House on the Edge of the Park (1980)

När den tragiska nyheten att David Hess lämnat oss nådde mig fick jag direkt ett sug att se någon av hans filmer. Valet hamnade på Ruggero Deodato’s House on the Edge of the Park eftersom det var ett bra tag sedan jag såg den sist.

“Hello, lady.”

House on the Edge of the Park inleds med att Alex (spelad av David Hess) till tonerna av något som låter som en barnvisa, prejar en stackars tjej av vägen och våldtar och stryper henne. Här visar direkt Ruggero Deodato vad vi har att förvänta oss och detta är bara filmens första 2-3 minuter!

”I told you it wasn’t a party!

 Well, if we get there we’ll make it one.”

Alex och hans lätt efterblivna polare Ricky (spelad av Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) är två drägg som spenderar dagarna med att dansa boogie, sälja stulna bilar och hitta på djävulskap. När ett snobbigt par ber dem att laga deras bil passar de på att bjuda in sig själva på överklassfest. De följer med paret hem till deras lyxvilla och Ricky börjar direkt dansa till festens enda låt. Efter att Alex blivit dissad i sexuella inviter och dessutom hånad, slår det slint i huvudet på honom. Snart ballar allt ut och Alex och Ricky håller sällskapet som gisslan. De fördriver tiden med våld, förnedring och övergrepp men det visar sig att överklassällskapet har en plan.

”Why that look, what’s so funny?

  You!

  Why, because I was drinking from the bottle?

  Because you looked like you were giving it head.

  And you look like you should be in a cage!”

Alla borde väl veta vid detta lag att man inte bjuder in David Hess på party. Jag är glad att de gjorde det i alla fall, för detta är underhållning som heter duga.

Första gången jag såg House on the Edge of the Park så gillade jag den skarpt men jag tyckte ändå att den var något tam. På den tiden var jag mest ute efter blod och gore och efter att jag sett David Hess i The Last House on the Left och Ruggero Deodato's kannibal-mästerverk, Cannibal Holocaust så var ribban satt ganska högt.

Filmen är inte särskilt otäck eller chockerande då själva övergreppen oftast slutar i samtycke (om man bortser från den stackars flickan som får lära känna Alex rakblad). Detta höjer filmens nivå av sleaze och skiljer sig markant från genrens andra kollegor där man oftast känner sympati för offren.

House on the Edge of the Park är en snyggt utförd film och Deodato visar återigen att han är en gedigen regissör. Det är dock tack vare David Hess som den än idag fungerar så bra. Hess är strålande som karaktären han spelat flera gånger tidigare, här vid namn Alex. Han är skvatt galen och har inte några som helst skrupler i kroppen. Personkemin mellan Hess och Radice är också perfekt och är de karaktärer som fungerat bäst ihop framför kameran när det kommer till denna typ av film. Det är uppskattat att se Lorraine De Selle från Cannibal Ferox och Vacanze Per Un Massacro (recension HÄR) som en av gästerna på partyt, även om det dröjer ovanligt länge innan hon kastar kläderna.

Ruggero Deodato har med House on the Edge of the Park lyckats skapa ett mästerverk inom dess genre, fullproppad med våld, sex och sleaze. Det är klart att jag gillar detta!