All Night Long (1992)

Shinji är sjutton år gammal och har goda chanser att få jobb på ett flygplansbolag som tekniker. Den osäkra artonåringen Tetsuya går på privatskola och hans fokus ligger på sina studier då hans umgängeskrets inte är särskilt imponerande. Kensuke har fyllt nitton och är arbetslös men det upplever han inte som något problem då han lever på sina rika men ständigt frånvarande föräldrars tillgångar. De tre unga männen och en kvinna står och väntar på att ett tåg ska passera när en fjärde man dyker upp och frågar och vägvisning. Då kvinnan känner sig obekväm och inte vill kännas vid mannen blir denne vansinnig och hugger brutalt ihjäl henne med en kniv. En av ungdomarna lyckas överbemanna galningen och de tre går oskadda därifrån, på utsidan i alla fall. En tid efteråt träffas de unga männen igen och bestämmer sig för att anordna ett party och glömma det fasansfulla som inträffat. Det enda kravet är att alla ska ta med sig en flickvän till partajet, något ingen av dem har. Allt går fel och när Shinjis nyfunna käresta blir brutalt våldtagen beger sig de tre nyblivna vännerna ut i natten för att kräva hämnd på slöddren som utfört det fruktansvärda dådet.

”I hate boys who are stupid, inexperienced, and smell like sperm.”

Jag har aldrig varit någon gillare av japansk extremfilm, den har aldrig intresserat mig. Antalet filmer som jag sett inom genren kan jag förmodligen räkna på fingrarna på mina båda händer. Ofta finner jag dem röriga och kaotiska på ett väldigt påfrestande sätt. Vissa filmtitlar dyker dock upp väldigt ofta i olika sammanhang och då känner jag, som nördig cineast, att jag självklart behöver se dem. Vissa har varit väldigt bra som Evil Dead Trap medan andra som The Untold Story (recension HÄR), har varit mindre bra. All Night Long är ytterligare en av de filmtitlar jag snubblat över flera gånger genom åren när det gäller extrem film. När jag hittade den begagnad för en femtiolapp kände jag att det var dags för att bocka av ytterligare en filmtitel som ”alla pratar om”.

”They broke my everything. I’ll break them too.”

All Night Long (Ooru Naito Rongo) är den första delen i en serie som hittills lyckats generera sex filmer. Filmserien tar upp människans mörkaste sidor där våld, förnedring och död står på agendan. All Night Long får mig inte att höja ögonbrynen och det är inte särskilt chockerande. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt chockerande (för de vana tittarna) ens när den kom för tjugo år sedan med tanke på att det finns bra mycket grövre filmer från samma era. Nu sägs det att uppföljarna ska vara brutala skapelser men då jag inte sett dem kan jag inte uttala mig. All Night Long är en långsamt berättad hämndrulle med en våldsam början och slut, tiden däremellan rullar på i lugna mak och är mer ett drama om sökandet efter kärlek. När det väl är våldsamt så sparar de inte på krutet, även fast det mesta av otäckheterna inte är särkilt detaljerade. Regissören och manusförfattaren Katsuya Matsumura har dock bemödat sig med att fördjupa karaktärerna och att berätta en (oftast) engagerande historia. Sanningen är den att All Night Long faktiskt är en ganska bra film och även fast mittpartiet är väldigt långsamt får den mig att bli intresserad av vad som komma skall istället för att vilja trycka på ”spola framåt” knappen. Scenariot känns trovärdigt även fast All Night Long tar ut svängarna och ballar ut i slutet, i sann japansk extremfilmanda. Det enda jag egentligen stör mig på är alla hysteriska gapskratt som var och varannan karaktär kläcker ur sig alldeles för ofta och i helt fel tillfälle. Regissören sköter sig alldeles utmärkt (fast han verkar ha dille på flygplan i alla dess former då de dyker upp allt som ofta i mer eller mindre passande situationer) och många sekvenser är snyggt iscensatta. Jag gillar musiken av Katsuhiko Akiyama och Tatsunori Iwanaga skarpt, kanske inte för att sitta och lyssna på aktivt i hemmets lugna vrå men i filmen målar den upp ett passande ljudlandskap. Den prärieosande slidegitarrmusiken sätter stämningen perfekt och jag kom på mig själv med att nynna på melodin när jag skulle placera filmen tillsammans med sina nya kamrater i samlingen. All Night Long är långt ifrån perfekt men jag gillade den mer än väntat. Jag skulle inte ha någonting emot att se vad de hittar på i de resterande delarna av serien.

The Untold Story (1993)

Året är 1978. En dålig förlorare och fuskare i spelet mahjong ballar ur och eldar upp en kille.

Vi hoppar fram till 1986 där samma man jobbar på Pat Sin Restaurant. Han driver sin restaurang precis så som en dålig chef ska. När polisen börjar ifrågasätta var den förra ägaren tagit vägen efter att de fått brev från dennes bror, börjar den nya restaurangägaren ta livet av sin sladdrande personal en efter en för att sedan mala ner dem och sälja dem som Barbecue Pork Shops.  

Wong Chi Hang som är namnet på mördaren i filmen är en elak jävel med kort stubin, och sättet han avrättar sina offer på är minst sagt smaklöst. Polischefen (även filmens regissör) glider mest runt med olika kvinnor både på stationen och på mordplatser likt en hallick. De andra poliserna beter sig som fnittriga tonåringar.

I en film som denna (tydligen baserad på sanna händelser) blir den taskiga humorn till slut riktigt påfrestande. Även om filmen i sig är en otäck historia med en rad riktigt grymma våldsscener, sjabblas de bort med den fjantiga humorn och de kassa skådespelarna (med undantag för Anthony Wong Chau-Sang).

Jag har läst en hel del om filmen tidigare i olika sammanhang och fått uppfattningen av att den skulle vara en av de värsta inom den ökända Cat III kategorin. Självklart är den våldsam men den är också ganska seg. Första delen i filmen går ut på att polisen inser att Wong mördat den förra restaurangägaren och dennes familj. Andra delen består enbart av en oändlig misshandel då polis och fångar (en av dem är den mördades bror) turas om att banka skiten ur honom för att få hans erkännande. Själva erkännandet där det i detalj visar hur han tar livet av en hel familj är vidrig men inte om man jämför med andra filmer. Kanske har jag blivit avtrubbad men jag tycker inte The Untold Story (även känd under namnet Human Pork Chop) tillförde, berörde eller gav mig några kalla kårar. Dessutom så är de flesta kinesiska filmer jag sett väldigt röriga och ofokuserade. Kanske är det för att jag kommer från ett annat land och inte är insatt i vissa saker och ting men när en dialog som denna uppstår så börjar jag undra.

Efter att Wong blivit misshandlad i fängelset frågar han sin fängelsekamrat om han kan få hans urin. Visst får han det och börjar dricka urinen. Följande dialog uppstår:

-Är du galen?

-Du vet ju ingenting, urin läker inre skador.

-Vill du ha mer?

-Nej, ditt urin är inte bra