De trehundra viktigaste invånarna i San Francisco gör sig
redo för att gå på fest när världens högsta skyskrapa har invigningsgalej.
Arkitekten Doug Roberts är i full färd med att ge sig av till nästa projekt när
han märker att allt inte står riktigt rätt till. Det har snålats med pengar och
säkerheten har fått lida. Jim Duncan och hans svärson Simmons har använts sig
av billigt material och elektriciteten är ett skämt. Påfrestningarna blir för
stora för byggnaden och en brand bryter tyst och stilla ut på skyskrapans
åttioförsta våning, samtidigt som festvåningen samlas med förväntansfulla
gäster. Det dröjer inte länge innan de etthundratrettioåtta våningarna
förvandlas till ett brinnande inferno…
”Did you leave a cigarette burning?”
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om katastroffilmer och
som yngling tittade jag på allt jag kunde komma över. The Towering Inferno är
förmodligen den mest kända och populära filmen i genren och det finns nog ingen
i min ålder som har kunnat missa den. Filmen visades på nyårsafton under åttio-
och nittiotalet på ettan eller tvåan och det var en av de få nätter som min far
lät mig sitta uppe långt efter tolvslaget för att titta på skyskrapan som
brann. Nu är det säkert minst tjugo år sedan jag såg The Towering Inferno senast då fest och arbete fyllt glappen mellan
de nya åren och de svenska kanalerna slutade för länge sedan att visa
katastroffilmer på nyårsafton. En besynnerlig men oerhört tilltalande tradition
som nu har blivit ersatt med meningslöst flamsande mellan svenska folkkära
profiler.
”I just don’t think that all of us are gonna
make it.”
The Towering Inferno
är filmen som gav producenten Irwin Allen smeknamnet “The Master of Disaster”. Efter
succén men den två år tidigare katastroffilmen The Poseidon Adventure blev det grönt ljus för hans nästa projekt, The Towering Inferno. Precis som i The Poseidon Adventure stod Allen själv
som regissör under actionsekvenserna och lät någon annan stå för resten, i
detta fall John Guillermin som kanske är mest känd för nyinspelningen av King Kong och dess uppföljare King Kong Lives. The Towering Inferno kryllar av kända namn och förutom
huvudattraktionerna Steve McQueen och Paul Newman dyker även bl.a. Faye
Dunaway, William Holden, Fred Astaire och Richard Chamberlaine upp i större biroller.
Jag har aldrig haft mycket till övers för Steve McQueen. För mig är han lite
samma sak som Russell Crowe, en trist och träig figur som visserligen medverkat
i en rad bra filmer men deras skådespelartalanger har aldrig riktigt fallit mig
i smaken. Här verkar inte McQueen trivas det minsta och ser mest sur och
besvärad ut. Däremot är Newman och Holden som vanligt väldigt bra och
Chamberlaine är smått lysande som den egotrippade svärsonen som är en av de
största anledningarna bakom branden.
”You know we can’t fight a fire in anything
over the 7th floor. But you keep building them as high as you can.”
The Towering Inferno
är ett praktexempel på hur en bra katastroffilm ska se ut, sedan beror det på
vilket sceneri man själv föredrar. Jag har alltid föredragit naturkatastrofer i
alla dess former och min absoluta favoritfilm i genren är The Poseidon Adventure, en film som ofta slogs om speltiden med The Towering Inferno under nyårsafton
hemma i Sverige. The Towering Inferno’s
största problem är den långa speltiden, två timmar och fyrtio minuter är på tok
för länge. Efter en spännande inledning blir mittenpartiet mest en seg
transportsträcka till det hastiga men ibland svindlande slutet. De kunde gott ha
skyndat på eller tagit bort flera onödiga sekvenserna och förvandlat filmen
till ett riktigt rafflande äventyr. Bortser man från detta är The Towering Inferno en maffig och
pampig film med dramatisk musik och övertygande specialeffekter och än idag
känns den inte särskilt förlegad. Filmen blev en rejäl succé när den kom och
folk stormade biograferna för att få se vad det hela handlade om, dessutom
håvade filmen in tre oscarsstatyetter. The
Towering Inferno är stabil underhållning och stundtals riktigt spektakulär
men det finns bättre filmer i genren.