lördag 6 september 2014

Monsters (2010)




För sex år sedan skickade NASA ut en rymdsond för hitta bevis på att det fanns annat liv i solsystemet. De hade rätt men innan de kunde studera fyndet närmare kraschade det i Mexiko. Efter det började nya livsformer att dyka upp och halva Mexiko, den sida som gränsar mot USA, sattes i karantän och kallades för den infekterade zonen. Fotografen Andrew får i uppdrag av sin arbetsgivare att hitta chefens dotter Sam och föra henne i säkerhet. Motsträvigt går han med på det och tar med Sam till en färja som ska ta henne bort från faran. Lite för mycket tequila kvällen innan och ett stulet pass och tom plånbok gör att hon missar båten och istället får de ta sig igenom den livsfarliga terrängen där monstren hela tiden ligger på lur.

”He said that we have to hurry because the daylight is gone.”

Ända sedan jag såg Gareth Edwards Godzilla på bio tidigare i år har jag varit sugen på att se om han långfilmsdebut Monsters. Idag såg jag trailern till uppföljaren, Monsters: Dark Continent och kunde inte hålla mig längre. Tydligen är det ytterligare två filmer planerade i serien och det är ju bara att tacka och ta emot även fast jag har svårt att tro att någon av dem kommer att komma i närheten av Monsters storhet. Nu kanske jag tar i lite men Monsters är en riktigt bra film och ett av de mest intressanta bidragen till sciencefictiongenren på väldigt länge.

”Do you think the wall will keep the creatures out of America?”

Om någon skulle ha påstått att filmens budget landade på 80.000 dollar så skulle jag skrattat och sagt, mm eller hur. Det otroliga är att det är sant. Monsters är en lågbudgetfilm som varken känns eller ser b ut. De visuella specialeffekterna gjorde regissören själv hemma på sin dator och de är otroligt imponerande och snygga. Monstren som bär likheter med både bläckfiskar och självaste Cthulhu ser riktigt coola ut. Vi ser dem inte särskilt ofta eller tydligt förrän under de sista minuterna men ibland är det myntade uttrycket ”less is more” att föredra då detta enbart adderar till mystiken. Edwards använder sig av väldigt effektfulla omgivningar och hela skapelsen ser förbaskat bra ut. Även fast Mexiko befinner sig i en otänkbar kris och tragedin är påtaglig överallt så lunkar livet på som vanligt för invånarna, även fast rädslan hela tiden finns där. Detta gör att du som filmtittare snabbt köper konceptet, accepterar förutsättningarna och sväljer hela scenariot med hull och hår. Monsters lyckas leverera en total känsla av ovisshet och Scoot McNairy och Whitney Able är båda trovärdiga i huvudrollerna, precis som alla andra som de har att göra med under sin resa. Monsters hade lätt kunnat bli ett högljutt och påfrestande monsteräventyr men istället blir vi serverade en ödesmättad, lågmäld och nästan poetisk skildring av en utomjordisk invasion. Monsters är en fantastisk film och ett sprakande exempel på att en hög budget inte behövs för att göra bra film. Monsters är en av de bästa sciencefictionrullarna från tvåtusentalet, lika bra nu som när den kom.

fredag 5 september 2014

Watchers (1988)




Två försöksdjur undkommer en olycka i Banodyne-laboratoriet innan stället jämnas med marken. Den ena är en hyperintelligent hund, den andra ett fasanfullt monster med lika hög intelligens. Hunden charmar in sig hos tonåringen Travis och hans mamma Nora och de förstår snart att hunden är någonting alldeles speciellt. Deras tillvaro vänds upp och ner när utsända agenter från det topphemliga laboratoriet är dem på spåren. Som om inte det vore nog så är monstret inställd på att till varje pris döda den charmerande hunden och alla som kommer i dess väg.

”The dog was like a holding device, the creature a search and destroy missile.”

Watchers bygger på Dean R. Koontz bästsäljare med samma namn men de båda skapelserna har inte mycket gemensamt. Grundidén är den samma men sedan har manusförfattaren skitit fullständigt i resten. Karaktärerna bär samma namn som i boken men där slutar likheterna. Detta spelar emellertid ingen större roll då jag inte tyckte att förlagan var mycket att hurra för. Det var en helt okej spänningsroman men jag kan inte förstå att så många verkar tycka att den är fantastisk. Filmen genererade tre uppföljare och efter att ha sett originalet så kan jag väl inte säga att jag är speciellt intresserad av att jaga ifatt dom.

”It’s almost like he understands everything we say.”

Huvudrollen är i filmen inte en fyrtioårig olycksföljd man utan en tonåring i skepnad av Corey Haim men historiens riktiga huvudrollsinnehavare är den samma – en golden retriever, precis som i så många andra Koontz-romaner. Watchers är en typisk åttiotalsskräckis, riktad till ungdomspubliken med en tonåring (och hans mamma?!) i huvudrollen men den når aldrig samma höjder som de båda andra Corey Haim-rysarna Silver Bullet och The Lost Boys. Filmen börjar ganska sansat med trista attacker och ett kringstrykande monster men halvvägs in så lägger Watchers in en högre växel och levererar en rad ganska blodiga och brutala attacker med avslitna huvuden, knivar i strupar och ögonlösa offer. Monstret ser rätt tufft ut men tyvärr så visar den inte sitt fula tryne förrän filmens sista fem minuter. Det blir aldrig särskilt spännande men det finns sämre filmer att spendera nattens sena timmar med. Michael Ironside som spelar den iskalla agenten Lem levererar en för honom standardroll, precis så som vi vill se honom och Corey Haim gör sitt bästa för att vara just Corey Haim. Son och mor relationen känns inte det minsta trovärdig utan de känns mer som syskon som låter varandra göra precis vad de vill och det är lite synd att manusförfattaren inkluderade den otroligt irriterande australiensiska pojkvännen/tvättmaskinsfixaren som försöker charma morsan. Watchers är en medioker bok och en medioker film men jag föredrar trots allt filmen före boken.

torsdag 28 augusti 2014

Deranged (1974)




Ezra Cobb lever ensam tillsammans med sin mor sedan fadern dog när Ezra var åtta år gammal. När modern får en stroke tar Ezra ner henne på bottenvåningen för att hela tiden vara henne nära, mata henne och trösta henne. För grannarna är Ezra den perfekta sonen men när modern dör så rasar hans värld samman totalt. Ezra vägrar att inse att hon är död och efter ett års tid så brister hans förnuft totalt och han beger sig till kyrkogården för att ta med sig henne hem igen…

”After that, Ezra made many visits to the graveyard, bringing home bodies, or parts of bodies, to keep his mother and himself company. He was a ghoul, a necromaniac, a defiler of the dead, but he had not yet turned his sickness on a living victim. It was only a matter of time until he did.”

Deranged (som bär undertiteln The Confessions of a Necrophile) berättar samma historia som inspirerat filmmakare runt om i världen under de senaste femtio åren. Psycho kom först och efter det följde flera filmer som blivit hyllade genom åren där de mest kända exemplen är The Texas Chain Saw Massacre och The Silence of the Lambs. Deranged anses dock (innan In the Light of the Moon kom) som den mest ackurata versionen av vad som verkligen hände i Wisconsin under nittonhundrafemtiotalet. I Deranged valde filmskaparna dock att byta Ed Geins namn till Ezra Cobb och vissa sekvenser lades till för att göra berättelsen ännu mer fasansfull.

”The motion picture you are about to see is absolutely true. Only the names and the locations have been changed.”

Deranged inleds med att en reporter berättar för tittaren att historien som följer är sann och följer händelserna i detalj. Reportern dyker upp med jämna mellanrum i filmen för att klargöra vad som har hänt och vad som kommer att hända och detta skyndar på historien utan att det känns stressat. Detta skapar en dokumentär känsla som gör filmen ännu mer chockerande. Jag hade helt glömt detta inslag och även fast vissa verkar tycka att detta förstör upplevelsen något så tycker jag tvärt om att det snarare hjälper historien. Deranged har en nerv som många andra exploitationsfilmer saknar och jag vill inte ens placera Deranged i exploitation eller skräckfilmsfacket. Det är mer ett becksvart skräckdrama som verkligen vågade tänja på gränserna. Det är skitigt och dystert och filmen utspelar sig hela tiden i ett kalt och iskallt landskap. Orgelmusik är den enda musiken som spelas i filmen (med undantag för en countrydänga i bilstereon) och med tanke på filmens tema är det ett otroligt passande soundtrack. Deranged är en väldigt mörk film om en totalt hänsynslös mördare samtidigt som den även berättar en tragisk och sorgsen historia om saknad och längtan efter kärlek. Ezras moder var den enda människa som Ezra hade en ordentlig relation till och fick under hela sin uppväxt lära sig att kvinnan var roten till all ondska och att han inte kunde lita på någon med undantag för en av moderns väninnor som var så överviktig att hon inte skulle försöka utnyttja honom. Efter moderns död väcks nyfikenheten till det motsatta könet till liv men inte så som majoriteten blir nyfiken på det.

"Remember what I've always told you: The wages of sin is gonorrhea, syphilis, and death."

Harvey Keitel provspelade för rollen som Ezra Cobb men även fast han är en fantastisk skådespelare så kan vi tacka gudarna för att Roberts Blossom knep rollen. Han är fullkomligt lysande som Ed, förlåt, Ezra Cobb. Han levererar ett personporträtt så knivskarpt att man nästan blir mörkrädd. Filmen innehåller en rad ruggiga sekvenser (Tom Savinis andra jobb med specialeffekter) där skeden i kraniet och den avslutande slakten som antyds på filmens omslag är otroligt effektiva. Bob Clark (Black Christmas), som i senare intervjuer medgett att han i högsta grad var involverad i filmen, ville inte vara associerad med Deranged när den släpptes lös till den oförberedda publiken. När den kom tyckte han att den var alldeles för mörk och att chanserna var stora att den skulle kunna skada hans framtida karriär inom filmindustrin och tog bort sitt namn som en av filmens producenter. Deranged är ingen kul eller underhållande skräckfilm med billiga hoppa-till sekvenser utan en resa in i en människans djupaste mörker och där stannar den hela tiden och antyder aldrig att historien ska få ett lyckligt slut. Deranged är en fantastisk film, ett kolsvart skoningslöst mästerverk som än idag inte har förlorat någonting av sin kraft. Arrow Video har gjort ett strålande jobb och deras blu-ray/dvd är utan tvekan ett av förra årets absolut bästa filmsläpp!

onsdag 27 augusti 2014

Sleepaway Camp (1983)




Efter en tragisk båtolycka flyttar Angela in tillsammans med sin kusin och underliga faster. Åtta år efter det att Angelas familj avlidit skickas hon och kusinen Ricky till sommarlägret Camp Arawak för en sommar fylld av lägereldar, sovsäckar, snask och rackartyg men det dröjer inte länge förrän en massa mystiska olyckor plågar sommarlägret. Någon mördar systematiskt besökarna en efter en och denne någon är ingen främling…

”Yo, Angela. How come you’re so fucked up? I mean, like, what’s your problem?”

Jag har omvärderat en rad gamla filmer jag inte har sett sedan tonåren de senaste åren. Sleepaway Camp gillade jag inget nämnvärt när jag såg den första och tills igår enda gången men när Scream Factory släppte lös besten i en snygg collector’s edition blu-ray/dvd combo pack blev jag naturligtvis nyfiken igen. Det finns en scen i filmen som får dig att aldrig glömma Sleepaway Camp och du vet precis vilken jag menar om du har sett den. Utan den så skulle nog inte filmen vara lika uppmärksammad bland skräckfilmsentusiasterna. Camp Arawak är ett sommarläger inte helt olik Camp Crystal Lake men till skillnad från Friday the13th-filmerna så fokuserar Sleepaway Camp på de yngre lägerdeltagarna. Istället för frikostigt exponerande av naken hud så är det trevande romanser bland ynglingarna och lägerledarna får inte lika mycket fokus. Sleepaway Camp är förstås inte en djup eller mångbottnad skräckfilm men den har en mer seriös ton än många av sina kollegor. Ricky är en kille som vi nog alla skulle vilja ha som polare i de tidiga tonåren och hans främsta uppgift under sommarlägret är att vara sin kusin Angelas beskyddare. Ricky (som spelas av Jonathan Tiersten) är ett tvättäkta exempel på en bra barnskådis som skulle ha kunnat bli någonting extra om det funnits kända personer bakom filmproduktionen. Jag kan inte sluta tänka på Corey Haim eller Corey Feldman då Tiersten utstrålar samma energiska och äkta energi som dessa. Felissa Rose är även hon väldigt bra i huvudrollen som den tystlåtna och blyga Angela. Hennes speciella utseende får henne att i ena stunden se sockersöt ut och i nästa otäckt iskall.

”We might as well pack everything and shut down. Nobody’s ever gonna send their kids here again.”

För att vara en slasherfilm så är det inte mycket naket och det mesta står männen för denna gång, däremot är filmen fullproppad med svordomar. Morden serveras med jämna mellanrum men oftast så sker de på ett vis där vi får se hur offren plågas istället för att se vad som egentligen händer med dem förrän efteråt. För en gångs skull så är det faktiskt ingenting som stör och trots att våldsdåden inte är särskilt grafiska så är de snyggt utförda och i fantasin riktigt brutala. Sleepaway Camp innehåller en rad mer eller mindre sympatiska figurer som denna gång inte känns särskilt överdrivna, även fast de klär sig alldeles förskräckligt. Vi får bekanta oss med en rad bra karaktärer, allt från pedofilkocken som får bada i kokande vatten till den godhjärtade muskelbyggaren Ronnie som går runt i alldeles för tajta shorts. Sleepaway Camp är ett jäkligt bra och lite mer genomtänkt bidrag till slasherfilmernas guldårtionde. Det är inte särskilt svårt att klura ut vem mördaren är och i det stora hela så är det en ganska förutsägbar film, fram till den avslutande chocksekvensen. Slutet är makalöst bra och gör hela filmen. Det är utan tvekan ett av de bästa sluten i skräckfilmshistorien och bara det gör filmen till ett måste i filmhyllan. Nu är jag sugen på att se uppföljarna!

tisdag 26 augusti 2014

The Sect (1991)




Södra Kalifornien nittonhundrasjuttio. Ett hippiekollektiv i öknen får besök av en ondskefull främling som mördar dem alla i Satans namn. Vi förflyttar oss tjugoett år fram i tiden till Frankfurt i Tyskland där en man brutalt mördar en kvinna och stoppar hennes hjärta i fickan och tar plats på spårvagnen. Några rånare överrumplar honom och när mannen flyr kommer polisen ifatt honom. I desperation lyckas mannen få tag i tjänstevapnet och skjuter sig i huvudet. I en annan del av staden kör Miriam på en gammal man med ett mystiskt paket och av skuldkänslor tar hon med honom hem till sig. Det var dock ingen olyckshändelse utan en väl planerad incident. Den äldre farbrorn börjar bete sig allt mer besynnerligt och verkar dessutom veta skrämmande mycket om Miriam. Hennes plötsliga mardrömmar börjar allt mer likna verkligheten.

”Watch Lucifer, watch. This is for you.”

Jag har bara sett The Sect (La Setta) en gång tidigare och det var säkert femton år sedan. Då fanns det ett ställe man kunde beställa kopierade vhs-filmer från via ett brev på posten och en av de sista jag och en polare beställde därifrån var The Sect. Jag minns att jag gillade inledningen skarpt men sedan tappade jag fokus och tyckte det blev tråkigt. Då var jag mest intresserad av så våldsamma filmer som möjligt och när det kommer till grafiskt äckelpäckel så har inte The Sect mycket att erbjuda. Det var vad jag tyckte då, idag uppskattar jag filmen desto mer. Dario Argentos lärling Michele Soavi gjorde fyra riktigt lyckade skräckfilmer under åttio- och nittiotalet men The Sect, som är den enda filmen som inte har fått ett ordentligt släpp på dvd eller blu-ray (vad jag vet i alla fall), glöms ofta bort när hans namn kommer på tal.

”They suffer more when they’re not drugged.”

The Sect är en otroligt snygg film och det märks tydligt att Soavi har lärt sig mycket av sin mentor Argento, som även hjälpte till med filmens manus och som producent. Det är vackert filmat, en riktig visuell godbit. The Sect är en ockult skräckthriller som hela tiden känns som en ond mardröm eller en riktigt dålig tripp. Ibland känns det som någonting David Lynch skulle ha kunnat koka ihop och filmen är sprängfylld med symbolism i form av olika djur som alla bär en avgörande roll i historien. Herbert Lom (som är mest känd för sin roll i The Pink Panther-filmerna) spelar den mystiske äldre herren och hans insats som är en av skådespelarens sista är riktigt bra. Kelly Curtis är trovärdig i huvudrollen som Miriam och det är allt lite konstigt att hon inte fått lika stor uppmärksamhet som sin storasyster Jamie Lee, hon är faktiskt inte alls en så tokig skådespelerska. Även Giovanni Lombardo Radice, mer känd under det amerikanska alias John Morghen är kul att se i en mindre men viktig roll i filmens början. The Sect är sprängfylld med en massa konstiga scener och besynnerliga ageranden men det tillhör ju inte ovanligheterna i italienska skräckfilmer och det bidrar bara mer till filmens bisarra och udda underligheter (vad är det förresten med italienare och alla dessa likmaskar?). The Sect innehåller en rad bra sekvenser och Soavi visar ännu en gång vilken skicklig regissör han är, det är synd och skam att han inte längre gör filmer inom skräckfilmsgenren. Just nu så är The Sect min favoritfilm av Soavi men det kommer säkert att ändras nästa gång jag ser om någon av hans andra skapelser – Soavi håller en otroligt hög lägsta nivå.

måndag 25 augusti 2014

Deadly Eyes (1982)




En fördärvad majsskörd, fullproppad med steroider, vilken var tänkt att skickas till Afrika blir stoppad och uppbränd när hälsodepartementet sätter punkt. Tyvärr så är katastrofen redan ett faktum. Matglada råttor som vuxit sig stora som taxar av den genmanipulerade majsen har fått smak för människokött och kommer upp från kloakerna för att sätta tänderna i stadens vettskrämda invånare.

”You always hear stories about super rats. As far as I’m concerned they’re just stories.”

Deadly Eyes (eller Night Eyes som den kallas i förtexterna) bygger på författaren James Herberts bok The Rats. Hur stora likheterna är vet jag inte då jag inte läst boken men författaren själv var allt annat än nöjd med resultatet. Jag tycker dock att det är hur bra som helst! För regin står samma man som ligger bakom den lysande djurskräckisen The Pack, Robert Clouse som förmodligen är allra mest känd för Bruce Lee-rullen Enter the Dragon. Med Deadly Eyes ger han sig ännu en gång i kasst med ilskna djur och ger tittaren denna gång en renodlad råttskräckis.

Jag tittar hellre på Deadly Eyes än vilken valfri blockbuster som helst. Filmen utger sig inte för att vara något annat än vad den är, en b-film klädd i råttkostymer. Alla som känner till Deadly Eyes vet att filmens huvudrollsinnehavare – råttorna, i själva verket är taxar som blivit utsmyckade i råttmundering. De gallskrikande monstren ser faktiskt inte så tokiga ut som man kan tänka sig och med billiga medel har filmmakarna använt kreativa lösningar för att ge tittaren en flock av storvuxna skadedjur. Ingen går säker för de argsinta råttorna, inte ens småbarn. Filmens första offer är en bebis och även fast det inte är särskilt grafiskt så sätts ribban högt för vad som är tillåtet. Vad som sedan följer är en rad jävligt aggressiva attacker, snaskiga saker som inte håller tillbaka på den röda färgen. Deadly Eyes är en händelserik historia som var mycket bättre än vad jag förväntat mig. I centrum står charmknippet Paul Harris, basketcoachen som alla verkar bli betuttad i, inte minst eleven Trudy och Kelly från hälsodepartementet. Förhållandet som Paul och Kelly inleder, samtidigt som de försöker rädda staden från en säker undergång, kan vara ett av de mest kärlekslösa sådana jag sett på film. Sam Groom och Sara Botsford klickar inte alls. Groom är en sympatisk figur men Botsford verkar helt sakna karisma och det var länge sedan jag såg en sådan uttråkad och likgiltig rollpresentation. Tur för oss att filmernas riktiga huvudroller ger tittaren vad den betalat för. Attackerna är många och de sista två som utspelar sig i en biograf (som visar regissörens Game of Death) och under invigningen av en ny tågstation i tunnelbanan är svinbra. Scatman ”The Shining” Crothers dyker upp i en liten roll innan han tidigt in i filmen trillar av pinnen och hans insats är väl inte mycket att prata om. Lite otippat så blev jag lite förstjust i låten So Right av The Chuck McDermott Band som spelas under sekvensen där ungdomarna festar loss i den föräldrafria lägenheten men det kanske beror på att en av gästerna spelar luftgitarr så fint med en dammsugare (eller är det en golvmopp?) i högsta hugg. Strunt samma, Deadly Eyes är en fantastiskt underhållande b-rulle som levererade över förväntan och numera sållar sig till skaran av favoriter bland djurskräckfilmerna.

söndag 24 augusti 2014

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. (2005)




”They’ve been telling things about Innsmouth – whispering’em mostly – for the last hundred years, I guess, and I gather they’re more scared than anything else.” (H.P. Lovecraft, “The Shadow Over Innsmouth”, 1931)

Den mytomspunna författaren H.P. Lovecraft brukade skriva detaljerade brev om sina olika resor men inga har hittats som beskriver resor utanför Amerikas gränser, förrän nu. De två italienska regissörerna Federico Greco och Roberto Leggio hittar ett brev utanför Florens i en antikaffär i juli 2002. I brevet beskriver Lovecraft en resa till Italien och med hjälp av författarens skrivna ord följer regissörerna och ett gäng kollegor i fotspåren för att göra en dokumentärfilm. Vägen leder dem till en avlägsen stad i norra Italien där det finns slående liknelser med Lovecrafts mest kända verk. Studenten Andrea försvann i samma regioner sju år tidigare efter att denne studerat liknelser mellan stadens lokala legender och författarens universum och spåren leder dokumentärteamet allt närmare den fasansfulla sanningen…

”It’s a secret, we can’t talk about it. We lock ourselves in the church and if there’s someone who tries to sneak in to spy on us, we know about it right away.”

Il Mistero di Lovecraft: Road to L. är en italiensk mockumentär med en otroligt intressant utgångspunkt. Har man dessutom ett intresse för Lovecraft så är det ännu mer fängslande. För de som inte är bekanta med författaren och hans fantastiska berättelser så kanske filmen till och med triggar en nyfikenhet. Jag hade väldigt höga förväntningar men blev i slutändan ganska besviken. Som sagt så är själva idén väldigt bra och Lovecrafts universum lägger grunden för vad som skulle ha kunnat vara hur otäckt som helst. Vissa sekvenser som de i tunnlarna under staden eller när musik kommer inifrån de igenbommade fönstren är riktigt bra men precis när håret på armarna börjar resa sig så slutar det abrupt och fokus läggs istället på tröttsamma diskussioner och gnabb inom gruppen. Var är skräcken? Road to L innehåller alldeles för få skräckelement och den ena chansen efter den andra tas inte till vara på ordentligt eller missas helt. Historien i sig känns trovärdig men det gör inte intrigerna som mest verkar påtvingade för att skapa någon form av dramatik. Filmen är ganska trist men ämnet håller mitt intresse uppe och läsandet ur det hittade brevet är bäst i hela filmen. Road to L använder sig av enkla och ofta nyttjade knep men det stör mig inte utan filmens största problem är att det inte blir läskigt, inte ens i ett kolsvart rum med hörlurarna uppskruvade till maxvolym. Jag vet inte heller om jag gillade det abrupta slutet, kanske är det jag som är dum i huvudet eller hade druckit en öl för mycket men jag fattade inte någonting. Kanske gör sig Road to L bättre om man ser den en andra gång, vilket jag planerar att göra någon gång i framtiden men när filmen var slut så blev jag mest sugen på att läsa Lovecrafts böcker igen.