Single White Female (1992)

När det kommer fram att Allisons fästman Sam har varit otrogen med sin exfru så slänger Allison ut honom ur lägenheten. För att lindra ensamheten så sätter hon in en annons i tidningen för att hitta en rumskamrat. Efter en rad skumma figurer så dyker Hedra upp och hon verkar vara den perfekta rumskamraten… Men det är hon ju såklart inte.

”Gee, Hedy, I hope you never get mad at me.”

Vissa filmer hänger kvar i tankarna många år efter det att man sett dom - av flera olika anledningar, både dåliga och bra. Single White Female eller Ensam Ung Kvinna Söker… som är titeln vi är vana vid hemma i Sverige gillade jag skarpt när den kom ut. Då hade jag inte sett överdrivet mycket film och tyckte den var fruktansvärt spännande. Det är två bra töser i huvudrollerna. Jennifer Jason Leigh är perfekt i rollen som psykot som gör allt för att likna sin intet ont anande rumskompis. Bridget Fonda (här i ful frisyr) har jag alltid gillat och hon har medverkat i en rad bra filmer under framförallt nittiotalet. Det är synd och skam att hon helt verkar ha lagt skådespeleriet på hyllan idag. Single White Female är en standardpsykothriller med erotiska inslag som inte levererar många överraskningar. Det börjar lugnt och sansat när de nyfunna vännerna gör tjejiga saker tillsammans men sedan efter ungefär en timme in i filmen börjar tokigheterna ta skruv på allvar. Hedra är till en början den ultimata rumskompisen men blir ganska snabbt påfrestande och manipulativ. Hon är mest lite för mycket hela tiden för att avslutningsvis förvandlas till en fullfjädrad psykopat, utan att det för den delen spelas över. Single White Female blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig tråkigt tack vare de båda trovärdiga och förvånansvärt ofta nakna huvudrollsinnehavarna. Single White Female är inte något speciellt eller originellt men en helt okej thriller och de nästan två timmarna försvann av bara farten.

Shootfighter: Fight to the Death (1992)

Ruben driver tillsammans med sin flickvän Cheryl en karateskola där han lär ungar att utöva kampsporten. Själv tränas han inför det kommande riksmästerskapet i karate av instruktören Shingo, som har ett förflutet som världsmästare i den tuffa kampsporten Shootfighting. Paret lever knapert och utan flickvännens vetskap är Ruben skuldsatt upp över öronen och har skrupelfria indrivare hack i hälarna. När Rubens bästis Nick dyker upp efter två års frånvaro och en talangscout erbjuder de båda vännerna en massa pengar för att ställa upp och slåss i den våldsamma sporten Shootfighting, åker de båda till Mexiko för att tjäna storkovan. Bakom allt ligger dock den ondskefulla Mr. Lee som planerar en gruvlig hämnd på mannen som fråntog han äran och den rättsmäktiga världsmästartiteln i Shootfighting – Shingo.

”Your attention please! In Shootfighting, as in nature, only the strong survives. Let the competition begin!”

Jag älskade kampsporter, i alla dess former som tonåring och såg allt jag kunde komma över. Då de amerikanska bidragen till genren var de lättaste att få tag i så var det i huvudsak de jag såg och Shootfighter: Fight to the Death var en av mina favoriter. Filmen levererar action i sann åttio- och nittiotalsanda, komplett med ostig dialog, träigt skådespeleri och taskiga kläder och frisyrer. Soundtracket som försöker låta orientaliskt där panflöjter ofta står i fokus ändras ibland tvärt och låter som någonting ur A Nightmare on Elm Street och även fast det inte är särskilt bra så är det precis vad man förväntat sig. Första timmen är ganska seg och levererar ingenting nytt under solen men under den sista halvtimmen (vilken jag har starkast minnen från) börjar det hända skojigare grejer. Den våldsamma kampsporten, vars regler är enkla: Alla medel är tillåtna och ingen lämnar fighten innan en av dem är medvetslös (eller ännu bättre – död), blir ännu mer brutal då förödande vapen som lämnar sargade kroppar efter sig slängs in i leken. Det är blodigt och våldsamt och fightingscenerna är riktigt råa. Det slits ut halsar och hjärtan, bits köttslamsor av deltagarna, armar bryts av på mitten, för att bara nämna några sekvenser. Många kända ansikten dyker upp under filmens gång och filmens största stjärna Bolo Yeung får visa vad han går för under den förutsägbara finalen. Shootfighter är förstås inte lika bra nu som jag tyckte att den var för tjugo år sedan men den levererar precis vad den ska - hjärndöd underhållning som funkar alldeles utmärkt att slå ihjäl lite tid med under den rådande värmeböljan.

The Abandoned (2006)

Marie är född i Ryssland, uppvuxen i England och nyligen skild från sin make i New York. Under hela sitt liv har hon undrat vilka hennes riktiga föräldrar var och när det plötsligt ringer en man som säger att hon har ärvt sin avlidna mors farm i Ryssland så åker hon ögonaböj dit. Ingen har satt sin fot i det nu nedgångna huset som ligger beläget långt borta från civilisationen på över fyrtio år men när hon anländer väntar någon på henne där. Hennes tvillingbror Nicolai har fått samma samtal och letar efter samma svar men snart önskar de att de aldrig satt sin fot i barndomshemmet. Mörka hemligheter gömmer sig i rucklet och det förflutna vägrar att släppa taget om de nyanlända gästerna…

”Just because you’re through with your past, doesn’t always mean your past is ever really through with you.”

Jag fick upp ögonen för den spanska regissören Nacho Cerdà efter det att jag för många år sedan såg hans brutala och dialogslösa kortfilm Aftermath. Det var en fantastisk skapelse som inte var helt enkel att sitta igenom och som verkligen inte passar majoriteten av filmtittare. Han lyckades skapa någonting som utseendemässigt såg otroligt realistiskt ut och som målade upp ett av de mest skrämmande scenarion som kan tänkas utspela sig efter det att döden har inträffat. Hans enda långfilm hittills, The Abandoned var länge sedan jag såg men den har hela tiden legat i dvala i mitt bakhuvud och velat bli omsedd.

”I guess whatever happens to them, happens to us.”

The Abandoned är som en ond mardröm som inte går att vakna upp från. Historien är en ruggig sådan där Marie (spelad av den otroligt övertygande Anastasia Hille) tillsammans med sin, för henne okända tvillingbrodern Nicolai, går igenom ett levande helvete. De har hamnat i en ondskefull tidskapsel där deras döda dubbelgångare hemsöker dem i en omgivning de inte kan fly ifrån. Cerdà har lyckats skapa en vansinnigt snygg rysare med blytung stämning och otroligt atmosfärsfylld musik. Varenda litet ljud får tittaren att sitta på helspänn och hela upplevelsen är lika vacker som den är otäck. Omgivningarna hjälper till att sätta den ruggiga stämningen och även fast filmen till största del utspelar sig i ett nedgånget ruckel med ödsliga omnejder så är det intensiva nittio minuter som rullar förbi framför ögonen. The Abandoned är en otroligt skickligt utförd spökhistoria där stämningen inleds med att kännas otrygg och fortsätter sedan så filmen igenom. Cerdà är utan tvekan en av filmvärldens idag mest intressant regissörer och The Abandoned är inget mindre än ett mästerverk. Jag är omåttligt nyfiken på vad han ska hitta på härnäst!

Young, Violent, Dangerous (1976)

Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.

Hamnstad (1948)

Första gången som Gösta träffar Berit så har hon precis försökt att begå självmord genom att kasta sig i det iskalla havet nere vid hamnen. Gösta har återvänt hem efter att ha spenderat åtta år till sjös och flyttar in hos en polare och tar jobb nere i hamnen. En kväll på ett dansställe så träffar Gösta Berit igen och de blir kära i varandra. Berit är emellertid ängslig för det överhängande hotet av att hennes elaka mor ska skicka tillbaka henne till uppfostringsanstalten där hon tillbringat den största delen av sitt liv. Livrädd för att Gösta ska få reda på hennes problematiska uppväxt som så många gånger satt käppar i hjulet för hennes lycka håller hon det inom sig, tills det blir ohållbart och sanningen måste komma fram…

”Jag vill vara fri! Men ingen begriper hur jag längtar efter att få vara mig själv och sköta mig själv.”

Hamnstad är en tidig Bergmanfilm som sällan nämns i hans sammanhang. Det känns inte som en typisk film av regissören men mycket av det som kännetecknar honom finns här. Hamnstad är en historia om uppoffringar, vänskap och problematisk kärlek och till min förtjusning så var filmen överraskande bra. Som vanligt så tar Bergman upp, för den tiden tabubelagda ämnen såsom engångsligg, självmord, psykisk ohälsa, abort och äktenskapsproblem och aldrig känns det tillkonstlat. Personerna svär och till och med en hastig nakenscen överrumplar en timme in i filmen. Den till en början bombastiska och dramatiska musiken känns missanpassad men den lägger en skön stämning över filmen, inte minst i inledningsscenen. Bengt Eklund och Nine-Christine Jönsson gör väldigt bra ifrån sig, något de bevisar i Göstas utbrott i lägenheten eller när Berit förtäljer sitt livs historia för sin chockade partner. Hamnstad börjar problematiskt och ju längre filmen går desto mer problematiskt blir det, fram till det hoppfulla slutet. Hamnstad är mörk och brutal i sin ton, i varje fall för att vara från fyrtiotalet, och den visade sig vara en positiv överraskning som säkerligen kan uppskattas av både vanligt folk och Bergmanentusiaster.

The Battery (2012)

När världen plötsligt och hastigt gick åt helvete och majoriteten av mänskligheten förvandlades till blodstörstiga monster så tvingades de båda baseballspelarna Ben och Mickey att komma överens. De känner knappt varandra och i det stora hela så är de ganska olika men de rådande omständigheterna tvingar dem att slå sina kloka huvuden ihop för att kunna överleva katastrofen.

”You’re a romantic and I’m a realist, but that’s okay. Probably gonna get you killed though. Just like those fuckin’ headphones.”

Jag har hört och läst en hel del om The Battery lite varstans det senaste året och det har fått mig att bli minst sagt nyfiken på filmen. Det är en apokalyptisk zombiefilm i ny tappning där krutet inte går åt de levande döda utan åt relationen mellan två ganska olika figurer. Musik är någonting som hela tiden står i fokus i The Battery (därav filmens titel). Mickey glider igenom dagarna med ett par hörlurar, fyllda med musik från den bärbara cd-spelaren, som stänger utanför den kaosartade vardagen och musiken han spelar blir även till filmens soundtrack, ett smått fantastiskt sådant. Det inleds med en riktigt bra version av Brother Claude Elys mästerliga There Ain’t No Grave Gonna Hold My Body Down och sedan följer en rad för mig okända men otroligt passande låtar som hela tiden lyckas hålla den ohållbara situationen vid liv.

”You know, I don’t like waking up every day wondering if today’s the day I’m gonna die. Wondering if today’s the day a fucking walking dead person eats my head.”

The Battery är förbannat bra! Det är ett av de mest uppfriskande bidragen till genren som jag sett på väldigt länge. Det är aldrig fokus på de levande döda utan på den sakta groende vänskapen mellan två män som i ett fullt fungerande samhälle aldrig skulle ha umgåtts med varandra. Jeremy Gardner skriver, regisserar och spelar själv den ena huvudrollen och jag är grymt imponerad av allt han har lyckats åstadkomma. Båda han själv och Adam Cronheim som spelar motspelaren Mickey är otroligt övertygande och deras kemi är felfri. De är båda riktigt sköna typer som känns genuina och aldrig påtvingade, kort sagt så är de två typer som jag gärna skulle hänga tillsammans med under ett annat scenario. De är varandras motsatser som i det långa loppet ändå kompletterar varandra. Ben gillar tvåsamheten medan Mickey ständigt letar efter en fast punkt och fler personer att dela sin vardag med och tack vare deras många olikheter så blir resultatet ofta jävligt roligt och träffsäkert. Det finns en rad smått fantastiska scener där sekvensen då Mickey tillfredsställer sig själv samtidigt som en kvinnlig zombie försöker ta sig in i bilen och inte allra minst filmens sista tjugo minuter hör till höjdpunkterna. The Battery är en lågbudgetrulle där bristen på pengar snarare är till filmens fördel. Dialogen är träffsäker och trovärdig och även fast det inte händer överdrivet mycket under filmens gång så är det hela tiden fruktansvärt bra. The Battery är inte indränkt i blod och våldsamma scenarion men en sak är emellertid säker och det är att The Battery ligger ruskigt nära ett toppbetyg. Utan att överdriva så är The Battery en av de bästa filmer, i alla kategorier, som jag har haft äran att få uppleva i år. Missa för guds skull inte detta guldkorn!

Stage Fright (2014)

Camillas mamma, musikalstjärnan Kylie, blev brutalt mördad bakom kulisserna när dottern testade tonerna på scenen. Tio år senare jobbar Camilla och hennes bror Buddy som kockar på ett sommarläger för sjungande och dansande ungar. När lägret sätter upp Haunting of the Opera, samma musikal som Camillas mamma spelade huvudrollen i när hon dog, tar Camilla sin sexuella charm till hjälp för att håva in mammas roll. Det finns dock någon på lägret som hatar musikaler och denne någon börjar mörda ynglingarna på löpande band.

”The following is based on true events. While the names have been changed to respect the victims and their families, the musical numbers will be performed exactly as they accured.”

Nej, detta är inte Michele Soavis underhållande rulle med det mordgalna fjäderfäet i huvudrollen, inte heller Hitchcocks spännande thriller med samma namn utan en sprillans ny slasherfilm med sång och dansnummer. Stage Fright gör sitt bästa med att försöka att slussa in den hjärntvättade Glee-generationens ungdomar i skräckfilmen och det är ju ett smart drag, problemet är bara att resultatet inte är särskilt intressant.

”Maybe the show is cursed.”

Jag gillar varken dansfilmer eller musikaler, förutom möjligtvis Grease som jag hade en nästan ohälsosam relation till när jag var ung. Jag tycker oftast att de är tråkiga, mycket tack vare att musiken är kass. Skräckfilmer som använder sig av både dans och musik är ingenting nytt men de växer för den delen inte på träd. Jag har inte sett särskilt många och den enda jag kan komma på på rak arm som jag gillar skarpt är Brian de Palmas Phantom of the Paradise. I Stage Fright har filmskaparna haft den goda smaken att ge Meat Loaf en av rollerna och även fast han ser ganska trött och oinspirerad ut så kompenserar han detta genom att ha en snygg mustasch. Stage Fright inleds riktigt bra med att en figur som liknar någon av de sexgalna satanisterna i Stanley Kubricks briljanta Eyes Wide Shut, brutalt knivmördar stjärnan i en musikal men efter detta så går det snabbt utför. Det är händelselöst och med undantag för det första mordet så dröjer det fyrtio minuter innan nästa trillar av pinnen. Morden är för övrigt ganska trista och filmens mördare, som påminner om rockabillysnubben i Slumber Party Massacre 2, är otroligt irriterande med sin falsettsång till tonerna av hårdrock och platta oneliners. Sångnumren som blir allt färre ju längre filmen rullar är bra utförda men innehållet är mest tramsigt och alla, med undantag för den charmiga hjältinnan, är enbart enerverande. Stage Fright flirtar med gamla skräckfilmsklassiker men misslyckas totalt och varken humorn eller skräcken lyckas locka till varken fniss eller kalla kårar. Stage Fright har en kul idé men utförandet är allt annat än tillfredsställande. Tempot är slött och för att vara en slasherfilm så är morden alldeles för få, dessutom så slänger ingen av de irriterande ungdomarna av sig kläderna och det är ju alltid ett stort minus.

Sommarlek (1951)

Den tjugoåtta år gamla balettdansösen Marie är aktuell i uppsättningen av Svansjön. När det är dags för generalrepetition får hon ett paket levererat till sig innehållandes en dagbok, skriven av hennes ungdomskärlek Henrik. Hon tar färjan över till skärgården där deras två månader korta men blommande kärleksaffär utspelade sig tretton år tidigare, innan historien fick ett tragiskt slut…

”Dagar som pärlor – runda, glänsande, trädda på gyllene tråd. Dagar till bredden fyllda av lek och smek. Nätter i vakna drömmar. När sov man? Inte fanns det tid att sova.”

En kärlekshistoria signerad Ingmar Bergman är sällan en lycklig skapelse rakt igenom, Sommarlek är inget undantag. Bergman tar upp problematiken i kärleken och vågar ruska om ordentligt, summeringen är aldrig ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” och det är ganska befriande att få bevittna ibland. Jag är svag för romantiska komedier och drama men det finns få som slår huvudet på spiken så som Bergman gör. I Sommarlek lyckas regissören med att få med den ungdomliga kärleken och den vuxna melankolin i en tillfredsställande blandning och Sommarlek är Bergmans första film där han själv tyckte att han kunde behärska sitt yrke som regissör ordentligt. Sommarlek är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga sidohistorier och krusiduller och Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten övertygar i sina roller som det älskande paret. Maries berättarröst leder oss från början till slutet av historien genom att läsa Henriks skrivna dagbokssidor och de otroligt vackra och sagolika skärgårdsmiljöerna i sommarskrud är fantastiska att få ta del av. Sommarlek är inte en av Bergmans bästa filmer men det är i alla fall ett alldeles förträffligt drama om livet, döden och kärleken med en mycket tillfredsställande summering. Om du av någon konstig anledning måste välja att bara se en Bergmanfilm som utspelar sig i skärgården så rekommenderar jag emellertid Sommaren Med Monika.

Tystnaden (1963)

Systrarna Ester och Anna och pojken Johan är på väg hem. Under hemresan blir Ester sjuk och de tvingas stanna på ett hotell någonstans i Europa i en liten stad vid namn Tiimoka. Uttråkad av systrarnas tystnad och uppenbara ogillande gentemot varandra beger sig pojken på upptäcktsfärd i det stora hotellet, beväpnad med leksakspistol och en hungrig nyfikenhet.

”Jag satt och såg på det där paret som älskade. Sen gick jag in på baren, och mannen följde med mig. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, så vi gick in i kyrkan. Där låg vi med varandra i ett mörkt hörn bakom tjocka pelare. Där var i alla fall inte så varmt.”

Tystnaden är den avslutande delen i Ingmar Bergmans trilogi om tron på Guds existens och även den bästa delen i serien. Såsom i en Spegel och Nattvardsgästerna bär flera likheter med varandra med Tystnaden är någonting helt annat. Det är en febrigt surrealistisk drömlik historia, sprängfylld med atmosfär. Gillar man David Lynchs filmer så tycker man med allra största sannolikhet om Tystnaden då det känns som om Lynch hämtat en hel del inspiration från Bergmans mästerverk.

”Vad det är skönt med dig. Vad det är skönt att vi inte förstår varann.”

Bergman ville göra en film med minimalistiskt användande av dialog, hans annars så karaktäristiska styrka i sina filmer. Tystnaden gör verkligen själ för sin titel, antalet repliker ligger på strax under fyrtio. Omgivningar och dess ljud, karaktärernas kroppsuttryck får stå för upplevelsen istället, det är en fascinerande sådan. Tystnaden är en sexuellt laddad historia som på många håll ansågs pornografisk när den gjorde entré på biograferna runtom i världen. På vissa ställen gick det så långt att det stod utskrivet på affischerna när de oanständiga scenerna skulle äga rum. Tystnaden är emellertid allt annat än pornografi, någonting som svenskarna förstod och filmen håvade hem tre guldbaggar nittonhundrasextiotre för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Ingrid Thulin är väldigt bra i rollen som Ester men Gunnel Lindblom förtjänar lika mycket beröm för sin roll som Anna. Det går inte att skriva om Tystnaden utan att nämna Sven Nykvist då hans svartvita foto får ta upp ännu mer utrymme när Bergman tonat ner sin annars så underfundiga och skickliga dialog. Mer fokus har gått åt snygga kameravinklar och hela upplevelsen är fängslande. Möjligheterna till samtal hindras då de befinner sig i ett land vars språk de inte känner till och filmens tre huvudpersoner umgås med sig själva på enskilt håll. Systrarnas har angränsande rum men de pratar knappt med varandra och så fort de vistas tillsammans gör sig det tillbakahållna hatet gentemot varandra sig alltmer påmint innan det till slut exploderar. Ester begraver sin dödsångest i spritflaskan och Anna flyr det varma hotellrummet in i armarna på en okänd man för att söka tröst. Visst fan så är Tystnaden en dyster skapelse men inte alls så tung som man kan tro. Den kvalar lätt in bland mina favoriter av Bergmans filmer.

Nattvardsgästerna (1963)

Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!

Såsom i en Spegel (1961)

Karin är nyss hemkommen från sjukhuset där hon blivit behandlad för samma sinnessjukdom som sin nu avlidna moder led av. På en avlägsen och tillsynes folktom ö spenderar hon en kortare tid tillsammans med sin make Martin, pappa David och lillebror Minus. Familjen och Karin vet att hennes sjukdom med allra största sannolikhet inte kommer att kunna botas och samtidigt som Karin förlorar greppet om verkligheten allt mer så kommer de resterande familjemedlemmarnas förtryckta känslor upp till ytan.

”Hennes sjukdom är hopplös – med tillfälliga ljusningar. Jag har anat det länge, men vissheten är likafullt nästan outhärdlig. Till min skräck märker jag min nyfikenhet. Driften att registrera förloppet – att koncist notera hennes gradvisa upplösning. Att utnyttja henne.”

Såsom i en Spegel är Ingmar Bergmans första film som är inspelad på Fårö. Det är inte svårt att förstå varför Bergman förälskade sig i platsen. De oerhört vackra och samtidigt spöklika omgivningarna förstärks av Sven Nykvists alltid lika förtrollande foto. Såsom i en Spegel är den första delen i vad som brukar kallas för trilogin om tron på Guds existens. Bergman själv avfärdar i SVTs dokumentär att Såsom i en Spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle ha en koppling till varandra och menar på att anledningen till att de ses som en trilogi var för att det var inne att göra filmer om tre på den tiden.

”Man kan inte leva i två världar. Man måste välja. Jag orkar inte gå från den ena till den andra och tillbaka igen.”

Filmens titel är taget från bibelcitatet "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.” och precis som majoriteten av Bergmans filmer så belyser han även här att livet är tufft, förbannat tufft ibland. Just detta gör att så många av Bergmans skapelser är tidlösa dokument som trots att de har många år på nacken fortfarande bearbetar frågeställningar som alltid kommer att vara aktuella och relevanta. Såsom i en Spegel inleds hoppfullt med en tillsynes lycklig familj som just tagit ett middagsdopp i havet men snart inser vi att det är allt annat än en lycklig samling personer som vi ska få lära känna lite bättre de kommande nittio minuterna. Bergman beskriver ett sjukdomsförlopp där fokus inte bara är på den sjuka kvinnan Karin utan vi får även se effekten av sjukdomen på dem som står henne närmast. Alla söker faderns uppmärksamhet som i sin tur plågas av oerhörda skuldkänslor för sin egen egoism och för att inte räcka till.

”Min sjukdom var som drömmar, men det här måste vara verkligheten.”

Filmens fyra skådespelare sköter sig alla alldeles utmärkt men Harriet Andersson är den som skiner mest. Hon levererar här kanske sitt livs roll och hon är fullständigt strålande som den kollapsande Karin. Såsom i en Spegel är oerhört välskriven och dialogen är både tankeväckande och ibland nästan poetisk i sin framtoning. Filmen drog inte helt otippat hem en oscar för bästa utländska film då Såsom i en Spegel är Bergman när han är som bäst. Det är vemodigt och tungt och det klassiska stycket av Bach som spelas med jämna mellanrum lyckas förmedla samma melankoli i toner som vi redan ser i agerandet och de skuggdränkta omgivningarna. Såsom i en Spegel är ännu ett mästerverk signerat en av Sveriges i särklass skickligaste regissörer genom tiderna.

Sommaren Med Monika (1953)

Monika och Harry träffas på ett fik en dag och kommer underfund med att de är ganska lika varandra. De arbetar på trista jobb och har det problematiskt hemma. Det dröjer inte länge förrän de blir blixtförälskade och flyr storstadens alla måsten och tråkigheter och spenderar en passionerad sommar tillsammans i skärgården. Deras förhållande blir emellertid inte riktigt vad de hade tänkt sig.

”Vi måste nog tycka väldigt mycket om varann. Tror du inte det?”

Det är härligt att bli påverkad av någonting. Hela tiden dyker det upp nya saker som får en att viga en hel del tankekraft åt någonting nytt. Ingmar Bergman har fått ta upp mycket av min dyrbara filmtid de senaste veckorna och ju mer filmer jag ser eller ser om av regissören, desto mer faller jag pladask för hans skapelser. Idag spenderade jag förmiddagen med att traska runt i Bergmans fotspår i Helsingborg där han var teaterchef under två år i mitten av fyrtiotalet. Jag hittade också två filmer jag letat efter en längre tid och en av dom var Sommaren Med Monika som är en av regissörens filmer (jag inte sett tidigare) som jag allra mest har velat se.

”Det är fan vad stan är snygg. Tänk att det alltid är lika kul att se den.”

Sommaren Med Monika skapade rabalder på sin tid genom att visa upp en spritt språngandes naken, då tjugoett år gammal Harriet Andersson i hennes första stora filmroll. Hemma i Sverige var censuren snabba med att plocka fram saxen medan i USA så blev effekten tvärtom och extra nakenscener spelades in och klipptes in i filmen. Än idag är Sommaren Med Monika den Bergmanfilm som flest amerikanare har sett. Tittar man på Sommaren Med Monika idag så finns det ingenting i filmen som är det minsta chockerande, däremot var den väldigt före sin tid och historien har sedan dess inspirerat flera filmskapare genom åren. Sommaren Med Monika känns inte särskilt förlegad utan håller riktigt bra för att vara över sextio år gammal och helheten och agerandet från Lars Ekborg och Harriet Andersson känns väldigt trovärdigt. Borta är sliskiga klichéer och tramsigheter och Bergman ger tittaren en mogen approach på ungdomlig kärlek och passion. De båda ynglingarnas (hon 17 år, han 19 år) naiva flykt från den trista vardagen och deras uppvaknande när livet kommer ikapp dem, är en intressant resa och Bergman hinner till och med få med lite actionladdade sekvenser under filmens nittio minuter. För att vara en film från femtiotalet så är den fullproppad med svordomar och för den tiden omoraliskt och opassande uppförande men idag så är några fan, satan och en naken kvinnokropp ganska oskyldigt. Sommaren Med Monika är ett bra exempel på när ett romantiskt drama görs rätt. Den var inte alls vad jag hade föreställt mig och även fast filmen tar upp ett tufft ämne så är det inte en tung Bergmanfilm, det är däremot en väldigt mogen och stundtals otroligt charmig skapelse som till största del utspelar sig i oerhört vacker skärgårdsmiljö. Det känns som om det var ungefär här som Bergman hittade sin personliga signatur som skulle komma att prägla hans filmer de resterande femtio åren. Sommaren Med Monika är ett viktigt kapitel i Bergmans historia och ett måste för dem som är intresserade av bra svensk film.

Bloody Birthday (1981)

Två pojkar och en flicka föds samtidigt under en solförmörkelse i Meadowvale, Kalifornien. Tio år senare börjar brutala mord skaka den lilla staden. Någonting fruktansvärt hände den där junidagen nittonhundrasjuttio, någonting som förvandlade de till synes oskyldiga barnen till känslokalla och totalt hänsynslösa mördare. Ingen i staden misstänker tioåringarna, förutom jämngamla Timmy som med egna ögon sett vad de går för. När de vuxna inser vad barnen är kapabla till är det redan för sent…

“This is Debbie's chart. It's really weird. Because there was an eclipse the day she was born, both the sun and the moon were blocking Saturn. There should be something missing from her personality.”

Det känns alltid lika härligt och speciellt varje gång jag ser en gammal skräckfilm för första gången. Jag har känt till Bloody Birthday en längre tid men det har aldrig blivit av att jag sett den. För några veckor sedan började den plötsligt att poppa upp lite varstans i samband med ett nytt släpp av filmen på bluray och av en slump hade en annan filmentusiast i Malmö filmen till salu så jag slog till direkt. Den gjorde mig definitivt inte besviken.

“It's like Curtis doesn't know the things he's doing are wrong, like he doesn't care.”

Det har gjorts filmer med illsinta snorungar i centrum tidigare men de växer ju inte direkt på träd. Who Can Kill a Child?, Village of the Damned, Children of the Damned, The Bad Seed, Children of the Corn, The Brood, Mikey, The Good Son är de titlar jag kan komma på i skrivande stund och alla av dem är pärlor på sina egna vis. De är någonting särskilt med skräckfilmer där barnen utför de onda gärningarna, det blir genast mycket mer otäckt för att det helt enkelt inte får lov att vara så. Barn är oskyldiga skapelser som inte rår för det de gör, punkt slut. Just detta gör Bloody Birthday till en riktig höjdarrulle och det är en utmärkt blandning av slasherfilm och psychothriller. Det är ingen hemlighet vilka mördarna är i filmen då de redan under den första halvtimmen visar vad de går för. Till skillnad från många andra liknande exempel från årtiondet så fokuserar inte Bloody Birthday på filmens sista halvtimme när det kommer till våldsamheter. Här är det väl utportionerat med elakheter och dessutom så är filmen fruktansvärt frikostig med nakenscener – gött mos! Soundtracket låter som en blandning mellan Psycho och Friday the 13th och resultatet blir för det mesta riktigt stämningsfullt. Det är kul att se både Joe Penny (från favoritserien Jake and the Fatman, eller Rättvisans Män som är titeln vi känner till serien under hemma i Sverige) och Michael Dudikoff (från b.la. American Ninja) dyka upp i små roller. Bloody Birthday är en riktigt brutal rackare, inte för att den är särskilt grafisk men våldsdåden ungarna begår går verkligen inte av för hackor, peeping tom-mordet är smått fantastiskt! Som ni kanske förstår så förtjänar Bloody Birthday såklart en plats i filmsamlingen!

Splinter (2008)

Polly tar med sin storstadspojkvän Seth (han är biolog som hellre läser om naturen än att spendera tid i den) för lite gammal hederlig campingsemester i Oklahomas utkanter. Det går väl sådär och när tältet pajar så bestämmer de sig (till pojkvännens förtjusning) för att ta in på ett motell istället. Det går väl också lite sådär då de inte hinner långt innan de stöter på brottslingarna Farell och hans flickvän Lacey som forcerar sig in i deras bil. Det kommer dock att bli ännu värre. De fyra fastnar på en bensinmack ute i ingenstans och utanför lurar en livsfarlig parasit som tar djur och människors kroppar i besittning och förvandlar dem till blodtörstiga monster.

”It killed her. It killed the other girl. It kills everything. It’s gonna kill us.”

När Friends gick på tv så tittade jag, precis som resten av världen på den varenda vecka och väntade ivrigt på att nästa avsnitt skulle sändas så att jag kunde se mer av Ross, Rachel, Chandler, Monica, Phoebe och Joey. När seriens spinoff, Joey kom så följde jag förstås även den fast det dröjde inte särskilt länge innan den retade gallfeber på mig. Anledningen var den omåttligt irriterande karaktären som spelade Joeys systerson Michael Tribbiani, spelad av Paulo Costanzo. Costanzo var den enda anledningen till att det dröjde så länge innan jag såg Splinter för första gången men det visade sig att han faktiskt passade ganska bra i rollen som mesproppen Seth.

“Jesus lady, help can't even help us.”

Nu var det flera år sedan jag såg Splinter senast men den är precis lika bra denna gång. Splinter är på många sätt en ultimat monsterfilm. Filmen innehåller inte särskilt många karaktärer, men de som medverkar sköter sig alla bra, och den utspelar sig nästan uteslutande på en avlägsen bensinmack. Trots detta så lyckas Splinter vara riktigt spännande och hålla ett rasande tempo från ruta ett. Filmen innehåller inga mobiler eller andra nymodigheter och den kunde lika väl ha kunnat vara en skapelse från åttiotalet, en idag kultförklarad sådan. Specialeffekterna är brutala och slafsiga och monstren som skapas av illsinta parasiter är riktigt tuffa. Splinter levererar överlevnadsskräck och monsterfilm i en härlig blandning och det är lite konstigt att det fortfarande inte har dykt upp en tvåa. Splinter är utan tvekan en av de bästa monsterfilmerna från denna sida av millenniet!

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor (1964)

Den ryktbara musikkritikern Cornelius beger sig till cellomästaren Felix sommarresidens för att avsluta sin biografi om den store musikern. Väl där visar det sig stört omöjligt att få ett enskilt samtal med maestron utan istället får Cornelius nöja sig med att prata med Felix många kvinnor, som alla ger sin egen bild av den kvinnotjusande mästaren.

”Varje likhet mellan denna film och den s.k. verkligheten måste vara ett missförstånd.” Så inleds Ingmar Bergmans första färgfilm, en komedi indelad i fyra kapitel vilken inleds och avslutas med cellomästaren Felix död. För manus står regissören själv, tillsammans med kompisen Erland Josephson och vad som på pappret verkar lovande visar sig istället vara en besvikelse.

”Här i huset finns inga hemligheter som är hemliga.”

För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är inte en av Bergmans kändaste filmer och efter att ha sett den för första gången så förstår jag varför, den är helt enkelt inte särskilt bra. Filmens största problem är Jarl Kulle som här spelar musikkritikern Cornelius. Han är otroligt enerverande och han levererar det ena töntigare utspelet efter det andra. Det blir alldeles för mycket ”trilla på bananskal humor” och hela upplevelsen känns mest högljudd och tölpig. Vid enstaka tillfällen skiner dock Bergmans känsla för humor igenom som när textraden ”i anledning av censurfaran skildras kärleksakten på följande sätt” och ett efterföljande dansnummer får ersätta den pågående sexakten mellan Kulle och Andersson. Någon rädsla för censuren verkar dock Bergman inte ha då det några minuter senare dyker upp ett blottat kvinnobröst i all hast och det gör just den scenen roligare än vad den egentligen är. Bibi Andersson är emellertid strålande i rollen som den förföriska Humlan och likaså Allan Edwall som spelar cellomästarens impressario Jillker. Edwalls utspel är förövrigt det enda i För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor som faktiskt lockar till skratt. Utseendemässigt däremot så ser För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor väldigt bra ut. Scenografin är ursnygg, musiken skön och Sven Nykvists foto är förstås väldigt vackert. En fyrverkerisekvens är otroligt effektfull men i det stora hela så är För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor inte mer än en parentes i Bergmans filmkatalog. Regissören har tidigare visat att han kan hantera komedin strålande i t.ex. Sommarnattens Leende eller i den sista episoden i Kvinnors Väntan. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor är endast intressant för de mest inbitna Bergman-beundrarna.

Scener Ur Ett Äktenskap (1973)

”Jo… men sånt får man bara tänka – inte säga.”

Johan och Marianne har varit gifta i tio år. Johan är docent vid psykotekniska institutionen och Marianne jobbar som advokat med familjerätt som specialitet. Tillsammans har de två döttrar, Eva och Karin. Deras förhållande inleddes inte med kärlek vid första ögonkastet utan efter varsitt kapsejsat förhållande var de båda lite tilltufsade och ensamma och föreslog då att de skulle hålla ihop. Det har de alltså gjort under tio år och portionsvis börjar de förstå att deras äktenskap inte riktigt är vad de hade tänkt sig. Paret glider allt längre bort från varandra och när Johan kommer hem en dag för tidigt för att prata med sin hustru kommer samtalsämnet som en blixt från klar himmel. Johan har träffat en ny kvinna som han åker till Paris med och en utdragen process av lidande och förakt inleds, tills bara det oundvikliga finns kvar – skilsmässa.

”Förr trodde vi inget kunde hända oss, nu vet vi att vad som helst kan hända.”

Ingmar Bergmans Scener Ur Ett Äktenskap slog ner som en bomb i det svenska samhället när den gjorde entré i tv-apparaterna nittonhundrasjuttiotre. Det blev genast en otrolig succé, både hemma i Sverige och i utlandet. Scener Ur Ett Äktenskap var Bergmans första tv-serie och än idag räknas den som en milstolpe i svensk tv-historia. Serien är indelad i sex kapitel på en total speltid på nästan fem timmar. Efter seriens otroliga framgång kortades den även ner till en kortare bioversion, men den skippar vi att ta upp här. Bergman förstod vikten av att det krävdes tid att berätta om någonting så smärtsamt som en skilsmässa och den långa speltiden innehåller inte en enda överflödig minut. Under tio år så får vi följa Johan och Marianne. Från att det börjar knaka i fogarna hos deras bekanta tills det att deras eget äktenskap börjar luckras upp. Det är inte en helt enkel upplevelse att ta till sig och det är omöjligt att inte bli berörd och själv börja fundera på eventuella likheter i ens egna brustna förhållanden. Det var precis vad tv-tittarna gjorde och enligt Bergman själv så ökade skilsmässorna i Sverige efter det att Scener Ur Ett Äktenskap hade slutat sändas. Det gick så långt att privatpersoner ringde hem till regissören för att få råd om sina egna äktenskap och Bergman fick till slut skaffa ett hemligt telefonnummer.

”Jag tar hellre den ensamheten än att fortsätta i ett kärlekslöst äktenskap.”

Bergman sätter ribban högt redan i första avsnittet och visar tittaren vad den har att vänta sig. Vi blir introducerade för Johan och Mariannes olyckliga vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson) som under en middagsbjudning når sitt ultimata botten i äktenskapet. Även Mariannes mamma berättar under seriens sista avsnitt om sitt eget kärlekslösa äktenskap. I centrum står dock Erland Josephson och Liv Ullmann som är fullkomligt fenomenala i sina roller som Johan och Marianne. Man kan riktigt känna deras smärta och tillsynes oändligt långa kris och även fast serien utspelar sig under tio år så känns det inte som mycket har förändrats mellan de olika avsnitten. Kvävd gråt, öppen gråt, djupa suckar och sömnlösa nätter fyller parets dagar och hela upplevelsen är en lång emotionell berg och dalbana.

”Jag tror inte att man kan leva ensam och stark. Man måste ha nån att hålla i hand.”

Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor och det har Bergman slagit fasta på. Han levererar en mogen inblick i två människors mest privata stunder och för varje scen som går så vänder han alltmer ut och in på deras söndervittrande äktenskap. Scener Ur Ett Äktenskap är förstås inte en särskilt upplyftande skapelse och efter varje avsnitt så känner man sig i ärlighetens namn aningen känslodränerad men det är viktiga frågor som Bergman tar upp, utan att ge tittarna några lösningar eller svar. Även fast barnen finns med i periferin så visas de aldrig i bild och nästan all fokus går åt föräldrarnas problem. Scener Ur Ett Äktenskap utspelar sig oftast i ett och samma rum och tagningarna är långa och närgångna men inte en enda gång förlorade jag fokus. Dialogen är knivskarp och Josephson och Ullmann levererar den med sådan trovärdighet att man skulle kunna tro att det är självupplevt. Scener Ur Ett Äktenskap är en rejäl urladdning av det konventionella äktenskapet och en fullkomligt strålande analys av en av livets allra största kriser. Precis som med Fanny & Alexander så kan jag inte förstå varför det var nödvändigt med en kortare version av någonting som är så här bra. Efter sista avsnittet när Bergman för sista gången berättade för tittaren vilka som medverkat och gjort vad i serien, samtidigt som en vacker Sven Nykvist-bild från Fårö fick agera bakgrund ville jag fortfarande se mer av Johan och Marianne. Scener Ur Ett Äktenskap är utan tvekan en av de absolut bästa tv-produktionerna från Sverige någonsin.