The Towering Inferno (1974)

De trehundra viktigaste invånarna i San Francisco gör sig redo för att gå på fest när världens högsta skyskrapa har invigningsgalej. Arkitekten Doug Roberts är i full färd med att ge sig av till nästa projekt när han märker att allt inte står riktigt rätt till. Det har snålats med pengar och säkerheten har fått lida. Jim Duncan och hans svärson Simmons har använts sig av billigt material och elektriciteten är ett skämt. Påfrestningarna blir för stora för byggnaden och en brand bryter tyst och stilla ut på skyskrapans åttioförsta våning, samtidigt som festvåningen samlas med förväntansfulla gäster. Det dröjer inte länge innan de etthundratrettioåtta våningarna förvandlas till ett brinnande inferno…

”Did you leave a cigarette burning?”

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om katastroffilmer och som yngling tittade jag på allt jag kunde komma över. The Towering Inferno är förmodligen den mest kända och populära filmen i genren och det finns nog ingen i min ålder som har kunnat missa den. Filmen visades på nyårsafton under åttio- och nittiotalet på ettan eller tvåan och det var en av de få nätter som min far lät mig sitta uppe långt efter tolvslaget för att titta på skyskrapan som brann. Nu är det säkert minst tjugo år sedan jag såg The Towering Inferno senast då fest och arbete fyllt glappen mellan de nya åren och de svenska kanalerna slutade för länge sedan att visa katastroffilmer på nyårsafton. En besynnerlig men oerhört tilltalande tradition som nu har blivit ersatt med meningslöst flamsande mellan svenska folkkära profiler.

”I just don’t think that all of us are gonna make it.”

The Towering Inferno är filmen som gav producenten Irwin Allen smeknamnet “The Master of Disaster”. Efter succén men den två år tidigare katastroffilmen The Poseidon Adventure blev det grönt ljus för hans nästa projekt, The Towering Inferno. Precis som i The Poseidon Adventure stod Allen själv som regissör under actionsekvenserna och lät någon annan stå för resten, i detta fall John Guillermin som kanske är mest känd för nyinspelningen av King Kong och dess uppföljare King Kong Lives. The Towering Inferno kryllar av kända namn och förutom huvudattraktionerna Steve McQueen och Paul Newman dyker även bl.a. Faye Dunaway, William Holden, Fred Astaire och Richard Chamberlaine upp i större biroller. Jag har aldrig haft mycket till övers för Steve McQueen. För mig är han lite samma sak som Russell Crowe, en trist och träig figur som visserligen medverkat i en rad bra filmer men deras skådespelartalanger har aldrig riktigt fallit mig i smaken. Här verkar inte McQueen trivas det minsta och ser mest sur och besvärad ut. Däremot är Newman och Holden som vanligt väldigt bra och Chamberlaine är smått lysande som den egotrippade svärsonen som är en av de största anledningarna bakom branden.

”You know we can’t fight a fire in anything over the 7th floor. But you keep building them as high as you can.”

The Towering Inferno är ett praktexempel på hur en bra katastroffilm ska se ut, sedan beror det på vilket sceneri man själv föredrar. Jag har alltid föredragit naturkatastrofer i alla dess former och min absoluta favoritfilm i genren är The Poseidon Adventure, en film som ofta slogs om speltiden med The Towering Inferno under nyårsafton hemma i Sverige. The Towering Inferno’s största problem är den långa speltiden, två timmar och fyrtio minuter är på tok för länge. Efter en spännande inledning blir mittenpartiet mest en seg transportsträcka till det hastiga men ibland svindlande slutet. De kunde gott ha skyndat på eller tagit bort flera onödiga sekvenserna och förvandlat filmen till ett riktigt rafflande äventyr. Bortser man från detta är The Towering Inferno en maffig och pampig film med dramatisk musik och övertygande specialeffekter och än idag känns den inte särskilt förlegad. Filmen blev en rejäl succé när den kom och folk stormade biograferna för att få se vad det hela handlade om, dessutom håvade filmen in tre oscarsstatyetter. The Towering Inferno är stabil underhållning och stundtals riktigt spektakulär men det finns bättre filmer i genren.

No One Lives (2012)

Ett hänsynslöst rövargäng mördar brutalt en familj när de blir påkomna med att stjäla familjens värdesaker. Våldsdyrkarna åker vidare till den lokala puben för att varva ner och där stöter de på ett genomresande par vilka de genast blir oense med. Paret prejas av vägen och de vaknar upp bakbundna medan rövargänget klurar ut tillvägagångssätt att pressa dem på pengar. De inser inte att de just har begått sitt livs största misstag. Mannen de just kidnappat är en mördarmaskin som inte skyr några medel för att få tillbaka det de stulit från honom…

“Kidnapping tourists is your idea of fast cash?”

No One Lives är en film jag hållit utkik efter ett bra tag men som jag sedan helt glömt bort. När jag gick igenom alla de filmer jag inte hunnit se än av årets nyheter vilka jag försöker att beta av i en rasande fart innan jag ska sammanställa min års-bästa-lista, gjorde No One Lives sig påmind igen.

”He doesn’t have a name. He’s gonna come and he’s gonna kill you.”

No One Lives har en faslig massa vändningar under den första halvtimmen och till en början vet jag inte riktigt vad det ska vara för slags film. Detta är absolut ingenting negativt, tvärtom, det gör upplevelsen mycket mer intressant. När filmen sedan tar fart på allvar är det ingen hejd, satan i gatan vilket ös det är. No One Lives är en skoningslös film. Den är brutal så ända in i helvete och kroppsdelar flyger hejvilt under de nittio minuterna utan att det går till överdrift och blir parodi. Det finns dock en liten dos av väldigt svart humor men den välkomnar jag med öppna armar då under de få tillfällen den gör sig påmind fungerar utmärkt. Som ett plus i kanten får vi även en lång och omotiverad nakenscen i vilken en kvinna tar en ovanligt lång filmdusch innan hon bekantar sig med livet efter detta. Jag får lite samma känsla när jag tittade på No One Lives som jag fick när jag såg The Collector, de har samma typ av brutala våld och skrupellösa mördare som verkar stört omöjlig att ta död på. Precis som med The Collector så är det nog många som kommer att tycka att No One Lives levererar lite för mycket av det goda. De välbetalda filmkritikerna avskyr den såklart men jag satt och myste i soffan, det är sällan jag stöter på filmer av denna kaliber längre. No One Lives lever definitivt upp till sin titel och levererar ett skoningslöst blodbad. Detta är underhållningsvåld när det är som bäst och No One Lives innehåller inte en enda död sekund som får oss att tänka på historiens logik, vi bryr oss heller inte om den. No One Lives är definitivt en av årets mest underhållande filmer. Nu känner jag att jag måste se mer av regissören Ryûhei Kitamura!

Would You Rather (2012)

Iris är i desperat behov av pengar då hennes lillebror Raleigh är döende och behöver en benmärgstransplantation. Iris vänder och vrider på varje krona och jobben går hela tiden till någon annan. När hon besöker sin brors doktor för att diskutera framtida betalningar träffar hon den besynnerliga Shepard Lambrick som säger sig kunna hjälpa Iris och hennes bror. Shepard bjuder hem henne på middag nästkommande dag tillsammans med sju andra gäster. När middagen är slut inleds ett spel där vinnaren belönas med en massa pengar, och i Iris fall hjälp med att hitta en lämpig donator till hennes bror, men förlorarna får betala med sina liv i det simpla spelet vid namn ”skulle du hellre…”

“What exactly is the game?”

Would You Rather levererar en intressant idé om vad en människa är beredd att göra om priset är det rätta. Här blir vi serverade åtta personer som ställs inför omöjliga val där de blir tvungna att gå mot sina egna ideal och riktlinjer och där det sakta men säkert slutar med att bara en finns kvar. Redan i filmens titel vet du vad du har att vänta dig och inget fel i det så länge filmen håller vad den lovar, och det gör den. Det inleds i ett lugnt tempo där en vegetarian blir erbjuden pengar för att äta kött och en alkoholist erbjuds en ännu större summa för att bryta sitt löfte efter sexton år som nykter alkoholist. Sedan trappas det successivt upp till allt mer absurda och sadistiska handlingar och den som väljer att lämna spelet gör det med ett hål i huvudet – ett lika simpelt som lysande upplägg.

”So, how do we play? In each round, each player will be given the choice between a or b and usually neither choice is very attractive.”

Hjälten Jeffrey Combs (i snygg mustasch) levererar ännu ett briljant personporträtt och det var länge sedan jag såg honom såhär bra - Would You Rather är den bästa filmen med Jeffrey Combs som jag sett sedan den utsökta Bigfoot-rullen Abominable. Han är som klippt och skuren för rollen som den sadistiska pengakalven Lambrick och hans mörka charm som gränsar till galenskap är en fröjd att se. Med undantag för Lambrick och hans djupt störda son Julian innehåller Would You Rather förvånansvärt många sympatiska karaktärer. Även fast deras enda uppgift är att ta livet av varandra för att en av dem ska gå hem med pengarna i säcken hjälps de åt, trots att de vet att det kan kosta dem livet innan spelet ens är slut. Denna typ av godhjärtad jargong i skräckfilmsgenren är något man oftast inte vill veta av men här funkar det utmärkt och det är till filmens fördel då det mesta slutar allt annat än lyckligt. Våldet är inte särskilt detaljerat men när man börjar sympatisera för karaktärerna så räcker det att föreställa sig vad det är de utsätter sig själva och varandra för. Till och med den schablonartade räddaren i nöden känns inte det minsta kliché. Ibland känns det dock som om några trillar av pinnen lite väl kvickt men nu är ju inte jag heller någon expert i ämnet om vad kroppen klarar av innan den kollapsar. Would You Rather har en perfekt speltid på nittio minuter och även fast den utspelar sig nästan uteslutande i ett rum är det en spännande historia och en av de bättre lågbudgetskräckthrillers jag sett på länge. Would You Rather förtjänar en plats i filmhyllan och personligen skulle jag inte ha någonting emot att hänga den ursnygga affischen på väggen.

Open Grave (2013)

En illa tilltygad man vaknar upp i en massgrav ute i vildmarken. Han har inga minnen från tidigare – vem han är, hur han hamnat där eller varför. Efter ett panikartat uppvaknande räddar en stum kvinna honom. I ett hus i skogen stöter han på fler som honom, män och kvinnor som alla bär samma märken i armvecken och som inte kommer ihåg vilka de är.

”It’s too quiet.”

Överlevnadsthrillern King of the Hill och found footage mardrömmen Apollo 18 är båda filmer som imponerat stort på mig. Open Grave är den spanska regissörens Gonzalo López-Gallego’s senaste film (med engelsk dialog och inspelad Ungern) och det är en av alla de skapelser där ju-mindre-du-vet-innan-du-ser-den-desto-bättre är ett måste för att till fullo uppskatta den. Till en början känns Open Grave som en variant på Cube eller Saw, med en liten dos av tv-serien Lost, med undantag för att den inte utspelar sig i ett lika limiterat utrymme. Den för det mesta övergivna skogen är dock, precis som i King of the Hill, en tacksam utspelningsplats och de eventuella faror som kan lura lite varstans (och det gör de) gör sig hela tiden påminda. Paranoian kring karaktärernas oklara identiteter och motiv är effektivt iscensatt, mycket tack vare de väldigt bra och övertygande skådespelarna. Många gånger känns det som om man själv är huvudspelaren i ett mardröms tv-spel där man är tvungen att samla ihop nödvändiga ledtrådar för att kunna ta sig vidare till nästa nivå. När pusselbitarna sakta faller på plats är kanske summan av kardemumman inte det mest originella men López-Gallego’s version av den oftast uttjatade genren (som gör sig tillkänna under den sista halvan) känns ovanligt fräsch och tilltalande. Open Grave är inte helgjuten men för det mesta är den riktigt bra, mycket bättre än de flesta överlevnadsthrillers som görs idag. Första halvan är ruskigt spännande och den avslutande är inte fy skam den heller. Gonzalo López-Gallego är tillsammans med Nacho Cerdà och Jaume Balagueró anledningen till att Spanien är ett av de mest intressanta länder i Europa när det kommer till att leverera fantastisk film.

Ginger Snaps 2: Unleashed (2004)

Har du inte sett originalet gör du bäst i att sluta läsa här och ta en titt på min recension av den istället - annars är det bara att fortsätta.

Ginger är död. I ett sista desperat försök till att rädda sin storasyster blandar Brigitte deras blod. Det misslyckas och istället för hon vidare förbannelsen till sig själv. Brigitte är på ständig flykt och injicerar sig själv med giftet Monkshood, vilket hindrar henne från att förvandlas till ett monster - men det är inget permanent motgift. När hon råkar ta en överdos vaknar Brigitte upp på ett rehabiliteringscenter och då personalen avfärdar henne som missbrukare sätter de henne bakom låsta dörrar för att inleda avgiftningen. Utan en chans att komma åt sitt hämmande gift börjar förvandlingen långsamt att träda i kraft och utanför i mörkret gömmer sig någonting som är minst lika skrämmande...

”If you keep me here, people are gonna die.”

Ginger Snaps var en riktig höjdare och mina förväntningar var höga när jag satte mig ner för att se uppföljaren. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Ginger Snaps 2: Unleashed är en av de få uppföljare som levererar på alla plan. Även denna gång är filmen fylld med spännande karaktärer och även fast de flesta inte är särskilt sympatiska är de klockrena i sina sammanhang. Vårdaren som ger de intagna droger i utbyte mot sexuella tjänster är ett kräk som inte vinner många pluspoäng och man väntar bara på att en varulv ska dyka upp och bita huvudet av honom. Den verkliga tillökningen är dock den skruvade, serietidningsälskande tjejen Ghost som är en av de bästa karaktärer jag sett i en film på väldigt länge. Emily Perkins är tillbaka i rollen som lillasystern Brigitte och hennes karaktär skulle jag väldigt gärna se mer av i framtiden. Karaktären har växt och Brigitte är inte längre den oskuldsfulla lillasystern som lutar sig mot sin storasyster utan här lever hon ständigt i gränslandet mellan liv och död och hon vet inte vilket som är att föredra. Rehabiliteringscentret och Ghost’s hus i skogen är ypperliga utspelningsplatser där de dunkla skrymslen hela tiden kan agera gömställen för den lurande faran. Ginger Snaps 2 är mycket mörkare än sin föregångare och den har bevarat det snaskiga våldet från ettan utan att frossa i det. Special- och makeupeffekterna ser även denna gång riktigt bra ut och är en bekräftelse på att den gamla skolan är så mycket bättre än dagens taskiga användande av cgi.

”Don’t you just love the sound of nature?”

Ginger Snaps 2 är ytterligare ett bevis på att kanadensarna många gånger är strået vassare än amerikanarna när det kommer till att göra bra skräckfilm. Precis som ettan är det en lång transportsträcka till själva förvandlingen och även här är det en av många styrkor i filmen. Finalen är strålande och även fast man någonstans anade vissa nyckelsekvenser var jag inte beredd på hur det hela slutade. Ginger Snaps 2 är helt i samma klass som originalet, en alldeles lysande film som åter igen lyckas blåsa nytt liv i varulvsfilmsgenren – Fan, det är ju precis såhär det ska se ut! Nu måste jag se den avslutande delen i trilogin!

Silent Night, Deadly Night (1984)

Det är julafton och unga Billy och hans familj är på väg hem för att fira högtiden när en man i tomtekostym med biltrubbel får pappan att stanna för att ge en hjälpande hand. Föräldrarna blir brutalt mördade framför ögonen på Billy och tillsammans med sin lillebror hamnar de båda pojkarna på ett barnhem där disciplin och bestraffning fyller dagarna. En sadistisk abbedissa gör allt i sin makt för att kuva Billy vars barndomstrauma gör sig allt starkare påmind när julen nalkas. Åren går och vid arton års ålder släpps Billy ut i samhället och får jobb i en leksaksaffär. När julen närmar sig och Billy’s chef ber honom att ställa upp som jultomte i affären slår det slint i huvudet på honom...

”You scared, ain't ya? You should be! Christmas Eve is the scariest damn night of the year!”

Jag har faktiskt inte sett en enda julfilm i år, det har inte funnits tid. Under årets gång har jag samlat på mig så många spännande titlar, gamla som nya, att jag faktiskt inte haft varken lust eller tillfälle att hylla högtiden här på bloggen. Till en början tänkte jag se den ultimata högtidsfilmen Black Christmas igen eller det lite nyare mästerverket Treevenge men efter övervägande föll valet på den klassiska slasherrullen Silent Night, Deadly Night. Det är förmodligen den mest (ö)kända skräckfilmen med en mordgalen jultomte i centrum. Varje år när Sverige iklär sig vinterskrud försöker jag att se den igen men nu är det många herrans år sedan skogstokiga Billy rörde sig i min tv-ruta.

“You see Santa Claus tonight you better run boy, you better run for ya life!”

Även fast det var länge sedan jag såg filmen har jag den färsk i minnet. Som ung tonåring hade jag den på köpkassett tillsammans med Creepshow 2 och de båda filmerna gick varma i videospelaren, inte bara under juletid. När filmen hade premiär skapade den ramaskrin hos upprörda föräldrar och respekterade filmkritiker som Roger Ebert, vilka tyckte att det var rent förkastligt att ha en yxsvingande jultomte i huvudrollen. Det dröjde inte länge innan filmen togs bort från biograferna men som vanligt när någonting förbjuds får det oftast en motsatt effekt. Silent Night, Deadly Night växte sig snabbt till en kultklassiker som alla ungdomar pratade om.

Efter en stämningsfull och ganska brutal inledning när Billys traumatiska barndom summeras under de första tjugo minuterna, förvandlas filmen till en renodlad slasherfilm. Den följer emellertid inte helt genrens riktlinjer genom att servera publiken en maskerad mördare som under de sista minuterna avslöjar sin identitet och motiv. Vi vet redan från början vem det är som begår morden och varför och även fast anledningen är simpel fungerar det alldeles utmärkt. Silent Night, Deadly Night bär flera likheter med Halloween fast istället för Dr Loomis får vi istället stifta bekantskap med den godhjärtade nunnan Margaret som beger sig iväg för att stoppa den plågade Billy. Silent Night, Deadly Night är en snuskig och våldsam historia som än idag håller väldigt bra. Den innehåller allt som hör genren till och förutom några smått legendariska mord (den nattliga pulkaåkningen och spetsningen på djurhuvudet) är filmen sprängfylld men nakna människokroppar och knäppa figurer. Billys mentalsjuka farfar är härligt läbbig och den sadistiska abbedissan är likaså en klockren karaktär som gör filmen till någonting utöver det vanliga när det kommer till den annars ganska standardiserade genren. Silent Night, Deadly Night är en på sina ställen riktigt våldsam skräckfilm som lite otippat genererade fyra uppföljare (jag har inte sett någon av dem). Det är en perfekt rysare att avnjuta såhär i juletid i sällskap med ett gäng lussebullar och en kanna glögg. Silent Night, Deadly Night är inte bara en höjdare bland de skräckfyllda högtidsfilmerna utan är även en av mina favoriter bland slasherrullarna från årtiondet.

The Conjuring (2013)

Året är nittonhundrasjuttioett och platsen är den lilla staden Harrisville på Rhode Island. Paret Roger och Carolyn Perron flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fem döttrar men idyllen förvandlas snart till en mardröm. När maken kommer hem efter en veckas arbete i Kalifornien är hans familj i upplösningstillstånd. Hustrun vaknar med blåmärken på kroppen, deras yngsta dotter berättar om sin nya vän Rory, en rutten stank besudlar luften och klockorna i huset stannar sju minuter över tre på natten. Någonting finns i huset, någonting ondskefullt.

”We've been called ghost hunters. Paranormal researchers. Wackos. But we prefer to be known simply as Ed and Lorraine Warren.”

Precis som The Amityville Horror så är The Conjuring baserad på sanna händelser, det är till och med samma personer inblandade i de båda historierna. Ed och Lorraine Warren är legendariska när det kommer till paranormala företeelser och tillsammans utredde de mängder av fall från femtiotalets början, där det kändaste är ett visst hus som gud glömde. Hur mycket av det som verkligen hände familjen på Rhode Island i början av sjuttiotalet råder det såklart delade meningar om men hemsökta hus är någonting som aldrig kommer att sluta fascinera människan, även om uppgifterna är tillförlitliga eller inte.

”There is something horrible happening in my house.”

Jag har varit avigt inställd till den uppmärksammade nya spökrullen The Conjuring. Det är jättekul att regissören James Wan helhjärtat har levererat skräckfilmer med hjälp av en massa pengar från Hollywood de senaste åren och det är jättekul att filmer av denna sort går upp på biograferna. Problemet är bara att inte mycket av det som regissören har presterat hittills har fallit mig i smaken. Jag tycker om Saw och Death Sentence men Dead Silence och framförallt Insidious blev jag grymt besviken på och i nuläget har jag nästan helt glömt bort deras innehåll. Regissörens senaste film The Conjuring har ett ursnyggt filmomslag och grundpremissen gjorde mig nästan lite våt i byxorna. Jag har bara läst att folk antingen tycker att den är hur läskig som helst eller rakt av kass men efter att jag nu har sett filmen måste jag nog ändå säga att jag ställer mig någonstans i mitten.

Utseendemässigt ser The Conjuring fantastisk ut, det är välspenderade tjugo miljoner dollar. Wan har lyckats fånga sjuttiotalet alldeles utmärkt med allt från miljöer, kläder, frisyrer och musik och filmens förtexter ser otroligt snygga ut i all sin enkelhet, precis så som jag föredrar dem. Spökfilmer är en genre som man kan komma billigt undan med som filmskapare och Wan har använt sig av alla genrens standardingredienser såsom knarrande ljud, dimma, åska, diffusa gestalter och dramatisk musik. Vi får till och med ta del av det klassiska monstret i garderoben och gummibollen som uppenbarar sig från mörkret. Wan kan sin skräckfilmshistoria, ingen tvekan om saken men han fokuserar mer på dynamiken hos karaktärerna och i slutändan blir The Conjuring mer ett drama med rysliga inslag än en renodlad skräckfilm. Det var nog det som fick mig att uppskatta The Conjuring mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Alla skådespelare övertygar i sina roller men de fyra huvudkaraktärerna är riktigt bra, särskilt Vera Farmiga och Patrick Wilson. Filmens uppbyggnad är schyst och hur de båda familjerna Perron och Warren vävs samman, till en början i enskilda skeden, är väldigt bra. The Conjuring är en pyrande mardröm som tar god tid på sig innan den tillkännager sitt hot, även fast vi som åskådare hela tiden vet att det kommer att hända någonting, vilken minut som helst. Men var då The Conjuring så läskig som så många verkar tycka? Nej, verkligen inte. Jag är inte särskilt lättskrämd och jag är härdad när det kommer till skräckfilm men jag kan ändå ibland känna en viss känsla av obehag när jag tittar på en film. Sådana känslor gav The Conjuring mig inte en enda gång. Det finns mängder av snygga och atmosfärsfyllda sekvenser och hela filmen är gjord med finess och känsla för detaljer men det känns ändå som om någonting saknas. Filmbolaget kan dock skatta sig lyckliga då The Conjuring gjorde braksuccé på biograferna och en uppföljare är redan planerad. En lyckad spökfilm ska vara otäck men det är tyvärr inte The Conjuring. Det betyder inte att det är en dålig film, The Conjuring är bra men den kunde ha varit mycket bättre. Jag är till och med beredd att ge Insidious: Chapter 2 en chans.

Ginger Snaps (2000)

Någonting lemlästar hundar i det lilla samhället Bailey Downs i Ontario, samtidigt som stadens invånare försöker leva som vanligt. Systrarna Ginger och Brigitte Fitzgerald fantiserar om döden. När de inte går i skolan planerar de sina självmord och tar makabra bilder på varandra när de porträtterar avlidna versioner av sig själva. En kväll när flickorna är ute på rackartyg får Ginger sin första menstruation och kort därefter blir hon attackerad av ett vilddjur. Chockerade lyckas systrarna fly och när de kommer hem upptäcker de att såren börjar läka av sig själv. Ginger börjar sakta förändras och Brigitte är övertygad om att hennes syster blivit biten av en varulv.

”I get this ache and I thought it was for sex but it’s to tear everything to fucking pieces.”

Den nu tretton år gamla Ginger Snaps har under de senaste åren vuxit till något av en modern kultklassiker. Jag har länge tänkt att se filmen men det har aldrig blivit av, ändå har jag haft de båda första filmerna i min samling i snart ett år, sedan jag köpte de båda för en femtiolapp under Rundgångs mellandagsrea. Av någon anledning har jag alltid trott att Ginger Snaps varit en vampyrfilm och då de nattliga varelserna inte riktigt faller mig i smaken (med få undantag och Jean Rollins filmer såklart) har jag dragit ut på att ta mig an Ginger Snaps. Nu är ju inte Ginger Snaps en vampyrfilm utan det är varulvar som står i centrum och då kändes det hela genast mycket bättre.

”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door.”

Ginger Snaps är en frisk vind i varulvsfilmsgenren och det var länge sedan jag såg någonting i kategorin som är lika bra. Det smarta manuset och avsaknaden av schablonartade karaktärer gör Ginger Snaps till mer än ”bara” en skräckfilm. Även fast de kåta ungdomarna finns med så är de inte utmålade så som de brukar vara. Här är alla varken fula eller snygga, de är mellanting som folk är i allmänhet och det känns ungefär som när jag själv gick på högstadiet. Tonårsfasonerna som går ut på att försöka passa in i samhället samtidigt som man går mot strömmen är perfekt iscensatt och funderingarna kring sexualitet och vuxenlivet känns äkta. Ginger Snaps är i botten ett ungdomsdrama som tar upp alla de jobbiga saker de flesta ungdomar går igenom under högstadiet, dessutom är det för en gångs skull ur två unga kvinnors synvinkel. Den snedvridna synen på kvinnan och hur det påverkar den yngre generationen är skickligt invävt i skräckhistorien, för Ginger Snaps är ju faktiskt till största del en renodlad monsterfilm. Regissören John Fawcett vägrade att använda cgi utan ville att det uteslutande skulle vara special- och make-up effekter av den gamla hederliga sorten och tack som fan för det! Specialeffekterna och odjurets utseende ser fantastiskt ut och gör helheten avsevärt mycket bättre än om en massa datoranimerade specialeffekter skulle ha kommit och förstört. Humorn är på sina ställen klockren och systrarna Fitzgerald som är varandras beskyddare är utmärkt porträtterade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. Filmen har ett bra driv rakt igenom och valet att låta delar av finalen utspela sig under halloween är inte särskilt originellt men i detta fall passar det alldeles utmärkt. Ginger Snaps är en ny favorit bland varulvsfilmerna och definitivt en av de bästa i genren.

Octaman (1971)

Ett gäng forskare med doktor Rick Torres i spetsen åker på en expedition till Latinamerika. Deras uppgift är att utforska efterdyningarna av farlig strålning i vattnet vid ett fiskesamhälle, då flera av invånarna blivit sjuka efter att de druckit av vattnet och ätit fisken. Torres lämnar lägret i hopp om att hitta finansiering till sitt projekt och när han återvänder har ett odjur levt rövare i lägret. Det förorenade vattnet har skapat ett monster som är hälften bläckfisk, hälften människa…

”How can I believe there exist a sea creature with the arms of an octopus who walks on earth like a man?”

Jag såg en bild från Octaman för några veckor sedan där monstret gömmer sig i vassen, och blev förälskad. Omedelbart kände jag att jag måste se filmen, äga den. Jag hade aldrig hört talas om Octaman tidigare men lustigt nog dyker monstret upp i ett filmklipp i Gremlins 2: The New Batch, vilken jag såg om för en vecka sedan - bara några dagar efter det att jag beställt Octaman. Gremlins 2 är fullproppad med allehanda monster och såhär i efterhand är det väl inte så konstigt att jag missade det korta inslaget sist jag såg Joe Dante’s helt hysteriska uppföljare. Tillbaka till ämnet. Det var länge sedan jag längtat så mycket efter att en film ska komma med posten. Tänk att en enda bild fortfarande kan få mig så exalterad – det är ju fantastiskt! Octaman är en bedårande skapelse och ett av de tuffaste gummimonster någonsin. Jag korkade upp finvinet och lutade mig tillbaka i soffan, nyfiken som en pojke i godisaffären fast med en flaska vuxendricka på bordet istället.

”It’s no fair, we come so far for nada.”

För regi och manus står Harry Essex, mannen bakom manus till mängder av filmer från nittonhundrafyrtio- och femtiotalet där Creature from the Black Lagoon förmodligen är den mest kända. Det dröjde emellertid sjutton år innan han själv satte sig bakom kameran och gjorde sin egen monsterfilm. Octaman bär flera likheter med Creature from the Black Lagoon (vissa sekvenser är direkt kopierade) men är inte i närheten lika bra. Octaman levererar ingen originell historia men det är ju heller inte därför vi väljer att titta på filmen. Det är monstret vi vill se och här dröjer det inte länge innan mutationen gör entré. Redan innan förtexterna har dragit igång får vi se Octaman i all sin prakt, svingandes med sina tentakler. Octaman skiter fullständigt i att gömma sig i dunkla miljöer och bara visa delar av sin kropp. Octaman dyker upp överallt, hela tiden, dag som natt. Monstret för sig som Frankensteins skapelse och när han inte kramar ihjäl sina offer lappar han till dem till höger och vänster med sina sugproppsförsedda labbar. 

För monsterkostymen står Rick Baker som numera är världskänd men med Octaman visade han framfötterna för första gången, långt innan han började håva in oscarsstatyetter. Det är tack vare Baker som Octaman är vad den är. Utan hans involvering skulle förmodligen filmen inte vara mycket att hänga i granen. Visst ser man tydligt att det är en människa i gummidräkt som spelar monstret men det är just det som är filmens charm. Octaman känns som en monsterfilm från femtiotalet och det är förmodligen precis det som var meningen. Filmen är inspelad i tystnad och allt ljud och dialog är inspelad i efterhand. Arkivbilder får ofta agera omgivning och det är tydligt vad som är filmat på plats och vad som är hämtat från allehanda nyhetssändningar eller djurprogram. Regin är inte filmens starka sida och scener som utspelar sig under dagen är i nästa sekund i mörker. Dialogen är tramsig och skådespeleriet är träigt och vissa scener känns onödigt långa när det egentligen inte händer någonting men detta är petitesser och bidrar (förutom det ibland långsamma tempot) till filmens charm. Octaman är en fånig b-film med stort B som på sina ställen till och med levererar lite blodiga våldsamheter som inte är helt olika de som kan ses i samtida italienska våldsfilmer. Folk som uppskattar monsterfilmer med människor i gummidräkter måste se Octaman, resten gör bäst i att sky den som pesten. Jag föll pladask för Octaman och även fast det finns mängder av brister är det en film jag definitivt kommer att se flera gånger i framtiden.

Resolution (2012)

Michael är orolig för sin bästa vän Chris som har grava drogproblem. När han får ett oroväckande videoklipp och en karta skickad till sin e-post beger han sig för att söka upp sin vän. Michael hittar Chris i en övergiven stuga och när Chris vägrar söka hjälp för sina problem ger Michael sin vän några el-stötar, handfängslar honom vid väggen och inleder avgiftningen. Men det är någonting fel med omgivningen. Någon övervakar dem och lämnar bisarra inspelningar där de själva är centerfigurer…

”There really are a lot of weird people out here.”

Det största problemet (som samtidigt är en oerhörd tillgång) idag när det kommer till film är att du kan hitta all information om dem på nätet. Du läser så mycket om rullen innan du har sett den att överraskningarna i slutändan inte blir särskilt många. Jag tror att det är just därför som filmer inte skrämmer mig särskilt ofta längre, gamla som nya. Du vet för mycket i förväg. Jag får förstås skylla mig själv och tyvärr är jag på tok för nyfiken för mitt eget bästa när det kommer till filmer som intresserar mig. Ibland, väldigt sällan, händer det att min nyfikenhet inte helt tar över och jag hittar ett guldkorn som överraskar mig i sin kreativitet och sitt historieberättande, en sådan film är Resolution.

”Can we try it another way?”

Jag har hört många positiva reaktioner om Resolution men med undantag för grundpremissen visste jag ingenting om filmen när jag äntligen tog mig tid att se den. Jag vet inte varför men jag tänker på Yellowbrickroad vid flera tillfällen under speltiden. De båda skapelserna har kanske inte direkt många likheter när det kommer till historierna men stämningsmässigt har de mycket gemensamt. Jag föredrar dock Resolution.  Det är en imponerande långfilmsdebut av regissören och manusförfattaren Justin Benson (som delar äran med Aaron Moorhead). Resolution är en film som förlitar sig mycket på dialog och detta är någonting som är en balansgång som är lätt att misslyckas med, men det gör inte Resolution. De båda huvudrollsinnehavarna Peter Cilella och Vinny Curran (som ser ut som en sliten Ryan Reynolds) övertygar i sina roller. Curran är riktigt bra och jag hoppas verkligen att hans karriär inte tar slut här.

Resolution känns otroligt fräsch och bevisar att det inte krävs en hög budget för att kunna skapa en bra film. Filmen levererar en rad riktigt effektivt ruggiga sekvenser och vid ett par tillfällen hoppade jag högt i soffan. Även fast det är att rekommendera vid de flesta stunder då man tittar på en film gör du bäst i att se Resolution med lamporna släckta och volymen rejält uppskruvad i hörlurarna. Resolution är ett hopkok av bisarra händelser. Det finns säkert en röd tråd någonstans och vissa saker kan man som tittare ana sig fram till men Resolution är en film som kräver uppmärksamhet och jag känner redan nu att jag måste se den igen, lösa gåtan. Resolution är en väldigt annorlunda skapelse och kommer inte att falla alla i smaken och de flesta kommer säkert att avfärda den som en långsam och händelsefattig historia men jag tycker att den är grymt bra. Resolution är en av årets bästa lågbudgetrullar!

Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

Six Feet Under: Season 1-5 (2001-2005)

Six Feet Under var en av de första serier från HBO som jag såg i ett svep efter det att det sista avsnittet sändes i augusti 2005. Jag blev hänförd av hur en serie kunde få mig att känna så mycket på en och samma gång. Sedan Six Feet Under har jag kastat mig över i stort sett allt som HBO har producerat och de har sällan gjort mig besviken men Six Feet Under är ändå min absoluta favorit. Nu har jag sett hela serien igen.

”Everything. Everyone. Everywhere. Ends.”

Familjen Fischer återförenas när fadern i familjen avlider i en bilolycka. Äldsta sonen Nate bestämmer sig för att stanna kvar för att hjälpa sin lillebror David med familjeföretaget, begravningsbyrån Fischer and Sons. Familjen Fischer är långt ifrån den perfekta amerikanska familjen. Drogmissbruk, sjukdom, destruktiva förhållanden och givetvis döden fyller deras vardag. Six Feet Under målar inte upp en drömbild av det amerikanska samhället och vågar ställa svåra frågor utan att ge några definitiva svar. Av seriens sextiotre avsnitt känns inte ett enda överflödigt. Som vanligt när det kommer till kvalitativa dramaserier så tar det ungefär en säsong innan man fullt ut förstår hur bra det egentligen är, sedan är det svårt att slita sig.

Allt känns genuint och äkta och med undantag för Brendas psykotiska bror Billy och Claires självupptagna lärare Olivier är alla inblandade otroligt sympatiska karaktärer, trots sina många brister. Mamma Ruth som får agera modersfigur till alla män som kommer in i hennes liv är lika neurotisk som hon är godhjärtat och försöker hela tiden finna den sanna lyckan i tillvaron. Storebror Nate blir familjens klippa som efter ett liv fyllt av kvinnor och fest ger sig iväg på en rastlös resa genom livet. Lillebror David har efter ett kraschat äktenskap äntligen insett sin sexuella läggning och träffar polisen Keith som hjälper honom att bli bekväm i sin nya identitet, samtidigt som David försöker gå alla runtomkring honom till mötes. Minstingen Claire pluggar foto och revolterar mot allt som är rätt och korrekt och motvilligt introduceras hon till vuxenlivet. Det finns mängder av karaktärer som figurerar i serien med varierande utsträckning och det är lätt att hitta flera vilka du finner likheter med dig själv och folk i din omgivning. Six Feet Under är otroligt välskriven och förtjänar en stabil plats över de bästa serier som någonsin har gjorts. Har du inte sett Six Feet Under tidigare kan du skatta dig lyckligt lottad, vi andra kan plocka fram serien och återbekanta oss igen. Six Feet Under är tv-underhållning när den är som bäst.

And Soon the Darkness (1970)

Två brittiska tjejer cykelsemestrar på den franska landsbygden. När de två turisterna blir oense om hur semestern ska läggas upp, skiljs de åt. Cathy, som tröttnat på tramporna, lägger sig vid vägkanten för att vila upp sig och bättra på solbrännan. Jane cyklar vidare men när hennes dåliga samvete hinner ikapp henne stannar hon vid ett café för att vänta på sin vän - men Cathy dyker aldrig upp. Jane återvänder till platsen där de skiljdes åt men Cathy är spårlöst försvunnen. Utan att veta vem hon kan lita på beger sig Jane på en desperat jakt efter sin vän, i ett land där språket är främmande och landskapet för henne outforskat.

”Bad road. Bad road!”

Fem år innan regissören Robert Fuest gav publiken den sataniska toppenfilmen The Devil’s Rain och de båda filmerna om Dr. Phibes regisserade han den brittiska filmpärlan And Soon the Darkness. För några år sedan kom en nyinspelningen, vilken jag inte har många minnen från. Har man inte sett originalet så tycker man kanske att den är bra men den nya tagningen på historien kommer inte ens i närheten av originalets storhet.

”Frightened? You don’t have to be.”

And Soon the Darkness använder sig av den smått genialiska taglinen ”Remember the way Hitchcock kept you on the edge of your seat...?”. Det ger publiken hopp om att det de ska bevittna är spänning i mästarklass. Många filmer skulle kunna använda sig av liknande lockelse för att dra till sig publiken men här levererar filmen vad den lovar. Likheterna med Hitchcock kanske inte är särskilt många men det är en fullkomligt lysande rulle där spänningen och atmosfären är blytung. Till en början är And Soon the Darkness en ganska händelselös historia men det dröjer inte länge innan den långsamma, trevande och krypande stämningen om att någonting är väldigt fel infinner sig. Befolkningen på landsbygden beter sig alla mysko och man vet att någonting fruktansvärt har hänt eller är på väg att hända. Om man inte förstår det franska språket är den otrygga känslan ännu mer påtaglig, då ingen av dialogen är översatt, och frustrationen och rädslan som Jane känner i sitt sökande efter sin vän känns äkta. Fuest’s regi är av toppklass och det finns mängder av finurliga kameravinklar och tagningar som är ruggiga utan att de egentligen leder till någonting speciellt. Den vackra landsbygden är en strålande kontrast till den otäcka stämningen. Den atmosfärsfyllda musiken är i perfekt harmoni med den otrygga tonen i filmen och den långsamma uppbyggnaden är utomordentligt iscensatt. And Soon the Darkness utspelar sig under mindre än ett dygn och aldrig i mörker men ändå lyckas filmen med att kännas ruggig, en sekvens fick till och med mig att rycka till i soffan. Den avslutande katt och råtta leken är grymt spännande och den dystra men ändå hoppfulla avslutningen är fenomenal. And Soon the Darkness är ett brittiskt mästerverk som sorgligt nog alldeles för få har sett.

Secret Window (2004)

Sex månader efter det att författaren Mort Rainey funnit sin fru Amy i sängen med en annan man, knackar det på dörren till hans sommarbostad i skogen. En man med hatt som kallar sig John Shooter står utanför och hävdar att Mort stulit hans historia och lämnar över ett manuskript som är nästan identiskt med det som Mort själv fick publicerat för nästan sju år sedan. Shooter ger Mort tre dagar att ställa allting till rätta eller ta konsekvenserna. När Mort hittar sin hund med en skruvmejsel i halsen inser han allvaret och anlitar privatdeckaren Ken Karsch för att ta hand om problemet. Men det tar inte slut där – John Shooter är fast besluten om att rättvisa ska skipas, till vilket pris som helst.

”I didn’t steal that story. I don’t think.”

Stephen King lät Hollywood filmatisera hans novell Secret Window, Secret Garden i utbyte mot att han skulle få göra sin egen version av Lars Von Tries Riget – Kingdom Hospital. De bägge projekten blev av och båda parterna blev nöjda. Jag gillar King’s historia som är den andra berättelsen i novellsamlingen Four Past Midnight men den tillhör inte mina favoriter. Jag minns att jag blev besviken första gången jag såg filmatiseringen men trots detta har jag sett filmen ett par gånger genom åren. Bokens twist är inte direkt häpnadsväckande och i filmatiseringen är den ännu tydligare. Det är inte en dålig filmatisering, tvärtom så har den visualiserats till den vita duken med ett gott resultat och följer förlagan troget. Många avfärdar Stephen King som en skräckförfattare men han är mycket mer än så. Secret Window är en psykologisk thriller där ett bräckligt psyke står i centrum och även fast det har gjorts historier på liknande tema tidigare fungerar det bra, mycket tack vare Johnny Depp och John Turturro. De är båda väldigt bra i sina roller och det är kul att se Depp i en seriös roll där han inte spelar över i varenda scen. Jag gillar hans tidiga samarbeten med Tim Burton och den första filmen i Pirates of the Caribbean serien är ett underhållande piratäventyr men på senare tid känns hans personporträtt mer och mer uttjatade. Regissören och manusförfattaren David Koepp har en rad intressanta titlar bakom sig och hans bearbetning av Richard Matheson’s Stir of Echoes gillar jag skarpt. Med Secret Window lyckas han bra med att fånga King’s stämning från boken och utseendemässigt ser filmen väldigt bra ut med en rad imponerande kameraåkningar.

"I know what you did, and I ain't quitting until right gets put right."

Secret Window är inte en av King’s starkaste berättelser och även fast filmatiseringen är en av de bättre känns det ändå som att den hamnar någonstans bland medelbetygen. Den senaste tiden har jag helhjärtat begravt mig i King’s litteratur och efter trettio böcker känns det nu som att jag behöver en liten paus från författaren. Istället har jag sjunkit in i Dean R. Koontz fantastiska värld och det är där jag tänker befinna mig ett tag nu.

Gremlins 2: The New Batch (1990)

 

Billy och Kate har flyttat från hålan Kingston Falls till storstaden New York. De drömmer om att tjäna tillräckligt mycket pengar så att de kan flytta till en finare lägenhet och äntligen gifta sig. De arbetar båda på sensationen Daniel Clamp’s hypermoderna kontorskomplex och när Billy hör brevbäraren vissla på en välbekant melodi förstår han att hans gamla polare Gizmo finns någonstans i närheten. Billy hittar Gizmo i skyskrapans alldeles egna genforskningslabb där den skruvade doktor Catheter utför plågsamma djurförsök. Billy gömmer Gizmo i sin skrivbordslåda tills det är dags för hemfärd. Gizmo passar på att se sig omkring och ännu en gång bryts de tre livsviktiga reglerna. Gizmo får vatten på sig och börjar genast generera elaka varianter av sig själv och snart är det kaos i höghuset.

”You got to evacuate the building. There are creatures in it. They start out small and furry. If they eat after midnight, they form cocoons...”

När jag växte upp så ville alla ungar ha en alldeles egen Mogwai. Problemet var ju bara att de inte fanns på riktigt och det blev en bitter verklighet för många och de döpte sina andra husdjur till Gizmo istället. Gizmo är en av filmhistoriens sötaste skapelser, man smälter så fort den lilla håriga krabaten är i bild. Gremlins är en helgjuten monsterfilm med en stor dos humor i en perfekt kombination. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är en alldeles förtjusande film. Filmbolaget ville att Joe Dante skulle följa upp succén så fort som möjligt men regissören kände sig färdig med monstren för tillfället och det dröjde sex år innan de gjorde entré på bioduken igen. Jag har bara sett Gremlins 2: The New Batch en eller två gånger tidigare (Nintendo-spelet spenderade jag dock mer tid med) och vad jag minns från den så tyckte jag att den var sådär, ingenting speciellt.

Historien är förflyttad från den lilla idyllen Kingston Falls till en skyskrapa i New York och efter en snabb inledning har filmen inte mycket till story. Det är extra mycket av allt och det är fullt blås under den sista timmen. Gremlins 2 är helt hysterisk underhållning som ligger farligt nära gränsen till att bli för mycket av det goda men för det mesta klarar filmen balansgången galant. Det blir lite tramsigt emellanåt och vissa av de nya gremlinsarna är lite väl fjantiga men monstren är även denna gång fräcka skapelser som utstrålar sann skaparglädje. Flera karaktärer från föregångaren dyker upp i uppföljaren. Herr och fru Futterman, Mr Wing, Billy, Kate och förstås Gizmo och hans nya elaka avkommor. Den stackars mogwain fortsätter att bli mobbad och Gizmo är mesigare än någonsin, tills han får nog och tar hjälp av sina kunskaper från sitt tv-tittande och börjar sparka stjärt likt sin idol Rambo. Det kryllar av kända ansikten som gör parodi på sig själva. Hulk Hogan sliter av sig tröjan på en biosalong när gremlinsarna stör föreställningen och filmkritikern Leonard Maltin får svar på tal när han citerar sin egen kritik av originalfilmen Gremlins. Det är kul att se Christopher Lee i rollen som den elaka vetenskapsmannen och även fast hans tid framför kameran är på tok för lite så briljerar han varenda minut han är med. Det är mer fokus på humor i uppföljaren och ibland blir det lite för mycket av den varan och inte alls lika balanserat som i originalet. Gremlins 2 är förstås inte lika bra som ettan men det är en lyckad uppföljare där underhållningsfaktor är hög och speltiden rinner iväg av bara farten.