As Above, So Below (2014)

Scarlett går i sin fars fotspår. Pappan var under hela sitt vuxna liv besatt av att finna den mytomspunna ”Filosofens sten”, en sten som sägs vara nyckeln till evigt liv. Historien fick ett tragiskt slut när fadern tog sitt eget liv och sedan dess har Scarlett gjort det till sitt livs uppgift att slutföra sin fars arbete. I Iran, sekunder innan en grotta sprängs i bitar, hittar hon den sista ledtråden till var den mystiska stenen kan befinna sig. Spåren leder till Paris och tillsammans med ett gäng äventyrare beger hon sig ner i stadens katakomber för att finna svaren på sina livslånga frågor…

”Everyone who hunts for Flamel’s stone is crazy. They all wind up dead.”

John Erick Dowdles nya film As Above, So Below har det snackats om en hel del den senaste tiden. Även fast jag inte har läst många positiva betyg av filmen så blev jag ändå nyfiken på vad den hade att erbjuda. Regissörens sju år gamla film The Poughkeepsie Tapes gillar jag skarpt och håller som en av mina favoriter i found footage-genren. Hans nyinspelning av den spanska höjdarrullen Rec var helt meningslös och hiss-skräckisen Devil tyckte jag var urusel. As Above, So Below är ett skräckfyllt äventyr, filmat med ostadiga filmkameror. Jag trodde att det skulle vara en i mängden av den oändliga drösen found footage-filmer (en genre jag gillar väldigt mycket, trots dess skiftande kvalité – vilken genre har förresten inte både bra och dåliga exempel?) men det var en positiv överraskning. Filmens huvudrollsinnehavare Scarlett är lite av en kvinnlig variant av Indiana Jones. Hon är professor på Londons universitet, pratar en mängd olika språk flytande och reser runt i världen efter svar på hemligheter. När vi träffar henne för första gången letar hon alltså efter en sten som kan ge evigt liv och till sin hjälp har hon kameramannen Benji som filmar hennes äventyr, en gammal polare som bor i Paris och några lokalbor som är riktiga fenor på stadens katakomber. På pappret låter det lite som en variant av Indiana Jones and the Last Crusade med det är det ju inte. Vi blir serverade lite klassiska scenarion där gömda dörrar öppnas och gåtor måste lösas men As Above, So Below är inget matinéäventyr, långt därifrån.

”Bad like, people who go in this tunnel don’t come out.”

As Above, So Below börjar jävligt intensivt och sedan dras man in i historien fortare än kvickt. Mittenpartiet är som de flesta filmer av denna sort, nedtonade i ett försök till att fördjupa tittaren i karaktärer och i historien men jag kände aldrig att det var någon dödtid utan filmen höll mitt intresse uppe från början till slut. Hjältinnan är en otroligt intensiv figur men vad förväntar man sig av en tös som letat efter en magisk sten i hela sitt liv? Perdita Weeks är bra i huvudrollen och det finns faktiskt inte en enda karaktär i filmen som jag stör mig på och det är ovanligt när det kommer till skräckfilm. Nu är inte As Above, So Below en regelrättig skräckfilm som helt förlitar sig på jump scares och blodigheter, även fast de är inkluderade, utan det är mer en psykologisk rysare där skräcken inte blir påtaglig förrän mot slutet - då jävlar är det pang på karamellen. Filmen förvandlas till en förbannat intensiv helvetesfärd i ordets sanna betydelse och för en gångs skull så är jag faktiskt belåten med slutklämmen. Paris är en vacker stad, romantikens Mecka, men katakomberna är en helt annan historia. De människobensfyllda mörka tunnlarna, tillhörande folk som levde i staden för länge sedan är riktigt effektfulla inspelningsplatser och många scenarion som utspelar sig där nere är riktigt bra. As Above, So Below levererar en jäkligt cool idé som sätter spinn på det annars ganska regelmässiga utförandet. Här är found footage-vinkeln till filmens fördel och de redan diffusa omgivningarna, som uteslutande är indränkta i mörker, gör upplevelsen ännu mer intensiv. Mot slutet blir det faktiskt riktigt härligt läbbigt (om ljuset är släckt och ljudet är uppskruvat) och filmen som inleds som ett lättsamt äventyr avslutas i svettig skräck. As Above, So Below är en av årets trevligaste överraskningar och en av de bättre found footage-rullarna jag sett på länge!