fredag 28 november 2014

As Above, So Below (2014)




Scarlett går i sin fars fotspår. Pappan var under hela sitt vuxna liv besatt av att finna den mytomspunna ”Filosofens sten”, en sten som sägs vara nyckeln till evigt liv. Historien fick ett tragiskt slut när fadern tog sitt eget liv och sedan dess har Scarlett gjort det till sitt livs uppgift att slutföra sin fars arbete. I Iran, sekunder innan en grotta sprängs i bitar, hittar hon den sista ledtråden till var den mystiska stenen kan befinna sig. Spåren leder till Paris och tillsammans med ett gäng äventyrare beger hon sig ner i stadens katakomber för att finna svaren på sina livslånga frågor…

”Everyone who hunts for Flamel’s stone is crazy. They all wind up dead.”

John Erick Dowdles nya film As Above, So Below har det snackats om en hel del den senaste tiden. Även fast jag inte har läst många positiva betyg av filmen så blev jag ändå nyfiken på vad den hade att erbjuda. Regissörens sju år gamla film The Poughkeepsie Tapes gillar jag skarpt och håller som en av mina favoriter i found footage-genren. Hans nyinspelning av den spanska höjdarrullen Rec var helt meningslös och hiss-skräckisen Devil tyckte jag var urusel. As Above, So Below är ett skräckfyllt äventyr, filmat med ostadiga filmkameror. Jag trodde att det skulle vara en i mängden av den oändliga drösen found footage-filmer (en genre jag gillar väldigt mycket, trots dess skiftande kvalité – vilken genre har förresten inte både bra och dåliga exempel?) men det var en positiv överraskning. Filmens huvudrollsinnehavare Scarlett är lite av en kvinnlig variant av Indiana Jones. Hon är professor på Londons universitet, pratar en mängd olika språk flytande och reser runt i världen efter svar på hemligheter. När vi träffar henne för första gången letar hon alltså efter en sten som kan ge evigt liv och till sin hjälp har hon kameramannen Benji som filmar hennes äventyr, en gammal polare som bor i Paris och några lokalbor som är riktiga fenor på stadens katakomber. På pappret låter det lite som en variant av Indiana Jones and the Last Crusade med det är det ju inte. Vi blir serverade lite klassiska scenarion där gömda dörrar öppnas och gåtor måste lösas men As Above, So Below är inget matinéäventyr, långt därifrån.

”Bad like, people who go in this tunnel don’t come out.”

As Above, So Below börjar jävligt intensivt och sedan dras man in i historien fortare än kvickt. Mittenpartiet är som de flesta filmer av denna sort, nedtonade i ett försök till att fördjupa tittaren i karaktärer och i historien men jag kände aldrig att det var någon dödtid utan filmen höll mitt intresse uppe från början till slut. Hjältinnan är en otroligt intensiv figur men vad förväntar man sig av en tös som letat efter en magisk sten i hela sitt liv? Perdita Weeks är bra i huvudrollen och det finns faktiskt inte en enda karaktär i filmen som jag stör mig på och det är ovanligt när det kommer till skräckfilm. Nu är inte As Above, So Below en regelrättig skräckfilm som helt förlitar sig på jump scares och blodigheter, även fast de är inkluderade, utan det är mer en psykologisk rysare där skräcken inte blir påtaglig förrän mot slutet - då jävlar är det pang på karamellen. Filmen förvandlas till en förbannat intensiv helvetesfärd i ordets sanna betydelse och för en gångs skull så är jag faktiskt belåten med slutklämmen. Paris är en vacker stad, romantikens Mecka, men katakomberna är en helt annan historia. De människobensfyllda mörka tunnlarna, tillhörande folk som levde i staden för länge sedan är riktigt effektfulla inspelningsplatser och många scenarion som utspelar sig där nere är riktigt bra. As Above, So Below levererar en jäkligt cool idé som sätter spinn på det annars ganska regelmässiga utförandet. Här är found footage-vinkeln till filmens fördel och de redan diffusa omgivningarna, som uteslutande är indränkta i mörker, gör upplevelsen ännu mer intensiv. Mot slutet blir det faktiskt riktigt härligt läbbigt (om ljuset är släckt och ljudet är uppskruvat) och filmen som inleds som ett lättsamt äventyr avslutas i svettig skräck. As Above, So Below är en av årets trevligaste överraskningar och en av de bättre found footage-rullarna jag sett på länge!

onsdag 26 november 2014

The Awakening (1990) / Aftermath (1994) / Genesis (1998)




Jag har varit på jakt efter den sedan länge utgångna dvdn med den spanska regissören Nacho Cerdàs första tre kortfilmer under flera år. Överallt säljs den (som allt annat utgånget) till hutlösa priser men tack vare en vänlig själ på en köp/sälj sida på facebook hittade jag den för etthundrafemtio kronor, fraktat och klart. Genast kändes min filmsamling lite mer komplett.

Cerdàs första kortfilmer är tre väldigt olika historier men de bär alla samma tema – döden. The Awakening inleder trilogin. En elev somnar under lektionen och när han vaknar har tiden stannat, för alla utom honom själv. Aftermath är kortfilm nummer två. Ett skrik hörs och en kvinna blir påkörd. Hon avlider och hamnar på bårhus. Två män obduceras innan det är kvinnans tur. När personalen har gått hem stannar en obducent kvar och kvinnans döda kropp hjälper honom att få utlopp för sina sjukliga begär. Sist ut är Genesis. Förkrossad efter sin frus tragiska bortgång arbetar en skulptör på en skulptur föreställande sin döda maka. Statyn börjar plötsligt utsöndra blod, samtidigt som han själv sakta förändras.

Cerdàs trilogi inleds med vad som händer när livet håller på att ta slut i The Awakening när en namnlös student plötsligt befinner sig i ett skede mellan livet och döden. Det är en imponerande debut, filmad i svartvitt och det kortaste bidraget av de tre med en speltid på åtta minuter. Det är stämningsfullt med skönt ruggig musik och Cerdà visar här för första gången vilken gedigen filmskapare han är. Aftermath visar på ett obarmhärtigt sätt ett fruktansvärt scenario som utspelar sig efter det att döden inträffat och det är utan tvekan det mest brutala bidraget. Till tonerna av klassisk musik får tittaren se ett sterilt obduktionsrum. När musiken har tystnat är det bara ljudet av kroppar som tas isär och lappas ihop som får agera ljudlandskap. Det är rått och många gånger förvånansvärt realistiskt men det är ingenting mot vad som väntar tittaren under filmens sista halva. Inte sedan Jörg Buttgereits Nekromantik har nekrofili skildrats på ett sådant becksvart vis. Aftermath är bland det mest brutala jag någonsin har sett, ändå känns det inte onödigt eller överdrivet. Trots det otroligt vidriga scenariot lyckas Cerdà varsamt filma det groteska övergreppet där obduktionen är själva förspelet och ingenting gömmer sig för kamerans nyfikna lins. Det är lätt att avfärda Aftermath som en splatterfilm men ser man den som en del i trilogin blir det en ”naturlig” övergång från The Awakening. Det är dock inte utan att man känner sig smutsig efter det att de trettio minuterna är över och för en gångs skull så är faktiskt en varning på sin plats - vanliga filmtittare bör tänka en extra gång innan de placerar dvdn i spelaren. Sist ut är Genesis och här får vi se hur döden påverkar de kvarlämnande när den förkrossade maken sakta förvandlas till sin makas avbild i sten. Det är en otroligt vacker film och helt klart den bästa i bunten. Det är sorgset och gripande och otroligt snyggt. Cerdà är en förbaskat begåvad regissör och det är besynnerligt att han inte regisserat fler långfilmer än den imponerande debuten The Abandoned. Helt utan nyttjandet av dialog har han lyckats skapa en ambitiös, våghalsad och imponerande filmtrilogi där döden nog aldrig har framställts så hjälplös, brutal och vacker på en och samma gång. Unearthed Films släpp av Cerdàs tre första skapelser är ett måste i filmhyllan men återigen, tänk en extra gång innan du tittar på Aftermath.

måndag 17 november 2014

Exists (2014)




Ett gäng unga vuxna kör på någonting när de är på väg till en av vännernas farbrors avlägsna stuga ute i östra Texas skogar för en fartfylld helg tillsammans. Redan under första natten hör de klagorop från obygden och gradvis eskalerar det. Någonting kommer allt närmare stugan och allt tyder på att legenden om Bigfoot i allra högsta grad är sann…

”See, years ago my uncle saw something out here. Something that freaked him the fuck out.”

Nittonhundranittionio så lämnade Eduardo Sánchez ett bestående avstamp i filmhistorien genom att introducera den dittills ganska oanvända filmformen found footage för publiken med The Blair Witch Project. Man glömmer då gärna bort att han sedan dess levererat en rad imponerande rullar som t.ex. den lågmälda Lovely Molly och utomjordingrullen Altered. Nu är han tillbaka igen i den skakiga genren han slog igenom med men denna gången handlar det inte om Blair Witch-häxan utan om självaste Bigfoot.

”It was fucking Bigfoot, dude!”

När en film innehåller Bigfoot, Yetin eller andra mystiska varelser som förbryllat människan i alla tider räcker det för att få mig intresserad. Det är något särskilt med alla dessa myter som ständigt får människan att försöka finna bevis på dess existens. Nu är inte jag någon monsterjägare men jag finner det alltid lika intressant att få veta mer om ämnet. Mystiken tätnar ganska omgående och Exists introducerar ett gäng ganska sympatiska figurer. Även fast haschtomten Brian, som står för det mesta av det skakiga filmandet, är en för de flesta folk som kommer i kontakt med honom, en irriterande figur så gör han det hela lite mer underhållande och drar det längsta strået med att föra historien framåt. Visst finns det några irriterande moment, främst tjabbet som uppstår när det uppdagas att farbrorn aldrig lånat ut sina nycklar till stugan men i ärlighetens namn så skulle man ju inte vilja partaja och röka braj i en stuga i skogen tillsammans med sin äldre farbror, eller hur? Detta är en petitess och jag har varit med om värre scenarion i filmer som Exists och den simpla men effektiva grundhistorien fungerar här alldeles utmärkt. Exists är en jävligt intensiv rulle men den griper aldrig riktigt tag i mig och jag tror faktiskt att historien skulle ha fungerat bättre om found footage-stilen skippades. Jag gillar konceptet skarpt men även fast det är en jäkla fart från början till slut så blir det aldrig särskilt ruggigt. Sekvenserna med det håriga monstret är dock riktigt bra och Bigfoot ser förbannat cool ut, precis så som vi känner igenom honom från bilderna i Otroligt men Sant. Exists är ingen ny Abominable men jag gillar den mycket mer än den senaste Bigfootrullen The Lost Coast Tapes, som jag faktiskt blev riktigt sugen på att se om efter det att eftertexterna rullat färdigt. Exists är väl värd att kolla upp!

söndag 16 november 2014

The Town That Dreaded Sundown (2014)




Nittonhundrafyrtiosex skakades den lilla staden Texarkana av en mordvåg när en maskerad mördare skördade liv på löpande band. Nittonhundrasjuttiosex gjordes en film om händelserna. Det har gått nästan sjuttio år sedan Texarkana levde i terror och de har fortfarande inte lyckats skaka av sig tragedin. Varje år, när den sista dagen i oktober anländer så visas den ökända rullen The Town That Dreaded Sundown någonstans i staden. Förra året upprepade sig historien igen. Två ungdomar beger sig till en avskild rastplats för lite intimitet när den maskerade mördaren plötsligt dyker upp på nytt. Mannen mördas brutalt och kvinnan undkommer med löftet om att föra vidare meddelandet att staden måste minnas sitt förflutna. Staden börjar sakta minnas och rädslan sprider sig återigen bland invånarna – ingen går längre säker efter det att solen har gått ner…

”Real people died, you know, young man. Real people died. That’s right. That’s right. It’s a godless film and I want to see you on Sunday. We welcome you.”

Jag såg originalet för första gången för bara några månader sedan. Jag gillade den skarpt, om man bortser från några helt idiotiska komiska inslag. När det började pratas om att en ny film med samma titel var på gång så antog jag att det skulle vara en nyinspelning men så var ju inte riktigt fallet. Originalet spelar dock en central roll för den nya filmen men det är fel att kalla detta års The Town That Dreaded Sundown för en nyinspelning. Filmen inleds snarlikt originalet fast sedan spinner filmskaparna vidare och berättar vad som hände senare i Texarkana, närmare bestämt under förra året - 2013.

”Can’t catch the bogeyman, can’t kill the bogeyman. His father is the devil and his mother is a whore.”

Jag gillar när man gör en remake som inte är en renodlad remake utan stuvar om i handlingen och försöker skapa någonting nytt. Detta är något som långfilmsdebutanten Alfonso Gomez-Rejon har lyckats riktigt bra med. The Town That Dreaded Sundown är en otroligt snygg film. Många gånger känns det som en sjuttiotalsfilm i tvåtusentalets kläder. Det är snyggt retro och det ska bli spännande att se vad regissören hittar på härnäst. Filmen är respektfull gentemot sin föregångare. Många mord är snarlika originalet, vilket inte är särskilt konstigt då en mördare, inspirerad av filmen, härjar på nytt i staden. För er som undrar så finns det en ny variant av det smått fantastiska trombonmordet. The Town That Dreaded Sundown levererar en imponerande blandning av whodunit och slasherfilm (ibland får filmen mig att tänka på Wes Cravens Scream). Den blir aldrig uppskruvad eller testosteronladdad utan håller en nedtonad känsla utan att någonsin förlora mitt intresse. The Town That Dreaded Sundown är en spännande rulle som levererar en rad råa och riktigt snygga våldsdåd. Jag är svag för originalet men detta är minst lika bra och ett alldeles utmärkt komplement till sjuttiotalsrullen. The Town That Dreaded Sundown var en positiv överraskning och en av mina favoritfilmer från i år. Kolla upp den så fort du får en chans!

lördag 15 november 2014

V/H/S: Viral (2014)




Kevin fascineras av sin flickvän Iris, så mycket att han känner sig tvungen att filma henne hela tiden. När en vild biljakt bryter ut på gatorna utanför så svalnar dock intresset för flickvännen och han hoppar på sin cykel för att fånga nyheten med sin kamera. Kaos utbryter och invånarna råkar ut för de mest besynnerliga saker. Som om inte det vore illa nog så försvinner Iris i tumultet. Under tiden Kevin letar febrilt efter sin flickvän så blir vi introducerade för tre skrämmande historier…

”I love it when you record me. No, really, I do. It means that you love me.”

Dante the Great:
Trailertrashet Dante blir plötsligt omåttligt populär när han hittar en mantel som sägs ha tillhört självaste Harry Houdini. Publiken hänförs av Dantes magiska tricks som inte kan mätas med någonting som tidigare har utförts, men allt kommer med ett pris…
Parallel Monsters:
Fingerfärdiga Alfonso lyckas skapa en portal till ett parallellt universum. Allt ser likadant ut på den andra sidan och det första han stöter på när portalen öppnar sig är en exakt kopia av sig själv. Dubbletterna bestämmer sig för att spendera femton minuter i varandras verkligheter. Den ena verkligheten visar sig dock vara mer skrämmande än den andra…
Bonestorm:
Ett gäng otroligt irriterande bråkstakar spelar in varandra när de gör fräcka tricks på sina skateboards. De tröttnar snabbt och beger sig till Tijuana istället för att spela in ännu fler våghalsade påhitt. Det roliga är emellertid snart över när elaka figurer, beväpnade till tänderna, gör entré. Det är bara början – någonting ännu värre väntar dem…

”Why are you so fascinated with this thing?”

De båda tidigare bidragen till V/H/S-serien har varit kul tillskott till antologiskräcken där found footage-genren fiffigt har sammanlänkat de många historierna. De båda första filmerna har dock en sak gemensamt och det är att de är väldigt ojämna. Bidragen hoppar från meningslösa till förbannat bra. V/H/S: Viral innehåller tre kortare historier som är sammanvävda med den obligatoriska grundhistorien där något datavirus fuckar upp alla som kommer i kontakt med det. Typ, jag fattade inte hela poängen men det stör mig inte särskilt mycket. Upplevelsen var underhållande, även fast den stundtals var något kaotisk. Filmens första historia Dante the Great gillade jag. Det var en småkul variant på crossroad-myten fast denna gång med en magiker i centrum. Jag har inte sett någon av regissören Gregg Bishops tidigare filmer fast efter denna korthistoria så måste jag erkänna att jag blir lite nyfiken på vad han har presterat tidigare. Det andra bidraget är det ingen mindre än Nacho Vigalondo som står för, mannen bakom den fantastiska Timecrimes och den intressanta sprillans nya voyeur thrillern Open Windows. Parallel Monsters är helt klart det bästa bidraget i V/H/S: Viral. Till en början verkar det vara en ny variant på Timecrimes men förvandlas ganska snabbt till någonting helt annat, och ja, den innehåller monster, riktigt coola sådana. För det sista bidraget står killarna bakom den lysande rullen Resolution, Justin Benson och Aaron Moorhead. Bonestorm kan inte mäta sig med Resolution och det är en konstig historia som egentligen inte leder någonstans. Ungdomarna är otroligt enerverande men de Tombs of the Blind Dead-liknande varelserna är förbannat tuffa och det är en intensiv åkfärd så det är svårt att bli besviken. I det stora hela så levererade V/H/S: Viral en tillfredställande kompott med en alldeles lagom speltid på åttio minuter. Tydligen blev ett bidrag till historien struket i sista sekunden men jag kände mig nöjd när det hela var över och vem vet, det kanske dyker upp en ny film där den blir inkluderad. Jag hoppas i varje fall att det kommer fler bidrag i framtiden. V/H/S är ett bra koncept som tåls att spinna vidare på!

fredag 14 november 2014

Wrong Turn 6: Last Resort (2014)




Danny ärver ett gigantiskt hotell i det lilla samhället Hobbs Spring, djupt inne i Appalacherna. Tillsammans med sin flickvän Toni och några vänner åker han dit för att ta en titt på de nya ägorna. När de anländer välkomnas de av hotellets omsorgsfulla men udda arbetsbin Jackson och Sally och duon har speciella planer för Danny. Snart inser vännerna att de inte är ensamma i det stora godset. I källaren gömmer sig en hungrig familj av missfoster som är ute efter blod.

”I don’t know how to break this to you, man, but what we got here is classic mountain breeding.”

Wrong Turn och dess uppföljare är 2000-talets svar på Friday the 13th-franschisen. De är förstås inte i närheten lika bra men jag kan ändå inte låta bli att titta varje gång en ny rulle dyker upp. Filmerna om den skogstokiga inavlade kannibalfamiljen verkar aldrig ta slut, nya kapitel i historien släpps på löpande band. Nu har turen kommit till den sjätte delen i serien, Wrong Turn 6: Last Resort. Filmen inleds i klassiskt slasherfilmsmanér med att ett förälskat par slänger kläderna, hoppar i en varm källa ute i skogen och ligger med varandra - och vi vet ju alla vad detta leder till. När paret får på sig kläderna igen och hoppar på sina mountainbikes dröjer det inte många sekunder innan killen får en pil genom ansiktet och tjejens ögon genomborras av taggtråd, innan huvudet kapas från resten av kroppen. När filmtiteln dyker upp får liken agera siffran VI.

”There’s something about this place. Haven’t you guys felt different since you got here?”

Jag kan ju erkänna att mina förväntningar inte var särskilt höga när jag satte mig ner för att se vad Wrong Turn 6 hade att erbjuda. De senaste bidragen har väl varken varit särskilt bra eller dåliga (med undantag för den tredje delen som var usel) men man har fått valuta för pengarna och jag har sällan känt mig snuvad på konfekten när det hela har varit över. Wrong Turn 6 börjar som de senaste delarna i serien. Det är lagom hjärndöd underhållning med standardfigurer som röker brajj och tänker med könsorganen. Under filmens sista halva händer det dock något och det är fullt ös och slängs en jävla massa ved på brasan. Wrong Turn 6 exploderar i naket (det är definitivt den snuskigaste delen i serien) och blodiga mord och även fast inledningen är brutal så är det ingenting mot vad som väntar under de sista trettio minuterna. Folk får benen avslitna i en gynekologstol, arslet fullpumpat med vatten så att magen sprängs och vassa föremål gör snygga människor fula. Redneckkannibalfamiljen ser plastigare ut än någonsin, nya inavlade karaktärer gör entré men den sjätte delen skiljer sig en hel del från de tidigare bidragen och levererar en ny tvist till storyn som får mig att för första gången på länge längta efter nästa del i serien. Det är en underhållande mix av The Texas Chain Saw Massacre, Deliverance och våldsam slasherfilm och Wrong Turn 6 är tillsammans med de två första filmerna i serien förmodligen min favorit. Är du sugen på naket och blodiga våldsdåd så är Wrong Turn 6 en perfekt film att spendera nittio minuter tillsammans med!

torsdag 13 november 2014

A Good Marriage (2014)




Darcy och Bobs nu vuxna barn anordnar en fest för att fira sina föräldrar som har varit lyckligt gifta i tjugofem år. Bob arbetar som revisor och på fritiden är han en passionerad myntsamlare, vilket innebär flera ensamma nätter i hemmet för Darcy. När hon under en av makens många resor letar efter nya batterier till fjärrkontrollen så hittar hon en gömd ask under makens välsorterade hyllor. Inuti ligger identifikationshandlingar tillhörande unga kvinnor som alla bär samma likheter, samtliga har fallit offer för den sadistiska seriemördaren Beadie…

”You just had to fucking look, didn’t you?”

Till en början hade jag inte tänkt skriva någonting om A Good Marriage. Den senaste tiden har jag känt mig alltmer oinspirerad att klottra ner ord om mina senaste filmupplevelser men så hittade jag en Stephen King-bok som jag letat efter en längre tid och genast fick jag inspiration att skriva några rader om den senaste Kingfilmatiseringen.

”I can read you like a book, honey.”

Jag gillade Kings historia A Good Marriage från novellsamlingen Full Dark, No Stars skarpt och i läsande stund hade jag ingen aning om att den ens var påtänkt att överföras till film. Filmatiseringen har överlag fått ett ganska ljummet mottagande men efter att jag nu sett den så kan jag inte riktigt förstå varför. A Good Marriage följer boken väldigt troget, vilket egentligen inte är särskilt konstigt då King själv står för filmens manus (något han inte har gjort sedan den nu tjugofem år gamla filmatiseringen av Pet Sematary). A Good Marriage bär flera likheter med BTK-mördaren som sporadiskt mördade kvinnor under nästan tjugo års tid och har man det i bakhuvudet så är A Good Marriage en ryslig historia. När Kings namn dyker upp i bok- eller filmsammanhang så tänker man automatiskt på skräck, även fast författaren har gjort massvis av skapelser som inte faller inom kategorin, A Good Marriage är en sådan. Det är en mörk film (och novell), helt klart med det är mer ett becksvart psykologiskt drama är både skräckfilm och thriller. Spänningsmomenten är få och likaså skrämseleffekterna. Det är mer ett kammarspel som säkert skulle passa utmärkt på en teaterscen. Har man läst Kings bok så kan man med gott samvete skippa filmen, inga överraskningar här inte och historien passar sig helt klart bättre i bokform. Har man inte läst novellen så är chanserna dock goda att man gillar filmen. Joan Allen och särskilt Anthony LaPagila sköter sig fint i rollerna som det gifta paret och som ett hängivet Stephen King-fan så hade jag trevliga timmar i tv-soffan. Faktum kvarstår dock. A Good Marriage passar utmärkt i novellform och skulle nog också göra sig bättre i en kortare version som film. Historiens stora avslöjande tillkännages tidigt och efter det så har filmen svårigheter att hålla tempot uppe men hur man än vänder och vrider på det så är A Good Marriage en av de mest lyckade Kingfilmatiseringarna på länge. Dessutom är det alltid välkommet att höra countrydängan A Tombstone Every Mile, även fast det inte är Dick Curless som sjunger.