Brandon är en kille i 30års åldern som bor i New York. Brandon är sexmissbrukare, av stora mått. Han ligger med allt han kan komma över, har datorn fylld med porr och han klarar inte en hel dag på jobbet utan att behöva gå på toaletten för att masturbera. Hans syster Sissy dyker oväntat upp en dag och ber Brandon om hjälp med boende när ett förhållande gått i kras. Brandon, som är van att leva ensam i sin sterilt inredda lägenhet får stora problem med att upprätthålla sin livsstil när systern flyttar in på obestämd tid. Han inser också ganska snart att det är ohållbart att leva som han gör. Men hur ska han lyckas bryta ett mönster som han har levt i hela sitt vuxna liv?
Mitt första biobesök i år blev Shame. Den visades på Filmstaden i Malmö i en salong som tog 70 personer, inte ens hälften var fylld. Det är verkligen synd och skam för Shame är riktigt bra. Shame tar upp ett tabubelagt ämne och lyckas rakt igenom, från första scenen till den sista. Michael Fassbender är fullkomligt strålande i den totalt utlämnande rollen som sexmissbrukaren Brandon. Carey Mulligan är inte sämre som den ständigt bekräftelsesökande systern Sissy. Tillsammans med Ryan Gosling är Fassbender vår tids bästa skådespelare, Mulligan hör också dit. Varje gång jag sett henne i en film imponerar hon stort och hennes roll i Shame är odiskutabelt hennes bästa. Shame är inte en lätt film att ta till sig, det ska den heller inte vara. Det fullkomligt sprutar ångest från alla karaktärer inblandade och det är varken enkelt eller underhållande att ta del av Brandon och Sissys liv. Shame är sprängfylld med sex men de scenerna hamnar aldrig i kategorin ämnade för att egga upp. Det är kallt och känslolöst. Filmen är grå och trist och det är långa tagningar men Steve McQueen (inte den döda skådespelaren utan den brittiska regissören) håller mig hela tiden engagerad och levererar allt med fingertoppskänsla. Jag har inte sett McQueens debutfilm Hunger, också den med Fassbender, men det är något jag ska ta tag i ögonaböj. Den 5 minuter långa scenen där Brandon tillsammans med sin sliskiga chef ser sin syster uppträda för första gången höll mig som trollbunden. Filmen stannade kvar långt efter att jag lämnat biosalongen, den var svår att skaka av sig men det är ju precis så det ska vara när man sett en bra film, det ska kännas i hela kroppen. Det är lätt att säga att Shame är årets hittills bästa film men jag är övertygad att den kommer att hamna på min tio i topp för 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar