Maniac (1980)

Frank Zito är en sargad själ. Han plågas av moderns övergrepp under sin barndom vilka har skapat en minst sagt skev bild av kvinnan hos Frank. Brottandes mot sina demoner stryker han nattetid runt i New York och skalperar kvinnor. Därefter tar han med sina troféer hem för att pynta sitt enda sällskap, skyltdockor. När Frank träffar den vackra fotografen Anna blir han förälskad och allt verkar förändras till det bättre, eller?

” I know, but to me things change. People die. But in a picture or painting, they're yours forever.”

Nu när nyinspelningen av Maniac är på tapeten kändes det som rätt tillfälle att ännu en gång stifta bekantskap med den gravt traumatiserade mördaren Frank Zito. Jag tror bara att jag sett Maniac en eller två gånger tidigare och det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen. Maniac är regissören William Lustigs första ”riktiga” film. Tidigare regisserade han de båda vuxenfilmerna The Violation of Claudia och Hot Honey under pseudonymen Billy Bagg. I huvudrollen ser vi Joe Spinell, som även står för filmens manus och han är fullkomligt lysande i sitt porträtt av seriemördaren Frank.

” I will never, ever, let them take you away from me. You're mine now forever. And, I'm so happy.”

Maniac målar upp en deprimerande och kaotisk nedåtspiral av en störd individ. Allt runtomkring honom är skitigt, grått och trist och Lustig lyckas fånga en mörk version av New Yorks gator, fyllda av förruttnelse och misär. Det finns inte en enda ljus punkt i filmen och det lilla hopp som inges när Frank träffar Anna (bondbruden Caroline Munro från The Spy Who Loved Me) är som bortblåst minuterna senare. Frank är en mördare, han kan inte stoppas med livet i behåll och det vet vi redan från början. Den otäcka musiken och den brutala affischen får filmen att framstå som en slasherfilm men det är mycket mer än så, det är en studie i totalt förfall. Maniac är en händelserik historia som blandar dramatik, skräck och thriller och knyter ihop elementen på ett utomordentligt sätt. Det är en ångestladdad djävulsfärd, en enkelbiljett till helvetet. Maniac är förbannat spännande och en otroligt våldsam och blodig historia och det är inte konstigt att den orsakade ramaskri när den släpptes lös på biograferna. Tom Savinis (som själv dyker upp och får skallen bortblåst i filmens bästa scen) specialeffekter är som vanligt superba och bland det bästa han har gjort under sin karriär. Under sekvensen i tunnelbanan när sjuksköterskan springer för sitt liv blir det ofrivilligt psykologiskt när den tomma perrongen under tågets framrusande visar väntande passagerare som egentligen inte ska vara där. Detta beror på att under många av de scener som spelades in hade filmskaparna inte tillåtelse att filma så allt var tvunget att ombesörjas i all hast. För personer som har ögonen med sig kan detta kanske upplevas som b men jag tycker enbart att det förhöjer paranoian och otäckkänslan. Jag har svårt att se hur Elijah Wood ska kunna axla Spinells roll men även fast det inte känns som att det behövs en nyinspelning av ett redan fulländat mästerverk ska det bli intressant att se slutresultatet. Maniac är en av de absolut bästa seriemördarfilmer som gjorts och det är synd att den tilltänkta uppföljaren Maniac 2: Mr. Robbie aldrig blev förverkligad då kortfilmen som spelades in är riktigt lovande.