Försvunnen (2011)

Efter att Malins bror begått självmord bestämmer hon sig för att fly från sorgen och flytta. Hon fyller ett släp med sina värdesaker och beger sig mot (för oss) okänd ort. En man i en svart jeep börjar förfölja henne och dyker upp både här och där. Uttröttad av för mycket tid bakom ratten stannar hon vid vägkanten för att sova. Hon vaknar abrupt av att samma man krossar bilrutan och slår henne medvetslös. När Malin vaknar till liv igen är hon inlåst i mannens källare.

Försvunnen är en konstig film. Den är långsam, väldigt långsam och jag tittar på klockan mer än en gång för att se hur lång tid det är kvar på filmen. Det händer egentligen ingenting. Efter att Malin kört runt i en bil i 30 minuter springer filmens tre karaktärer mest omkring i skogen och beter sig mysko. En tysk dyker upp på en kort visit utan att kunna ett enda ord svenska eller engelska. Kjell Bergqvist ser ut som om han går på valium och Björn Kjellman ser lika vilsen ut som karaktären han spelar. Det är ungefär vad som händer under 90 minuter. Jag har alltid tyckt om Bergqvist, Kjellman har jag tyckt varken illa eller bra om med undantag för hans fantastiska rollpresentation som alkoholiserad far i Himlen är Oskyldigt Blå. Försvunnen måste ha varit skådespelarnas mest lättförtjänta pengar någonsin. Filmen blev totalsågad i stort sett överallt när den kom och det är inte svårt att fatta varför. Det är en knepig film som inte verkar veta vad den vill. Till en början är det en svensk variant av Duel eller The Hitcher för att sedan övergå i vildmarksskräck àla Deliverance. Ibland är det en psykologisk drama-thriller utan substans men som stundtals doftar gammal amerikansk exploitationfilm. Den innehåller väldigt lite dialog och när den väl uppstår är den helt uppåt väggarna och det är svårt att förstå vad Bergkvist eller Kjellman gör i filmen överhuvudtaget. Ofta fattar jag ingenting. Det är dock någonting i filmen som jag gillar, problemet är bara att jag inte kan sätta fingret på vad.