tid och äntligen tog jag mig tid att se vad den hade att erbjuda. Jag hade förväntat mig en renodlad spökis men det är mer ett övernaturligt drama om sorg än en fullfjädrad skräckfilm. Elementen finns där men det är så mycket mer än en skapelse fylld av tröttsamma klichéer. Tv-regissören Nick Murphy levererar en imponerade långfilmsdebut som inte faller i genrens alla förrädiska fällor. The Awakening ser fantastisk ut. De mäktiga och spöklika miljöerna som alla går i höstens dystra färger är otroligt atmosfärsfyllda och filmens foto är magnifikt. Det stora internatets dunkla utsmyckning med våldsamma konstverk och mörka gömmor kontribuerar till den melankoliska stämningen. Skådespeleriet är väldigt bra rakt igenom och det är kul att se Dominic West från HBO’s The Wire igen. Historien levererar starka och trovärdiga personporträtt och undviker att ge publiken en tröttsam avslutning på den oförutsägbara historien.

”I don’t think there is a place on earth where people understand loneliness better than here.”

The Awakening rör sig långsamt framåt och målar upp en suggestiv mardröm som inte hör till vardagen i dagens filmer. Vissa scener är otroligt effektiva och sekvensen med dockhuset nuddar vid mästerligt. Brittiska spökfilmer har en tendens att lägga mer krut på atmosfär än på fräcka och våldsamma specialeffekter och The Awakening är inget undantag. Stundtals känns The Awakening inspirerad av spanska spökfilmer där Guillermo del Toro har haft ett finger med i spelet men istället för att sno rakt av från filmer som The Devil’s Backbone (vilken jag tycker är lite överskattad) och The Orphanage lyckas The Awakening att stå på egna ben och sålla sig till skaran över de bättre bidragen till genren från de senaste tjugo åren. Filmen kommer inte att tilltala alla och många kommer säkert att tycka att det händer på tok för lite men jag är inte en av dem. Jag tycker att The Awakening är en av de bättre spökfilmer som har gjorts på väldigt länge och även fast den inte tillhör mina favoriter är den väl värd att kolla upp.

The Invisible Man (1933)

En mystisk främling dyker upp mitt i ett snöoväder på krogen The Lions Head i den lilla byn Iping i England. Främlingen visar sig vara Griffin, en vetenskapsman som har pysslat med ett hemligt experiment som gjort honom osynlig. Den osynliga mannen låser in sig i ett rum på krogens övervåning för att försöka hitta ett sätt att omvända experimentet men det är förgäves. Efter ett våldsamt utbrott som resulterar i att en polisman avlider har den osynliga mannen snart polisen och de arga byborna efter sig. Griffins experiment gjorde honom inte bara osynlig utan skvatt galen och hans okontrollerbara ursinne hotar alla som kommer i hans väg.

”Power, I said! Power to walk into the gold vaults of the nations, into the secrets of kings, into the Holy of Holies; power to make multitudes run squealing in terror at the touch of my little invisible finger. Even the moon's frightened of me, frightened to death!”

Jag har aldrig sett The Invisible Man tidigare trots att jag har haft dvdn i min samling i snart tio år. Jag har sett Carpenter och Verhoeven’s tagning på berättelsen flera gånger och de båda filmerna har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Varför det aldrig har blivit av att jag sett originalet tidigare har jag inget bra svar på men nu var det äntligen dags att få ta del av den fantastiska historien.

”I had to teach them a lesson.”

Regissören James Whale är mest känd för sina båda filmer om doktor Frankensteins monster och mellan de båda filmerna hann han regissera bland annat The Invisible Man. Filmen bygger på en berättelse av H.G. Wells och även fast det är en gammal historia och film känns resultatet förvånansvärt modernt och engagerande. Det brakar igång med buller och bång. Ackompanjerat av pampig musik inleds historien med en rivstart för att sedan aldrig stanna upp. Specialeffekterna är otroligt imponerande och håller än idag. Det måste ha känts som om svartkonst utspelade sig framför biobesökarnas ögon när filmen hade premiär för åttio år sedan och jag kan bara tänka mig hur hänförda de måste ha blivit av trollerierna. Historien berättas i ett raskt tempo och The Invisible Man är en perfekt matinéfilm att se om och om igen. Dialogen är stenhård och för att vara åttio år gammal är filmen överraskande brutal i sitt utförande. Det blir aldrig grafiskt men filmen blundar inte för brutaliteterna den osynliga mannen utför under sin rasande framfart. Finalen som utspelar sig under samma väderlek som inledningen är superb, om än något kort och det var länge sedan jag var med om att en films speltid rann iväg så fort. James Whale må vara mest känd för Frankenstein och The Bride of Frankenstein men jag föredrar ändå The Invisible Man och det är en av mina absoluta favoriter bland de tidiga produktionerna av Universals kusliga filmer. The Invisible Man är en alldeles fantastisk film och en tidlös klassiker.

Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)

I samband med att den nya tagningen av Friday the 13th hade premiär på biograferna 2009 släpptes dokumentärfilmen His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th. Jag köpte den när jag var i USA och i dubbeldvdn låg en fribiljett till Marcus Nispel’s film om den machetesvingande mördaren med hockeymask. Det var med stor spännig jag satte mig ner i biofåtöljen för att ta del av ett helt nytt bidrag till serien. Många tyckte inte alls om filmen som kan ses både som en nyinspelning och en helt ny tagning på franchisen men jag blev positivt överraskad, trots att den hade sina brister. Tillsammans med Nispel’s The Texas Chainsaw Massacre tycker jag att Friday the 13th är ett av de mest lyckade exemplen på den nya vågen av remakes av klassiska skräckfilmer. His Name Was Jason var en kul dokumentär som tyvärr inte tillförde många nyheter till den entusiastiska Friday the 13th publiken men fyra år senare kom den mest imponerande dokumentärfilmen (som bygger på boken med samma namn) om en skräckfilmsserie någonsin – Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th.

Crystal Lake Memories är en mastig historia som har en speltid på närmare sju timmar. I kronologisk ordning tas filmerna (och tv-serien) upp och vi blir serverade intervjuer av oändligt många av alla de ansikten som har varit inblandade bakom och framför kameran. Det är en förbannat underhållande och informativ dokumentär och även fast det på pappret kan kännas som om de sju timmarna är i längsta laget upplevs den inte det minsta mastig utan det är välspenderade timmar i tv-soffan. Mycket av det som tas upp känner Friday the 13th älskaren såklart redan till men det var ändå en hel del information som jag aldrig tidigare tagit del av. Jag hade t.ex. inte en aning om att den sjunde delen fick smeknamnet Frigay the 13th då många av skådespelarna var öppet homosexuella och även fast jag visste att den femte delen (vilken jag gillar skarpt) inte tillhör favoriterna trodde jag aldrig att alla inblandade ogillade den så pass mycket, med undantag för regissören som verkade vara nöjd med resultatet.

Friday the 13th filmerna skapades för struntsummor och drog in multum varenda gång de gick upp på biograferna och det är inte särskilt svårt att förstå. Serien blandar friskt våldsamheter, sex och ond bråd död med ett strålande resultat. Även fast det kanske finns bättre exempel på slasherfilmgenren där ute är det svårt att bortse från det enorma inflytande Friday the 13th har haft på den oändliga drösen filmer som följde. Friday the 13th och dess uppföljare är de filmer jag har sett flest gånger genom åren och än idag ser jag några stycken ur serien för femte eller tionde gången varje gång datumet är inringat i kalendern. Utan Jason Voorhees så skulle inte mitt filmintresse vara vad det är idag. Michael Myers och Freddy Krueger i all ära men ingen av dem kommer ens i närheten av Jason’s storhet. Det är en grym skapelse som innehåller allt som fick mig att börja tycka om skräckfilm. Jag älskar allt som hör filmserien till, lika mycket nu som då. Det har länge cirkulerat rykten om att det ska finnas längre och mer kompletta versioner av filmerna och i Crystal Lake Memories får vi se några av dessa exempel. Bortklippta sekvenser eller förlängda och mer blodiga mord visas upp i mindre bra kvalité och som ett fan av serien känns detta fullständigt magiskt att äntligen få ta del av. De är inte särskilt många men i detta fall får man vara glad för det lilla. Filmserien har alltid haft ett problem med censurens elaka sax och de flesta filmerna i serien, med undantag från den första och de fyra senaste, har fått lida tack vare de ondskefulla människorna på MPAA. Filmen som blev mest drabbad är Friday the 13th Part VII: The New Blood där i stort sett vartenda mord blev ordentligt nedklippt eller återinspelat i en tamare variant. Dessutom hade regissören Buechler oturen att behöva trilskas med en verkställande producent som hatade skräckfilm och gjorde allt i sin makt att förstöra Buechler’s vision. Regissören säger själv att ”the rating board raped my movie” och tillsammans med historierna kring Friday the 13th: A New Beginning är det sjunde kapitlet i dokumentären det mest intressanta. Ibland kan det bli lite för mycket självglorifiering från de intervjuade skådespelarna men i det stora hela är Crystal Lake Memories en alldeles fantastisk upplevelse.

Jag kan sitta och ordbajsa mig igenom flera sidor med mina synpunkter och upplevelser från dokumentären men har du läst såhär långt känner du nog redan att det är hög tid att inkludera Crystal Lake Memories i din filmsamling. Vi har alla våra egna minnen från filmserien och det känns lite som om man sitter i ett diskussionsrum med likasinnade under speltiden och jag kände mig som ett barn på julafton som fått en present som slår alla de andra barnens julklappar på fingrarna. Jag såg hela dokumentären i ett sträck i helgen och pausade endast för toalettbesök och hämtande av snask och skräpmat. Jag blev som uppslukad och även fast jag till en början tyckte att de 265 kronorna var lite i det dyraste laget kan jag såhär i efterhand intyga om att det var väl spenderade pengar. Dessutom så hann jag inhandla mitt exemplar innan september månad tog slut och fick därmed en exklusiv bonusdisk med ytterligare fyra timmars extramaterial. Jag har inte hunnit ta del av det än men någon gång under veckan hoppas jag på att se vad det har att erbjuda, jag återkommer på min Facebooksida med vad jag tyckte och tänkte! Jag rekommenderar såklart Crystal Lake Memories varmt och den är ett måste i filmhyllan!

Bug (1975)

En jordbävning drabbar en liten stad i Kalifornien och befolkningen irrar runt i eftersviterna av katastrofen för att finna sina nära och kära. Plötsligt bryter bränder ut i utkanten av staden och det visar sig att jordskalvet väckt någonting till liv. Argsinta kackerlacksliknande småkryp som får namnet Firebugs krälar upp från sprickorna i marken. Insekterna är blinda men livsfarliga. De har förmågan att kunna starta bränder och verkar vara stört omöjliga att ta livet av. Hoppet om att förhindra att hela staden sätts i brand ligger i händerna hos professor James Parmiter som är expert på småkryp men när hans fru omkommer låter han sorgen ta över. James isolerar sig i en stuga i utkanten av staden, odlar skägg och är fast besluten att skapa en ny art av krypen. Resultatet blir förödande.

”But their legs are designed for running. You know, they should go like lightning but they can hardly walk. What puzzles me is how they get from one place to another to start the fires. They can’t fly. It’s goddamn strange.”

Småkrypsfilmen Bug som fick den fräcka titeln Det Får Inte Vara Sant i Sverige blev den kultförklarade regissören, skådespelaren, producenten och manusförfattaren William Castle’s sista film. Han stod som producent och manusförfattare och historien bygger på boken The Hephaestus Plague av Thomas Page. Regissören är Jeannot Szwarc som tre år senare regisserade uppföljaren till Steven Spielberg's dundersuccé Jaws. Castle som var känd för att skrämma biopubliken lite extra under sina föreställningar ville denna gång installera borstar vid biofåtöljerna som skulle stryka publiken under de mer skrämmande scenerna men tyvärr blev det aldrig så.

”I’ve gone too far.”

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för filmer från sjuttiotalet som involverar argsinta djur i alla dess former och storlekar och när de dessutom utspelar sig i dammiga ökenlandskap är det ännu bättre. Jag har gudskelov fortfarande en del titlar kvar att bocka av och det känns skönt, de görs helt enkelt inte på detta viset längre. Bug är en sådan film och den återsläpptes nyligen av Paramount i samma utgåva som de släppte för snart tio år sedan så jag passade på att beställa ett exemplar. Bug berättar en helt fantastisk historia, jag menar hur kan det vara möjligt att det finns människor där ute som inte tilltalas av en film där insekter sätter fyr på sig själva och sin omgivning, färdas i avgasrör och livnär sig på aska. Bug är en otroligt underhållande rulle i sann PG anda med sparsamt äckelpäckel men med en dyster och hopplös stämning rakt igenom. Det är en cool historia med uppfinningsrika attacksekvenser och en lite otippad vändning halvvägs in i filmen. Till en början följer Bug mallarna i både sin historia och karaktärer men sedan tar filmen en mörkare inriktning och den är väl lite av en smaksak. Jag gillade den skarpt och hela slutspurten är briljant. Det sköna och sparsamma elektroniska soundtracket är passande och karaktären James Parmiters sönderfall är trovärdigt utfört av skådespelaren Bradford Dillman. Filmens tagline beskriver Bug klockrent: ”They Look Like Rocks...Possess A High Intelligence...Have No Eyes...And Eat Ashes...They Travel In Your Car Exhaust...They Make Fire...They Kill.” Det kunde lätt ha blivit fjantigt men istället lyckas filmmakarna skapa en tät naturen-slår-tillbaka historia som inte liknar de flesta av sina kollegor. Bug är en film som bör tilltala alla som gillar liknande filmer från årtiondet som t.ex. den lysande Kingdom of the Spiders. Så vad väntar ni på? Surfa in på närmaste internetbutik och beställ ett exemplar!