Let Sleeping Corpses Lie (1974)

Let Sleeping Corpses Lie, även känd under namnen The Living Dead At The Manchester Morgue och Don't Open The Window, är zombiefilmen jag läst mycket om genom åren men aldrig sett.
Jag beställde Blue Underground’s fina dvdsläpp av filmen och tryckte på play någon gång kring midnatt.

Någonstans på landsbygden i England experimenterar några med en maskin som med hjälp av ultravågor tar död på de skadliga krypen som äter upp böndernas skördar år efter år. Vad de inte vet är att ultravågorna också väcker de döda till liv.

Att se Let Sleeping Corpses Lie för första gången känns lite som att se en av George A. Romero’s eller Lucio Fulci's zombiefilmer för första gången. Man blir helt tagen och vet att chansen att se något lika bra som detta förmodligen inte kommer att ske.
Jorge Grau har lyckats skapa en makalös stämning med de fantastiska omgivningarna och den obehagliga musiken. Logiken har väl aldrig varit denna typ av films starka sida, så släng den åt sidan och luta dig tillbaka och bara njut!
Vad som också känns skönt och ibland befriande är att han inte öser på med en massa zombieaction hela tiden. Han använder istället ”den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge”. Slutet är verkligen en belöning!
Att sedan höra samplingen från Electric Wizard’s Wizard in Black för första gången i sitt rätta samanhang är ju inte helt fel!

“You’re all the same, the lot of you
With your long hair and faggot clothes.
Drugs, sex...every sort of filth
And ya hate the police, don’t ya?
You make it easy.”