Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har
också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i
skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som
psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första
menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till
döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne
och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i
duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir
bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta
sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans
avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till
pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat
och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för
att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen
och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte
vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att
få ödesdigra konsekvenser.
”They’re all gonna laugh at you!”
Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans
första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger
bakom flera av mina favoritfilmer som
Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst
minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet
heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen
med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass)
i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare
en gång att de har idétorka.
Carrie är precis
som Salem’s Lot väldigt trogen
förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade
tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs
Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med
finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar
modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett
hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för
att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt
(när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av
en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år
tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i
en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några
av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas
omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa
sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen
och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt
oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns
klassiska kompositioner till Psycho
(som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte
den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även
att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy
Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att
medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt
sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt
återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt
lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika
brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin
presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter
är filmhistoria. Carrie är en bra bok
och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings
böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den
bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!