Stir of Echoes (1999)

Under en fest låter sig Tom bli hypnotiserad av sin fru Maggies syster Lisa och något går fel. Fruktansvärda bilder utspelar sig i hans inre och när Tom vaknar upp har han förändrats. Hallucinationer avlöser varandra och vardagen förvandlas till en levande mardröm. Någonting har väckts till liv inom Tom och snart uppmärksammar han att sonen Jake delar samma förmåga. Jake kommunicerar med Samantha, en flicka som sex månader tidigare försvann spårlöst. Nu är det upp till Tom att luska ut vad det var som verkligen hände…

”What’s the worst thing that can happen?”

När jag såg Stir of Echoes för första gången tyckte jag att det var den bästa spökisen jag sett på väldigt länge. Av någon anledning har det inte blivit av att jag sett om den sedan dess. Stir of Echoes kom samma år som M. Night Shyamalan brakade igenom i Hollywood med sin The Sixth Sense och därför valde filmbolaget att döpa om Stir of Echoes till The Secret Sense för att dra mer publik. Det är ju visserligen inte helt ovanligt men ganska idiotiskt. Filmen bygger på Richard Mathesons roman med samma namn och för regi och manusbearbetning står David Koepp.

”Does it hurt to be dead?”

Stir of Echoes drar igång med ett rasande tempo och den första halvtimmen är riktigt bra. Det är resten med men jag har sett liknande historia flera gånger sedan dess så idag känns inte filmen lika rysande. Stir of Echoes är i grund och botten en spökhistoria och det läggs mer fokus på att skapa en krypande stämning än att visa en massa tramsiga spöken eller leverera billiga hoppa-till-sekvenser och det känns otroligt befriande. Upplägget är bra och vi får ännu en gång nysta i en stads mörka hemligheter och resultatet blir en spännande thriller med övernaturliga drag. Kevin Bacon är som vanligt väldigt bra och det är en av de få skådespelare från dagens filmer som jag försöker att se allt med, det är sällan han gör mig besviken. Det märks att Stephen King tagit inspiration av Richard Matheson när han skrev sin The Shining och jag önskar att det gick mer tid åt att studera Jakes tidiga förmåga. Det gör det kanske i boken och efter att jag sett färdigt filmen kände jag direkt ett sug att läsa förlagan. Stir of Echoes är inget mästerverk men den tåls att se åtminstone en gång och de ovana skräckfilmstittarna lär säkert tycka att den är läskig. Åtta år senare kom en uppföljare gjord för tv – den är kass.

The Fourth Man (1983)

Den nonchalanta och egocentriska författaren Gerard Reve lämnar sitt hem för att framträda på en föreläsning. När han anländer är salen fylld av äldre människor, med undantag för blondinen Christine Halslag som med en filmkamera i högsta hugg dokumenterar allt han gör och säger. Gerard följer med henne hem och efter en passionerad natt tillsammans bestämmer han sig för att stanna hos henne då det blir uppenbart att hon äger en mindre förmögenhet. Christine är änka efter det att hennes före detta man gått bort och nu är hon involverad med en yngre herre som Gerard flyktigt såg på perrongen när han lämnade Amsterdam och blev förälskad i. Vistelsen blir allt längre och samtidigt som Gerard lever på Christines förmögenhet smider han planer om hur han ska förföra hennes pojkvän. Om nätterna drömmer han våldsamma drömmar. De försöker säga honom någonting, men vad?

”…och det är essensen i mitt författarskap: Jag ljuger sanningen.”

Jag tror inte att jag har sett en enda dålig film av den holländska regissören Paul Verhoeven. Det är dock fortfarande en rad filmer som jag inte sett tidigare i hans filmografi och The Fourth Man är en av dem. Filmen blev hans biljett till Hollywood och resten är filmhistoria.

Många verkar mena att The Fourth Man är en föregångare till regissörens senare dundersuccé Basic Instinct men det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Visst innehåller filmen grafisk sex och våld men där tar likheterna slut. The Fourth Man inleds med att en fluga fastnar i en spindels nät och det summerar hela filmen rätt så bra. Det är en blodig noir osande historia med drag av Brian De Palmas samtida skapelser men som ändå känns egen och originell. Allt är otroligt snyggt och de surrealistiska mardrömssekvenserna skulle förmodligen få självaste Hitchcock att bli imponerad. Nyckelsekvenserna är många och ledtrådar ges på löpande band så det gäller att vara uppmärksam, jag är övertygad om att The Fourth Man växer för varje gång man ser den. Det är en sexuellt laddad historia där allt är tillåtet och det är frikostigt när det kommer till naket – både manligt och kvinnligt. Gerards uppenbara homosexualitet som låter sig hämmas när det kommer makt och pengar in i bilden, samtidigt som den katolska livsbilden sätter käppar i hjulet, är extremt skickligt iscensatt och Jeroen Krabbé (som senare blev Bondskurk i The Living Daylights) är otroligt bra i rollen som den alkoholiserade författaren. Sekvensen i gravkapellet är mästerlig! Detta är ruskigt bra och jag har nog inte blivit så här imponerad sedan jag såg De Palmas Body Double för första gången. The Fourth Man tillhör definitivt mina favoriter bland Verhoevens filmer.

Species (1995)

Efter trettio år av sökande efter utomjordisk liv snappar världens kraftigaste radioteleskop upp en signal från rymden. En utomjordisk DNA-sekvens injiceras i en mängd mänskliga ägg och ett av dem tillåts att växa. Resultatet går under kodnamnet Sil och experimentet växer i en rasande fart. Redan efter tre månader är hybriden en tolvårig flicka och forskarna beslutar sig för att avsluta experimentet innan det går för långt. Då är det redan för sent och Sil flyr från laboratoriet och hoppar på ett tåg som tar flickan till Los Angeles. På tåget förvandlas flickan och snart är hon en könsmogen skönhet som suger in vuxenlivets information som en svamp. Förvirrad och utan att veta sin funktion på moder jord börjar Sils biologiska klocka att ticka och hon har bara en tanke i huvudet – att föröka sig.

”She didn’t like being locked up like that. She didn’t like being alone. She’s hiding something, something inside.”

I helgen är det Sci Fi Mässa i Malmö igen och jag har under den senaste månaden försökt att beta av filmer med årets gäster. Hittills har jag hunnit se George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service och Carl Weathers i Rocky-filmerna. Turen har kommit till Michael Madsen och då jag sett hans genombrottsroll i Reservoir Dogs på tok för många gånger föll valet istället på Species. Jag har alltid gillat Species och dess tre uppföljare men nu var det länge sedan jag såg någon av dem. Species är filmen som Madsen ska få sätta sin signatur på.

”You created a monster with some kind of formula you got from outer space. The damn thing got away and you want us to hunt it down and kill it. Is that pretty close?”

Även fast Species inte kommer i närheten av Alien så har H.R. Giger ännu en gång lyckats skapa ett imponerande filmmonster och Sil är hur tuff som helst när hon inte gestaltas av en ursnygg tjugo år gammal filmdebuterande Natasha Henstridge. När jag var femton-sexton år tyckte jag att Henstridge var det hetaste som gått på två ben. Det tycker jag inte länge - nu har jag slagit mig till ro med den vackraste kvinnan i världen men Henstridge är som klippt och skuren som den snygga men dödliga förförerskan och hon ser förbannat bra ut. Species kryllar av stora namn som Michael Madsen, Forest Whitaker, Ben Kingsley, Marg Helgenberger och Michelle Williams. Ingen av dem gör väl sina livs roller men Williams imponerar dock stort som den yngre och otroligt söta varianten av Sil. Species är en rakt berättad monsterfilm med standardkaraktärer som alla har begåvats med speciella talanger vilka krävs för att fånga det livsfarliga monstret som är förklätt till en läckerbit innan dess avkomma hotar människans framtid. Madsen kläcker ur sig käcka kommentarer som inte irriterar allt för mycket tack vare hans karisma. Filmen hinner till och med klämma in lite småtöntig romantik utan att det tar fokusen bort från det vi verkligen vill se – monsteraction och en sexig Henstridge utan en tråd på kroppen. Specialeffekterna är riktigt schyssta och även fast de stundtals domineras av cgi ser det för det mesta riktigt bra ut och vi blir serverade en rad slafsigheter till följd av den sexgalna Sil. Species är otroligt underhållande och en utmärkt monsterfilm med en större budget än vanligt. Den innehåller tillräckligt med sex och våld för att underhålla genrens älskare. Det finns ingenting att klaga på och jag begär inte mer av en film som denna.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

Alla har vi vår favoritmördare på den vita duken eller hemma i tv-soffan och min har alltid varit den hockeymaskförsedda Jason Voorhees. Som jag nämnt flera gånger tidigare så är Friday the 13th-filmerna den största anledningen till varför jag började älska skräckfilm och sedan dess har intresset aldrig svalnat. Freddy Krueger har aldrig tilltalat mig på samma sätt, även fast flera delar i serien är filmer jag återkommer till med jämna mellanrum. Antalet oneliners och humoristiska inslag blir många gånger lite för mycket för min smak och det är nog därför jag alltid har föredragit Jason - han håller truten och skördar offer i en rasande fart dessutom ser han fan så mycket mer skräckinjagande ut. Efter det att jag sett den fantastiska dokumentären Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th och den kortare varianten His Name Was Jason: 30 Years of Friday the 13th kände jag dock ett otroligt sug att se Never Sleep Again: The Elm Street Legacy då samma personer ligger bakom den.

"Wes taught me to respect the genre and I'm glad I listened."

Jag hade till en början inte tänkt skriva någonting om Never Sleep Again utan istället bara låta dokumentären få agera avkoppling tillsammans med en slafsig pizza (vilket är ganska passande då Freddys brännskadade ansikte skapades efter att en effektmakare tittat närmare på en pepperonipizza) efter en förkyld helg på jobbet men när den var färdig kände jag mig tvungen att skriva åtminstone några rader. Under fyra fullspäckade timmar får vi ta del av anekdoter från de flesta som haft ett finger med i den långa filmserien. De största namnen som Johnny Depp, Patricia Arquette och Laurence Fishburne medverkar dock inte men deras synpunkter är ingenting man saknar. Antalet intervjuobjekt är för många att räkna upp men de skådespelare det läggs mest fokus på är de fyra nyckelpersonerna i serien - regissören Wes Craven, Robert "Freddy" Englund, Heather "Nancy" Langenkamp och producenten Robert Shaye. Det är en fröjd att ta del av och deras kärlek för franchisen lyser ständigt igenom även fast dispyterna och problemen som omfamnade serien många gånger inte mörkläggs utan istället är de flesta förvånansvärt raka och ärliga i sina åsikter. Ena stunden glorifierar de varandra, i nästa så berättar de om gnabbandet som pågick bakom kulisserna. För många innebar A Nightmare on Elm Street början på en lång karriär i Hollywood och i de flesta fallen verkar de, trots de varierande resultaten, nöjda med sina insatser i serien. Visst blir det lite övertydligt ibland och en del personer verkar tro att just deras insats på något sätt varit en viktig del i filmhistorien och så är det ju inte. Glorifiering av varandra och sig själva förekommer i de flesta dokumentärer men Never Sleep Again känns, precis som Crystal Lake Memories, väldigt ärlig och ofta utlämnande och det är otroligt skönt att slippa alla klappar på axeln och istället lägga mer fokus på problematiken kring serien. Filmerna drog in fasligt massa pengar, där den fjärde drog in mest tills Freddy Vs Jason slog rekordet med det dubbla, och det som räddade filmerna var unga hungriga personer som slet som djur för att hålla den strama budgeten och tidspressen. Resultaten pendlade såklart från mediokert och riktigt sunkigt till lysande men trots detta var filmerna bolaget New Line Cinemas största guldkalv under åttiotalet.

"I'm from Finland. What do I know?"

De fyra timmarna springer iväg av bara farten och det är otroligt underhållande att få ta del av alla de dolda undermeningar och budskap som inte ens de inblandade många gånger var medvetna om. Jag kan inte säga att jag är en expert när det kommer till A Nightmare on Elm Street och det var mycket som jag fick reda på som jag inte hade en aning om. Jag tänker inte avslöja några detaljer om vad som framgår i Never Sleep Again men min favoritdel bland uppföljarna, A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge är det parti i dokumentären som är mest underhållande där de homosexuella undertonerna görs än mer påtagliga. Never Sleep Again är en alldeles fantastisk dokumentär om en av de viktigaste filmserierna i skräckfilmshistorien och även fast jag föredrar Crystal Lake Memories bör Never Sleep Again finnas i varje seriös filmsamling, även fast man föredrar Jason framför Freddy.

Slumber Party Massacre II (1987)

Courtney lider av fruktansvärda mardrömmar där en rockabillysnubbe med sin gitarr som vapen tar livet av folk runtomkring henne. Det har gått fem år sedan Courtneys storasyster Valerie undkom en galen mördare och nu sitter storasystern inspärrad på ett mentalsjukhus. Courtney vill inte spendera sin sjuttonårsdag på hispan utan istället åker hon tillsammans med sina tjejkompisar till en föräldrafri lägenhet för att repa och dricka bubbel. Tjejernas pojkvänner anländer men en inkräktare ansluter sig till sällskapet, samma galning som terroriserar Courtneys drömmar.

”Does this look like a dream to you?”

Jag vet inte om jag har sett originalet tidigare. Däremot har jag vaga minnen från uppföljaren, Slumber Party Massacre II. En flyktig bekant som delade mina intressen för våldsfilm hade den på VHS där kvalitén var så dålig att man knappt såg vad som försiggick. Jag minns inte om jag tyckte bu eller bä om själva filmen men den skinnklädde elgitarristmördaren som var beväpnad med en stor borr har följt med mig genom åren. Jag hittade filmen för en tjuga förra veckan och när klockan slog midnatt kunde jag inte hålla mig längre och tryckte på play.

”Sheila be careful, who knows who’s out there.”

Slumber Party Massacre II är en jävligt ostig film och det fruktansvärda åttiotalsmodet fullkomligen sprutar ur teverutan. Då jag inte har sett originalet eller den tredje delen i historien så har jag ingenting att jämföra med och det är kanske lika bra det. Slumber Party Massacre II är starkt influerad av A Nightmare on Elm Street, fast istället för att en brännskadad barnmördare tar livet av trötta ungdomar blir vi istället serverade en Elvisliknande kille som är beväpnad med en borr som är fäst där gitarrhalsen tar slut. Precis som Freddy levererar mördaren, som i eftertexterna fått smeknamnet The Driller Killer, en massa urtöntiga oneliners (ofta baserade på kända rocklåtar) och lite då och då även ett och annat dansnummer. Det händer inte särskilt mycket under filmens första femtio minuter men tack vare sin korta speltid blir det aldrig tråkigt och för det mesta är det otroligt underhållande, särkilt med lite alkohol i kroppen. Courtney blir attackerad av en fryst kyckling, en annan tjej får ett akut acneproblem, mellan varven repar tjejerna (låtarna är faktiskt inte så fruktansvärda som man kan tro), de blir störda av sina störiga pojkvänner, har toplesskuddkrig och blir ihjälborrade av den galna gitarrspelaren. Lama försök till att stoppa mördaren fyller de sista tjugo minuterna och även fast morden inte är särskilt idérika så tittar kameran i alla fall för det mesta inte bort när mördaren vill visa upp sina våldsdåd. Allt är så töntigt att det är svårt att inte bli charmad. Filmskaparna ska ha cred för deras fräna mördare med bra musiksmak – Hell’s Café av bandet med samma namn är åttiotalsmusik när den är som bäst och det påminner mycket om en samtida Willie Nile. Jag kommer med allra största sannolikhet att återbesöka filmen i framtiden. Är man inte en slasherfilmsfantast så kan man dock skippa Slumber Party Massacre II med gott samvete.

Body of Evidence (1993)

En förmögen äldre herre hittas död och fastbunden i sitt hem med kokain i blodet och en sexfilm med sig själv i huvudrollen spelandes på tvn. När det framkommer att hans yngre flickvän Rebecca står som enda arvinge till de många miljonerna blir hon genast misstänkt för att ligga bakom hjärtinfarkten. Advokaten Frank, som är övertygad om att Rebecca är oskyldig blir tilldelad fallet och det dröjer inte länge innan de båda inleder en passionerad affär. Ett svartsjukedrama fyllt av lögner, sex och ond bråd död följer.

”Can you really screw someone to death?”

Jag har aldrig gillat porrullar. Däremot har jag alltid varit väldigt förtjust i erotiska filmer. Efter det att Basic Instinct gjorde succé med sin ypperliga blandning av erotik och våld så följde en rad liknande filmer i kölvattnet. En av dem var Body of Evidence (som tydligen spelades in innan, trots att den släpptes ett år senare) där ingen mindre än popstjärnan Madonna ställde upp och slängde kläderna för snuskigt mycket pengar. Jag minns fortfarande när jag hyrde filmen för första gången under titeln Älska till Döds som fjortonåring och hur jag smusslade med videokassetten så att de vuxna i hushållet inte skulle veta vad jag tittade på. Då tyckte jag att det var spännande att titta på en naken Madonna, idag känns filmen ganska oskyldig.

”She said she was going to fuck me like I’d never been fucked before.”

Det dröjer inte många sekunder innan vi får se en spritt språngandes naken Madonna och jag var nog inte ensam om att förvänta mig en ny variant av Basic Instinct när jag såg den första gången. Så är ju inte fallet utan de båda filmerna skiljer sig markant från varandra, till och med när det kommer till det sexuella och det är fel att jämföra de båda filmerna. Basic Instinct var, för sin tid, en väldigt vågad erotisk thriller där publiken fick se mer än vad de var vana vid och det finns nog ingen kille i min ålder som inte pausade vhs-spelaren under en viss förhörssekvens med Sharon Stone när filmen hade premiär i de svenska videobutikerna. Body of Evidence är mycket mer nedtonad när det kommer till sex och under de sekvenser då Madonna ligger med sin motspelare, den alltid lika bra Willem Dafoe, sker det oftast i det dunkla eller bakom tunna draperier. I det stora hela så är Body of Evidence en ganska oskyldig historia som utspelar sig i en rättegångssal under den största delen av speltiden. Jag har aldrig tyckt att Madonna har varit särskilt attraktiv men här är hon faktiskt ganska söt och inte alls en så dålig skådespelerska som jag befarade. Hon är ingenting exceptionellt men bättre än väntat. Vid hennes sida finns en hel dröse med mer eller mindre kända birollsinnehavare som alla sköter sig så bra de kan med det de har att arbeta med och det är kul att se så många kända ansikten i en och samma film. Body of Evidence är mer ett drama än en thriller och även fast den inte är särskilt spännande så är den heller inte tråkig. Den är ganska lågmäld, även när det kommer till det sexuella och det är långt ifrån en fantastisk film men det är ett helt okej tidsfördriv med en inte alltför häpnadsväckande final.

Dirty Weekend (1993)

Bella kommer från ett dåligt förhållande där hennes pojkvän firade sin födelsedag genom att ligga med en yngre kvinna. Bella tröttnar på att pussla ihop det ena kärlekslösa förhållandet efter det andra och flyttar från London till Brighton där hon efter några nätter hos sin väninna hittar en egen lägenhet. Bellas nya hem är allt annat än ett drömställe och hon hinner inte spendera sin första natt innan hon ser en man som stirrar på henne från andra sidan gatan. Fönstertittaren nöjer sig inte med att iaktta utan det eskalerar till snuskiga och hotfulla telefonsamtal och snart får Bella nog. Hon går till en iransk clairvoyant som efter en rad förolämpningar ger henne en stilett och sår ett frö i Bellas huvud. Bella känner hur hennes hat mot det motsatta könet blir allt starkare och bestämmer sig för att ge igen…

”They’re all bastards anyway.”

Dirty Weekend har många gånger kallats för en kvinnlig variant av Death Wish. Det är inte särskilt konstigt då det är samma man som ännu en gång fördjupar sig i ett för honom välexploaterat territorium, regissören Michael Winner. Att dra paralleller till Death Wish är enkelt men Dirty Weekend är någonting helt annat. På ytan kan Dirty Weekend verka som en kvinnofientlig film som kryllar av fula gubbar och vulgär och aggressiv dialog men tittar man djupare så märker man ganska snabbt att det inte är så. Bella är en utsatt kvinna i en värld som domineras av slemmiga och osympatiska män som alla har en sak gemensamt – de tycker att det är helt okej att behandla kvinnan som en dörrmatta, det tycker inte Bella och ger igen. Det är inte bara männen som beter sig som svin. Bellas väninna verkar inte se några konstigheter i att en hotfull man ringer obscena samtal till hennes vän och när väninnans bekant, en polis, ställer upp och hjälper Bella slutar det hela i ännu ett övergrepp. Jag vet inte riktigt vad Winner vill ha sagt med sin film som bygger på den kontroversiella romanen med samma namn av Helen Zahavi. Kan det vara så enkelt att regissören helt enkelt vill poängtera kvinnans utsatta roll i samhället eller är det en feministisk film gjord av en man med ett manus av en kvinna? Vad vet jag, underhållande är det i alla fall.

”I couldn’t sleep. He called at midnight. He said he was gonna break in and fuck me.”

”Detta är historien om Bella, som vaknade en morgon och insåg att hon fått nog.” Så inleds Dirty Weekend och denna enda mening summerar hela filmen. I grund och botten är det en hämndhistoria men filmen ger ifrån sig en rad olika vibbar. Ibland känns den som en kvinnlig variant av American Psycho, ibland som en kolsvart samhällskritisk komedi men oftast som ren exploitation. Lia Williams som spelar Bella är väldigt bra i huvudrollen och hennes förvandling från försiktig och försynt sekreterare till skogstokig hämnerska är otroligt underhållande. Alla runtomkring henne beter sig väldigt märkligt och Bella likaså. Hon försätter sig i den ena situationen efter den andra som bara kan sluta illa och det gör de också. Dirty Weekend blev väldigt uppmärksammad när den kom och även fast den visades oklippt på biograferna tyckte censuren att folket hemma i vardagsrummet inte skulle få se en minut och tjugotvå sekunder av sexuella övergrepp och grafiskt våld. Den engelska dvd-utgåvan jag nyligen köpte var tyvärr också nedklippt men som tur var hade jag en bootleg-version av filmen som jag kunde komplettera med efteråt. De bortklippta sekvenserna tillför emellertid inte särskilt mycket till historien och jag förstår faktiskt inte riktigt varför de blev borttagna överhuvudtaget, filmen är ganska brutal i alla fall. Det finns en rad bisarra sekvenser men den som tar priset är när en väldigt storvuxen man med läbbig mustasch och flottigt hår misslyckas med att få erektion och avslutningsvis mister livet med en plastpåse över huvudet. Dirty Weekend är en jävligt konstig film men jag gillar den skarpt. Soundtracket är smått lysande med bidrag från artister som The Only Ones och Dead or Alive. En kul detalj är att de medverkande männen i filmen radas upp i eftertexterna som ”Bellas victims in order of disappearance”, följt av ”The men that got away”. Dirty Weekend var inte alls vad jag hade förväntat mig, den var mycket bättre.

Friday the 13th Part VI: Jason Lives (1986)

Tommy flyr galenskaperna på hispan för att en gång för alla bli kvitt sina demoner och försäkra sig om att Jason verkligen är död. Tillsammans med en polare beger sig Tommy till kyrkogården där den machetesvingande galningen ligger begravd och gräver tills spaden slår i kistlocket. Tommy släpper alla hämningar och spetsar den redan mumifierade Jasons kropp med en bit av kyrkogårdens staket. Det går åt pipsvängen och när blixten slår ner vaknar Jason till liv igen och beger sig med raska steg tillbaka till Crystal Lake (som nu fått namnet Forest Green) för att avsluta det han en gång påbörjat. Ovetande om vad som försiggår i närheten gör sig en samling småttingar och deras lägerledare redo för sommarkollo...

"Happy friday the 13th!"

Friday the 13th Part VI: Jason Lives är förmodligen den mest lättsamma delen i hela serien. Humorn får mer fokus, alldeles för mycket fokus, och under paintballspelet som slutar med att Jason dunkar en killes ansikte i ett träd och en smiley blir kvar så har jag svårt att inte irritera mig. Vissa sekvenser fungerar dock riktigt bra och jag charmas av den James Bond osande inledningen där Jason tar agentens roll. Det är inte den enda hyllningen till populära filmer. Det proppas in en rad hintar till genren där viktiga namn inom skräckfilmshistorien nämns i form av karaktärer eller butiks- och ortsnamn och det är ju faktiskt lite kul. Det går inte att nämna Friday the 13th Part VI utan att ta upp Alice Coopers fantastiska trudelutt He's Back (the Man Behind the Mask). Den har följt mig lika flitigt genom livet som filmerna har gjort och än idag tycker jag att det är en fantastisk låt och en ultimat partydänga.

"Jason belongs in Hell - and I'm gonna see to it that he gets there."

Friday the 13th Part VI har aldrig varit en av mina favoriter bland uppföljarna. Det betyder dock inte att jag tycker att det är en dålig film, jag gillar alla delarna i serien. Jason ser fantastisk ut och den har ett bra flyt och blir aldrig tråkig. Filmens största problem är avsaknaden av våldsamma mord, det finns i stort sett inga alls. Så fort någonting våldsamt utspelar sig så tittar kameran bort eller hoppar över till nästa scen (har vi tur så får vi se vad som hände lite senare i filmen som t.ex det blodiga rummet i en av stugorna) och det är verkligen synd och skam. Den sjunde och åttonde delen är inte heller särskilt explicita men jag tittar hellre på The New Blood eller Jason Takes Manhattan, vilken dag som helst i veckan. Friday the 13th Part VI är ensam i serien med att inte visa några som helst nakenscener och det är ju ändå ett av seriens trademarks vilket totalt ignoreras och jag kan inte annat än att känna mig lite blåst på konfekten. Nu låter det kanske som om jag enbart klankar ner på filmen men så är det inte. Inledningen och avslutningen är ögongodis och Friday the 13th Part VI ser väldigt snygg ut. Det osar femtio- och sextiotalsskräckisar med sina spöklika omgivningar och den både känns och ser ut som ett serietidningsraffel. Jason ser som sagt riktigt effektfull ut och är nu mer zombie än en vanskapt yngling. Filmserien är ju känd för att ha problem med censurens förargliga sax men skulle filmen lagt mer krut på våldsamma dödsscener och struntat i den ibland irriterande humorn så skulle det vara hur bra som helst och förmodligen en av mina favoriter i serien. Friday the 13th Part VI är den del jag gillar minst i serien, och ja, då inkluderar jag alla de som kom efter, till och med nyinspelningen. Faktum kvarstår emellertid. Ett lägsta betyg på en Friday the 13th-film är aldrig sämre än godkänt och en film som innehåller en machetesvingande Jason är alltid bättre än en film som inte gör det. 

On Her Majesty's Secret Service (1969)

James Bond räddar en vacker kvinna från att spolas ut till havs när han blir överrumplad av skurkar och kvinnan försvinner. Någonstans i Frankrike stöter Bond på henne igen på ett casino och charmören blir upp över öronen förälskad i den mystiska kvinnan – men arbetet går före kärleken. Bond åker till de Schweiziska alperna under namnet Hilary för att avslöja skurken Blofelds verkliga intentioner. Uppe på toppen av ett berg bedriver Blofeld tillsynes vetenskaplig forskning kring allergier på en samling kvinnor från olika delar av världen, men i själva verket skapar Blofeld sina egna dödsänglar…

” My name's Bond, James Bond.”

On Her Majesty’s Secret Service är den sjätte delen i serien om Agent 007, om man inte räknar de båda filmatiseringarna av Casino Royale från femtio- och sextiotalet. Sean Connery hade tröttnat på att spela agenten och den relativt okända tjugonioåriga fotomodellen från Australien, George Lazenby tog över rollen. Jag växte upp med Bondfilmer och för mig har alltid Roger Moore varit den skådespelare som jag har förknippat med 007. Då tyckte jag att han var den coolaste killen som gått i ett par skor men idag tycker jag att hans filmer stundtals fokuserar lite för mycket på de humoristiska inslagen. Trots detta så tillhör flera av Moores bidrag till filmserien mina favoriter – The Spy Who Loved Me, For Your Eyes Only och A View To A Kill är bidrag jag återkommer till lite då och då. När jag blev lite äldre så hittade jag dock min nya favorit bland dem som spelat agenten. George Lazenbys enda bidrag till serien är en av de absolut bästa och även fast han sällan nämns i filmernas sammanhang gör han ett strålande jobb.

George Lazenby för Connerys elegans vidare och etablerar den humoristiska tonen som Moore senare gjorde till sitt signum, utan att den går över styr. Lazenby är stilig och macho och har inga svårigheter med att charma trosorna av det motsatta könet men samtidigt vågar han visa sin mjukare sida – han till och med gifter sig. Det har cirkulerat många rykten genom åren till varför Lazenby bara medverkade i en Bondfilm men nu fyrtiofem år senare så känns det ganska meningslöst att gräva i det – resultatet blev ett av seriens bästa och det är det som är det viktiga.

“It's all right. It's quite all right, really. She's having a rest. We'll be going on soon. There's no hurry, you see. We have all the time in the world.”

On Her Majesty’s Secret Service inleds inte med en traditionell Bondlåt utan en instrumental melodi spelas under de snygga förtexterna och det är inte förrän halvvägs in som Louis Armstrong framför den specialskrivna We Have All the Time in the World. Många gånger så känns inte On Her Majesty’s Secret Service som en typisk Bondrulle. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på men under den sista timmen är allt som vanligt igen och det är fullt blås i sann 007-anda. Actionsekvenserna är riktigt bra och även fast de många slagsmålscenerna är lysande så är de ingenting när filmen byter omgivningar och vi blir serverade det ena spektakulära spänningsmomentet efter det andra. Skidfärden i alperna med medföljande lavin och en avslutande jakt i bobsleigh mellan Bond och Blofeld är grymt spännande. Telly Savalas är perfekt som Bonds ärkefiende Blofeld och den obligatoriska Bondbruden är denna gång mer än bara ett tillfälligt ligg för kvinnotjusaren och deras relation är faktiskt en av filmens största tillgångar.

Det var säkert femton år sedan jag såg On Her Majesty’s Secret Service senast och det är mycket som jag överhuvudtaget inte alls kommer ihåg. Tempot är långsammare än jag minns och i ärlighetens namn så skulle filmen ha tjänat på att kortas ner under det ibland ganska trista mittenpartiet. Det är dock en petitess som inte får mig att tycka mindre om filmen då den innehåller färgstarka karaktärer, fantastiska miljöer och en historia helt i min smak. Dessutom är slutet det bästa i Bondfilmernas historia. Jag tycker nog inte längre att On Her Majesty’s Secret Service är den bästa Bondfilmen genom tiderna men den tillhör definitivt toppen. Däremot är George Lazenby fortfarande min favoritbond.