Om du inte har sett Spartacus:
Blood and Sand, (som jag recenserar HÄR) sluta läs nu - parkera dig i
soffan istället och se en av de bästa serier som gjorts på väldigt länge!
Spartacus: Gods of the Arena fortsätter där Blood and Sand slutade. Batiatus och
hans fru Lucretia har fått smaka på Spartacus vrede och när livet rinner ur
Batiatus tar en ny historia vid. Gods of
the Arena är en prequel till Blood
and Sand och vi får ta del av händelserna som utspelades innan Spartacus
kom in i bilden.
”A man of ambition is capable of anything.”
Batiatus är bitter över att han inte fått sin rättmätiga
chans att få sina gladiatorer att tävla på stadens populära arenor. När han en
dag köper den lovande gallen Crixus och samtidigt har den omåttligt populära
gladiatorn Gannicus i sin ägo, ser han sin framtid sakta ljusna. Han får ett oväntat
erbjudande av Tillius, mannen som håller Batiatus framtid på den kommande
arenan i sina händer. Ett erbjudande Batiatus vägrar acceptera och lämnas
sönderslagen på Capuas bakgator. Förblindad av hat svär han på att hämnas men
då hans far Titus anländer hem efter en lång vistelse på annan ort, är han inte
längre överhuvudet i hushållet. En maktkamp som bara kan sluta på ett sätt tar
vid. Batiatus har dock siktet inställt på att så fort som möjligt ta över
platsen som spelledare för de blodiga gladiatorspelen på arenorna med sin
älskade hustru Lucretia vid sin sida. Hans gladiatorer ska bli gudarna på
arenan.
” I do not seek pleasure. I need only your
cock.”
Det är kul att återse karaktärerna från den lysande serien Blood and Sand igen. Vi som har sett Blood and Sand tidigare får här svar på
alla de frågetecken som föregångaren lämnade. Hur blev Oenomaus doctore? Vad
ledde till Ashurs avstängning från arenorna? Varför var Batiatus och Solonius
bittra fiender? Hur kom det sig att Lucretia och Crixus inledde ett förhållande?
Frågorna var många och nu äntligen får vi dem besvarade. Vi får i Gods of the Arena även bekanta oss med
några nya ansikten som gladiatorn Gannicus och Lucretias bästa vän Gaia. Denna
gång är det inte lika mycket fokus på de våldsamma gladiatorspelen utan mer på
maktkampen mellan far och son och den hänsynslösa Tillius. Inte mig emot för
detta är förbannat bra. Stephen Lovatt som spelar Tillius gör det med sådan
finess att vi som åskådare chockas av de grymheter han utsätter sina fiender
för. Seriens största tillgång är dock även denna gång John Hannah. Det är
nästan som om han vore född för att spela rollen som Batiatus. Personporträttet
är perfektion ända ut i fingerspetsarna. Att ha med namnet Spartacus i seriens
namn är lite missledande då Spartacus inte har någonting med Gods of the Arena att göra. Jag antar
att det enbart har med förståelsen för att detta faktiskt hänger ihop med Blood and Sand att göra så det är egentligen
ingenting att hänga upp sig på. Gods of
the Arena är inte lika knivskarp som Blood
and Sand men det är inte långt därifrån. Jag och min sambo såg de sex
avsnitten inom loppet av ett dygn och jag har återigen väldigt svårt att se hur
Spartacus: Vengeance ska kunna toppa detta utan varken Batiatus eller Andy Whitfield i
rollen som Spartacus. Det återstår att se. Blood
and Sand är tillsammans med Gods of
the Arena något av det bästa som har visats på tv på evigheter och jag kan
inte vänta tills jag får sätta tänderna i Vengeance
och HBO’s Rome med för delen som jag av samma anledning som Spartacus valt att
undvika under alla dessa år. Jag vet bättre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar