torsdag 31 juli 2014

Single White Female (1992)




När det kommer fram att Allisons fästman Sam har varit otrogen med sin exfru så slänger Allison ut honom ur lägenheten. För att lindra ensamheten så sätter hon in en annons i tidningen för att hitta en rumskamrat. Efter en rad skumma figurer så dyker Hedra upp och hon verkar vara den perfekta rumskamraten… Men det är hon ju såklart inte.

”Gee, Hedy, I hope you never get mad at me.”

Vissa filmer hänger kvar i tankarna många år efter det att man sett dom - av flera olika anledningar, både dåliga och bra. Single White Female eller Ensam Ung Kvinna Söker… som är titeln vi är vana vid hemma i Sverige gillade jag skarpt när den kom ut. Då hade jag inte sett överdrivet mycket film och tyckte den var fruktansvärt spännande. Det är två bra töser i huvudrollerna. Jennifer Jason Leigh är perfekt i rollen som psykot som gör allt för att likna sin intet ont anande rumskompis. Bridget Fonda (här i ful frisyr) har jag alltid gillat och hon har medverkat i en rad bra filmer under framförallt nittiotalet. Det är synd och skam att hon helt verkar ha lagt skådespeleriet på hyllan idag. Single White Female är en standardpsykothriller med erotiska inslag som inte levererar många överraskningar. Det börjar lugnt och sansat när de nyfunna vännerna gör tjejiga saker tillsammans men sedan efter ungefär en timme in i filmen börjar tokigheterna ta skruv på allvar. Hedra är till en början den ultimata rumskompisen men blir ganska snabbt påfrestande och manipulativ. Hon är mest lite för mycket hela tiden för att avslutningsvis förvandlas till en fullfjädrad psykopat, utan att det för den delen spelas över. Single White Female blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig tråkigt tack vare de båda trovärdiga och förvånansvärt ofta nakna huvudrollsinnehavarna. Single White Female är inte något speciellt eller originellt men en helt okej thriller och de nästan två timmarna försvann av bara farten.

onsdag 30 juli 2014

Shootfighter: Fight to the Death (1992)




Ruben driver tillsammans med sin flickvän Cheryl en karateskola där han lär ungar att utöva kampsporten. Själv tränas han inför det kommande riksmästerskapet i karate av instruktören Shingo, som har ett förflutet som världsmästare i den tuffa kampsporten Shootfighting. Paret lever knapert och utan flickvännens vetskap är Ruben skuldsatt upp över öronen och har skrupelfria indrivare hack i hälarna. När Rubens bästis Nick dyker upp efter två års frånvaro och en talangscout erbjuder de båda vännerna en massa pengar för att ställa upp och slåss i den våldsamma sporten Shootfighting, åker de båda till Mexiko för att tjäna storkovan. Bakom allt ligger dock den ondskefulla Mr. Lee som planerar en gruvlig hämnd på mannen som fråntog han äran och den rättsmäktiga världsmästartiteln i Shootfighting – Shingo.

”Your attention please! In Shootfighting, as in nature, only the strong survives. Let the competition begin!”

Jag älskade kampsporter, i alla dess former som tonåring och såg allt jag kunde komma över. Då de amerikanska bidragen till genren var de lättaste att få tag i så var det i huvudsak de jag såg och Shootfighter: Fight to the Death var en av mina favoriter. Filmen levererar action i sann åttio- och nittiotalsanda, komplett med ostig dialog, träigt skådespeleri och taskiga kläder och frisyrer. Soundtracket som försöker låta orientaliskt där panflöjter ofta står i fokus ändras ibland tvärt och låter som någonting ur A Nightmare on Elm Street och även fast det inte är särskilt bra så är det precis vad man förväntat sig. Första timmen är ganska seg och levererar ingenting nytt under solen men under den sista halvtimmen (vilken jag har starkast minnen från) börjar det hända skojigare grejer. Den våldsamma kampsporten, vars regler är enkla: Alla medel är tillåtna och ingen lämnar fighten innan en av dem är medvetslös (eller ännu bättre – död), blir ännu mer brutal då förödande vapen som lämnar sargade kroppar efter sig slängs in i leken. Det är blodigt och våldsamt och fightingscenerna är riktigt råa. Det slits ut halsar och hjärtan, bits köttslamsor av deltagarna, armar bryts av på mitten, för att bara nämna några sekvenser. Många kända ansikten dyker upp under filmens gång och filmens största stjärna Bolo Yeung får visa vad han går för under den förutsägbara finalen. Shootfighter är förstås inte lika bra nu som jag tyckte att den var för tjugo år sedan men den levererar precis vad den ska - hjärndöd underhållning som funkar alldeles utmärkt att slå ihjäl lite tid med under den rådande värmeböljan.

tisdag 29 juli 2014

The Abandoned (2006)




Marie är född i Ryssland, uppvuxen i England och nyligen skild från sin make i New York. Under hela sitt liv har hon undrat vilka hennes riktiga föräldrar var och när det plötsligt ringer en man som säger att hon har ärvt sin avlidna mors farm i Ryssland så åker hon ögonaböj dit. Ingen har satt sin fot i det nu nedgångna huset som ligger beläget långt borta från civilisationen på över fyrtio år men när hon anländer väntar någon på henne där. Hennes tvillingbror Nicolai har fått samma samtal och letar efter samma svar men snart önskar de att de aldrig satt sin fot i barndomshemmet. Mörka hemligheter gömmer sig i rucklet och det förflutna vägrar att släppa taget om de nyanlända gästerna…

”Just because you’re through with your past, doesn’t always mean your past is ever really through with you.”

Jag fick upp ögonen för den spanska regissören Nacho Cerdà efter det att jag för många år sedan såg hans brutala och dialogslösa kortfilm Aftermath. Det var en fantastisk skapelse som inte var helt enkel att sitta igenom och som verkligen inte passar majoriteten av filmtittare. Han lyckades skapa någonting som utseendemässigt såg otroligt realistiskt ut och som målade upp ett av de mest skrämmande scenarion som kan tänkas utspela sig efter det att döden har inträffat. Hans enda långfilm hittills, The Abandoned var länge sedan jag såg men den har hela tiden legat i dvala i mitt bakhuvud och velat bli omsedd.

”I guess whatever happens to them, happens to us.”

The Abandoned är som en ond mardröm som inte går att vakna upp från. Historien är en ruggig sådan där Marie (spelad av den otroligt övertygande Anastasia Hille) tillsammans med sin, för henne okända tvillingbrodern Nicolai, går igenom ett levande helvete. De har hamnat i en ondskefull tidskapsel där deras döda dubbelgångare hemsöker dem i en omgivning de inte kan fly ifrån. Cerdà har lyckats skapa en vansinnigt snygg rysare med blytung stämning och otroligt atmosfärsfylld musik. Varenda litet ljud får tittaren att sitta på helspänn och hela upplevelsen är lika vacker som den är otäck. Omgivningarna hjälper till att sätta den ruggiga stämningen och även fast filmen till största del utspelar sig i ett nedgånget ruckel med ödsliga omnejder så är det intensiva nittio minuter som rullar förbi framför ögonen. The Abandoned är en otroligt skickligt utförd spökhistoria där stämningen inleds med att kännas otrygg och fortsätter sedan så filmen igenom. Cerdà är utan tvekan en av filmvärldens idag mest intressant regissörer och The Abandoned är inget mindre än ett mästerverk. Jag är omåttligt nyfiken på vad han ska hitta på härnäst!

söndag 27 juli 2014

Young, Violent, Dangerous (1976)




Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.

fredag 25 juli 2014

Hamnstad (1948)




Första gången som Gösta träffar Berit så har hon precis försökt att begå självmord genom att kasta sig i det iskalla havet nere vid hamnen. Gösta har återvänt hem efter att ha spenderat åtta år till sjös och flyttar in hos en polare och tar jobb nere i hamnen. En kväll på ett dansställe så träffar Gösta Berit igen och de blir kära i varandra. Berit är emellertid ängslig för det överhängande hotet av att hennes elaka mor ska skicka tillbaka henne till uppfostringsanstalten där hon tillbringat den största delen av sitt liv. Livrädd för att Gösta ska få reda på hennes problematiska uppväxt som så många gånger satt käppar i hjulet för hennes lycka håller hon det inom sig, tills det blir ohållbart och sanningen måste komma fram…

”Jag vill vara fri! Men ingen begriper hur jag längtar efter att få vara mig själv och sköta mig själv.”

Hamnstad är en tidig Bergmanfilm som sällan nämns i hans sammanhang. Det känns inte som en typisk film av regissören men mycket av det som kännetecknar honom finns här. Hamnstad är en historia om uppoffringar, vänskap och problematisk kärlek och till min förtjusning så var filmen överraskande bra. Som vanligt så tar Bergman upp, för den tiden tabubelagda ämnen såsom engångsligg, självmord, psykisk ohälsa, abort och äktenskapsproblem och aldrig känns det tillkonstlat. Personerna svär och till och med en hastig nakenscen överrumplar en timme in i filmen. Den till en början bombastiska och dramatiska musiken känns missanpassad men den lägger en skön stämning över filmen, inte minst i inledningsscenen. Bengt Eklund och Nine-Christine Jönsson gör väldigt bra ifrån sig, något de bevisar i Göstas utbrott i lägenheten eller när Berit förtäljer sitt livs historia för sin chockade partner. Hamnstad börjar problematiskt och ju längre filmen går desto mer problematiskt blir det, fram till det hoppfulla slutet. Hamnstad är mörk och brutal i sin ton, i varje fall för att vara från fyrtiotalet, och den visade sig vara en positiv överraskning som säkerligen kan uppskattas av både vanligt folk och Bergmanentusiaster.

torsdag 24 juli 2014

The Battery (2012)




När världen plötsligt och hastigt gick åt helvete och majoriteten av mänskligheten förvandlades till blodstörstiga monster så tvingades de båda baseballspelarna Ben och Mickey att komma överens. De känner knappt varandra och i det stora hela så är de ganska olika men de rådande omständigheterna tvingar dem att slå sina kloka huvuden ihop för att kunna överleva katastrofen.

”You’re a romantic and I’m a realist, but that’s okay. Probably gonna get you killed though. Just like those fuckin’ headphones.”

Jag har hört och läst en hel del om The Battery lite varstans det senaste året och det har fått mig att bli minst sagt nyfiken på filmen. Det är en apokalyptisk zombiefilm i ny tappning där krutet inte går åt de levande döda utan åt relationen mellan två ganska olika figurer. Musik är någonting som hela tiden står i fokus i The Battery (därav filmens titel). Mickey glider igenom dagarna med ett par hörlurar, fyllda med musik från den bärbara cd-spelaren, som stänger utanför den kaosartade vardagen och musiken han spelar blir även till filmens soundtrack, ett smått fantastiskt sådant. Det inleds med en riktigt bra version av Brother Claude Elys mästerliga There Ain’t No Grave Gonna Hold My Body Down och sedan följer en rad för mig okända men otroligt passande låtar som hela tiden lyckas hålla den ohållbara situationen vid liv.

”You know, I don’t like waking up every day wondering if today’s the day I’m gonna die. Wondering if today’s the day a fucking walking dead person eats my head.”

The Battery är förbannat bra! Det är ett av de mest uppfriskande bidragen till genren som jag sett på väldigt länge. Det är aldrig fokus på de levande döda utan på den sakta groende vänskapen mellan två män som i ett fullt fungerande samhälle aldrig skulle ha umgåtts med varandra. Jeremy Gardner skriver, regisserar och spelar själv den ena huvudrollen och jag är grymt imponerad av allt han har lyckats åstadkomma. Båda han själv och Adam Cronheim som spelar motspelaren Mickey är otroligt övertygande och deras kemi är felfri. De är båda riktigt sköna typer som känns genuina och aldrig påtvingade, kort sagt så är de två typer som jag gärna skulle hänga tillsammans med under ett annat scenario. De är varandras motsatser som i det långa loppet ändå kompletterar varandra. Ben gillar tvåsamheten medan Mickey ständigt letar efter en fast punkt och fler personer att dela sin vardag med och tack vare deras många olikheter så blir resultatet ofta jävligt roligt och träffsäkert. Det finns en rad smått fantastiska scener där sekvensen då Mickey tillfredsställer sig själv samtidigt som en kvinnlig zombie försöker ta sig in i bilen och inte allra minst filmens sista tjugo minuter hör till höjdpunkterna. The Battery är en lågbudgetrulle där bristen på pengar snarare är till filmens fördel. Dialogen är träffsäker och trovärdig och även fast det inte händer överdrivet mycket under filmens gång så är det hela tiden fruktansvärt bra. The Battery är inte indränkt i blod och våldsamma scenarion men en sak är emellertid säker och det är att The Battery ligger ruskigt nära ett toppbetyg. Utan att överdriva så är The Battery en av de bästa filmer, i alla kategorier, som jag har haft äran att få uppleva i år. Missa för guds skull inte detta guldkorn!

onsdag 23 juli 2014

Stage Fright (2014)




Camillas mamma, musikalstjärnan Kylie, blev brutalt mördad bakom kulisserna när dottern testade tonerna på scenen. Tio år senare jobbar Camilla och hennes bror Buddy som kockar på ett sommarläger för sjungande och dansande ungar. När lägret sätter upp Haunting of the Opera, samma musikal som Camillas mamma spelade huvudrollen i när hon dog, tar Camilla sin sexuella charm till hjälp för att håva in mammas roll. Det finns dock någon på lägret som hatar musikaler och denne någon börjar mörda ynglingarna på löpande band.

”The following is based on true events. While the names have been changed to respect the victims and their families, the musical numbers will be performed exactly as they accured.”

Nej, detta är inte Michele Soavis underhållande rulle med det mordgalna fjäderfäet i huvudrollen, inte heller Hitchcocks spännande thriller med samma namn utan en sprillans ny slasherfilm med sång och dansnummer. Stage Fright gör sitt bästa med att försöka att slussa in den hjärntvättade Glee-generationens ungdomar i skräckfilmen och det är ju ett smart drag, problemet är bara att resultatet inte är särskilt intressant.

”Maybe the show is cursed.”

Jag gillar varken dansfilmer eller musikaler, förutom möjligtvis Grease som jag hade en nästan ohälsosam relation till när jag var ung. Jag tycker oftast att de är tråkiga, mycket tack vare att musiken är kass. Skräckfilmer som använder sig av både dans och musik är ingenting nytt men de växer för den delen inte på träd. Jag har inte sett särskilt många och den enda jag kan komma på på rak arm som jag gillar skarpt är Brian de Palmas Phantom of the Paradise. I Stage Fright har filmskaparna haft den goda smaken att ge Meat Loaf en av rollerna och även fast han ser ganska trött och oinspirerad ut så kompenserar han detta genom att ha en snygg mustasch. Stage Fright inleds riktigt bra med att en figur som liknar någon av de sexgalna satanisterna i Stanley Kubricks briljanta Eyes Wide Shut, brutalt knivmördar stjärnan i en musikal men efter detta så går det snabbt utför. Det är händelselöst och med undantag för det första mordet så dröjer det fyrtio minuter innan nästa trillar av pinnen. Morden är för övrigt ganska trista och filmens mördare, som påminner om rockabillysnubben i Slumber Party Massacre 2, är otroligt irriterande med sin falsettsång till tonerna av hårdrock och platta oneliners. Sångnumren som blir allt färre ju längre filmen rullar är bra utförda men innehållet är mest tramsigt och alla, med undantag för den charmiga hjältinnan, är enbart enerverande. Stage Fright flirtar med gamla skräckfilmsklassiker men misslyckas totalt och varken humorn eller skräcken lyckas locka till varken fniss eller kalla kårar. Stage Fright har en kul idé men utförandet är allt annat än tillfredsställande. Tempot är slött och för att vara en slasherfilm så är morden alldeles för få, dessutom så slänger ingen av de irriterande ungdomarna av sig kläderna och det är ju alltid ett stort minus.