Lèvres de Sang aka Lips of Blood (1975)

På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom. Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför visar planschen för en annan Rollin-film, La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.

Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato och Dario Argento, för att bara nämna några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt. Jag testade Fascination (recension HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort intresse för blood, guts and gore. Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av liknande filmer. Rollins filmer är så mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser. Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är samma strand som inleder hans La Rose de Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang är inte min favoritfilm från Rollins katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog vill jag bara ha (se) mer.

The Divide (2011)

Kärnvapen ödelägger New York och några få överlevande flyr ner i ett hyreshus skyddskällare. Hyresvärden Mickey har varit väl förberedd och fyllt källaren med konserverad mat och vatten. Den förseglade dörren bryts snart upp och män i skyddsdräkter och automatvapen tar sig in och kidnappar modern Marilyns dotter Wendi och försöker ta livet av de resterande överlevande. De misslyckas och blir överrumplade men Wendi blir bortförd. En av de överlevande, Josh lyckas ta sig ut ur bunkern bara för att inse att de är bortom all hjälp och att fruktansvärda experiment utförs på staden yngre medborgare. Josh flyr tillbaka in i skyddsrummet men mardrömmen har knappt börjat. Dörren förseglas utifrån och allt hopp om att komma levande därifrån försvinner. När maten och vattnet börjar ta slut vänder sig alla mot varandra och paranoia och galenskap tar över. Det är inte bara världen utanför som gått åt helvete, de får snart genomlida ett levande sådant.

Fransmannen Xavier Gens regidebuterade med den Hostel inspirerade Frontière(s) och följde upp med Hitman samma år. Båda filmerna var bra men ingen av dem var något mästerverk. Xaviers senaste, The Divide, är inte långt därifrån och jag ser redan nu fram mot hans kommande film, Cold Skin. Det är länge sedan jag såg en film som The Divide. Den fullkomligt dryper av sorg och förtvivlan och en hinna av vemod ligger över filmen. Det är ingen upplyftande skapelse men det behöver det inte alltid vara vilken fransmännen verkar ha förstått. Skulle detta ha varit regisserat av en amerikanare skulle förmodligen ljuspunkter och ett lyckligt slut ha agerat publikfriare, men inte här. The Divide inger en känsla av hopplöshet. Det är en nattsvart och klaustrofobisk domedagsfilm som inte ger något som helst hopp för en ljusare framtid. Filmens två timmars speltid känns inte en minut överflödiga, jag skulle kunna spendera ytterligare en timme i de trånga utrymmena. Musiken tillför mycket till filmens stämning. Ena minuten låter det någonting signerat John Carpenter, i andra någonting som Nick Cave och Warren Ellis kunde ha komponerat. Det är länge sedan både Michael Biehn och Rosanna Arquette var såhär bra och de visar båda två vilka gedigna skådespelare de är om de blir givna rätta roller. Trots detta är det är ändå Milo Ventimiglia som imponerar störst som Josh, en karaktär långt ifrån hans roll som Peter Petrelli i tv-serien Heroes. Lauren German som såg ut som en kopia av Milla Jovovich i Hostel: Part II är inte längre lika lik ukrainskan men hennes skådespelartalanger har inte utvecklats någonting nämnvärt. För att agera huvudpersonen Eva är hon alldeles för nedtonad men hon är söt och inger någon form av hopp i den annars hopplösa situationen. The Divide pendlar mellan drama, thriller och ren skär skräck och lyckas utomordentligt. Även om filmen innehåller några brutala sekvenser fokuserar den mer på det psykiska våldet än det fysiska och det känns. Karaktärernas sönderfall är perfekt iscensatt och du kan riktigt känna ångesten komma krypande. Filmens limiterade utrymme förhöjer enbart känslan av hopplöshet och de anonyma grannarna tvingas att lära känna varandra, in i minsta detalj. The Divide är en rakt igenom strålande överraskning och jag är övertygad att den kommer hamna på min lista över årets bästa filmer.

Spartacus: Gods of the Arena (2011)

Om du inte har sett Spartacus: Blood and Sand, (som jag recenserar HÄR) sluta läs nu - parkera dig i soffan istället och se en av de bästa serier som gjorts på väldigt länge!

Spartacus: Gods of the Arena fortsätter där Blood and Sand slutade. Batiatus och hans fru Lucretia har fått smaka på Spartacus vrede och när livet rinner ur Batiatus tar en ny historia vid. Gods of the Arena är en prequel till Blood and Sand och vi får ta del av händelserna som utspelades innan Spartacus kom in i bilden.

 ”A man of ambition is capable of anything.”

Batiatus är bitter över att han inte fått sin rättmätiga chans att få sina gladiatorer att tävla på stadens populära arenor. När han en dag köper den lovande gallen Crixus och samtidigt har den omåttligt populära gladiatorn Gannicus i sin ägo, ser han sin framtid sakta ljusna. Han får ett oväntat erbjudande av Tillius, mannen som håller Batiatus framtid på den kommande arenan i sina händer. Ett erbjudande Batiatus vägrar acceptera och lämnas sönderslagen på Capuas bakgator. Förblindad av hat svär han på att hämnas men då hans far Titus anländer hem efter en lång vistelse på annan ort, är han inte längre överhuvudet i hushållet. En maktkamp som bara kan sluta på ett sätt tar vid. Batiatus har dock siktet inställt på att så fort som möjligt ta över platsen som spelledare för de blodiga gladiatorspelen på arenorna med sin älskade hustru Lucretia vid sin sida. Hans gladiatorer ska bli gudarna på arenan.

” I do not seek pleasure. I need only your cock.”

Det är kul att återse karaktärerna från den lysande serien Blood and Sand igen. Vi som har sett Blood and Sand tidigare får här svar på alla de frågetecken som föregångaren lämnade. Hur blev Oenomaus doctore? Vad ledde till Ashurs avstängning från arenorna? Varför var Batiatus och Solonius bittra fiender? Hur kom det sig att Lucretia och Crixus inledde ett förhållande? Frågorna var många och nu äntligen får vi dem besvarade. Vi får i Gods of the Arena även bekanta oss med några nya ansikten som gladiatorn Gannicus och Lucretias bästa vän Gaia. Denna gång är det inte lika mycket fokus på de våldsamma gladiatorspelen utan mer på maktkampen mellan far och son och den hänsynslösa Tillius. Inte mig emot för detta är förbannat bra. Stephen Lovatt som spelar Tillius gör det med sådan finess att vi som åskådare chockas av de grymheter han utsätter sina fiender för. Seriens största tillgång är dock även denna gång John Hannah. Det är nästan som om han vore född för att spela rollen som Batiatus. Personporträttet är perfektion ända ut i fingerspetsarna. Att ha med namnet Spartacus i seriens namn är lite missledande då Spartacus inte har någonting med Gods of the Arena att göra. Jag antar att det enbart har med förståelsen för att detta faktiskt hänger ihop med Blood and Sand att göra så det är egentligen ingenting att hänga upp sig på. Gods of the Arena är inte lika knivskarp som Blood and Sand men det är inte långt därifrån. Jag och min sambo såg de sex avsnitten inom loppet av ett dygn och jag har återigen väldigt svårt att se hur Spartacus: Vengeance ska kunna toppa detta utan varken Batiatus eller Andy Whitfield i rollen som Spartacus. Det återstår att se. Blood and Sand är tillsammans med Gods of the Arena något av det bästa som har visats på tv på evigheter och jag kan inte vänta tills jag får sätta tänderna i Vengeance och HBO’s Rome med för delen som jag av samma anledning som Spartacus valt att undvika under alla dessa år. Jag vet bättre nu.

Children of the Corn: The Gathering (1996)

Grace återvänder hem till den lilla staden Grand Island i Nebraska för att besöka sina två syskon James och Margaret och sin sjuka mor June som lider av fruktansvärda mardrömmar. Då hemsituationen är ohållbar bestämmer hon sig för att stanna kvar i sitt barndomshem ett tag och passar på att få tillbaka sitt gamla jobb på stadens vårdcentral. Hon får snart häcken full med arbete då stadens alla barn plötsligt insjuknar på samma gång och får skyhög feber. Lika snabbt som barnen insjuknar blir de plötsligt friska som nötkärnor igen men allt står inte rätt till. Barnen börjar bete sig märkligt och förvandlas till blodtörstiga slynglar som önskar livet ur stadens vuxna medborgare.

Children of the Corn är filmen som helt otippat genererade sju uppföljare och en nyinspelning, gjord för TV. Filmen baseras på en kort novell av Stephen King och var en av de tidigaste filmatiseringarna av hans böcker. Jag har aldrig haft mycket till övers för den oändliga serien men vad jag kan komma ihåg tyckte jag om den första och den femte delen. Children of the Corn: The Gathering är det fjärde kapitlet i historien om de vuxenhatande barnen och är också ett av de bästa. Delen har inte mycket gemensamt med de föregående filmerna men det är också det som är dess styrka. Det ligger en skön, otrygg stämning över hela filmen och den innehåller flera riktigt effektiva scener, dessutom är den otippat blodig. Filmen pendlar mellan renodlad skräckfilm och psykologisk thriller och de många drömsekvenserna gör det ibland svårt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet. Naomi Watts gör här en tidig roll som dottern Grace och som vanligt levererar hon en gedigen rollpresentation. Karen Black är också mycket bra och övertygar som den mardrömsplågande modern. Sanningen är den att de flesta skådespelarna presterar över medel. Detta hör inte till vanligheten hos filmer likt denna som är inspelade utan en tanke för visning på den vita duken. Majsfälten, gamla lador och landsbygden i helhet är en tacksam miljö och en stark bidragen faktor till att filmserien fungerar. Children of the Corn IV håller ett högt tempo filmen igenom vilket har varit många av de andra filmerna i seriens svaghet. Historien om den unga predikanten Joshia som aldrig blev gammal är en ryslig skröna som passar perfekt in och de två äldre damerna som förtäljer historien höjer filmen ytterligare ett snäpp. Nu är filmen långt ifrån fulländad och allt annat än perfekt men den håller mitt intresse uppe. Skulle det inte ha varit för den hastiga finalen skulle den ha fått ett högre betyg. Det är någonting visst med barn som beter sig konstigt, det kryper under skinnet på mig och Children of the Corn IV är inte en film som får mig att längta till dagen då jag själv blir förälder.

Baise-Moi (2000)

Manu är ett arbetslöst socialfall som fördriver tiden med att dricka alkohol och driva runt med sina polare. En dag blir Manu och hennes kompis bortförda av två killar som misshandlar och våldtar dem. När hon blir hånad av sin egen bror slår det slint i huvudet och hon skjuter honom till döds och försvinner med hans sparade pengar. I en annan del av staden jobbar Nadine som prostituerad. En kväll, efter för mycket tjat och smutskastning från sin rumskamrat, får hon nog och slår ihjäl henne. Manu och Nadine möts vid stadens tågstation och bestämmer sig för att slå följe till Paris. De blir snabbt vänner och inleder en våldsodyssé genom Frankrike där de tar ut allt sitt hat mot det fallerande samhället som svikit dem.

Män är svin, det får vi väldigt klart för oss under filmens korta speltid. Å andra sidan är kvinnorna inga trevliga skapelser heller i denna franska skandalrulle från millenniets början.

Baise-Moi fick mycket uppståndelse när den kom på grund av dess ämne och autentiska sexscener. Filmen är gjord av kvinnor, med en skådespelarensemble som i de flesta fallen jobbar inom porrindustrin. När filmen hade premiär blev den i många länder totalförbjuden, alternativt rejält censurerad, vilket i sin tur ledde till stora demonstrationer angående yttrandefrihet. Baise-Moi kan kalla sig för vad den vill men en bra film är det verkligen inte. Filmen ser ful ut med dåligt kameraarbete, uruselt soundtrack och kasst skådespeleri. Den enda som besitter någon form av skådespelartalang är Karen Lancaume som spelar Nadine. Allt ser amatörmässigt ut. Filmen försöker vara så chockerande som möjligt men misslyckas totalt. Det känns mest som en sorglig ursäkt för att visa erigerade penisar, kvinnliga könsorgan och autentiska samlagsscener. Baise-Moi är en roadmovie med starka influenser från Thelma & Louise men det är egentligen ett hån att ens försöka jämföra de båda filmerna. Jag vet inte riktigt vad filmskaparna vill få ut eller försöka förmedla med filmen. Skildra våldets meningslöshet och kvinnans utsatta roll i samhället, eller någonting i den stilen. Det har vi sett många gånger tidigare, många gånger bättre. I slutändan känns det bara banalt och övertydligt. Ett meningslöst mumbo jumbo, helt utan substans. Vill du uppleva en bra film på samma tema, se eller se om Thriller – En Grym Film, I Spit on Your Grave, Ms.45, Sudden Impact eller varför inte filmen som Baise-Moi försöker att efterlikna, Thelma & Louise. Vill du se autentisk penetrering, se en porrfilm och sluta skyla med det. Nu är det 10 år sedan jag såg filmen senast och då höjde jag inga ögonbryn. Det gör jag inte nu heller utan konstaterar återigen att Baise-Moi inte är en bra film, så enkelt är det. 

Road House (1989)

”How long you gonna be in town?

Not very long.

That’s what I said 25 years ago.  

Really? What happened?

I got married, to an ugly woman. Don’t ever do that. It takes the energy right out of you. She left me, though. Found somebody even uglier than she was. That’s life. Who can explain it?”

Dalton är too cool for school och den mest eftertraktade utslängaren på barer runt om i Amerika. Han blir erbjuden ett jobb på den problemfyllda baren Double Deuce i den lilla staden Jasper och behöver inte mycket övertygelse för att acceptera erbjudandet. För Dalton är en ny stad bara ett nytt kapitel. Han börjar jobba direkt med att rensa upp baren från bråkstakar, prostituerade och knarklangare, vilket inte gör honom särskilt populär bland de ohederliga anställda. Han flyttar in i en gammal lada i utkanten av staden som visar sig vara grannhuset till elakingen Brad Wesley som styr hålan med en järnhand. Efter ett misslyckat försök från Brads sida att anställa Dalton gör denne allt i sin makt för att få honom att lämna staden. Dalton har dock inga intentioner på att ge sig av eller att lämna sin nyfunna flickvän i sticket.

”I used to fuck guys like you in prison.”

Swayze visar hur man sliter ut struphuvudet på elakingar

Välkomna tillbaka till en tid då kläderna var för stora, frisyrerna fyllda med för mycket hårspray och musikens enda funktion var att dansa till. Välkommen tillbaka till Road House! Jag såg Road House och  Point Break (som jag recenserar HÄR) i samma veva, vid 12-13 års ålder. Då tyckte jag att de båda filmerna var bland det häftigaste jag sett och att Patrick Swayze var den coolaste killen i hela världen. Så är det ju förstås inte längre men filmen är än i dag väldigt underhållande, om man inte försöker ta den på för stort allvar. Idag känns Road House ganska fånig, fast på ett cheezy och ganska charmigt sätt. Filmen är fullspäckad med slagsmål och nakna kroppar, tillräckligt för att tillfredsställa de flesta. Dessutom är Road House fylld med töntiga oneliners, i stort sett varenda mening innehåller dialog i stil med; ”Pain don’t hurt”, ”It’s my way or the highyway” eller ”That gal’s got entirely too many brains to have an ass like that”. Ofta tar filmen sig själv på alldeles för stort allvar och Swayze har nog aldrig spelat en mer självgod karaktär. Återigen, det är precis detta som gör att Road House än idag håller så pass bra och levererar hjärndöd förströelse. Det är tidsenlig 1980-tals underhållning och filmen innehåller många idag klassiska filmsekvenser. Och för er som undrar, klart som fan att filmen innehåller en cover-version med The Jeff Healey Band av The Doors Roadhouse Blues. 

Christinas Svampskola (1993)

Nu undrar ni kanske varför en film som den här dyker upp på en blogg som denna. Svaret är mycket enkelt, Christina Lindberg. Alla som läser denna blogg vet med allra största sannolikhet vem Christina Lindberg är, för er andra kan jag dra hennes karriär i all enkelhet och nedkortad version. Christina var under 1970-talet Sveriges kanske mest populära sexsymbol och medverkade under en tioårsperiod i flera svenska och utländska filmer i mer eller mindre avklädda roller. Till hennes kändaste produktioner hör debuten Rötmånad, den japanska Sex and Fury och den utskällda och till för inte så länge sedan totalförbjudna Thriller – En Grym Film. Det fanns andra populära svenska utvikningstjejer under samma decennium som Marie Liljedahl och Maria Ekorre men ingen av dem var någon Christina Lindberg. I mitten av 1980-talet lade Christina ner sin skådespelarkarriär med undantag för enskilda gästinhopp och besök på kultfilmsrelaterade mässor. All hennes fokus gick istället till tidningen Flygrevyn som hon efter sin makes död 2004 nu är ägare och chefredaktör till. På senare år växte även hennes intresse för mykologi och därav denna korta recension eller snarare notis av hennes informationsfilm Christinas Svampskola från 1993.

”Syftet med denna kassett är inte att göra dig till svampexpert men du får lära dig att känna igen fler svampar än skogens guld, kantarellen.”

I Christinas Svampskola tar Christina med oss ut i skogen och delar med sig av sina kunskaper om svampplockning. Det är en film för nybörjare och en behaglig sådan. Ofta får jag känslan av att sitta bakom skolbänken under det tidiga 1990-talet där läraren visade informationsfilmer i olika syften under lektionerna. Christina lär oss skillnaden mellan giftiga svampar och riktiga läckerbitar, tillagningsmetoder, var man enklast finner dem och hur de ska plockas. För oss ovana svampplockare finns här en hel del enkla kännetecken och tips att ta del av men för den vana skogsbesökaren tillför den förmodligen inte mycket nytt. Nu är det ju inte kunskapen om svampar som drog mig (och säkert ingen av er som läser heller) till filmen utan Christina själv som vid 43 års ålder fortfarande ser mycket bra ut. Härom året när jag träffade henne på Malmös Sci-Fi Mässa hade hon hunnit bli 61 år gammal och det är verkligen inte en ålder jag skulle ha gissat, dessutom var hon en förbannat sympatisk kvinna. Christinas Svampskola är något av en raritet för oss Christina-beundrare och inte helt lätt att lägga vantarna på men får du chansen så kan du skatta dig lycklig. Summan av kardemumman är att svampplockning förmodligen aldrig varit mer intressant än när Christina tar med oss ut i skogen och Sverige kommer med allra största sannolikhet aldrig att förgyllas med en liknade kvinna igen.

Jag och Christina 2011