torsdag 28 augusti 2014

Deranged (1974)




Ezra Cobb lever ensam tillsammans med sin mor sedan fadern dog när Ezra var åtta år gammal. När modern får en stroke tar Ezra ner henne på bottenvåningen för att hela tiden vara henne nära, mata henne och trösta henne. För grannarna är Ezra den perfekta sonen men när modern dör så rasar hans värld samman totalt. Ezra vägrar att inse att hon är död och efter ett års tid så brister hans förnuft totalt och han beger sig till kyrkogården för att ta med sig henne hem igen…

”After that, Ezra made many visits to the graveyard, bringing home bodies, or parts of bodies, to keep his mother and himself company. He was a ghoul, a necromaniac, a defiler of the dead, but he had not yet turned his sickness on a living victim. It was only a matter of time until he did.”

Deranged (som bär undertiteln The Confessions of a Necrophile) berättar samma historia som inspirerat filmmakare runt om i världen under de senaste femtio åren. Psycho kom först och efter det följde flera filmer som blivit hyllade genom åren där de mest kända exemplen är The Texas Chain Saw Massacre och The Silence of the Lambs. Deranged anses dock (innan In the Light of the Moon kom) som den mest ackurata versionen av vad som verkligen hände i Wisconsin under nittonhundrafemtiotalet. I Deranged valde filmskaparna dock att byta Ed Geins namn till Ezra Cobb och vissa sekvenser lades till för att göra berättelsen ännu mer fasansfull.

”The motion picture you are about to see is absolutely true. Only the names and the locations have been changed.”

Deranged inleds med att en reporter berättar för tittaren att historien som följer är sann och följer händelserna i detalj. Reportern dyker upp med jämna mellanrum i filmen för att klargöra vad som har hänt och vad som kommer att hända och detta skyndar på historien utan att det känns stressat. Detta skapar en dokumentär känsla som gör filmen ännu mer chockerande. Jag hade helt glömt detta inslag och även fast vissa verkar tycka att detta förstör upplevelsen något så tycker jag tvärt om att det snarare hjälper historien. Deranged har en nerv som många andra exploitationsfilmer saknar och jag vill inte ens placera Deranged i exploitation eller skräckfilmsfacket. Det är mer ett becksvart skräckdrama som verkligen vågade tänja på gränserna. Det är skitigt och dystert och filmen utspelar sig hela tiden i ett kalt och iskallt landskap. Orgelmusik är den enda musiken som spelas i filmen (med undantag för en countrydänga i bilstereon) och med tanke på filmens tema är det ett otroligt passande soundtrack. Deranged är en väldigt mörk film om en totalt hänsynslös mördare samtidigt som den även berättar en tragisk och sorgsen historia om saknad och längtan efter kärlek. Ezras moder var den enda människa som Ezra hade en ordentlig relation till och fick under hela sin uppväxt lära sig att kvinnan var roten till all ondska och att han inte kunde lita på någon med undantag för en av moderns väninnor som var så överviktig att hon inte skulle försöka utnyttja honom. Efter moderns död väcks nyfikenheten till det motsatta könet till liv men inte så som majoriteten blir nyfiken på det.

"Remember what I've always told you: The wages of sin is gonorrhea, syphilis, and death."

Harvey Keitel provspelade för rollen som Ezra Cobb men även fast han är en fantastisk skådespelare så kan vi tacka gudarna för att Roberts Blossom knep rollen. Han är fullkomligt lysande som Ed, förlåt, Ezra Cobb. Han levererar ett personporträtt så knivskarpt att man nästan blir mörkrädd. Filmen innehåller en rad ruggiga sekvenser (Tom Savinis andra jobb med specialeffekter) där skeden i kraniet och den avslutande slakten som antyds på filmens omslag är otroligt effektiva. Bob Clark (Black Christmas), som i senare intervjuer medgett att han i högsta grad var involverad i filmen, ville inte vara associerad med Deranged när den släpptes lös till den oförberedda publiken. När den kom tyckte han att den var alldeles för mörk och att chanserna var stora att den skulle kunna skada hans framtida karriär inom filmindustrin och tog bort sitt namn som en av filmens producenter. Deranged är ingen kul eller underhållande skräckfilm med billiga hoppa-till sekvenser utan en resa in i en människans djupaste mörker och där stannar den hela tiden och antyder aldrig att historien ska få ett lyckligt slut. Deranged är en fantastisk film, ett kolsvart skoningslöst mästerverk som än idag inte har förlorat någonting av sin kraft. Arrow Video har gjort ett strålande jobb och deras blu-ray/dvd är utan tvekan ett av förra årets absolut bästa filmsläpp!

onsdag 27 augusti 2014

Sleepaway Camp (1983)




Efter en tragisk båtolycka flyttar Angela in tillsammans med sin kusin och underliga faster. Åtta år efter det att Angelas familj avlidit skickas hon och kusinen Ricky till sommarlägret Camp Arawak för en sommar fylld av lägereldar, sovsäckar, snask och rackartyg men det dröjer inte länge förrän en massa mystiska olyckor plågar sommarlägret. Någon mördar systematiskt besökarna en efter en och denne någon är ingen främling…

”Yo, Angela. How come you’re so fucked up? I mean, like, what’s your problem?”

Jag har omvärderat en rad gamla filmer jag inte har sett sedan tonåren de senaste åren. Sleepaway Camp gillade jag inget nämnvärt när jag såg den första och tills igår enda gången men när Scream Factory släppte lös besten i en snygg collector’s edition blu-ray/dvd combo pack blev jag naturligtvis nyfiken igen. Det finns en scen i filmen som får dig att aldrig glömma Sleepaway Camp och du vet precis vilken jag menar om du har sett den. Utan den så skulle nog inte filmen vara lika uppmärksammad bland skräckfilmsentusiasterna. Camp Arawak är ett sommarläger inte helt olik Camp Crystal Lake men till skillnad från Friday the13th-filmerna så fokuserar Sleepaway Camp på de yngre lägerdeltagarna. Istället för frikostigt exponerande av naken hud så är det trevande romanser bland ynglingarna och lägerledarna får inte lika mycket fokus. Sleepaway Camp är förstås inte en djup eller mångbottnad skräckfilm men den har en mer seriös ton än många av sina kollegor. Ricky är en kille som vi nog alla skulle vilja ha som polare i de tidiga tonåren och hans främsta uppgift under sommarlägret är att vara sin kusin Angelas beskyddare. Ricky (som spelas av Jonathan Tiersten) är ett tvättäkta exempel på en bra barnskådis som skulle ha kunnat bli någonting extra om det funnits kända personer bakom filmproduktionen. Jag kan inte sluta tänka på Corey Haim eller Corey Feldman då Tiersten utstrålar samma energiska och äkta energi som dessa. Felissa Rose är även hon väldigt bra i huvudrollen som den tystlåtna och blyga Angela. Hennes speciella utseende får henne att i ena stunden se sockersöt ut och i nästa otäckt iskall.

”We might as well pack everything and shut down. Nobody’s ever gonna send their kids here again.”

För att vara en slasherfilm så är det inte mycket naket och det mesta står männen för denna gång, däremot är filmen fullproppad med svordomar. Morden serveras med jämna mellanrum men oftast så sker de på ett vis där vi får se hur offren plågas istället för att se vad som egentligen händer med dem förrän efteråt. För en gångs skull så är det faktiskt ingenting som stör och trots att våldsdåden inte är särskilt grafiska så är de snyggt utförda och i fantasin riktigt brutala. Sleepaway Camp innehåller en rad mer eller mindre sympatiska figurer som denna gång inte känns särskilt överdrivna, även fast de klär sig alldeles förskräckligt. Vi får bekanta oss med en rad bra karaktärer, allt från pedofilkocken som får bada i kokande vatten till den godhjärtade muskelbyggaren Ronnie som går runt i alldeles för tajta shorts. Sleepaway Camp är ett jäkligt bra och lite mer genomtänkt bidrag till slasherfilmernas guldårtionde. Det är inte särskilt svårt att klura ut vem mördaren är och i det stora hela så är det en ganska förutsägbar film, fram till den avslutande chocksekvensen. Slutet är makalöst bra och gör hela filmen. Det är utan tvekan ett av de bästa sluten i skräckfilmshistorien och bara det gör filmen till ett måste i filmhyllan. Nu är jag sugen på att se uppföljarna!

tisdag 26 augusti 2014

The Sect (1991)




Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

måndag 25 augusti 2014

Deadly Eyes (1982)




En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

söndag 24 augusti 2014

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. (2005)




”They’ve been telling things about Innsmouth – whispering’em mostly – for the last hundred years, I guess, and I gather they’re more scared than anything else.” (H.P. Lovecraft, “The Shadow Over Innsmouth”, 1931)

Den mytomspunna författaren H.P. Lovecraft brukade skriva detaljerade brev om sina olika resor men inga har hittats som beskriver resor utanför Amerikas gränser, förrän nu. De två italienska regissörerna Federico Greco och Roberto Leggio hittar ett brev utanför Florens i en antikaffär i juli 2002. I brevet beskriver Lovecraft en resa till Italien och med hjälp av författarens skrivna ord följer regissörerna och ett gäng kollegor i fotspåren för att göra en dokumentärfilm. Vägen leder dem till en avlägsen stad i norra Italien där det finns slående liknelser med Lovecrafts mest kända verk. Studenten Andrea försvann i samma regioner sju år tidigare efter att denne studerat liknelser mellan stadens lokala legender och författarens universum och spåren leder dokumentärteamet allt närmare den fasansfulla sanningen…

”It’s a secret, we can’t talk about it. We lock ourselves in the church and if there’s someone who tries to sneak in to spy on us, we know about it right away.”

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. är en italiensk mockumentär med en otroligt intressant utgångspunkt. Har man dessutom ett intresse för Lovecraft så är det ännu mer fängslande. För de som inte är bekanta med författaren och hans fantastiska berättelser så kanske filmen till och med triggar en nyfikenhet. Jag hade väldigt höga förväntningar men blev i slutändan ganska besviken. Som sagt så är själva idén väldigt bra och Lovecrafts universum lägger grunden för vad som skulle ha kunnat vara hur otäckt som helst. Vissa sekvenser som de i tunnlarna under staden eller när musik kommer inifrån de igenbommade fönstren är riktigt bra men precis när håret på armarna börjar resa sig så slutar det abrupt och fokus läggs istället på tröttsamma diskussioner och gnabb inom gruppen. Var är skräcken? Road to L innehåller alldeles för få skräckelement och den ena chansen efter den andra tas inte till vara på ordentligt eller missas helt. Historien i sig känns trovärdig men det gör inte intrigerna som mest verkar påtvingade för att skapa någon form av dramatik. Filmen är ganska trist men ämnet håller mitt intresse uppe och läsandet ur det hittade brevet är bäst i hela filmen. Road to L använder sig av enkla och ofta nyttjade knep men det stör mig inte utan filmens största problem är att det inte blir läskigt, inte ens i ett kolsvart rum med hörlurarna uppskruvade till maxvolym. Jag vet inte heller om jag gillade det abrupta slutet, kanske är det jag som är dum i huvudet eller hade druckit en öl för mycket men jag fattade inte någonting. Kanske gör sig Road to L bättre om man ser den en andra gång, vilket jag planerar att göra någon gång i framtiden men när filmen var slut så blev jag mest sugen på att läsa Lovecrafts böcker igen.

lördag 23 augusti 2014

Alien 2: On Earth (1980)




Thelma studerar underjordiska grottor, dessutom har hon telepatiska talanger. Hon tar med sig pojkvännen och några kompanjoner för att fortsätta studera en grotta i öknen, någonstans i Kalifornien. Samtidigt rapporteras det om att två astronauter försvunnit spårlöst efter en misslyckad rymdexpedition och när färdmedlet anlände tillbaka till jorden var det tomt. Innan Thelma och hennes sällskap gör sig redo för att klättra ner i jordens innandöme hittar en av dem en besynnerlig blå sten som han packar ner i väskan för att studera närmare vid ett senare tillfälle. Väl nere i grottan märker de att någonting lever inuti stenen, någonting fruktansvärt…

”Where did I find it? I found it where people find things.”

Jag har inte läst många positiva saker om Alien 2: On Earth. De flesta verkar anse att den är olidligt trist och långsam men då jag varit sugen på att se den en längre tid kunde jag inte hålla mig längre när jag såg det snygga omslaget i den fantastiska videobutiken Bloodbuster i Milano. Det finns en jäkla massa filmer som är segare än den här. Saken är den att Alien 2: On Earth inte alls är särskilt långsam. Första tjugo minuterna är sprängfyllda med en massa random inslag av sämre bildkvalitet och vardagliga ting som att bowla och köra bil fyller ut speltiden och visst, det händer inte särskilt mycket men att säga att det är tråkigt är att ta i. När sällskapet efter cirka en halvtimme anländer till grottan så börjar det däremot hända grejer.

”It’s incredible. I saw her before and I swear her face was all bloody. It’s not possible.”

Jag gillar filmen som fan! Alien 2: On Earth red på vågen efter Ridley Scotts mästerverk Alien men dessa båda filmer bär inte många likheter och man kan definitivt inte kalla den för en uppföljare, inte ens en inofficiell sådan. Det är en otroligt underhållande rulle som inte är det minsta trist. Scenerna är ofta långa och utdragna men på ett nästan hypnotiskt sätt, med ett lagom creepy soundtrack i bakgrunden. Grottan är en effektfull miljö och visst lunkar de för det mesta bara runt där nere men det gjorde ju tjejerna i The Descent också och det var ju en av det årets fräschaste skräckfilmer. Mellan varven brakar dock helvetet löst och vi blir serverade en rad riktigt slafsiga goresekvenser av bästa kvalitet, precis så som jag vill ha dem i alla fall. Den första attacken i underjorden, efter en lång kameraåkning, är det bästa jag sett på länge! Visst är Alien 2: On Earth en lågbudgetfilm men det behöver ju inte betyda att det är dåligt, eller hur? Skådespelarna är väl inte de bästa (Michele Soavi dyker förresten upp) och dubbningen är allt annat än bra men sådana petitesser rör mig inte i ryggen. Jag känner en besynnerlig dragningskraft till filmen som jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Även fast det inte är en film för majoriteten av skräckfilmsdiggarna så ger den tittaren en lagom blandning av naket, blodiga specialeffekter och schysta omgivningar. Det dystra slutet få mig att gilla filmen ännu mer och det är definitivt en rulle jag kommer att se fler gånger i framtiden. Alien 2: On Earth är ett praktexemplar på varför jag älskar italiensk skräckfilm så mycket!

fredag 22 augusti 2014

Body Count (1986)




Ett gäng ungdomar åker på roadtrip för att campa, kanota, åka motorcross, dricka sprit och prata snusk. De plockar upp en ung man med militäruniform längs vägen och när det visar sig att hans föräldrar äger några igenbommade stugor mitt ute i skogen bestämmer de sig för att åka dit. Det visar sig dock att stället är stängt av en anledning. Legenden säger att platsen stugorna står på är en gammal indiansk begravningsplats med en förbannelse liggande över sig och att en blodtörstig shaman mördar alla som stör friden.

”The old indian shaman. He’s out there somewhere and I’m gonna get him.”

Body Count (Camping del Terrore) är en av många gamla titlar som jag inte har sett sedan vhs-tiden. Det är faktiskt en av de få köpkassetter jag har kvar i min begränsade vhs-samling. Då ingen mindre än filmens regissör, Ruggero Deodato kommer på besök under årets upplaga av Lunds Fantastiska Filmfestival så blev jag sugen på att se om några av hans filmer. Body Count är en italiensk slasherfilm som försöker vara en amerikansk (filmen är inspelad i Abruzzo i Italien men utspelar sig i Colorado). Filmen känns dock väldigt italiensk, inte minst under mardrömssekvensen men det gör filmen desto mer underhållande. Den innehåller alla klichéer som hör genren till och levererar inte några som helst överraskningar men jag klagar inte då omotiverade nakenscener, sexfixerade ungdomar och en cool maskerad mördare är allt jag begär av en slasherfilm.

”There’s a killer out in those woods. A heartless, bloodthirsty monster.”

Body Count är en skön rulle som faktiskt var något bättre än jag minns den, även fast den inte tillför någonting nytt till genren. Den innehåller en gedigen skara skådisar i biroller som hade sin storhetstid i sjuttiotalets våldsfilmer så som David Hess, Mimsy Farmer, John Steiner, Ivan Rassimov och Charles Napier och även fast de mest tillför på sin höjd tillbakalutade porträtt så är det kul att se dem något äldre än vi är vana vid. Claudio Simonetti står för musiken och även fast vi har hört liknande toner från honom många gånger tidigare så ger den filmen en skön atmosfär. Det är allt lite synd att han inte valde att spela någonting från filmen under Goblins konsert i Köpenhamn i våras. Body Count håller ett högt tempo speltiden igenom och är sprängfylld med fantastiskt töntig dialog och utspel från de pantade ungdomarna. Tyvärr så är morden ganska mesiga och jag hade faktiskt förväntat mig lite mer från mannen som gav oss filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run. Body Count blir aldrig särskilt spännande eller skrämmande men det blir aldrig tråkigt och jag är glad att jag äntligen uppgraderade min gamla vhs till dvd. Det är ingen av Deodatos bästa filmer och Body Count tillhör inte mina favoriter i genren men å andra sidan så gillar jag de flesta slasherfilmerna från årtiondet. Det är en helt godkänd rulle som även fast den känns aningen avdomnad har en hög underhållningsnivå.