Sleepwalker (2000)

Allt är frid och fröjd hemma hos familjen Hansson och de gör sig redo för att flytta till deras nya drömvilla, men allt förändras under en natt. När pappa Ulrik sköljer ner ett gäng sömntabletter med ett glas vin och går till kojs händer det otänkbara. Ulrik vaknar nästa dag i sin säng som är indränkt i blod och familjen är borta. Hans minne är blankt och när Ulrik inser att han går i sömnen blir han osäker på om han själv är involverad i sin familjs försvinnande. Han tar hjälp av sin sprillans nya videokamera, ställer in den på nightshot och tejpar fast den på axeln för att se vad det är som han egentligen pysslar med nattetid…

”Tror ni att man kan begå en ond handling i sömnen?”

När Sleepwalker kom så tyckte jag att den var riktigt läbbig och dessutom hade jag en crush på Tuva Novotny efter att ha följt hennes äventyr i tv-såpan Skilda Världar. Jag tycker att Novotny är en bra skådespelerska men i Sleepwalker är hon ingen direkt tillgång. Hon är ganska vissen och spelar över, förutom under de mer intensiva partierna. Däremot är huvudpersonen Ralph Carlsson som spelar pappa Ulrik väldigt bra. Jag har alltid tyckt om honom som skådespelare just för att hans personporträtt oftast känns genuina och trovärdiga.

”Oftast rör det sig om rent mekaniska upprepningar av rutinsysslor, sånt som man gör i vaket tillstånd. Man går på toaletten, städar, sätter sig vid tvn. Det är endast i sällsynta fall det rör sig om mera extrema typer av aktiviteter.”

Sleepwalker känns som en film från åttiotalet och även fast dialogen och skådespeleriet ibland är lite taffligt så har långfilmsdebutanterna, manusförfattaren Johan Brännström och regissören Johannes Runeborg, lyckats skapa en tät och ett ofta riktigt spännande svenskt mordmysterium. Det görs inte överdrivet många skräckfilmer i Sverige så när de dyker upp är det bara att tacka och ta emot, även fast de sällan är några höjdare. Nu är inte Sleepwalker (som under inledningen visar ett kort klipp från den svenska splatterrullen Evil Ed) en renodlad skräckfilm utan mer en thriller med found footage och deckarinslag men resultatet blir för det mesta lyckat. Första timmen är riktigt spännande och det läggs ett snyggt pussel med en förvirrad man i centrum. Slutet irriterar säkert vissa men jag tyckte att det funkade, även fast det under eftertexterna blir lite väl övertydligt. Sleepwalker är inte särskilt läbbig men den har en skön stämning och jag tyckte att den var mycket bättre än vad jag befarade, min sambo tyckte precis tvärtom.

Bad Dreams (1988)

Under sjuttiotalet predikar sektledaren Harris om kärlek och uppoffringar till de troende medlemmarna i Unity Fields. Det slutar dock i allt annat än i kärlekens tecken när trettio personer tar livet av sig genom att dränka sig i bensin och tutta på. Mirakulöst undkommer en kvinna lågorna innan huset sprängs i bitar. Tretton år senare vaknar Cynthia upp på en psykiatrisk avdelning och sakta inleds hennes rehabilitering. Tillsammans med en terapigrupp bestående av borderlinepatienter hjälps hon att anpassa sig till det nya årtiondet men det blir svårt. Snart uppenbarar sig Harris för Cynthia och varje gång han dyker upp dör patienterna på avdelningen i vad som ser ut som självmord.

”There’s no shame, no sin, no guilt. It’s just the final break with the old world.”

Jag skulle nog aldrig ha brytt mig om Bad Dreams om det inte vore för att Shout! Factory släppte den tillsammans med Visiting Hours på dubbel-dvd. Nu är inte Bad Dreams ett mästerverk på något sätt men det är däremot en väldigt underhållande skräckfilm från det alltid lika underhållande åttiotalet.

”Don’t make me take another friend. Keep your promise lovechild. Join us.”

Bad Dreams är regissören Andrew Flemings debutfilm. Åtta år senare regisserade han en av mina ungdomsfavoriter The Craft (som jag i och för sig betvivlar är särskilt bra idag). Bad Dreams inleds imponerande och sedan håller filmen ett högt tempo under sin korta speltid på åttio minuter. Så fort Bad Dreams kommer på tal så nämns nästan alltid de många likheterna med A Nightmare on Elm Street 3 som kom året innan. Visst finns här likheter i terapigruppen (Jennifer ”Cynthia” Rubin spelade ju en liknande roll i den tredje delen om Freddy) och även här dyker en brännskadad mardrömsfigur upp men det är ändå två helt skilda filmer. Bad Dreams klarar av att stå på egna ben och tack vare Shout! Factory har den nu fått lite välförtjänt uppmärksamhet. Den tidstypiska musiken (som under inledningen ersätts av psykedelisk rockmusik) passar filmen utmärkt och hjälper till att leverera de många ”hoppa till” sekvenserna. Specialeffekterna är bra och blodet bokstavligen sprutar vid flera tillfällen. Däremot är de inte särskilt grafiska utan fokuserar mer på eftereffekterna av våldsdåden. Jennifer Rubin sköter sig bra i huvudrollen och den alltid lika pålitliga Richard Lynch är som klippt och skuren i rollen som den läbbiga sektledaren Harris. Det finns några jobbiga karaktärer som får lite för mycket speltid som t.ex. den otroligt irriterande Gilda och den flamsiga snuten Wasserman (så hette föresten min förra kolsyremaskin) men annars stöter vi på en hel del kända ansikten. Förutom Lynch dyker Harris Yulin (mannen jag alltid glömmer bort vad han heter) upp i rollen som doktorn som styr avdelningen, Bruce Abbott (Re-Animator och Bride of Re-Animator) spelar psykologen som betuttar sig i Cynthia och Dean Cameron (från tonårsfavoriten Ski School) spelar en av de intagna. Mot slutet blir vi serverade en vändning som faktiskt fungerar förvånansvärt bra och under eftertexterna får vi höra Guns N’ Roses Sweet Child o’ Mine – passande avslutning! Bad Dreams är ingen fantastisk film men den var mycket bättre än förväntat och det är ett perfekt humorbefriat tidsfördriv som jag gärna spenderar tid tillsammans med fler gånger i framtiden.

The Nanny (1965)

När familjen Fanes unga dotter avlider i en tragisk olycka sjunker mamman in i en djup depression och sonen Joey skickas till ett behandlingshem då han slutar äta och sova. När Joey fyller tio år kommer han hem igen till en familj som fortfarande sörjer. Pappan arbetar oavbrutet och mamman spenderar större delen av dygnet till sängs. Hushållet drivs av ett hembiträde som trots att hon tagit hand om familjen i tre generationer fortfarande kallas Nanny. Joey är övertygad om att hembiträdet vill honom illa och faller snart in i gamla mönster och makabra utspel.

”He must learn to behave like any normal child. If he won’t, he must be punished.”

The Nanny är en av många filmer som jag har velat se genom åren fast det har aldrig blivit av. Den ingår i den fantastiska filmboxen där tjugoen av Hammers filmer är samlade och det är den andra filmen som jag nu har haft nöjet att ha fått ta del av. The Nanny varken känns eller ser ut som en typisk skapelse av filmbolaget. Det är ett kammarspel som nästan uteslutande utspelar sig inom husets väggar och när en film består av ett sådant limiterat utrymme krävs det en bra historia och duktiga skådespelare för att ro det iland. The Nanny lyckas alldeles utmärkt. Skådespelarna är ruskigt bra men det är Bette Davis och William Dix som sticker ut mest. Davis kusliga utseende med sina stora ögon och breda ögonbryn passar hennes karaktär perfekt och Dix imponerar stort som unga Joey. Dix var här jämngammal med sin karaktär och utan att överdriva så tycker jag personligen att det är ett av de bästa personporträtt som en pojke i hans ålder har presterat någonsin. Personkemin mellan de inblandade är filmens största tillgång, utan den skulle resultatet inte ha blivit lika fulländat. Historien i sig är även den förstaklassig och skulle lätt ha kunnat mynna ut i ett haveri av klichéer. Istället håller den tittaren ovetande om vad det är som egentligen håller på att ske och det förflutna får vi portionsvis serverade i form av tillbakablickar som inte berättar för mycket åt gången och som inte idiotförklarar tittaren genom att vara övertydliga.

”What happens if you die tonight?”

The Nanny var Hammers sista svartvita film men trots avsaknaden av de färgstarka miljöerna är The Nanny en av bolagets bästa skapelser. Den börjar som ett känsloladdat drama men förvandlas snart till en spännande och kuslig psykologisk thriller där allt inte riktigt är som man trott när det hela är över. Slutet är utomordentligt iscensatt och de kringliggande omständigheterna känns inte det minsta överdrivna eller schablonartade. The Nanny är en mörk och fascinerande historia som har allt en bra thriller ska ha. The Nanny är ett guldkorn som jag inte visste någonting om i förväg och inte hade några som helst förväntningar på men som levererade på alla plan.

The Body Snatcher (1945)

Vi förflyttar oss bakåt i tiden till artonhundratrettioett. Doktor MacFarlane undervisar sina medicinstuderande lärjungar i läkarkonst i staden Edinburgh. När eleven Fettes inte längre har råd att plugga vidare erbjuder MacFarlane honom jobbet som hans personliga assistent. Bakom ridån gömmer sig mörka hemligheter. Chauffören Gray levererar nyligen avlidna kroppar från stadens kyrkogårdar till doktorn och hans elever för att de ska kunna studera den medicinska läran närmare. Snart har Fettes övergivet sina ideal och när han till varje pris tänker hålla ett löfte han givit en förlamad ung flicka får det oanade konsekvenser.

”It is through error man tries and rises. It is through tragedy he learns. All the roads of learning begin in darkness and go into the light.”

Med jämna mellanrum så går jag igenom filmerna i min ”Val Lewton Horror Collection” dvd-box. Valet föll denna gång på The Body Snatcher. Filmen är producerad av Lewton och för regin står mannen bakom tidernas bästa spökfilm – The Haunting. Precis som de andra filmerna i boxen så är The Body Snatcher en otroligt stämningsfull skapelse. Den markerade Boris Karloff och Bela Lugosis sista framträdandet tillsammans på den vida duken och Karloff briljerar i varje scen han är med i. Trots sin titel så är The Body Snatcher ingen gammal b-skräckis utan en kvalitativ mörk thriller som spelar på den sköra gränsen mellan rätt och fel. Det handlar om moral, uppoffringar och viljan till att förändra – till vilket pris som helst. Även fast Karloff är lysande i rollen som dödgrävaren Gray är han inte ensam om att levererar toppenporträtt. Dialogen är mycket bra och filmen lyckas med att förmedla en sorgsen och vemodig historia som ändå känns hoppfull och i allt sitt mörker gömmer sig även ljus. Den sjungande kvinnans roll i historien går som en röd tråd genom filmen och även fast hennes rollfigur inte är framträdande är den central för hela historien. The Body Snatcher är en fantastisk film och nu ser jag spänt fram mot att se Lewtons resterande bidrag till rysargenren.

The Dyatlov Pass Incident (2013)

I februari nittonhundrafemtionio försvann nio erfarna vandrare i Uralbergens vildmarker. Två veckor senare hittades de döda. Ingen har kunnat förklara vad det var som egentligen hände och spekulationerna är många. Fem studenter på Oregons universitet ger sig iväg till Ryssland för att göra en dokumentärfilm kring händelserna. De följer i samma fotspår som de nio vandrarna gjorde för mer än femtio år sedan och två veckor senare hittas studenternas videokamera…

”I opened the door and the darkness swallowed me, just like in my dream.”

Det var länge sedan jag såg en bra film av den finska regissören Renny Harlin. Den senaste jag såg var The Covenant och den var inte mycket att hurra för. Nu ger sig regissören i kast med found footage genren och resultatet blir väl inte helt lyckat. The Dyatlov Pass Incident (eller Devil’s Pass som är den alternativa titeln) inspireras av sanna händelser och det är synd att Harlin inte valde att göra en film om det istället, då de få skrönorna kring händelserna och bevismaterialet som vi får ta del av är riktigt effektfulla. Nu går all fokus åt de fem ynglingarna som ska dokumentera sitt eget sökande efter sanningen och det är inte lika intressant.

”We never gonna get out of here.”

Vi har sett samma upplägg flera gånger tidigare men det är ändå ett tema som ständigt lockar mig. Vi får stifta bekantskap med fem entusiastiska ynglingar. Holly King som studerar psykologi, filmstudenten Jensen Day, ljudteknikern Denise Evers och de båda guiderna Andy Thatcher och JP Hauser. Det är en skara alldagliga men ganska anonyma figurer som man för en gångs skull inte önskar livet ur. De agerar precis så som man är van vid och det är tyvärr inte mycket nytt som The Dyatlov Pass Incident har att erbjuda genren. Resan börjar stillsamt och de stöter på både hjälp- och stjälpsamma invånare innan de når sin slutdestination. Det spekuleras kring utomjordningar, snömannen, naturfenomen och konspirationer inom Rysslands regering innan det hörs otäcka ljud och mystiska fotavtryck dyker upp i snön kring deras läger. Efter detta så kommer det en vändning i historien som jag inte var helt tillfredställd med men det är ju förstås en smaksak. Däremot ser The Dyatlov Pass Incident väldigt bra ut och Harlin har lyckats fånga de fantastiska miljöerna med dess iskalla omgivningar och snötäckta landskap. Det ser dock lite för snyggt ut för att passa riktigt i en film som denna och det känns aldrig som om vi tar del av något hittat filmmaterial även fast en och annan störning i inspelningarna uppstår. Precis som sina kollegor så händer det inte särskilt mycket under filmens första timme men trots detta så är det den delen som jag uppskattar mest och framför allt den livsfarliga lavinen är skickligt utförd. The Dyatlov Pass Incident är emellertid aldrig tråkig men det blir aldrig otäckt och även fast det inte är ett av de sämsta bidragen till genren är det inte heller ett av de bästa. Jag är dock nyfiken på att veta mer kring de verkliga händelserna som utspelade sig i Uralbergen nittonhundrafemtionio - de är riktigt skrämmande!

Requiem for a Vampire (1971)

Två clowner och en man flyr från rättvisan och under en vild biljakt blir mannen skjuten. Bakom sminket döljer sig två unga vackra kvinnor som eldar upp bilen och den skottskadade mannen och beger sig iväg mot säkrare omgivningar. De strövar runt på landsbygden, förför en kioskgubbe och tar en tupplur på en kyrkogård som slutar med att den ena kvinnan nästan blir levande begravd innan de hittar ett gammalt slott som är omgivet av fladdermöss. Utmattade tar de av sig kläderna och älskar med varandra men blir avbrutna när de hör tonerna av orgelmusik. De beger sig mot ljudet och finner sig snart fångna i ett näste för vampyrer.

”Alla stigar leder till tornet. Vi är fångade.”

Jag älskar Jean Rollins filmer! De är otroligt snygga och lämnar mig alltid lika hänförd. Hans filmer kunde lätt ha blivit pretentiös konstnärlig dynga men istället förvandlar han allt han rör vid till vackra, erotiska skapelser som dryper av atmosfär. Requiem for a Vampire är inget undantag, den innehåller allt som kännetecknar Rollin. Vackra förföriska och ofta nakna kvinnor, en övergiven landsbygd, vildvuxna kyrkogårdar, gamla ruiner med dödskallar utplacerade lite varstans och kanske det han är mest känd för – vampyrer.

”Älska med mig innan du går in i tornet. Jag vill älska med dig för första och sista gången, innan det skymmer.”

Requiem for a Vampire har inte en lika luddig historia som många av Rollins andra filmer, även fast den inte ger sig helt tillkänna förrän under den sista halvtimmen. Filmens första halva är väldigt sparsam med dialog och allt rör sig långsamt framåt och det händer egentligen inte särskilt mycket under filmens gång men ändå håller den mig trollbunden. Allt är otroligt vackert och den sköna musiken som pendlar mellan klassiskt och flummig progg är i perfekt harmoni. Ljussättningen och färgskalorna är utsökta och under den långa men otroligt snygga sekvensen i källaren där motbjudande män förlustar sig på fastkedjade nakna kvinnor är Rollin i sitt esse. Requiem for a Vampire är precis min typ av vampyrfilm, det är långt från vad vi är vana vid idag och det faller förmodligen inte dagens generation i smaken. Jag har sagt det många gånger tidigare men jag säger det igen – Jean Rollins filmer är poesi för ögonen. Även fast den inte tillhör mina favoriter så är Requiem for a Vampire en behagligt erotisk saga för vuxna och är ett måste i filmsamlingen.

The X Files: I Want to Believe (2008)

Scully jobbar som läkare och försöker hitta ett botemedel mot en elakartad hjärnsjukdom och Mulder har odlat skägg och gömmer sig ute i en stuga på vischan och samlar tidningsutklipp när FBI kontaktar dem för att för att få ta del av Mulders expertis. Byrån är redo att släppa alla anklagelser mot Mulder om han hjälper dem med att försöka lokalisera en försvunnen FBI-agent. En synsk pedofildömd präst hävdar att FBI-agenten fortfarande är vid liv och när han leder utredarna till en massgrav av kroppsdelar som är begravda i isen och ytterligare en kvinna blir bortrövad är Mulder redo att tro igen. Mulder rakar av sig skägget och kastar sig huvudstupa in i en värld fylld av mörker…

”Let’s just say I want to believe.”

När The X Files: I Want to Believe kom hade det gått tio år sedan den förra filmen Fight the Future gick upp på biograferna och sex år sedan den kultförklarade serien sände sitt sista avsnitt. Jag såg I Want to Believe på den vita duken när den hade premiär men det är inte mycket jag kommer ihåg från den mer än att jag gillade den och jag har inte sett den sedan dess. I Want to Believe verkar ha fått överlag ganska dålig kritik av de fanatiska The X Files fansen och det är inte särskilt svårt att förstå då I Want to Believe inte känns särkilt Arkiv Xig. Men trots sina många brister är det ändå en underhållande rulle.

”I can’t look into the darkness with you anymore, Mulder. I cannot stand what it does to you or to me.”

I Want to Believe är inte sprängfylld av klassiska karaktärer från tv-serien, vilket egentligen inte är konstigt då många av dem trillade av pinnen längs seriens gång. Vad jag däremot inte riktigt kan förstå är varför Chris Carter (som själv sitter i regissörsstolen) inte valde att ta med John Doggett eller Monica Reyes i filmen. Istället får den kassa rapparen Xzibit (som faktiskt sköter sig bättre än väntat) agera skeptiker, samtidigt som den sympatiska Amanda Peet spelar en Reyes-liknande karaktär som FBI-agenten Dakota Whitney som ber om Mulders hjälp. De enda som dyker upp från serien är huvudkaraktärerna Mulder och Scully samt Skinner under den sista halvtimmen. Historien i sig gillar jag och även fast de paranormala företeelserna inte är särskilt många lyckas I Want to Believe leverera en mörk thriller med klassiska skräckelement mot slutet. Filmens största problem är dock Mulder och Scullys privata relation. De gnabbas och verkar inte trivas särskilt bra ihop längre och Scully framställs mest som en surpuppa som är trött på Mulders sökande efter sanningen. Sidohistorien där Scully frenetiskt försöker att finna ett botemedel till en döende pojke, samtidigt som hennes religiösa arbetsgivare motarbetar henne är ganska trist och får ta alldeles för mycket fokus. I Want to Believe är David Duchovnys film och han är dess största tillgång. Även fast klichéerna haglar och ett lamt humoristiskt inslag som involverar den före detta presidenten Bush så lyckas ändå I Want to Believe med att hålla mig underhållen. Det kunde ha varit mycket bättre men det är ändå ett kärt återseende och jag skulle definitivt inte ha någonting emot att stöta på de båda agenterna igen.

The X Files: Season 1-9 (1993-2002)

The truth is out there. Under nästan tio år undersökte FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully (med lite hjälp från John Doggett och Monica Reyes under de sista två säsongerna) paranormala fenomen och tv-tittarna runtom i världen satt som trollbundna. Chris Carter skapade tv-historia nittonhundranittiotre med The X Files (eller Arkiv X som vi kallade serien för här hemma i Sverige) och även fast serien inte var först med att behandla det oförklarliga finns det nog ingen serie i samma kategori som har haft sådan genomslagskraft. Under nittiotalet pratade alla om konspirationsteorier inom regeringen och om de små gröna männen som landade i sitt rymdskepp i Roswell nittonhundrafyrtiosju. Jag var, som alla andra i min ålder, besatt av serien när den kom och jag minns än idag när jag för första gången satte mig tillsammans med min storebror och far i soffan för att se vad ståhejet handlade om. The X Files var den första tv-serie som jag blev helfrälst i och under de kommande åren så var utomjordingar det enda som snurrade i huvudet på mig. Jag spelade in avsnitten på vhs-kassetter varje vecka, köpte t-shirts och planscher med Mulder och Scully prydde mina väggar i tonårsrummet. Jag har sett serien vid flera tillfällen sedan dess men nu när jag äntligen fick tummen ur och köpte den kompletta dvd-boxen insåg jag att jag faktiskt aldrig har sett hela serien tidigare. När jag under de senaste månaderna gått igenom de 201 avsnitten samt de båda biofilmerna så märkte jag att det var flera episoder som jag såg för första gången, ibland hela säsonger. Säsong sex och nio har jag inte ett enda minne av att jag tagit del av tidigare.

”I have never met anyone so passionate and dedicated to a belief as you. It’s so intense that sometimes it’s blinding. But there are others who are watching you, who know what I know, and, whereas I can respect and admire your passion, they will use it against you. Mulder, the truth is out there. But so are lies.”

The X Files är inte en helgjuten serie. Den är flera säsonger för lång och skulle ha tjänat på att kortats ner med åtminstone två säsonger. Det finns många avsnitt som helt skulle ha kunnat skippas men när jag läser folks uppfattning av vissa av de delar som jag ibland till och med avskyr inser jag att alla Arkiv X fans tänker olika. Många gillar de humoristiska och lättsamma bidragen som jag personligen hade stora svårigheter att ta mig igenom. Samtidigt så finns det tittare som tycker att de mer bloddrypande monsteravsnitten är kassa och det är de bidragen som jag känner mig mest dragen till och många av dem är avsnitt som jag kommer att se flera gånger igen i framtiden. En sak verkar dock de flesta vara överens om, att de så kallade mytharc-avsnitten som handlar om regeringens konspirationer kring utomjordisk existens tillhör höjdpunkterna. Det är blandningen av skräck, humor och science fiction som gör The X Files till en serie som tilltalar så många tittare. The X Files serverar allt man kan önska sig – monster, spöken, vampyrer, demoner, folkskrock, sekter, fan och hans moster och förstås utomjordingar. Den röda tråden som går genom serien där vi får följa Mulder och Scully i deras sökande efter sanningen pausas vid jämna mellanrum för ett veckans monster avsnitt. Till en början är de båda agenterna sina raka motsatser men någonstans längs vägen blir de oskiljaktiga. Skeptikern Scully transformeras sakta till en allt mer öppen person, samtidigt som Mulder stundtals förlorar sin tro. De första fem säsongerna spelades in i det dystra och regniga Vancouver och hjälpte till med att skapa den mörka stämning som helt förändrades när inspelningarna istället förflyttades till soliga Los Angeles. Chris Carter ville att den femte säsongen skulle bli den sista och att det sedan istället skulle komma sporadiska långfilmer som förde historien vidare. Det ville dock inte filmbolaget som hade håvat hem jackpotten utan istället fortsatte serien i fyra säsonger till. Efter den femte säsongen blir allt sämre, absolut inte dåligt (många av de avsnitt som följer tillhör mina favoriter) men den blev aldrig den samma igen. När den sjunde säsongen var slut hade David Duchovny tröttnat och ville istället satsa mer på sin filmkarriär men han svek inte serien för det. Även fast The X Files fick en ny agent, John Dogget, som tog hans plats medverkade han i några avsnitt under de sista två säsongerna. När Robert Patrick kom in i bilden och tog över rollen som skeptiker, samtidigt som Scully ändrat sin syn på det paranormala, blev förstås många oroliga och tyckte att serien kanske helt borde läggas ned men istället så fick serien tillbaka sin lite mer allvarliga ton igen.

Robert Patrick lyckas alldeles utmärkt med att axla manteln från Duchovny. Jag gillar honom skarpt som skådespelare och hans karaktär Doggett kom som ett brev på posten till serien som vid denna tidpunkt behövde någonting nytt. Jag älskar de konspirationsfyllda avsnitten om alieninvasioner och utomjordiska prisjägare där ärkesvinen Alex Krycek och Cancermannen satte käppar i hjulet och Mulder desperat sökte hjälp hos flummarna The Lone Gunmen eller hos de informationsläckande skumfigurerna Deep Throat och Mr. X genom att sätta ett tejpat x på fönsterglaset. När mytharc-avsnitten under de sista säsongerna blev allt mer utflippade och när de började handla om supersoldater så slutade jag dock att bry mig. Det var här Doggett kom in i bilden och tillsammans med satanistexperten Monica Reyes och en oinspirerad Scully blåste de ännu lite liv i den falnande glöden tills den slutligen helt slocknade och förvandlades till odödlig tv-historia. Jag ryser fortfarande av Mark Snows suggestiva inledningsmelodi.

Avslutningsvis tänkte jag rada upp de avsnitt från de nio säsongerna som jag tyckte mest om.

Säsong 1:

Ice (Ett av mina absoluta favoritavsnitt där Mulder och Scully åker till Alaska och får tampas med parasiter som legat begravda i isen sedan urminnes tider.)

Beyond the Sea (Brad Dourif är fenomenal i rollen som den dödsdömda fången som levererar budskap från Scullys döda far.)

Darkness Falls (Insekter i skogen tar livet av skogshuggare.)

Säsong 2:

Våldet trappas upp och det har lagts lite mer krut på specialeffekterna.

The Host (Mutation i avloppen skördar offer i en rasande fart – Coolt monster.)

Duane Barry / Ascension (Dubbelavsnitt där en före detta FBI-agent kidnappar Scully för att inte bli bortförd av utomjordingar igen.)

Firewalker (Levande organismer i en vulkan – lite samma sak som Ice, fast tvärtom.)

Die Hand Die Verletzt (Satanism på Crowley gymnasiet.)

F. Emasculata (Ett dödligt virus bryter ut på ett fängelse och två infekterade fångar lyckas fly.)

Anasazi (Spännande konspirationsraffel.)

Säsong 3:

Nu börjar konspirationer ta fart på allvar.

2Shy (fettsugande vampyr letar mulliga kvinnor på nätet och citerar italiensk poesi.)

Nisei / 731 (Dubbelavsnitt. Japanska läkare utför en obduktion på vad Mulder tror är en utomjording.)

War of the Coprophages (kackerlackor invaderar en småstad.)

Piper Maru / Apocrypha (Dubbelavsnittet där ett franskt bärgningsskepp hittar någonting i havet som lämnar dem med svåra radioaktiva strålningsskador. Första avsnitten som handlar om den svarta oljan, även kallad den svarta cancern.)

Quagmire (Sjöodjuret Big Blue skördar offer i sann monsterfilmsanda.)

Talitha Cumi (En äldre herre helar en skottskadad man på en restaurang och försvinner sedan spårlöst. Mulders mamma får en hjärtinfarkt efter ett möte med en viss cigarettrökande man.)

Säsong 4:

Herrenvolk (Tar vid där det sista avsnittet i den tredje säsongen slutade.)

Home (Inavlad familj levererar rysligheter i ett av seriens mest omdiskuterade avsnitt.)

The Field Where I Died (Agenterna utreder en religiös sekt och Mulder ser sitt förflutna – fascinerande avsnitt som skiljer sig från de andra.)

Sanguinarium (Blodigt och slafsigt när plastikkirurger ballar ut efter häxerier.)

Tunguska / Terma (Mer om den svarta oljan – Ett av de absolut bästa dubbelavsnitten i serien.)

Paper Hearts (Mulder har anledning att tro att en pedofil med tolv liv på sitt samvete ligger bakom hans systers försvinnande.)

Gethsemane (Tro på lögnerna! Utomjording hittas i isen någonstans i Kanada.)

Säsong 5:

Unusual Suspects (Hur The Lone Gunmen slog sig samman och deras första möte med Mulder.)

Detour (Mulder och Scully stöter på ett Predator-liknande monster vid namn Mothman i skogen när de är på väg till en FBI konferens.)

Chinga (Stephen King står för storyn. Här kan ni läsa min recension av avsnittet.)

Bad Blood (Vampyrer och humor i en strålande kombination. Mulder och Scully berättar varsin version om vad det var som egentligen hände. Ett av de få humoristiska avsnitten som faktiskt fungerar.)

Patient X / The Red and the Black (Tillbaka i Tunguska och mer om den svarta oljan i ett spännande dubbelavsnitt.)

Travelers (Hur Arkiv X kom till. Självaste Darren ”Kolchak” McGavin gästspelar i säsongens bästa avsnitt.)

The Pine Bluff Variant (En dödlig smitta äter upp köttet på de drabbade – Mulder går undercover.)

Folie a Deux (Ett monster som tar mänsklig skepnad förvandlar människor till levande döda – superbt och läbbigt.)

The End (Strålande säsongsavslutning där en liten pojke verkar veta svaret på alla de frågor som Mulder har sökt i alla år. Scully blir sotis på Mulders gamla flamma.)

Säsong 6:

Mulder tappar tron på utomjordingar och Scully tar över den. Roller skiftas och en ny chef kommer in i bilden. Mulder och Scully stängs av från Arkiv X och två andra, mindre engagerade agenter tar över. Mindre fokus på utomjordningar och serien blir tramsigare och ibland parodi på sig själv. Den sjätte säsongen är den svagaste.

Drive (Mulder är fast i en framrusande bil med en man som bokstavligen exploderar om bilen stannar.)

S.R. 819 (Mulder och Scullys chef Skinner blir mystiskt sjuk.)

Two Fathers / One Son (Dubbelavsnitt. Bortförda Cassandra hittas i en vagn där läkare har blivit brända till döds. Mer om den svarta oljan och utomjordisk kolonisering.)

Agua Mala (Tentakelmonster spolas iland under en orkan i Florida. Darren McGavin gästspelar för andra och sista gången.)

Arcadia (Mulder och Scully går under täckmantel i den perfekta amerikanska småstadsidyllen där ett monster tar livet av de avvikande invånarna.)

Biogenesis (Säsongsavslutningen är ett toppenavsnitt. En mystisk artefakt hittas i Afrika och Mulder påverkas av det.)

Säsong 7:

Nu rycker serien upp sig igen.

The Sixth Extinction / The Sixth Extinction II: Amor Fati (Den sjunde säsongen drar igång med en rivstart när Scully försöker finna svaren till Mulders mystiska tillstånd och tror sig dessutom ha hittat nyckeln till alla svar.)

Millennium (Frank Black (Lance Henriksen spelar samma karaktär som i serien Millennium) hjälper agenterna när zombies är redo att ta över det nya millenniet.)

Orison (En mördare som Mulder och Scully satte bakom lås och bom är tillbaka.)

Signs & Wonders (Ondska vs godhet och en massa ormar.)

Sein und Zeit / Closure (Dubbelavsnitt. En liten flicka kidnappas och Mulder tar sig an fallet när han ser likheter med sin systers bortförande.)

X-Cops (Mulder och Scully jagar monster i bostadskvarter under inspelningen av reality tv-serien Cops.)

Theef (Voodoo med gästspel från den alltid lika underhållande Billy Drago.)

En Ami (Cancermannen har någonting att erbjuda Scully.)

Chimera (Mystiska dödsfall inträffar när korpar dyker upp.)

Brand X (Cigaretter är dåliga för hälsan.)

Requiem (Återvänder till där det hela började i avsnitt 1. Perfekt avslut och alla nyckelpersoner som kommit och gått i serien är med.)

Säsong 8:

Robert Patric glider in i serien som en frisk bris och man glömmer snabbt bort Mulder. Serien behövde en förändring och den lyckades förvånansvärt bra. Nu är det Scully som levererar de långsökta teorierna och Doggett får stå för de logiska slutsatserna. Agenten Monica Reyes som är specialist på sataniska ritualmord kommer in i bilden och även fast hon till en början är en ganska trist figur så växer hon mer och mer under de sista två säsongerna. Säsong åtta är en av de bästa och det känns som manusförfattarna fått en nytändning.

Within / Without (Dubbelavsnitt. Mulder är borta och FBI-agenten Doggett blir tilldelad fallet.)

Patience (Första Arkiv X fallet för Doggett involverar ett monster som är hälften människa, hälften fladdermus – ett av seriens absolut bästa monsteravsnitt.)

Roadrunners (Children of the Corn osande avsnitt som saknar barn men som innehåller en sekt och ett maskliknande monster som bor i ryggraden på sina värdar.)

Via Negativa (Blodigaste avsnittet i The X Files historia som hintar till A Nightmare on Elm Street. Riktigt bra bidrag!)

Medusa (Någonting som äter upp huden på folk gömmer sig i tunnelbanegångarna.)

This Is Not Happening / Deadalive (Dubbelavsnittet där Mulder kommer tillbaka.)

Essence / Existence (Dubbelavsnitt. Supersoldater jagar Scully och hennes ofödda barn.)

Säsong 9:

The X Files går på tomgång för det mesta under den nionde och sista säsongen och Scully får allt mindre fokus. Vinjetten är uppdaterad och ser fruktansvärd ut. Det finns emellertid några ljuspunkter.

4-D (Parallella världar gör det möjligt för en mördare att leva ut sina sjuka fantasier.)

Lord of the Flies (Flirtar med tv-serien Jackass men levererar samtidigt insektsskräck.)

Trust No 1 (Allt övervakas – He’s not a man, he’s a supersoldier!)

Hellbound (Medlemmar i terapigrupp för före detta förbrytare flås levande – Hellraiser vibbar.)

Jump the Shark (The Lone Gunmen riskerar livet när ett dödligt virus släpps lös.)

William (Någon bryter sig in på Arkiv X och stjäl Mulders filer. Duchovny regisserar men dyker inte själv upp framför kameran.)

Release (Doggett får ny information om hans sons mördare – Millennium vibbar.)

The Truth: Parts 1 & 2 (Seriens sista avsnitt får dubbel speltid. Avslutningen summerar de nio åren och ger några men inte alla svar på de många frågorna. De flesta nyckelfigurerna dyker upp.)

Children of the Corn V: Fields of Terror (1998)

En rödhårig pojkvasker blir nyfiken på en mystisk eld i majsfältet och i nästa stund knockas han av lågorna. Pojken vaknar upp med flammande ögon och samlar ihop stadens yngre medborgare för att rensa upp bland den äldre generationen. Samtidigt är ett gäng ungdomar på genomresa i samma regioner för att sprida deras väns aska när bilen kraschar ute på vischan. Ungdomarna missar den sista bussen och när deras bil fattar eld tvingas de spendera natten i ett hus ute på en åker. När de hittar två av deras vänner mördade ute på majsfältet schasar stadens sheriff bort dem från staden men barnen och han-som-går-mellan-raderna har andra planer för de nyanlända gästerna…

”That cornfield belongs to us.”

Då var det dags för den femte delen i den till synes oändliga filmserien om majsens barn. När Children of the Corn V: Fields of Terror kom ut på video så tyckte jag att det var den bästa delen i serien. Jag har inte sett den sedan dess men precis som barnen känner en dragning till han-som-går-mellan-raderna, känner jag en dragning till filmserien. Regissören Ethan Wiley inledde sin karriär med att skriva manuset till den idag kultförklarade skräckkomedin House. Året efter regidebuterade han med uppföljaren House II: The Second Story, vilken han även denna gång stod för manuset samt filmens historia. Det dröjde elva år innan han satte sig i regissörsstolen igen och resultatet blev den femte delen i Children of the Corn sagan.

”After your 18th birthday and you become an adult, enter the age of sin.”

Jag försöker att varje månad beta av åtminstone en Stephen King relaterad film (och det finns ju en hel del) och när jag nu tagit en paus från författarens böcker ägnar jag mig istället åt att fokusera på mängderna av uppföljare till någon av hans verk. Children of the Corn 5 kryllar av halvkända ansikten. Frank Zappa’s son Ahmet och dottern Diva dyker upp i mindre roller innan de får halsen uppskuren eller sprängs i luften. Alexis Arquette (som här fortfarande är en man innan han förvandlades till kvinna några år senare) har en av de största rollerna som den otroligt osympatiska Greg. Dessutom dyker genreskådespelarna Fred Williamson, David Carradine och Kane Hodder upp i mindre roller. Eva Mendes debuterar här på den vita duken och efter att ha sett henne agera för första gången känns det konstigt att hon slog igenom några år senare, hon är riktigt kass men det är å andra sidan de flesta i gänget som hamnar i den lilla staden av misstag.

”Those kids give me the creeps.”

Children of the Corn 5 levererar ingenting nytt. Alla tänkbara klichéer finns här och det är synd att säga att filmen är särskilt originell, däremot är den väldigt underhållande. Det är en raskt berättad historia och det är tätt mellan våldsdåden som faktiskt är många och i vissa fall ganska brutala. Favoritdödsscenen är helt klart när Williamson och Carradine drabbar samman och förlorar huvudena. Det är besynnerligt att Children of the Corn har lyckats generera så många uppföljare men jag har en soft spot för de första fem delarna (den sjunde och åttonde samt nyinspelningen har jag inte sett) och jag brukar se någon del i serien varje år. Children of the Corn 5 kommer förmodligen bara att uppskattas av dem som är riktigt insunkade i skräckfilmsträsket men jag gillar den. Det är inte en särskilt bra film och den är varken bättre eller sämre än någon av de tre tidigare delarna men den gör det den ska – Children of the Corn 5 lyckas underhålla mig i åttio minuter och det är allt jag begär.

Här recenserar jag de första fyra delarna i filmserien:

Children of the Corn

Children of the Corn II: The Final Sacrifice

Children of the Corn III: Urban Harvest

Children of the Corn IV: The Gathering

The Devil Rides Out (1968)

Duc de Richleau och Rex Van Ryn gav ett löfte till deras vän på hans dödsbädd - att hålla ett vakande öga på sonen Simon. När Simon hamnar i trubbel håller de gamla vännerna vad de har lovat och sträcker ut en hjälpande hand. Simon har blivit medlem i ett hemligt sällskap som tillber de mörka krafterna och under en fest kidnappar Richleau och Van Ryn Simon och hypnotiserar honom för att sedan tro att det hela är ett avslutat kapitel, men icke. I trans försöker Simon strypa sig med ett beskyddande krucifix och försvinner sedan spårlöst. Mörkrets krafter lägger sig över de utvalda och tiden är knapp när datumet närmare sig då Simon för evigt ska bli invigd i ondskans domäner…

”It means that Simon here is playing the most dangerous game known to mankind.”

När en film öppnar med att visa ett uppochnervänt pentagram med ett gethuvud i mitten så vet man att det inte kommer att vara en dålig film och det är ju såklart Hammers klassiker The Devil Rides Out inte heller. På min obligatoriska vinyl- och filmrunda på stan hittade jag Hammers filmbox med tjugoen av bolagets titlar till en skrattretande summa av tvåhundrafemtio kronor. Utan att tveka håvade jag upp pengarna och gick lycklig från Lilla Torgs Vinylhandel med en av de bästa filmboxar jag inhandlat på väldigt länge. The Devil Rides Out är en film jag uppenbarligen har blandat ihop med någon annan då jag till min förtjusning insåg att jag aldrig tidigare har tagit del av skapelsen, och min upplevelse blev optimal.

”The goat of mendes – The devil himself!”

Christopher Lee övertalade Hammer att filmatisera någon av författaren Dennis Wheatley’s böcker och valet föll på den ockulta romanen The Devil Rides Out. Här spelar Lee en för honom ovanlig roll som den godhjärtade Duc de Richleau och porträttet är långt från hans blodsugande gestalter i andra Hammer-filmer. Det är inte svårt att förstå varför The Devil Rides Out (som fick namnet The Devil’s Bride i USA för att den inte skulle förknippas med västerngenren) är Lee’s favorit bland hans många samarbeten med filmbolaget. Lee ser ut att stortrivas och han är fullkomligt strålande i sin roll. Den kommande bondskurken Charles Gray (som redan hunnit medverka i 007-rullen You Only Live Twice) är även han lysande som den ondskefulla översteprästen Mocata och även fast jag inte har sett överdrivet många Hammer-filmer är jag redan nu övertygad om att The Devil Rides Out kommer att tillhöra mina absoluta favoriter. Filmen dryper av atmosfär och allt ser makalöst snyggt ut. Den vackra men samtidigt hotfulla landsbygden och de snyggt inredda stora husen ser verkligen mäktiga ut. Den dramatiska och pampiga musiken lägger ett utmärkt ljudlandskap till de ondskefulla och stilistiska utspelen. Dialogen är fantastisk och filmen är sprängfylld med ockulta symboler och diskussioner kring den mörka sidan – jag älskar det! Stämningen är hela tiden på topp och filmen håller ett rasande tempo. Det finns få tillfällen då publiken tillåts att hämta andan, det är spännande precis hela tiden. Vi blir serverade en hisnande biljakt, uppspärrade hypnotiska ögon i närbild, en gigantisk spindel, mässande satanister och djävulen själv i egen hög person – allt under nittio fantastiska minuter. Sabbaten som går åt pipsvängen är supersnyggt iscensatt.

The Devil Rides Out är som jag nämnde tidigare baserad på författaren Dennis Wheatley’s roman med samma namn och för filmens manus står ingen mindre än Richard Matheson. Den alltid lika pålitliga Terence Fisher regisserar här en av sina sista bidrag till filmbolaget och The Devil Rides Out är rakt igenom ett felfritt mästerverk, ja jösses vilken bra film. The Devil Rides Out är ett actionspäckat äventyr och en av de allra bästa av sitt slag.

Lady in a Cage (1964)

Turen är verkligen inte på fru Cornelia Hilyard’s sida. Höften återhämtar sig efter ett fall och när sonen Malcolm reser ifrån henne kapsejsar en elledning och lämnar Cornelia fången i en hiss mellan nedan- och ovanvåningen i hennes hus. Som extra grädde på moset har staden drabbats av en värmebölja och alla är utomhus för att fira den fjärde juli. Ingen hör hennes rop på hjälp förutom en alkoholiserad uteliggare som bryter sig in på jakt efter alkohol, utan en tanke på att hjälpa den försvarslösa kvinnan. Istället stjäl han en brödrost och säljer den på närmaste pantbank och svänger inom sin partner för att få hjälp med att tömma huset på fler värdesaker. Utanför väntar dock tre uppmärksamma slynglar som gör sig redo för att få ta del av bytet. Cornelias mardröm har bara börjat…

”Take it all. You can have anything you want. Take anything you want, take anything you want, but in the name of humanity, help me get out of this horrible cage.”

Lady in a Cage har varit för mig helt okänd tills för ungefär ett år sedan då jag av en slump stötte på den i ett sammanhang som jag nu glömt bort. Ända sedan dess har jag hållit utkik efter filmen och äntligen dök den upp bland de många utgångna titlar som filmbolaget Warner Bros bränner ut på dvd under en begränsad tid. Lady in a Cage är ett tidigt bidrag till terror- eller home invasion filmen och även fast den är filmad i svartvit känns det inte som en skapelse från sextiotalet. Det är en, för sin tid, brutal rulle som inte visar någon form av medmänsklighet från de inblandade. Figurerna som bryter sig in i den inspärrade kvinnans hus är skoningslösa människor som inte drar sig för någonting. Tonen som Lady in a Cage sätter är på många sätt före sin tid. Idag är det standard i liknande filmer att inkräktarna tar livet av de oskyldiga husägarna bara för att de kan och till synes helt utan någon anledning. När alkisen frågar ledaren i gänget som bryter sig in i huset om allt är ett skämt och om han verkligen tänker döda dem och i så fall varför får han till svar att det är bara för att de råkar vara där. Detta är frågeställningar filmer som Funny Games och The Strangers på senare år gjort till ett kännetecken för genren. Lady in a Cage innehåller även den smått retarderade gängmedlemmen som låter sig styras hur som helst precis som i I Spit on Your Grave eller The House on the Edge of the Park samt den kvinnliga medhjälparen som bär flera likheter med kvinnan i The Last House on the Left. Lady in a Cage är, precis som samtida The Sadist, på många sätt en viktig föregångare för hela terrorfilmsgenren.

”We’re gonna kill you, pop. All of you. You and the pig. And the human being.”

Lady in a Cage drar igång nästan omedelbart efter det att de supersnygga och tuffa förtexterna har tagit slut. Många gånger känns Lady in a Cage som en exploitationfilm och levererar skoningslöst agerande från de kompromisslösa slöddren. Ibland gränsar det till överspel men filmen lyckas hålla balansgången utan att tippa över till kalkon och blir istället en nervpirrande thriller, en än idag högaktuell sådan. Vi får se många coola kameraåkningarna och hastiga inzoomningarna och blir dessutom serverade en riktigt bra vändning mot slutet. Lady in a Cage är förmodligen mest känd för att ha en ung James Caan i en av sina första långfilmsroller som den skrupellösa gängledaren Randall. Han gör ett bra jobb men det gör alla som är involverade. Sötnosen Jennifer Billingsley ser jag gärna i fler filmer och det är lite synd att hennes roller till största del förpassades till tv-serier. Filmens riktiga stjärna är dock den idag nästan hundra år gamla Olivia de Havilland som med två oscarsstatyetter under bältet spelar ut hela sitt register.  Filmens första halva går åt till att se hur hon tampas med sin situation i den låsta hissen. Vi får höra hennes tankar när hon inte pratar högt för sig själv och hennes limiterade utrymme, vilket hon beskriver som en sluten kista, blir allt mer påtagligt klaustrofobisk när ropen på hjälp till slut enbart förvärrar situationen. Sista halvan är en hård historia där uslingarna till en början håller sig dolda för kvinnan men som sedan släpper alla hämningar och löper amok på varandra och inredningen. Lady in a Cage är en bortglömd pärla som överraskade och imponerade stort på mig. Det är en riktig höjdare!

We Are What We Are (2013)

När modern i familjen Parker åker för att handla har det redan börjat regna kraftigt och av en olyckshändelse trillar hon illa och drunknar. Kvar av familjen finns nu bara pappan och deras tre barn och det blir den äldsta dottern Iris uppgift att ta över ansvaret för familjen. När den lilla staden drabbas av en översvämning kommer mörka hemligheter som plågat staden i över tjugo år upp till ytan.

”I just wish that we were more like everyone else.”

Jag har inte sett det mexikanska originalet från 2010 men efter att ha sett Jim Mickle’s nyinspelning känns det inte längre nödvändigt. Jag var inte överdrivet förtjust i Mickle’s långfilmsdebut Mulberry St även fast den på pappret är en fantastisk idé. Däremot tyckte jag väldigt mycket om hans vampyrrulle Stake Land. We Are What We Are är regissörens tredje långfilm och det har surrats en hel del om filmen den senaste tiden. Det är en dyster och melankolisk skapelse om en fattig familj som i alla år har hållit sig för sig själva men som får allt mer uppmärksamhet när modern i familjen avlider och en flicka från staden försvinner. Vi anar vad det är som håller på att hända men det är inte förrän efter nästan en timme som vi får det bekräftat. We Are What We Are är inte direkt en skräckfilm utan mer ett mörkt och lågmält drama men ta det lugnt - vi får vår beskärda del av de elementen också under filmens sista halva, men inte på ett sätt som vi kanske är vana vid.

”I’m not pretty, not inside.”

Familjen Parker är inte en ond familj. Det de gör, gör de för att överleva för att det är så de har fått lära sig att det fungerar. En gammal dagbok, daterat från sent sjuttonhundratal berättar en hemsk historia om en familj som i ett svältdrabbat land tvingas göra det otänkbara och tillbakablickarna från den berättelsen är hiskeligt snyggt utförda och för tankarna till toppenrullen Ravenous. De lidande barnen i familjen tvingas leva efter faderns ideal, samtidigt som de önskar sig långt bort för att starta ett nytt och färskt liv. Det är de unga medlemmarna i familjen som filmen lägger mest fokus på och de båda systrarna gör oerhört bra ifrån sig. Michael Parks dyker upp i en större biroll som doktorn vilken förde sonen till världen och som avslutade cykeln med att obducera den avlidna modern. För ett tag sedan köpte jag ett par vinylskivor med honom i hopp om att de skulle motsvara hans skådespelartalanger men det gjorde de ju inte. Jag har alltid tyckt om Parks och i stort sett allt jag sett med honom har varit väldigt bra, han har blivit något av ett säkert kort när det kommer till schyst film de senaste åren. We Are What We Are är väldigt bra och innehåller dessutom en rad bortglömda toppenlåtar som fick mig att sniffa efter artisterna på nätet när filmen var slut. Slutet är strålande och det är redan en uppföljare på gång under nästa år.