fredag 31 oktober 2014

Among the Living (2014)




Sista dagen innan sommarlovet blir de tre ynglingarna Victor, Dan och Tom bestraffade med kvarsittning efter ett matkrig i kafeterian. Det ger de blanka fan i och bestämmer sig för att avsluta terminen med att skolka. De fördriver dagen med att tjuvröka och tutta på en lada innan de anländer till sin favoritlekplats, den övergivna filmstudion Blackwoods. Där hittar de en vettskrämd kvinna fastbunden i bagageluckan på en bärgad bil och de inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Livrädda flyr trion till sina respektive familjer men hemmets lugna vrå är allt annat än säker…

”Klarence, min son. Om de upptäcker att du finns så spärrar de in dig för att studera dig eller håna dig. Vi får återskapa vår familj. Vi får hitta ett hem. Vi får anpassa oss till det okända och försvinna…”

Den franska regissörsduon Alexandre Bustillo och Julien Maury är tillbaka med sin tredje långfilm Among the Living (Aux Yeux des Vivants). Jag hade inte en aning om att de ens var aktuella med en ny film förrän detta årets upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund. Tyvärr missade jag den då jobb kom i vägen men nu har Njutafilms äntligen släppt den på dvd och blu-ray. Det var länge sedan jag hade så grymt höga förväntningar på en film, kanske var det därför jag blev så besviken.

”Tre killar dog på en inspelning för cirka 13 år sedan. De ignorerade säkerhetsreglerna så de fick stänga ner. Det var många som blev arbetslösa. Nu kommer ungdomar hit för att röka, dricka öl och ha sex.”

Inside (À l'intérieur) är en briljant uppvisning i ultravåld och en av mina favoriter bland den nya vågen av extrema filmer från Frankrike. Den otroligt lyckade uppföljaren Livide är en ond vuxensaga som ser makalöst bra ut. Among the Living är alltså regissörernas tredje film och efter en sådan extremt lovande inledning på karriärerna är det svårt att inte förvänta sig storverk varje gång de kommer ut med en ny film. Among the Living inleds brutalt när en höggravid kvinna (samma kvinna som skrämde vettet ur en annan gravid kvinna i Inside) ledsnar på sin supande make och klubbar ner honom, knivhugger deras son, sätter kniven i magen och avslutar med att skära av sig halsen. Sedan tar ett ungdomsäventyr fart som kan ses som något av Frankrikes svar på Stephen Kings historier med ynglingar i huvudrollerna. Problemet är bara att Among the Living´s lovande kombination av ungdomsäventyr och slasherfilm inte är särskilt lyckat. Det kunde ha blivit hur bra som helst men filmen kommer liksom aldrig till skott. Den nedlagda inspelningsstudion är en bra utspelningsplats och när filmen sedan ändrar sceneri och flyttar in i de tre pojkarnas olika hem blir det stundtals riktigt spännande. Det största problemet med Among the Living är att i stort sett vartenda mord händer bortom kameran eller klipps tvärt av när det är dags för blodutgjutelse. En skräckfilm behöver inte drypa i våld bara för att jag ska gilla den fast i Among the Living är det så många missade möjligheter att jag till slut nästan blev förbannad. Among the Living är inte en dålig film men det är utan tvekan en av årets största besvikelser. Den innehåller några snygga och effektiva sekvenser och filmens sista tjugo minuter är intensiva men det är definitivt duons sämsta film. Om man går in med lägre förväntningar än jag så kanske man uppskattar Among the Living men förvänta dig bara inte en ny Inside eller Livide.

tisdag 28 oktober 2014

The Incredible Shrinking Man (1957)




Under en semesterdag ute till havs förändras Scott Carey och hans fru Louises liv för alltid. En mystisk dimma omfamnar deras båt och sex månader senare upptäcker Scott att någonting inte står rätt till. Han tappar vikt och är inte längre lika lång som han har varit sedan han var sjutton år gammal. Doktorerna är förbryllade och för varje dag som går krymper Scott 3,3 millimeter samtidigt som världen runt omkring honom bara växer…

”People don’t get shorter, Mr Carey. They just don’t get shorter.”

Richard Mathesons böcker har jag inte haft någon relation till förrän jag för något år sedan läste hans fantastiska roman I Am Legend. Däremot har jag sett fasligt många filmer som bygger på hans texter eller som han skrivit manus till. Majoriteten av dessa är höjdarfilmer och flera av dem är skapelser som jag återkommer till med jämna mellanrum. När jag gick igenom mitt bibliotek i sökandet efter någonting annat än Stephen King så upptäckte jag att jag hade en bok till av Matheson i samlingen. I den klassiska svenska bokserien Kalla Kårar står det inte på bokryggarna vilka författarna är utan bara en inbjudande svensk översättning av originaltiteln. När jag granskade dem närmare hittade jag ett omslag som var omöjligt att inte bli förtjust i. Titeln var Spindeln och i diffusa bokstäver stod namnet Richard Matheson. Jag började genast läsa The Shrinking Man.

“I felt puny and absurd, a ludicrous midget. Easy enough to talk of soul and spirit and existential worth, but not when you're three feet tall. I loathed myself, our home, the caricature my life with Lou had become. I had to get out. I had to get away.”

Mathesons bok är precis som I Am Legend en fantastisk roman som trots sitt omslag inte är en skräckinjagande berättelse om gigantiska monster och isande skräck. Inslagen finns men The Shrinking Man är en tänkvärd historia om rädslan att inte kännas till, utanförskap och en sorgsen berättelse om ensamhet i en värld man inte längre passar in i. Ett av bokens bästa partier är när Scott, med sin frus gråtdrypande tillåtelse, spenderar en natt tillsammans med en kvinna i samma storlek som jobbar på en cirkus för att få känna intim närhet med en annan kvinna en sista gång. Det är inte lika känsloladdat i filmen och ett av de största känsloelementen, parets dotter, är inte inkluderad i adaptionen men trots detta så är filmatiseringen som la till Incredible i titeln, nästan lika bra. Boken hoppar från nu- till dåtid medan filmen håller en linjär berättarstil. Med tanke på historiens tema så skulle det lätt ha kunnat bli pannkaka av allt men The Incredible Shrinking Man är en allvarsam berättelse om en man som bokstavligen kämpar för sitt liv i en hemmiljö där vardagliga ting förvandlas till dödsfällor. Han är totalt utlämnad åt samhället, doktorer och sin egen fru, vars medlidande driver dem allt längre bort ifrån varandra. För att vara nästan sextio år gammal så är specialeffekterna otroliga. Några av dem känns så klart förlegade men i det stora hela så håller de flesta förvånansvärt bra än idag. Fighterna med katten och framförallt spindeln är klass a underhållning och spindelns första entré får mig att rysa härligt i hela kroppen. The Incredible Shrinking Man är en annorlunda överlevnadsfilm, lite som en omvänd Gullivers Resor, med en övertygande Grant Williams i huvudrollen. The Incredible Shrinking Man är en av de bästa science fiction filmerna från femtiotalet, bara du inte förväntar dig en skapelse i stil med Tarantula eller Earth vs the Spider.

söndag 26 oktober 2014

Hannie Caulder (1971)




De tre stökiga bröderna Clemens rider in i en sömnig stad för att råna banken. Tumult uppstår och tomhänta rider de vidare med lagens män hack i hälarna. De stannar vid familjen Caulders avlägsna hus för att stjäla nya hästar men när maken sätter sig på tvären mördar rövargänget honom och bryter sig sedan in i huset och våldtar hustrun Hannie, tuttar på huset och lämnar kvinnan i spillror. Skärrad och förbannad planerar Hannie en gruvlig hämnd.

“Win or lose, you lose, Hannie Caulder.”

Hannie Caulder är en av många filmer som länge har funnits på min att-se-lista. Pampig och glädjefylld musik inleder filmen och jag kan inte hjälpa att nynna med till titelmelodin. Efter det att de medverkandes namn har radats upp är det dock inte så glädjefyllt längre. Efter våldtäkten så följer en klassisk historia om hämnd, denna gång med kalaspinglan Raquel Welch i huvudrollen. Hannie Caulder innehåller en samling riktigt bra skådisar. Bröderna Clemens spelas av Ernest Borgnine, Jack Elam och Strother Martin och den elaka trion är ett ganska skönt gäng som gnabbas sinsemellan när de inte ställer till med rackartyg. Den alltid lika pålitliga Christopher Lee dyker upp som en godhjärtad vapensmed och Robert Culp är utmärkt i rollen som prisjägaren som lär Hannie allt han kan om konsten att effektivt utrota ohyra som Clemensbröderna. Filmens största behållning är emellertid förstås skönheten Welch. Hon är het som glödande kol och det är en fröjd att se när hon svingar revolvern mot vilda västerns avskum. Hannie Caulder är en lyckad blandning av rape/revenge, västern, drama och action och trots filmens tema så är det en ganska snäll rulle med en lagom dos av lättsam humor och blodigt pang-pang. Många västernfilmer tenderar att hålla på alldeles för länge men Hannie Caulder har en alldeles lagom speltid, är generös med den röda färgen och lyckas fånga min uppmärksamhet redan under de första minuterna. Hannie Caulder är inget mästerverk men det är en småmysig och alldeles lagom film på alla sätt och vis som inte gjorde mig besviken. Det är mycket troligt att Hannie Caulder är den hetaste bruden i vilda västerns historia!

fredag 24 oktober 2014

Mercy (2014)




Pojken Georges bästa vän är hans mormor Mercy. När hon får en stroke och förvandlas till en aggressiv tant skickas hon för att bo på ett äldreboende. När ett år har gått orkar personalen inte längre och det blir George, hans bror och deras mammas uppgift att ta hand om henne i Mercys ödsliga hus. Mormor är i dåligt skick och beter sig alltmer hotfullt och det visar sig att George är ensam om att glorifiera sin gamla mormor. Någonting förändrade Mercy när hon var yngre. Hon bär på mörka hemligheter och något plågar henne, något bara George kan göra någonting åt...

"Hasturs got her George!! Get away. Run, run, run!!"

Stephen King har gått och blivit populär igen. Han är hetare än någonsin. I vanlig ordning så släpper han minst en bok om året och bara den senaste månaden har tre filmatiseringar släppts lös på dvd, vod och tv. I nuläget är enligt imdb trettiosju projekt som har med King att göra på gång, inte sedan nittiotalet har King varit så här populär. Mercy är en av de senaste filmatiseringarna av Kings verk och det var en ren slump att jag trillade över den. Filmen bygger på hans korthistoria Gramma från novellsamlingen Skeleton Crew och då det var länge sedan jag läste den är det inte mycket jag kommer ihåg av själva historien. För regi står Peter Cornwell som långfilmsdebuterade för några år sedan med den lyckade spökrullen The Haunting in Connecticut och Mercy är utan tvekan en av de bästa Stephen King-filmatiseringar jag har sett på väldigt länge.

”Gramma, you ever hurt anyone?”

Mercy är en förbannat stämningsfull rysare som berättar en kuslig historia. Utseendemässigt ser den väldigt bra ut med sitt snygga foto och dystra miljöer. Skådespelarna levererar över medel och ungen från The Walking Dead, Chandler Riggs är trovärdig i rollen som den unge George. Mercy är en precis lagom läbbig historia med några effektiva hoppa-till-sekvenser. Filmen är inte överdrivet våldsam men det finns ett par grafiska scener som säkert får de yngre tittarna att gömma sig bakom kudden. Mercy innehåller ingen dödtid och under sin perfekta speltid på strax under åttio minuter så bygger den mörka historien snabbt upp en känsla av ovisshet och lyckas leverera en alldeles lagom kombination av spänning och kalla kårar. Gumman Mercy är en läskig figur och sekvensen där stadens präst berättar om mormors problematiska uppväxt med barnlöshet, en mystisk bok och hennes makes tragiska självmord när han klyver sin egen skalle med en yxa är av samma kaliber som när gubben Jud berättar för Creed om vad som gömmer sig bortom Jurtjyrkogården. Mercy förtjänar verkligen lite extra uppmärksamhet när det kommer till filmer i Kings namn och det är lite konstigt att den aldrig gick upp på biograferna. Jag har en känsla av att på tok för många kommer att avfärda Mercy som en trist skräckfilm i mängden utan att ens ge den en chans men jag hoppas åtminstone på att mitt lilla avstamp på internet kommer att få folk intresserade på vad filmen har att erbjuda. Mercy var en riktigt trevlig överraskning och det är definitivt en av mina favoritskräckfilmer i år.

torsdag 23 oktober 2014

Rites of Spring (2011)




Nittonhundraåttiofyra startade terrorn. Fem unga kvinnor försvann för att aldrig hittas igen. Scenariot upprepade sig år efter år utan att någon kunde hitta den skyldiga. Idag så är situationen fortfarande den samma. Tre kidnappare tjuvar en välbärgad familjs dotter och inväntar lösensumman samtidigt som en ung kvinna kämpar för sitt liv när det är dags för att vårens offer ska skördas…

”Are you clean, are you clean? I have to make sure.”

Rites of Spring har en assnygg poster. Det var den enda anledningen till att jag blev grymt nyfiken på vad filmen hade att erbjuda, utan att ha en aning om dess innehåll. Jag fick nys om Rites of Spring första gången för något år sedan men sen har det av många anledningar inte blivit av att jag sett den. Nu kan jag bara konstatera att den definitivt inte var värd väntan. Jag brukar vara snäll när det kommer till mina recensioner av skräckfilmer, mest för att jag är barnsligt förtjust i genren, men ibland blir jag irriterad. Rites of Spring är en riktigt dålig film. Kidnappningshistorien som tar upp mer än halva filmen är totalt ointressant. De båda kvinnorna som jag trodde skulle uppta större delen av filmen får alldeles för lite uppmärksamhet och slasherfilmsinslagen är onödiga. När det har gått femtiofem minuter så vävs de båda historierna samman och det fallerar på alla plan. Någonting ohyggligt gömmer sig i källaren på en bondgård där två tjejer hänger fastbundna och det kunde mycket väl ha kunnat vara en skapelse som kunde ha sållat sig till filmvärldens uppfinningsrika monster, men icke. Första halvan är skittråkig, den andra halvan är ett antiklimax. Storyn är kass, skådespelarna är usla och utseendemässigt är det inte särskilt intressant. Redan från början så vet vi att det är någonting fasansfullt som behöver blod och i utbyte så får människan en skörd som håller dem på fötterna under resten av året men sen då? Ingenting utvecklas, varken historia eller karaktärer och när sedan själva upplösningen gör entré så verkar det som om filmskaparna helt har gett upp. Slutet är bland det mest oinspirerade jag sett på länge och även fast filmens ondska ser ganska tuff ut så väntade jag mest på att Rites of Spring skulle ta slut. Det är synd då Rites of Spring har potential att vara riktigt bra. Inte ens en god whisky kunde hålla mitt humör upp och då är det illa, riktigt illa. Undvik Rites of Spring, låt inte dess snygga poster lura dig till att spendera åttio minuter du aldrig får tillbaka igen.

onsdag 22 oktober 2014

The Sacrament (2013)




VICE är ett New York-baserat företag som levererar nyheter som mainstream media undviker. När Patricks syster Caroline försvinner och lämnar ett mystiskt brev efter sig där hon berättar att hon flytt landet tillsammans med renlevnadskollektivet Edens Församling bestämmer sig Patrick för att söka upp henne. Tillsammans med ett filmteam från VICE hoppar han på flyget som tar honom till en avlägsen plats där en grupp människor dedikerar sina liv åt en person de alla kallar ”Far”.

”And what we know so far is that everyone thinks that this is the best place they’ve ever been”

Ti West är utan tvekan en av denna generationens mest intressanta genreregissörer. Han har vunnit över mig på sin sida med filmer som The House of the Devil och The Innkeepers och nu är han aktuell igen med sektrullen The Sacrament. Filmen inleds till tonerna av det svenska bandet The Knife och sedan följer en historia som går i Jonestown-tragedins spår. När det kommer till filmer eller dokumentärer som rör sekter av alla dess slag så blir jag automatiskt intresserad. Det är ett ämne som alltid har fascinerat mig. Vad är det för människor som fastnar för detta leverne och vad är det som får dem att dras åt den oftast extrema ideologin? Standardsvaren är såklart bakgrund, utsatthet och nyfikenhet men anledningarna kan vara många och resultaten av utopin är, hur otäck den än må vara, skrämmande intressant.

“Why couldn’t you leave us alone?”

The Sacrament är en found footage / mockumentärfilm som i det stora hela känns väldigt äkta. Man väntar med spänning på att se vad det ska leda till, även fast man hela tiden anar det och mycket riktigt så är det ju ingen lycklig historia. Gene Jones (som är slående lik John Goodman) spelar ”Father” och han är riktigt bra i rollen som den kontrollerande sektledaren och han summerar grundideologin till Edens Församling ganska bra när han säger att det inte är ett ställe som man flyr till utan ett ställe där man kan börja om, även fast det är en sanning med modifikation. Det är redan från början ganska uppenbart att någonting fruktansvärt ska utspela sig under filmens sista akt men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, omtumlande eller engagerande. The Sacrament har alla förutsättningar för att bli en riktig höjdarfilm men problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt, trots filmens historia. Det är ett skrämmande scenario men The Sacrament griper inte riktigt tag om min uppenbart frusna själ. Jag gillar, trots detta, filmen väldigt mycket och The Sacrament är helt klart värd att kolla upp men jag tycker fortfarande att The House of the Devil är Ti Wests bästa film.

tisdag 21 oktober 2014

The Dead 2: India (2013)



Någonting fruktansvärt sprider sig som en löpeld i Indien och förvandlar människorna till levande döda. När nyheten når den amerikanska ingenjören Nicholas släpper han allt för att ta sig till Mumbais slumkvarter för att återförenas med sin gravida flickvän Ishani. Det blir en farofylld resa genom Indiens ödemarker, där varje minut kan vara den sista…

”People are killing people everywhere. Cannibalism. It is totally fucked up.”

Howard och Jonathan Fords uppföljare till The Dead är en av de filmer jag har sett fram mot mest den senaste tiden. The Dead var en av de bästa zombiefilmer jag sett på väldigt länge och den kom som en frisk bris till genren som de senaste tiden inte har varit mycket att hänga i granen. Föregångaren utspelade sig i ett stekande hett Afrika och nu är det dags för Indiens befolkning att invaderas av den dödliga smittan.

”The soul is eternal, but these things... I see in their eyes there is no soul.”

The Dead 2: India berättar i stort sett samma historia som föregångaren fast med nya karaktärer i huvudrollerna och en ny utspelningsplats. Precis som ettan är The Dead 2 en riktigt snygg film med vackert foto och effektfulla miljöer. Regissörerna och manusförfattarna Ford lyckas med att skapa en klaustrofobisk känsla i öppna landskap och även fast vissa situationer är pinsamt idiotiska så levererar filmen flera svettiga sekvenser. De levande döda är även denna gång hotfulla varelser som rör sig långsamt (precis så som jag föredrar) men som i trängda utrymmen är precis lika farliga som den nya generationens speedade varianter. De bär fler likheter med Romeros zombiesar med sina huvuden på sned och nollställda ansiktsuttryck än de dreglande monstren som kom att dominera tv-skärmarna efter Boyles 28 Days Later under 2000-talet och här har regissörsduon valt att få ögonen att se ut som de självaste Nosferatu hypnotiserar sina offer med – bra jobbat! Våldet är av den gamla skolan där det datoriserade har lagts åt sidan och gamla hederliga make-up effekter visar att de sparkar skiten ur allt datorn kan prestera när det kommer till slafsiga specialeffekter. Joseph Millson (som är den enda med andra roller i sitt cv) fungerar bra i huvudrollen tillsammans med den föräldralösa pojken Javed som agerar guide. Resten av de inblandade är dock inte mycket att hurra för. Flickvännen Ishani och hennes pappa är trista figurer som beter sig trist och pratar om trista saker och deras tuggande om att hon inte ska vara tillsammans med en amerikanare blir fort enerverande. Nicholas och Javeds resa genom de dödsosande ödemarkerna är filmens stora tillgång och The Dead 2 känns ibland som en zombiefierad variant av mästerverket The Road. The Dead 2 är inte perfekt men det är en värdig uppföljare som är bättre än de flesta zombiefilmerna som har släppts de senaste åren. Gillar man inte ettan så är chansen stor att The Dead 2 inte heller kommer att vara till belåtelse men jag gillar den skarpt, även fast jag förmodligen har glömt den om några veckor.