The Evil Dead (1981)

Fem vänner åker till en enslig stuga ute i skogen för att partaja och ha det kul. I källaren hittar de en bandspelare och Naturon Demonto – De Dödas Bok, en bok bunden i människokött och skriven med människoblod. De tar med sig bandspelaren och lyssnar på dess innehåll där en röst berättar om besvärjelser vilka väcker demoner till liv och tar levande kroppar i besittning. Rösten uttalar en uråldrig ramsa och samtidigt vaknar någonting till liv, någonting väldigt ondskefullt.

”Join us!”

The Evil Dead är en av de största anledningarna till att jag (och många andra) började älska skräckfilm och det är filmen som väckte mitt intresse för Necronomicon och H.P. Lovecraft som ung grabb. Nyinspelningen har premiär nu på fredag och då det var flera år sedan jag såg originalet senast, tyckte jag att det var hög tid att se den igen för att ha filmen färsk i minnet när jag besöker biografen. Jag tänker inte sitta här och räkna upp alla de legendariska scenarion som utspelar sig eller rabbla upp en massa kuriosa kring filmen som ni vid detta lag redan känner till. Detta är mer ett tillfälle att skriva av mig några av de tankar och funderingar som filmen väckt hos mig under alla dessa år.

” Why have you disturbed our sleep; awakened us from our ancient slumber? You will die! Like the others before you, one by one, we will take you.”

Historierna kring The Evil Dead började för mig när jag var i tioårsåldern och min storebror berättade om en film som skrämde slag på honom. Det var en film som en polare till honom hade köpt i Asien eller i någon annat land långt, långt borta som var det äckligaste och otäckaste han någonsin hade sett. Någonstans där började min besatthet över att få tag i denna film till varje pris. Det dröjde många år innan filmtiteln dök upp igen, då på den lokala filmbutiken Video Center i Asarum där filmen fanns till uthyrning. På något vänster lyckades jag hyra filmen trots att den var barnförbjuden men när videokassetten hade rullat färdigt fattade jag ingenting. Det var en superläskig historia men vad var det som var så äckligt med den? Senare förstod jag att filmen jag sett varit sönderklippt och alla de snaskiga scener jag hört om hade blivit borttagna. Flera år senare lyckades jag hitta en oklippt version av filmen och det var någon gång då som min fascination för skräckfilm tog sin början.

Idag tycker jag ju inte The Evil Dead är en särskilt läskig film men jag glömmer nog aldrig den där första gången som jag såg demonerna vakna till liv i den lilla stugan ute i skogen och skrämde livet ur mig. Nu var det som sagt flera år sedan jag såg filmen senast men jag blev paff över hur väl den har hållit sig alla dessa år. Effekterna som jag hade förväntat mig skulle se fjantiga ut ser än idag förbaskat bra ut och scenen med blyertspennan i hälsenan är bara en av de sekvenser som faktiskt ser riktigt realistiska ut. De lite mer detaljerade scenerna håller kanske inte lika bra men de ser absolut inte sämre ut än mycket annat från samma period. Demonerna i sina utstyrslar ser jävligt häftiga ut och fan så mycket bättre än de som figurerar i liknande filmer med en högre budget. Den smått sadistiska trädvåldtäktsscenen (som Raimi senare ångrade att han inkluderade) är genialisk och förstummar mig varje gång jag ser den. Det kunde lätt ha sett fånigt ut men på något sätt lyckas Raimi få det att verka fullt naturligt i sin absurdhet (med tanke vad som sedan följer) och även fast vissa verkar ha problem med just den sekvensen anser jag den nödvändig. The Evil Dead är en enkel med genial historia och regissören Sam Raimis karriär är inte helt olik den som Peter Jackson inledde med filmer som Bad Taste och Braindead. För en struntsumma och en otrolig skaparglädje lyckades Raimi skapa en nutida klassiker och en milstolpe inom skräckfilmen som plagierats flera gånger sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta regisserade Raimi kortfilmen Within the Woods, vilken ligger till grund till hans långfilmsdebut The Evil Dead vars inspelningar började året efter. The Evil Dead är en uppfinningsrik lågbudgetrulle som ser mycket dyrare ut än vad den egentligen är. Det beror framförallt på de imponerande specialeffekterna (som inspirerat unga filmskapare runt om i världen sedan dess) och det mycket kompetenta kameraarbetet. Kameraåkningarna och de uppfinningsrika vinklarna är förbannat effektiva och den läbbiga utspelningsplatsen (stugan hittade filmmakarna övergiven i skogen) gör sitt för att sätta den klaustrofobiska stämningen. Historien är simpel men ack så effektiv och skulle mer intriger eller bakgrundhistorier ha vävts in i berättelsen skulle det säkert enbart ha förstört upplevelsen. Musiken är ett annat viktigt element i The Evil Dead och den är ovanligt varierande för att var en film av denna kaliber. Den pendlar mellan känsloladdade stråkar till elaka pianon och den känns helt självklar i sitt sammanhang. Bruce Campbells rollfigur Ash är idag legendarisk men i denna första film är han relativt nedtonad även fast det är han som får mest speltid. Det är inte förrän de följande två filmerna som hans uppblåsta ego och klämkäcka kommentarer får ta fokus och även fast jag gillar den sidan hos honom känns han här mer mänsklig och human i sitt agerande och inte som en seriefigur.

The Evil Dead är en perfekt film och det är samspelet mellan samtliga komponenter som gör slutresultatet så lyckat. Filmen är ett bevis på att det inte behövs en massa stålar för att kunna skapa en bra skräckfilm och idag, mer än trettio år efter det att filmen fick sin premiär, känns den fortfarande förvånansvärt färsk och tilltalande. Nu blev det lite kuriosa kring filmen i alla fall men The Evil Dead förtjänar all uppståndelse den får och har fått. Det är en banbrytande skräckfilm som visade att allt var möjligt om man hade viljan och entusiasmen (och lite finansiellt stöd från familj och vänner). The Evil Dead är otroligt bra och ett nödvändigt kapitel i skräckfilmshistorien. Jag kan babbla på i all evighet kring filmen men nu får det räcka. Jag längtar till dagen då jag visar The Evil Dead för mina barn och när de visar samma skräckblandade förtjusning som jag en gång gjorde när jag såg filmen för första gången. 

Hostel: Part III (2011)

Scott ska gifta sig och hans polare Carter, Mike och Justin tar med honom på svensexa i Las Vegas. De dricker lite drinkar och spelar black jack och har det ganska så trist tills två eskorttjejer bjuder med dom till ett party utanför Las Vegas stoj och stim. Kvällen blir fylld av strippor och sprit men den blir inte särskilt långvarig då Scott blir alldeles för full (drogad) och däckar utanför klubben. Han vaknar upp på hotellrummet tillsammans med Justin och Carter men Mike är borta. De tar för givet att han blivit för full och sover ruset av sig någonstans men när timmarna går och han inte dyker upp börjar de bli oroliga. De letar upp en av tjejerna från gårdagen och det visar sig att hennes kompis inte heller kommit hem. De beger sig tillsammans för att leta efter deras vänner när de får ett sms från Mike som ber dem att hämta honom. När de anländer till adressen (som är ett hostel såklart) blir de nedslagna och förlorar medvetandet. De vaknar upp inlåsta i burar och en efter en blir de ivägsläpade för att agera underhållning för medlemmarna i Elite Hunting Club. Tortyren kan ännu en gång börja.

”When it comes to pussy, I have no friends.”

Det råder delade meningar kring Hostel-filmerna. Jag tyckte att den första delen var lysande och som höjde det grafiska våldet för de ”vanliga” skräckfilmstittarna. Även om den andra delen inte nådde samma höjder så gillade jag den skarpt. Detta var flera år sedan och efter det har tortyrporrsgenren blivit en tråkig och urvattnad genre. Regissören till Hostel: Part III är inte längre Eli Roth utan Scott Spiegel. Han har inte gjort allt för många filmer utan brukar spotta ur sig en film varje årtionde ungefär. Hans kännetecken är fyndiga kameravinklar, något som höjde hans våldsamma debut Intruder. De finns även här och redan efter några minuter väljer han att filma en karaktär genom ett strykjärn, efter det blir det tyvärr inte fler originella filmvinklar och Spiegel kunde ha varit vilken regissör som helst. I Hostel: Part III har man valt att byta ut de grådaskiga och deprimerande omgivningarna i öststaterna till det glamorösa Las Vegas, staden som aldrig sover. Synd bara att det inte alls fungerar. Dessutom har filmmakarna valt en ny inriktning när det kommer till tortyren av de ovetandes stackars offren. Medlemmarna i Elite Hunting Club satsar nu pengar på hur offren ska dö. Vilka verktyg som ska brukas och vilka ursäkter offren ska använda för att undkomma sitt öde osv. Detta fungerar heller inte alls och känns som en helt onödig uppgradering. De första två Hostel-filmerna var stundtals otäcka och för sin tid till och med chockerande men nu känns det inte likadant, särskilt inte när nivån för detaljerade våldscener har höjts rejält de senaste åren. Hostel: Part III känns förvånansvärt tam och dödscenerna är ointressanta och oinspirerade, dessutom är filmen i helhet väldigt seg. Filmen fick mig att bli sugen på att se om de två föregångarna istället för det här är någonting jag aldrig kommer att ödsla tid på igen. Hostel: Part III är helt meningslös och när man tror att det inte kan bli värre så kommer det skrattretande slutet. Hostel: Part III är som ett avsnitt ur Bolibompa i jämförelse med de två första delarna och en uppföljare som aldrig borde ha gjorts.

The Dead Next Door (1989)

USA har invaderats av levande döda. Regeringens nya form av ordningsmakt är The Zombie Squad, en grupp elitsoldater vars enda funktion är att skjuta så många zombies som möjligt i huvudet eller att leverera dem till en vetenskapsman så att han kan utföra tvivelaktiga experiment. När regeringen får nys om ett vaccin som finns i den lilla staden Akron i Ohio skickas Zombie Squad dit för att hitta det. Vaccinet är inte det enda som finns i Akron, där finns också en sekt, ledd av pastor Jones, som istället för att ta livet av de redan döda tror att de är guds gåva till människan och att zombies är en ny ras av guds barn.

”Once I thought I was wrong but I was mistaken”

The Dead Next Door’s filmomslag har jag sett under en längre tid under olika sammanhang och jag har alltid varit nyfiken på vad det var för något. Nu fick jag svaret. The Dead Next Door är en lågbudgetfilm gjord med kärlek till genren och dess skapare. Filmen hyllar sina inspiratörer genom att döpa karaktärerna till Raimi (Sam Raimi hjälpte till att finansiera filmen), Carpenter, Savini, Romero och King. De visar till och med Sam Raimi’s The Evil Dead och menar att filmen kan förbättra The Zombie Squad’s kunskaper om att ta livet av zombies. Ibland blir dock hyllningarna lite väl många och tydliga. Ett exempel på detta är när en zombie hyr Dawn of the Dead i en videobutik, den scenen kunde filmen vara utan.

Specialeffekterna är amatörmässigt över medel och även filmens största tillgång och det är uppenbart att det är dit alla pengar gick. Skådespeleriet är över lag ganska så kasst. Allra sämst är nog Scott Spiegel, regissören till slasherklassikern Intruder, han passar helt klart mycket bättre bakom kameran. Det bästa med skådespeleriet är att de valt Bruce Campbell att dubba Raimi’s röst och det säger en hel del om nivån på skådespelarna. Vad som drar ner filmen mest är helt klart ljuden som kommer ut ur de levande döda. De låter som en blandning mellan ett får och en mongoloid och med tanke på att de ljuden är i bakgrunden i stort sett hela filmen igenom, blir det snabbt väldigt irriterande.

The Dead Next Door var inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte dåligt men det är inte heller särskilt bra. Det finns filmer som är gjorda med lika stor mängd kärlek som är mycket bättre. Bra exempel på sådana är Sam Raimi’s The Evil Dead och Peter Jackson’s Bad Taste. Nu har jag sett filmen i alla fall och kan äntligen radera filmomslaget från min minnesbank.