Among the Living (2014)

Sista dagen innan sommarlovet blir de tre ynglingarna Victor, Dan och Tom bestraffade med kvarsittning efter ett matkrig i kafeterian. Det ger de blanka fan i och bestämmer sig för att avsluta terminen med att skolka. De fördriver dagen med att tjuvröka och tutta på en lada innan de anländer till sin favoritlekplats, den övergivna filmstudion Blackwoods. Där hittar de en vettskrämd kvinna fastbunden i bagageluckan på en bärgad bil och de inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Livrädda flyr trion till sina respektive familjer men hemmets lugna vrå är allt annat än säker…

”Klarence, min son. Om de upptäcker att du finns så spärrar de in dig för att studera dig eller håna dig. Vi får återskapa vår familj. Vi får hitta ett hem. Vi får anpassa oss till det okända och försvinna…”

Den franska regissörsduon Alexandre Bustillo och Julien Maury är tillbaka med sin tredje långfilm Among the Living (Aux Yeux des Vivants). Jag hade inte en aning om att de ens var aktuella med en ny film förrän detta årets upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund. Tyvärr missade jag den då jobb kom i vägen men nu har Njutafilms äntligen släppt den på dvd och blu-ray. Det var länge sedan jag hade så grymt höga förväntningar på en film, kanske var det därför jag blev så besviken.

”Tre killar dog på en inspelning för cirka 13 år sedan. De ignorerade säkerhetsreglerna så de fick stänga ner. Det var många som blev arbetslösa. Nu kommer ungdomar hit för att röka, dricka öl och ha sex.”

Inside (À l'intérieur) är en briljant uppvisning i ultravåld och en av mina favoriter bland den nya vågen av extrema filmer från Frankrike. Den otroligt lyckade uppföljaren Livide är en ond vuxensaga som ser makalöst bra ut. Among the Living är alltså regissörernas tredje film och efter en sådan extremt lovande inledning på karriärerna är det svårt att inte förvänta sig storverk varje gång de kommer ut med en ny film. Among the Living inleds brutalt när en höggravid kvinna (samma kvinna som skrämde vettet ur en annan gravid kvinna i Inside) ledsnar på sin supande make och klubbar ner honom, knivhugger deras son, sätter kniven i magen och avslutar med att skära av sig halsen. Sedan tar ett ungdomsäventyr fart som kan ses som något av Frankrikes svar på Stephen Kings historier med ynglingar i huvudrollerna. Problemet är bara att Among the Living´s lovande kombination av ungdomsäventyr och slasherfilm inte är särskilt lyckat. Det kunde ha blivit hur bra som helst men filmen kommer liksom aldrig till skott. Den nedlagda inspelningsstudion är en bra utspelningsplats och när filmen sedan ändrar sceneri och flyttar in i de tre pojkarnas olika hem blir det stundtals riktigt spännande. Det största problemet med Among the Living är att i stort sett vartenda mord händer bortom kameran eller klipps tvärt av när det är dags för blodutgjutelse. En skräckfilm behöver inte drypa i våld bara för att jag ska gilla den fast i Among the Living är det så många missade möjligheter att jag till slut nästan blev förbannad. Among the Living är inte en dålig film men det är utan tvekan en av årets största besvikelser. Den innehåller några snygga och effektiva sekvenser och filmens sista tjugo minuter är intensiva men det är definitivt duons sämsta film. Om man går in med lägre förväntningar än jag så kanske man uppskattar Among the Living men förvänta dig bara inte en ny Inside eller Livide.

The Incredible Shrinking Man (1957)

Under en semesterdag ute till havs förändras Scott Carey och hans fru Louises liv för alltid. En mystisk dimma omfamnar deras båt och sex månader senare upptäcker Scott att någonting inte står rätt till. Han tappar vikt och är inte längre lika lång som han har varit sedan han var sjutton år gammal. Doktorerna är förbryllade och för varje dag som går krymper Scott 3,3 millimeter samtidigt som världen runt omkring honom bara växer…

”People don’t get shorter, Mr Carey. They just don’t get shorter.”

Richard Mathesons böcker har jag inte haft någon relation till förrän jag för något år sedan läste hans fantastiska roman I Am Legend. Däremot har jag sett fasligt många filmer som bygger på hans texter eller som han skrivit manus till. Majoriteten av dessa är höjdarfilmer och flera av dem är skapelser som jag återkommer till med jämna mellanrum. När jag gick igenom mitt bibliotek i sökandet efter någonting annat än Stephen King så upptäckte jag att jag hade en bok till av Matheson i samlingen. I den klassiska svenska bokserien Kalla Kårar står det inte på bokryggarna vilka författarna är utan bara en inbjudande svensk översättning av originaltiteln. När jag granskade dem närmare hittade jag ett omslag som var omöjligt att inte bli förtjust i. Titeln var Spindeln och i diffusa bokstäver stod namnet Richard Matheson. Jag började genast läsa The Shrinking Man.

“I felt puny and absurd, a ludicrous midget. Easy enough to talk of soul and spirit and existential worth, but not when you're three feet tall. I loathed myself, our home, the caricature my life with Lou had become. I had to get out. I had to get away.”

Mathesons bok är precis som I Am Legend en fantastisk roman som trots sitt omslag inte är en skräckinjagande berättelse om gigantiska monster och isande skräck. Inslagen finns men The Shrinking Man är en tänkvärd historia om rädslan att inte kännas till, utanförskap och en sorgsen berättelse om ensamhet i en värld man inte längre passar in i. Ett av bokens bästa partier är när Scott, med sin frus gråtdrypande tillåtelse, spenderar en natt tillsammans med en kvinna i samma storlek som jobbar på en cirkus för att få känna intim närhet med en annan kvinna en sista gång. Det är inte lika känsloladdat i filmen och ett av de största känsloelementen, parets dotter, är inte inkluderad i adaptionen men trots detta så är filmatiseringen som la till Incredible i titeln, nästan lika bra. Boken hoppar från nu- till dåtid medan filmen håller en linjär berättarstil. Med tanke på historiens tema så skulle det lätt ha kunnat bli pannkaka av allt men The Incredible Shrinking Man är en allvarsam berättelse om en man som bokstavligen kämpar för sitt liv i en hemmiljö där vardagliga ting förvandlas till dödsfällor. Han är totalt utlämnad åt samhället, doktorer och sin egen fru, vars medlidande driver dem allt längre bort ifrån varandra. För att vara nästan sextio år gammal så är specialeffekterna otroliga. Några av dem känns så klart förlegade men i det stora hela så håller de flesta förvånansvärt bra än idag. Fighterna med katten och framförallt spindeln är klass a underhållning och spindelns första entré får mig att rysa härligt i hela kroppen. The Incredible Shrinking Man är en annorlunda överlevnadsfilm, lite som en omvänd Gullivers Resor, med en övertygande Grant Williams i huvudrollen. The Incredible Shrinking Man är en av de bästa science fiction filmerna från femtiotalet, bara du inte förväntar dig en skapelse i stil med Tarantula eller Earth vs the Spider.

Hannie Caulder (1971)

De tre stökiga bröderna Clemens rider in i en sömnig stad för att råna banken. Tumult uppstår och tomhänta rider de vidare med lagens män hack i hälarna. De stannar vid familjen Caulders avlägsna hus för att stjäla nya hästar men när maken sätter sig på tvären mördar rövargänget honom och bryter sig sedan in i huset och våldtar hustrun Hannie, tuttar på huset och lämnar kvinnan i spillror. Skärrad och förbannad planerar Hannie en gruvlig hämnd.

“Win or lose, you lose, Hannie Caulder.”

Hannie Caulder är en av många filmer som länge har funnits på min att-se-lista. Pampig och glädjefylld musik inleder filmen och jag kan inte hjälpa att nynna med till titelmelodin. Efter det att de medverkandes namn har radats upp är det dock inte så glädjefyllt längre. Efter våldtäkten så följer en klassisk historia om hämnd, denna gång med kalaspinglan Raquel Welch i huvudrollen. Hannie Caulder innehåller en samling riktigt bra skådisar. Bröderna Clemens spelas av Ernest Borgnine, Jack Elam och Strother Martin och den elaka trion är ett ganska skönt gäng som gnabbas sinsemellan när de inte ställer till med rackartyg. Den alltid lika pålitliga Christopher Lee dyker upp som en godhjärtad vapensmed och Robert Culp är utmärkt i rollen som prisjägaren som lär Hannie allt han kan om konsten att effektivt utrota ohyra som Clemensbröderna. Filmens största behållning är emellertid förstås skönheten Welch. Hon är het som glödande kol och det är en fröjd att se när hon svingar revolvern mot vilda västerns avskum. Hannie Caulder är en lyckad blandning av rape/revenge, västern, drama och action och trots filmens tema så är det en ganska snäll rulle med en lagom dos av lättsam humor och blodigt pang-pang. Många västernfilmer tenderar att hålla på alldeles för länge men Hannie Caulder har en alldeles lagom speltid, är generös med den röda färgen och lyckas fånga min uppmärksamhet redan under de första minuterna. Hannie Caulder är inget mästerverk men det är en småmysig och alldeles lagom film på alla sätt och vis som inte gjorde mig besviken. Det är mycket troligt att Hannie Caulder är den hetaste bruden i vilda västerns historia!

Mercy (2014)

Pojken Georges bästa vän är hans mormor Mercy. När hon får en stroke och förvandlas till en aggressiv tant skickas hon för att bo på ett äldreboende. När ett år har gått orkar personalen inte längre och det blir George, hans bror och deras mammas uppgift att ta hand om henne i Mercys ödsliga hus. Mormor är i dåligt skick och beter sig alltmer hotfullt och det visar sig att George är ensam om att glorifiera sin gamla mormor. Någonting förändrade Mercy när hon var yngre. Hon bär på mörka hemligheter och något plågar henne, något bara George kan göra någonting åt...

"Hasturs got her George!! Get away. Run, run, run!!"

Stephen King har gått och blivit populär igen. Han är hetare än någonsin. I vanlig ordning så släpper han minst en bok om året och bara den senaste månaden har tre filmatiseringar släppts lös på dvd, vod och tv. I nuläget är enligt imdb trettiosju projekt som har med King att göra på gång, inte sedan nittiotalet har King varit så här populär. Mercy är en av de senaste filmatiseringarna av Kings verk och det var en ren slump att jag trillade över den. Filmen bygger på hans korthistoria Gramma från novellsamlingen Skeleton Crew och då det var länge sedan jag läste den är det inte mycket jag kommer ihåg av själva historien. För regi står Peter Cornwell som långfilmsdebuterade för några år sedan med den lyckade spökrullen The Haunting in Connecticut och Mercy är utan tvekan en av de bästa Stephen King-filmatiseringar jag har sett på väldigt länge.

”Gramma, you ever hurt anyone?”

Mercy är en förbannat stämningsfull rysare som berättar en kuslig historia. Utseendemässigt ser den väldigt bra ut med sitt snygga foto och dystra miljöer. Skådespelarna levererar över medel och ungen från The Walking Dead, Chandler Riggs är trovärdig i rollen som den unge George. Mercy är en precis lagom läbbig historia med några effektiva hoppa-till-sekvenser. Filmen är inte överdrivet våldsam men det finns ett par grafiska scener som säkert får de yngre tittarna att gömma sig bakom kudden. Mercy innehåller ingen dödtid och under sin perfekta speltid på strax under åttio minuter så bygger den mörka historien snabbt upp en känsla av ovisshet och lyckas leverera en alldeles lagom kombination av spänning och kalla kårar. Gumman Mercy är en läskig figur och sekvensen där stadens präst berättar om mormors problematiska uppväxt med barnlöshet, en mystisk bok och hennes makes tragiska självmord när han klyver sin egen skalle med en yxa är av samma kaliber som när gubben Jud berättar för Creed om vad som gömmer sig bortom Jurtjyrkogården. Mercy förtjänar verkligen lite extra uppmärksamhet när det kommer till filmer i Kings namn och det är lite konstigt att den aldrig gick upp på biograferna. Jag har en känsla av att på tok för många kommer att avfärda Mercy som en trist skräckfilm i mängden utan att ens ge den en chans men jag hoppas åtminstone på att mitt lilla avstamp på internet kommer att få folk intresserade på vad filmen har att erbjuda. Mercy var en riktigt trevlig överraskning och det är definitivt en av mina favoritskräckfilmer i år.

Rites of Spring (2011)

Nittonhundraåttiofyra startade terrorn. Fem unga kvinnor försvann för att aldrig hittas igen. Scenariot upprepade sig år efter år utan att någon kunde hitta den skyldiga. Idag så är situationen fortfarande den samma. Tre kidnappare tjuvar en välbärgad familjs dotter och inväntar lösensumman samtidigt som en ung kvinna kämpar för sitt liv när det är dags för att vårens offer ska skördas…

”Are you clean, are you clean? I have to make sure.”

Rites of Spring har en assnygg poster. Det var den enda anledningen till att jag blev grymt nyfiken på vad filmen hade att erbjuda, utan att ha en aning om dess innehåll. Jag fick nys om Rites of Spring första gången för något år sedan men sen har det av många anledningar inte blivit av att jag sett den. Nu kan jag bara konstatera att den definitivt inte var värd väntan. Jag brukar vara snäll när det kommer till mina recensioner av skräckfilmer, mest för att jag är barnsligt förtjust i genren, men ibland blir jag irriterad. Rites of Spring är en riktigt dålig film. Kidnappningshistorien som tar upp mer än halva filmen är totalt ointressant. De båda kvinnorna som jag trodde skulle uppta större delen av filmen får alldeles för lite uppmärksamhet och slasherfilmsinslagen är onödiga. När det har gått femtiofem minuter så vävs de båda historierna samman och det fallerar på alla plan. Någonting ohyggligt gömmer sig i källaren på en bondgård där två tjejer hänger fastbundna och det kunde mycket väl ha kunnat vara en skapelse som kunde ha sållat sig till filmvärldens uppfinningsrika monster, men icke. Första halvan är skittråkig, den andra halvan är ett antiklimax. Storyn är kass, skådespelarna är usla och utseendemässigt är det inte särskilt intressant. Redan från början så vet vi att det är någonting fasansfullt som behöver blod och i utbyte så får människan en skörd som håller dem på fötterna under resten av året men sen då? Ingenting utvecklas, varken historia eller karaktärer och när sedan själva upplösningen gör entré så verkar det som om filmskaparna helt har gett upp. Slutet är bland det mest oinspirerade jag sett på länge och även fast filmens ondska ser ganska tuff ut så väntade jag mest på att Rites of Spring skulle ta slut. Det är synd då Rites of Spring har potential att vara riktigt bra. Inte ens en god whisky kunde hålla mitt humör upp och då är det illa, riktigt illa. Undvik Rites of Spring, låt inte dess snygga poster lura dig till att spendera åttio minuter du aldrig får tillbaka igen.

The Sacrament (2013)

VICE är ett New York-baserat företag som levererar nyheter som mainstream media undviker. När Patricks syster Caroline försvinner och lämnar ett mystiskt brev efter sig där hon berättar att hon flytt landet tillsammans med renlevnadskollektivet Edens Församling bestämmer sig Patrick för att söka upp henne. Tillsammans med ett filmteam från VICE hoppar han på flyget som tar honom till en avlägsen plats där en grupp människor dedikerar sina liv åt en person de alla kallar ”Far”.

”And what we know so far is that everyone thinks that this is the best place they’ve ever been”

Ti West är utan tvekan en av denna generationens mest intressanta genreregissörer. Han har vunnit över mig på sin sida med filmer som The House of the Devil och The Innkeepers och nu är han aktuell igen med sektrullen The Sacrament. Filmen inleds till tonerna av det svenska bandet The Knife och sedan följer en historia som går i Jonestown-tragedins spår. När det kommer till filmer eller dokumentärer som rör sekter av alla dess slag så blir jag automatiskt intresserad. Det är ett ämne som alltid har fascinerat mig. Vad är det för människor som fastnar för detta leverne och vad är det som får dem att dras åt den oftast extrema ideologin? Standardsvaren är såklart bakgrund, utsatthet och nyfikenhet men anledningarna kan vara många och resultaten av utopin är, hur otäck den än må vara, skrämmande intressant.

“Why couldn’t you leave us alone?”

The Sacrament är en found footage / mockumentärfilm som i det stora hela känns väldigt äkta. Man väntar med spänning på att se vad det ska leda till, även fast man hela tiden anar det och mycket riktigt så är det ju ingen lycklig historia. Gene Jones (som är slående lik John Goodman) spelar ”Father” och han är riktigt bra i rollen som den kontrollerande sektledaren och han summerar grundideologin till Edens Församling ganska bra när han säger att det inte är ett ställe som man flyr till utan ett ställe där man kan börja om, även fast det är en sanning med modifikation. Det är redan från början ganska uppenbart att någonting fruktansvärt ska utspela sig under filmens sista akt men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, omtumlande eller engagerande. The Sacrament har alla förutsättningar för att bli en riktig höjdarfilm men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, trots filmens historia. Det är ett skrämmande scenario men The Sacrament griper inte riktigt tag om min uppenbart frusna själ. Jag gillar, trots detta, filmen väldigt mycket och The Sacrament är helt klart värd att kolla upp men jag tycker fortfarande att The House of the Devil är Ti Wests bästa film.

The Dead 2: India (2013)

Någonting fruktansvärt sprider sig som en löpeld i Indien och förvandlar människorna till levande döda. När nyheten når den amerikanska ingenjören Nicholas släpper han allt för att ta sig till Mumbais slumkvarter för att återförenas med sin gravida flickvän Ishani. Det blir en farofylld resa genom Indiens ödemarker, där varje minut kan vara den sista…

”People are killing people everywhere. Cannibalism. It is totally fucked up.”

Howard och Jonathan Fords uppföljare till The Dead är en av de filmer jag har sett fram mot mest den senaste tiden. The Dead var en av de bästa zombiefilmer jag sett på väldigt länge och den kom som en frisk bris till genren som de senaste tiden inte har varit mycket att hänga i granen. Föregångaren utspelade sig i ett stekande hett Afrika och nu är det dags för Indiens befolkning att invaderas av den dödliga smittan.

”The soul is eternal, but these things... I see in their eyes there is no soul.”

The Dead 2: India berättar i stort sett samma historia som föregångaren fast med nya karaktärer i huvudrollerna och en ny utspelningsplats. Precis som ettan är The Dead 2 en riktigt snygg film med vackert foto och effektfulla miljöer. Regissörerna och manusförfattarna Ford lyckas med att skapa en klaustrofobisk känsla i öppna landskap och även fast vissa situationer är pinsamt idiotiska så levererar filmen flera svettiga sekvenser. De levande döda är även denna gång hotfulla varelser som rör sig långsamt (precis så som jag föredrar) men som i trängda utrymmen är precis lika farliga som den nya generationens speedade varianter. De bär fler likheter med Romeros zombiesar med sina huvuden på sned och nollställda ansiktsuttryck än de dreglande monstren som kom att dominera tv-skärmarna efter Boyles 28 Days Later under 2000-talet och här har regissörsduon valt att få ögonen att se ut som de självaste Nosferatu hypnotiserar sina offer med – bra jobbat! Våldet är av den gamla skolan där det datoriserade har lagts åt sidan och gamla hederliga make-up effekter visar att de sparkar skiten ur allt datorn kan prestera när det kommer till slafsiga specialeffekter. Joseph Millson (som är den enda med andra roller i sitt cv) fungerar bra i huvudrollen tillsammans med den föräldralösa pojken Javed som agerar guide. Resten av de inblandade är dock inte mycket att hurra för. Flickvännen Ishani och hennes pappa är trista figurer som beter sig trist och pratar om trista saker och deras tuggande om att hon inte ska vara tillsammans med en amerikanare blir fort enerverande. Nicholas och Javeds resa genom de dödsosande ödemarkerna är filmens stora tillgång och The Dead 2 känns ibland som en zombiefierad variant av mästerverket The Road. The Dead 2 är inte perfekt men det är en värdig uppföljare som är bättre än de flesta zombiefilmerna som har släppts de senaste åren. Gillar man inte ettan så är chansen stor att The Dead 2 inte heller kommer att vara till belåtelse men jag gillar den skarpt, även fast jag förmodligen har glömt den om några veckor.

Mr. Jones (2013)

Penny slutar sitt jobb och försakar sina vänner för att flytta ut till en avskild stuga tillsammans med sin pojkvän Scott så att han kan följa sina drömmar och spela in en dokumentärfilm om naturens skönhet. Scott inser snart att han tagit sig vatten över huvudet och spenderar större delen av dagarna med täcket över huvudet samtidigt som Penny blir alltmer irriterad. En dag blir deras liv genast lite mer intressant när de snubblar över gåtfulla figurer i terrängen som visar sig vara designade av ingen mindre än en viss Mr Jones. Mr Jones är en mytomspunnen figur som under sjuttiotalet skickade sina alster till folk med olika befattningar runt om i världen. Ingen vet dock vem han är eller var han befinner sig så Scott och Penny ser sitt livs chans, att göra en dokumentärfilm om legenden. Snart finner de sig insnärjda i en mardröm…

”You’ve got no idea what these things do to your mind.”

Mr. Jones berättar en jävligt cool historia om en fiktiv mytomspunnen figur med samma namn. Inledningsvis är det riktigt intressant och den skygga artistens skapelser är minst sagt fascinerande. Figurerna som paret finner lite varstans i skogen är otroligt snygga och ser ut som en blandning av något ur The Wicker Man och The Texas Chain Saw Massacre. Filmskaparna serverar oss intressanta teorier kring dröm och verklighet och till en början är det väldigt stämningsfullt. Halvvägs in blir det lite rörigt och den skakiga kameran som av någon idiotisk anledning visar tittaren Penny eller Scotts ansiktsuttryck istället för det som händer framför dem, är otroligt irriterande. Visst, Mr. Jones är till viss del en found footage eller mockumentärfilm men den skiftar då och då sin berättarstil. Inget fel med det och ibland fungerar filmen riktigt bra om man ser den som en psykologisk mardröm men jag är inte helt nöjd med resultatet. Jag tänkte flera gånger på fjolårets höjdarrulle Resolution som gav mig samma känsla när jag såg den fast Mr. Jones är inte alls av samma kaliber. Ibland känns Mr. Jones som en skräckfilm regisserad av David Lynch och i nästa stund som en ingående studie av ett psykbryt och i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt vad filmskaparna vill få sagt med filmen. Trailern till Mr. Jones var väldigt lovande men slutresultatet håller inte riktigt hela vägen. Det är en väldigt intressant historia som vid några tillfällen serverar några riktigt bra sekvenser men i det stora hela kände jag mig blåst på konfekten. Mr. Jones är inte dålig men tyvärr så är filmen många gånger frustrerande och kaotisk. Det är synd på ett så bra upplägg.

Cannibal Ferox (1981)

Två syskon och deras polare från New York åker till Amazonas för att ta reda på om kannibaler verkligen existerar. Gloria ska skriva en doktorsavhandling om ämnet, brorsan Rudy fotograferar och vännen Pat hänger på för lite rajtan-tajtan. Efter att trion stöter på allehanda otäckheter dyker två män upp i djungeln varav den ena är svårt skadad och de flyr från vad de hävdar är kannibaler. Det skriker otur om de båda nyanlända och snart visar det sig att trion inte har att göra med skrämda flyktingar utan våldsdyrkare i jakt efter droger och smaragder. Trion fångas i ett nät av terror, fast det är ingenting mot vad som väntar dem ute i djungeln…

“The following feature is one of the most violent films ever made. There are at least two dozen scenes of barbaric torture and sadistic cruelty graphically shown. If the presentation of disgusting and repulsive subject matter upsets you, please do not view this film.”

Cannibal Ferox var den första kannibalfilmen jag såg och den gjorde stort intryck på mig. Jag var då helt oförberedd på vad italienarna hade att erbjuda när det kom till skräckfilmsgenren då jag nästan uteslutande hade matats med filmer från USA. När jag lärde känna Italiens skräckfilmer så väcktes mitt filmintresse till liv på allvar. Jag insåg då att man kunde dra allt till sin spets - och lite till.

“Get off my case motherfucker!”

Efter det att Ruggero Deodato skrämde skiten ur publiken med Cannibal Holocaust så rotade sig kannibalgenren på allvar. Umberto Lenzi var ingen nybörjare när det kom till kannibaler, om man tittar tillbaka i hans katalog så hittar man fler exempel. Redan i början av sjuttiotalet så regisserade han sin första film som behandlade ämnet, The Man from the Deep River och han återkom till ämnet igen året innan Cannibal Ferox med Eaten Alive. Hursomhelst så var Cannibal Ferox Lenzis svar på Deodatos Cannibal Holcaust och det är omöjligt att inte jämföra de båda filmerna. Cannibal Ferox är emellertid en ganska lättsam variant i jämförelse. Cannibal Holocaust är perfektion och Cannibal Ferox är ett grymt underhållande djungeläventyr med tillräckligt mycket våldsamheter så att det räcker för att tillfredställa vilken våldsdyrkare som helst. Djungelns lag är grym, inget snack om saken. Precis som i Cannibal Holocaust så innehåller Cannibal Ferox några scener med djurvåld fast denna gång så är de (med undantag för ännu en sköldpadda som får sätta livet till) inte lika groteska – jag tycker fortfarande inte att de är okej. De båda filmerna använder sig av liknande grundhistoria där kannibalerna inte är de elaka utan det är människan från civilisationen som är de riktiga monstren och principen fungerar åter igen.

“Oh God, please let her die soon. Oh, let her die soon. And let me die soon too, please.”

Cannibal Ferox är som jag nämnde tidigare till största del ett djungeläventyr (om man bortser från några scener i New York där polisen försöker ta reda på vart brottslingen Mike har tagit vägen) och det är ett otroligt underhållande sådant. Vi blir introducerade för en skara kul karaktärer där kåtbocken Pat (Zora Kerova) och kokainisten Mike (Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) hör till favoriterna. Radice är i sitt esse och även fast han till vardags inte verkar vara särskilt intresserad av sina prestationer inom skräckfilmen så är han ett viktigt namn i landets många bidrag till genren. Cannibal Ferox är, trots sin våldsamma natur, stundtals ganska lustig och det ena påståendet dummare än det andra skuttar iväg under filmens gång. Därför är det svårt att ta Cannibal Ferox på allvar, den är gjord att chockera, ingenting annat och det är definitivt inget fel i det. Filmen innehåller en rad brutala och idag klassiska våldsscener där våldet mot ögat, kastreringen, macheten mot kraniet och brösthängningen (en av världshistoriens elakaste scener) tillhör favoriterna. Även fast Cannibal Ferox är brutal som fan så är den inte lika chockerande idag som när jag såg den första gången men det är en bra introduktion till genren innan man ger sig i kasst med den riktiga jätten, Cannibal Holocaust. Cannibal Ferox är en lightvariant av modern till alla kannibalfilmer men en väldigt bra och förbannat rå lightvariant som bör ses av alla som har ett intresse av italiensk våldsfilm!

The Thing (2011)

Den amerikanska paleontologen Kate Lloyd blir rekryterad till en expedition på Antarktis där några norska vetenskapsmän gjort ett historiskt fynd som kräver hennes expertis. Teamet har plockat upp en nödsignal från ett rymdskepp som sedan urminnes tider legat begravt under isen och inte långt därifrån ligger skeppets enda form av intelligens nerbäddat i ett block av is. Isblocket transporters till basen för ingående studier men när isen sakta smälter och varelsen plötsligt bryter sig fri från vad som har fjättrat den i hundratusen år så börjar terrorn. Saken i isen har förmågan att imitera allt den kommer i kontakt med och insikten slår teamet – ingen går att lita på…

”After a short but thorough investigation of our visitor, I can say, unequivocally, that I have never seen anything on any cellular level like what we have in that other room. And the impact of this find will be felt for thousands of years. From this point on, the world as we know it has forever been altered.”

Vissa filmer ska man ge fan i att mixtra med, de är redan perfekta. Ett bra exempel på detta är John Carpenters The Thing. Å andra sidan så är ju det en nyinspelning av femtiotalsklassikern The Thing From Another World, som i sin tur bygger på kortromanen Who Goes There? av författaren John W. Campbell från nittonhundratrettioåtta. Den nu tre år gamla The Thing trodde jag länge var en nyinspelning av Carpenters åttiotalsrulle men det är ju, som nu säkert de flesta känner till, en prequel till den idag klassiska sciencefictionrysaren. Jag hade grymt låga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se 2011års The Thing.

”It attacks its prey, copies it perfectly, and then hides inside it, waiting.”

The Thing är en av de få filmer där vi faktiskt vet hur det ska sluta, på ett ungefär i alla fall. Det är som sagt en prequel som berättar historien om vad det var som egentligen hände innan Carpenter började berätta sin historia, nästan trettio år tidigare. Carpenters film var en mansdominerad historia fast denna gång har filmskaparna valt att placera en kvinna i huvudrollen. Mary Elizabeth Winstead som spelar Kate är ingen Kurt Russell och hon ser inte ut som en kvinna som har erfarenhet nog att bli kallad på specialuppdrag till Antarktis men hon fungerar faktiskt i filmen, mycket tack vare alla andra som spelar vid hennes sida. Carpenters The Thing är en av de bästa sciencefictionrysare som har gjorts så redan från början var tvåtusentalets The Thing dömd att misslyckas men jag måste få lov att säga att jag blev positivt överraskad. The Thing är en stämningsfull skapelse och många gånger en riktigt mäktig rulle med maffiga omgivningar. Filmen håller ett högt tempo igenom och förenar skräck och paranoia i en tillfredsställande kombination. Ett stort plus är även att norrmännen pratar norska. Ett minus är emellertid filmens specialeffekter. Det är förbaskat synd att majoriteten av dem är datoranimerade effekter som ser ganska saggiga ut (vissa är dock rätt bra) men bortser man från detta så ser monstren ganska tuffa ut och kunde mycket väl ha kunnat komma direkt ur en något som H.P Lovecraft fantiserat ihop. Vissa sekvenser bär slående likheter med Stuart Gordons höjdarrulle From Beyond. Ställd mot förlagan så har The Thing inget nytt att komma med men ser man den som en egen film så är den mycket bättre. Jag kommer definitivt att se The Thing igen, både Carpenters version och Matthijs van Heijningen Jrs. Jag ser ingen som helst anledning att klanka ner på tvåtusentalets variant av Fantomen från Mars!

Aberration (1997)

Kalaspinglan Amy flyr storstaden för lite lugn och ro i sina föräldrars stuga ute i skogen. Rucklet har sett bättre dagar och när hon åker till affären för att köpa musfällor stöter hon på fältbiologen Marshall som smyger omkring i skogen. Han bedriver fältstudier åt universitetet då större delen av djurlivet har försvunnit i området de senaste månaderna och när han hör Amy prata om sina möjliga skadedjur följer han med henne hem för att ta sig en titt. Det visar sig att stället kryllar av aggressiva och väldigt hungriga ödlor och som om det inte vore illa nog så tvingar en snöstorm dem att stanna kvar i glesbygden för att kämpa för sina liv…

”Get out of Langdon. Go home while you still can.”

Aberration var en av många filmer som jag köpte av det svenska filmbolaget House of Horror i slutet av nittiotalet. Det var inga vackra skapelser, de var visserligen oklippta men omslagen såg fruktansvärda ut och det hände mer än en gång att jag fick en kassett med posten som visade sig vara tom på innehåll. I helgen hittade jag dock Aberration på en loppis för en tia och då jag mindes den som bra så uppgraderade jag till dvd. Kvalitén var inte någon höjdare utan det är direkt överfört från VHS med tillhörande sunkigt ljud och bild. Dvdomslaget (inte det ovan) är även denna gång fult som stryk och stoltserar med citat som saknar källor och dessutom har filmen en åldersgräns på sexton år och då tänker man ju genast att vad som gömmer sig bakom det fula fodralet ska vara snäppet värre än alla femtonårsfilmer. Så var ju så klart inte fallet.

“There's going to be more of them soon. I suggest we torch the place as soon as possible!”

Jag älskar som bekant monsterfilmer i alla dess varianter och när de dessutom utspelar sig i vinterskrud så är det ännu bättre. Aberration är en film som har goda förutsättningar men som tyvärr lyckas sabba det. Den klaustrofobiska utspelningsplatsen i den avlägsna stugan och den hopplösa väderleken skulle ha kunnat skapa en mörk och läbbig monsterrulle men istället så förstörs det med flamsig dialog och en urtrist huvudrollsinnehavare. Söta Amy är till en början en riktigt trevlig karaktär som man faktiskt blir lite nyfiken på men biologen Marshall visar sig ha dåligt inflytande på henne. Det är mycket snack och lite verkstad och Marshall beter sig allt dummare och ”humoristiskare” ju längre filmen varar och passar på att dra ner Amy till samma nivå. Aberration var en besvikelse. Det är frustrerande då filmen faktiskt har några bra scener och innehåller fräcka monster (denna gång muterade ödlor som utvecklas i en rasande fart och lär sig att anpassa sig till alla tänkbara hot), lite hederligt gore och tre explosioner. Aberration är inte dålig men den är inte heller särskilt bra. Det är en monsterrulle du kan ha och mista.

Wolfen (1981)

När den respekterad pengakrösen Van der Veer, som rensar upp bland de förfallna byggnaderna i slummen för att bygga nya rikemansprojekt, blir brutalt mördad tillsammans med sin kokainsnortande fru blir New York-snuten Dewey satt på fallet. Vad som till en början verkar vara ett rutinjobb förvandlas snart till ett knivigt fall och ju närmare mördarna Dewey och han kompanjoner kommer ju mer inser de att gärningsmännen inte är mänskliga…

”There’s a nightmare down in the Battery. Three bodies, mutilation, possible sexual assault, some dismemberment, maybe even cannibalism.”

Jag fick först höra om Wolfen av en antikhandlare när jag letade efter de få titlar som skulle komplettera min svenska samling av Stephen King-böcker. När titlarna jag letade efter inte fanns i hans butik så rekommenderade han mig istället en bok som skrämde livet ur honom som tonåring, Whitley Striebers (författaren som senare blev ett ufo-freak) debutroman The Wolfen. Jag blev givetvis nyfiken men självklart så hade han den inte i butiken och under cirka ett år så var jag på jakt efter ett exemplar. Till slut så hittade jag Varulvarna i pocketformat för en tjuga på Emmaus vid Triangeln och så fort mitt arbetspass var över så högg jag tänderna i romanen. Upplevelsen blev dock något av ett antiklimax och jag blev ganska besviken men det skulle jag nog inte ha blivit om jag läste den för tjugo år sedan.

”Something out there might be eating people.”

Dvdn har jag haft några år i min samling utan att se den och så fort jag började leta efter boken så såg jag den inte av ren principsak innan boken var funnen och färdigläst. Regissören Michael Wadleigh, som är mest känd för den kultförklarade dokumentären Woodstock, gör här sin enda fiktiva långfilm och det är lite synd då han verkligen visar fallenhet för underhållningsfilmens fantastiska värld. Tydligen så ville Dustin Hoffman knipa rollen som Dewey Wilson men då regissören var svag för Albert Finney blev det ett blankt nej. Hur det påverkade resultatet är svårt att säga då Wolfen är en film som helt bygger på stämningen. Det är en jävligt snygg rulle. Stämningsfull så det osar om den med en dyster och mörk ton, nästan drömlik som ibland snuddar till det psykedeliska. Boken och filmen är dock två helt skilda skapelser. Det är inte mycket mer än själva grundhistorien som sammankopplar dem. Vissa sekvenser finns med i filmen, det är som det brukar när bok överförs till film. Karaktärer och händelseförlopp förändras men här var det ingenting som störde mig, kanske för att jag inte tyckte att boken var någonting särskilt. Attackerna är skoningslösa och brutala och det är riktigt snyggt när vi får se händelserna ur förövarnas ögon. För första gången någonsin så använder sig filmskaparna av en teknik som förvränger synsättet, lite som i Predator när rovdjuret ser sina offer och det är väldigt effektfullt. Wolfen är ingen vanlig varulvsfilm där olyckligt lottade för förbannelsen vidare när månen är full, jag vet inte ens om jag vill kalla den för en varulvsfilm. Wolfen är mer en eco-thriller med vidskepliga drag där människans förmåga att förstöra diskuteras. Vissa filmer sitter man och tittar på och helt plötsligt så är de slut och man vet inte riktigt vad man tyckte. Wolfen är en sådan. Filmen är definitivt inte dålig eller tråkig men den var nog ingenting för mig. Jag kommer förmodligen aldrig att varken läsa eller se Wolfen igen. Blir jag sugen på varulvsfilm så ser jag hellre The Howling eller An American Werewolf in London från samma år en gång till!

The Beast (1996)

Turistsäsongen knackar på dörren i den lilla kustbyn Graves Point och livet lunkar på som vanligt för invånarna. Lugnet ruckas när fiskaren Whip snubblar över en öde flotte ute på havet och när han tittar närmare hittar han en mystisk klo inbäddad i plasten. Fyndet skickas iväg till marinbiologen Talley för att studeras mer ingående och det dröjer inte länge innan Talley nyfiket knackar på Whips dörr. Klon tillhör en bläckfisk, en hungrig sådan som när djurlivet försvinner letar efter nytt byte att stilla sin hunger med – människan.

”Get out of the water!”

Författaren Peter ”Hajen” Benchley gillar verkligen att utforska vattnet och vad som gömmer sig i djupet. Tv-filmen The Beast följer mallarna och i många avseenden så kopierar Benchley sig själv med denna historia om en gigantisk bläckfisk som terroriserar en liten fiskeby. Jag har inte läst boken men filmatiseringen är i varje fall en på många sätt uppgradering av Jaws med ett nytt sjöodjur i centrum. Det spelar ingen roll då The Beast är en riktigt lyckad rulle!

”Kinda makes you wonder, don’t it? If what we have here is the baby, where is his mama?”

The Beast innehåller alla de karaktärer som vi är vana till när det kommer till djurskräck. Vi får bekanta oss med den godhjärtade fiskaren Whip, vars fru omkom i vågorna tio år tidigare, nyanlända löjtnant Kathryn på kustbevakningen som hela tiden knuffas undan då hon är kvinna, marinbiologen Talley som vet allt om bläckfiskar och trilskas med att använda dess latinska namn, den egotrippade borgmästaren Schyvler och sjöbusen Coven. Även fast det är standardkaraktärer så fungerar de alldeles utmärkt i en film som The Beast, varför krångla till något som fungerar? Det är kul att se Larry Drake i rollen som Coven och CSI-stjärnan William Petersen som aldrig verkar ändra utseende fungerar utmärkt i huvudrollen. The Beast är en väldigt välgjord tv-film, uppdelad i två avsnitt, som mycket väl skulle ha kunnat gå upp på biograferna. Specialeffekterna är riktigt bra och bläckfisken ser förbannat cool ut. Attackerna är ganska många och är riktigt bra utförda där favoritsekvenserna är ubåtsincidenten och slutuppgörelsen mellan människa och monster. Vi får många undervattensscener serverade där bläckfisken simmar runt till tonerna av dramatisk musik och för att vara tre timmar lång så dyker besten upp från djupet fler gånger än jag hade förväntat mig, inget vänta till sista halvtimmen här inte! Visst är The Beast klyschig men jag gillar den skarpt och de tre timmarna stack iväg fort som tusan och filmen kändes aldrig trists eller utdragen. The Beast är en lyckad mix av kärlek, dramatik och sjömonster och den är bättre än mycket annat skräp som djurskräcksgenren spytt ur sig de senaste tjugo åren. Perfekt eftermiddagsunderhållning, varmt rekommenderad!

The Day of the Triffids (1981)

Besynnerliga plantor börjar dyka upp överallt på jorden. Till en början fascineras människan av de nya storvuxna växterna men när de förstår att det är livsfarliga monster, som sakta men säkert utplånar mänskligheten, tar rädslan över fascinationen. Innan människan helt lyckas utrota den nya arten inser de att plantorna genererar en värdefull olja som kan ersätta bränsle. Under kontrollerade former handskas de överlevande plantorna med extrem försiktighet på gårdar där de dräneras på den viktiga oljan. Någonting är dock på gång. En dag skakas jorden av ett meteorregn som lämnar majoriteten av mänskligheten blinda. Rädda och desperata vänder sig människan mot varandra och kaos utbryter.

”We were beginning to learn about the tri-feds, or the triffids as they came to be called. They couldn’t only walk. They could kill. Triffids began to appear all over the world. Something else about them sickened everyone. Triffids were also carnivores. They stung their victims, they waited for the flesh to decompose. Not until then could they use it for food.”

För något år sedan såg jag den ganska sunkiga nya tv-versionen av The Day of the Triffids, filmen från sextiotalet har jag inte många minnen av. BBCs brittiska miniserie från nittonhundraåttioett har jag aldrig sett tidigare men tydligen är det den som ska vara mest trogen förlagan. Nu är jag förbaskat sugen på att läsa John Wyndhams roman!

”It’s going to be a pretty strange sort of world that’s left to survive in. I don’t think we’re going to like it a lot.”

The Day of the Triffids drar igång (efter en grymt snygg inledningssekvens) med att biologen Bill Mason vaknar upp på St Merry’s sjukhus i London, samma dag som han ska ta bort bandaget för ögonen efter att han blivit skadad av en triffid som temporärt gjorde honom blind. Genom att Bill spelar in sin röst på en kassettbandspelare får vi reda på vad det är som hänt sedan de kantarelliknande köttätarna sakta erövrade jorden. Det är en spännande inledning som påminner mycket om Danny Boyles riktigt lyckade uppgradering av zombiefilmsgenren, 28 Days Later. Vad som sedan följer är en historia indelad i sex halvtimmeslånga avsnitt där Bill tillsammans med en rad andra figurer försöker att överleva i en värld som har kollapsat. Det är ett välbekant scenario som vi sett flera gånger genom åren men det är ett scenario som aldrig slutar att fascinera mig. Vad gör man när allt man tar för givet försvinner och allt man håller kärt kan tas ifrån en när som helst? Det är ett scenario som tåls att berätta flera gånger. Effekterna är förvånansvärt bra, även fast kantarellerna inte ser särskilt skräckinjagande ut, och de används sparsamt vilket gör det än mer effektivt när monstren väl dyker upp. The Day of the Triffids inleds spännande och även fast man inte biter på naglarna under seriens totala speltid på två och en halv timme så hade jag inga svårigheter att se hela serien i ett enda svep, den hade gärna fått fortsätta några timmar till. Allt känns väldigt brittiskt och den gråtrista färgskalan passa utmärkt till historiens dystra ton och jag blir genast sugen på att se andra liknande skapelser från BBC som Survivors och The Tripods. The Day of the Triffids levererar en njutbar blandning av drama, överlevnadsthriller, paranoia och fräcka monster.

Critters 4 (1992)

De två sista äggen innehållandes de livsfarliga monstren Critters hämtas från jorden för att undgå förintelse och Charlie råkar av misstag följa med farkosten. År 2045 så svävar farkosten, med dess nerfrusna innehåll, fortfarande runt i rymden. När Charlie vaknar upp så befinner han sig på en rymdstation med en besättning som är helt ovetande om vilken terror som väntar dem…

”Better be something other than you in there.”

Critters 4 tar vid där trean slutar och i det fjärde och sista kapitlet befinner sig hårbollarna där de verkligen hör hemma, i rymden. Det är faktiskt inte så töntigt som det låter. Critters 4 är det mest ”allvarliga” bidraget i serien. I Critters 3 så kryllade det av rymdmonster men nu är de (nästan uteslutande) bara två, de sista exemplaren av sin utdöende art.

”They look nothing like a piranha. But they’re hungry like a piranha.”

Critters 4 spelades in samtidigt som trean men släpptes inte förrän året efter. Den alltid lika pålitliga Charlie (Don Keith Opper) dyker upp igen och är tillsammans med Ug (Terrence Mann) de enda som medverkat i seriens alla fyra filmer. Till sällskap får de denna gång den rutinerade Brad Dourif (som här tuggar tuggummi frenetiskt hela filmen igenom), Angela Bassett (visar rumpan i duschen), Eric DaRe (från Twin Peaks) och några andra snubbar. Om de tre första filmerna var starkt inspirerade av Gremlins så är Critters 4 seriens svar på Alien, filmen använder till och med en snarlik tagline som lyder: ”In space they love to hear you scream”. Det dröjer ovanligt länge innan critterserna dyker upp och när de väl gör det så försvinner de igen lika snabbt och visar sig inte igen förrän filmens sista tjugo minuter. Trots detta så är det ett intressant kapitel i serien där det actionspäckade blir utbytt mot thrillerspänning. Inte för att Critters 4 är en djup film på något vis men det är en fascinerande skapelse som trots bristen på hålligång aldrig blir långtråkig, även fast den är längst i serien med sina strax över nittio minuter. Critters 4 är helt klart den minst underhållande bland filmerna men det är en värdig avslutning. Jag är faktiskt lite förvånad över hur jämna de fyra filmerna är. Boxen finns lite varstans för en billig peng så om den inte redan finns i din filmsamling så är det hög tid att inkludera den!

Här kan ni läsa mina recensioner av de andra filmerna i serien:

Critters

Critters 2

Critters 3

Critters 3 (1991)

En husvagnssemestrande familj får punktering och stannar på en rastplats i närheten av Grovers Bend för att fixa problemet. Fripassagerare hoppar ombord och följer med familjen till storstan där ungarna ska spendera några dagar hos vänner i en fallfärdig lägenhetsbyggnad när pappan ska ge sig iväg för att jobba. Bygget lider nu inte längre av bara råttproblem utan en helt ny nivå av skadedjur har invaderat huset. De håriga rymdmonstren är tillbaka!

”They’re hungry. All they do is eat.”

Critters 3 är mest känd för att en ung Leonardo DiCaprio dyker upp i en av de större rollerna. Det var hans långfilmsdebut, här sjutton år gammal men han ser snarare ut som en tio-tolvåring. DiCaprio levererar inget anmärkningsvärt rollporträtt fast det är kul att se en av dagens mest populära skådespelare i en film han förmodligen helst vill glömma idag.

”Dad, they’re little animals just like the ones in the paper. They’ve got lots of sharp teeth. They’re nasty things, nasty things with sharp teeth. They’re things from other space. Dad, they’re aliens!”

Vi blir i Critters 3 introducerade för en ny sympatisk familj bestående av den ensamstående pappan Cliff och hans ungar Johnny och Annie. DiCaprio spelar Josh vars styvfarsa är lägenheternas elaka hyresvärd som gör allt i sin makt för att tvinga bort hyresgästerna så att han kan bygga en affär där istället. Det är ganska ovanligt att en film som är del tre i en serie inte innehåller en massa irriterande karaktärer. Det finns såklart några i Critters 3 men det är ingenting som stör. Denna gång så har omgivningarna förändrats och borta är den dammiga hålan Grovers Bend och istället utspelar sig den största delen av filmen i en sunkig kåk och det fungerar riktigt bra. Tittaren får en snabb repetition av de två första filmerna när de frisbee-lekande ungarna träffar på crittersjägaren Charlie på campingplatsen men sen är det fullt hålligång i lådan under resten av speltiden. Critters 3 innehåller inga spektakulära specialeffekter men den är fullproppad med attacker och lyckas hålla ångan uppe hela tiden utan att kännas utdragen. Visst är det många gånger tramsigt men det är kul tramsigt och det skojigaste bidraget i serien. Av dem som medverkat i de tidigare filmerna så är det bara Don Keith Opper som dyker upp igen (om man bortser från en kort sekvens där Ug hastigt i eftertexterna visar oss vad den fjärde filmen ska handla om) men de nya karaktärerna får mig att inte sakna alla de andra som dragit sina strån till filmserien. Jag gillade Critters 3 mer än vad jag trodde att jag skulle göra (min sambo tyckte att den var bäst av dem alla) och även fast den kanske inte är lika bra som de två första så fungerar Critters 3 som en alldeles förträfflig tidsdödare som jag gärna ser igen!