onsdagen den 16:e april 2014

Claudio Simonetti's Goblin live @ Amager Bio 14 april 2014


Att jag skulle få se Goblin spela sina kompositioner live någon gång hade jag aldrig ens i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig. Även fast det "bara" är Claudio Simonetti som är en originalmedlem från bandet som var med och skapade skräckfilmshistoria tillsammans med Dario Argento i filmer som Suspiria och Deep Red var kvällen magisk. Den fjortonde april 2014 var första gången som bandet spelade i Köpenhamn och jag hoppas innerligt att det inte var sista gången. Jag kan inte minnas när cirka nittio minuter gick så snabbt. Vi fick höra allt som vi ville höra och lite till...





Fler bilder från konserten hittar ni på min Facebooksida!

onsdagen den 9:e april 2014

Vigilante (1983)




Polisen räcker inte längre till och när det allt mer brutala gatuvåldet eskalerar får några invånare till slut nog och startar ett medborgargarde för att rensa upp på gatorna i New York. Bilmekanikern Eddies fru Vickie går emellan ett bråk på en bensinstation men det slutar illa och slöddren söker upp henne i hemmet och hon knivhuggs svårt och sonen Scott dödas brutalt. När mördaren släpps fri och domstolen dömer Eddie till trettio dagars fängelse efter det att han brusat upp i rätten rasar Eddies liv samman. Förblindad av hat ansluter sig Eddie till medborgargardet för att hämnas.

“Hey, I don't know about you guys, but me, I've had it up to here.”

Vigilante är en typisk William Lustig film där allt är skitigt, dystert och våldsamt och regissören glorifierar inte precis New York med omnejd. Det är rakt på sak och redan under de första minuterna vet vi vad vi har att vänta oss när Fred Williamson lockar anhängare till sitt medborgargarde. Det är en stenhård och skoningslös rulle, inget snack om saken, och filmens mörka soundtrack som ibland drar åt skräckfilmshållet är otroligt passande. Fred Williamson (i supertajta jeans) som obligatorisk tuffing och Robert Forster som sörjande och uppgiven make och far är klockrena i de största rollerna och Joe Spinell är sliskigt underbar i rollen som den smutsiga advokaten Eisenberg.

“This gun is my judge, my jury and my executioner!”

Det händer en massa saker hela tiden men det är inte förrän under den sista halvtimmen som storyn knyter samman med inledningen när Eddie kommer ut från fängelset för att hämnas. Historien är tunn som korvspad men det kompenseras med mängder av action där pistolskotten får elakingarna att flyga flera meter i luften och lämnar sargade kroppar efter sig. När det har gått en timme utan att man har tittat på klockan en enda gång så vet man att man tittar på en underhållande film och Vigilante är just en sådan. Det är en cool tidsdödare som håller intresset uppe under de knappa nittio minuterna och Vigilante levererar tillräckligt med våldsamheter och action för att stilla törsten hos de flesta.

tisdagen den 8:e april 2014

Here Comes the Devil (2012)




Felix och Sol har picknick ute i den mexikanska öknen tillsammans med sina två barn Adolfo och Sara. När det är dags för hemfärd vill barnen utforska bergen i närheten och föräldrarna släpper iväg dem i en timme för att få egentid i bilen innan de somnar utmattade. När de vaknar har barnen fortfarande inte kommit tillbaka. Timmarna går och Felix och Sol blir alltmer oroliga. När gryningen anländer gör barnen likaså i en poliseskort och allt verkar vara okej igen. Snart märker dock föräldrarna att någonting inte står rätt till med barnen. De hittar blåmärken på kropparna och en psykolog antyder om ett sexuellt trauma. Föräldrarna ger sig efter den enda person som de tror sig ligga bakom men det är långt ifrån över. Någonting fruktansvärt hände uppe i bergen och ju närmare föräldrarna kommer sanningen, desto mer skrämmande visar den sig vara…

”Ögon som är rädda kan inte ljuga.”

Jag gillar regissören Adrián García Bolgianos råa och skoningslösa rape & revenge historia I’ll Never Die Alone men Here Comes the Devil är en helt annan historia. Det osar fortfarande sjuttiotalsexploitation fast denna gång serverar regissören oss istället en psykologisk rysare som många gånger känns som Roman Polanskis tidiga skapelser. Here Comes the Devil inleds med en passionerad kärleksakt mellan två kvinnor för att i nästa stund helt ändra stämning när en galning med machete bryter sig in i lägenheten och hugger av den ena kvinnans fingrar efter att han slagit henne medvetslös. Överrumplad av den andra kvinnan flyr mannen ut i öknen där hans troféer, i form av flera avhuggna fingrar, faller till marken tillsammans med hans nakna kropp. Detta är filmens första tio minuter och sedan inleds filmens primära historia – en historia om föräldrars värsta mardröm.

”Ingen borde gå dit upp. En del tror sig kunna hämta energi där men det är nåt som är fel med platsen. Indianerna gick aldrig dit. De trodde det vilade en förbannelse över platsen. Det är sant. De talade om varelser som sov under marken där. Varelser som betraktar oss som simpla skal.”

Here Comes the Devil är en långsamt berättad historia. Det är en suggestiv mardröm som tar tid på sig med att svara på de många frågorna. När filmen är slut finns det fortfarande en del frågetecken men Here Comes the Devil är en film som stannar kvar i tankarna efteråt. De otäcka undertonerna blir aldrig direkt skrämmande men den levererar en känsla som är svår att sätta fingret på. Till en början så trodde jag att Here Comes the Devil skulle vara en satanisk rysare men även fast elementen finns här så är det mer ett psykologiskt drama än en renodlad skräckfilm. Många menar att det finns flera likheter med Peter Weirs klassiska Picnic at Hanging Rock men då jag inte har sett filmen kan jag inte uttala mig om detta. Estetiskt sett ser Here Comes the Devil väldigt bra ut med schyssta kameravinklar och kompetent regi och filmens enda våldsdåd är brutalt så att det räcker och blir över. Scenen där bilen kör iväg från platsen där flickans första menstruation ägt rum är grymt snygg. Here Comes the Devil får mig att bli ännu mer nyfiken på regissören, nu måste jag leta upp hans andra filmer! Jag gillar Here Comes the Devil skarpt med det är en film som faller inom kategorin som ”vanligt” filmfolk förmodligen inte kommer att uppskatta.

måndagen den 7:e april 2014

The Abominable Snowman (1957)




Botanikern John Rollason befinner sig i ett buddisttempel i Himalaya tillsammans med sin fru Helen och assistenten Fox, för att studera sällsynta växter. Vad hans fru och kollega inte känner till är att John i själva verket väntar på den amerikanska äventyraren Tom Friend och hans män för att följa med dem på en expedition i sökandet efter den mytomspunna snömannen. Tillsammans med en guide som säger sig ha sett snömannen med sina egna ögon lämnar John och det amerikanska följet lugnet i det buddistiska templet i jakt på bevis om varelsens existens…

”That’s what they call it, is it? The abominable snowman.”

Jag har inte sett överdrivet många filmer från det brittiska filmbolaget Hammer men ju fler jag ser desto mer tycker jag om dem. Hittills har jag inte stött på en enda dålig film. The Abominable Snowman har jag velat se väldigt länge och när jag äntligen fick tummen ur och beställde dvdn så tillbringade den inte lång tid i filmhyllan innan jag inte kunde hålla mig längre. Hammers filmer är perfekta skapelser att avnjuta när det är lite ruggigt utomhus tillsammans med en varm kopp te som hjälper till att höja kroppstemperaturen, de är alldeles lagom mysrysliga.

“I'm wondering... wondering how old that face is. It's seen a long life.”

Regissören Val Guest har lyckats att skapa en otroligt atmosfärfylld historia och nu är jag grymt sugen på att se hans båda Quatermass-filmer. Allt är filmat i vackert svartvitt och det effektfulla snölandskapet, tillsammans med de obligatoriska kulisserna i inspelningsstudion är grymt snygga. Även om tempot till en början inte är det kvickaste så kan jag inte slita blicken från tv:n, The Abominable Snowman är mer än ”bara” en monsterfilm. Det har gjorts alldeles för lite filmer om yetin, snömannen eller vad du väljer att kalla figuren som gömmer sig uppe i de snödränkta bergen. Varelser som denna har fascinerat mig ända sedan jag som liten grabb såg de suddiga bilderna och läste de skrämmande historierna i böcker om det okända. Filmen tar god tid på sig innan varelserna uppe i bergen gör entré och oftast får vi bara se dem i form av enstaka kroppsdelar eller skuggor, till ljudet av deras otäcka mullrande stämmor. The Abominable Snowman levererar inga kalla kårar men det är ingen töntig man-i-gummidräkt-historia (missförstå mig inte, jag älskar den typen av filmer) heller utan en seriös och mot slutet psykologisk rysare med hjärna. Musiken är otroligt stämningsfull och den vinande vinden som får agera ljudmatta när soundtracket tystnar får mig att nästan känna den bitande kylan. Peter Cushing är en fantastisk genreskådespelare och här är han förbannat bra som den sympatiska botanikern som ganska snart inser att hans amerikanska kollega enbart agerar för egen vinnings skull på bekostnad av människans nyfikenhet. The Abominable Snowman är en fantastisk film, förmodligen en av Hammers bästa skapelser. Självklart så förtjänar den ett toppbetyg!

tisdagen den 1:e april 2014

Witchboard (1986)




Linda och Jim har fest hemma i lägenheten och som vanligt när Jims före detta bästis, som dessutom är betuttad i Linda, kommer på besök blir galejet allt annat än roligt. För att lätta upp den tryckta stämningen plockar Brandon fram sitt ouijabräde, vilket han har använt för att kontakta David, en pojke som dog vid tio års ålder. Tramserier gör att David blir upprörd och efter det att Brandon fått sina bildäck punkterade är festen slut. Linda som fascinerats av brädet börjar använda det ensam och till en början är anden hjälpsam och vänlig men det förändras snart. När Brandon kommer för att hämta tillbaka sitt ouijabräde börjar trista saker att hända. Anden som Linda kommunicerat med är inte en tioårig pojke utan en galen yxmördare som försöker ta Lindas kropp i besittning.

”Oh, don’t worry. It’s perfectly safe.”

Witchboard är en av mina absoluta favoritskräckisar från åttiotalet. Jag såg den och uppföljaren (som ni kan läsa mer om HÄR) fler gånger än jag kan räkna som tonåring. Sedan jag gjorde mig av med mina gamla VHS-kassetter, är det nu första gången jag sett om Witchboard. Scream Factory fortsätter att spotta ur sig fantastiska utgåvor av gamla skräckfilmer och nu har turen alltså kommit till Witchboard. Deras sprillans nya släpp är inget undantag och blu-ray/dvd kombon är fullmatad med extramaterial och filmen i sig har aldrig sett så här bra ut.

Witchboard är regissören Kevin Tenneys debutfilm och även fast många höjer hans Night of the Demons (en film jag måste se om snart igen) till skyarna så tycker jag att Witchboard är hans bästa film. Det är en simpel men förbaskat effektiv historia med otroligt bra och stämningsfull musik, signerad regissörens bror Dennis Michael Tenney. Utseendemässigt ser Witchboard väldigt bra ut och Tenney är en begåvad regissör som vet hur man hushållar med en films budget, utan att det ser billigt ut. När den osynliga anden rör sig i omgivningarna, samtidigt som kvidande barnstön agerar effekthöjare, myser jag av välbehag. Kärlekstriangeln mellan Linda och de båda före detta bästisarna Jim och Brandon är för att vara en film av denna sort förvånansvärt bra och även fast den egentligen är klichéartad så det bara skriker om det funkar den tack vare bra skådespeleri. Mediet Zarabeth är emellertid ännu mer irriterande än jag minns henne och när hon utbrister ”TTFN” (ta ta for now) vill jag bara gömma mig bakom skämskudden. Witchboard är inte en särskilt våldsam eller grafisk rulle utan precis som uppföljaren så lägger den mest krut på atmosfären, vilken är felfri. Det finns några blodiga sekvenser men jag har svårt att tänka mig att filmen censurerades i Sverige ens när den gjorde entré på hyrfilmsmarknaden. Jag såg uppföljaren för några månader sedan och när jag nu sett originalet inser jag hur lika de båda filmerna är. Jag gillar uppföljaren skarpt men originalet är bättre. Witchboard är ett utmärkt exempel på en lyckad åttiotalsskräckis och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

fredagen den 28:e mars 2014

The Night Flier (1997)




Skitstöveln Richard Dees jobbar som journalist på skräptidningen Inside View och är minst sagt trött på sitt arbete. Efter lite övertalning tar hans morbida sida över och han börjar gräva i historien om en man som landar på flygplatser nattetid och lämnar lemlästade kroppar, tömda på blod, efter sig. Ju mer Richard nystar i historien, desto närmare kommer han mannen som han ger smeknamnet Nattflygaren. Meddelanden skrivna i blod säger åt honom att sluta leta efter sanningen men även fast Richard känner på sig att uppdraget kan bli hans sista så vägrar han att ge upp. Nattflygaren är ärkefienden och hans jämlike, i en och samma person, och personifierar allt som Richard i grund och botten har sökt efter i hela sitt liv. Historien skrämmer honom lika mycket som den fascinerar honom och Richard kan inte sluta innan han har stått öga mot öga med Nattflygaren, oavsett vilket pris han får betala.

”Why do all the weirdos have to fly at night?”

Jag har haft en paus från Stephen King efter det att jag läst hans första trettio böcker på raken och sett lika många filmer som bygger på hans verk. The Night Flier har jag dock varit på jakt efter en längre tid, både i bok- och filmform och inom loppet av mindre än en månad hittade jag båda varianterna i begagnat format. The Night Flier (eller Nattflygaren som den heter på svenska) bygger på en novell med samma namn, signerad just Stephen King. Den skrevs ursprungligen för antologiboken Prime Evil (Ondskans Väsen) där han delar sidor med bl.a. Clive Barker, Whitley Strieber och Peter Straub. De flesta som har läst historien tidigare har dock förmodligen gjort det i Kings egen samling Nightmares and Dreamscapes (vilken under en kort period fanns utgiven på svenska under titeln Nattmaror och Drömlandskap och som nu är ett eftertraktat och svindyrt samlarobjekt). The Night Flier är en klar favorit bland Kings kortare historier och definitivt en av hans mörkaste.

”Never believe what you publish, and never publish what you believe.”

The Night Flier var till en början tänkt att få biopremiär men istället visades den på amerikanska kabelkanalen HBO, tre månader innan den tilltänkta premiären. Det är en mörk och morbid filmatisering (precis som förlagan), kanske en av de mörkaste Kingfilmatiseringarna någonsin. The Night Flier andas död och fara och reportern (skickligt porträtterad av Miguel Ferrer) kommer allt närmare den oundvikliga uppgörelsen med både sig själv och monstret han jagar. Det ligger en olustig stämning över hela filmen och även fast den aldrig blir särskilt otäck är det en grymt stämningsfull berättelse som fångar Kings dystra vision väldigt bra. Precis som förlagan så är det inte en särskilt spännande historia, snarare en studie i ren ondska och vad som försiggår i reporterns inre. Hela filmen är en transportsträcka som är ganska lågmäld och helt befriad från skrämseleffekter. Vi får ta del av en rad härligt groteska våldsdåd och en final som till och med slår Kings skrivna ord. Specialeffekterna ser ut som någonting som har skapats för en film som gjordes minst tio år tidigare, precis så som jag vill ha dem. The Night Flier är ett utmärkt exempel på när King görs rätt på film. Filmatiseringen, som jag bara har sett en gång tidigare, hör till en av de bästa adaptionerna av Kings verk och det är ett måste för alla som gillar skräckmästaren.

torsdagen den 27:e mars 2014

Deadly Blessing (1981)




När Jim börjar plugga och träffar sin blivande fru Martha blir han utesluten från sin familj, men väljer trots detta att bosätta sig i grannhuset. Jims uppfostran kan liknas den Amishfolket tillgivet eftersträvar och ända sedan Jim valde en annan inriktning i livet, ett liv tillsammans med sin käresta, har tillvaron inte varit en dans på rosor. När Jim förolyckas i vad som ser ut som en fruktansvärd olyckshändelse flyttar Marthas väninnor temporärt in för att stötta henne under sorgeperioden. Lugnet infinner sig aldrig och när fönstertittaren William, en anhängare av det gudfruktiga folket som kallar sig Hittites, dyker upp död blir anspänningen mellan de djupt religiösa och kvinnokollektivet än värre och kvinnorna finner sig snart terroriserade av någon som vill dem väldigt illa…

”In the rolling hills of a sinful farm community, untouched by time, a gruesome secret has been protected for generations.”

Deadly Blessing är en av regissören Wes Cravens tidiga filmer och den kommer konstigt nog sällan på tal i hans sammanhang. Jag har länge trott att jag sett den tidigare men efter bara några minuter in i filmen insåg jag att jag blandat ihop den med hans förra film, Summer of Fear. Wes Craven är en regissör jag alltid har gillat och han ligger bakom många schyssta rullar men hans debutfilm The Last House on the Left är och förblir min absoluta favorit i hans filmografi. På senare år är det dock inte mycket av det han presterat som har fallit mig i smaken men han är ett viktigt kapitel i amerikansk skräckfilmshistoria, inget snack om saken.

”The beast that thou sawest was, and is not; and shall ascend out of the bottomless pit, and go into perdition: and they that dwell on the earth shall wonder.”

Deadly Blessing är en skön rulle. Den är inte särskilt läskig men filmen kör igång ganska så omgående och förlorar sedan aldrig tempo. Det isolerade området hjälper till att skapa en intressant utspelningsplats, utan några som helst nymodigheter, och filmen är avskalad från allt som brukar utspela sig när en grupp yngre människor drabbar samman. Mest känd är förmodligen Deadly Blessing tack vare en 23-årig Sharon Stone som här medverkar i sin första större roll i en spelfilm. Hon sköter sig hyfsat, utan att vara något exceptionellt, men några av filmens bästa stunder involverar just henne. Sekvensen i ladan där hennes otäcka relation till spindlar tar sin början är riktigt stämningsfull och likaså en drömsekvens där det åttabenta krypet hamnar någonstans där den definitivt inte hör hemma. Filmens bästa scener involverar läbbiga djur och i en obekväm badkarsekvens introduceras ett scenario som är nästan identiskt med en klassisk scen i Cravens definitiva genombrott A Nightmare on Elm Street. Ibland ger Deadly Blessing ifrån sig lite giallo vibbar när en figur med svarta handskar stryker omkring i området och det är förvånansvärt mycket som händer under de drygt nittio minuterna. Ernest Borgnine och Michael Berryman dyker upp i tacksamma roller och de passar båda två in i sammanhanget alldeles utmärkt. Deadly Blessing är inte en av mina favoriter bland Cravens filmer men det är som sagt en skön rulle som inte gjorde mig besviken.