Deranged (1974)

Ezra Cobb lever ensam tillsammans med sin mor sedan fadern dog när Ezra var åtta år gammal. När modern får en stroke tar Ezra ner henne på bottenvåningen för att hela tiden vara henne nära, mata henne och trösta henne. För grannarna är Ezra den perfekta sonen men när modern dör så rasar hans värld samman totalt. Ezra vägrar att inse att hon är död och efter ett års tid så brister hans förnuft totalt och han beger sig till kyrkogården för att ta med sig henne hem igen…

”After that, Ezra made many visits to the graveyard, bringing home bodies, or parts of bodies, to keep his mother and himself company. He was a ghoul, a necromaniac, a defiler of the dead, but he had not yet turned his sickness on a living victim. It was only a matter of time until he did.”

Deranged (som bär undertiteln The Confessions of a Necrophile) berättar samma historia som inspirerat filmmakare runt om i världen under de senaste femtio åren. Psycho kom först och efter det följde flera filmer som blivit hyllade genom åren där de mest kända exemplen är The Texas Chain Saw Massacre och The Silence of the Lambs. Deranged anses dock (innan In the Light of the Moon kom) som den mest ackurata versionen av vad som verkligen hände i Wisconsin under nittonhundrafemtiotalet. I Deranged valde filmskaparna dock att byta Ed Geins namn till Ezra Cobb och vissa sekvenser lades till för att göra berättelsen ännu mer fasansfull.

”The motion picture you are about to see is absolutely true. Only the names and the locations have been changed.”

Deranged inleds med att en reporter berättar för tittaren att historien som följer är sann och följer händelserna i detalj. Reportern dyker upp med jämna mellanrum i filmen för att klargöra vad som har hänt och vad som kommer att hända och detta skyndar på historien utan att det känns stressat. Detta skapar en dokumentär känsla som gör filmen ännu mer chockerande. Jag hade helt glömt detta inslag och även fast vissa verkar tycka att detta förstör upplevelsen något så tycker jag tvärt om att det snarare hjälper historien. Deranged har en nerv som många andra exploitationsfilmer saknar och jag vill inte ens placera Deranged i exploitation eller skräckfilmsfacket. Det är mer ett becksvart skräckdrama som verkligen vågade tänja på gränserna. Det är skitigt och dystert och filmen utspelar sig hela tiden i ett kalt och iskallt landskap. Orgelmusik är den enda musiken som spelas i filmen (med undantag för en countrydänga i bilstereon) och med tanke på filmens tema är det ett otroligt passande soundtrack. Deranged är en väldigt mörk film om en totalt hänsynslös mördare samtidigt som den även berättar en tragisk och sorgsen historia om saknad och längtan efter kärlek. Ezras moder var den enda människa som Ezra hade en ordentlig relation till och fick under hela sin uppväxt lära sig att kvinnan var roten till all ondska och att han inte kunde lita på någon med undantag för en av moderns väninnor som var så överviktig att hon inte skulle försöka utnyttja honom. Efter moderns död väcks nyfikenheten till det motsatta könet till liv men inte så som majoriteten blir nyfiken på det.

"Remember what I've always told you: The wages of sin is gonorrhea, syphilis, and death."

Harvey Keitel provspelade för rollen som Ezra Cobb men även fast han är en fantastisk skådespelare så kan vi tacka gudarna för att Roberts Blossom knep rollen. Han är fullkomligt lysande som Ed, förlåt, Ezra Cobb. Han levererar ett personporträtt så knivskarpt att man nästan blir mörkrädd. Filmen innehåller en rad ruggiga sekvenser (Tom Savinis andra jobb med specialeffekter) där skeden i kraniet och den avslutande slakten som antyds på filmens omslag är otroligt effektiva. Bob Clark (Black Christmas), som i senare intervjuer medgett att han i högsta grad var involverad i filmen, ville inte vara associerad med Deranged när den släpptes lös till den oförberedda publiken. När den kom tyckte han att den var alldeles för mörk och att chanserna var stora att den skulle kunna skada hans framtida karriär inom filmindustrin och tog bort sitt namn som en av filmens producenter. Deranged är ingen kul eller underhållande skräckfilm med billiga hoppa-till sekvenser utan en resa in i en människans djupaste mörker och där stannar den hela tiden och antyder aldrig att historien ska få ett lyckligt slut. Deranged är en fantastisk film, ett kolsvart skoningslöst mästerverk som än idag inte har förlorat någonting av sin kraft. Arrow Video har gjort ett strålande jobb och deras blu-ray/dvd är utan tvekan ett av förra årets absolut bästa filmsläpp!

Sleepaway Camp (1983)

Efter en tragisk båtolycka flyttar Angela in tillsammans med sin kusin och underliga faster. Åtta år efter det att Angelas familj avlidit skickas hon och kusinen Ricky till sommarlägret Camp Arawak för en sommar fylld av lägereldar, sovsäckar, snask och rackartyg men det dröjer inte länge förrän en massa mystiska olyckor plågar sommarlägret. Någon mördar systematiskt besökarna en efter en och denne någon är ingen främling…

”Yo, Angela. How come you’re so fucked up? I mean, like, what’s your problem?”

Jag har omvärderat en rad gamla filmer jag inte har sett sedan tonåren de senaste åren. Sleepaway Camp gillade jag inget nämnvärt när jag såg den första och tills igår enda gången men när Scream Factory släppte lös besten i en snygg collector’s edition blu-ray/dvd combo pack blev jag naturligtvis nyfiken igen. Det finns en scen i filmen som får dig att aldrig glömma Sleepaway Camp och du vet precis vilken jag menar om du har sett den. Utan den så skulle nog inte filmen vara lika uppmärksammad bland skräckfilmsentusiasterna. Camp Arawak är ett sommarläger inte helt olik Camp Crystal Lake men till skillnad från Friday the13th-filmerna så fokuserar Sleepaway Camp på de yngre lägerdeltagarna. Istället för frikostigt exponerande av naken hud så är det trevande romanser bland ynglingarna och lägerledarna får inte lika mycket fokus. Sleepaway Camp är förstås inte en djup eller mångbottnad skräckfilm men den har en mer seriös ton än många av sina kollegor. Ricky är en kille som vi nog alla skulle vilja ha som polare i de tidiga tonåren och hans främsta uppgift under sommarlägret är att vara sin kusin Angelas beskyddare. Ricky (som spelas av Jonathan Tiersten) är ett tvättäkta exempel på en bra barnskådis som skulle ha kunnat bli någonting extra om det funnits kända personer bakom filmproduktionen. Jag kan inte sluta tänka på Corey Haim eller Corey Feldman då Tiersten utstrålar samma energiska och äkta energi som dessa. Felissa Rose är även hon väldigt bra i huvudrollen som den tystlåtna och blyga Angela. Hennes speciella utseende får henne att i ena stunden se sockersöt ut och i nästa otäckt iskall.

”We might as well pack everything and shut down. Nobody’s ever gonna send their kids here again.”

För att vara en slasherfilm så är det inte mycket naket och det mesta står männen för denna gång, däremot är filmen fullproppad med svordomar. Morden serveras med jämna mellanrum men oftast så sker de på ett vis där vi får se hur offren plågas istället för att se vad som egentligen händer med dem förrän efteråt. För en gångs skull så är det faktiskt ingenting som stör och trots att våldsdåden inte är särskilt grafiska så är de snyggt utförda och i fantasin riktigt brutala. Sleepaway Camp innehåller en rad mer eller mindre sympatiska figurer som denna gång inte känns särskilt överdrivna, även fast de klär sig alldeles förskräckligt. Vi får bekanta oss med en rad bra karaktärer, allt från pedofilkocken som får bada i kokande vatten till den godhjärtade muskelbyggaren Ronnie som går runt i alldeles för tajta shorts. Sleepaway Camp är ett jäkligt bra och lite mer genomtänkt bidrag till slasherfilmernas guldårtionde. Det är inte särskilt svårt att klura ut vem mördaren är och i det stora hela så är det en ganska förutsägbar film, fram till den avslutande chocksekvensen. Slutet är makalöst bra och gör hela filmen. Det är utan tvekan ett av de bästa sluten i skräckfilmshistorien och bara det gör filmen till ett måste i filmhyllan. Nu är jag sugen på att se uppföljarna!

The Sect (1991)

Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

Deadly Eyes (1982)

En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. (2005)

”They’ve been telling things about Innsmouth – whispering’em mostly – for the last hundred years, I guess, and I gather they’re more scared than anything else.” (H.P. Lovecraft, “The Shadow Over Innsmouth”, 1931)

Den mytomspunna författaren H.P. Lovecraft brukade skriva detaljerade brev om sina olika resor men inga har hittats som beskriver resor utanför Amerikas gränser, förrän nu. De två italienska regissörerna Federico Greco och Roberto Leggio hittar ett brev utanför Florens i en antikaffär i juli 2002. I brevet beskriver Lovecraft en resa till Italien och med hjälp av författarens skrivna ord följer regissörerna och ett gäng kollegor i fotspåren för att göra en dokumentärfilm. Vägen leder dem till en avlägsen stad i norra Italien där det finns slående liknelser med Lovecrafts mest kända verk. Studenten Andrea försvann i samma regioner sju år tidigare efter att denne studerat liknelser mellan stadens lokala legender och författarens universum och spåren leder dokumentärteamet allt närmare den fasansfulla sanningen…

”It’s a secret, we can’t talk about it. We lock ourselves in the church and if there’s someone who tries to sneak in to spy on us, we know about it right away.”

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. är en italiensk mockumentär med en otroligt intressant utgångspunkt. Har man dessutom ett intresse för Lovecraft så är det ännu mer fängslande. För de som inte är bekanta med författaren och hans fantastiska berättelser så kanske filmen till och med triggar en nyfikenhet. Jag hade väldigt höga förväntningar men blev i slutändan ganska besviken. Som sagt så är själva idén väldigt bra och Lovecrafts universum lägger grunden för vad som skulle ha kunnat vara hur otäckt som helst. Vissa sekvenser som de i tunnlarna under staden eller när musik kommer inifrån de igenbommade fönstren är riktigt bra men precis när håret på armarna börjar resa sig så slutar det abrupt och fokus läggs istället på tröttsamma diskussioner och gnabb inom gruppen. Var är skräcken? Road to L innehåller alldeles för få skräckelement och den ena chansen efter den andra tas inte till vara på ordentligt eller missas helt. Historien i sig känns trovärdig men det gör inte intrigerna som mest verkar påtvingade för att skapa någon form av dramatik. Filmen är ganska trist men ämnet håller mitt intresse uppe och läsandet ur det hittade brevet är bäst i hela filmen. Road to L använder sig av enkla och ofta nyttjade knep men det stör mig inte utan filmens största problem är att det inte blir läskigt, inte ens i ett kolsvart rum med hörlurarna uppskruvade till maxvolym. Jag vet inte heller om jag gillade det abrupta slutet, kanske är det jag som är dum i huvudet eller hade druckit en öl för mycket men jag fattade inte någonting. Kanske gör sig Road to L bättre om man ser den en andra gång, vilket jag planerar att göra någon gång i framtiden men när filmen var slut så blev jag mest sugen på att läsa Lovecrafts böcker igen.

Alien 2: On Earth (1980)

Thelma studerar underjordiska grottor, dessutom har hon telepatiska talanger. Hon tar med sig pojkvännen och några kompanjoner för att fortsätta studera en grotta i öknen, någonstans i Kalifornien. Samtidigt rapporteras det om att två astronauter försvunnit spårlöst efter en misslyckad rymdexpedition och när färdmedlet anlände tillbaka till jorden var det tomt. Innan Thelma och hennes sällskap gör sig redo för att klättra ner i jordens innandöme hittar en av dem en besynnerlig blå sten som han packar ner i väskan för att studera närmare vid ett senare tillfälle. Väl nere i grottan märker de att någonting lever inuti stenen, någonting fruktansvärt…

”Where did I find it? I found it where people find things.”

Jag har inte läst många positiva saker om Alien 2: On Earth. De flesta verkar anse att den är olidligt trist och långsam men då jag varit sugen på att se den en längre tid kunde jag inte hålla mig längre när jag såg det snygga omslaget i den fantastiska videobutiken Bloodbuster i Milano. Det finns en jäkla massa filmer som är segare än den här. Saken är den att Alien 2: On Earth inte alls är särskilt långsam. Första tjugo minuterna är sprängfyllda med en massa random inslag av sämre bildkvalitet och vardagliga ting som att bowla och köra bil fyller ut speltiden och visst, det händer inte särskilt mycket men att säga att det är tråkigt är att ta i. När sällskapet efter cirka en halvtimme anländer till grottan så börjar det däremot hända grejer.

”It’s incredible. I saw her before and I swear her face was all bloody. It’s not possible.”

Jag gillar filmen som fan! Alien 2: On Earth red på vågen efter Ridley Scotts mästerverk Alien men dessa båda filmer bär inte många likheter och man kan definitivt inte kalla den för en uppföljare, inte ens en inofficiell sådan. Det är en otroligt underhållande rulle som inte är det minsta trist. Scenerna är ofta långa och utdragna men på ett nästan hypnotiskt sätt, med ett lagom creepy soundtrack i bakgrunden. Grottan är en effektfull miljö och visst lunkar de för det mesta bara runt där nere men det gjorde ju tjejerna i The Descent också och det var ju en av det årets fräschaste skräckfilmer. Mellan varven brakar dock helvetet löst och vi blir serverade en rad riktigt slafsiga goresekvenser av bästa kvalitet, precis så som jag vill ha dem i alla fall. Den första attacken i underjorden, efter en lång kameraåkning, är det bästa jag sett på länge! Visst är Alien 2: On Earth en lågbudgetfilm men det behöver ju inte betyda att det är dåligt, eller hur? Skådespelarna är väl inte de bästa (Michele Soavi dyker förresten upp) och dubbningen är allt annat än bra men sådana petitesser rör mig inte i ryggen. Jag känner en besynnerlig dragningskraft till filmen som jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Även fast det inte är en film för majoriteten av skräckfilmsdiggarna så ger den tittaren en lagom blandning av naket, blodiga specialeffekter och schysta omgivningar. Det dystra slutet få mig att gilla filmen ännu mer och det är definitivt en rulle jag kommer att se fler gånger i framtiden. Alien 2: On Earth är ett praktexemplar på varför jag älskar italiensk skräckfilm så mycket!

Body Count (1986)

Ett gäng ungdomar åker på roadtrip för att campa, kanota, åka motorcross, dricka sprit och prata snusk. De plockar upp en ung man med militäruniform längs vägen och när det visar sig att hans föräldrar äger några igenbommade stugor mitt ute i skogen bestämmer de sig för att åka dit. Det visar sig dock att stället är stängt av en anledning. Legenden säger att platsen stugorna står på är en gammal indiansk begravningsplats med en förbannelse liggande över sig och att en blodtörstig shaman mördar alla som stör friden.

”The old indian shaman. He’s out there somewhere and I’m gonna get him.”

Body Count (Camping del Terrore) är en av många gamla titlar som jag inte har sett sedan vhs-tiden. Det är faktiskt en av de få köpkassetter jag har kvar i min begränsade vhs-samling. Då ingen mindre än filmens regissör, Ruggero Deodato kommer på besök under årets upplaga av Lunds Fantastiska Filmfestival så blev jag sugen på att se om några av hans filmer. Body Count är en italiensk slasherfilm som försöker vara en amerikansk (filmen är inspelad i Abruzzo i Italien men utspelar sig i Colorado). Filmen känns dock väldigt italiensk, inte minst under mardrömssekvensen men det gör filmen desto mer underhållande. Den innehåller alla klichéer som hör genren till och levererar inte några som helst överraskningar men jag klagar inte då omotiverade nakenscener, sexfixerade ungdomar och en cool maskerad mördare är allt jag begär av en slasherfilm.

”There’s a killer out in those woods. A heartless, bloodthirsty monster.”

Body Count är en skön rulle som faktiskt var något bättre än jag minns den, även fast den inte tillför någonting nytt till genren. Den innehåller en gedigen skara skådisar i biroller som hade sin storhetstid i sjuttiotalets våldsfilmer så som David Hess, Mimsy Farmer, John Steiner, Ivan Rassimov och Charles Napier och även fast de mest tillför på sin höjd tillbakalutade porträtt så är det kul att se dem något äldre än vi är vana vid. Claudio Simonetti står för musiken och även fast vi har hört liknande toner från honom många gånger tidigare så ger den filmen en skön atmosfär. Det är allt lite synd att han inte valde att spela någonting från filmen under Goblins konsert i Köpenhamn i våras. Body Count håller ett högt tempo speltiden igenom och är sprängfylld med fantastiskt töntig dialog och utspel från de pantade ungdomarna. Tyvärr så är morden ganska mesiga och jag hade faktiskt förväntat mig lite mer från mannen som gav oss filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run. Body Count blir aldrig särskilt spännande eller skrämmande men det blir aldrig tråkigt och jag är glad att jag äntligen uppgraderade min gamla vhs till dvd. Det är ingen av Deodatos bästa filmer och Body Count tillhör inte mina favoriter i genren men å andra sidan så gillar jag de flesta slasherfilmerna från årtiondet. Det är en helt godkänd rulle som även fast den känns aningen avdomnad har en hög underhållningsnivå.

Hets (1944)

Läraren i latin, den sadistiska Caligula styr sina elever med en hjärnhand och sprider terror i klassrummet. Särskilt utsatt är Jan-Erik Widgren och när det är två månader kvar innan studentens lyckliga dagar börjar ljuda på skolgården, blir han anklagad för fusk. I samma veva träffar han tösen Bertha (som jobbar i stadens cigarrbutik) då han hittar henne berusad och uppskakad en sen kväll och hjälper henne hem. Jan-Erik vet inte vad han vill få ut av sitt liv och hans oförstående far och problematiska nyfunna kärlek sätter käppar i hjulet för hans lycka. Dessutom är Caligula fast besluten om att göra den unga mannens tid i skolan till ett levande helvete.

”Det finns något som heter hjärta, glädje, älskvärdhet och förståelse. Men det har du jädrar inte så mycket av att en loppa kan bli mätt ens! Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt. Men du finns i alla skolor och överallt! Människoplågare, det är vad du är!”

Två år innan Ingmar Bergman regidebuterade fick han sitt manuskript till Hets sålt till SF och en av Sveriges viktigaste och mest betydelsefulla filmkarriärer tog sin början. Förutom att stå för filmens manus så agerade den då tjugosex år gamla Bergman regiassisten åt Alf Sjöberg. Hets pendlar skickligt mellan drama och psykologisk thriller. De skrämmande skuggorna som plågar unga Bertha och sekvenserna under lektionerna när Caligula utstuderat lunkar runt i klassrummet med pekpinnen i högsta hugg, är klassiska. Stig Järrel är lysande i rollen som den ondskefulla sidan av läroverket och detta balanseras på ett tillfredställande sätt av den godhjärtade kollegan som är Caligulas raka motsats och som står på elevernas sida. Hets gav inte bara Bergman en spark rätt in i filmhistorien utan även Alf Kjellin som spelar Jan-Erik, fick efter det att Hollywood sett honom agera, en karriär i Amerika. Kjellin är riktigt bra i rollen som den plågade Jan-Erik, som hellre vill spela fiol och dyka rakt in i armarna på en kvinna han älskar av hela sitt hjärta, än att spendera tid i en skola som inte ger honom någon tillfredsställelse. Hets är långt från en typisk Bergmanfilm men det är ett viktigt kapitel i hans karriär och en än idag förvånansvärt fräsch historia som även fast den inte är särskilt aktuell håller intresset uppe från början till slut.

Djävulens Öga (1960)

Den tjugo år gamla trolovade oskulden Britt-Marie har givit Satan en vagel i ögat. Om hon går obefläckad in i äktenskapet får det oöverskådliga konsekvenser. Himlen kommer att hurra och fler unga kvinnor kommer att följa Britt-Maries exempel. Detta får ju verkligen inte ske så Satan skickar kvinnotjusaren Don Juan till jorden för att styra upp situationen.

”En kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga.” - Irländskt ordspråk

Nu är det nästan en månad sedan jag såg en Ingmar Bergman-film senast men efter det att jag spenderade gårdagens eftermiddag tillsammans med den vackra och fascinerande dokumentären Liv & Ingmar så kom suget tillbaka. Jag har lite svårt för Bergmans komedier, även fast det finns de exempel som jag finner väldigt underhållande och Djävulens Öga visade sig vara ytterligare ett av dem. Djävulens Öga innehåller ingen påfrestande humor som var t.ex. För Att Inte Tala Om Alla Dessa Kvinnor’s stora problem. Det är en finurlig liten film som inte är direkt rolig men en otroligt charmig skapelse där Satan och hans många anhängare visar sig vara riktiga lustigkurrar. Djävulens Öga kom samma år som den oscarsbelönade Jungfrukällan så inte helt otippat hamnade den lite i skymundan.

”Bara den som älskar kan veta något om kärleken.”

Filmen är indelad i tre akter (presenterade av Gunnar Björnstrand), kväll, natt och morgon – vilket är tiden Don Juan har på sig att förföra Britt-Marie innan han skickas tillbaka ner till helvetet igen. Don Juans betjänt Pablo passar även han på att stilla sina kärleksbehov tillsammans med den lika kärlekssuktande prästfrun Renata, fullt medveten om att Djävulens vakande ögon finns överallt. Helvetet är snyggt iscensatt i ett ståtligt palats med de evigt brinnande flammorna utanför fönstren. Djävulens Öga innehåller en bra skara skådespelare. Stig Järrel spelar Satan, Allan Edwall en ettrig djävul, Jarl Kulle Don Juan, Bibi Andersson oskulden Britt-Marie men den som verkligen stjäl showen är Nils Poppe som spelar kyrkoherden och pappa till Britt-Marie. Jag tror inte jag har sett en Poppe-film sedan middagsmatinéerna på TV 1 och 2 under det tidiga nittiotalet hemma hos min farmor på somrarna. Poppe är Djävulens Ögas största behållning. Han är riktigt bra i sitt porträtt av pappan, maken och kyrkoherden som älskar varenda liten stund av livet och förundras av alla tecken som kan tänkas komma från ovan. Han tror det bästa om sina medmänniskor och hans enda svaghet är att han tycker om att ta sig en sup ibland i smyg. Sakta inser han emellertid att han har släppt in djävulens sändebud i sitt hem och detta öppnar hans ögon för det och dem han omedvetet har försakat. Bergman visar gång på gång att han är förbaskat bra på att skriva intelligenta manus och dialog och Djävulens Öga är sannerligen inget undantag.

The Amityville Horror (2005)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra mördar den äldsta sonen brutalt resten av sin familj. När han blir anhållen för dåden hävdar han att det var rösterna i huset som sa åt honom att göra det. Ett år senare flyttar en ny familj in i huset då det ligger ute till försäljning till ett vrakpris. När de får reda på husets våldsamma historia tvekar de till en början, fast idyllen lockar mer än dess förflutna. De hinner knappt flytta in förrän trubblen börjar. Mystiska saker börjar hända i huset. Dottern kommunicerar med ett barn som ingen annan kan se eller höra och pappan börjar se hemska visioner och bete sig allt mer aggressivt. Huset i den lilla staden Amityville, beläget på Ocean Avenue 412 var ingen gåva från ovan. Det är ondskan personifierad, huset som Gud glömde.

”Well, houses don’t kill people. People kill people.”

Originalet från nittonhundrasjuttionio var i ärlighetens namn en ganska rutten skapelse. Jag har sett den flera gånger genom åren och det har varit en film som jag verkligen har velat tycka mycket om men varje gång har den gjort mig besviken. The Amityville Horror, med den tuffa svenska översättningen Huset som Gud Glömde hade alla förutsättningar för att vara en bra skräckfilm men i slutändan fallerade den på de flesta plan. 2005 kom nyinspelningen och jag kan väl inte direkt säga att jag suktade efter att se den när den dök upp. Då jag inte har många minnen från den idag så lämnade den uppenbarligen inga större intryck hos mig men jag kände ända, precis som med originalet att jag ville ge den en ny chans.

”Catch them! Kill them!”

Precis som originalet så berättar The Amityville Horror en fascinerande historia som säger sig bygga på de sanna händelserna som familjen Lutz upplevde i mitten av sjuttiotalet. Denna gång axlar Ryan Reynolds och Melissa George rollerna som George och Kathy Lutz och de gör det med bravur, även fast Reynolds inte har ett lika imponerande skägg som James Brolin hade i originalet. Jag har alltid gillat dem båda som skådisar och framförallt Melissa har medverkat i en rad filmer och tv-serier jag tycker mycket om. Överlag har The Amityville Horror bra skådespelare i de större rollerna. Philip Baker Hall är alltid en pålitlig skådis och även här i rollen som fader Callaway och det är kul att se charmknippet Chloë Grace Moretz i en tidig roll innan hon tog biobesökarna med storm i rollen som Hit-Girl i Kick Ass. The Amityville Horror är någonting så ovanligt som en nyinspelning som faktiskt är bättre än originalet. Den slår den trötta sjuttiotalsfilmen på fingrarna genom att ha ett mycket bättre flyt och lägga till några ingredienser som, även fast de inte är direkt otäcka, hjälper till att göra huset ännu lite mer skrämmande. Det är fortfarande inte en perfekt rysare och mardrömsvarelserna vi har sett och fortfarande ser i vart och varannan liknande skapelse är ganska tröttsamma. I vissa scener så fungerar de dock riktigt bra som t.ex. när barnflickan kommer på besök och får tillbaka för gammal ost efter det att hon berättar om husets förra ägare för de vettskrämda barnen. Nyinspelningen kommer förmodligen inte samla på sig några nya beundrare av historien men det är en ganska underhållande rulle med en perfekt speltid på strax under nittio minuter.

Caltiki, the Immortal Monster (1959)

Det har länge spekulerats kring varför Mayafolket en gång flydde sitt välfungerande samhälle och byggde upp ett nytt på annan plats, men inget konkret svar har kunnat ges. En expedition, ledd av arkeologen John Fielding och hans fru Ellen har tagit på sig ansvaret för att finna de svaren bland ruinerna. Det finns dock en anledning till varför vissa frågor inte förtjänar ett svar och när en av expeditionens män Nieto kommer tillbaka till lägret utan sin partner Omar i chocktillstånd skrikandes namnet Caltiki, blir stämningen otrygg. Några modiga anhängare ger sig iväg för att leta efter Omar men de finner bara hans filmkamera som dokumenterat den sista tiden innan de blev attackerade av någonting fasansfullt. En tjugo miljoner år gammal levande organism har vaknat till liv igen…

”The specimen is ageless, just as Caltiki says. It’s impossible to believe, yet the symbols match. You can believe what you like, Caltiki has been reborn.”

Caltiki, the Immortal Monster är ett strålande exempel på erans monsterfilmer. Även fast det känns som ett av Amerikas många bidrag till genren så är detta italienska exempel mycket mörkare och brutalare. För att vara en film från nittonhundrafemtionio så är det stundtals förvånansvärt grafiskt och våldsamt. Dessutom så är filmens historia, som säger sig bygga på en uråldrig mexikansk legend, en mer ingående berättelse med lite mer utvecklade karaktärer än vanligt. Caltiki, the Immortal Monster är en monsterfilm med lite mer kött på benen än majoriteten av årtiondets bidrag som dessutom slänger in en liten dos av found footage, tjugo år innan Ruggero Deodato fulländade det i sin Cannibal Holocaust. Nu berättar inte filmen en djup och mångbottnad historia utan det är en monsterfilm ut i fingerspetsarna men det är lite mer än bara ”vi har väckt någonting till liv och nu måste det stoppas”. Caltiki, the Immortal Monster är förmodligen mest känd för att filmens regissör Riccardo Freda lät Mario Bava (som även står för det ursnygga fotot) slutföra filmen då han såg potential hos den unga mannen redan under deras förra samarbete i I Vampiri. Året efter visade ju som bekant Bava vad han gick för i den strålande debutfilmen The Mask of Satan. Caltiki, the Immortal Monster börjar omgående efter en snabb summering av Mayafolkets flykt från deras hotade land och vad Caltiki i själva verket är. Filmen är tydligt inspirerad av The Blob och dess geleklumpsmonster bär slående likheter med det som italienarna skapade året efter. Här ser hemskheterna ut som en kombination av slemmiga gamla trasor och larver men det är inget larvigt med Caltiki, the Immortal Monster. Mittenpartiet levererar inte mycket monsteraction men den otroligt stämningsfulla inledningen och den intensiva finalen är riktigt bra och Caltiki, the Immortal Monster är definitivt en dvd som förtjänar en plats i filmhyllan.

The Final Terror (1983)

En samling ungdomar åker tillsammans med några skogsvaktare för att campa ute i skogen ett par nätter men det blir inte riktigt som de hade tänkt sig. Lurandes bland träden finns någon som vill dem väldigt illa och en efter en försvinner frilufsarna i natten.

”Mill Creek’s real dangerous. You don’t want to take these kids out over there. Somebody might get hurt.”

The Final Terror är regissören Andrew Davis, som sedan gick vidare och regisserade biosuccéer som Under Siege och The Fugitive, andra långfilm. Den spelades in redan nittonhundraåttioett men lades på hyllan i två år innan den släpptes, tack vare att Daryl Hannah och Adrian Zmed hade blivit stora namn.

”There’s somebody here. There’s someone around. I smelled this smell. There was this smell. And there was these hands, these hands in my hair. I swear I’m not dreaming, I’m not dreaming there’s somebody!”

The Final Terror börjar som vilken slasherfilm som helst men förvandlas senare till en överlevnadsthriller i skogsmiljö, i stil med Deliverance. The Final Terror är emellertid en lightvariant av ovan nämnda film, med en yngre och inte alls lika intressant skara karaktärer i huvudrollerna. Det dyker upp en rad kända ansikten i tidiga roller och det är kul att se framförallt Daryl Hannah (som jag tyckte var blixtersnygg i min ungdom) och Joe Pantoliano (från Memento) i mindre men betydande roller. The Final Terror är en ofta ganska mörk film så den bör ses under nattens timmar för bästa möjliga upplevelse. Tur är då att Scream Factory ännu en gång har lyckats ge den suktande skräckfilmspubliken den bästa utgåvan som går att få tag på i nuläget i en snygg blu-ray/dvd combo pack. The Final Terror innehåller inget naket eller överdrivet våldsamma dödsfall och filmen skördar inte många offer, inledningssekvensen filmades efteråt just för att få ett högre antal dödsfall och locka en större publik. Filmen ser väldigt bra ut och det finns några tuffa scener med blodutgjutelse men det går lite väl lång tid mellan våldsamheterna och ibland känns det som filmen går på tomgång och finalen är över alldeles för fort. The Final Terror kunde ha blivit ett riktigt bra skräckfyllt vildmarksäventyr då den har alla förutsättningar så som en tacksam utspelningsplats och en lagom läskig mördare som stryker runt i skogen men istället landar betyget på ett svalt okej. The Final Terror är trots allt en trevlig liten film men ingenting särskilt. Den fungerar alldeles utmärkt som tidsfördriv men det finns bättre exempel i backwoodskräckgenren.

Amok Train (1989)

Några studenter får chansen att åka till Europa för att bevittna en gammal ritual och Beverly, som bär ett konstigt födelsemärke på magen, är en av de lyckliga. Den charmiga men märkbart elaka professorn Andromolek (spelad av Bo Svenson) möter upp ungdomarna och tar med dem till ett serbiskt läger ute i skogen där de ska spendera natten. Plötsligt blir situationen hotfull och när lägret sätts i flammor och en av ynglingarna mister livet flyr de resterande och hoppar ombord på ett rusande tåg i hopp om att snart vara hemma i Los Angeles igen. På tåget börjar allt mer besynnerliga saker att hända och Beverly blir under resans gång varse om att hon är oskulden som är tilltänkt självaste Satan för att föda hans ondskefulla avkomma.

”Yes, the prince marked you. So that no one else would have you first.”

Amok Train går under flera alternativa titlar där den vanligaste är Beyond the Door III men precis som föregångaren, Mario Bavas sista film Schock så har den ingenting att göra med originalet. Jag har under en längre tid läst och hört väldigt bra saker om denna annars underskattade och sällan nämnda film så det var med stor nyfikenhet som jag tryckte på play och korkade upp en sprillans ny flaska med tequila. Amok Train känns som ett av de sista farvälen till den italienska skräckfilmen som en gång dominerades av mästare som Lenzi, Deodato, Argento och Fulci men som någon gång under åttiotalet sakta men säkert höll på att dö ut. Nu har det ju gjorts flera bra italienska skräckfilmer efter Amok Train men inga som höll samma höga standard som de som kom under sjuttio och åttiotalet, inte när det kommer till ultravåldsamma specialeffekter i alla fall. Strunt samma, om Amok Train skulle vara den sista spiken i kistan så skulle de vara en värdig avslutning på en sannerligen vild och fantastisk färd.

Det dröjer tre minuter och fjorton sekunder innan ett par bröst dyker upp och inte många minuter efter så genomborras en kvinna av ett järnrör och därmed sätter Amok Train standarden för vad som komma skall. Filmen har en skön stämning rakt igenom och känns lite som en trevlig blandning av de amerikanska åttiotalsskräckfilmerna och Italiens egna bidrag från samma era. Amok Train är en b-film i fina kläder och den känns inte särskilt lågbudget, tack vare en skön stämning, effektfulla omgivningar, inte allt för taskiga skådespelare och förbannat häftiga och imponerade specialeffekter. Filmen är lite slö på våldsamheter till en början men när de väl sätter igång så är det gore galore. Ansikten slits sönder, kroppar delas itu och huvuden flyger i luften. Allt ser väldigt bra ut, till och med det skenande tåget som under dess ondskefulla sidospår uppenbart är ett leksakståg. Det händer en massa skumma saker hela tiden och skulle någon försöka tuta i mig att det var självaste maestro Lucio Fulci som låg bakom filmen så skulle jag ha trott på det utan att blinka. Amok Train besitter en nästan drömlik känsla och den stämningsfulla och lagom mystiska musiken som aldrig upphör att spelas är grymt effektiv. Den serbokroatiska dialogen var tyvärr inte textad på min utgåva av filmen men istället för att det är frustrerande så bidrar det istället till att filmen kändes ännu mer skum, på ett bra sätt förstås. Jag gillar Amok Train skarpt och även fast det inte är en film för alla smaker så vann den definitivt över mig på dess sida. Tågfilmer är ju i regel väldigt bra och Amok Train är definitivt inget undantag.

Creatures from the Abyss (1994)

Tre korkade tjejer och två lika korkade killar beger sig ut på havet i en motordriven gummibåt men glömmer bensinen på stranden. De får motorstopp och som om inte det vore illa nog så bryter ett eländigt regnoväder ut. Mitt i deras förtvivlan ser de dock en yacht och hoppar ombord, men det är inte vilken yacht som helst. Ombord hittar de ett forskningslabb där bisarra experiment på fiskar har gjorts och dessutom är besättningen spårlöst försvunna. I väntan på bättre tider festar ynglingarna loss i den lyxiga nedervåningen, ovetande om att de är iakttagna. Plötsligt hör de ljud från maskinrummet och hittar en vettskrämd kemist (som är helt oväsentlig för historien) som gömmer sig för någonting skräckinjagande. Snart inser de att experimenten som pågått ombord på båten gått hiskeligt fel och de muterade monstren från djupen bara är början på den obeskrivliga fasan som väntar dem.

”Fish frightens me. They have an evil expression.”

Vafan var det som just hände? Är filmen en styggelse eller har jag just bevittnat ett mästerverk? Svårt att avgöra men jag tror att jag just har sett en av de bästa b-filmerna som gjorts. När jag, min sambo och två vänner var i Milano i veckan passade jag på att glida inom den alldeles förträffliga skräckfilmsbutiken Bloodbuster. Killen i butiken var en riktig klippa och hjälpte mig att hitta många av de filmer jag letat efter en tid och passade även på att rekommendera några guldkorn som jag aldrig hade hört talas om, en av dem var Creatures from the Abyss (även känd under namnet Plankton). Monsterfilmer som jag inte sett tidigare och som dessutom utspelar sig ute till havs är som en tidig julklapp och Creatures from the Abyss är den bästa jag har fått på länge.

”Professor, how long have you been fucking fish?”

Det är svårt att inte bli förälskad i en film som Creatures from the Abyss. Redan när jag såg det vackra omslaget och de smakfulla bilderna på baksidan, föll jag pladask. Det var utan tvekan den film av de totalt tretton titlarna jag plockade med mig hem, som jag var mest nyfiken på. Filmen är helt galen! Den är uselt dubbad, det låter som de lika usla skådespelarna läser innantill och har direktöversatt den italienska originaldialogen. Konversationerna är konstant urdumma och beskriver hela tiden exakt det tittaren redan ser och förstår. Karaktärerna är anonyma fram tills ungefär halvvägs in då vi hastigt och lustigt får reda på att två av dem är förlovade och två av dem är systrar. Det femte hjulet som svinar med maten, röker munbloss, imiterar Elvis och hela tiden dyker upp som gubben i lådan är nog tänkt att vara den andra manliga karaktärens bästa polare. Exakt vilka experiment som utförts på båten och varför är lite otydligt. Som jag fattar det så handlar det hela om uråldrigt plankton som infekterar allt den kommer i kontakt med och förvandlar dem till superkåta monster med omättlig aptit på blod och sex, men jag kan ha missat någonting.

"I think I need a new bra."

Creatures from the Abyss innehåller så många dumma scenarion att jag slutade räkna efter tio minuter in i filmen. Nu låter det som om jag radar upp en massa brister men så är det verkligen inte, allt detta bidrar till att Creatures from the Abyss är en toppenrulle. Inte för att själva filmen skiljer sig en massa från liknande skapelser och vi har sett snarlika scenarion tidigare men själva utförandet är en helt annan femma. Under de knappa nittio minuterna blir vi serverade omotiverade nakenscener, en talande dusch som pratar snusk, ett våldsamt utbrott i slow-motion, jättetajta kalsonger, en penislampa och vad som förmodligen är den bästa ”sexscenen” som någonsin har varit inkluderad i en film, oavsett genre. Det är lite slött med monsteraction under filmens första timme men sen jävlar börjar det hända grejer. Från och med den lysande ”sexscenen” (ja, den innehåller monster) får vi se en hel del muterade-fiskmonster-action, tentakler och en vrålande monsteröverraskning mot slutet.  Jag finner inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om Creatures from the Abyss, det är något av en våt dröm för b-film och monsterfilmsälskare. Jag har nog inte haft så här roligt tillsammans med en monsterfilm sedan Humanoids from the Deep!

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

En skara brottslingar med den ondskefulla Shredder i spetsen håller New Yorks invånare i ett hjärngrepp och planerar en ödesdiger attack mot staden. Det finns emellertid några som kämpar emot och de gömmer sig i kloakerna. Tv-reportern April gör sitt bästa för att få sitt stora genombrott och när hon en kväll får en skymt av stadens beskyddare lämnas hon mållös. Muterade sköldpaddor som med hjälp av den uråldriga kampsporten ninjutsu rensar upp bland avskummen som går under namnet Fotklanen och nu är det upp till de fyra sköldpaddorna och April att rädda staden mot en  annars säker undergång.

“We were created as weapons, and we knew the world would never accept us... but one day, it would need us.”

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av serietidningshjältar. När jag var mindre så läste jag mest Kalle Anka och gamla skräckblaskor men det fanns två undantag som jag var omåttlig förtjust i, den ena var He-Man och den andra var Teenage Mutant Ninja Turtles. Tidningarna eller de tecknade serierna har jag spenderat sparsamt med tid med men när den första filmen gick upp på biograferna och sedan släpptes på vhs-kassett så blev jag tokig i de fyra sköldpaddorna. Jag och mina grannar spenderade timmar ute på gården och lekte Turtles, jag var alltid Donatello. När den andra filmen, The Secret of the Ooze kom tappade jag intresset men sedan fick jag upp ögonen för dem igen när den tredje delen dök upp några år senare. Efter det så har det inte blivit mycket Turtles. Jag har inte sett någon av dem igen på säkert tjugo år och den animerade skapelsen som kom för några år sedan brydde jag mig inte om. Nu är det dock dags för ännu en ny film och när det visade sig att min sambo var en lika stor Turtlesfantast som jag när de var heta på tapeten så bestämde vi oss för ett biobesök.

“My sons, your training is not yet complete. But you will become the warriors that legends are made of.”

Innan vi begav oss till Royalbiografen i Malmö så skummade jag igenom några av filmens recensioner och insåg snabbt att ingen verkade gilla den så det var med väldigt låga förväntningar som vi sjönk ner i biofåtöljerna. Cowabunga! Det visade sig att Teenage Mutant Ninja Turtles var mycket bättre än jag förväntat mig och jag fattar inte hur man kan ge en film som denna en etta eller tvåa i betyg. Det är långt ifrån en perfekt film och ibland blir det lite väl tramsigt och högljutt men det var länge sedan jag hade så här kul på biografen. Då Teenage Mutant Ninja Turtles är en Michael Bay-produktion (i regi av Jonathan Liebesman) så var jag beredd på att det skulle bli actionladdade sekvenser för hela slanten men det är inte alls så påfrestande som man skulle kunna tro. 3D-effekterna hjälper så klart till med att göra det hela till en fräck upplevelse och jag tror inte att jag skulle uppskatta filmen lika mycket om jag såg den hemma i tv-soffan men det känns aldrig utdraget eller kaosartat. Humorn som många gånger handlar om hur snygg Michelangelo eller kollegan Vernon (Will Arnett från Arrested Development) tycker att April är blir ibland lite påfrestande och under filmens sista tio minuter så pladdrar sköldpaddorna på lite väl mycket men bortser man från detta så finns det faktiskt en hel del småroliga sekvenser. Megan Fox känns lite blek i huvudrollen men kemin mellan henne och Arnett är lite så där lagom dumrolig. Whoopi Goldberg som är en skådis jag aldrig har tyckt om spelar här Fox chef men tack och lov så är hennes roll minimal. Teenage Mutant Ninja Turtles historia är tunn som korvspad och det finns säkert de som tycker att sköldpaddornas animerade utseende stör helhetsupplevelsen men jag kan inte annat än att känna mig som ung grabb igen och jag satt med ett flin på läpparna genom hela biobesöket. Gå in med låga förväntningar så väntar en trevlig stund på biografen. Teenage Mutant Ninja Turtles förtjänar för det mesta ett medelbetyg, ibland ett starkt sådant.