The Awakening (1990) / Aftermath (1994) / Genesis (1998)

Jag har varit på jakt efter den sedan länge utgångna dvdn med den spanska regissören Nacho Cerdàs första tre kortfilmer under flera år. Överallt säljs den (som allt annat utgånget) till hutlösa priser men tack vare en vänlig själ på en köp/sälj sida på facebook hittade jag den för etthundrafemtio kronor, fraktat och klart. Genast kändes min filmsamling lite mer komplett.

Cerdàs första kortfilmer är tre väldigt olika historier men de bär alla samma tema – döden. The Awakening inleder trilogin. En elev somnar under lektionen och när han vaknar har tiden stannat, för alla utom honom själv. Aftermath är kortfilm nummer två. Ett skrik hörs och en kvinna blir påkörd. Hon avlider och hamnar på bårhus. Två män obduceras innan det är kvinnans tur. När personalen har gått hem stannar en obducent kvar och kvinnans döda kropp hjälper honom att få utlopp för sina sjukliga begär. Sist ut är Genesis. Förkrossad efter sin frus tragiska bortgång arbetar en skulptör på en skulptur föreställande sin döda maka. Statyn börjar plötsligt utsöndra blod, samtidigt som han själv sakta förändras.

Cerdàs trilogi inleds med vad som händer när livet håller på att ta slut i The Awakening när en namnlös student plötsligt befinner sig i ett skede mellan livet och döden. Det är en imponerande debut, filmad i svartvitt och det kortaste bidraget av de tre med en speltid på åtta minuter. Det är stämningsfullt med skönt ruggig musik och Cerdà visar här för första gången vilken gedigen filmskapare han är. Aftermath visar på ett obarmhärtigt sätt ett fruktansvärt scenario som utspelar sig efter det att döden inträffat och det är utan tvekan det mest brutala bidraget. Till tonerna av klassisk musik får tittaren se ett sterilt obduktionsrum. När musiken har tystnat är det bara ljudet av kroppar som tas isär och lappas ihop som får agera ljudlandskap. Det är rått och många gånger förvånansvärt realistiskt men det är ingenting mot vad som väntar tittaren under filmens sista halva. Inte sedan Jörg Buttgereits Nekromantik har nekrofili skildrats på ett sådant becksvart vis. Aftermath är bland det mest brutala jag någonsin har sett, ändå känns det inte onödigt eller överdrivet. Trots det otroligt vidriga scenariot lyckas Cerdà varsamt filma det groteska övergreppet där obduktionen är själva förspelet och ingenting gömmer sig för kamerans nyfikna lins. Det är lätt att avfärda Aftermath som en splatterfilm men ser man den som en del i trilogin blir det en ”naturlig” övergång från The Awakening. Det är dock inte utan att man känner sig smutsig efter det att de trettio minuterna är över och för en gångs skull så är faktiskt en varning på sin plats - vanliga filmtittare bör tänka en extra gång innan de placerar dvdn i spelaren. Sist ut är Genesis och här får vi se hur döden påverkar de kvarlämnande när den förkrossade maken sakta förvandlas till sin makas avbild i sten. Det är en otroligt vacker film och helt klart den bästa i bunten. Det är sorgset och gripande och otroligt snyggt. Cerdà är en förbaskat begåvad regissör och det är besynnerligt att han inte regisserat fler långfilmer än den imponerande debuten The Abandoned. Helt utan nyttjandet av dialog har han lyckats skapa en ambitiös, våghalsad och imponerande filmtrilogi där döden nog aldrig har framställts så hjälplös, brutal och vacker på en och samma gång. Unearthed Films släpp av Cerdàs tre första skapelser är ett måste i filmhyllan men återigen, tänk en extra gång innan du tittar på Aftermath.