Undead (2003)

När René ”Miss Catch of the Day Queen” Chaplin förlorar sitt barndomshem till banken efter det att hennes föräldrar dör, tröttnar hon på sin livssituation och småstadsmentaliteten i den lilla fiskebyn Berkeley. Tillsammans med sin sliskiga pojkvän sätter hon sig i bilen för att se staden försvinna i backspegeln. De hinner inte långt innan ett meteorregn öser ner över staden och lämnar dem strandade tillsammans med invånarna som en efter en förvandlas till blodtörstiga zombies…

”Those things you saw out there. That’s only the beginning. The beginning of the end.”

Undead är en australiensisk zombierulle skapad av de båda tvillingbröderna Spierig. Filmens budget är deras egna livsbesparingar, med lite hjälp från familj och vänner, och känner man till detta så är Undead en minst sagt imponerande skapelse. Visst är det en lågbudgetrulle men det känns inte som det. Resultatet, som efter enorm tålmodighet, ser bättre ut än mycket av det som genren spottat ur sig.

”When I was a kid, we fuckin’ respected our parents. We didn’t fuckin’ eat ‘em!”

Undead är en fartfylld historia, fylld av skaparglädje. Det är en klockren blandning mellan komedi och splatterfilm, oftast är det jävligt kul utan att bli hysteriskt. Filmen flirtar friskt med genrens grundpelare, samtidigt som den känns genuin. Allt ser väldigt bra ut och specialeffekterna som är en blandning av den gamla skolan och datoreffekter imponerar stort. Undead var en positiv överraskning men den är inte helt felfri. Stundtals känns den lite för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner något då vissa partier känns onödigt långa. Det är ett lite för händelselöst händelseförlopp ibland och det dröjer onödigt länge innan våra huvudpersoner inser att ett skott i huvudet är allt som krävs för att sätta ett stopp på eländet. Ibland blir det lite ostigt och klyschigt men i det stora hela så är Undead mycket bättre än mycket annat som genren kläckt ur sig under den senaste tiden (va fan, de slänger till och med in lite zombiefiskar!). Vändningen mot slutet kändes lite otippad men den fungerade alldeles utmärkt och jag kunde inte sluta att tänka på Stephen King’s Under the Dome (som kom i bokform flera år efter det att Undead släpptes) under filmens andra halva. Undead är en frisk bris i zombiefilmsgenren och väl värd att kolla upp. Den förtjänar utan tvekan en plats vid sidan av Peter Jacksons kultfilmer Bad Taste och Braindead.

Godzilla (2014)

Någonting har vaknat till liv långt under jordens yta och när världen vaknar en morgon är den inte längre den samma. Två insektsliknande monster demolerar allt som kommer i deras väg men det väcker även någonting annat till liv, människans enda räddning – Godzilla!

”In 1954, we awakened something...”

Jag är förmodligen sist bland alla sanna monsterfilmsentusiaster att se Godzilla på bio. En resa till Frankrike och sena kvällar på jobbet har satt käppar i hjulet men nu har jag äntligen fått se Godzilla på den vita duken och det var helt klart värt väntan. Filmen kunde inte ha kommit vid en mer passande tid då 2014 är året då Godzilla fyller sextio år. Jag kan inte kalla mig en Godzilla-expert och trots att jag har en handfull av filmerna i min samling så är det inte många av dem som jag tagit mig tid att se, det ska bli ändring på det! Originalet är i alla fall ett mästerverk och i år är det tio år sedan den senaste Godzilla-filmen (Final Wars) kom.

”It is going to send us back to the Stone Age! God help us all...”

Regissören Gareth Edwards som långfilmsdebuterade för fyra år sedan med den fantastiska monsterfilmen Monsters är helt klart rätt man för jobbet. Det är tacksamt att filmen fick en femtonårsgräns och undviker en massa onödiga tramsigheter med att försöka framkalla snyftscenarion hos publiken. En kärlekshistoria finns med i bakgrunden men den får tack och lov inte mycket fokus, det får inga av filmens karaktärer. Här läggs nästan all fokus på monsteraction. Bryan Cranston och Juliette Binoche, vilka jag till en början trodde skulle vara filmens huvudkaraktärer stryker med tidigt in i filmen och sedan är det Cranstons karaktärs son Ford som blir filmens huvudperson (förutom Godzilla då förstås). Godzilla är en mörk och dyster rulle och askan från förstörelsen ligger som en tät dimma efter monstrens frammarsch i de många städerna. Innan självaste Godzilla kommer in i bilden är det två stora insektsliknande monster (kallade MUTOs) som står för underhållningen. De är ondskan personifierad, vilket de gör väldigt tydligt då de livnär sig på vapen av massförstörelse – mycket ondare än så blir det inte! Utseendemässigt är jag väl inte helt nöjd med dem, de kunde ha sett tuffare ut men när Godzilla gör entré är det bortglömt. Denna gigantiska varelse är en fröjd för ögonen och jag förstår inte varför så många verkar ha problem med dess utseende, varje scen han är med i regerar! Under filmens sista halvtimme ville jag resa mig upp i biografen och jubla, det är bland det mäktigaste jag sett på bio någonsin! CGIn ser för en gångs skull strålande ut och Godzilla är minst sagt en mäktig upplevelse. Att se den i 3D är emellertid helt poänglöst och jag ser faktiskt fram mot att se filmen igen utan ett par glasögon som distraherar upplevelsen. Det är såhär en bra Hollywoodrulle ska se ut. Kanske nu så kan vi helt förtränga den vedervärdiga skapelsen som kom för sexton år sedan! Jag längtar redan efter uppföljaren!

Kiss of the Damned (2012)

Paolo träffar Djuna i videobutiken och genast uppstår en ömsesidig attraktion. De slår följe hem till Djunas avlägsna herrgård men när känslorna svallar över ber Djuna Paolo att gå och att aldrig kontakta henne igen. Kärleken rotar sig djupt inne i Paolos hjärta och lockelsen blir till slut för stor för att motstå. Det finns en anledning till Djunas distanserande beteende, hon är en gammal själ som vandrat på jorden i århundraden. Dagtid gömmer hon sig inomhus och nattetid stillar hon sin blodshunger genom att attackera djur i den kringliggande skogen. Trots detta kan Paolo inte hålla sig borta och under en het kärleksakt blir han ett med Djuna. Djunas värld tillhör nu Paolo och hon lär honom allt hon vet om de odödligas värld. Trubbel är emellertid på ingång när Djunas syster Mimi oannonserat dyker upp och hon är inte lika harmoniskt lagd.

”I would have done anything to be with you.”

Jag har bara hört positiva saker om Kiss of the Damned och jag har varit nyfiken på filmen ett bra tag nu. Kiss of the Damned tar ett steg tillbaka från nutidens vampyrfilmer och rotar sig istället bland de europeiska läckerbitarna från sjuttio- och det tidiga åttiotalet. Vampyrfilmer har aldrig lockat mig något nämnvärt men det finns såklart undantag. Just de europeiska skapelserna, främst de som Jean Rollin regisserade, ligger mig varmt om hjärtat och Kiss of the Damned bär flera likheter med dessa, till en början i alla fall.

”Do we live forever?”

Visuellt sett är Kiss of the Damned en riktig godbit. Det är en ursnygg skapelse som verkligen tar vara på dess omgivningar och långfilmsdebuterande regissören Xan Cassavetes har en fingertoppskänsla för detaljer. Kiss of the Damned är otroligt vackert filmad och fotot är stundtals makalöst. Lust, kärlek och åtrå står i fokus och Kiss of the Damned är mer ett erotiskt laddat drama än en renodlad vampyrskräckis, även fast elementen finns här. Filmens första halvtimme är fantastisk och man glömmer bort att detta är en film från 2012. Sedan faller tyvärr Kiss of the Damned in i det jag tycker är mindre intressant när det kommer till vampyrgenren; trista konversationer om vampyrens funktion och plats i samhället och det känns mer som ett avsnitt ur True Blood än en förförisk och sexuellt laddad skönhet från en tid då genren var i sitt esse. Sexualitet och ett suggestivt bildspråk är sådant jag kräver av en vampyrfilm och Kiss of the Damned lyckas delvis med detta. Filmen serverar flera sexiga sekvenser och den ledande trion är alla övertygande i sina roller. Fransyskan Joséphine de La Baume är som skapad för rollen som Djuna, hon är bedårande vacker och hennes brytning kan få smör att smälta i ett vinterlandskap. Mittenpartiet gjorde mig lite besviken men bortser man från detta så är Kiss of the Damned en väldigt bra film som ekar av den gamla skolan. Kiss of the Damned är erotiskt ögongodis som inte överdoserar på våldsamheter eller nakna kön utan balanserar på den tunna linjen mellan kvalité och kalkon utan att tippa över till det sistnämnda. Det är en imponerande, om än inte helgjuten långfilmsdebut och jag är väldigt nyfiken på vad Cassavetes hittar på härnäst.

Grotesque (2009)

En man sitter i en skåpbil och väntar. När ett par passerar attackerar han. Desorienterade och rädda vaknar paret upp från deras första date, som såhär i efterhand inte gick något vidare. De har fastnat i händerna på en sadistisk doktor som älskar att se andra människor plågas. Den namnlösa doktorn utsätter deras kroppar och psyke för en terror de inte ens kunnat föreställa sig i deras vildaste fantasier. Doktorn ger dem ett löfte, att de kommer att dö om inte deras överlevnadsinstinkt väcker njutning hos honom. Låt tortyren börja!

”Från och med nu kommer det att göra ont. Kämpa och få mig att njuta.”

Grotesque har funnits i min filmsamling en längre tid men det var inte förrän jag av en slump insåg att det är samma regissör som ligger bakom den utmärkta mockumentär/found footagerysaren Noroi: The Curse som jag blev riktigt sugen på att se filmen. När Grotesque kom ut för några år sedan blev den uppmärksammad på grund av dess våldsamma natur och i England och Norge gick det så långt att filmen totalförbjöds. I Sverige förekom tack och lov inget sådant tramseri utan det alltid lika pålitliga filmbolaget Njutafilms var inte sena med att inkludera den i sin imponerande katalog.

”Jag har plåstrat om er så ni inte dör.”

Brutal är bara förnamnet, Grotesque är ultravåld deluxe. Filmen drar igång på studs och sedan är det ingen hejd på vad den galna doktorn utsätter de två stackars satarna för. Historiemässigt har Grotesque inte mycket att berätta, dess historia är minimal. Det är en studie av en sadistisk människas sjuka begär och en minst sagt tragisk kärlekshistoria om två unga människors första date som slutar i katastrof. Detta tar emellertid inte upp mycket speltid, nästan all fokus går åt till att visa så mycket övergrepp och grafisk tortyr som möjligt och ingenting är tabu. Grotesque är tortyrporr, i dess mest brutala form. Våldsdåden (som ackompanjeras till klassisk musik) gömmer sig sällan bakom kamerans lins och inga kroppsdelar undgår doktors förödande redskap. Dialogen är minimalistisk och rollerna otroligt utlämnande och det är omöjligt att inte känna sympati för de stackars krakarna. Det är inte svårt att se var regissören Kôji Shiraishi hittat sin inspiration. Han har gått tillbaka till åttiotalets Japan där Guinea Pig-filmerna chockerade publiken och när Eli Roth släppte lös den brutala besten Hostel och dess uppföljare några år tidigare kunde Grotesque inte komma vid en mer läglig tid, tittarna törstade efter mer blod och Grotesque levererar med råge på det planet. Om man tar Guinea Pig, Hostel och The Human Centipede och kör runt i filmmixern så skulle det se ut ungefär såhär. Grotesque är en väldigt kort film, bara strax över sjuttio minuter, men det räcker gått och väl. Filmen är gjord med ett enda syfte, att chockera publiken och med det lyckas Grotesque alldeles utmärkt. Specialeffekterna är brutala och allt är så elakt att man börjar undra hur i helvete någon ens kunde komma på tanken att spela in en film som denna. Även fast Grotesque är en skitig film så ser den utseendemässigt väldigt bra ut och en skicklig vändning där regissören drar mattan under fötterna på publiken, just som hoppet sakta infinner sig är väldigt bra. Slutet är helt utflippat, på ett bra sätt som bara japanerna kan komma undan med och ger en dos välbehövd väldigt mörk humor till den annars becksvarta historien. Grotesque är inte en dålig film men det är inte riktigt min kopp te, det blir lite för mycket av det goda och till slut känner jag mig ganska mätt på spikar, motorsågar och andra vassa föremål. Gorehundar behöver dock inte leta längre - Grotesque är filmen för er!

Warlock III: The End of Innocence (1999)

Telefonen ringer och en yrvaken Kris svarar i luren. Ett hus som gått i generationer ska rivas och då det enda blodsbandet som finns kvar är Kris får hon första tjing på att välja och vraka bland husets kuriosa innan det jämnas med marken. Då Kris blev adopterad som liten och aldrig fick träffa sina biologiska föräldrar ser hon detta som en sista chans att gräva i sitt förflutna. Väl där ger huset ifrån sig otäcka vibbar och Kris är på väg därifrån när hennes pojkvän och bästa vänner dyker upp för att stötta henne. När en mystisk främling som utger sig för att vara arkitekt knackar på dörren börjar allt gå fel. Främlingen vänder manipulativt vännerna mot varandra och det uppdagas att han är en ondskefull häxmästare som är där för att avsluta något han påbörjade för över trehundra år sedan.

”Go home, there’s nothing for you here.”

Warlock och dess uppföljare Warlock: The Armageddon gillar jag skarpt. Julian Sands är klockren i rollen som den ondskefulla häxan, vilken är utsänd av självaste Satan för att göra kaos med alla som kommer i hans väg. Den tredje delen i historien, Warlock III: The End of Innocence har ingenting med de tidigare filmerna att göra och den lyckas nästan fulländat med att misslyckas totalt med det mesta. Bruce Payne (som visserligen inte är en dålig skådis) har axlat Sands roll och den karismatiska ondska som Sands utstrålade är som bortblåst.

”For each of your spells I have twenty against them.”

Det är inte svårt att förstå varför Warlock III blev den (hittills) sista filmen i serien. Den känns och ser ut som en kass tv-film. Soundtracket är fruktansvärt och låter nästan uteslutande som någonting taget ur ett sunkigt tv-spel. Skådespelarna är inte mycket att hänga i granen och alla, inklusive huvudrollsinnehaverskan är inte det minsta sympatiska. Till en början verkar historien fokusera på ett hemsökt hus och den första halvan är olidligt tråkig. När sedan häxmästaren kommer in i bilden så kan jag inte sticka under stolen med att jag trodde att det skulle bli lite roligare, men det blev det inte. Även fast några våldsdåd dyker upp och några snusksekvenser tittar fram så är Warlock III en riktig soppa. Filmen innehåller en bra scen som involverar en nästan omotiverad nakenscen och en spegel men utöver detta kan jag inte komma på någonting som jag tycker är bra med filmen. Det är en minst sagt lam film. Warlock III är ett av de sämsta filmköpen på länge och jag kan inte ens rekommendera den till dem som vill se alla filmer i serien. Undvik!

The City of the Dead (1960)

Historieläraren Alan Driscoll (spelad av Christopher Lee) sänder sin mest lovande student Nan Barlow till den lilla staden Whitewood i New England för att fördjupa sig i det kittlande ämnet som berör häxor, svart magi och djävulsdyrkan. Trots att hennes bror och fästman avfärdar hennes passion som mumbo jumbo struntar hon i detta och åker allena till det lilla värdshuset Ravens Inn för att samla ihop material till sin uppsatts. Det uppdagas att nästan trehundra år tidigare, i samma stad så brändes häxan Elisabeth Selwyn på bål till tonerna av byfolkets upphetsande slagord. Innan flammorna sände henne med en enkelbiljett till helvetet förbannade hon staden och dess invånare för all framtid. När Nan inser faran är det redan för sent. Invånarna planerar en svart mässa till hyllning för Lucifer och Nan är huvudattraktionen.

”In Whitewood, time stands still.”

Jag hade till i tisdags aldrig hört talas om den brittiska filmen The City of the Dead tidigare. När jag hittade den begagnade dvdn med den kittlande sloganen ”The Thrills – The Chills of Witchcraft Today” tvekade jag inte många sekunder då det är filmer som denna jag ständigt söker efter. The City of the Dead, även känd under titeln Horror Hotel är den första filmen på det brittiska filmbolaget Amicus Productions (som då gick under namnet Vulcan Films). Filmbolaget förknippades ofta med Hammers filmer och det är inte särskilt konstigt när man ser The City of the Dead då allt som förknippas med en bra Hammerfilm finns här.

”There’s something evil about the village and on certain nights the inhabitants leave the streets, close the doors and stay behind them. And on these nights, the dead come to life.”

När en film inleds med flera rungande ”burn the witch” följt av ett häxbål kan det knappast gå fel, och det gör det inte heller. Det är konstigt att inte The City of the Dead nämns oftare i ockulta filmers sammanhang då detta är en riktig pärla. Dimman ligger tät, åskan mullrar, spindelnät klär de mörka källarutrymmena, häxor och gestalter i svarta kåpor strövar omkring och läbbiga kyrkogårdar omringar den lilla byn där alla invånarna beter sig mysko. Gillar man detta (det måste vara omöjligt att inte falla pladask för dessa ingredienser) är The City of the Dead ett säkert kort och jag uppmanar alla som läser att försöka lägga beslag på ett exemplar av filmen. Den brittiska originalversionen som är två minuter längre än den amerikanska är förstås den som är att rekommendera. Man kan säga att filmen är indelad i två delar där den andra och avslutande akten ofta känns som ett kusligt deja vu. The City of the Dead är en otroligt stämningsfull rulle. Det tystlåtna mässandet, den spöklika musiken som stundtals lättas upp av ett jazzigt soundtrack är väldigt passande och allt ser fruktansvärt snyggt ut (särskilt de sataniska inslagen), i vackert svartvitt. Slutet är riktigt bra och knyter ihop säcken på ett tillfredställande sätt. Det är precis såhär en mysrysare ska se ut!

Route 666 (2001)

När ett viktigt vittne flyr sina plikter till Arizonas öken blir det supersnuten Jack La Rocas uppgift att föra honom med livet i behåll tillbaka till Los Angeles för att vittna i en rättegång mot sina före detta arbetsgivare inom maffian. Det strular till sig ordentligt och efter en svettig eldstrid trycker Jack gasen i botten mot Kalifornien med maffians utsända mördare hack i häl. I brist på tid tar de en genväg men vi vet ju alla att genvägar betyder senvägar. De fastnar på en fördömd vägsträcka som lokalbefolkningen kallar för Route 666, ett ställe där en slumrande ondska sakta vaknar till liv…

”They all kicked it on the same day, august 28 1967, in some prison roadcrew accident. But they had it coming to them because they were the worst och the worst. They were the real deal, they were the psychokillers.”

Under resan till den franska rivieran, vilken jag och min sambo kom hem ifrån i måndags, letade jag febrilt efter filmer att ta med mig hem. Det gick inte särskilt bra då de flesta dvderna saknade engelska undertexter och ofta var de dubbade. När jag väl hittade något jag ville ha, ett gäng snuskrullar med den franska skönheten Brigitte Lahaie, trillade jag nästan baklänges när mannen i vuxenbutiken ville ha 79 euro stycket för dem. Jag lämnade butiken med skägget i brevlådan och gav upp hoppet om att fylla på min filmsamling med fransk film. Vår sista dag i staden Nice hittade jag dock en film på en loppis för det mer humana priset av en euro – Route 666. Dvdn var långt ifrån perfekt då det av någon idiotisk anledning endast gick att se filmen med fransk dubbning eller med engelskt tal med påtvingade franska undertexter. Det gick ändå och Route 666 visade sig vara ett riktigt fynd.

”There better not be a hair missing on my mustache.”

Route 666 är regissören och manusförfattaren William Wesleys andra och hittills sista långfilm. Hans första var den ganska uphypade fågelskrämmorskräckisen Scarecrows och det dröjde tretton år innan hans Route 666 gjorde entré på videomarknaden. När jag läser min recension av Scarecrows ser jag att den inte gjorde något större intryck på mig. Den hade emellertid en skön stämning och det har Route 666 också och dessutom är detta en bättre film. Även fast Wesley inte är en superregissör så har han vuxit under åren som gått och det är synd och skam att han inte har gjort fler filmer.

”It was the most dangerous stretch of Route 66, the one locals called Route 666. Evil fucking numbers, huh?”

Efter tre minuters otroligt trista förtexter så kör filmen äntligen igång med buller och bång med en intensiv eldstrid. Sedan följer en ganska intressant, om än en ganska tunn spökhistoria om ett gäng riktigt elaka mördare och förbrytare som på sextiotalet dog i en olycka och sedan dess har hemsökt en vägsträcka vid gränsen av Arizona och Kalifornien. Mer historia än så behöver jag inte och dessutom så är jag otroligt svag för filmer som utspelar sig i ökenlandskap. Route 666 är inte perfekt och det finns vissa saker som jag irriterar mig på men i det stora hela blev jag väldigt positivt överraskad. Filmen innehåller standardkaraktärer och skådespeleriet förtjänar på sin höjd ett godkänt i betyg. Lori Petty som spelar en av de kvinnliga agenterna har en otroligt irriterande röst som får mig att vilja trycka på ”mute” varenda gång hon öppnar munnen. Dale Midkiff (från Pet Sematary) gestikulerar så mycket att man tror att hans armar ska trilla av. Lou Diamond Phillips har aldrig varit någon favorit men han sköter sig okej, även fast det mesta som kommer ur hans mun är käcka oneliners, oftast i orddueller med The X Files och Jason Goes to Hell: The Final Fridaykändisen Steven Williams. Dessutom innehåller filmen ett tramsigt inslag med en schaman som drar en klassisk historia om att ondskan måste stoppas och vissa passager blir onödigt utdragna. Utöver detta så är Route 666 en väldigt underhållande rulle. Det loungeaktiga bluessoundtracket som ibland övergår i instrumental mjukisrock passar filmen och dess omgivningar perfekt och dessutom innehåller Route 666 några schyssta våldsscener. De levande döda fångarna ser fruktansvärt tuffa ut och det är lite synd att man inte ser mer av dom då varje gång de dyker upp med sina förödande vägarbetesredskap är underhållning när den är som bäst. Visst blir det lite småtöntigt ibland men det är ganska harmlös underhållning som inte försöker ge sken av att det är en film som kommer att dra in de stora stålarna och locka den breda publiken. Som sagt, Route 666 är långt ifrån ett mästerverk men den bygger upp en skön stämning och utan att överdriva så tycker jag faktiskt att detta är ett av de bättre exemplen på en underhållande b-film från denna sida av millenniet. 

En annan Route 666 under min USA-resa

20 Million Miles to Earth (1957)

Människans första resa till en annan planet kantas av problem och under hemresan från Venus träffas ett amerikanskt rymdskepp av en meteor och kraschlandar i vattnet utanför en liten fiskeby på Sicilien. Några bybor lyckas heroiskt rädda två passagerare, vetenskapsmannen Sharman (som senare avlider av en mystisk sjukdom) och överste Robert Calder. Pojkspolingen Pepe hittar en behållare som flutit iland och inuti hittar Pepe något geléaktigt som han säljer till professor Leonardo för att få ihop pengar till en cowboyhatt. Ut ur geléklumpen kommer en reptilliknande varelse som tjugo miljoner mil hemifrån vaknar till liv och börjar växa i en rasande fart. Överlycklig över sin upptäckt förbereder sig Leonardo och hans barnbarn för en resa till Rom för att dela med sig av fyndet till den zoologiska trädgården. Det visar sig vara ett stort misstag…

”What I have to say, you will find incredible but true.”

En av anledningarna till att 20 Million Miles to Earth utspelar sig i Rom var att Ray Harryhausen alltid velat åka men aldrig haft råd att ta sig dit. Detta var inte bara bra för Harryhausen utan även för tittaren då Rom med omnejd är en strålande utspelningsplats. Jag har nu under de senaste dagarna sett flera filmer med effekter signerade geniet och de blir bara bättre och bättre för varje film. Monstret är en imponerande skapelse som ser ut som en blandning mellan en T Rex, King Kong och en ödla. Vrålande (tjuten låter som repetitiva varianter av ”wow”) ekar genom filmen och så fort varelsen är i bild (vilket är ofta) så njuter jag fullt ut.

”On the rampage! If it isn’t stopped, it’ll kill hundreds, maybe thousands! We’ll need artillery and tanks immediately.”

20 Million Miles to Earth har ett otroligt bra driv och det dröjer inte många minuter innan historien drar igång med en rivstart för att sedan aldrig stanna upp. Filmskaparna hinner till och med inkludera en kärlekshistoria som får ta upp alldeles lagom speltid. Slutkampen med tillhörande massförstörelse i Rom och en underbar final i Colosseum är lysande. Ray Harryhausen dvd-boxen som innehåller filmerna It Came from Beneath the Sea, Earth vs. The Flying Saucers och 20 Million Miles to Earth är ett givet köp för alla som vill få en inblick i stop motion mästarens tidiga storhet. Boxen kan köpas för en hundring på förslagsvis Kvarnvideo och den är verkligen värd varenda krona. Harryhausens effekter är av toppklass och 20 Million Miles to Earth är en riktig höjdare bland femtiotalets många monsterfilmer!

Earth vs. the Flying Saucers (1956)

Sky Hook är ett projekt finansierat av försvarsdepartementet där mindre raketer skickas ut i rymden för att cirkulera kring jorden och samla upp värdefull data. När projektets chef Russell A. Marvin och hans fru är på väg till deras arbetsplats dyker ett flygande tefat upp och av ren tur så spelas farkostens ljud in på Russells bandspelare. Till en början inbillar sig paret att allt måste ha varit en synvilla men när det är dags för den tolfte raketen att sändas upp i skyn, avbryts jippot när en farkost landar utanför forskningsbasen. I panik öppnar militären eld mot besökarna och när utomjordingarna svarar med samma mynt bryter kaos ut och anläggningen totalförstörs och dödar alla i närheten, förutom Russell och hans fru. Det visar sig att inspelningarna Russell fångade på sin bandspelare i själva verket var ett meddelande från besökarna och de kommer med ett ultimatum – att ordna ett möte med makthavarna i Washington där utomjordningarnas ödesdigra planer ska offentliggöras. Mänsklighetens framtid ligger nu i händerna på Russell.

”To the best of my knowledge my wife and I are the only ones left alive since we have not seen or heard from anyone for hours. The air is becoming toxic. In the event of our death this report, with the recording of the saucer sounds on this tape constitute all the data we have. The batteries are failing. The recorder is not running up to speed. This is Dr. Russell A. Marvin.”

Första gången jag hörde talas om Earth vs. the Flying Saucers var när jag läste Stephen Kings bok Danse Macabre där han ingående går igenom skräcken i filmen och litteraturen. Jag minns inte riktigt vad hans tankar kring den var men när jag läst färdigt boken stod titeln på en lista över filmer som fångat min uppmärksamhet. Lyckligtvis var Earth vs. the Flying Saucers med i en Ray Harryhausen dvd-box jag nyligen inhandlade för en billig slant.

”People of earth, attention!”

I sin självbiografi skriver Ray Harryhausen att Earth vs. the Flying Saucers är den film han gillar minst av de han varit involverad i. Det är besynnerligt då hans effekter i Earth vs. the Flying Saucers är otroliga, till och med sextio år senare. Earth vs. the Flying Saucers är ingen tramsig rymdhistoria utan istället berättas ett humorbefriat domedagsscenario som är svårt att slita sig från. Hugh Marlowe är superb i huvudrollen och lyckas gestalta sin karaktär Russell med en nerv som inte hör till vanligheten i liknande filmer från årtiondet. De illsinta utomjordingarnas färdmedel, utseende, gungande gångstil och gurglande röster slår huvudet på spiken och den förstörelse de bringar på byggnader runt om i Amerika är sci-fi godis. Tillsammans med The War of the Worlds är Earth vs. the Flying Saucers ett utmärkt exempel på när science fiction görs rätt. Den simpla men engagerande historien tåls att se flera gånger och Earth vs. the Flying Saucers känns aldrig som en billig b-film i mängden. Earth vs. the Flying Saucers är ett fantastiskt tidsdokument och ett viktigt kapitel i sci-fi historien.

F/X2 (1991)

Specialeffektsgeniet är tillbaka! Rollie Tyler har lagt filmbranschen på hyllan och jobbar nu istället hemifrån i egen regi med att tillverka avancerade leksaker för barn. Han lever ett stilla liv tillsammans med sin flickvän Kim och hennes tioåriga son Chris. När Kims före detta man, polisen Mike ber Rollie om hjälp med att sätta dit en perverterad mördare, går han tveksamt med på det för att behålla hemfriden. Det går käpprätt åt helvete. Mike agerar lockbete och just som han ska överrumpla avskummet dyker en tredje person upp och skär halsen av honom. När Rollie chockad kommer hem och går igenom inspelningarna från händelsen inser han att polisen är inblandad. Ett dåligt deja vu upprepar sig och innan Rollie vet ordet av svävar han och hans familj i livsfara.

”My kid says you can create any illusion you want to.”

Som jag nämnde i min recension av F/X så har den och dess uppföljare en speciell plats i mitt filmhjärta. Videobutiken som låg i närheten av där jag spenderade den största delen av min ungdom gav mig frekvent en massa gratis filmaffischer som de inte längre hade någon nytta av. En av dem som fick spendera mest tid på min vägg var just F/X2, innan den på grund av uttråkning och idioti trasades sönder av dartpilar.

”There’s more to this whole thing than a dirty cop and ten shitty pieces of gold.”

Precis som i föregångaren inleds F/X2 med en film i filmen innan historien drar igång. F/X-filmerna målar inte upp en direkt vacker bild av rättsväsendet och även denna gång står korrumperade skithögar i centrum och de båda filmerna är ganska snarlika varandra. Det spelar inte någon större roll då F/X2 är en intensiv åktur som inte gjorde mig besviken. Stilistiskt sett så är F/X2 en uppgradering och regissören Richard Franklin, som är en känd Hitchcock-diggare, visar sig vara en perfekt man för jobbet. Vissa sekvenser är riktigt bra! Den Brian De Palma osande inledningen, MacGyver rafflet i köpcentrat och incidenten vid korvståndet är strålande exempel på när allt fungerar alldeles utmärkt. Bryan Brown repriserar sin roll som Rollie och likaså Brian Dennehy som nu pensionerats från poliskåren och sadlat om till privatdeckare och hjälper sin vän i nöd. De är båda, precis som tidigare, perfekta i sina roller och får denna gång mer utrymme tillsammans. F/X2 är till en början mycket mörkare än ettan men även denna gång är det ganska lättsam underhållning, särskilt filmens sista halva. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilken av de båda F/X-filmerna jag gillar mest. Skulle F/X2 ha hållit samma mörka ton hela vägen igenom så skulle den vara överlägsen ettan. Strunt samma, båda två är höjdare inom actionthriller genren. Jag förstår inte riktig varför de inte nämns oftare i sammanhang där klassiska filmer från åttiotalet och det tidiga nittiotalet nämns. I mina ögon så förtjänar de lika mycket uppmärksamhet som t.ex. Lethal Weapon och Beverly Hills Cop.

To Catch a Thief (1955)

Den före detta juveltjuven John ”The Cat” Robie får det hett om öronen när någon imiterar hans skickliga teknik på den franska Rivieran. När rika besökare får sina dyrbara juveler stulna, pekar allt på att fasadklättraren John är i farten igen. Detta irriterar och fascinerar honom på samma gång och då han spenderat de senaste femton åren som en hederlig medborgare vill John inte att detta ska förändras. Huvudstupa kastar han sig in i en dödlig katt och råtta lek för att avslöja den riktiga tjuven och bevisa sin egen oskuld.

“Doesn't it make you nervous to be in the same room with thousands of dollars worth of diamonds, and unable to touch them?”

Jag och min sambo åker till Nice nu i veckan och när vi sökte efter filmer som utspelade sig på den franska Rivieran hittade vi Alfred Hitchcocks To Catch a Thief. Jag har sett många filmer av Hitchcock genom åren men aldrig denna. Den kom året efter de båda mästerverken Dial M for Murder och Rear Window och för att vara en Hitchcockfilm från femtiotalet är den ganska förbisedd och nämns inte särskilt ofta i hans sammanhang.

“For what it's worth, I never stole from anybody who would go hungry.”

Cary Grant och Grace Kelly (som året efter gifte sig med prinsen av Monaco) hade redan hunnit medverka i flera av Hitchcocks filmer, men inte tillsammans. Deras personkemi är helgjuten och Grant är sådär stilig som bara Grant kan vara och Kelly är vackrare än någonsin. To Catch a Thief utspelar sig i fantastiska omgivningar och de får mig att se fram mot vår resa ännu mer. Det är en ganska lättsam historia som med ett lyckat resultat blandar thriller och komedi. Humorn är lågmäld men träffsäker och Grant och Kelly kompletterar varandra utmärkt. Den unga fransyskan Danielle (Brigitte Auber) är en frisk bris i historien och ordduellen mellan trion vid flotten är störtskön. Många av Hitchcocks filmer sätter ribban väldigt högt och även de som inte kan räknas till hans mästerverk håller oftast hög standard, To Catch a Thief är en av dom. Den tillhör inte en av hans bästa skapelser men det är ändå ett bra bidrag tills hans många avtryck i filmhistorien. To Catch a Thief är en underhållande katt och råtta lek som avslutas spännande på ett hustak i mörkret. Det är omöjligt att inte tycka om en film som denna.

It Came from Beneath the Sea (1955)

Människans främsta vapen ute till havs, atomubåten, är designad för att kunna stå emot alla tänkbara hot men det visar sig inte vara helt riktigt. När ubåtsbesättningen drar igång hawaiianisk partymusik vaknar någonting till liv i havets djup, något som lämnar efter sig radioaktiv strålning och en del av sig själv. Kommendörkaptenen Pete Mathews tar hjälp av världens främsta marinbiolog Lesley Joyce och den respekterade forskaren John Carter från Harvard för att få reda på vad det är som har lämnat sina spår på den hypermoderna ubåten. En bläckfisk har vuxit sig gigantisk på grund av vätebombstestningar och radioaktiv strålning och är nu på väg mot Amerikas kust, hungrig och förbannad.

”And just hope that that’s the end of it.”

Jag älskar verkligen denna typ av film och särskilt de som kommer från femtiotalet, jag kan inte få nog av dem! It Came from Beneath the Sea följer mallarna och levererar inte många överraskningar. Filmen inleds med att berätta för tittaren om Amerikas nya uppfinning och hur bra den är och att människan har lärt sig att kontrollera det som gömmer sig i djupen. Detta är såklart struntprat och vi som har sett dvd-omslaget vet ju att förr eller senare så kommer en skitstor bläckfisk att dyka upp. För att vara sjuttiofem minuter kort så känns It Came from Beneath the Sea ofta lite långtråkig, trots att en berättarröst för historien hastigt framåt. En trist och tafatt kärlekstriangel mellan de tre huvudpersonerna får ta upp alldeles för mycket fokus och spekulerandet kring vad det skulle kunna vara som gömmer sig i djupet känns ibland lite utdragen. Detta är emellertid glömt och förlåtet när vidundret från havets botten gör entré och drar med sig båtar ner i djupet och slutligen klamrar sig fast vid Golden Gate bron i San Francisco och orsakar kaos – dessa scener är helt fantastiska! Det finns mycket att säga om Ray Harryhausen men det skulle ta upp allt för mycket tid om jag går djupare in på det så jag nöjer mig med att konstatera att karlen var ett geni. Hans stop motion specialeffekter är fantastiska och It Came from Beneath the Sea är ett tidigt exempel på hans skicklighet.

”Something came up out of the water and grabbed our ship and pulled it under.”

It Came from Beneath the Sea har lite för lite monsteraction för att vara helgjuten och jag hade önskat att få se lite mer närbilder av mer än bara bestens tentakler. Vi skymtar bläckfiskens ansikte (säger man så?) vid några tillfällen men jag hade velat ser mer detaljer och lite oftare som i till exempel Attack of the Crab Monsters eller The Black Scorpion. It Came from Beneath the Sea är absolut ingen dålig film men det är ingen favorit då det finns många bättre exempel inom genren från årtiondet. Skulle filmen vara lite mer actionladdad och visa det fräcka monstret lite oftare så skulle resultatet vara klockrent då bläckfisken i sig är ögongodis. It Came from Beneath the Sea har kommit i en färgglad utgåva och även fast resultatet är imponerande så ändrade jag omgående till det svartvita originalformatet. Monsterfilm från femtiotalet ska inte visas i färg – så är det bara! 

F/X (1986)

Rollie Tyler är en australiensare som flyttat till Amerika för att helhjärtat syssla med specialeffekter. Han har vuxit till en av de mest eftertraktade i branschen och alla vill använda hans magi i sina filmer. När en man från justitiedepartementet ber om Rollies expertis, då en av maffians mäktigaste personer ska vittna mot sina kriminella kollegor, tackar han motvilligt ja till erbjudandet. Rollie hjälper dem att iscensätta maffiabossens fejkade avrättning på en italiensk restaurang men när justitiedepartementets utsände även vill att han ska hålla i puffran som skjuter de blanka skotten, börjar Rollie att tveka. Allt går förstås åt pipsvängen och plötsligt står Rollie anklagad för mord och smutsiga personer inom rättsväsendet gör allt för att tysta honom för gott. Med hjälp av specialeffekter och sin lojala kollega flyr Rollie hetluften för att rentvå sitt namn och hämnas på dem som ligger bakom.

”You were great. Nobody dies like you!”

F/X och dess uppföljare var några av mina favoritfilmer när jag var yngre. Jag såg dem när de gick på tv och när (Atlantic Film tror jag) släppte de båda filmerna på VHS så köpte genast både ettan och tvåan och såg dem igen. När tv-serien kom några år senare så blev jag överlycklig och väntade ivrigt på att nästa vecka skulle komma så att ett nytt avsnitt skulle sändas. Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg någon av dem senast men när jag hittade bägge filmerna för mindre än en hundralapp så kunde jag inte hålla mig.

“What's the matter? Forget why you hired me?”

Vad är på riktigt och vad är en illusion? Det är hela grundpremissen för F/X och det är en simpel men väldigt effektiv utgångspunkt. Filmen inleds med att vi får se en våldsam upplösning i en film där specialeffekterna är skapade av vår huvudperson, sedan drar själva historien igång. Rollie Tyler har verkligen ett drömjobb och jag minns hur mycket jag ville vara i hans skor när jag såg filmen för första gången. När jag ser hans lägenhet igen med gammal rekvisita och tuffa filmposters från gamla skräckfilmer är det som att komma tillbaka till mitt pojkrum där idolbilder och fräcka planscher prydde väggarna. F/X är som en Hitchcockfilm i lightvariant från åttiotalet där temat på oskyldig man på flykt står i centrum. Bryan Brown är en skådespelare jag alltid har gillat men det är just F/X som jag alltid har förknippat honom med och han är klockren i rollen som specialeffektsgeniet Rollie. F/X håller förvånansvärt bra än idag och levererar en perfekt blandning av action och thriller. För en gångs skull innehåller soundtracket inga pampiga saxofoner utan istället har krutet lagts på ett stämningsfullt ljudlandskap, (som visserligen ändrar tonläge under de mer actionladdade sekvenserna) inte helt olikt det som Bernard Herrmann kännetecknar. I händerna på Brian de Palma så kunde detta ha blivit ännu ett av hans storverk men istället är F/X en mer lättsam skapelse. Det är absolut inget fel i det och jag tycker fortfarande att F/X är ett alldeles utmärkt exempel på en bra spänningsrulle från åttiotalet. Nu är jag nyfiken på om även uppföljaren håller samma kvalité än idag.

The Innocents (1961)

Giddens lämnar London och sin djupt religiösa far för att ta jobbet som förmyndare åt två föräldralösa barn, då deras före detta förvaltare förolyckats under mystiska omständigheter. Barnens farbror är en självupptagen och egocentrisk man och utan vidare ger han jobbet att vaka över de två ynglingarna Miles och Flora till Giddens. Farbrorns enda krav är enkelt, att inte under några omständigheter störa honom - allt som involverar barnen är upp till Giddens att ta itu med. Giddens flyttar in i det gigantiska godset Bly på den engelska landsbygden och hon stormtrivs omedelbart och fängslas av den charmerande Flora. När Miles hastigt och lustigt blir relegerad från skolan och flyttar hem till godset igen tar det inte lång tid innan Giddens fäster sig vid honom också. Lugnet bryts emellertid hastigt när Giddens börjar se människor som inte längre finns i livet och barnens beteende blir allt mer besynnerligt. Det verkar som om barnen inte är i behov av en vuxen förebild, inte Giddens i alla fall…

”We must learn what it is these horrors want.”

Brittiska The Innocents bygger på Henry James klassiska historia The Turn of the Screw och är av många krönt som en av de bästa spökfilmer som någonsin har gjorts. Min absoluta favorit inom genren är Robert Wises The Haunting och jag har svårt att se att någonting någonsin kommer att toppa den. The Innocents inleds med att en barnröst (i själva verket är det Isla Cameron som imiterar ett barns röst) sjunger den otroligt effektfulla visan O Willow Waly och sätter därmed stämning för de kommande nittio minuterna. Filmen är en oerhört vacker skapelse och när man ser en film som denna så blir man glad att färgfilmen inte hunnit ta över filmmarknaden. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och i stort sett varenda scen ser ut som ett konstverk vilket man kan vila ögonen på i en halv evighet. The Innocents är en tvättäkta spökhistoria (som på samma gång känns som en febrig mardröm) där skräcken kommer långsamt krypande genom plötsliga ljud, skuggor eller rörelser i de magnifika miljöerna. Den vackra utspelningsplatsen med dess omgivningar är helt makalös och det är smått fantastiskt att det faktiskt existerar ställen som godset Bly.

”The children are watching!”

The Innocents är sådär härligt mysryslig som bara britterna kan lyckas med. Slutet däremot är allt annat än mysrysligt, ingen lycklig avslutning här inte. Det ligger en drömlik stämning över hela filmen och även fast det aldrig blir direkt otäckt är det hela tiden otroligt stämningsfullt. Det är en enormt välspelad historia och det är inte bara Deborah Kerr som sköter sig exemplariskt. De båda barnen Martin Stephens och Pamela Franklins (som vi känner igen från filmpärlorna And Soon the Darkness och The Legend of Hell House) insatser är exceptionella! The Innocents är en fröjd för ögonen och en sann brittisk filmklassiker som alla borde se. Har ni redan sett den så se den igen.

The Gestapo's Last Orgy (1977)

Kommendant Konrad von Starker styr ett kvinnofångläger under andra världskriget med hjärnhand. Vid sin sida har han den lika sadistiska fångvakterskan Alma och en galen professor som ser till att de kvinnliga fångarnas enda uppgift är att agera slavar åt de tyska soldaterna. Under flera år spred de terror i koncentrationslägret och när kriget tog slut och kommendant Starker blev ställd inför krigsrätt undkom han avrättning tack vare ett vittnesmål från den judiska fången Lise, som agerat hans slav under vistelsen i fånglägret. Efter fem år av krigsförbrytarrättegångar, fängelse och rehabilitering är Starker på fri fot igen och Lise kontaktar honom för ett möte på platsen där de träffades för första gången, i det nu nedlagda koncentrationslägret. Lises vittnesmål hade ett ändamål, ett ändamål som Starker snart får erfara…

”Today half the world hates us because we are eliminating them. But the day will come when they’ll thank us.”

Jaha, hur fan skriver man om en film som The Gestapo’s Last Orgy utan att verka helt bäng i huvudet? Nazisploitation är en väldigt märklig och kontroversiell genre som höjer ribban rejält när det kommer till vad som egentligen är okej att visa. Jag har inte sett överdrivet många filmer men nu var det länge sedan jag såg någonting som faller inom kategorin så när sambon sprang Vårruset passade jag på att bekanta mig med de italienska snuskhumrarna igen. Har man sett någon nazisploitationfilm tidigare så vet man vad det handlar om. Det är ungefär som Women in Prison filmer, fast med nazister bakom rodret istället.

”People don’t get out of this camp even after they’re dead. This is the place where people do what I want them to. Of course they can die too, when I want them to. But not when it just suits them.”

The Gestapo’s Last Orgy är tydligt inspirerad av den italienska klassikern The Night Porter som kom tre år tidigare och filmen gör ett tappert försök till att vara ett seriöst stycke filmhistoria som berättar om krigets fasor. Det går väl sisådär och istället drunknar filmen i våld och förnedring på alla tänkbara sätt. The Gestapo’s Last Orgy är förstås ren exploitation, ingenting annat. Filmen fullkomligen frossar i snusk och förnedringsvåld och det finns så många sekvenser som får mig att ifrågasätta hur i helvete de ens kom på idén att göra filmen. Filmskaparna går över gränsen i stort sett hela tiden och detta är utan tvekan den mest brutala och smaklösa film inom genren jag sett hittills, jag gillar den förstås. The Gestapo’s Last Orgy använder sig av tillbakablickar för att berätta historien och det är redan under de första minuterna ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Vägen dit är proppfull med ”va fan?!” scenarion som verkligen inte passar hemma hos Svenssonfamiljen i tv-soffan. Dialogen är konstant provocerande och når förmodligen sin pik när den galna professorn (som ser ut som Porter Wagoner) utbrister: ”There’s nothing better than a pot roast of unborn jew!” följt av att sällskapet kalasar på just det. Filmskaparna försöker gång på gång att lura tittarna att de vill berätta en viktig historia och väver snyggt in sorgsen och stämningsfull musik mellan varven och till och med en kärlekshistoria får några minuters speltid. Gång på gång hajar man dock till och inser att så är inte fallet utan här är ingenting tabu, allt är tillåtet. Filmens nittio minuter är en lång uppvisning i förnedring och vrickade ideologier men de försvinner av bara farten och när filmen är över inser jag att jag inte har tittat på klockan en enda gång. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt ett av de mest effektiva exemplen inom nazisploitationfilmen. Grym är bara förnamnet och även fast det aldrig blir särskilt grafiskt är scenariona magstarka så att det räcker och blir över. The Gestapo’s Last Orgy är definitivt inte en film för alla och det är konstant respektlöst och obarmhärtigt. Det är lite svårt att rekommendera en film som denna men ni som gillar genren kommer säkerligen inte att bli besvikna, det blev inte jag i alla fall även fast jag måste erkänna att jag kände mig lite smutsig efter det att filmen tog slut.

The Psychic (1977)

Virginia ser i en vision sin mamma begå självmord genom att slänga sig utför Dovers klippor när hon själv befinner sig i en annan del av världen – på flickskola i Florens. Arton år senare får hon plötsligt hemska föraningar om att något fruktansvärt ska ske. För sin inre syn ser hon en kvinna mördas för att sedan bli inmurad av en haltande man. När Virginias nyblivna make är på affärsresa passar hon på att besöka hans hus vilket hon ännu inte satt sin fot i. Syftet är att rusta upp det som en överraskning men hon känner snart igen ett av rummen i huset. Det är samma rum som hon såg i sin vision och när hon slår sönder väggen hittar hon till sin förskräckelse skelettet av en kvinna i tjugoårsåldern inmurad i väggen. När maken blir arresterad och polisen vägrar att hjälpa henne tar hon hjälp av sin psykiatriker Luca för att nysta i mysteriet och rentvå sin make.

”Find something else to do. Stay away from there.”

Lucio Fulci är den största anledningen till att jag började fascineras av den italienska skräckfilmen för många herrans år sedan och även fast jag har sett många, ungefär tjugo, av hans filmer så finns det fortfarande många kvar som jag inte sett tidigare. The Psychic eller Seven Notes in Black som filmen även är känd under och som dessutom är en mer passande titel, är en av dem. Jag har haft Severins släpp av filmen i hyllan under flera år utan att ha sett den och det känns alltid lite pirrigt när man ser en Fulci film för första gången.

”I’d love you even if you were a witch. Stop tormenting yourself, leave it to the police. They’ll find out who that woman was and perhaps even the murderer.”

Fulci regisserade The Psychic bara två år innan han skapade det ultravåldsamma zombierafflet Zombie Flesh Eaters som sedan följdes av mästerverk som City of the Living Dead, The Beyond, House by the Cemetery och The New York Ripper. I The Psychic fokuserar Fulci inte på blodiga våldsamheter (det finns några inslag, bland annat en snarlik sekvens som han använde sig av i den superba Don’t Torture a Duckling) utan här lägger han allt krut på den blytunga stämningen. The Psychic är ett imponerande mordmysterium med drag av Edgar Allan Poes The Black Cat (som han några år senare gjorde en egen version av) och även fast filmen faller under kategorin giallo så är det inte en film som följer de obligatoriska inslagen som hör genren till. The Psychic är mer en psykologisk thriller med övernaturliga inslag. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar filmen för då The Psychic är en riktigt bra rulle, en av Fulcis bästa.

The Psychic är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga krusiduller. Pusselbitarna placeras långsamt på sin rätta plats och det dröjde innan jag klurade ut vilken riktning filmen skulle ta. Det är en förbannat engagerande historia och upplösningen är ruskigt bra. Filmen innehåller en massa intressanta karaktärer och många känns igen från liknande filmer. Jennifer O’Neill från David Cronenbergs Scanners spelar den plågade klairvoyanten Virginia, Marc Porel från Ruggero Deodatos stenhårda snutfilm Live Like a Cop, Die Like a Man dyker upp som hennes psykiatriker, Gabriele Ferzetti som spelar elaking i Bondfilmen On Her Majesty’s Secret Service spelar konstkännaren Emilio och Ida Galli som spelar Victorias makes syster Gloria känns igen från Sergio Martinos fantastiska giallo The Case of the Scorpion’s Tail. Fulcis kännetecken finns här hela tiden med hastiga in- och utzoomningar och det drömlika fotot ligger som en hinna över hela filmen och man märker snabbt vem det är som sitter bakom kameran. The Psychic ser fantastisk ut och filmen är fullproppad med ursnygga sekvenser. Filmmusiken som är signerad Fabio Frizzi och hans två kompanjoner Franco Bixio och Vince Tempera är en riktig höjdare som jag gärna skulle inkludera i min vinylsamling. The Psychic är helt klart en ny favorit i Fulcis imponerande filmografi och den är helt i samma liga som hans tidigare mästerverk A Lizard in a Woman’s Skin och Don’t Torture a Duckling. Älskare av italiensk genrefilm får bara inte missa detta guldkorn!