fredag 24 oktober 2014

Mercy (2014)




Pojken Georges bästa vän är hans mormor Mercy. När hon får en stroke och förvandlas till en aggressiv tant skickas hon för att bo på ett äldreboende. När ett år har gått orkar personalen inte längre och det blir George, hans bror och deras mammas uppgift att ta hand om henne i Mercys ödsliga hus. Mormor är i dåligt skick och beter sig alltmer hotfullt och det visar sig att George är ensam om att glorifiera sin gamla mormor. Någonting förändrade Mercy när hon var yngre. Hon bär på mörka hemligheter och något plågar henne, något bara George kan göra någonting åt...

"Hasturs got her George!! Get away. Run, run, run!!"

Stephen King har gått och blivit populär igen. Han är hetare än någonsin. I vanlig ordning så släpper han minst en bok om året och bara den senaste månaden har tre filmatiseringar släppts lös på dvd, vod och tv. I nuläget är enligt imdb trettiosju projekt som har med King att göra på gång, inte sedan nittiotalet har King varit så här populär. Mercy är en av de senaste filmatiseringarna av Kings verk och det var en ren slump att jag trillade över den. Filmen bygger på hans korthistoria Gramma från novellsamlingen Skeleton Crew och då det var länge sedan jag läste den är det inte mycket jag kommer ihåg av själva historien. För regi står Peter Cornwell som långfilmsdebuterade för några år sedan med den lyckade spökrullen The Haunting in Connecticut och Mercy är utan tvekan en av de bästa Stephen King-filmatiseringar jag har sett på väldigt länge.

”Gramma, you ever hurt anyone?”

Mercy är en förbannat stämningsfull rysare som berättar en kuslig historia. Utseendemässigt ser den väldigt bra ut med sitt snygga foto och dystra miljöer. Skådespelarna levererar över medel och ungen från The Walking Dead, Chandler Riggs är trovärdig i rollen som den unge George. Mercy är en precis lagom läbbig historia med några effektiva hoppa-till-sekvenser. Filmen är inte överdrivet våldsam men det finns ett par grafiska scener som säkert får de yngre tittarna att gömma sig bakom kudden. Mercy innehåller ingen dödtid och under sin perfekta speltid på strax under åttio minuter så bygger den mörka historien snabbt upp en känsla av ovisshet och lyckas leverera en alldeles lagom kombination av spänning och kalla kårar. Gumman Mercy är en läskig figur och sekvensen där stadens präst berättar om mormors problematiska uppväxt med barnlöshet, en mystisk bok och hennes makes tragiska självmord när han klyver sin egen skalle med en yxa är av samma kaliber som när gubben Jud berättar för Creed om vad som gömmer sig bortom Jurtjyrkogården. Mercy förtjänar verkligen lite extra uppmärksamhet när det kommer till filmer i Kings namn och det är lite konstigt att den aldrig gick upp på biograferna. Jag har en känsla av att på tok för många kommer att avfärda Mercy som en trist skräckfilm i mängden utan att ens ge den en chans men jag hoppas åtminstone på att mitt lilla avstamp på internet kommer att få folk intresserade på vad filmen har att erbjuda. Mercy var en riktigt trevlig överraskning och det är definitivt en av mina favoritskräckfilmer i år.

torsdag 23 oktober 2014

Rites of Spring (2011)




Nittonhundraåttiofyra startade terrorn. Fem unga kvinnor försvann för att aldrig hittas igen. Scenariot upprepade sig år efter år utan att någon kunde hitta den skyldiga. Idag så är situationen fortfarande den samma. Tre kidnappare tjuvar en välbärgad familjs dotter och inväntar lösensumman samtidigt som en ung kvinna kämpar för sitt liv när det är dags för att vårens offer ska skördas…

”Are you clean, are you clean? I have to make sure.”

Rites of Spring har en assnygg poster. Det var den enda anledningen till att jag blev grymt nyfiken på vad filmen hade att erbjuda, utan att ha en aning om dess innehåll. Jag fick nys om Rites of Spring första gången för något år sedan men sen har det av många anledningar inte blivit av att jag sett den. Nu kan jag bara konstatera att den definitivt inte var värd väntan. Jag brukar vara snäll när det kommer till mina recensioner av skräckfilmer, mest för att jag är barnsligt förtjust i genren, men ibland blir jag irriterad. Rites of Spring är en riktigt dålig film. Kidnappningshistorien som tar upp mer än halva filmen är totalt ointressant. De båda kvinnorna som jag trodde skulle uppta större delen av filmen får alldeles för lite uppmärksamhet och slasherfilmsinslagen är onödiga. När det har gått femtiofem minuter så vävs de båda historierna samman och det fallerar på alla plan. Någonting ohyggligt gömmer sig i källaren på en bondgård där två tjejer hänger fastbundna och det kunde mycket väl ha kunnat vara en skapelse som kunde ha sållat sig till filmvärldens uppfinningsrika monster, men icke. Första halvan är skittråkig, den andra halvan är ett antiklimax. Storyn är kass, skådespelarna är usla och utseendemässigt är det inte särskilt intressant. Redan från början så vet vi att det är någonting fasansfullt som behöver blod och i utbyte så får människan en skörd som håller dem på fötterna under resten av året men sen då? Ingenting utvecklas, varken historia eller karaktärer och när sedan själva upplösningen gör entré så verkar det som om filmskaparna helt har gett upp. Slutet är bland det mest oinspirerade jag sett på länge och även fast filmens ondska ser ganska tuff ut så väntade jag mest på att Rites of Spring skulle ta slut. Det är synd då Rites of Spring har potential att vara riktigt bra. Inte ens en god whisky kunde hålla mitt humör upp och då är det illa, riktigt illa. Undvik Rites of Spring, låt inte dess snygga poster lura dig till att spendera åttio minuter du aldrig får tillbaka igen.

onsdag 22 oktober 2014

The Sacrament (2013)




VICE är ett New York-baserat företag som levererar nyheter som mainstream media undviker. När Patricks syster Caroline försvinner och lämnar ett mystiskt brev efter sig där hon berättar att hon flytt landet tillsammans med renlevnadskollektivet Edens Församling bestämmer sig Patrick för att söka upp henne. Tillsammans med ett filmteam från VICE hoppar han på flyget som tar honom till en avlägsen plats där en grupp människor dedikerar sina liv åt en person de alla kallar ”Far”.

”And what we know so far is that everyone thinks that this is the best place they’ve ever been”

Ti West är utan tvekan en av denna generationens mest intressanta genreregissörer. Han har vunnit över mig på sin sida med filmer som The House of the Devil och The Innkeepers och nu är han aktuell igen med sektrullen The Sacrament. Filmen inleds till tonerna av det svenska bandet The Knife och sedan följer en historia som går i Jonestown-tragedins spår. När det kommer till filmer eller dokumentärer som rör sekter av alla dess slag så blir jag automatiskt intresserad. Det är ett ämne som alltid har fascinerat mig. Vad är det för människor som fastnar för detta leverne och vad är det som får dem att dras åt den oftast extrema ideologin? Standardsvaren är såklart bakgrund, utsatthet och nyfikenhet men anledningarna kan vara många och resultaten av utopin är, hur otäck den än må vara, skrämmande intressant.

“Why couldn’t you leave us alone?”

The Sacrament är en found footage / mockumentärfilm som i det stora hela känns väldigt äkta. Man väntar med spänning på att se vad det ska leda till, även fast man hela tiden anar det och mycket riktigt så är det ju ingen lycklig historia. Gene Jones (som är slående lik John Goodman) spelar ”Father” och han är riktigt bra i rollen som den kontrollerande sektledaren och han summerar grundideologin till Edens Församling ganska bra när han säger att det inte är ett ställe som man flyr till utan ett ställe där man kan börja om, även fast det är en sanning med modifikation. Det är redan från början ganska uppenbart att någonting fruktansvärt ska utspela sig under filmens sista akt men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, omtumlande eller engagerande. The Sacrament har alla förutsättningar för att bli en riktig höjdarfilm men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, trots filmens historia. Det är ett skrämmande scenario men The Sacrament griper inte riktigt tag om min uppenbart frusna själ. Jag gillar, trots detta, filmen väldigt mycket och The Sacrament är helt klart värd att kolla upp men jag tycker fortfarande att The House of the Devil är Ti Wests bästa film.

tisdag 21 oktober 2014

The Dead 2: India (2013)



Någonting fruktansvärt sprider sig som en löpeld i Indien och förvandlar människorna till levande döda. När nyheten når den amerikanska ingenjören Nicholas släpper han allt för att ta sig till Mumbais slumkvarter för att återförenas med sin gravida flickvän Ishani. Det blir en farofylld resa genom Indiens ödemarker, där varje minut kan vara den sista…

”People are killing people everywhere. Cannibalism. It is totally fucked up.”

Howard och Jonathan Fords uppföljare till The Dead är en av de filmer jag har sett fram mot mest den senaste tiden. The Dead var en av de bästa zombiefilmer jag sett på väldigt länge och den kom som en frisk bris till genren som de senaste tiden inte har varit mycket att hänga i granen. Föregångaren utspelade sig i ett stekande hett Afrika och nu är det dags för Indiens befolkning att invaderas av den dödliga smittan.

”The soul is eternal, but these things... I see in their eyes there is no soul.”

The Dead 2: India berättar i stort sett samma historia som föregångaren fast med nya karaktärer i huvudrollerna och en ny utspelningsplats. Precis som ettan är The Dead 2 en riktigt snygg film med vackert foto och effektfulla miljöer. Regissörerna och manusförfattarna Ford lyckas med att skapa en klaustrofobisk känsla i öppna landskap och även fast vissa situationer är pinsamt idiotiska så levererar filmen flera svettiga sekvenser. De levande döda är även denna gång hotfulla varelser som rör sig långsamt (precis så som jag föredrar) men som i trängda utrymmen är precis lika farliga som den nya generationens speedade varianter. De bär fler likheter med Romeros zombiesar med sina huvuden på sned och nollställda ansiktsuttryck än de dreglande monstren som kom att dominera tv-skärmarna efter Boyles 28 Days Later under 2000-talet och här har regissörsduon valt att få ögonen att se ut som de självaste Nosferatu hypnotiserar sina offer med – bra jobbat! Våldet är av den gamla skolan där det datoriserade har lagts åt sidan och gamla hederliga make-up effekter visar att de sparkar skiten ur allt datorn kan prestera när det kommer till slafsiga specialeffekter. Joseph Millson (som är den enda med andra roller i sitt cv) fungerar bra i huvudrollen tillsammans med den föräldralösa pojken Javed som agerar guide. Resten av de inblandade är dock inte mycket att hurra för. Flickvännen Ishani och hennes pappa är trista figurer som beter sig trist och pratar om trista saker och deras tuggande om att hon inte ska vara tillsammans med en amerikanare blir fort enerverande. Nicholas och Javeds resa genom de dödsosande ödemarkerna är filmens stora tillgång och The Dead 2 känns ibland som en zombiefierad variant av mästerverket The Road. The Dead 2 är inte perfekt men det är en värdig uppföljare som är bättre än de flesta zombiefilmerna som har släppts de senaste åren. Gillar man inte ettan så är chansen stor att The Dead 2 inte heller kommer att vara till belåtelse men jag gillar den skarpt, även fast jag förmodligen har glömt den om några veckor.

måndag 20 oktober 2014

Mr. Jones (2013)




Penny slutar sitt jobb och försakar sina vänner för att flytta ut till en avskild stuga tillsammans med sin pojkvän Scott så att han kan följa sina drömmar och spela in en dokumentärfilm om naturens skönhet. Scott inser snart att han tagit sig vatten över huvudet och spenderar större delen av dagarna med täcket över huvudet samtidigt som Penny blir alltmer irriterad. En dag blir deras liv genast lite mer intressant när de snubblar över gåtfulla figurer i terrängen som visar sig vara designade av ingen mindre än en viss Mr Jones. Mr Jones är en mytomspunnen figur som under sjuttiotalet skickade sina alster till folk med olika befattningar runt om i världen. Ingen vet dock vem han är eller var han befinner sig så Scott och Penny ser sitt livs chans, att göra en dokumentärfilm om legenden. Snart finner de sig insnärjda i en mardröm…

”You’ve got no idea what these things do to your mind.”

Mr. Jones berättar en jävligt cool historia om en fiktiv mytomspunnen figur med samma namn. Inledningsvis är det riktigt intressant och den skygga artistens skapelser är minst sagt fascinerande. Figurerna som paret finner lite varstans i skogen är otroligt snygga och ser ut som en blandning av något ur The Wicker Man och The Texas Chain Saw Massacre. Filmskaparna serverar oss intressanta teorier kring dröm och verklighet och till en början är det väldigt stämningsfullt. Halvvägs in blir det lite rörigt och den skakiga kameran som av någon idiotisk anledning visar tittaren Penny eller Scotts ansiktsuttryck istället för det som händer framför dem, är otroligt irriterande. Visst, Mr. Jones är till viss del en found footage eller mockumentärfilm men den skiftar då och då sin berättarstil. Inget fel med det och ibland fungerar filmen riktigt bra om man ser den som en psykologisk mardröm men jag är inte helt nöjd med resultatet. Jag tänkte flera gånger på fjolårets höjdarrulle Resolution som gav mig samma känsla när jag såg den fast Mr. Jones är inte alls av samma kaliber. Ibland känns Mr. Jones som en skräckfilm regisserad av David Lynch och i nästa stund som en ingående studie av ett psykbryt och i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt vad filmskaparna vill få sagt med filmen. Trailern till Mr. Jones var väldigt lovande men slutresultatet håller inte riktigt hela vägen. Det är en väldigt intressant historia som vid några tillfällen serverar några riktigt bra sekvenser men i det stora hela kände jag mig blåst på konfekten. Mr. Jones är inte dålig men tyvärr så är filmen många gånger frustrerande och kaotisk. Det är synd på ett så bra upplägg.

fredag 17 oktober 2014

Cannibal Ferox (1981)




Två syskon och deras polare från New York åker till Amazonas för att ta reda på om kannibaler verkligen existerar. Gloria ska skriva en doktorsavhandling om ämnet, brorsan Rudy fotograferar och vännen Pat hänger på för lite rajtan-tajtan. Efter att trion stöter på allehanda otäckheter dyker två män upp i djungeln varav den ena är svårt skadad och de flyr från vad de hävdar är kannibaler. Det skriker otur om de båda nyanlända och snart visar det sig att trion inte har att göra med skrämda flyktingar utan våldsdyrkare i jakt efter droger och smaragder. Trion fångas i ett nät av terror, fast det är ingenting mot vad som väntar dem ute i djungeln…

“The following feature is one of the most violent films ever made. There are at least two dozen scenes of barbaric torture and sadistic cruelty graphically shown. If the presentation of disgusting and repulsive subject matter upsets you, please do not view this film.”

Cannibal Ferox var den första kannibalfilmen jag såg och den gjorde stort intryck på mig. Jag var då helt oförberedd på vad italienarna hade att erbjuda när det kom till skräckfilmsgenren då jag nästan uteslutande hade matats med filmer från USA. När jag lärde känna Italiens skräckfilmer så väcktes mitt filmintresse till liv på allvar. Jag insåg då att man kunde dra allt till sin spets - och lite till.

“Get off my case motherfucker!”

Efter det att Ruggero Deodato skrämde skiten ur publiken med Cannibal Holocaust så rotade sig kannibalgenren på allvar. Umberto Lenzi var ingen nybörjare när det kom till kannibaler, om man tittar tillbaka i hans katalog så hittar man fler exempel. Redan i början av sjuttiotalet så regisserade han sin första film som behandlade ämnet, The Man from the Deep River och han återkom till ämnet igen året innan Cannibal Ferox med Eaten Alive. Hursomhelst så var Cannibal Ferox Lenzis svar på Deodatos Cannibal Holcaust och det är omöjligt att inte jämföra de båda filmerna. Cannibal Ferox är emellertid en ganska lättsam variant i jämförelse. Cannibal Holocaust är perfektion och Cannibal Ferox är ett grymt underhållande djungeläventyr med tillräckligt mycket våldsamheter så att det räcker för att tillfredställa vilken våldsdyrkare som helst. Djungelns lag är grym, inget snack om saken. Precis som i Cannibal Holocaust så innehåller Cannibal Ferox några scener med djurvåld fast denna gång så är de (med undantag för ännu en sköldpadda som får sätta livet till) inte lika groteska – jag tycker fortfarande inte att de är okej. De båda filmerna använder sig av liknande grundhistoria där kannibalerna inte är de elaka utan det är människan från civilisationen som är de riktiga monstren och principen fungerar åter igen.

“Oh God, please let her die soon. Oh, let her die soon. And let me die soon too, please.”

Cannibal Ferox är som jag nämnde tidigare till största del ett djungeläventyr (om man bortser från några scener i New York där polisen försöker ta reda på vart brottslingen Mike har tagit vägen) och det är ett otroligt underhållande sådant. Vi blir introducerade för en skara kul karaktärer där kåtbocken Pat (Zora Kerova) och kokainisten Mike (Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) hör till favoriterna. Radice är i sitt esse och även fast han till vardags inte verkar vara särskilt intresserad av sina prestationer inom skräckfilmen så är han ett viktigt namn i landets många bidrag till genren. Cannibal Ferox är, trots sin våldsamma natur, stundtals ganska lustig och det ena påståendet dummare än det andra skuttar iväg under filmens gång. Därför är det svårt att ta Cannibal Ferox på allvar, den är gjord att chockera, ingenting annat och det är definitivt inget fel i det. Filmen innehåller en rad brutala och idag klassiska våldsscener där våldet mot ögat, kastreringen, macheten mot kraniet och brösthängningen (en av världshistoriens elakaste scener) tillhör favoriterna. Även fast Cannibal Ferox är brutal som fan så är den inte lika chockerande idag som när jag såg den första gången men det är en bra introduktion till genren innan man ger sig i kasst med den riktiga jätten, Cannibal Holocaust. Cannibal Ferox är en lightvariant av modern till alla kannibalfilmer men en väldigt bra och förbannat rå lightvariant som bör ses av alla som har ett intresse av italiensk våldsfilm!

torsdag 16 oktober 2014

The Thing (2011)




Den amerikanska paleontologen Kate Lloyd blir rekryterad till en expedition på Antarktis där några norska vetenskapsmän gjort ett historiskt fynd som kräver hennes expertis. Teamet har plockat upp en nödsignal från ett rymdskepp som sedan urminnes tider legat begravt under isen och inte långt därifrån ligger skeppets enda form av intelligens nerbäddat i ett block av is. Isblocket transporters till basen för ingående studier men när isen sakta smälter och varelsen plötsligt bryter sig fri från vad som har fjättrat den i hundratusen år så börjar terrorn. Saken i isen har förmågan att imitera allt den kommer i kontakt med och insikten slår teamet – ingen går att lita på…

”After a short but thorough investigation of our visitor, I can say, unequivocally, that I have never seen anything on any cellular level like what we have in that other room. And the impact of this find will be felt for thousands of years. From this point on, the world as we know it has forever been altered.”

Vissa filmer ska man ge fan i att mixtra med, de är redan perfekta. Ett bra exempel på detta är John Carpenters The Thing. Å andra sidan så är ju det en nyinspelning av femtiotalsklassikern The Thing From Another World, som i sin tur bygger på kortromanen Who Goes There? av författaren John W. Campbell från nittonhundratrettioåtta. Den nu tre år gamla The Thing trodde jag länge var en nyinspelning av Carpenters åttiotalsrulle men det är ju, som nu säkert de flesta känner till, en prequel till den idag klassiska sciencefictionrysaren. Jag hade grymt låga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se 2011års The Thing.

”It attacks its prey, copies it perfectly, and then hides inside it, waiting.”

The Thing är en av de få filmer där vi faktiskt vet hur det ska sluta, på ett ungefär i alla fall. Det är som sagt en prequel som berättar historien om vad det var som egentligen hände innan Carpenter började berätta sin historia, nästan trettio år tidigare. Carpenters film var en mansdominerad historia fast denna gång har filmskaparna valt att placera en kvinna i huvudrollen. Mary Elizabeth Winstead som spelar Kate är ingen Kurt Russell och hon ser inte ut som en kvinna som har erfarenhet nog att bli kallad på specialuppdrag till Antarktis men hon fungerar faktiskt i filmen, mycket tack vare alla andra som spelar vid hennes sida. Carpenters The Thing är en av de bästa sciencefictionrysare som har gjorts så redan från början var tvåtusentalets The Thing dömd att misslyckas men jag måste få lov att säga att jag blev positivt överraskad. The Thing är en stämningsfull skapelse och många gånger en riktigt mäktig rulle med maffiga omgivningar. Filmen håller ett högt tempo igenom och förenar skräck och paranoia i en tillfredsställande kombination. Ett stort plus är även att norrmännen pratar norska. Ett minus är emellertid filmens specialeffekter. Det är förbaskat synd att majoriteten av dem är datoranimerade effekter som ser ganska saggiga ut (vissa är dock rätt bra) men bortser man från detta så ser monstren ganska tuffa ut och kunde mycket väl ha kunnat komma direkt ur en något som H.P Lovecraft fantiserat ihop. Vissa sekvenser bär slående likheter med Stuart Gordons höjdarrulle From Beyond. Ställd mot förlagan så har The Thing inget nytt att komma med men ser man den som en egen film så är den mycket bättre. Jag kommer definitivt att se The Thing igen, både Carpenters version och Matthijs van Heijningen Jrs. Jag ser ingen som helst anledning att klanka ner på tvåtusentalets variant av Fantomen från Mars!