Spartacus: Gods of the Arena (2011)

Om du inte har sett Spartacus: Blood and Sand, (som jag recenserar HÄR) sluta läs nu - parkera dig i soffan istället och se en av de bästa serier som gjorts på väldigt länge!

Spartacus: Gods of the Arena fortsätter där Blood and Sand slutade. Batiatus och hans fru Lucretia har fått smaka på Spartacus vrede och när livet rinner ur Batiatus tar en ny historia vid. Gods of the Arena är en prequel till Blood and Sand och vi får ta del av händelserna som utspelades innan Spartacus kom in i bilden.

 ”A man of ambition is capable of anything.”

Batiatus är bitter över att han inte fått sin rättmätiga chans att få sina gladiatorer att tävla på stadens populära arenor. När han en dag köper den lovande gallen Crixus och samtidigt har den omåttligt populära gladiatorn Gannicus i sin ägo, ser han sin framtid sakta ljusna. Han får ett oväntat erbjudande av Tillius, mannen som håller Batiatus framtid på den kommande arenan i sina händer. Ett erbjudande Batiatus vägrar acceptera och lämnas sönderslagen på Capuas bakgator. Förblindad av hat svär han på att hämnas men då hans far Titus anländer hem efter en lång vistelse på annan ort, är han inte längre överhuvudet i hushållet. En maktkamp som bara kan sluta på ett sätt tar vid. Batiatus har dock siktet inställt på att så fort som möjligt ta över platsen som spelledare för de blodiga gladiatorspelen på arenorna med sin älskade hustru Lucretia vid sin sida. Hans gladiatorer ska bli gudarna på arenan.

” I do not seek pleasure. I need only your cock.”

Det är kul att återse karaktärerna från den lysande serien Blood and Sand igen. Vi som har sett Blood and Sand tidigare får här svar på alla de frågetecken som föregångaren lämnade. Hur blev Oenomaus doctore? Vad ledde till Ashurs avstängning från arenorna? Varför var Batiatus och Solonius bittra fiender? Hur kom det sig att Lucretia och Crixus inledde ett förhållande? Frågorna var många och nu äntligen får vi dem besvarade. Vi får i Gods of the Arena även bekanta oss med några nya ansikten som gladiatorn Gannicus och Lucretias bästa vän Gaia. Denna gång är det inte lika mycket fokus på de våldsamma gladiatorspelen utan mer på maktkampen mellan far och son och den hänsynslösa Tillius. Inte mig emot för detta är förbannat bra. Stephen Lovatt som spelar Tillius gör det med sådan finess att vi som åskådare chockas av de grymheter han utsätter sina fiender för. Seriens största tillgång är dock även denna gång John Hannah. Det är nästan som om han vore född för att spela rollen som Batiatus. Personporträttet är perfektion ända ut i fingerspetsarna. Att ha med namnet Spartacus i seriens namn är lite missledande då Spartacus inte har någonting med Gods of the Arena att göra. Jag antar att det enbart har med förståelsen för att detta faktiskt hänger ihop med Blood and Sand att göra så det är egentligen ingenting att hänga upp sig på. Gods of the Arena är inte lika knivskarp som Blood and Sand men det är inte långt därifrån. Jag och min sambo såg de sex avsnitten inom loppet av ett dygn och jag har återigen väldigt svårt att se hur Spartacus: Vengeance ska kunna toppa detta utan varken Batiatus eller Andy Whitfield i rollen som Spartacus. Det återstår att se. Blood and Sand är tillsammans med Gods of the Arena något av det bästa som har visats på tv på evigheter och jag kan inte vänta tills jag får sätta tänderna i Vengeance och HBO’s Rome med för delen som jag av samma anledning som Spartacus valt att undvika under alla dessa år. Jag vet bättre nu.