Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!

Salem's Lot (1979)

Staden Som Försvann eller Salem’s Lot, som är den ursprungliga titeln, var den första Stephen King roman jag läste, om man bortser från kortromanen Dimman (filmatiseringen och boken recenserar jag HÄR). Jag blev snabbt beroende av Kings litteratur och kort efter det att jag läst färdigt Staden Som Försvann, satte jag tänderna i Carrie och sedan Varsel. Jag har nu som mål att gå igenom samtliga verk av författaren (och de är ju som ni vet väldigt många), från början och arbeta mig framåt. Om jag lyckas återstår att se.

Jag har inte sett Salem’s Lot på väldigt länge (mitt starkaste minne är David Souls snygga kavajer) och jag är inte säker på om jag såg den korta eller den långa versionen. Jag beställde nyligen den 184 minuter långa 2-disc versionen av filmen (eller miniserien om man nu ska vara petig) för en femtilapp.

Författaren Ben Mears återvänder till sin hemstad Salem’s Lot för att skriva sin tredje roman. Han plågas av minnen från sin barndom när han som ung pojke såg döden i vitögat i det stora huset på kullen, Marstens hus. Tanken är att hans tredje bok ska handla om huset och ondskan som verkar förfölja det och på så sätt frigöra sig från sina demoner. När Marstens hus visar sig vara sålt till en mystisk man vid namn Barlow, hyr Ben ett rum på vandrarhemmet i staden, med utsikt mot Marstens hus. Barlow har precis flyttat till staden tillsammans med sin partner Straker och gemensamt driver de en antikaffär. Invånarna i den lilla staden är nyfikna på de nyinflyttade och de finner det allt mer besynnerligt att Barlow aldrig syns till, han verkar hela tiden vara upptagen med någonting annat. I samband med att antikaffären öppnas börjar bisarra händelser att inträffa. En hund slaktas och en ung pojke försvinner spårlöst. Snart försvinner fler av Salem’s Lots invånare under mystiska omständigheter, men de kommer tillbaka som blodtörstiga varelser som bara är aktiva efter det att solen gått ner. Ben är övertygad att vampyrer är på väg att ta över staden och det är nu upp till honom och pojken Mark att rädda staden och dess invånare från en säker undergång.

”The house was a monument to evil, sitting there all these years, holding the essence of evil in it’s smoldering bones.”

Det fanns en tid då regissören Tobe Hooper skapade storverk, Salem’s Lot var hans sista. Här lyckas Hooper utomordentligt med att återskapa Kings roman i filmform. Allt är perfekt iscensatt, från musiken till omgivningarna (skulle det inte vara för vampyrerna skulle jag lätt kunna tänka mig att bosätta mig där) och den spöklika stämningen. Det är i stort sett precis så som jag föreställde mig miljöerna och karaktärerna när jag läste boken. Småstadsmentaliteten skildras på en strålande sätt och persongalleriet är, även fast det inte är lika detaljerat som i romanen, perfekt rollsatt, även de minsta birollerna. James Mason axlar rollen som Straker med en sådan pondus att han får mig att minnas glansdagarna i hans karriär och en av tidernas bästa filmer, North by Northwest (recension HÄR). Alla skådespelarna är som klippt och skurna för sina roller. Salem’s Lot känns ofta som en gammal Hammerfilm-produktion där vampyrerna ser ut som Nosferatu istället för att framställas som glittrande fjantar eller nonchalanta sexsymboler. Denna generations vampyrer kan slänga sig i väggen, det är såhär de ska se ut! Filmen är sprängfylld med en skönt ryslig atmosfär, allt ser verkligen skitsnyggt ut. Frysbilden i attackscenerna och ”släpp in mig” sekvenserna är en fröjd för ögat, fastän de flesta idag förmodligen kommer att tycka det ser töntigt ut. Även fast vissa händelseförlopp och karaktärer är ändrade eller helt borttagna är Salem’s Lot en av de bästa (kanske den ultimata) Stephen King filmatiseringarna som gjorts. Det är dessutom en av mina favoriter bland den oändliga drösen vampyrfilmer. Jag gillar romanen skarpt men måste jag välja föredrar jag filmen. Salem’s Lot är ett mästerverk, i bok- och i filmform!

Phantoms (1998)

Jennifer jobbar som läkare i den lilla staden Snowfield i Colorado. Hon åker till Los Angeles och hämtar sin lillasyster för att ge henne en välbehövd semester från storstadslivets stoj och stim. När de återvänder till Snowfield ligger staden öde, invånarna verkar ha gått upp i rök. Snart hittar de dock människors livlösa kroppar som alla är tömda på blod. Systrarna börjar höra fruktansvärda ljud och förstår snart att vad som inträffat inte kan ha orsakats av någonting mänskligt. En uråldrig ondska har vaknat till liv…

”Well it’s the devil don’t you think, come up from hell tonight? I think he wants to dance with us.”

Jag har inte läst någonting av Dean R. Koontz. Däremot har jag sett filmatiseringarna av Watchers, Hideaway och Phantoms, den sistnämnda flera gånger. Phantoms är oftast en mycket bra och stämningsfull film som direkt griper tag i åskådaren. Tyvärr är inte sista halvtimmen lika bra som de två första men det är en förbannat bra historia och en ibland riktigt ruggig sådan. Det kryllar av kända ansikten och de flesta gör bra ifrån sig, till och med Ben Affleck (trots hans träiga agerande och barnsliga utseende) som här spelar sheriffen Bryce Hammond. Affleck har aldrig varit någon favorit hos mig och det är inte förens de senaste åren med filmer som The Company Men och The Town (vilken han även regisserade) som han faktiskt visar skådespelartalang. Nog om Affleck, Peter O’Toole är som vanligt mycket bra men det är Liev Schreiber som lyser mest som den utflippade polisen Stu. Regissören Joe Chappelle, som regisserade den underskattade Halloween: The Curse of Michael Myers, gör ett bra jobb med att hålla publiken på helspänn. Precis som i Dario Argentos Suspiria är filmens dialog väldigt låg medan de händelserika partierna är öronbedövande. Det är en effektiv teknik som får mig att hoppa till mer än en gång, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare. Det är emellertid inte särskilt effektivt om man har en sambo i andra rummet som ska upp och jobba tidigt nästa morgon. Det finns en rad riktigt bra filmsekvenser och monstereffekterna faller mig i smaken. Phantoms är en spännande och grymt förbisedd film, det förvånar mig att den inte nämns oftare i filmsammanhang. Det är lätt att förstå varför Koontz blivit jämförd med Stephen King då deras historieberättande är snarlika. Koontz inspiration från H.P. Lovecraft märks också tydligt men han har ändå lyckats skapa någonting eget. Filmen innehåller inga fördjupade personporträtt men i en film som Phantoms behövs de inte. Phantoms är mycket bra och levererar ofta kalla kårar men tyvärr tappar filmen lite fart och fokus i slutet. Dock är den första (halv)timmen rakt igenom lysande och en anledning i sig att se filmen. Om boken är (som i de flesta fall) bättre än filmen längtar jag redan nu på att få krypa ner i sängen, tända bordslampan och åka iväg till den lilla staden Snowfield.

The Last Man On Earth (1964)

Vetenskapsmannen Robert Morgan är den sista människan på jorden, eller är han verkligen det? En farsot har slagit ut jordens befolkning och ersatt den med varelser som endast kommer fram om nätterna. Robert Morgan lever sitt liv i ensamhet, instängd nattetid i sitt igenbommade hus. Om dagarna barrikaderar han huset genom att hänga vitlökskransar för dörrar och fönster, placera ut speglar och rusta upp fasaden. Han driver omkring i staden, slår träpålar genom nattens varelser och rensar upp lik från gatorna för att sedan dumpa kvarlevorna i en brinnande massgrav. Robert stänger ute de fruktansvärda skriken om nätterna med högljudd musik och mängder av alkohol medan saknaden efter sin bortgångna fru och dotter äter upp honom inifrån, mer och mer för varje dag som går. Han finner dock snart någonting som får honom att tro på en ljusare framtid.

”Another day to start all over again.”

The Last Man On Earth bygger på Richard Mathesons klassiska roman I Am Legend från 1954 och är den första av flera filmatiseringar av boken. När jag för första (och definitivt inte sista) gången läste I Am Legend blev jag helt uppslukad av den gripande historien om den plågade mannen Robert Neville och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag beställde genast de två första filmatiseringarna av boken, The Last Man On Earth och The Omega Man, och inväntade att min sambo också skulle läsa färdigt boken så vi kunde se filmen tillsammans. En regnig kväll och ett inställt besök på Malmöfestivalen möjliggjorde den perfekta tidpunkten att titta på filmen. Av någon anledning heter Vincent Prices karaktär i filmen Robert Morgan istället för Robert Neville, varför vet jag inte. Han är dock mycket bra och lyckas axla rollen som den sista människan på jorden med bravur! Filmen är trogen förlagan och är väldigt bra iscensatt, till en början i alla fall. Hans dagliga sysslor och monotona liv beskrivs utomordentligt utan att skynda på händelserna men under filmens sista halva försöker filmmakarna att hinna med så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det är synd då det kunde ha gjorts mycket bättre och jag kan inte tänka mig att det skulle ha krävts så värst mycket längre speltid för att möjliggöra det. Jag vet inte om man tycker att filmen är bättre om man inte har läst boken men jag blev i slutändan besviken. Mycket fungerar dock bra i The Last Man On Earth som till exempel Roberts inre dialog som berättar för oss vad han går igenom inombords men mycket av bokens djup är borta. Roberts sexuella lustar och plågoandar framkommer inte riktigt i filmen och känslan av hopplöshet och hans saknad efter emotionell kontakt är inte alls lika närvarande. Filmens vampyrer beter sig mer som zombies och skulle det inte ha varit för att de benämner varelserna vid namn skulle jag ha tagit för givet att de skippat det elementet helt. Miljöerna i The Last Man On Earth är stämningsfulla och faktiskt nästan exakt så som jag föreställde mig dem och den tidstypiska och dramatiska musiken passar perfekt in. Självklart är filmen inte ens i närheten lika bra som förlagan och har du inte läst boken än så gör det innan du ser filmen. Nu återstår det bara att se om The Omega Man lyckas bättre med sin filmatisering än The Last Man On Earth.

Dead Season (2012)

Ett virus förvandlar jordens befolkning till levande döda och då situationen på fastlandet blir ohållbar, flyr Elvis och Tweeter till en ö utanför Amerika. Det visar sig att viruset spridit sig dit men det är inte deras enda problem. De blir tillfångatagna av de 16 överlevande som befinner sig på ön med Kurt Conrad som självutnämnd ledare i spetsen. Ön har förvandlats till ett fängelseliknande samhälle där invånarna gör allt för att överleva.

Av alla zombiefilmer jag ser varje år är 90 procent av dem mer eller mindre skräp. Dead Season är inte särskilt bra men den är inte heller direkt dålig. Filmen innehåller en del intressanta synvinklar och tjänar rejält på det behövliga miljöombytet. Att filmen utspelar sig på en ö får mig dock att tänka mer på hur bra Zombie Flesh Eaters är än att fokusera på Dead Season men det är inte det största problemet med filmen. Dead Season innehåller inte en enda intressant eller sympatisk karaktär och Scott Peat har definitivt inte erfarenheten att bära upp en hel film som huvudrollsinnehavare. Att han dessutom har fått namnet Elvis är ju ett skämt som inte ens är roligt. Marissa Merrill som spelar Tweeter är otroligt irriterande och det är oförståeligt hur regissören kunde välja någon av dem i filmens två största roller. James C. Burns kör på en söndertjatad jargong som den hårda ledaren Kurt Conrad (ytterligare ett töntigt namn) och det bli i slutändan mest fånigt. Första timmen av filmen är dialogdriven och det funkar oftast ganska bra även fast den har en tendens att bli överdramatisk och det känns befriande när den sista halvtimmens blodsorgie kommer som ett brev på posten. Det är positivt att filmmakarna har valt att porträttera zombiesarna som långsamma varelser (oftast i alla fall) då det är någonting jag alltid har föredragit även fast det finns undantag. De levande döda pendlar mellan att se riktigt imponerande och urusla ut, likaså specialeffekterna och filmen i helhet är inte särskilt snygg trots de effektfulla miljöerna. Dead Season gnistrar till lite då och då men när den väl tar fart har man som tittare tyvärr tappat intresset och det är en film du båda kan ha och mista. Om du bara ska se en zombiefilm i år, se The Dead (recension HÄR) istället som är den bästa zombiefilm jag sett på år och dagar!

Seconds Apart (2011)

Det är gymnasiefest och ett gäng grabbar sitter runt ett bord och pratar snusk och dricker sprit. Plötsligt blir det allvarligt och de börjar spela rysk roulette med varandra där döden tillslut omfamnar dem alla. Detta är den första i raden av mystiska självmord som plötsligt sveper likt en löpeld bland skolans elever. Den plågade polisen Lampkin börjar se ett samband mellan självmorden och de identiska tvillingarna Seth och Jonah, och de är inga vanliga tvillingar. De delar en gåva, en livsfarlig gåva, och när de dyker upp med sin filmkamera dör folk.

After Dark Films varierar rejält i kvalitet men vissa av dem är riktiga guldkorn som The Abandoned, Frontière(s), Prowl och nu senast Seconds Apart. Det är en intressant film som påminner mycket om David Cronenbergs tidiga skapelser. Människans psyke och oförklarliga företeelser är ett fascinerande ämne och Seconds Apart blandar teorier med ren underhållning i sann Omen stil. Tvillingarna ser ut som nollställda Harry Potter kopior med avsikter som skulle få självaste Damien att tappa andan. Edmund och Gary Entin är båda mycket bra i rollerna som de onda tvillingarna och det är mycket tack vare deras fantastiska samspel som filmen fungerar så bra som den gör. Det var länge sedan jag såg så känslokalla individer på film. Seconds Apart är inte rakt igenom perfekt och slutet kunde jag räkna ut ganska långt i förväg men sidohistorier som polis Lampkins sorgliga förflutna sätter extra krydda på berättelsen. Inspelningsplatsen i Louisiana är ett extra plus i kanten och sumpmarksområdena och tvillingarnas gamla hus gör sitt för den ibland kusliga stämningen. Filmen är inte särskilt blodig eller våldsam men självmordssekvenserna är mycket snyggt utförda och det var länge sedan 90 minuter sprang iväg så snabbt. Seconds Apart är väldigt bra och en film jag definitivt kommer att återbesöka i framtiden. 

Wait Until Dark (1967)

En docka stoppas full med heroin och en ung kvinna får i uppdrag att smuggla den från Kanada till New York. När hon anländer väntar en mystisk man på henne och i panik lämnar hon över dockan till den intet ont anande fotografen Sam Hendrix på flygplatsen. Dockans nya ägare lever tillsammans med sin fru Susy som försöker anpassa sig till ett liv i blindo då hon förlorade sin syn ett år tillbaka i en bilolycka. Den mystiska mannen och hans två kumpaner lyckas klura ut var dockan befinner sig och när Susys man lämnat henne ensam i deras lägenhet för att jobba, börjar en katt och råtta lek på liv och död.

”This is the big, bad world full of mean people, where nasty things happen.”

Jag har vaga men positiva minnen från Wait Until Dark eller Nattens Ögon som den hette när den visades, sent en kväll, på tv för många herrans år sedan. Nu när jag såg den igen inser jag att det inte är mycket jag kommer ihåg från filmen och de minnen jag har är blandade med de från den snarlika, men inte alls lika bra, See No Evil (recension HÄR). Det är ett psykologiskt kammarspel med en lysande Audrey Hepburn i rollen som blinda Susy Hendrix. Det kom att bli hennes sista roll på nästan 10 år och var ett försök till att rädda hennes dåvarande äktenskap med skådespelaren Mel Ferrer som är filmens producent. Äktenskapet gick dock inte att rädda och de skiljde sig ett år senare. Alan Arkin är underhållande i en tidig roll som psykopaten Roat och Richard Crenna sköter sig som vanligt bra även fast jag alltid kommer att förknippa honom med rollen som Trautman i First Blood. Det är en dialogdriven film som i stort sett bara utspelar sig i parets Hendrix lägenhet. Skådespeleriet känns teatraliskt och det är tydligt att filmen bygger på en pjäs. Henry Mancinis musik är stämningsfull och gör det nervkittlande slutet ännu mer spännande. Vissa scener är otroligt bra utförda och garderobssekvensen är en klassiker. Terence Young, som främst är känd för att ha regisserat ett gäng James Bond-filmer, visar här att det fanns fler än Hitchcock som hanterade regin av spännande thrillers på den tiden. Det görs tyvärr inte filmer av denna kaliber längre och Wait Until Dark är verkligen en filmklassiker. Än idag är Wait Until Dark en effektiv nagelbitare som bör ses av alla som har ett filmintresse!

Cocktail (1988)

Den självgoda smilfinken Brian Flanagan kommer hem från armén med bara en sak i huvudet, att tjäna storkovan så fort som möjligt. Han åker till New York för att försöka finna lyckan på Wall Street (likt en ung Charlie Sheen i regi av Oliver Stone) men inser snart att han inte har utbildningen som krävs. I desperation tar han ett jobb på den omtyckta baren Friday´s, samtidigt som han inleder sina studier på handelsprogrammet. Bartendern Doug Coughlin och Brian blir snabbt bästa vänner och de blir ett omåttligt populärt bartenderteam. Brian lägger snart sina studier på hyllan och vännerna börjar drömma om att starta deras egen bar, Cocktails and Dream, i Jamaica. Efter en dispyt involverande en kvinna åker Brian själv till Jamaica och lämnar Doug i sticket. Där träffar han Jordan och blir upp över öronen förälskad. Problem uppstår och Brian tvingas att välja mellan rikedom i pengar eller rikedom i kärlek.

Cocktail är en 1980-tals klassiker med en ung och då (som nu) omåttligt populär Tom Cruise i huvudrollen. Jag har aldrig varit något större fan av Cocktail och jag kan räkna upp mängder av filmer från årtiondet som jag uppskattar mer. I stort sett varenda kliché finns med i filmen och ofta är det skrattretande patetiskt. Den banala kärlekshistorian mellan Brian och Jordan gör inte saken bättre. Tom Cruise är dock som vanligt bra och det känns som om han aldrig åldras, han ser ju nästan likadan ut än idag! Bryan Brown har jag gillat sedan jag såg honom som specialeffektsgeni i F/X-filmerna och han är Cocktails största behållning som Brians tvivelaktiga vän Doug. Den alltid lika varmt välkomna Gina Gershon dyker upp och sätter käppar i hjulet för polarnas vänskap i en kort men betydande sekvens och även fast hon oftast gör liknande roller, gör hon dem bra. Cocktail innehåller allt som hör 1980-talet till med fruktansvärda frisyrer, uruselt klädval och sunkig musik. Skjortorna i filmen kan vara de fulaste jag någonsin skådat! Cocktail är lite för mycket, alldeles för ofta och det är ett tramsigt tidsfördriv som inte har åldrats särskilt väl. Vad som var ballt för 24 år sedan känns inte lika ballt idag, ungefär som Robert Palmers Addicted To Love.

Eraser (1996)

Snuten John Kruger jobbar inom vittnesskyddsprogrammet Witsec som ”raderare”. Han utplånar hotade människors identiteter och ger dem nya. Lee Cullen har bestämt sig för att försöka sätta dit sina chefer på företaget Cyrez som experimenterar med högteknologiska vapen. Världens mest kraftfulla automatvapen skulle ha sålts till militären men är nu till salu på den svarta markanden till högstbjudande. John får i uppdrag att radera Lee och hålla henne vid liv fram tills rättegången mot det mäktiga företaget. Det är lättare sagt än gjort då det finns en mullvad inom polisväsendet och de kan inte längre lita på någon förutom varandra.

J: Har du sett någon film med Arnold Schwarzenegger då?
E: Ja, Robocop!
J: Nej, det är Peter Weller.
E: Men den yippee ki-yay motherfucker.
J: Nej det är Bruce Willis. Vet du vem Arnold Schwarzenegger är överhuvudtaget?
E: Ja, han är guvernör i Texas.
J: Nej han var guvernör i Kalifornien.

Konversation mellan mig och min sambo om vilken film vi skulle se. Det slutade med att jag såg Eraser själv.

Arnold Schwarzenegger är på tapeten igen, efter en avslutad tjänst som guvernör för Kalifornien, med den nya The Expendables 2 som innehåller i stort sett varenda actionskådis som var populär på 1980 och 1990-talet. Utöver The Expendables 2 har Arnold ytterligare fem titlar på gång enligt imdb och efter att ha sett trailern till The Last Stand är det en välkommen comeback. Det var länge sedan jag såg en Schwarzenegger-film men igår morse, med huvudet fyllt av avdunstande alkohol, bestämde jag mig för att återbesöka Eraser. Eraser är regisserad av mannen bakom den bästa A Nightmare on Elm Street uppföljaren och den smått lysande nyinspelningen av The Blob (originalet recenserar jag HÄR). Vi pratar förstås om Chuck Russell. När man ser en Schwarzenegger-film vet man precis vad man har att vänta sig och Eraser är inget undantag. Det är en typisk actionrökare med full fart framåt och mycket pangpang där en flygplansscen och ett zoobesök imponerar mest. För en gångs skull slipper vi någon töntig sidekick som kläcker ur sig idiotiska kommentarer och Schwarzeneggers motspelerska Vanessa Williams är en bra kontrast till vår muskulösa hjälte. Birollerna är också bra där James Caan och James Coburn är mest nämnvärda. Det är fullt ös från början till slut och det blir aldrig tråkigt eller för mycket av det goda. Eraser är inget mästerverk inom genren men är mycket bättre än många andra samtida actionfilmer.

Eyes Wide Shut (1999)

William och Alice är ett välbärgat New York par. William är läkare och Alice är arbetslös konstnär. Kvällen efter en årlig fest hos den rika familjen Zieglers kommer underliggande svartsjuka upp till ytan. Alice känner sig frustrerad och missförstådd av sin make och berättar historien om en marinofficer som hon var beredd att lämna allt för. Mitt i samtalet ringer telefonen och William får ett dödsbesked från en av sina patienter och blir tvungen att åka dit. Fantasier kring sin otrogna hustru spelas upp i Williams inre och han går längs New Yorks gator för att rensa tankarna. En gammal studiekamrat spelar piano på en jazzklubb och efter en drink tillsammans berättar pianisten om sina planer inför natten. Han ska agera pianist på en stor herrgård där han med förbundna ögon spelar inför ett slutet sällskap som ägnar sig åt mystiska riter och vilda sexorgier. William lyckas övertala sin forne klasskamrat att ge honom adressen och åker dit, men han inser snart att det inte bara är hans eget liv som nu svävar i stor fara.

”Please! Don’t be foolish. You must go now. You are in great danger. You must get away while there’s still a chance.”

Eyes Wide Shut var Stanley Kubricks sista film och hans första på 12 år. Jag har inte sett alla hans filmer men av de jag har sett är Eyes Wide Shut min favorit. Det är en superb blandning av kärlek, hat, svek, åtrå, sex och mystik. Jag såg Eyes Wide Shut för första gången på bio när den hade premiär och jag blev genast förtjust i den och filmen växer för varje gång jag ser den, någonting jag gör vart eller vartannat år.

”Am I sure? Only as sure as I am that the reality of one night, let alone that of a whole lifetime, can ever be the whole truth.”

Här i Sverige fick filmen kanske mest uppmärksamhet på grund av den svenska skådespelaren Marie Richardsons medverkan men såhär i efterhand är det inte mycket att hurra för. Det finns många fler, mycket mer tänkvärda bifigurer och Marie är en av de minst intressanta. Även om Tom Cruise har en skev livsåskådning och beter sig märkligt har jag alltid tyckt mycket om honom som skådespelare och här gör han en enastående roll som den plågade William. Det är med Eyes Wide Shut som jag började tycka om Nicole Kidman på allvar. Hon är fullkomligt lysande och kemin mellan henne och dåvarande maken Cruise känns äkta. Det är svårt att inte försöka se kopplingar mellan verklighet och fiktion och att karaktärerna någonstans speglade skådespelarnas eget liv då deras tioåriga äktenskap, kort efter det att filmen hade haft premiär, tog slut.

”I do love you and you know there is something very important we need to do as soon as possible. What’s that? Fuck.”

Eyes Wide Shut är perfekt in i minsta detalj och dialogen är ibland på gränsen till trollbindande. Jag har inte läst den nästan 100 år gamla förlagan men jag har påmint mig själv, gång på gång att snart göra slag i sak. Filmens märkliga händelser vävs snyggt ihop och det är som att se många filmer på en och samma gång. Det händer mycket i en långsam takt och det känns aldrig splittrat eller påskyndat. Allt sker av en anledning, ingenting är onödigt eller överflödigt. Stämningen ändras markant i filmens sista halva och det strålande musikvalet tar större fokus. Det händer ofta att jag går runt och nynnar på den illavarslande pianoslingan eller hittar tonerna på gitarren. Har man aldrig sett Eyes Wide Shut gör man bäst i att veta så lite som möjligt om filmen i förväg. Detta lyckades trailern med på en lysande sätt. Cruise och Kidman nakna framför spegeln till tonerna av Chris Isaaks ”Baby Did a Bad, Bad Thing”. Det är en av de bästa trailers jag sett och även fast du inte har en aning om vad filmen ska handla om vet du att resultat kommer att bli väldigt bra. Stanley Kubrick fascinerar mig mer och mer för varje gång jag ser en film av honom och Eyes Wide Shut är ett värdigt avslut på hans karriär. Jag skulle kunna skriva en bok om hur mycket jag tycker om filmen men jag slutar här. Eyes Wide Shut är perfektion och en av de bästa filmer som gjorts. Eyes Wide Shut är ett modernt mästerverk!

I Vädurens Skugga (2003)

En mördare går lös i Gällivare och polisen med kommissarie Gren i spetsen står handfallna. En efter en blir personer i en stödgrupp för människor som fått organ donerade, mördade av någon iförd svarta handskar. De donerade organen avlägsnas och ersätts med en amulett föreställande stjärntecknet väduren. Det finns snart inte fler personer kvar i stödgruppen och polisen söker desperat efter ledtrådar.

En svensk giallo med en så bra titel som I Vädurens Skugga klingar ju fint men detta är allt annat än bra. Daniel Lehmussaari visar inga som helst tecken på regissörstalanger och han är inte den enda i produktionen som inte verkar veta vad han håller på med. Skådespelarna uppvisar noll fallenhet med undantag för Jan Lundmark som spelar Erik, som faktiskt verkar vara en sympatisk filur. Musiken känns som om den kommer från en dålig dokumentärfilm om någonting ointressant. Dialogen var nästintill ohörbar och jag var tvungen att ta hjälp av de engelska undertexterna för att hänga med i svamlandet. Det enda som egentligen fungerar nått sånär är specialeffekterna som, med tanke på den obefintliga budgeten, faktiskt är ganska imponerande. Historien i sig är inte heller fy skam och med riktiga skådespelare och en befintlig budget skulle den säkert ha fungerat. Filmen som klockar in på 45 minuter känns i och för sig aldrig tråkig men är alltför irriterande för att hålla mitt intresse uppe. Det är kul när folk som verkligen brinner för sitt filmintresse försöker sig på att skapa någonting eget men då måste någon form av talang finnas. På sin höjd kan I Vädurens Skugga ses som ett experiment eller träningsprojekt för framtida filmplaner men att det släpps på dvd är ett skämt. Jag köpte min limiterade utgåva (2000 ex känns lite väl mycket för någonting av denna kvalitet) för en tjuga på årets sci fi mässa och nu i efterhand tycker jag att det är för mycket pengar att ge. Daniel Lehmussari kan mycket väl komma att skapa någonting bra i framtiden om pengar och skådespelartalang kommer hans väg. Efter att ha sett trailern till dvdns andra film The Grief finns tecken som indikerar på det om man återigen bortser från skådespelarna men det är ändå ingen regissör jag är intresserad av att följa i framtiden. Sanningen är ju faktiskt den att de flesta passar bättre i filmsoffan än i regissörsstolen, hur svårt det än kan vara att acceptera.

Campfire Tales (1997)

På grund av vårdslöst beteende kör en bil innehållandes fyra ungdomar av vägen. I väntan på hjälp gör de upp en lägereld och börjar berätta kusliga historier för varandra. Den första, The Honeymoon, handlar om det nygifta paret Rick och Valerie som ska spendera sin smekmånad i Las Vegas. Med en stor husbil tar de sig genom USA och passar på att se alla sevärdheter på vägen dit. De parkerar i en skogsglänta för att ligga med varandra men det dröjer inte länge innan en beväpnad man varnar dem för någonting som jagar när månen är full. Skärrade åker de därifrån men får ganska snart bensinstopp och någonting fasansfullt väntar på dem ute i mörkret. I historia nummer två, People Can Lick Too, är Amanda uppspelt och förväntansfull inför sin 12-års dag. Amandas föräldrar ska på föräldramöte och hennes storasyster ska agera barnvakt. Det skiter hon i och går på galej istället och Amanda blir lämnad ensam hemma med sin hund Odin. Hon chattar med vad hon tror är den jämnåriga tjejen Jessica men hon kunde inte ha haft mer fel. I den tredje och sista historien, The Locket, träffar vi Scott som åker runt på sin motorcykel genom USA. Han får motorstopp och stannar till vid ett ödsligt hus och knackar på för att be om att få låna en telefon. En vacker kvinna öppnar. Hon berättar att hon bor ensam med sin far och hennes far tycker inte om när det kommer gäster på besök.

Jag har inte sett Campfire Tales på över tio år men jag bestämde mig för att uppdatera min VHS när jag hittade dvdn för en tia. Det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen men jag minns den ändå som helt okej. Jag har sedan barn varit förtjust i vandringssägner och här får vi två av mina favoriter filmatiserade. När jag hörde The Honeymoon och People Can Lick Too när jag var ung tyckte jag att de var otäcka och de har sedan dess stannat kvar hos mig. Nu är det ju inte särskilt otäckt idag men jag tycker fortfarande att det är enkla men bra historier. Campfire Tales kryllar av halvkända skådespelare som vi sett i större och mindre roller efteråt. Ingen av dem imponerar någonting nämnvärt men de sköter sig bra, varken mer eller mindre. Jag är svag för skräckfilmsantologier och även fast Campfire Tales inte kan jämföras med filmer som Creepshow (recension HÄR) är det underhållande. Min favoritepisod är People Can Lick Too men det är nog mycket för att jag gillat själva historien så länge nu och dessutom levererar den ett sant Twin Peaks ögonblick. Jag gillar The Honeymoon med men The Locket är inte riktigt min kopp té och jag tycker inte riktigt att den fungerar utan känns mer framstressad. Utöver detta är det inte alls dåligt, inte jättebra heller. Campfire Tales är inte särskilt blodig eller våldsam och levererar inga kalla kårar men det är en trevlig mysrysare och ett nöjsamt tidsfördriv.

El Rey de la Montaña (2007)

Quim kör utan angiven destination på en ödslig väg någonstans i Spanien (vi får i extramaterialet veta att det är i Soria). Han stannar till vid en bensinmack där han stöter på en kvinna som han har sex med på toaletten. Hon stjäl hans plånbok men inte innan hon betalat för hans bensin och Quim fortsätter frustrerad därifrån. Han ser kvinnans bil och följer efter när han plötslig hör en smäll och stannar bilen. Någon har avfyrat ett skott som träffat motorhuven. En man med sin hund dyker plötsligt upp och skjuter honom i benet. Quim flyr förskräckt därifrån och försöker tillkalla hjälp men då telefonen inte har någon täckning kör han vidare. Samma man dyker upp igen och i ren panik kör Quim över honom och fortsätter. Kvinnan från tidigare har fått punktering och efter diskussion om tidigare händelser bestämmer de sig för att slå följe. De inser snart att de är brickor i ett sjukt spel där de är villebråd och någon med ett kikarsikte är dem hack i hälarna.

Efter att jag sett The Hunger Game (som i och för sig var bättre än vad jag förväntat mig) tillsammans med min sambo blev jag sugen på att se en vuxenfilm. Spanska El Rey de la Montaña, även känd under titeln King of the Hill, damp ner i min brevlåda förra veckan och jag hade redan lyckats glömma bort att jag hade den när jag gick igenom min filmsamling i jakt på någonting intressant att se. Det är en överlevnadsthriller utan banjospelande freaks och sexuella övergrepp men spännande är det från ruta ett. Det händer väldigt mycket, väldigt snabbt i El Rey de la Montaña och sedan saktar tempot aldrig ner. Det är ofta grymt spännande och Spanien visar ytterligare en gång hur bra de är på att skapa täta och intensiva thrillers. Tillsammans med Frankrike lyckas Spanien göra någonting nyskapande och fräscht även fast de använder sig av gamla idéer och El Rey de la Montaña är inget undantag. Leonardo Sbaraglia är trovärdig i rollen som Quim och känns mänsklig och vardaglig vilket i sin tur gör terrorn mer träffande och kännbar. Höstlandskapet bidrar till den alltigenom dystra och hopplösa stämningen och jag kan riktigt känna ångesten och rädslan hos karaktärerna. Historien är rakt på sak och trots detta lyckas den leverera en bra vändning i slutet och de många sekvenserna där regissören valt att filma vissa delar som ur ett tv-spel är ett billigt men intelligent val. Det dröjer innan vi få se förövaren/förövarna men det är värt väntan och blir lite av filmens styrka i slutändan. El Rey de la Montaña är en mycket bra film som är värd att kolla upp. Den finns tillgänglig för en billig slant lite varstans så tveka inte att inhandla om genren tilltalar dig. Jag kan inte annat än att rekommendera El Rey de la Montaña och den får mig att vilja se samma regissörs ljumt mottagna found footage film Apollo 18 från förra året. Är den i närheten lika bra som El Rey de la Montaña lär den inte göra mig besviken.

Darah (2009)

Adjie och Astrid ska snart bli föräldrar och flytta till Australien. I ett sista försök till att reparera sitt trasiga syskonförhållande åker Adjie tillsammans med Astrid och deras vänner till krogen där hans syster Ladya arbetar. Vännerna lämnar stället och beger sig mot Jakarta för att spendera ett sista dygn tillsammans innan det är dags att flyga söderut. Ett förvirrat fruntimmer vid namn Maya står på parkeringsplatsen och säger att hon blivit rånad och vännerna bestämmer sig för att skjutsa henne hem. De anländer till ett stort hus, långt ute i skogen och Maya övertalar dem att följa med in för att hälsa på hennes mor Dara. De gör så och modern övertalar dem att stanna på middag som ett tecken på hennes tacksamhet för att de kört hennes dotter hem. Snart tar en mardröm vid och under middagen blir de drogade och när de vaknar upp fastbundna inser de att de är fångar hos en familj knäppgökar med smak för människokött.

Darah eller Macabre som är den internationella titeln är en indonesisk film som bygger på den två år tidigare kortfilmen Dara. Efter att den fått positiv kritik lite varstans bestämde sig Kimo Stamboel och Timo Tjahjanto, även kallade The Mo Brothers, att göra en fullängdsversion av kortfilmen. Tur är väl det för detta är så in i helvetes bra! Darah riktigt osar 1970-tals film och jag skulle aldrig ha gissat på att den i själva verket är skapad under 2000-talet. Den känns hela tiden behagligt retro och allt är förbannat snyggt. Filmen bär likheter med allt från filmer som The Texas Chain Saw Massacre till de franska nutida klassikerna À l'intérieur och Frontière(s). Efter ett klassiskt upplägg lyckas Darah med att leverera någonting eget av numera uttjatade klichéer med en intressant historia, skön atmosfär och klockrena karaktärer. Shareefa Daanish är fullkomligt lysande som den iskalla modern Dara och Imelda Therinne är perfekt som den vackra men dödliga Maya. Filmen är oväntat brutal och det sparas definitivt inte på krutet när det kommer till blodiga och våldsamma avrättningar. Den rofyllda musiken är en perfekt motpol till den annars makabra och kaotiska stämningen och den nattsvarta humorn ligger mer i bakgrunden än i själva agerandet vilket känns otroligt befriande. Så många gånger har lovande filmer totalt körts i botten genom att lägga in onödig humor eller kitschiga oneliners men Darah vågar vara hård och brutal utan att göra det skojfriskt. Ni förstår säkert att detta är hur bra som helst och jag ser spänt fram mot vad regissörsduon ska hitta på härnäst. Darah är det bästa jag sett på väldigt länge och numera en ny favorit hos mig. Köp, låna eller stjäl Darah nu!

ATM (2012)

En kylig vinterkväll har de anställda på företaget Starkweather Financial julfest. David ger sin enerverande polare Corey och charmiga Emily, som han är kär i, skjuts hem. De stannar vid en bankomat för att hämta ut pengar till nattamat men när de är klara står en hotfull figur i huvjacka och väntar på dem utanför. När den hotfulla figuren brutalt mördar en förbipasserande hundägare förstår de att allt inte står rätt till. Den hotfulla figuren saboterar deras bil och stänger av värmen i det trånga utrymmet. Utan någon chans att ta sig där ifrån får de får kämpa för sina liv i den sjunkande temperaturen och med en skoningslös mördare som iakttar deras agerande in i minsta detalj.

Jag har varit sugen på att se ATM ett bra tag nu sedan jag såg den lovande trailern för några månader sedan. Allt jag läst om filmen sedan dess har varit allt annat än positivt men å andra sidan brukar jag inte tillhöra majoriteten av negativa åsikter kring sågade filmer av denna sort. Jag gillar konceptet och utspelningsplatsen då filmer som äger rum i trånga utrymmen alltid har tilltalat mig. För att filmer av denna sort ska fungera krävs det en bra dialog och älskvärda karaktärer men det är inte mycket av den varan i ATM. Ofta är allt så jävla dumt som det bara kan bli och det skulle inte förvåna mig om det var en 7-åring som låg bakom filmens manus. Det är det inte, utan det är samma 35-åring som ligger bakom manuset till den positiva överraskningen Buried. Buried var en smart paranoiathriller som också den utspelade sig i ett trångt utrymme men det verkar som om manusförfattarens idéer tog slut där. ATM är rakt igenom en ologisk och dum historia med korkade resonemang och idiotiska beteenden. Dialogen är bland det mest ointelligenta jag tagit del av på väldigt länge, och då räknar jag med konversationer jag hört ute på krogen från folk som varit nära däckningsgränsen. Jag kan inte sluta tänka på sekvensen ”I’m in a glass case of emotion” från världens roligaste film Anchorman – The Legend of Ron Burgundy eftersom idiotiska känslor och tankegångar kring vad det är som egentligen sker är det enda filmens tre karaktärer dividerar om. Om de skulle ha skänkt lika mycket tankekraft till att försöka ta sig ut från glasburen skulle historien ha varit över på 10 minuter. Corey skulle ha vaknat upp med en baksmälla nästkommande dag och David och Emily skulle förmodligen ha levt lyckliga i resten av sina liv. ATM är långt från ett mästerverk och även fast det inte är mycket att hänga i julgranen höll den mig underhållen och tiden rann iväg av bara farten. Om du bortser från all logik och stänger av huvudet fungerar filmen som ganska hyfsad men totalt hjärndöd underhållning.

Dallas: Season 2 (1979)

Det är dags för nya intriger på Southfork i den andra säsongen av Dallas. Sist vi såg dem fick Pamela missfall när J.R i fyllan och villan puttade ner henne från en lada. Nu börjar Jock och Ellie sakta men säkert att acceptera henne som en del i familjen men Pamela har fortfarande svårt att vilja bo kvar på ranchen. Lugnet består inte särskilt länge då deras äldsta son J.R gör allt i sin makt för att sätta käppar i hjulet. Sue Ellen har efter sin affär med ärkefienden Cliff Barnes (som sålt sin själ till djävulen och accepterat erbjudandet att bli markförvaltningschef efter att J.R manipulerat bevis i en mordhistoria) blivit gravid och när J.R får reda på detta blir han rosenrasande men då han alltid önskat sig en son låter han det förbli en hemlighet. Barnlyckan blir inte långvarig och när Sue Ellen blir bortstött både från sin make och Cliff dränker hon sina sorger i alkohol. Lucy tar till droger efter en trasig familjesituation och ett inställt bröllop och Bobby är mer godhjärtad än någonsin. J.R drar sig inte för någonting, inte ens för att förfalska sin faders testamente men när familjens forna sekreterare Julie dyker upp igen ställs allt på sin spets. Allt detta och mycket mer får vi ta del av i den andra säsongen av Dallas.

”Don’t flatter yourself, sugar. You’re just another Ewing possession. Like an oil lease, easily disposable.”

Efter en miniserie på fem avsnitt tog Dallas amerikanarna, och resten av världen med för den delen, med storm. Beslutet togs att fortsätta serien och inte mindre än 13 säsonger följde samt en fortsättning på familjens intriger 20 år senare. Oavsett vad man tycker om Dallas är det tv-historia. Vad som började som en serie med fristående avsnitt har nu börjat vävas ihop till en fortlöpande historia och det är först nu som serien börjar bli intressant. Det märks att skådespelarna är bekväma i sina roller och särskilt Larry Hagman som J.R och Linda Gray som Sue Ellen är en fröjd att se. Soundtracket påminner ofta om något som mycket väl kunde ha kommit från en gammal blaxploitation-film och fortfarande finns här avsnitt som andas exploitation som när Lucy rymmer hemifrån eller när Bobby blir kidnappad. Det känns lite som en frisk bris när tramsiga avsnitt ibland bryter av de vanliga intrigerna och jag hoppas att de kommer att fortsätta att dyka upp lite varstans under seriens gång. Vi får bekanta oss med nya karaktärer under den andra säsongen. Ellies bror Garrison dyker upp med ett tråkigt besked och Lucys mamma och pappa försöker att ge förhållandet en andra chans. Sue Ellens mamma och syster lägger sina näsor i blöt och den sparkade sekreteraren Julie dyker upp igen och skjuter Amors pilar i både Jock och J.R. Dallas är i grund och botten en ganska snäll serie med elaka karaktärer men det är svårt att inte tycka om dem alla. Naiva Bobby och hans rådjursögonprydda fru Pamela, stenansiktet J.R, alkisen Sue Ellen, lynniga Lucy, trevliga Ray, ärkerivalen Cliff, omtänksamma Ellie och hårda med rättvisa Jock. Alla fyller de sin funktion och gör Dallas till den kanske bästa tv-såpan genom tiderna. Även fast Dallas är sprängfylld med moralkakor är det en väldigt behaglig serie att spendera eftermiddagarna med och den tredje säsongen står redan och väntar i min filmhylla.

HÄR recenserar jag den första säsongen av Dallas.

Last House In Istanbul (1974)

Tre brottslingar med elakingen The Scorpion i spetsen flyr undan polisen efter att de attackerat ett ungt par. De bryter sig in hos en doktor, hans fru Thelma och deras femåriga son Morio. Avskummen lever jävel och bränner familjens dyrbara tavlor och böcker tills doktorn kommer med förslaget att ge dem en massa pengar om de lämnar dem ifred. Skurkarna accepterar erbjudandet men då det är söndag och bankerna är stängda blir de tvungna att spendera natten i familjens hus. Fylla, terror och ond bråd död följer. Det blir ett mardrömsfyllt dygn i det sista huset i Istanbul.

”Some hours ago they attacked a night club. They almost killed a man and they forced a girl to dance naked on the street.”

Last House in Istanbuls originalljudspår fanns inte på dvdutgåvan jag såg så det fick bli tysk dubbning, då det var det enda alternativet med engelska undertexter. Det störde mig mindre än vad jag befarade och Turkiet visar ytterligare en gång att de är ett land som kan leverera bra ripoffs. Last House in Istanbul är en turkisk terrorfilm som egentligen inte har särskilt mycket med Wes Cravens The Last House on the Left att göra. Filmen klarar av att stå på egna ben och med att vara så originell som det går när det kommer till att berätta en historia som blivit berättad många gånger tidigare. Jag älskar filmer som försöker tjäna en snabb slant på att göra sin egen variant av en populär film och även fast kvaliteten ofta varierar rejält brukar jag finna någonting i dem som tilltalar mig. Turkiska sådana har jag inte sett särskilt många av och jag kan räkna de jag sett på ena handen. Den senaste filmen jag såg var Cellât (recension HÄR) och den visade sig vara en riktigt bra Death Wish kopia. Last House in Istanbul eller Çirkin Dünya som är dess originaltitel var ännu ett guldkorn från Turkiet. Det var länge sedan jag såg ett sådant extremt överspel från skådespelare och det är en fröjd att beskåda. Av de tre brottslingarna måste i varje fall en av dem vara utvecklingsstörd för en normalt funtad människa fungerar inte på det viset. Förutom att agera som förståndshandikappade springer de runt i kvinnokläder, nakenkramas, leker med femåringens leksaker och gör konstiga grimaser. Gängets ledare (som är mest normal) behandlar sina kumpaner som djur och klappar dem på huvudet och matar dem. Det är ofrivillig humor på hög nivå! Nu låter det som Last House in Istanbul är en rolig film och det är den ju egentligen inte. Det är däremot ett bra bidrag till terrorfilm/home invasion genren och filmens korta speltid gör att det ibland blir riktigt spännande. Alla skådespelarna gör oväntat bra ifrån sig (även överspelen) men den som imponerar mest är otippat nog den femåriga pojken som faktiskt är en sympatisk liten krabat och det brukar ju inte tillhöra vanligheterna, ni kommer väl ihåg den störiga ungen med den fruktansvärda dubbningen i The House by the Cemetery?!. Last House in Istanbuls sista tjugo minuter är förbannat imponerande och förändrar filmens ton rejält och får mig att längta tills nästa gång jag stöter på en turkisk filmpärla som denna. Last House in Istanbul rekommenderas varmt till alla älskare av genren!