Noroi: The Curse (2005)

Masafumi Kobayashi är en av de ledande utredarna av övernaturliga företeelser i Japan. Han har skrivit lika många böcker som han har spelat in dokumentärfilmer på temat. Hans dokumentärfilm The Curse blev hans sista. Kort efter att dokumentären blev färdig brann Kobayashis hus ner till grunden. Fruns kvarlevor hittades dagen efter men Kobayashi är och förblev försvunnen. Vi får nu ta del av det inspelade materialet…

”Watch out for the pigeons.”

 Jag blev rätt mätt på den japanska skräckfilmen efter att Ringu och Ju-on skrämt skiten ur mig. Efter det kändes det mesta som landet presterade inom genren blasé och svarthåriga töser och vitmålade ungar var inte särskilt skrämmande längre. Då är det lätt att missa guldkorn som inte riktigt når fram till den stora massan, som Noroi: The Curse.

”I guess it’s too late for all of us.”

Noroi är den första japanska found footage film jag sett, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om det finns flera. Efter lite sökande ser jag dock att samma regissör återvände till genren fem år senare med en film vid namn Shirome, en helt klart intressant titel jag måste kolla upp. Asiatiska skräckfilmer har en tendens att vara något röriga och jag tycker ofta att det är svårt att hänga med i historieberättandet och att hålla isär alla karaktärerna. Så är inte fallet med Noroi. Den är rakt berättad och inte det minsta rörig, dessutom har alla karaktärer säregna drag som gör att de sticker ut och alla övertygar i sina roller. För att vara en found footage eller mockumentär har den för en gång skull inga irriterande karaktärer. Det är vuxna i huvudrollerna och vi slipper dras med irriterande nonsensdialog och överdramatiska utspel från dumma blondiner eller störiga pojkslynglar, vilket känns otroligt befriande. Även fast vi vet att det som utspelar sig inte händer på riktigt känns det förvånansvärt trovärdigt och jag drogs sakta men säkert in i mardrömmen. Japanska folksägner och vidskepelse är ett ämne jag är totalt okunnig i men fy fan för att vara barn och få dem berättade för sig. Här får vi historien om demonen Kagutaba förtäljd och som vanligt är det en otrevlig historia som jag skulle ha väntat tills mina barn blivit tonåringar innan jag förde skrönan vidare.

Noroi är inte ”hoppa till läskig” utan den bygger istället upp ett krypande obehag som växer sig större för varje minut. Förutom Kobayashis eget material blandas det med utdrag från talkshows, nyhetsinslag och gamla filmade 16mm sekvenser och de lösa trådarna knyts åt på ett förbannat imponerande vis. Många kommer säkert att uppleva Noroi som långtråkig och händelselös men detta är långt mycket bättre än någonting som genren har erbjudit på väldigt länge. Jag kan inte direkt säga att jag kallsvettades och bet frenetiskt på mina naglar men känslan av ovissheten om vad som komma skulle, även fast vi redan från början vet att det kommer att sluta illa, höll mig konstant uppmärksam och illa till mods. Den otäcka och sparsamma musiken är klockren och jag känner inte att jag saknade våldsamma och blodiga utbrott, Noroi klarar sig galant på ren skär atmosfär. Noroi stannar kvar i huvudet efteråt och det är en av de mest unika och bästa filmupplevelser (tillsammans med The Lords of Salem) som jag har haft på väldigt länge. Det är definitivt inte en film för alla men för er som har tålamod och gillar långsamt krypande obehag gör bäst i att köpa filmen så snart som möjligt. Noroi är riktigt bra! Jag hittade den för fyrtio spänn på wowhd och jag behöver väl knappast tillägga att den var värd varenda krona.