Last House In Istanbul (1974)

Tre brottslingar med elakingen The Scorpion i spetsen flyr undan polisen efter att de attackerat ett ungt par. De bryter sig in hos en doktor, hans fru Thelma och deras femåriga son Morio. Avskummen lever jävel och bränner familjens dyrbara tavlor och böcker tills doktorn kommer med förslaget att ge dem en massa pengar om de lämnar dem ifred. Skurkarna accepterar erbjudandet men då det är söndag och bankerna är stängda blir de tvungna att spendera natten i familjens hus. Fylla, terror och ond bråd död följer. Det blir ett mardrömsfyllt dygn i det sista huset i Istanbul.

”Some hours ago they attacked a night club. They almost killed a man and they forced a girl to dance naked on the street.”

Last House in Istanbuls originalljudspår fanns inte på dvdutgåvan jag såg så det fick bli tysk dubbning, då det var det enda alternativet med engelska undertexter. Det störde mig mindre än vad jag befarade och Turkiet visar ytterligare en gång att de är ett land som kan leverera bra ripoffs. Last House in Istanbul är en turkisk terrorfilm som egentligen inte har särskilt mycket med Wes Cravens The Last House on the Left att göra. Filmen klarar av att stå på egna ben och med att vara så originell som det går när det kommer till att berätta en historia som blivit berättad många gånger tidigare. Jag älskar filmer som försöker tjäna en snabb slant på att göra sin egen variant av en populär film och även fast kvaliteten ofta varierar rejält brukar jag finna någonting i dem som tilltalar mig. Turkiska sådana har jag inte sett särskilt många av och jag kan räkna de jag sett på ena handen. Den senaste filmen jag såg var Cellât (recension HÄR) och den visade sig vara en riktigt bra Death Wish kopia. Last House in Istanbul eller Çirkin Dünya som är dess originaltitel var ännu ett guldkorn från Turkiet. Det var länge sedan jag såg ett sådant extremt överspel från skådespelare och det är en fröjd att beskåda. Av de tre brottslingarna måste i varje fall en av dem vara utvecklingsstörd för en normalt funtad människa fungerar inte på det viset. Förutom att agera som förståndshandikappade springer de runt i kvinnokläder, nakenkramas, leker med femåringens leksaker och gör konstiga grimaser. Gängets ledare (som är mest normal) behandlar sina kumpaner som djur och klappar dem på huvudet och matar dem. Det är ofrivillig humor på hög nivå! Nu låter det som Last House in Istanbul är en rolig film och det är den ju egentligen inte. Det är däremot ett bra bidrag till terrorfilm/home invasion genren och filmens korta speltid gör att det ibland blir riktigt spännande. Alla skådespelarna gör oväntat bra ifrån sig (även överspelen) men den som imponerar mest är otippat nog den femåriga pojken som faktiskt är en sympatisk liten krabat och det brukar ju inte tillhöra vanligheterna, ni kommer väl ihåg den störiga ungen med den fruktansvärda dubbningen i The House by the Cemetery?!. Last House in Istanbuls sista tjugo minuter är förbannat imponerande och förändrar filmens ton rejält och får mig att längta tills nästa gång jag stöter på en turkisk filmpärla som denna. Last House in Istanbul rekommenderas varmt till alla älskare av genren!