David flyttar tillsammans med sin fru Amy från Los Angeles tillbaka till hennes hembygd, den lilla staden Blackwater i Mississippi. David är manusförfattare och behöver lugnet och tystnaden för att skriva ett filmanus om händelserna i Stalingrad. Amy är en såpaskådis som väntar på det stora genombrottet. Deras nya hus, som en gång tillhört Amys far, behöver rustas upp efter stormen Katrinas framfart. De anlitar lokalbor som Amy känner sedan tidigare och varav en av dem hon dessutom dejtat i sin ungdom. Småstadsmentaliteten klickar inte bra ihop med storstadsmentaliteten och efter en rad kommunikationssvårigheter och tvivelaktigt beteende blir stämningen otrygg. När dessutom David lämnar den lokala kyrkan mitt i en gudstjänst och Amy visar en eller två kroppsdelar för mycket så slår det slint. Under en jakt går allt åt helvete och deras idyll förvandlas till en mardröm.
”We all trust eachother here. We don’t even lock our doors.”
40 år efter Sam Peckinpahs stilbildande filmklassiker är det dags för en nyinspelning. Denna gång utspelar sig historien i den amerikanska södern istället för i en liten by i England och huvudpersonen är manusförfattare istället för matematiker. Ingen av ersättningarna fungerar lika bra. James Marsden är ingen Dustin Hoffman och Rod Lurie är ingen Sam Peckinpah. Varken regi eller personporträtt är ens i närheten lika utvecklade som i förlagan. Om man nu bortser från detta är Straw Dogs en helt okej film. Den amerikanska södern där lokalinvånarna lyssnar på Lynyrd Skynyrd och dricker sig fulla är en tacksam filmmiljö. Filmens uppbyggnad fungerar förvånansvärt bra och man vet, även om man inte har sett originalet, att det kommer sluta illa. Nu är det säkert 10 år sedan jag såg originalet så historien är inte purfärsk i minnet även om jag kommer ihåg det mesta. Kanske är det därför jag uppskattade nyinspelningen mer än vad jag kanske borde. Skådespelarfavoriten James Woods spelar över så det står härliga till och ibland blir det nästan pinsamt att se honom slänga bort sin talang. Alexander Skarsgård däremot gör bra ifrån sig även om karaktären inte känns långt ifrån hans roll som Eric Northman i True Blood. Ibland blir det påfrestande med karaktärernas helt idiotiska beteende. Mesiga Davids förlegade kvinnosyn och Amys tonårsbeteende i sökande efter bekräftelse från sin man är ibland för mycket. Jag saknar verkligen karaktärernas djup som Peckinpah lyckades skildra så bra för flera årtionden sedan. Bortser du från detta och om du dessutom inte sett originalet så är Straw Dogs en ganska så underhållande B-film. Det är en modern tappning av en 40 år gammal filmklassiker som bör ses av alla som har det minsta intresse av film.
Martha tar kontakt med sin syster efter att hon varit försvunnen i över två år. Martha flyttar in hos systern och hennes man och gör allt för att försöka passa in. Två år har hon spenderad i ett hus ute på landet och blivit hjärntvättad av en sekt. Marthas försök till ett normalt liv under systerns och hennes mans tak blir ohållbart. Martha plågas av smärtsamma och glädjefyllda minnen i en dålig kombination. Hennes depression tar snart överhand och paranoian gör det svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är fiktion.
Martha Marcy May Marlene är en filmtitel som är ungefär lika lätt att komma ihåg och att säga snabbt som ”sju sjuka sjöman…”. Filmen å andra sidan glömmer man inte i första taget.
Jag hade fått för mig att det skulle vara en thriller om någon sekt som satte skräck i en avhoppad medlem men så var ju definitivt inte fallet. Martha Marcy May Marlene (jag försöker använda mig av filmtiteln så ofta som möjligt för att få den att fastna i minnesbanken) är ett psykologiskt drama där thrillerinslagen är väldigt få. Filmen är långsamt berättad och den målar upp en bild av en trasig ung kvinna som försöker att finna rätt i tillvaron. Detta är helt och hållet Elizabeth Olsens film. Hon är lillasyster till tvillingparet Mary-Kate och Ashley och är betydligt mer intressant. Elizabeth gör en alldeles strålande insats som den plågade Martha och det var länge sedan jag blev så pass imponerad av en skådespelare vid den unga åldern (23 år gammal). Henne vill jag definitivt se mer av i framtiden! John Hawkes är också mycket bra som den manipulerande sektledaren och porträttet känns som en nedtonad variant av Charles Manson. Filmen når inte riktigt upp till hypen men det är heller inte en dålig film, ger man den tid så belönar den tittaren. Mig belönade Martha Marcy May Marlene med en ny favoritartist. Jackson C. Frank har jag trots mitt omfattande musikintresse helt missat och det dröjde inte fem minuter efter det att eftertexterna rullat färdigt som jag lade en beställning på artistens enda platta. Det är ett bra betyg på en film!
Världen är inte sig lik. De döda återuppstår och de få överlevande kämpar för sina liv. Ett plan kraschlandar någonstans i norra Afrika och den amerikanska soldaten och ingenjören Brian Murphy spolas iland på en strand. Samtidigt kommer den afrikanska soldaten Daniel Dembele, efter att han övergett sin post vid vägspärrarna, tillbaka till sin hemby där alla blivit slaktade av de levande döda. En svårt skadad kvinna informerar honom om att hans son lyckats fly tillsammans med en grupp militärer vars uppgift är att ta de överlevande till en militärbas i norra Afrika. När Brian och Daniel stöter på varandra bestämmer de sig för att slå följe. Brian letar efter en flygplats som kan ta honom därifrån och Daniel letar efter militärbasen där hans son tros vara. De levande döda är överallt och Brian och Daniel inser snart att det inte kommer bli ett enkelt uppdrag.
Efter mängder av riktigt ruttna zombiefilmer och The Walking Dead som bara blir sämre och sämre hade jag nästan helt gett upp hoppet på genren. Helt ut i det blå kommer bröderna Howard J. och Jonathan Fords The Dead och det är ta mig fan den bästa zombierullen jag sett på år och dagar. Den har allt som är bra med den urvattnade genren. Vi har sett samma historia mängder av gånger nu men här känns allt fräscht igen. Afrikas glödheta sol och torrlagda ödemarker är en perfekt miljö att utspela sig i. Även fast filmen oftast utspelar sig i öppna landskap känns det klaustrofobiskt, de levande döda är verkligen överallt. Det vilar konstant en obehaglig stämning över The Dead och filmen fick till och med en van skräckfilmstittare som mig att hoppa till vid flera tillfällen. Här har filmmakarna fattat hur man gör en bra zombiefilm. De har haft den goda smaken att låta de levande döda röra sig långsamt igen och filmen känns mycket som George A. Romeros tidigare alster och de gamla italienska zombierullarna jag ständigt återbesöker. Det finns lyckade varianter på de snabbare och mer aggressiva smittbärarna som t.ex. 28 Days Later och nyinspelningen av Dawn of the Dead men jag har alltid föredragit när de döda hasar sig fram, det känns mer otäckt helt enkelt. Filmen är dessutom otroligt snygg. Den är filmad med 35 mm och även om det förekommer viss CGI är det till största del gamla hederliga specialeffekter, precis så som jag vill ha det. The Dead är en långsam roadmovie som fokuserar mer på drama än action men som aldrig slutar att vara spännande. Det finns verkligen ingenting som jag kan klaga på. Vissa kan finna den något långsam men jag blev aldrig uttråkad, jag satt som på nålar hela filmen igenom. The Dead gav mig härliga rysningar och ett hopp om att det fortfarande kan göras bra zombiefilmer. Släng The Walking Dead i väggen och titta på The Dead istället, den är verkligen helt fantastisk!
Fyra föräldrar träffas i det ena parets lägenhet för att reda ut en dispyt. Deras söner har hamnat i slagsmål som slutade med blåmärken och två utslagna tänder. Föräldrarna har olika åsikter om vem som bär ansvaret och vilka åtgärder som bör vidtas. Snart är det föräldrarna som beter sig som småbarn och det ballar ut i smulpaj, spyor och skotsk whisky.
Precis som med filmen Shame (recension HÄR) så visades Carnage i den minsta salongen på biografen Filmstaden i Malmö. Inte mig emot då jag föredrar de mindre salongerna när det kommer till Filmstadens annars obekväma större salonger. Här slipper man också oftast de yngre, högljudda besökarna. Idag fanns det bara två av dem och de lämnade biosalongen så fort de förstod att det inte var en komedi av den vanliga sorten.
Det är synd att recensenter och vanligt folk med för den delen, lägger på tok för mycket fokus på Polanski som privatperson. Det är årtionden sedan han blev anklagad för något han gjort eller inte gjort och den energin bör läggas på hans kvalitéer som regissör istället. Roman Polanski är en av de absolut bästa regissörerna i livet idag, kanske den bästa. Hans senaste film är kammarspelet Carnage, en komedi med en imponerande skådespelarensemble (Polanski själv dyker upp på en kort visit som vresig granne).
Det är alltid speciellt när man går på bio för att se en ny film av Roman Polanski. Hans senaste film The Ghost Writer var inte en av hans bästa men det var ändå långt mycket bättre än de flesta thrillers som släpps idag. Mina förväntningar var höga på Carnage. När jag läst recensioner av filmen har de fått mycket blandad kritik. Kritikerna antingen älskar eller hatar den. Jag står i mitten någonstans. Det är humor som tilltalar vissa och jag är lite missnöjd. Carnage försöker ofta att vara hysteriskt rolig men jag tycker mest att den är lite småkul, ett fniss här och där. Polanski har visat tidigare att han har fingertoppskänsla när det kommer till att använda sig av trånga utrymmen och minimalt antal skådespelare i t.ex. den alldeles strålande Death and the Maiden. Här lyckas han inte lika bra. Alla spelar sina roller väl, särskilt John C. Reilly och Christoph Waltz, det är åt dom mina fniss går. Det hjälper dock inte då det är väldigt tydligt att Carnage bygger på en pjäs och att det inte finns särskilt mycket i historien att arbeta med. Trots att Carnage är en bagatell så tycker jag aldrig att filmen är tråkig under dess knappt 80 minuters speltid. Det är bara synd när jag vet att han kan så mycket bättre. Jag saknar den Polanski som levererat mästerverk som Bitter Moon, Death and the Maiden, The Tenant och Repulsion.
Angelica åker från Los Angeles för att träffa sin vän Emily i sin hemstad Hicksville. Det är raveparty ute i skogen och efter lite övertalning tycker Emilys föräldrar att det är okej att de går, bara de är försiktiga och inte tar några droger (är det inte lite grejen när man går på raveparty?). De är tidigt ute så de bestämmer sig, trots föräldrarnas varningar, att försöka få tag på lite ecstasy. De träffar en kille vid namn Swan som säger sig ha ecstasy men de måste hämta det hos hans vänner på andra sidan skogen. Ljushuvud som de unga tjejerna är följer de med främlingen. Där väntar Swans pappa Chaos och hans två polare vilka inte är några trevliga typer. De är uttråkade brottslingar på rymmen. En orgie i våld och förnedring följer.
”Let’s find that bitch and carve her to pieces”
Chaos går ut hårt redan från start och menar på att filmen är avsedd som en varning för föräldrar och ”potentiella” offer. Filmmakarna vill visa våldet från sin extrema sida och genom detta så hoppas de att filmen i slutändan kan rädda liv. Ja, eller hur. Det är mer en sorglig ursäkt för att visa en brutal film. Filmskaparna gömmer sig bakom en fasad och försöker rättfärdiga någonting som inte behöver rättfärdigas. Det har gjorts mängder av denna typ av film tidigare och jag gillar många av dem skarpt. Skillnaden mellan dem är dock att de inte försöker vara någonting de inte är. Denna filmgenre är exploitation och ingenting mer och det är just det som är dess charm. Utöver att Chaos försöker gömma sig i buskarna och undvika sitt sanna ändamål, är filmen för det mesta scen för scen ripoff av Wes Craven’s The Last House on the Left. Till och med filmens poster är en nästintill exakt kopia. Det var tydligen avsikten från början, att vara en nyinspelning av Cravens film men sedan bestämde sig regissören för att filmen kunde stå på egna ben. Det kan den inte. När man tittar på extramaterialet och ser den osympatiske fjanten till regissör om och om igen berätta att detta är " The most brutal movie ever made" så blir man bara trött. Visst, ”dålig” reklam och ”dåliga” recensioner är bra för att få folk som mig intresserade men även här misslyckas det. Det är inte helt missvisande dock då filmen innehåller ett par riktigt brutala scener (som dessutom ser väldigt realistiska ut) men då Chaos innehåller noll atmosfär och då ”skådespelarna” är så osympatiska och korkade är det svårt att känna sympati för de stackars flickorna. Klart att övergreppen som de utsätts för är fruktansvärda men filmen utdelar inte den där käftsmällen som många andra liknande filmer gör. Chaos lämnar mig inte med ett obehag i magen. Som sagt, skådespeleriet är ingen höjdare och pappa Sylvester kan inte vara särskilt stolt över sin son Sage Stallones insatser. Den enda som faktiskt fungerar är psykot Chaos som spelas av Kevin Gage, han är som klippt och skuren och filmens enda behållning. Chaos är inte helt urusel men det är en onödig skapelse och det är inte heller en särskilt bra film. Däremot fick den mig att vilja se om The Last House on the Left ytterligare en gång och dessutom fick den mig att uppskatta den ”riktiga” nyinspelningen ännu mer.
Var lugna, talet i filmen är engelska. Kunde bara inte hitta den amerikanska trailern.
Paul Kemp är en frilansande journalist som tar jobb på en lokal tidning i Puerto Rico någon gång under 1950-talet. Han blir vän med nya kollegan Sala, vars dåliga inflytande driver honom till ett ohälsosamt konsumerande av alkohol och snart är politiker och polisen hans största fiender. Kemps fascination för den inflytelserika Sandersons flickvän Chenault tar sakta men säkert över den största delen av hans tankeverksamhet och drömmen om att skriva riktig journalistik försvinner mer och mer för varje dag.
The Rum Diary handlar om ingenting eller om allting om man så önskar. Mörk rom, visioner och drömmar, allt vävs ihop som i boken och det är fokus på dialog, en dialog helt i min smak.
Detta är andra gången som Johnny Depp tar sig an Hunter S. Thompson och det är svårt att inte vara skeptisk. För det första är hans rollporträtt i Fear and Loathing in Las Vegas fenomenalt och för det andra så är förlagan till The Rum Diary en ny favorit hos mig som jag sträckläste efter att ha läst bokens första sida. Redan när jag läste boken så såg jag Johnny Depp framför mig i rollen som Paul Kemp och han gjorde mig verkligen inte besviken. Han är lysande som vanligt och jag tycker fortfarande att han är en av de få skådespelare som gör allt bra, även om ibland filmerna sviktar i kvalitet. I The Rum Diary blir han dock bräckt av Giovanni Ribisi som spelar den galna svensken Moberg. Ribisi porträtterar honom helt strålande och karaktären som redan i boken är helt utflippad går här över gränsen till skvatt galen. Han är inte den enda karaktären som blivit ändrad men han är den som är mest lyckad och till och med bättre än i boken. Aaron Eckhart som spelar Sanderson känns inte riktigt rätt. I boken är han ett svin med en tunn plånbok och ett mindre smickrande utseende, i filmatiseringen är det tvärtom. Utseendemässigt är Amber Heard perfekt i rollen som Chenault men däremot så är relationen mellan henne och Kemp inte lika lyckad. Onödiga flirtar som inte riktigt blommar ut känns inte alls igen från bokens mest intressanta element. Saken är den att boken och filmen i grunden är den samma, fast ändå inte. De börjar och slutar på helt olika sätt och bokens variant är bättre på de båda. Det är som det brukar när det kommer till filmatiseringar av böcker, det kortas ned en hel del här och där fast här är det konstigt nog bokens mest intressanta delar som har fått ta mest stryk. Jag tror att jag skulle ha uppskattat filmen mycket mer om jag inte hade boken så färsk i minnet. The Rum Diary är fortfarande en lyckad filmatisering tack vare Depp, Ribisi och Michael Rispoli och ofta är det riktigt kul men vad jag saknar mest är nog all rom och de långa diskussionerna på den lokala baren Al’s. Var tog de vägen? När jag läste boken så vattnades det i munnen på mig efter rom, trots att situationerna oftast var deprimerande och självdestruktiva. Nu gav de mig mest avsmak.
Även om Casanovva (recension HÄR) inte var det bästa som vi sett på bio så gav det oss definitivt mersmak! När det inte kostar mer än 50 rupees (7 SEK) att gå på bio så har man ju råd att gå två dagar i rad. Dagen efter gick vi för att se den superhypade Agneepath, filmen vi inte fick chansen att se i Mumbai, och som vi sedan dess haft i åtanken att försöka se om tillfället gavs. Nu var det alltså äntligen dags att se vår första riktiga Bollywood-film, två dagar innan hemfärden till kalla Sverige.
Hrithik Roshan
Året är 1977 och filmen inleds med en stor fest i en liten by där det kastas färg och de unga pojkarna roar sig med att bygga en mänsklig pyramid. En av pojkarna blir sned när pengar delas orättvist men innan det spårar ut helt och hållet avbryter hans far fejden. Fadern lär sin son allt han kan om ödmjukhet och rättvisa och sedan ropar de båda ”Agneepath Agneepath”, om och om igen.
Vi introduceras för en hårlös och biffig tjomme, vars favoritfärg är svart och som dessutom har en ful fejkring som öronprydnad. Han visar sig vara den lilla byns nyanlända och elaka tyrann. När pojkens pappa öppet visar sitt missnöje över tyrannens uppförande blir denne rosenrasande. Samma natt så finner fadern en svårt misshandlad flicka som innan hon avlider av skadorna pekar på fadern. Detta leder i sin tur till att byborna tror att det var han som begått det fruktansvärda dådet. Ledda av tyrannen, släpas pappan genom byn och trots sonens många försök att hjälpa fadern slutar det med att pappan hängs i ett träd.
Förtvivlade lämnar pojken och hans mor den lilla byn och anländer till ett hamnområde i Mumbai, för att börja om på ny kula. De hinner inte skaffa ett boende innan modern får värkar och föder en dotter mitt i slummen. En dag när pojken jobbar i hamnen ser han sin faders mördare glida förbi i en bil så han följer efter för att se vart tyrannen tar vägen. Pojken ser honom samtala med vad som visar sig vara stadens maffiaboss som styr kokain och människohandeln i Mumbai. När pojken en dag räddar maffiabossen från att åka dit för dråp och dessutom skjuter en korrupt snut, slänger hans mor ut honom. Utan tak över huvudet så bestämmer han sig för att söka upp maffiabossen.
Femton år senare spelar den lilla pojken, som nu blivit stor, ett livsfarligt spel. Han har lyckats nässla sig in hos maffian och genom att vara slug så vänder han dem emot varandra för att slutligen kunna ta hämnd på den skalliga tyrannen som mördade hans far.
Eller nått åt det hållet.
Biografen Athulya i Trivandrum
Till skillnad från Casanovva så pratas det här ingen engelska alls och inte heller här fanns det några undertexter. Det var ofta svårt att hänga med i svängarna och det var säkert många viktiga detaljer som jag missade. Skulle jag få chansen så skulle jag vilja se filmen igen fast då med undertexter för det här var verkligen bra! Filmens inledning och resten med för den delen, var otroligt snyggt utfört. Det kändes befriande att slippa se kritvita turister som i bakgrunden agerade statister. Det kryllade av dom i Casanovva och det irriterade mig ibland. Agneepath kändes seriös och här passade dessutom dans och sångnumren in utan att kännas påtvingade. Hrithik Roshan som spelar huvudrollen, passar perfekt in och ser ut som en blandning mellan Hugh Jackman och en ung Sylvester Stallone. Det är bra skådespeleri rakt igenom och de tre huvudkaraktärerna vill jag gärna se mer av i framtiden. Det enda jag egentligen kan klaga på, som med de flesta Bollywood-filmer, är filmens långa speltid. Den skulle tjäna på att trimmas ner en halvtimme eller två. Utöver det är filmen riktigt underhållande från start till slut. Gör inte Hollywood en nyinspelning på Agneepath (nu är ju redan Agneepath en nyinspelning och jag skulle inte vilja se Hollywoods version av den) så vet de uppenbarligen inte vad en given succé är. Agneepath är en riktig publikdragare, på ett bra sätt.
Premiär för Agneepath i Mumbai
Värt att tillägga är att när skådespelarna röker en cigarrett så dyker texten ”cigarettes are injurious to health” upp. Bara så att ni känner till det.
Tanken var att jag och min sambo skulle se en Bollywood-film i Bollywood. Vi kunde inte ha valt en sämre dag att försöka gå på bio. Efter att ha spenderat två, minst sagt intensiva dagar i en kåkstad i utkanterna av Bombay, eller Mumbai som staden numera heter, kände vi att det var dags att komma bort från allt folk ett tag och sätta oss i en sval biosalong. Det var premiär för filmen Agneepath och det kändes som om hela Mumbais befolkning ville se den på dess premiärdag. Självklart så var filmen slutsåld flera dagar i sträck. Uppgivna och folkskygga fick vi gå där ifrån och sänka några öl på vårt skabbiga hotellrum i stadsdelen Andheri som gud helt verkat ha glömt.
Mohanlal som Casanovva
Det blev allt mer vanligt när vi tog oss genom delstaten Kerala att vi såg en mustaschprydd tjockis på allt från bioaffischer och skvallerpress till reklamfilmer. Självklart så blev jag ju nyfiken på vilken denne mystiska man. När vi bodde på ett mysigt vandrarhem i Alleppey så började jag fråga runt bland personalen om de visste vilken denne mustaschprydda man var. En kille med bra musiksmak berättade att han var den mest populära och mest omtyckta skådespelaren i hela Indien. Okej, kanske inte i hela Indien med i Kerala i alla fall. Nu när jag kommit hem visar det sig att den 51 åriga Mohanlal har medverkat i över 300 filmer. Efter att vi hade sett affischen till han senaste rulle, Casanovva så visste jag att någon gång, någonstans måste se jag den. En stekande het dag i Trivandrum så fick vi äntligen tillfället att se Casanovva. Vi var de enda västerlänningarna som var intresserade av att se filmen på bio och dessutom så stod vi denna gång först i biljettkön.
Biografen Sree Kumar i Trivandrum
Ett gäng maskerade akrobater lämnar Dubais poliser mållösa då de stjäl en massa ovärderliga prylar runt om i staden. Samtidigt är det stort ståhej i Dubai då en viss herr Casanovva är på väg. Casanovva är en världskändis och brudar från jordens alla hörn har någonting gott att säga om honom. Han introduceras i en musikvideo där mängder av 30 år yngre tjejer ålar sig omkring brudmagneten. Casanovva är en man som gillar lyx och kvinnor och det första han gör när han anländer till staden är att gå på fest tillsammans med en massa hotshots från hela världen. Det dröjer inte länge förrän han känner igen fyra män (de fyra rånarna) och han börjar klura på en plan om hur han ska få dem att sluta stjäla. Istället för att ta i med hårdhandskarna så skapar han ett populärt tv-program vid namn Fall in Love. Det är ett slags Dolda Kameran fast här så är det meningen att människor ska falla för kärlek istället. På detta sätt så lyckas Casanovva distrahera skurkarna i deras framtida planer, för en stund i alla fall. Han lyckas inte hela vägen och tvingas ensam avstyra ett rånförsök och själv glida iväg på en motorcykel med stöldgodset.
PAUS
Nu har filmen varat i 90 minuter och det är ett kort uppehåll. Några uppspelta ungdomar frågar oss om vi gillar filmen och om vi förstår någonting. Dom älskar den. Vi vet inte riktigt vad vi ska tycka.
SLUT PÅ PAUS
Under tillbakablickar så får vi se en osäker Casanovva som får lära sig att dansa salsa av en ung och söt danslärarinna. Det dröjer inte särskilt länge innan de, under mycket konstiga omständigheter, förälskar sig i varandra. Jag vill inte förstöra resten av handlingen för er genom att detaljberätta den men vad som sedan följer är olika händelser som förklarar Casanovvas besatthet av de fyra maskerade akrobaterna.
”Mr Casanovva, you want to f**k me?!”
Vi trodde att vi hade sett vår första Bollywood-film men riktigt så enkelt var det inte. Jag är inte så insatt i Indisk film men en riktig Bollywood-film kommer från Mumbai och språket är Hindu. Casanovva är från Kerala och det pratas Malayalam. Jag har alltid tagit för givet att Indiens filmindustri var enat men då det produceras massvis av film där varje år, på alla de språk som talas, är det som svensk svårt att hänga med i svängarna. Som sagt, språket i Casanovva är mestadels Malayalam men titt som tätt så pratas det engelska (vilket är positivt med tanke på att det inte finns några undertexter) av någon anledning. Varför vet jag inte men antingen har det väl att göra med att det är en gammal engelsk koloni eller så är det för att fler länder lättare ska kunna ta del av deras historier. Jag kan ha fel men det är min gissning.
Vad vi fick se var inte en Bollywood-film i dess sanna bemärkelse. Det visade sig däremot vara den dyraste Malayalam-film som spelats in så det var ju inte fy skam. Dessutom så var mannen i huvudrollen samme man som vi sett överallt under vår vistelse i Kerala. För oss blev det trots allt jackpot. Men seriöst, hur fan ser han ut egentligen? Det är en lönnfet, före detta acnedrabbad gubbe i 50års åldern med mustasch som ser ut som de flesta 50 +are som har alldeles för mycket pengar. Är detta verkligen vad indiska kvinnor och unga tjejer tänder på och är det den här typen av karaktärer som unga män ser upp till? Uppenbarligen så är detta fallet. På bioaffischen har han krönts till ”Prince of love, king of boxoffice”. Jag har aldrig haft problem när Clintan, Charles Bronson eller till och med Chuck Norris har raggat upp unga tjejer på bioduken men här känns det mest patetiskt. Mohanlal har inte karisman som krävs för att komma undan med det förbjudna. Indierna verkar i alla fall älska honom. De jublar och applåderar varje gång han slåss eller kläcker ur sig en käck kommentar. Själv skrattade jag mest åt hur cheezy allt var. När man inte trodde att filmen kunde bli mer gubbsjuk så kommer musik och dansnumren. Det ser ut som en Justin Timberlake video. Enda problemet är att Mohanlal inte är någon Timberlake utan ser mest ut som en man som har passerat sin bäst före stämpel för länge sedan och som inte riktigt har kunnat acceptera att han inte hör hemma på tonårsdiscon längre. Om man bortser från att alla kvinnor i filmen lika gärna kunde ha varit hans döttrar så är filmen väldigt välgjord. Det märks att en stor budget ligger bakom. Filmen känns som en lång musikvideo. Det är högljudd James Bond liknande musik, mer än nödvändigt många slowmotionscener och färgerna är överdrivet klara. Filmmakarna försöker att fånga det senaste modet men hann inte längre än till 1990-talet. Inget fel med det då det enbart höjer underhållningsvärdet. Nu låter det kanske som om jag inte har mycket till övers för filmen men så är verkligen inte fallet. Filmen är på tok för lång men slutet vävs ihop mycket bra och trots att Mohanlal är en av tidernas mest osannolika hjältar så var det en kul upplevelse. Kanske den mest underhållande jag har haft på en biograf.
Det har inte hänt någonting på Dead Moon Night den senaste månaden och anledningen till detta är att jag har varit i Indien i en månad. Självklart besökte jag bland annat Bombay, eller Mumbai som det numera heter, och självklart så gick jag på bio. Filmerna jag såg var Malayalam-filmen Confident Casanovva och Hindu-filmen Agneepath. Så fort jag får lite tid över så dyker recensioner av filmerna upp här!
Jag passade även på att köpa lite filmer under min resa:
