fredag 25 april 2014

Wolf Creek 2 (2013)




Två tyska backpackers som utforskar Australiens vildmarker råkar illa ut när de stöter på lustmördaren Mick Taylor. Turturduvorna tältar i en nationalpark när Mick dyker upp och inte många minuter passerar innan han kör kniven i ryggraden på mannen och slår kvinnan medvetslös. När mördaren är i full färd med att stycka pojkvännen (till tonerna av Patti Pages fantastiska låt I Fall to Pieces) vaknar den uppskakade flickvännen till liv och passar på att smita iväg. Hon snubblar chockad ut på vägbanan där engelskmannen Paul kommer körande och gentleman som han är räddar Paul kvinnan i nöd. Det skulle han aldrig ha gjort. Kvinnan är psykopaten Micks senaste tilltänkta offer och när Paul lägger sin näsa i blöt blir Mick fly förbannad. Kvinnan får ett skott i huvudet och innan Paul vet ordet av har en dödlig katt och råtta lek inletts och Paul är villebrådet.

”I still don’t know what you freaking tourists see in this place.”

Tänk att det har gått nästan tio år sedan Wolf Creek kom, usch vad jag börjar bli gammal! Greg Mclean är en av nutidens mest intressanta skräckfilmsregissörer och hittills har han inte gjort mig besviken. Wolf Creek är en modern skräckfilmsklassiker och hans uppföljare, Rogue är en sorgligt förbisedd pärla om en människoätande krokodil. Wolf Creek 2 är Mcleans tredje film och konstigt nog hade jag inte en aning om att den ens var på gång. Sådant är kul, när det helt plötsligt dyker upp en film som man omedvetet har sett fram mot.

“In this world, there's people like me, there's people like you. People like me eat people like you.”

Wolf Creek 2 inleds exakt likadant som föregångaren med att berätta för tittaren att historien bygger på sanna händelser och till en början trodde jag att jag hade satt på fel film. Det insåg jag ganska snart att jag inte hade gjort utan sedan drar filmen igång på studs med att två spydiga poliser får smaka på Micks ilska efter det att de helt oprovocerad gett honom fortkörningsböter. Efter en kul inledning så drar själva historien igång med att introducera det förälskade tyska paret som råkar campa på fel plats vid fel tillfälle. Det är ett jävla ös och innan vi vet ordet av så kommer en ny figur in i bilden, Paul som visar sig vara filmens egentliga huvudkaraktär och olycksfågel och för en kort stund förs tankarna till Steven Spielbergs tidiga tv-klassiker Duel. I Wolf Creek 2 är det mycket mer fokus på mördaren som stryker runt i Australiens vildmarker för att hitta nya offer och John Jarratt får spela ut hela sitt register som den skogstokiga Mick. Mclean har haft några år på sig att fundera ut nya scenarion till sin uppföljare och efter en timmes speltid så känns det som om han vill få med så mycket som möjligt av allt och mot slutet blir det tyvärr ganska tröttsamt. Innan dess hinner han dock ge tittaren en svettig helvetesfärd där det inte finns mycket utrymme för att hämta andan. Med en budget som är sex gånger så hög som originalet blir vi serverade en massa blodiga specialeffekter (bland annat en fantastisk kängurusekvens i rusningstrafik) som tack och lov är av den gamla skolan. I det stora hela är Wolf Creek 2 en ganska lyckad uppföljare som denna gång fokuserar mer på actionladdad spänning än på otäck terrorkänsla. Jag är inte helt nöjd med slutet och jag tappade intresset flera gånger under den sista halvtimmen men skulle filmen slutat efter sisådär sjuttiofem minuter så skulle den ha varit helgjuten. Detta hindrar mig dock inte från att hoppas på ytterligare en uppföljare. Det är lite av ett mysterium att inte Wolf Creek 2 gick upp på de svenska biograferna. Jag skulle gladeligen hostat upp pengar för att se Mick Taylor rensa upp bland de europeiska turisterna på den stora vita duken.

torsdag 24 april 2014

The Stuff (1985)




En mystisk korsning mellan glass och yoghurt som legat i dvala under marken upptäcks av några äldre herrar och börjar säljas under namnet The Stuff. Det amerikanska folket förtrollas av den utsökta desserten och kan inte få nog av det. Konkurrenterna är förbryllade och vill också få ta del av kakan genom att ta reda på den hemliga ingrediensen. Den målinriktade före detta FBI-agenten Moe börjar undersöka saken närmare och inser snart att The Stuff är allt annat än smarriga läckerheter. Den vita sörjan tar över det amerikanska folkets kroppar i en rasande fart och förvandlar dem till aggressiva monster som ogillar alla som inte gillar The Stuff.

”Well, I’ll be damned. Whatever that could be, it’s mighty good!”

Larry Cohens The Stuff (som fått den fantastiska svenska översättningen Mördande Dessert) slösar inte bort någon dyrbar tid genom att servera filmtittaren en invecklad bakgrundshistoria utan drar igång bums med att introducera den smarriga desserten. Det är fullt drag filmen igenom och det är svårt att inte charmas av historien om masskonsumtion, paranoia och livsfarligt beroendeframkallande sötsaker från jordens innandöme.

”Are you eating it or is it eating you?”

En bisarr stämning följer genom hela The Stuff och filmen är påtagligt inspirerad av femtiotalsklassikerna The Blob och Invasion of the Body Snatchers, hela tiden med glimten i ögat. Balansgången mellan skräck, äventyr och komedi är perfekt och det blir aldrig tramsigt och flamsigt, trots filmens tema. Den karatesparkande och judohuggssvingande Chocolate Chip Charlie är en dödsskön figur som gärna kunde få ha varit med mer i filmen. Michael Moriarty som spelar Moe är perfekt i huvudrollen och hans torra humor och sparsamma mimik fungerar alldeles utmärkt som motpol till den uppstimmade pojken Jason som anar ugglor i mossen när hans familj börjar bete sig mysko efter för mycket smaskande av The Stuff. Larry Cohen har skrivit och regisserat många höjdarfilmer och The Stuff är en av hans bästa. Arrow Videos sprillans nya släpp av filmen är ett måste i filmhyllan och som vanligt har bolaget gjort ett strålande jobb både när det kommer till filmen i sig och extramaterialet. The Stuff är en otroligt underhållande rulle som aldrig får mig att förlora intresset och det är besynnerligt att det aldrig kom en uppföljare. Skulle jag ha skrivit recensionen på engelska skulle jag kort och enkelt ha summerat filmen: Great Stuff!

onsdag 23 april 2014

Wolf Creek (2005)




30 000 människor anmäls saknade i Australien varje år. 10 % av dem hittas aldrig igen. En kille och två tjejer semestrar i Broome i västra Australien och efter två veckors avkoppling avslutas vistelsen med en brakfest innan det är dags för att bege sig vidare för att utforska landets vildmarker. Efter ett besök i nationalparken i Wolf Creek dör deras bil och ungdomarna spenderar natten i kärran samtidigt som de försöker klura ut deras nästa drag. När mörkret har fallit bryts plötsligt tystnaden och en räddare i nöden dyker upp. Hans namn är Mick Taylor och efter han tagit sig en titt på bilen och hittar problemet erbjuder han vännerna att bogsera den hem till sig och fixa bekymret gratis. Trion går tveksamt med på att följa med främlingen och mycket riktigt så visar det sig vara deras livs största misstag. Under en trevlig stund kring lägerelden blir ungdomarna drogade och när de vaknar upp får de stifta bekantskap med Micks sanna jag – en psykopat som älskar att orsaka andra smärta.

“I was doing people a service really, by shooting them. There's kangaroos all over the place... like tourists.”

Jag har inte sett Wolf Creek sedan den kom men trots detta har jag fortfarande filmen relativt färsk i minnet. Nu är uppföljaren snart ute i de svenska filmbutikerna så det var hög tid att se om denna moderna skräckfilmsklassiker från landet som satte oz före ploitation. Wolf Creek säger sig bygga på sanna händelser men det är ju såklart en sanning med modifikation och jag tänker inte spendera någon tid med att spekulera i ämnet. Scenariot känns emellertid väldigt realistiskt, och skrämmande nog inte helt otänkbart. Hur som helst så är Wolf Creek en otäck skapelse och en otroligt imponerande filmdebut av regissören Greg Mclean. Filmen bygger effektivt upp en nihilistisk och totalt humorbefriad mardröm och Mclean vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få publiken att känna en genuin känsla av obehag.

”Oh, I get around, you know. Never know where I might pop up.”

Wolf Creek har kallats Australiens svar på The Texas Chain Saw Massacre och visst finns här likheter men Wolf Creek är mycket mer än så. Filmen ser förbannat bra ut med fantastiskt foto och effektfulla miljöer och Mclean visar att han är en jäkel på att hantera filmkameran. Regissören rör om rejält i skräckfilmsmixern och får ut det bästa från genren utan att filmen känns som en tröttsam kliché. Vi blir introducerade för en skara sympatiska ynglingar som för en gångs skull inte beter sig som kompletta idioter och man tycker verkligen synd om dem, trots att killen i sällskapet har otroligt fula tatueringar. John Jarratt levererar ett utomordentligt personporträtt och han är klockren i rollen som den iskalla psykopaten Mick. Det ska bli riktigt kul att få stöta på honom igen då det känns som att han har så mycket mer att ge filmpubliken! Det dröjer innan Wolf Creek blir en otäck skräckfilm men vägen dit är väldigt bra och det känns inte alls som ett obligatorisk tidsfördriv för att förvandla historien till långfilmsformat. Sista halvan är riktigt effektiv och även fast den inte är lika otäck andra gången jag ser den så levererar filmen skoningslös terror som är svår att värja sig från. Wolf Creek har ingen hög bodycount men de tre olyckligt drabbade satarna får våndas så att det räcker och blir över. Wolf Creek är en förbannat effektiv psykoskräckis som har blivit ett viktigt kapitel i Australiens skräckfilmshistoria. Nu hoppas jag bara att uppföljaren håller samma höga kvalité.

måndag 21 april 2014

Venus in Fur (2013)




Regissören Thomas är på väg hem till sin fästmö när en genomblöt kvinna störtar in på teatern där han jobbar. Hon presenterar sig som Vanda och vill provspela för den utmanande rollen i pjäsen Venus in Fur. Stressad och irriterad försöker Thomas mota henne därifrån men Vanda är påstridig och efter intensiv övertalning går han till slut med på att låta kvinnan visa vad hon går för. När Vanda går in i rollen som den dominerande skönheten förtrollas Thomas av hennes charm. Snart är de båda så djupt inne i sina karaktärer att gränsen mellan verklighet och fiktion sakta suddas ut.

”In a moment she made me who I am.”

Jag älskar Roman Polanskis filmer och han är en av mina absoluta favoritregissörer. Mina personliga favoriter är de han gjorde under nittiotalet och de filmer jag håller högst är Death and the Maiden och Bitter Moon, även fast jag är otroligt svag för hans mer klassiska verk. Polanskis senaste film, Carnage blev något av en besvikelse och även fast den hade sina stunder så kändes den aldrig helgjuten. Hans nya Venus in Fur är ett steg i rätt riktning. Jag har dock svårt att tro att den kommer att tilltala de som inte har en djupare relation till Polanskis filmer.

Venus in Fur har det varit ganska tyst om ända sedan den hade premiär i Cannes förra året och jag kan inte minnas att jag har läst någonting om filmen det senaste året. Som förlaga har Polanski använt sig av David Ives pjäs som i sin tur använts sig av den österrikiska artonhundratalsförfattaren och grundaren av begreppet sadomaschocism, Leopold von Sacher-Masochs banbrytande roman med samma namn. Venus in Fur är ett kammarspel mellan två personer och hela filmen utspelar sig i en annars folktom teater. Polanskis fru Emmanuelle Seigner återförenas med Mathieu Amalric med vilken hon sex år tidigare spelade mot i det franska dramat The Diving Bell and the Butterfly. Det är kul att se Seigner i centrum igen, hon är en skådespelerska som medverkar i på tok för få filmer. Ända sedan jag såg henne i Bitter Moon för första gången blev jag helt tagen av hennes karisma. I Venus in Fur är hon precis som sin motspelare väldigt bra och Polanski vet precis hur han ska få ut så mycket som möjligt av hennes talanger. Venus in Fur är en dialogdriven film och det är inte mycket mer än just repliker som fyller speltiden. Det krävs en man av Polanskis kaliber för att få det att funka och även fast inte Venus in Fur är en klockren film så lämnar den mig funderandes efteråt och jag kände redan när eftertexterna rullat färdigt att jag kommer att se den igen inom en snar framtid. Balansgången mellan karaktärerna och de roller de går allt djupare in i är knivskarp. Som skådespelare fungerar de perfekt ihop samtidigt som de i det verkliga livet är varandras raka motsatser. Polanski tar god tid på sig att föra historien framåt och de nittio minuterna är ett enda lång händelseförlopp i realtid utan en massa onödiga avbrott eller sidohistorier. Det franska språket är och kommer alltid att vara poesi för mina öron och det är ett djärvt drag av Polanski att inte använda sig av engelsk dialog. Venus in Fur är mer än ”bara” teater på film och även fast den inte tillhör Polanskis bästa filmer så fortsätter han att bevisa vilken fantastisk regissör han är.

fredag 18 april 2014

Superstition (1982)




Huset på Mill Road, det så kallade Sharack-huset, tillhör kyrkan men det har sedan länge förfallit och blivit ett tillhåll för kåta ungdomar. Mystiska dödsfall avlöser varandra och när kommunen hotar med att ta över marken bestämmer sig stadens nya präst David för att rusta upp villan tillsammans med fader Henry. Trots husets våldsamma historia som aldrig verkar få ett slut flyttar prästfamiljen Leahy in men det dröjer inte länge innan helvetet brakar lös. Lokalpolisen och David vakar över huset men det vilar en förbannelse över ägorna, en förbannelse som föddes för nästan tre hundra år sedan när häxan Elondra dömdes till döden genom dränkning.

”You may have doomed us all churchman.”

Jag har inte sett Superstition sedan någon gång under nittiotalet då jag såg den på klippt VHS. Då älskade jag den och det var en av mina favoritfilmer under tonåren. Det är en av de filmer jag velat se om mest på dvd och jag har varit på jakt efter den under flera år. Till slut hittade jag den begagnad på Kvarnvideo i Malmö och även fast jag hade lovat att se den tillsammans med min sambo kunde jag inte hålla mig utan tryckte på play någon gång vid spöktimmen när sambon sedan länge hade somnat.

”Shut your bitchy mouth!”

Med undantag för den smått fantastiska inledningen var det inte mycket av filmen som jag kom ihåg. Superstition är påtagligt inspirerad av The Amityville Horror och en rad satanistrullar från sjuttio- och åttiotalet med det är ingenting negativt då detta är rent genreguld och Superstition är mycket bättre än den ganska trista historien om huset som gud glömde. Regissören James W. Roberson har inte sparat på krutet när det kommer till brutala våldsdåd, filmen fullkomligen badar i uppfinningsrika och detaljerade dödsfall. Mikrovågssekvensen och när prästen förolyckas av en ilsken sågklinga är bara några av de många ställena i filmen då jag ville resa mig upp i soffan och jubla. Folk dör som flugor och det är tack vare detta som man har överseende med filmens tunna historia. Superstition är fullproppad med outvecklade karaktärer som oftast bara fyller en enda funktion – att bli brutalt mördade av den ondskefulla häxan som nöjer sig med att för det mesta bara visa sin oproportionellt stora hand. Utspelningsplatsen är inte särskilt varierad och tidsrymden (när själva historien drar igång) verkar bara sträcka sig under en enda dag men det skiter man fullständigt i då det är fullt blås mest hela tiden. Folk trillar av pinnen i en rasande fart och häxan skonar ingen, inte ens småpojkar. Detta gör att historien i all sin enkelhet fungerar alldeles utmärkt. Tillbakablickarna från sommaren 1692 då häxan dömdes till döden är grymt snygga och jag skulle gärna ha sett mer av den varan i filmen. Superstition känns väldigt mycket som en italiensk skapelse och det skulle mycket väl ha kunnat vara en film som Lucio Fulci regisserat under samma årtionde. Till och med musiken ekar många gånger Italien och det märks att kompositören David Gibney lyssnat flera gånger på Goblins gamla soundtracks. Nu är inte Superstition lika otäck som jag tyckte när jag var mindre men den är otroligt underhållande och det är en bortglömd skräckfilmsklassiker som borde få mer uppmärksamhet. Skulle du stöta på den på loppmarknaden eller bland begagnatfilmerna så lägg vantarna på den illa kvickt innan någon annan hinner före. Varmt rekommenderad!

onsdag 16 april 2014

Claudio Simonetti's Goblin live @ Amager Bio 14 april 2014


Att jag skulle få se Goblin spela sina kompositioner live någon gång hade jag aldrig ens i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig. Även fast det "bara" är Claudio Simonetti som är en originalmedlem från bandet som var med och skapade skräckfilmshistoria tillsammans med Dario Argento i filmer som Suspiria och Deep Red var kvällen magisk. Den fjortonde april 2014 var första gången som bandet spelade i Köpenhamn och jag hoppas innerligt att det inte var sista gången. Jag kan inte minnas när cirka nittio minuter gick så snabbt. Vi fick höra allt som vi ville höra och lite till...





Fler bilder från konserten hittar ni på min Facebooksida!

onsdag 9 april 2014

Vigilante (1983)




Polisen räcker inte längre till och när det allt mer brutala gatuvåldet eskalerar får några invånare till slut nog och startar ett medborgargarde för att rensa upp på gatorna i New York. Bilmekanikern Eddies fru Vickie går emellan ett bråk på en bensinstation men det slutar illa och slöddren söker upp henne i hemmet och hon knivhuggs svårt och sonen Scott dödas brutalt. När mördaren släpps fri och domstolen dömer Eddie till trettio dagars fängelse efter det att han brusat upp i rätten rasar Eddies liv samman. Förblindad av hat ansluter sig Eddie till medborgargardet för att hämnas.

“Hey, I don't know about you guys, but me, I've had it up to here.”

Vigilante är en typisk William Lustig film där allt är skitigt, dystert och våldsamt och regissören glorifierar inte precis New York med omnejd. Det är rakt på sak och redan under de första minuterna vet vi vad vi har att vänta oss när Fred Williamson lockar anhängare till sitt medborgargarde. Det är en stenhård och skoningslös rulle, inget snack om saken, och filmens mörka soundtrack som ibland drar åt skräckfilmshållet är otroligt passande. Fred Williamson (i supertajta jeans) som obligatorisk tuffing och Robert Forster som sörjande och uppgiven make och far är klockrena i de största rollerna och Joe Spinell är sliskigt underbar i rollen som den smutsiga advokaten Eisenberg.

“This gun is my judge, my jury and my executioner!”

Det händer en massa saker hela tiden men det är inte förrän under den sista halvtimmen som storyn knyter samman med inledningen när Eddie kommer ut från fängelset för att hämnas. Historien är tunn som korvspad men det kompenseras med mängder av action där pistolskotten får elakingarna att flyga flera meter i luften och lämnar sargade kroppar efter sig. När det har gått en timme utan att man har tittat på klockan en enda gång så vet man att man tittar på en underhållande film och Vigilante är just en sådan. Det är en cool tidsdödare som håller intresset uppe under de knappa nittio minuterna och Vigilante levererar tillräckligt med våldsamheter och action för att stilla törsten hos de flesta.

tisdag 8 april 2014

Here Comes the Devil (2012)




Felix och Sol har picknick ute i den mexikanska öknen tillsammans med sina två barn Adolfo och Sara. När det är dags för hemfärd vill barnen utforska bergen i närheten och föräldrarna släpper iväg dem i en timme för att få egentid i bilen innan de somnar utmattade. När de vaknar har barnen fortfarande inte kommit tillbaka. Timmarna går och Felix och Sol blir alltmer oroliga. När gryningen anländer gör barnen likaså i en poliseskort och allt verkar vara okej igen. Snart märker dock föräldrarna att någonting inte står rätt till med barnen. De hittar blåmärken på kropparna och en psykolog antyder om ett sexuellt trauma. Föräldrarna ger sig efter den enda person som de tror sig ligga bakom men det är långt ifrån över. Någonting fruktansvärt hände uppe i bergen och ju närmare föräldrarna kommer sanningen, desto mer skrämmande visar den sig vara…

”Ögon som är rädda kan inte ljuga.”

Jag gillar regissören Adrián García Bolgianos råa och skoningslösa rape & revenge historia I’ll Never Die Alone men Here Comes the Devil är en helt annan historia. Det osar fortfarande sjuttiotalsexploitation fast denna gång serverar regissören oss istället en psykologisk rysare som många gånger känns som Roman Polanskis tidiga skapelser. Here Comes the Devil inleds med en passionerad kärleksakt mellan två kvinnor för att i nästa stund helt ändra stämning när en galning med machete bryter sig in i lägenheten och hugger av den ena kvinnans fingrar efter att han slagit henne medvetslös. Överrumplad av den andra kvinnan flyr mannen ut i öknen där hans troféer, i form av flera avhuggna fingrar, faller till marken tillsammans med hans nakna kropp. Detta är filmens första tio minuter och sedan inleds filmens primära historia – en historia om föräldrars värsta mardröm.

”Ingen borde gå dit upp. En del tror sig kunna hämta energi där men det är nåt som är fel med platsen. Indianerna gick aldrig dit. De trodde det vilade en förbannelse över platsen. Det är sant. De talade om varelser som sov under marken där. Varelser som betraktar oss som simpla skal.”

Here Comes the Devil är en långsamt berättad historia. Det är en suggestiv mardröm som tar tid på sig med att svara på de många frågorna. När filmen är slut finns det fortfarande en del frågetecken men Here Comes the Devil är en film som stannar kvar i tankarna efteråt. De otäcka undertonerna blir aldrig direkt skrämmande men den levererar en känsla som är svår att sätta fingret på. Till en början så trodde jag att Here Comes the Devil skulle vara en satanisk rysare men även fast elementen finns här så är det mer ett psykologiskt drama än en renodlad skräckfilm. Många menar att det finns flera likheter med Peter Weirs klassiska Picnic at Hanging Rock men då jag inte har sett filmen kan jag inte uttala mig om detta. Estetiskt sett ser Here Comes the Devil väldigt bra ut med schyssta kameravinklar och kompetent regi och filmens enda våldsdåd är brutalt så att det räcker och blir över. Scenen där bilen kör iväg från platsen där flickans första menstruation ägt rum är grymt snygg. Here Comes the Devil får mig att bli ännu mer nyfiken på regissören, nu måste jag leta upp hans andra filmer! Jag gillar Here Comes the Devil skarpt med det är en film som faller inom kategorin som ”vanligt” filmfolk förmodligen inte kommer att uppskatta.

måndag 7 april 2014

The Abominable Snowman (1957)




Botanikern John Rollason befinner sig i ett buddisttempel i Himalaya tillsammans med sin fru Helen och assistenten Fox, för att studera sällsynta växter. Vad hans fru och kollega inte känner till är att John i själva verket väntar på den amerikanska äventyraren Tom Friend och hans män för att följa med dem på en expedition i sökandet efter den mytomspunna snömannen. Tillsammans med en guide som säger sig ha sett snömannen med sina egna ögon lämnar John och det amerikanska följet lugnet i det buddistiska templet i jakt på bevis om varelsens existens…

”That’s what they call it, is it? The abominable snowman.”

Jag har inte sett överdrivet många filmer från det brittiska filmbolaget Hammer men ju fler jag ser desto mer tycker jag om dem. Hittills har jag inte stött på en enda dålig film. The Abominable Snowman har jag velat se väldigt länge och när jag äntligen fick tummen ur och beställde dvdn så tillbringade den inte lång tid i filmhyllan innan jag inte kunde hålla mig längre. Hammers filmer är perfekta skapelser att avnjuta när det är lite ruggigt utomhus tillsammans med en varm kopp te som hjälper till att höja kroppstemperaturen, de är alldeles lagom mysrysliga.

“I'm wondering... wondering how old that face is. It's seen a long life.”

Regissören Val Guest har lyckats att skapa en otroligt atmosfärfylld historia och nu är jag grymt sugen på att se hans båda Quatermass-filmer. Allt är filmat i vackert svartvitt och det effektfulla snölandskapet, tillsammans med de obligatoriska kulisserna i inspelningsstudion är grymt snygga. Även om tempot till en början inte är det kvickaste så kan jag inte slita blicken från tv:n, The Abominable Snowman är mer än ”bara” en monsterfilm. Det har gjorts alldeles för lite filmer om yetin, snömannen eller vad du väljer att kalla figuren som gömmer sig uppe i de snödränkta bergen. Varelser som denna har fascinerat mig ända sedan jag som liten grabb såg de suddiga bilderna och läste de skrämmande historierna i böcker om det okända. Filmen tar god tid på sig innan varelserna uppe i bergen gör entré och oftast får vi bara se dem i form av enstaka kroppsdelar eller skuggor, till ljudet av deras otäcka mullrande stämmor. The Abominable Snowman levererar inga kalla kårar men det är ingen töntig man-i-gummidräkt-historia (missförstå mig inte, jag älskar den typen av filmer) heller utan en seriös och mot slutet psykologisk rysare med hjärna. Musiken är otroligt stämningsfull och den vinande vinden som får agera ljudmatta när soundtracket tystnar får mig att nästan känna den bitande kylan. Peter Cushing är en fantastisk genreskådespelare och här är han förbannat bra som den sympatiska botanikern som ganska snart inser att hans amerikanska kollega enbart agerar för egen vinnings skull på bekostnad av människans nyfikenhet. The Abominable Snowman är en fantastisk film, förmodligen en av Hammers bästa skapelser. Självklart så förtjänar den ett toppbetyg!

tisdag 1 april 2014

Witchboard (1986)




Linda och Jim har fest hemma i lägenheten och som vanligt när Jims före detta bästis, som dessutom är betuttad i Linda, kommer på besök blir galejet allt annat än roligt. För att lätta upp den tryckta stämningen plockar Brandon fram sitt ouijabräde, vilket han har använt för att kontakta David, en pojke som dog vid tio års ålder. Tramserier gör att David blir upprörd och efter det att Brandon fått sina bildäck punkterade är festen slut. Linda som fascinerats av brädet börjar använda det ensam och till en början är anden hjälpsam och vänlig men det förändras snart. När Brandon kommer för att hämta tillbaka sitt ouijabräde börjar trista saker att hända. Anden som Linda kommunicerat med är inte en tioårig pojke utan en galen yxmördare som försöker ta Lindas kropp i besittning.

”Oh, don’t worry. It’s perfectly safe.”

Witchboard är en av mina absoluta favoritskräckisar från åttiotalet. Jag såg den och uppföljaren (som ni kan läsa mer om HÄR) fler gånger än jag kan räkna som tonåring. Sedan jag gjorde mig av med mina gamla VHS-kassetter, är det nu första gången jag sett om Witchboard. Scream Factory fortsätter att spotta ur sig fantastiska utgåvor av gamla skräckfilmer och nu har turen alltså kommit till Witchboard. Deras sprillans nya släpp är inget undantag och blu-ray/dvd kombon är fullmatad med extramaterial och filmen i sig har aldrig sett så här bra ut.

Witchboard är regissören Kevin Tenneys debutfilm och även fast många höjer hans Night of the Demons (en film jag måste se om snart igen) till skyarna så tycker jag att Witchboard är hans bästa film. Det är en simpel men förbaskat effektiv historia med otroligt bra och stämningsfull musik, signerad regissörens bror Dennis Michael Tenney. Utseendemässigt ser Witchboard väldigt bra ut och Tenney är en begåvad regissör som vet hur man hushållar med en films budget, utan att det ser billigt ut. När den osynliga anden rör sig i omgivningarna, samtidigt som kvidande barnstön agerar effekthöjare, myser jag av välbehag. Kärlekstriangeln mellan Linda och de båda före detta bästisarna Jim och Brandon är för att vara en film av denna sort förvånansvärt bra och även fast den egentligen är klichéartad så det bara skriker om det funkar den tack vare bra skådespeleri. Mediet Zarabeth är emellertid ännu mer irriterande än jag minns henne och när hon utbrister ”TTFN” (ta ta for now) vill jag bara gömma mig bakom skämskudden. Witchboard är inte en särskilt våldsam eller grafisk rulle utan precis som uppföljaren så lägger den mest krut på atmosfären, vilken är felfri. Det finns några blodiga sekvenser men jag har svårt att tänka mig att filmen censurerades i Sverige ens när den gjorde entré på hyrfilmsmarknaden. Jag såg uppföljaren för några månader sedan och när jag nu sett originalet inser jag hur lika de båda filmerna är. Jag gillar uppföljaren skarpt men originalet är bättre. Witchboard är ett utmärkt exempel på en lyckad åttiotalsskräckis och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.