The Town That Dreaded Sundown (2014)

Nittonhundrafyrtiosex skakades den lilla staden Texarkana av en mordvåg när en maskerad mördare skördade liv på löpande band. Nittonhundrasjuttiosex gjordes en film om händelserna. Det har gått nästan sjuttio år sedan Texarkana levde i terror och de har fortfarande inte lyckats skaka av sig tragedin. Varje år, när den sista dagen i oktober anländer så visas den ökända rullen The Town That Dreaded Sundown någonstans i staden. Förra året upprepade sig historien igen. Två ungdomar beger sig till en avskild rastplats för lite intimitet när den maskerade mördaren plötsligt dyker upp på nytt. Mannen mördas brutalt och kvinnan undkommer med löftet om att föra vidare meddelandet att staden måste minnas sitt förflutna. Staden börjar sakta minnas och rädslan sprider sig återigen bland invånarna – ingen går längre säker efter det att solen har gått ner…

”Real people died, you know, young man. Real people died. That’s right. That’s right. It’s a godless film and I want to see you on Sunday. We welcome you.”

Jag såg originalet för första gången för bara några månader sedan. Jag gillade den skarpt, om man bortser från några helt idiotiska komiska inslag. När det började pratas om att en ny film med samma titel var på gång så antog jag att det skulle vara en nyinspelning men så var ju inte riktigt fallet. Originalet spelar dock en central roll för den nya filmen men det är fel att kalla detta års The Town That Dreaded Sundown för en nyinspelning. Filmen inleds snarlikt originalet fast sedan spinner filmskaparna vidare och berättar vad som hände senare i Texarkana, närmare bestämt under förra året - 2013.

”Can’t catch the bogeyman, can’t kill the bogeyman. His father is the devil and his mother is a whore.”

Jag gillar när man gör en remake som inte är en renodlad remake utan stuvar om i handlingen och försöker skapa någonting nytt. Detta är något som långfilmsdebutanten Alfonso Gomez-Rejon har lyckats riktigt bra med. The Town That Dreaded Sundown är en otroligt snygg film. Många gånger känns det som en sjuttiotalsfilm i tvåtusentalets kläder. Det är snyggt retro och det ska bli spännande att se vad regissören hittar på härnäst. Filmen är respektfull gentemot sin föregångare. Många mord är snarlika originalet, vilket inte är särskilt konstigt då en mördare, inspirerad av filmen, härjar på nytt i staden. För er som undrar så finns det en ny variant av det smått fantastiska trombonmordet. The Town That Dreaded Sundown levererar en imponerande blandning av whodunit och slasherfilm (ibland får filmen mig att tänka på Wes Cravens Scream). Den blir aldrig uppskruvad eller testosteronladdad utan håller en nedtonad känsla utan att någonsin förlora mitt intresse. The Town That Dreaded Sundown är en spännande rulle som levererar en rad råa och riktigt snygga våldsdåd. Jag är svag för originalet men detta är minst lika bra och ett alldeles utmärkt komplement till sjuttiotalsrullen. The Town That Dreaded Sundown var en positiv överraskning och en av mina favoritfilmer från i år. Kolla upp den så fort du får en chans!