måndag 17 november 2014

Exists (2014)




Ett gäng unga vuxna kör på någonting när de är på väg till en av vännernas farbrors avlägsna stuga ute i östra Texas skogar för en fartfylld helg tillsammans. Redan under första natten hör de klagorop från obygden och gradvis eskalerar det. Någonting kommer allt närmare stugan och allt tyder på att legenden om Bigfoot i allra högsta grad är sann…

”See, years ago my uncle saw something out here. Something that freaked him the fuck out.”

Nittonhundranittionio så lämnade Eduardo Sánchez ett bestående avstamp i filmhistorien genom att introducera den dittills ganska oanvända filmformen found footage för publiken med The Blair Witch Project. Man glömmer då gärna bort att han sedan dess levererat en rad imponerande rullar som t.ex. den lågmälda Lovely Molly och utomjordingrullen Altered. Nu är han tillbaka igen i den skakiga genren han slog igenom med men denna gången handlar det inte om Blair Witch-häxan utan om självaste Bigfoot.

”It was fucking Bigfoot, dude!”

När en film innehåller Bigfoot, Yetin eller andra mystiska varelser som förbryllat människan i alla tider räcker det för att få mig intresserad. Det är något särskilt med alla dessa myter som ständigt får människan att försöka finna bevis på dess existens. Nu är inte jag någon monsterjägare men jag finner det alltid lika intressant att få veta mer om ämnet. Mystiken tätnar ganska omgående och Exists introducerar ett gäng ganska sympatiska figurer. Även fast haschtomten Brian, som står för det mesta av det skakiga filmandet, är en för de flesta folk som kommer i kontakt med honom, en irriterande figur så gör han det hela lite mer underhållande och drar det längsta strået med att föra historien framåt. Visst finns det några irriterande moment, främst tjabbet som uppstår när det uppdagas att farbrorn aldrig lånat ut sina nycklar till stugan men i ärlighetens namn så skulle man ju inte vilja partaja och röka braj i en stuga i skogen tillsammans med sin äldre farbror, eller hur? Detta är en petitess och jag har varit med om värre scenarion i filmer som Exists och den simpla men effektiva grundhistorien fungerar här alldeles utmärkt. Exists är en jävligt intensiv rulle men den griper aldrig riktigt tag i mig och jag tror faktiskt att historien skulle ha fungerat bättre om found footage-stilen skippades. Jag gillar konceptet skarpt men även fast det är en jäkla fart från början till slut så blir det aldrig särskilt ruggigt. Sekvenserna med det håriga monstret är dock riktigt bra och Bigfoot ser förbannat cool ut, precis så som vi känner igenom honom från bilderna i Otroligt men Sant. Exists är ingen ny Abominable men jag gillar den mycket mer än den senaste Bigfootrullen The Lost Coast Tapes, som jag faktiskt blev riktigt sugen på att se om efter det att eftertexterna rullat färdigt. Exists är väl värd att kolla upp!

söndag 16 november 2014

The Town That Dreaded Sundown (2014)




Nittonhundrafyrtiosex skakades den lilla staden Texarkana av en mordvåg när en maskerad mördare skördade liv på löpande band. Nittonhundrasjuttiosex gjordes en film om händelserna. Det har gått nästan sjuttio år sedan Texarkana levde i terror och de har fortfarande inte lyckats skaka av sig tragedin. Varje år, när den sista dagen i oktober anländer så visas den ökända rullen The Town That Dreaded Sundown någonstans i staden. Förra året upprepade sig historien igen. Två ungdomar beger sig till en avskild rastplats för lite intimitet när den maskerade mördaren plötsligt dyker upp på nytt. Mannen mördas brutalt och kvinnan undkommer med löftet om att föra vidare meddelandet att staden måste minnas sitt förflutna. Staden börjar sakta minnas och rädslan sprider sig återigen bland invånarna – ingen går längre säker efter det att solen har gått ner…

”Real people died, you know, young man. Real people died. That’s right. That’s right. It’s a godless film and I want to see you on Sunday. We welcome you.”

Jag såg originalet för första gången för bara några månader sedan. Jag gillade den skarpt, om man bortser från några helt idiotiska komiska inslag. När det började pratas om att en ny film med samma titel var på gång så antog jag att det skulle vara en nyinspelning men så var ju inte riktigt fallet. Originalet spelar dock en central roll för den nya filmen men det är fel att kalla detta års The Town That Dreaded Sundown för en nyinspelning. Filmen inleds snarlikt originalet fast sedan spinner filmskaparna vidare och berättar vad som hände senare i Texarkana, närmare bestämt under förra året - 2013.

”Can’t catch the bogeyman, can’t kill the bogeyman. His father is the devil and his mother is a whore.”

Jag gillar när man gör en remake som inte är en renodlad remake utan stuvar om i handlingen och försöker skapa någonting nytt. Detta är något som långfilmsdebutanten Alfonso Gomez-Rejon har lyckats riktigt bra med. The Town That Dreaded Sundown är en otroligt snygg film. Många gånger känns det som en sjuttiotalsfilm i tvåtusentalets kläder. Det är snyggt retro och det ska bli spännande att se vad regissören hittar på härnäst. Filmen är respektfull gentemot sin föregångare. Många mord är snarlika originalet, vilket inte är särskilt konstigt då en mördare, inspirerad av filmen, härjar på nytt i staden. För er som undrar så finns det en ny variant av det smått fantastiska trombonmordet. The Town That Dreaded Sundown levererar en imponerande blandning av whodunit och slasherfilm (ibland får filmen mig att tänka på Wes Cravens Scream). Den blir aldrig uppskruvad eller testosteronladdad utan håller en nedtonad känsla utan att någonsin förlora mitt intresse. The Town That Dreaded Sundown är en spännande rulle som levererar en rad råa och riktigt snygga våldsdåd. Jag är svag för originalet men detta är minst lika bra och ett alldeles utmärkt komplement till sjuttiotalsrullen. The Town That Dreaded Sundown var en positiv överraskning och en av mina favoritfilmer från i år. Kolla upp den så fort du får en chans!

lördag 15 november 2014

V/H/S: Viral (2014)




Kevin fascineras av sin flickvän Iris, så mycket att han känner sig tvungen att filma henne hela tiden. När en vild biljakt bryter ut på gatorna utanför så svalnar dock intresset för flickvännen och han hoppar på sin cykel för att fånga nyheten med sin kamera. Kaos utbryter och invånarna råkar ut för de mest besynnerliga saker. Som om inte det vore illa nog så försvinner Iris i tumultet. Under tiden Kevin letar febrilt efter sin flickvän så blir vi introducerade för tre skrämmande historier…

”I love it when you record me. No, really, I do. It means that you love me.”

Dante the Great:
Trailertrashet Dante blir plötsligt omåttligt populär när han hittar en mantel som sägs ha tillhört självaste Harry Houdini. Publiken hänförs av Dantes magiska tricks som inte kan mätas med någonting som tidigare har utförts, men allt kommer med ett pris…
Parallel Monsters:
Fingerfärdiga Alfonso lyckas skapa en portal till ett parallellt universum. Allt ser likadant ut på den andra sidan och det första han stöter på när portalen öppnar sig är en exakt kopia av sig själv. Dubbletterna bestämmer sig för att spendera femton minuter i varandras verkligheter. Den ena verkligheten visar sig dock vara mer skrämmande än den andra…
Bonestorm:
Ett gäng otroligt irriterande bråkstakar spelar in varandra när de gör fräcka tricks på sina skateboards. De tröttnar snabbt och beger sig till Tijuana istället för att spela in ännu fler våghalsade påhitt. Det roliga är emellertid snart över när elaka figurer, beväpnade till tänderna, gör entré. Det är bara början – någonting ännu värre väntar dem…

”Why are you so fascinated with this thing?”

De båda tidigare bidragen till V/H/S-serien har varit kul tillskott till antologiskräcken där found footage-genren fiffigt har sammanlänkat de många historierna. De båda första filmerna har dock en sak gemensamt och det är att de är väldigt ojämna. Bidragen hoppar från meningslösa till förbannat bra. V/H/S: Viral innehåller tre kortare historier som är sammanvävda med den obligatoriska grundhistorien där något datavirus fuckar upp alla som kommer i kontakt med det. Typ, jag fattade inte hela poängen men det stör mig inte särskilt mycket. Upplevelsen var underhållande, även fast den stundtals var något kaotisk. Filmens första historia Dante the Great gillade jag. Det var en småkul variant på crossroad-myten fast denna gång med en magiker i centrum. Jag har inte sett någon av regissören Gregg Bishops tidigare filmer fast efter denna korthistoria så måste jag erkänna att jag blir lite nyfiken på vad han har presterat tidigare. Det andra bidraget är det ingen mindre än Nacho Vigalondo som står för, mannen bakom den fantastiska Timecrimes och den intressanta sprillans nya voyeur thrillern Open Windows. Parallel Monsters är helt klart det bästa bidraget i V/H/S: Viral. Till en början verkar det vara en ny variant på Timecrimes men förvandlas ganska snabbt till någonting helt annat, och ja, den innehåller monster, riktigt coola sådana. För det sista bidraget står killarna bakom den lysande rullen Resolution, Justin Benson och Aaron Moorhead. Bonestorm kan inte mäta sig med Resolution och det är en konstig historia som egentligen inte leder någonstans. Ungdomarna är otroligt enerverande men de Tombs of the Blind Dead-liknande varelserna är förbannat tuffa och det är en intensiv åkfärd så det är svårt att bli besviken. I det stora hela så levererade V/H/S: Viral en tillfredställande kompott med en alldeles lagom speltid på åttio minuter. Tydligen blev ett bidrag till historien struket i sista sekunden men jag kände mig nöjd när det hela var över och vem vet, det kanske dyker upp en ny film där den blir inkluderad. Jag hoppas i varje fall att det kommer fler bidrag i framtiden. V/H/S är ett bra koncept som tåls att spinna vidare på!

fredag 14 november 2014

Wrong Turn 6: Last Resort (2014)




Danny ärver ett gigantiskt hotell i det lilla samhället Hobbs Spring, djupt inne i Appalacherna. Tillsammans med sin flickvän Toni och några vänner åker han dit för att ta en titt på de nya ägorna. När de anländer välkomnas de av hotellets omsorgsfulla men udda arbetsbin Jackson och Sally och duon har speciella planer för Danny. Snart inser vännerna att de inte är ensamma i det stora godset. I källaren gömmer sig en hungrig familj av missfoster som är ute efter blod.

”I don’t know how to break this to you, man, but what we got here is classic mountain breeding.”

Wrong Turn och dess uppföljare är 2000-talets svar på Friday the 13th-franschisen. De är förstås inte i närheten lika bra men jag kan ändå inte låta bli att titta varje gång en ny rulle dyker upp. Filmerna om den skogstokiga inavlade kannibalfamiljen verkar aldrig ta slut, nya kapitel i historien släpps på löpande band. Nu har turen kommit till den sjätte delen i serien, Wrong Turn 6: Last Resort. Filmen inleds i klassiskt slasherfilmsmanér med att ett förälskat par slänger kläderna, hoppar i en varm källa ute i skogen och ligger med varandra - och vi vet ju alla vad detta leder till. När paret får på sig kläderna igen och hoppar på sina mountainbikes dröjer det inte många sekunder innan killen får en pil genom ansiktet och tjejens ögon genomborras av taggtråd, innan huvudet kapas från resten av kroppen. När filmtiteln dyker upp får liken agera siffran VI.

”There’s something about this place. Haven’t you guys felt different since you got here?”

Jag kan ju erkänna att mina förväntningar inte var särskilt höga när jag satte mig ner för att se vad Wrong Turn 6 hade att erbjuda. De senaste bidragen har väl varken varit särskilt bra eller dåliga (med undantag för den tredje delen som var usel) men man har fått valuta för pengarna och jag har sällan känt mig snuvad på konfekten när det hela har varit över. Wrong Turn 6 börjar som de senaste delarna i serien. Det är lagom hjärndöd underhållning med standardfigurer som röker brajj och tänker med könsorganen. Under filmens sista halva händer det dock något och det är fullt ös och slängs en jävla massa ved på brasan. Wrong Turn 6 exploderar i naket (det är definitivt den snuskigaste delen i serien) och blodiga mord och även fast inledningen är brutal så är det ingenting mot vad som väntar under de sista trettio minuterna. Folk får benen avslitna i en gynekologstol, arslet fullpumpat med vatten så att magen sprängs och vassa föremål gör snygga människor fula. Redneckkannibalfamiljen ser plastigare ut än någonsin, nya inavlade karaktärer gör entré men den sjätte delen skiljer sig en hel del från de tidigare bidragen och levererar en ny tvist till storyn som får mig att för första gången på länge längta efter nästa del i serien. Det är en underhållande mix av The Texas Chain Saw Massacre, Deliverance och våldsam slasherfilm och Wrong Turn 6 är tillsammans med de två första filmerna i serien förmodligen min favorit. Är du sugen på naket och blodiga våldsdåd så är Wrong Turn 6 en perfekt film att spendera nittio minuter tillsammans med!

torsdag 13 november 2014

A Good Marriage (2014)




Darcy och Bobs nu vuxna barn anordnar en fest för att fira sina föräldrar som har varit lyckligt gifta i tjugofem år. Bob arbetar som revisor och på fritiden är han en passionerad myntsamlare, vilket innebär flera ensamma nätter i hemmet för Darcy. När hon under en av makens många resor letar efter nya batterier till fjärrkontrollen så hittar hon en gömd ask under makens välsorterade hyllor. Inuti ligger identifikationshandlingar tillhörande unga kvinnor som alla bär samma likheter, samtliga har fallit offer för den sadistiska seriemördaren Beadie…

”You just had to fucking look, didn’t you?”

Till en början hade jag inte tänkt skriva någonting om A Good Marriage. Den senaste tiden har jag känt mig alltmer oinspirerad att klottra ner ord om mina senaste filmupplevelser men så hittade jag en Stephen King-bok som jag letat efter en längre tid och genast fick jag inspiration att skriva några rader om den senaste Kingfilmatiseringen.

”I can read you like a book, honey.”

Jag gillade Kings historia A Good Marriage från novellsamlingen Full Dark, No Stars skarpt och i läsande stund hade jag ingen aning om att den ens var påtänkt att överföras till film. Filmatiseringen har överlag fått ett ganska ljummet mottagande men efter att jag nu sett den så kan jag inte riktigt förstå varför. A Good Marriage följer boken väldigt troget, vilket egentligen inte är särskilt konstigt då King själv står för filmens manus (något han inte har gjort sedan den nu tjugofem år gamla filmatiseringen av Pet Sematary). A Good Marriage bär flera likheter med BTK-mördaren som sporadiskt mördade kvinnor under nästan tjugo års tid och har man det i bakhuvudet så är A Good Marriage en ryslig historia. När Kings namn dyker upp i bok- eller filmsammanhang så tänker man automatiskt på skräck, även fast författaren har gjort massvis av skapelser som inte faller inom kategorin, A Good Marriage är en sådan. Det är en mörk film (och novell), helt klart med det är mer ett becksvart psykologiskt drama är både skräckfilm och thriller. Spänningsmomenten är få och likaså skrämseleffekterna. Det är mer ett kammarspel som säkert skulle passa utmärkt på en teaterscen. Har man läst Kings bok så kan man med gott samvete skippa filmen, inga överraskningar här inte och historien passar sig helt klart bättre i bokform. Har man inte läst novellen så är chanserna dock goda att man gillar filmen. Joan Allen och särskilt Anthony LaPagila sköter sig fint i rollerna som det gifta paret och som ett hängivet Stephen King-fan så hade jag trevliga timmar i tv-soffan. Faktum kvarstår dock. A Good Marriage passar utmärkt i novellform och skulle nog också göra sig bättre i en kortare version som film. Historiens stora avslöjande tillkännages tidigt och efter det så har filmen svårigheter att hålla tempot uppe men hur man än vänder och vrider på det så är A Good Marriage en av de mest lyckade Kingfilmatiseringarna på länge. Dessutom är det alltid välkommet att höra countrydängan A Tombstone Every Mile, även fast det inte är Dick Curless som sjunger.

fredag 7 november 2014

Zombeavers (2014)




Medicinskt avfall trillar i plurret och när hungriga bävrar snaskar i sig av innehållet går det åt pipsvängen. En trio tjejer som hjälper sin polare att glömma sin otrogna pojkvän åker till en avlägsen stuga för att partaja och slappna av men det dröjer inte länge innan lugnet störs. Områdets matglada bävrar har förvandlats till levande döda och snart är mardrömmen ett faktum.

”I want to see a beaver. They are so adorable.”

När jag först hörde talas om den nya djurskräcksrullen Zombeavers blev jag helt varm i kroppen. Jag älskar hela upplägget. Redan under filmens första minuter så känns det som en avkomma från det färgglada åttiotalet med tillhörande soundtrack under inledningen. Upplägget är ingenting nytt och jag har säkert sett det hundra gånger tidigare men jag har aldrig sett zombiefierade bävrar tidigare.

”Beavers don’t do this. They don’t just… They don’t just attack people like this.”

Zombeavers (vilken fantasisk filmtitel förresten) innehåller alla tänkbara klichéer men filmskaparna gör det hela tiden med glimten i ögat och med en kärlek för genren. Ännu en gång blir vi introducerade för det klassiska tre-brudar-som-åker-på-en-inga-killar-helg-på-vischan-för-att-partja-men-helt-plötsligt-dyker-killarna-upp-i-alla-fall-och-efter-lite-rajtan-tajtan-blir-de-attackerade-av-någonting-riktigt-elakt scenariot. Vid detta laget så borde man kanske vara trött på upplägget men jag faller inte under den kategorin. Zombeavers är en film som jag skulle ha älskat som femtonåring. Idag är jag trettiofyra och jag gillar fortfarande denna typ av film lika mycket, om inte mer. Nej, det är inte en särskilt bra rulle men det är i vilket fall som helst förbannat underhållande. Det är mycket kiss och bajshumor (mest bajs) och diverse anspelningar på det kvinnliga könet såklart och visst fan så är det tramsigt men i det stora hela så är det faktiskt riktigt myskuligt. Vi blir serverade en hyfsat tillfredställande blandning av naket, slafsiga specialeffekter och illsinta bävrar som vägrar förbli döda och med en titel som Zombeavers så är det ganska svårt att bli besviken. Det blir lite pratigt ibland men i nästa sekund så öser filmteamet på med det ena underhållande scenariot efter det andra och innan man vet ordet av så har eftertexterna börjat rulla. Zombeavers är en blandning mellan valfri tonårskomedi, djurskräckfilm och Night of the Living Dead med en liten släng av Stephen Kings korthistoria The Raft och jag tror inte jag har sett ett sådant absurt scenario sedan kaninskräckisen Night of the Lepus. Ni flesta förstår säkert att Zombeavers är värd att kolla upp, gärna i sällskap med en stor mängd alkoholhaltiga drycker!

måndag 3 november 2014

Los Ojos de Julia (2010)




Julia får en dålig föraning om att någonting fruktansvärt har hänt hennes tvillingsyster Sara och mycket riktigt så får hon det bekräftat när hon tillsammans med sin make anländer till systerns hus. Sara led av en degenerativ sjukdom som gradvis försämrade hennes syn. Sedan ett år tillbaka har Sara varit blind och nu har hon tagit sitt liv genom att hänga sig i husets källare. Julia lider av samma åkomma och förtvivlat gräver hon i sin döda systers liv för att hitta en anledning till hennes självmord. Julias syn blir allt sämre och samtidigt som en mörk gestalt förföljer henne, en gestalt som fått namnet den osynliga mannen, förlorar Julia sakta greppet om verkligheten.

”Dina ögon måste skyddas mot ljus i två veckor. Om du tar av dig bandaget för tidigt finns det ingen återvändo.”

När en film stoltserar med en känd och respekterad regissörs namn i stora bokstäver på omslaget så vet vi vid detta lag att man bör vara på sin vakt. Att en känd person, denna gång Spaniens stolthet Guillermo del Toro, är en av filmens producenter säger ofta inte mycket om själva filmen mer än att filmbolaget gör allt vad de kan för att försöka tjäna några extra slantar genom att nämna produktionens kändaste namn. Los Ojos de Julia (eller Julias Ögon som den heter på svenska) är dock ett undantag. Jag har alltid fått för mig att det skulle vara en spansk skräckfilm men så var ju inte riktigt fallet. Los Ojos de Julia har vissa skräckfilmsdrag fast i grund och botten så är det snarare en psykologisk thriller med influenser av allt från Hitchcock och giallofilmer till gamla hederliga psychothrillers där Wait Until Dark är den mest märkbara influensen. Los Ojos de Julia levererar en bra story som inte är helt enkelt att klura ut slutet på. Med undantag för några förbannat snyggt utförda våldsdåd under den intensiva finalen så är det en film som inte förlitar sig på blodiga specialeffekter utan på renodlad psykologisk skräck och med det lyckas Los Ojos de Julia otroligt bra. Regissören Guillem Morales visar framfötterna rejält och serverar ett stilistiskt sett riktigt snyggt hantverk som får mig att vilja se mer av honom i framtiden. När Julia famlar i mörkret får vi aldrig se vilka de nytillkomna karaktärerna är, vilket är ett smart knep för att hålla publiken ovetande om vem eller vilka som kan ligga bakom otäckheterna. Los Ojos de Julia är en av de bästa spanska filmer jag sett på väldigt länge och även fast den aldrig blir direkt otäck så är det en väldigt stämningsfull och spännande rulle som trots att den varar nästan två timmar aldrig kändes utdragen. Varmt rekommenderad!