torsdag 24 juli 2014

The Battery (2012)




När världen plötsligt och hastigt gick åt helvete och majoriteten av mänskligheten förvandlades till blodstörstiga monster så tvingades de båda baseballspelarna Ben och Mickey att komma överens. De känner knappt varandra och i det stora hela så är de ganska olika men de rådande omständigheterna tvingar dem att slå sina kloka huvuden ihop för att kunna överleva katastrofen.

”You’re a romantic and I’m a realist, but that’s okay. Probably gonna get you killed though. Just like those fuckin’ headphones.”

Jag har hört och läst en hel del om The Battery lite varstans det senaste året och det har fått mig att bli minst sagt nyfiken på filmen. Det är en apokalyptisk zombiefilm i ny tappning där krutet inte går åt de levande döda utan åt relationen mellan två ganska olika figurer. Musik är någonting som hela tiden står i fokus i The Battery (därav filmens titel). Mickey glider igenom dagarna med ett par hörlurar, fyllda med musik från den bärbara cd-spelaren, som stänger utanför den kaosartade vardagen och musiken han spelar blir även till filmens soundtrack, ett smått fantastiskt sådant. Det inleds med en riktigt bra version av Brother Claude Elys mästerliga There Ain’t No Grave Gonna Hold My Body Down och sedan följer en rad för mig okända men otroligt passande låtar som hela tiden lyckas hålla den ohållbara situationen vid liv.

”You know, I don’t like waking up every day wondering if today’s the day I’m gonna die. Wondering if today’s the day a fucking walking dead person eats my head.”

The Battery är förbannat bra! Det är ett av de mest uppfriskande bidragen till genren som jag sett på väldigt länge. Det är aldrig fokus på de levande döda utan på den sakta groende vänskapen mellan två män som i ett fullt fungerande samhälle aldrig skulle ha umgåtts med varandra. Jeremy Gardner skriver, regisserar och spelar själv den ena huvudrollen och jag är grymt imponerad av allt han har lyckats åstadkomma. Båda han själv och Adam Cronheim som spelar motspelaren Mickey är otroligt övertygande och deras kemi är felfri. De är båda riktigt sköna typer som känns genuina och aldrig påtvingade, kort sagt så är de två typer som jag gärna skulle hänga tillsammans med under ett annat scenario. De är varandras motsatser som i det långa loppet ändå kompletterar varandra. Ben gillar tvåsamheten medan Mickey ständigt letar efter en fast punkt och fler personer att dela sin vardag med och tack vare deras många olikheter så blir resultatet ofta jävligt roligt och träffsäkert. Det finns en rad smått fantastiska scener där sekvensen då Mickey tillfredsställer sig själv samtidigt som en kvinnlig zombie försöker ta sig in i bilen och inte allra minst filmens sista tjugo minuter hör till höjdpunkterna. The Battery är en lågbudgetrulle där bristen på pengar snarare är till filmens fördel. Dialogen är träffsäker och trovärdig och även fast det inte händer överdrivet mycket under filmens gång så är det hela tiden fruktansvärt bra. The Battery är inte indränkt i blod och våldsamma scenarion men en sak är emellertid säker och det är att The Battery ligger ruskigt nära ett toppbetyg. Utan att överdriva så är The Battery en av de bästa filmer, i alla kategorier, som jag har haft äran att få uppleva i år. Missa för guds skull inte detta guldkorn!

onsdag 23 juli 2014

Stage Fright (2014)




Camillas mamma, musikalstjärnan Kylie, blev brutalt mördad bakom kulisserna när dottern testade tonerna på scenen. Tio år senare jobbar Camilla och hennes bror Buddy som kockar på ett sommarläger för sjungande och dansande ungar. När lägret sätter upp Haunting of the Opera, samma musikal som Camillas mamma spelade huvudrollen i när hon dog, tar Camilla sin sexuella charm till hjälp för att håva in mammas roll. Det finns dock någon på lägret som hatar musikaler och denne någon börjar mörda ynglingarna på löpande band.

”The following is based on true events. While the names have been changed to respect the victims and their families, the musical numbers will be performed exactly as they accured.”

Nej, detta är inte Michele Soavis underhållande rulle med det mordgalna fjäderfäet i huvudrollen, inte heller Hitchcocks spännande thriller med samma namn utan en sprillans ny slasherfilm med sång och dansnummer. Stage Fright gör sitt bästa med att försöka att slussa in den hjärntvättade Glee-generationens ungdomar i skräckfilmen och det är ju ett smart drag, problemet är bara att resultatet inte är särskilt intressant.

”Maybe the show is cursed.”

Jag gillar varken dansfilmer eller musikaler, förutom möjligtvis Grease som jag hade en nästan ohälsosam relation till när jag var ung. Jag tycker oftast att de är tråkiga, mycket tack vare att musiken är kass. Skräckfilmer som använder sig av både dans och musik är ingenting nytt men de växer för den delen inte på träd. Jag har inte sett särskilt många och den enda jag kan komma på på rak arm som jag gillar skarpt är Brian de Palmas Phantom of the Paradise. I Stage Fright har filmskaparna haft den goda smaken att ge Meat Loaf en av rollerna och även fast han ser ganska trött och oinspirerad ut så kompenserar han detta genom att ha en snygg mustasch. Stage Fright inleds riktigt bra med att en figur som liknar någon av de sexgalna satanisterna i Stanley Kubricks briljanta Eyes Wide Shut, brutalt knivmördar stjärnan i en musikal men efter detta så går det snabbt utför. Det är händelselöst och med undantag för det första mordet så dröjer det fyrtio minuter innan nästa trillar av pinnen. Morden är för övrigt ganska trista och filmens mördare, som påminner om rockabillysnubben i Slumber Party Massacre 2, är otroligt irriterande med sin falsettsång till tonerna av hårdrock och platta oneliners. Sångnumren som blir allt färre ju längre filmen rullar är bra utförda men innehållet är mest tramsigt och alla, med undantag för den charmiga hjältinnan, är enbart enerverande. Stage Fright flirtar med gamla skräckfilmsklassiker men misslyckas totalt och varken humorn eller skräcken lyckas locka till varken fniss eller kalla kårar. Stage Fright har en kul idé men utförandet är allt annat än tillfredsställande. Tempot är slött och för att vara en slasherfilm så är morden alldeles för få, dessutom så slänger ingen av de irriterande ungdomarna av sig kläderna och det är ju alltid ett stort minus.

måndag 21 juli 2014

Sommarlek (1951)




Den tjugoåtta år gamla balettdansösen Marie är aktuell i uppsättningen av Svansjön. När det är dags för generalrepetition får hon ett paket levererat till sig innehållandes en dagbok, skriven av hennes ungdomskärlek Henrik. Hon tar färjan över till skärgården där deras två månader korta men blommande kärleksaffär utspelade sig tretton år tidigare, innan historien fick ett tragiskt slut…

”Dagar som pärlor – runda, glänsande, trädda på gyllene tråd. Dagar till bredden fyllda av lek och smek. Nätter i vakna drömmar. När sov man? Inte fanns det tid att sova.”

En kärlekshistoria signerad Ingmar Bergman är sällan en lycklig skapelse rakt igenom, Sommarlek är inget undantag. Bergman tar upp problematiken i kärleken och vågar ruska om ordentligt, summeringen är aldrig ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” och det är ganska befriande att få bevittna ibland. Jag är svag för romantiska komedier och drama men det finns få som slår huvudet på spiken så som Bergman gör. I Sommarlek lyckas regissören med att få med den ungdomliga kärleken och den vuxna melankolin i en tillfredsställande blandning och Sommarlek är Bergmans första film där han själv tyckte att han kunde behärska sitt yrke som regissör ordentligt. Sommarlek är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga sidohistorier och krusiduller och Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten övertygar i sina roller som det älskande paret. Maries berättarröst leder oss från början till slutet av historien genom att läsa Henriks skrivna dagbokssidor och de otroligt vackra och sagolika skärgårdsmiljöerna i sommarskrud är fantastiska att få ta del av. Sommarlek är inte en av Bergmans bästa filmer men det är i alla fall ett alldeles förträffligt drama om livet, döden och kärleken med en mycket tillfredsställande summering. Om du av någon konstig anledning måste välja att bara se en Bergmanfilm som utspelar sig i skärgården så rekommenderar jag emellertid Sommaren Med Monika.

lördag 19 juli 2014

Tystnaden (1963)




Systrarna Ester och Anna och pojken Johan är på väg hem. Under hemresan blir Ester sjuk och de tvingas stanna på ett hotell någonstans i Europa i en liten stad vid namn Tiimoka. Uttråkad av systrarnas tystnad och uppenbara ogillande gentemot varandra beger sig pojken på upptäcktsfärd i det stora hotellet, beväpnad med leksakspistol och en hungrig nyfikenhet.

”Jag satt och såg på det där paret som älskade. Sen gick jag in på baren, och mannen följde med mig. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, så vi gick in i kyrkan. Där låg vi med varandra i ett mörkt hörn bakom tjocka pelare. Där var i alla fall inte så varmt.”

Tystnaden är den avslutande delen i Ingmar Bergmans trilogi om tron på Guds existens och även den bästa delen i serien. Såsom i en Spegel och Nattvardsgästerna bär flera likheter med varandra med Tystnaden är någonting helt annat. Det är en febrigt surrealistisk drömlik historia, sprängfylld med atmosfär. Gillar man David Lynchs filmer så tycker man med allra största sannolikhet om Tystnaden då det känns som om Lynch hämtat en hel del inspiration från Bergmans mästerverk.

”Vad det är skönt med dig. Vad det är skönt att vi inte förstår varann.”

Bergman ville göra en film med minimalistiskt användande av dialog, hans annars så karaktäristiska styrka i sina filmer. Tystnaden gör verkligen själ för sin titel, antalet repliker ligger på strax under fyrtio. Omgivningar och dess ljud, karaktärernas kroppsuttryck får stå för upplevelsen istället, det är en fascinerande sådan. Tystnaden är en sexuellt laddad historia som på många håll ansågs pornografisk när den gjorde entré på biograferna runtom i världen. På vissa ställen gick det så långt att det stod utskrivet på affischerna när de oanständiga scenerna skulle äga rum. Tystnaden är emellertid allt annat än pornografi, någonting som svenskarna förstod och filmen håvade hem tre guldbaggar nittonhundrasextiotre för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Ingrid Thulin är väldigt bra i rollen som Ester men Gunnel Lindblom förtjänar lika mycket beröm för sin roll som Anna. Det går inte att skriva om Tystnaden utan att nämna Sven Nykvist då hans svartvita foto får ta upp ännu mer utrymme när Bergman tonat ner sin annars så underfundiga och skickliga dialog. Mer fokus har gått åt snygga kameravinklar och hela upplevelsen är fängslande. Möjligheterna till samtal hindras då de befinner sig i ett land vars språk de inte känner till och filmens tre huvudpersoner umgås med sig själva på enskilt håll. Systrarnas har angränsande rum men de pratar knappt med varandra och så fort de vistas tillsammans gör sig det tillbakahållna hatet gentemot varandra sig alltmer påmint innan det till slut exploderar. Ester begraver sin dödsångest i spritflaskan och Anna flyr det varma hotellrummet in i armarna på en okänd man för att söka tröst. Visst fan så är Tystnaden en dyster skapelse men inte alls så tung som man kan tro. Den kvalar lätt in bland mina favoriter av Bergmans filmer.

fredag 18 juli 2014

Nattvardsgästerna (1963)




Sedan prästen Tomas fru dog för fyra år sedan har hans tro på Gud alltmer bleknat. Under nattvarden har trasiga människor samlats i Mittsunda kyrka för att finna tröst, en tröst Tomas inte längre kan ge. När han själv behöver svar har Guds röst tystnat och hans bitterhet och förtvivlan smittar av sig på människorna i hans närhet. Hur ska han kunna predika de heliga orden när han inte själv tror på dem?

”Vi lever i vår enkla vardag. Fasansfulla upplysningar tränger in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Nattvardsgästerna är verkligen inte en lätt film att ta till sig. Ingmar Bergmans andra del i trilogin om tron på Guds existens är en blytung skapelse, en av de mörkaste och deppigaste filmerna han gjort i sin karriär. På samma gång är det en otroligt vacker film. Sven Nykvists lyckades skapa en lampa som tog bort skuggorna och fångade novemberljusets kalla och gråa sken och fotot är minst sagt imponerande. I samband med att SVT gjorde en storsatsning på Bergman och hans filmer 2003 så såg jag många av hans skapelser för första gången. Nattvardsgästerna var den sista jag såg, efteråt kände jag mig totalt känslodränerad och det dröjde flera år innan jag såg en Bergmanfilm igen. Nu har den gått över tio år och men jag har fortfarande starka minnen från filmen. Nattvardsgästerna är nog den film av regissören som av personliga skäl har påverkat mig mest och som tjugotreåring så var det för mycket att ta in på en och samma gång. Det är fortfarande en jobbig film att sitta igenom men som Bergman säger själv så är Nattvardsgästerna en väldigt modig film.

”Gud, varför har du övergivit mig?”

I Bergmans introduktion av filmen så berättar han hur han tänkte innan han gjorde Nattvardsgästerna. Han var trött på att fokusera på att publiken skulle gå nöjda och belåtna från biograferna. ”Jag ska strunta i att vara inställsam och skriva om problematiken som sysselsätter mig. Inte ett ögonblick, inte en minut så ska det vara insmickrande. Nu berättar jag den här historien precis som jag föreställer mig den.” Jo, jag tackar jag. Med Nattvardsgästerna visar Bergman ingen som helst barmhärtighet mot tittaren. Det är en oerhört tung och deprimerande film, till och med för att vara Bergman. Alla involverade ser slitna och livströtta ut, ingen ler eller skrattar – de utstrålar ingen som helst glädje. Långa och smärtsamma scener avlöser varandra och allt är kallt, mörkt och dystert. Dialogen är otroligt tung, fylld av hjälplöshet och förtvivlan och Bergmans egen dödsångest skiner igenom som aldrig förr. Kyrkan är en mäktig plats, oavsett om man är troende eller inte men den lilla kyrkan i Mittsunda är inget ställe jag skulle vilja sätta min fot i. Gunnar Björnstrand är strålande i rollen som prästen som Gud har övergivit och det var länge sedan jag såg en sådan totalt dränerad och utsliten karaktär på tv-skärmen. Ingrid Thulin som spelar lärarinnan som obesvarat älskar Tomas är svår att inte känna medlidande för, inte minst under det brutalt ärliga brevet till Tomas som hon läser upp framför en helt stillastående kamera. Max von Sydow är utmärkt som mannen som går i självmordstankar efter det att han märker hur världen allt mer går åt helvete och Allan Edwall (som är slående lik Mikael Persbrandt) visar ännu ett bevis på sin storhet i birollen som den förtidspensionerade kyrkohjälpredan. Nattvardsgästerna är som sagt inte en lätt film att sitta igenom och man bör vara rejält mentalt förberedd innan man ger sig i kast med denna koloss av ångest. Bergman visste verkligen hur han skulle överföra sina inre demoner till den vita duken!

torsdag 17 juli 2014

Såsom i en Spegel (1961)




Karin är nyss hemkommen från sjukhuset där hon blivit behandlad för samma sinnessjukdom som sin nu avlidna moder led av. På en avlägsen och tillsynes folktom ö spenderar hon en kortare tid tillsammans med sin make Martin, pappa David och lillebror Minus. Familjen och Karin vet att hennes sjukdom med allra största sannolikhet inte kommer att kunna botas och samtidigt som Karin förlorar greppet om verkligheten allt mer så kommer de resterande familjemedlemmarnas förtryckta känslor upp till ytan.

”Hennes sjukdom är hopplös – med tillfälliga ljusningar. Jag har anat det länge, men vissheten är likafullt nästan outhärdlig. Till min skräck märker jag min nyfikenhet. Driften att registrera förloppet – att koncist notera hennes gradvisa upplösning. Att utnyttja henne.”

Såsom i en Spegel är Ingmar Bergmans första film som är inspelad på Fårö. Det är inte svårt att förstå varför Bergman förälskade sig i platsen. De oerhört vackra och samtidigt spöklika omgivningarna förstärks av Sven Nykvists alltid lika förtrollande foto. Såsom i en Spegel är den första delen i vad som brukar kallas för trilogin om tron på Guds existens. Bergman själv avfärdar i SVTs dokumentär att Såsom i en Spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle ha en koppling till varandra och menar på att anledningen till att de ses som en trilogi var för att det var inne att göra filmer om tre på den tiden.

”Man kan inte leva i två världar. Man måste välja. Jag orkar inte gå från den ena till den andra och tillbaka igen.”

Filmens titel är taget från bibelcitatet "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.” och precis som majoriteten av Bergmans filmer så belyser han även här att livet är tufft, förbannat tufft ibland. Just detta gör att så många av Bergmans skapelser är tidlösa dokument som trots att de har många år på nacken fortfarande bearbetar frågeställningar som alltid kommer att vara aktuella och relevanta. Såsom i en Spegel inleds hoppfullt med en tillsynes lycklig familj som just tagit ett middagsdopp i havet men snart inser vi att det är allt annat än en lycklig samling personer som vi ska få lära känna lite bättre de kommande nittio minuterna. Bergman beskriver ett sjukdomsförlopp där fokus inte bara är på den sjuka kvinnan Karin utan vi får även se effekten av sjukdomen på dem som står henne närmast. Alla söker faderns uppmärksamhet som i sin tur plågas av oerhörda skuldkänslor för sin egen egoism och för att inte räcka till.

”Min sjukdom var som drömmar, men det här måste vara verkligheten.”

Filmens fyra skådespelare sköter sig alla alldeles utmärkt men Harriet Andersson är den som skiner mest. Hon levererar här kanske sitt livs roll och hon är fullständigt strålande som den kollapsande Karin. Såsom i en Spegel är oerhört välskriven och dialogen är både tankeväckande och ibland nästan poetisk i sin framtoning. Filmen drog inte helt otippat hem en oscar för bästa utländska film då Såsom i en Spegel är Bergman när han är som bäst. Det är vemodigt och tungt och det klassiska stycket av Bach som spelas med jämna mellanrum lyckas förmedla samma melankoli i toner som vi redan ser i agerandet och de skuggdränkta omgivningarna. Såsom i en Spegel är ännu ett mästerverk signerat en av Sveriges i särklass skickligaste regissörer genom tiderna.

onsdag 16 juli 2014

Sommaren Med Monika (1953)




Monika och Harry träffas på ett fik en dag och kommer underfund med att de är ganska lika varandra. De arbetar på trista jobb och har det problematiskt hemma. Det dröjer inte länge förrän de blir blixtförälskade och flyr storstadens alla måsten och tråkigheter och spenderar en passionerad sommar tillsammans i skärgården. Deras förhållande blir emellertid inte riktigt vad de hade tänkt sig.

”Vi måste nog tycka väldigt mycket om varann. Tror du inte det?”

Det är härligt att bli påverkad av någonting. Hela tiden dyker det upp nya saker som får en att viga en hel del tankekraft åt någonting nytt. Ingmar Bergman har fått ta upp mycket av min dyrbara filmtid de senaste veckorna och ju mer filmer jag ser eller ser om av regissören, desto mer faller jag pladask för hans skapelser. Idag spenderade jag förmiddagen med att traska runt i Bergmans fotspår i Helsingborg där han var teaterchef under två år i mitten av fyrtiotalet. Jag hittade också två filmer jag letat efter en längre tid och en av dom var Sommaren Med Monika som är en av regissörens filmer (jag inte sett tidigare) som jag allra mest har velat se.

”Det är fan vad stan är snygg. Tänk att det alltid är lika kul att se den.”

Sommaren Med Monika skapade rabalder på sin tid genom att visa upp en spritt språngandes naken, då tjugoett år gammal Harriet Andersson i hennes första stora filmroll. Hemma i Sverige var censuren snabba med att plocka fram saxen medan i USA så blev effekten tvärtom och extra nakenscener spelades in och klipptes in i filmen. Än idag är Sommaren Med Monika den Bergmanfilm som flest amerikanare har sett. Tittar man på Sommaren Med Monika idag så finns det ingenting i filmen som är det minsta chockerande, däremot var den väldigt före sin tid och historien har sedan dess inspirerat flera filmskapare genom åren. Sommaren Med Monika känns inte särskilt förlegad utan håller riktigt bra för att vara över sextio år gammal och helheten och agerandet från Lars Ekborg och Harriet Andersson känns väldigt trovärdigt. Borta är sliskiga klichéer och tramsigheter och Bergman ger tittaren en mogen approach på ungdomlig kärlek och passion. De båda ynglingarnas (hon 17 år, han 19 år) naiva flykt från den trista vardagen och deras uppvaknande när livet kommer ikapp dem, är en intressant resa och Bergman hinner till och med få med lite actionladdade sekvenser under filmens nittio minuter. För att vara en film från femtiotalet så är den fullproppad med svordomar och för den tiden omoraliskt och opassande uppförande men idag så är några fan, satan och en naken kvinnokropp ganska oskyldigt. Sommaren Med Monika är ett bra exempel på när ett romantiskt drama görs rätt. Den var inte alls vad jag hade föreställt mig och även fast filmen tar upp ett tufft ämne så är det inte en tung Bergmanfilm, det är däremot en väldigt mogen och stundtals otroligt charmig skapelse som till största del utspelar sig i oerhört vacker skärgårdsmiljö. Det känns som om det var ungefär här som Bergman hittade sin personliga signatur som skulle komma att prägla hans filmer de resterande femtio åren. Sommaren Med Monika är ett viktigt kapitel i Bergmans historia och ett måste för dem som är intresserade av bra svensk film.