Profondo Rosso: Il Museo Degli Orrori Di Dario Argento

Jag och min sambo spenderade fyra dagar i Rom. Det första vi gjorde efter det att vi checkat in på vårt hotell var att besöka Dario Argentos affär Profondo Rosso som ligger några stenkast ifrån Vatikanen. Profondo Rosso har länge varit på min lista över ställen jag velat besöka och även fast affären i sig inte är särskilt stor och museet inte tar många minuter att gå igenom är det en viss känsla som infinner sig när man spankulerar runt bland rekvisita från filmer som har anknytning till Argentos skapelser. Affären öppnade sina portar första gången nittonhundraåttionio och även fast Argento själv sällan är i affären, med undantag för Halloween, sitter mannen bakom den fantastiska rullen Contamination, Luigi Cozzi, ofta i affären. Självklart passade jag på att ta med ett eget exemplar av Contamination för att få den signerad av regissören. Cozzi visade sig vara en mycket trevlig man som gärna pratade en stund om film och ställde upp på foto och signering av min dvd. Han till och med tackade för att jag kom och besökte honom och dessförinnan meddelade han mig via facebook om att han skulle vara i affären om jag ville komma förbi. Rom i övrigt var en mäktig stad som trots att det är en storstad, var fylld av grönska och majestätisk arkitektur. För alla er som ännu inte haft nöjet att besöka staden har någonting att se fram mot. Här nedan följer lite foton från Argentos museum. Fler foton hittar ni på min facebook-sida.  

Phenomena

Demons

Opera

The Church

Jag och Luigi Cozzi

Min signerade Contamination

Evil Dead (2013)

Fem ungdomar beger sig till en stuga i skogen för att hjälpa den ena tösen i sällskapet, Mia att bli kvitt sina drogproblem. När de anländer känner de en frän doft från stugans källare och går ner för att se vad det kan vara som har orsakat detta. De finner lemlästade katter hängandes från taket och en bok, inlindad i taggtråd. Trots varningar om att genast lämna boken i sticket läser en av dem ur den och helvetet brakar loss. 

Man kan tjata sig sönder och samman om huruvida det var en god idé att väcka liv i kultklassikern The Evil Dead med en nyinspelning. Det är alltid samma visa när en gammal favorit ska uppgraderas men man glömmer ju faktiskt bort att vissa av dem är bra. Exempel som Dawn of the Dead och The Texas Chainsaw Massacre dyker upp i huvudet och om jag inte minns helt fel gillade jag även The Last House on the Left och Friday the 13th (även fast de flesta verkar avsky den). Enklast är helt enkelt att ge fan i att se filmerna när de dyker upp så är det problemet löst.

Evil Dead är tveklöst den mest omtalade skräckfilmen hittills i år och även fast det finns många som förkastar den helt har filmen fått förvånansvärt många positiva recensioner av de som älskar originalet. Jag tycker originalet är fantastisk (vill ni läsa lite mer om den gör ni det förslagsvis HÄR) men jag kan inte sticka under stolen med att jag hade otroligt höga förväntningar på nyinspelningen när jag satte mig tillsammans med två likasinnade i Malmös minsta biosalong på Entré. Det är lite konstigt att SF väljer att visa Evil Dead på Entré av alla ställen då den i nuläget ligger på tredje plats av de mest populära filmerna på bio på deras hemsida. Skulle det inte ha varit för att det var det enda alternativet att se filmen i stan skulle jag aldrig sätta min fot på det vedervärdiga köpcentrat. Nog om hur dåligt Entré är, tillbaka till filmen.

Originalet var en brutal skapelse som berättade en simpel men väldigt effektiv historia - nyinspelningen är ett blodbad. För att vara en remake känns Evil Dead förvånansvärt fräsch och det är egentligen bara grundelementen som är de samma, därefter kör filmmakarna sitt eget race. Att sedan trion Raimi, Campell och Tapert lämnat sin välsignelse till regissören Fede Alvarez är ett plus i kanten. De nya förändringarna som gjorts fungerar bra och även fast vi får lite mer förklarat för oss denna gång om vad det är som egentligen försiggår och vilka alternativ som finns till att stoppa det, är det ingenting jag kan klaga på. Om Alvarez hade valt att göra en rak nyinspelning av historien skulle det hela ha känts fan så meningslöst. Filmen hinner knappt börja innan det drar igång med våldsamheter och sedan är det ingen hejd på galenskaperna. Blodet sprutar oavbrutet och otäcka tillhyggen som spikpistol, rakblad och kofot är bara några av de verktyg som lämnar slafsiga efterdyningar på de stackars stugbesökarna. En tacksam vändning mot slutet gör filmen ännu bättre och det är kul att filmer av denna kaliber går upp på biograferna. Så hur är då nyinspelningen ställd mot originalet? Självklart är den inte i närheten lika bra men som nyinspelning är den otroligt underhållande. Jag kan inte komma på mycket mer som jag skulle kunna önska mig för att bli mer nöjd med filmupplevelsen. Förvänta dig dock inte att det är ”The most terrifying film you will ever experience” för det är det ju inte. Evil Dead är underhållningsvåld och ingenting annat och gillar man det så är det svårt att bli besviken. Ja visst ja, glöm inte att sitta kvar tills eftertexterna rullat färdigt så att Ash får chansen att säga hej till er!

The Devil's Rain (1975)

Familjen Prestons öde skrevs i blod för över trehundra år sedan. När den yngsta sonen i familjen, Tom får reda på att hans familj blivit bortrövade av satanister, ger han sig iväg efter dem tillsammans med sin fru Julie. Kultens ledare Jonathan Corbis håller familjen fångna tills en bok, innehållandes förtappade själar som sålts till djävulen, lämnas över till dess rättsmäktiga ägare. Tom förbereder sig för en resa till helvetet där själslösa undersåtar till djävulen vaktar dess portar.

”Jonathan Corbis thou stands accused of foully conspiring with Satan and his demons to overturn the laws of God. Thou art named a witch Corbis. Thou and all who follows thee.”

Jag var nästintill besatt av det ockulta som tonåring och satanism och mörk magi fascinerade mig något oerhört. Jag lyssnade på all musik jag kom över som hade ett sataniskt budskap och den norska black metal musiken och death metal band som Deicide var det enda som snurrade i min cd-spelare (plattor som jag nu uppgraderat till vinylformat). Jag tittade på alla filmer och dokumentärer rörande ämnet jag kunde komma över och jag läste om Aleister Crowley och tragglade mig igenom The Satanic Bible av Anton LaVey. Jag bar uppochnedvända kors som jag gjorde på slöjden och lät mitt långa hår matcha mina svarta kläder. Jag skrev ondskefulla texter som jag mullrade ut i mina ondskefulla band. Med andra ord jag var en tuff och arg ung man. Nu har jag ju klippt mig och skaffat mig ett jobb och lagt tonårstramset bakom mig för länge sedan men jag tycker fortfarande att ämnet är fascinerande.

Jag skäms nästan när jag behöver erkänna att jag aldrig tidigare har sett eller hört talas om The Devil’s Rain. Det var först för något år sedan som jag fick kännedom om dess existens. Det är inget jag grämer mig över utan det betyder ju bara att jag fortfarande har turen på min sida och kan hitta filmer i den smala subgenren som jag aldrig tidigare har sett. För vad vore väl livet utan alla dessa guldkorn från det blomstrande sjuttiotalet?

Anton Lavey, grundaren och överprästen på The Church of Satan arbetade tillsammans med filmteamet som teknisk rådgivare (och har en liten roll framför kameran) för att få det hela att se så trovärdigt ut som möjligt. Mycket i filmen ser ut som de bilder man har sett i sammanhang med LaVey genom åren och de har lyckats bra med utstyrsel och omgivningar. Filmer med djävulsdyrkare i huvudrollerna är sådana som jag ständigt letar efter med ljus och lykta då de inte är särskilt många och guldkornen är få. The Devil’s Rain är dock ett utmärkt exempel på när det är riktigt lyckat. Sataniska ramsor, svarta kåpor, ögonlösa ansikten, djävulssymboler, ritualer och män som förvandlas till vilddjurets förebild är bara några av de ingredienser vi blir serverade under filmens nittio minuter. Inget av detta känns särskilt ondskefullt eller skrämmande men det är ingenting jag tänker sitta här och klaga på, det är sådär härligt töntigt på ett sätt som inte förekommer längre. Det är ett jävla drag och det är rakt på sak med vad The Devil’s Rain ska handla om, inget hymlande här inte. Det är ganska svårt att återberätta händelseförloppet då hela filmen känns som en lång slutuppgörelse. Redan under filmens första minuter inleds en jakt på de som vill familjen Preston illa och sedan stannar den aldrig upp. Återblickarna från en svunnen tid då män från kyrkan jagade djävulens undersåtar är otroligt snyggt utförda. Det är resten av The Devil’s Rain med och pellejönsarna i sina mörka kåpor och kyrkans inredning och attiraljer är en fröjd för ögat.

The Devil’s Rain innehåller en imponerande skara skådespelare och det är alltid lika kul att se tidiga filmer med en ung Tom Skerritt i en större roll. För den som har ögonen med sig (ha ha) kan här få se John Travolta, dold under en latexmask, i sin första filmroll. Inspelningarna kantades av kusliga incidenter och olyckor och Ernest Borgnine svor på att aldrig igen medverka i en film med liknande tema. Specialeffekterna i The Devil’s Rain består mest av smältande ansikten och ögonlösa masker som för tankarna till Michael Myers halloweenmask men de fungerar alldeles utmärkt och passar perfekt i sammanhanget. Filmaffischen stoltserar med att skriva ”Absolutely the most incredible ending of any motion picture” och lever för en gångs skull upp till sin slogan. Det enda jag kan tänka på när jag ser det är Lucio Fulcis slutsekvens i The Beyond och då förstår ni ju alla att det är ett bra betyg. Tänk vad tråkigt vi skulle ha haft om Hin Håle inte skulle vara ett ständigt återkommande tema i mänsklighetens historia. Tack vare Satan får vi en grymt underhållande rulle och The Devil’s Rain är en nödvändighet i filmhyllan.

Who Can Kill a Child? (1976)

De brittiska turisterna Tom och hans gravida fru Evelyn är på semester i Spanien. Då det råder folkfest i staden Benavis med fyrverkerier, fart och fläng åker de till den turistfattiga ön Almanzora för lite lugn och ro. När de anländer verkar ön ligga öde tills de ser ett barn som känslokallt slår ihjäl en gammal man med dennes käpp. Snart hittar de fler vuxna som har blivit brutalt mördade och en av de få överlevande berättar att barnen en natt för två dagar sedan gick från hus till hus och mördade de vuxna i hemmen…

”The world is crazy. In the end, the ones who always suffer the most are the children. From war? The children. From famine? The children.”

Jag har velat se den spanska Who Can Kill a Child? väldigt länge men det har aldrig blivit av. Den visade sig emellertid vara väl värd väntan och Who Can Kill a Child? är en fantastisk film som jag kommer att se fler gånger i framtiden. Redan under de första minuterna vet vi att detta inte kommer att vara en upplyftande film och regissören Narciso Ibáñez Serrador sätter den mörka tonen direkt. Under förtexterna ges exempel på krigens verkliga offer, barnen och hur de fått lida för de vuxnas misstag genom åren. Det blir lite övertydligt och jag skulle ha föredragit om de tagits bort helt men bortsett från detta är Who Can Kill a Child? en lysande film.

”It was as though every boy and girl had awoke at the same time. They were all screaming and laughing. The split up into small groups. They went into people’s houses as if it was a party. But no... Beacause as soon as they went inside, we heard screaming. Screams from men and women! They’d come out laughing and go into the next house. And the next, and the next!”

Who Can Kill a Child? är en ganska lång film på nästan två timmar men den innehåller inte en enda död minut och slutet är fenomenalt. Från det när ett lik spolas iland på semesterorten Benavis till det ödesdigra slutet är stämningen rakt igenom blytung och det är otroligt spännande. Filmen bygger upp en ödesmättad krypande atmosfär och vi förstår ganska snart att någonting är väldigt fel på den lilla ön. Det är otroligt stämningsfullt och den ena efter den andra effektfulla sekvensen utspelar sig framför våra ögon. Det är brutalt och skoningslöst och det moraliska dilemmat som de två turisterna ställs inför är en omöjlighet, vem kan mörda ett barn? Var går gränsen? När Evelyn dessutom är gravid blir frågeställningen ännu mer laddad och jag kan bara tänka mig vilken uppståndelse filmen måste ha fått när den kom. Att barnen slår tillbaka mot de vuxnas dumhet får vi klart för oss tidigt in i filmen men det ges inga svar på varför det händer just på den lilla ön Almanzora men det behövs heller inte. Allt blir mycket otäckare när man inte vet varför någonting händer. Who Can Kill a Child? är en smart historia där alla detaljer är noga igenomtänkta. Undantaget är kanske det ologiska agerandet från Tom och Evelyn. Frågan är varför i helvete de inte la benen på ryggen och åkte tillbaka till fastlandet så fort de upptäckte att barnen var skogstokiga. Tur för oss gjorde de ju aldrig det för då skulle det ju inte ha blivit en särskilt spännande film men frågeställningen kvarstår.  

Det känns inte helt otippat om Stephen King inspirerades av Who Can Kill a Child? när han skrev Children of the Corn men i jämförelse kan Kings skapelse slänga sig i väggen. Who Can Kill a Child? är oerhört bra och lyckas bygga upp en tät och ruggig stämning - helt i det öppna, under en gassande sol i ett turistparadis. Who Can Kill a Child? är en film alla borde se och jag rekommenderar den å det varmaste.

Aftershock (2012)

Amerikanaren som fått smeknamnet Gringo är på besök hos en polare i Chile. De festar, går på vinprovning, åker lift, festar lite till och träffar två systrar och deras ryska väninna på en nattklubb när en jordbävning bryter ut. Som om inte det vore illa nog utfärdas en tsunamivarning och det råder kaos i staden. Det värsta är dock sparat till sist. Fängelset kollapsar och snart kryllar gatorna med rånare, mördare och våldtäktsmän.

Jag är otroligt förtjust i Eli Roths filmer ända sedan jag såg Hostel för första gången. Jag älskar Cabin Fever och de två första Hostel-filmerna och jag ser spänt fram mot vad hans nya rulle The Green Inferno (som har premiär någon gång under året) har att erbjuda. I Aftershock spelar han en relativt stor roll, står delvis för filmens historia och är dessutom producent. Här visar Roth att han faktiskt har vissa skådespelartalanger. Han levererar inget personporträtt som kommer att belönas med en oscar men med det lilla han har att arbeta med fungerar han alldeles utmärkt. Dessutom visar han ytterligare en gång att han är grym på att hitta på bra filmidéer i sann exploitationanda.

Aftershock startar segt med en massa ointressant och oinspirerat dravel. Sedan blir det plötsligt fart i karusellen och efter lite mer än en halvtimme in i filmen brakar helvetet lös. Aftershock blandar runt hejvilt i filmmixern och vad som börjar som en tråkig kåta-killar-letar-efter-heta-brudar-att-ligga-med förvandlas sedan till en katastroffilm med en rejäl dos av våldsamma effekter, kryddat med svart humor för att avslutningsvis åter ta en helt ny inriktning. Den sista vändningen som förvandlar Aftershock till en terrorrulle är den del jag gillar mest. Aftershock blir våldsam, sadistisk och skoningslös och filmen innehåller inga givna hjältar, de man tror har huvudrollen trillar av pinnen och runtomkring dör folk som flugor. Jag älskar slutet och det var ett bra tag sedan jag såg en film med en sådan känsla av hjälplöshet och där allt verkligen går käpprätt åt helvete. Aftershock är långt ifrån en perfekt film men om man bortser från den sega starten levererar den tillräckligt med våldsamheter för att göra en sådan som mig belåten. 

It (1990)

En regnig eftermiddag nittonhundrasextio (1957 i boken), när en översvämning sakta ebbar ut i den lilla staden Derry, beger sig Bills lillebror Georgie ut i regnet för att leka med sin nya present, en pappersbåt. Georgie kommer aldrig hem igen och under året som går begås fler bestialiska barnamord. Någonting ondskefullt som tagit formen av en clown har nästlat sig in i den lilla staden. Sju barn ger sig ner i kloakerna för att bekämpa Det och de svär på att om Det någonsin kommer tillbaka igen ska de ännu en gång stå enade och kämpa mot ondskan. Trettio år senare är Det tillbaka och barnen som nu blivit vuxna börjar sakta minnas deras barndom och löftet de gav varandra. Tillsammans möts de igen för att störta Det - en gång för alla.

”They all float down here.”

Jag har sett Stephen Kings It fler gånger än jag kan räkna under åren och det har alltid varit en av mina absoluta favoriter bland filmerna som bygger på Kings verk – det tyckte jag tills jag läste boken. Redan under de första tjugo sidorna slets jag in i historien och sedan upptog de resterande elvahundra mycket av min uppmärksamhet under den kommande månaden i antingen läs- eller tankeform. Jag tycker mycket om allt jag läst av författaren hittills men It är inte bara min favorit av honom utan även kanske den bästa bok jag någonsin läst. Den är lång men jag önskade att den vore längre. Det tog mig lite mer än en månad att läsa boken, inte för att den var tråkig eller ointressant utan för att jag inte ville läsa för mycket på en gång, jag ville dra ut på det så länge som möjligt så att den inte skulle ta slut. Jag läste någonstans att någon menade att man kunde ta upp boken och läsa från valfritt ställe och ändå bli fast i historien. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Den sista delen i boken är olidligt spännande och jag kom på mig själv många gånger med att längta hem från jobbet bara för att kunna få krypa ner i sängen tillsammans med It.

”Maybe it’s an evil being that can read our minds and take the shape of stuff we’re afraid of.”

Stephen King skriver skickligt och byter elegant från tankegångar och gamla minnen till tidigare incidenter och händelser från då och nu. Sekvenserna där Det tar barnens värsta mardrömmar som skepnad är fantastisk läsning, särskilt för sådana som mig som älskar gamla skräckfilmer från femtiotalet. Creature from the Black Lagoon, The Crawling Eye och I Was A Teenage Werewolf är bara några av de referenser som King använder sig av i boken (som vanligt refererar han även till sina egna verk) i form av barnens fascinationer och rädslor. Kings egen barndom spelar säkert in och om inte har han ändå lyckats skapa otroligt trovärdiga karaktärer.

”I’ll kill you all! I’ll drive you crazy and I’ll kill you all. I’m every nightmare you’ve ever had, your worst dream come true. I’m everything you ever been afraid of.”

It är i grund och botten en berättelse om den uråldriga kampen mellan gott och ont men det döljer sig så mycket mer i historien. Även fast It har starka skräckelement handlar Det om att växa upp, att bli vuxen, konfrontera sina demoner, knyta starka vänskapsband och hopplös förälskelse. Trots att barnen lever sitt liv till fullo med allt som hör barndomen till får de ändå försaka den och ta de vuxnas roll då de helt verkar förneka Det som sker i staden. King skriver om de vuxna att ”de ser ingenting, de hör ingenting, de märker ingenting” och det går som en röd tråd genom hela It. Sedan när de väl har vuxit upp kämpar de för att bli barn igen för att på något sätt sluta cirkeln. It är en otroligt fascinerande historia och även fast King lyckades strålande med att hålla intensiteten i den något längre The Stand lyckas han här ännu bättre. Det är inte förrän bokens sista tvåhundrafemtio sidor som själva uppgörelsen äger rum men vägen dit är fylld med sidospår, Det ena intressantare än Det andra. Man hinner knappt märka att den tjocka boken med de bibeltunna sidorna snart är slut.

”I am eternal, child. I am the eater of worlds, and of children. And you are next!”

Över till filmatiseringen. It är en miniserie, regisserad av mannen som inledde sin karriär bakom kameran med den excellenta Halloween III: Season of the Witch. It var Tommy Lee Wallace första miniserie och han ville att allt skulle bli perfekt. Det var dock inte helt enkelt på grund av den strama budgeten och många av sekvenserna blev han inte särskilt nöjd med. Det är synd att It inte blev en långfilm istället. Tobe Hoopers Salem’s Lot fungerade alldeles utmärkt som miniserie men It faller lite på grund av sina restriktioner. Våldsmässigt är It rejält nedtonad och mesig i sitt utförande i jämförelse med bokens råa natur och många scener blir istället pausbilder eller övergång till svart när det smaskiga ska utspela sig. I Salem’s Lot förstärkte detta historien fast här är det tvärtom. När det kommer till berättelsen i sig har de förenklat Kings mästerverk rejält och tar grundhistorien utan att använda sig av flera av bokens avstickare. Jag saknar berättelserna kring stadens våldsamma historia och Dets födelse och universums skapare. Jag saknar också de mörkare och lite mer förbjuda inslagen i barnens uppväxt. Vi blir istället serverade en snabbresumé som inte alls är lika engagerande eller brutal och som omöjligt kan leva upp till romanens makalösa historia. Det är emellertid mycket som fungerar i It. Skådespelarna är alla otroligt bra, särskilt de yngre och då jag sett filmen flera gånger var det just de ansikten karaktärerna fick när jag läste boken och alla passar utmärkt i sina roller. Undantaget är Henry Bowers som i filmen mest känns som en fåntratt och han är inte alls lika ondskefull och skoningslös som i boken. Det är kul att de valde att ha med Olivia Hussey i rollen som Audra, det hade jag helt glömt bort! Tim Curry är strålande som den elaka clownen Pennywise och det inte konstigt att han orsakade clownfobier bland de yngre tittarna när den kom. Hans mimik under lagren av vitt smink är klockrent och hans lyckas gestalta ondska såsom den är beskriven i boken på ett ypperligt vis.

“I believe in Santa Claus. I believe in the Easter Bunny. I believe in the Tooth Fairy. But I don't believe in you.”

Efter att man har läst boken är filmatiseringen inte på långa vägar lika bra. Däremot känns den inte långdragen utan precis som boken, alldeles för kort och de tre timmarna rinner iväg illa kvickt. Allt händer på en gång istället för att ges portionsvis vilken boken lyckades med på ett så galant sätt, men vad kan man förvänta sig när tolvhundra sidor blir till tre timmars speltid? Många verkar ha problem med hur Det tar sin form i slutet av filmen och visst är det mycket bättre i boken. Jag tycker dock att Det fungerar fint i filmen med även fast Det ger en känsla av att vara en b-film, uppskattar jag formen Det tar (förmodligen för att jag gillar filmer där skapelser som denna har huvudrollen). It bär likheter med den andra Kolchak-filmen The Night Strangler där mystiska mord också äger rum under ett visst tidsintervall och det känns inte helt otippat om King tittat på den några gånger innan han skapade sin mastodontroman. Det tog King fyra år att skriva färdigt It och efteråt drabbades han av skrivkramp, vilket inte hörde till vanligheterna. När man lägger ifrån sig boken förstår man att det kanske inte var så konstigt. Hur ska han kunna toppa detta? Det vet jag inte då jag inte kommit längre i han bibliografi men jag har svårt att tänka mig att han kommer att överträffa It, den är fulländad på alla plan. Har man inte läst boken tycker man säkert att filmatiseringen är bra men mitt råd till alla er som inte har läst boken men tycker om filmen är att gå in på närmaste antikvariat och köpa den för en femtiolapp. Det är välspenderade pengar som ger dig ett minne för livet.

Contamination (1980)

Ett övergivet fartyg från Sydamerika dyker upp i New Yorks hamn. När smittskyddsinstitutet med snuten Tony Aris i spetsen tar en närmare titt på fartyget hittar de besättningen sönderslitna. På undre däck, gömda i kaffelådor, finner de besynnerliga gröna äggkapslar. När de undersöker dem närmare spricker de och sprutar ut en frätande sörja som avslutningsvis bokstavligen spränger deras bröstkorgar från insidan. Aris klarar sig mirakulöst och sätts i karantän och den superhemliga organisationen Division 5, under direkta order från presidenten, tar kontroll över situationen. Spåren leder tillbaka till en misslyckad resa till Mars två år tidigare. Astronauterna fick med sig någonting hem, någonting som ett kaffeplantage i Sydamerika planerar att släppa lös i New York.

”My god, look at them! Completely torn apart!”

Jag tjatar mycket om Rom i de senaste recensionerna men jag är sjukt peppad på att åka dit så jag hoppas att ni har överseende. Jag kom att tänka på Contamination igen när jag insåg att regissören Luigi Cozzi är en av ägarna till skräckfilmsmuseet Profondo Rosso. Det var ett bra tag sedan jag såg denna falskt marknadsförda Alienklon och innan jag förhoppningsvis (korsar fingrarna) träffar Cozzi i hans butik ville jag ha filmen färskt i minnet.

Contamination drar igång med ett jävla ös och filmen levererar till och med ett riktigt effektivt hoppa-till-moment i början. Gore-effekterna öser de på med ordentligt och antalet exploderande bröstkorgar blir tyvärr inte lika många och spektakulära under resten av filmen. Under mittenpartiet lugnar Contamination ner sig rejält och är nästan helt befriad från våldsamma specialeffekter. Det blir dock aldrig långtråkigt utan filmen utspelar sig mer som en James Bond-rulle där karaktärerna försöker att ta sig in bakom fiendernas linje. Slutet kompenserar för det långsamma mellanspelet och under slutklämmen är det fullt blås igen. Från början ville Cozzi (här under pseudonymen Lewis Coates) att filmen skulle få titeln Alien Arrives on Earth, för det är ju precis det som Contamination handlar om. Cozzi hyllar den gamla amerikanska B-filmen från nittonhundrafemtiotalet och säger själv i extramaterialet att allt han velat göra är science fiction-rullar men att filmbolagen aldrig var särskilt intresserade av det. Istället brukade han lägga in elementen i sina filmer och hoppas på att producenterna inte skulle märka det. När detta inte fungerade längre slutade han att regissera film och ägnade sig istället helhjärtat åt affären Profondo Rosso som han öppnade tillsammans med Dario Argento. Det är synd då Cozzi är en intressant regissör och även fast jag inte sett mycket mer av hans verk är Contamination just en sådan film som fick mig att älska den italienska skräckfilmen.

”You must know by now that national security is at stake. And possible even more than that!”

Marino Masé (från bl.a. Live Like A Cop, Die Like A Man och Tenebre) är helt okej i rollen som snuten Aris men det är den alltid lika pålitliga Ian McCulloch som stjäl showen. Vi känner igen honom från Zombie Flesh Eaters och Zombi Holocaust och det var från den sistnämnda filmen som regissören försökte fixa skådisar till Contamination men McCulloch var den enda tillgängliga. McCulloch är perfekt i rollen som den misstrodda astronauten som sedan den misslyckade Marsresan begravt sig i alkohol och bitterhet men som tar sig i kragen och hjälper till att styra upp katastrofen. Goblins musik är som vanligt superbra med deras proggiga sväng, spaceiga syntar och hypnotiska enformigheter och utan deras involvering skulle nog filmen inte vara lika bra idag. Contaminations största styrka är dock specialeffekterna där kroppars inre organ sprängs i slow-motion. *SPOILER VARNING* Slutscenens monster ser ut som en blandning mellan Jabba the Hutt och Humle och Dumle och det är en kul skapelse som liknar någonting från en gammal science fiction film. Cozzi hade problem när elektroniken som skulle få monstrets kroppsdelar att röra sig havererade men tack vare över hundra tagningar och ett stort engagemang ser det hela riktigt häftigt ut i slutändan. *SLUT PÅ SPOILERVARNING*

Även fast Contamination ofta nämns som en Alienkopia är det inte mycket som de båda filmerna delar med undantag för penetrerade bröstkorgar och gröna ägg. Contamination är en äventyrsrulle med massvis av slafsiga specialeffekter och helt-uppåt-väggen-dialog och passionerade spekulationer. Datorer och annan högteknologisk utrustning ser ut som om de vore designade av mellanstadieelever men det är just denna kombination av ovan nämnda ingredienser som gör att jag älskar denna typ av film. Contamination är inget mästerverk men den är väldigt underhållande och är man en älskare av den italienska skräpfilmen bör man inte missa detta vilda äventyr.