Isolation (2005)

På landsbygden, någonstans på Irland experimenterar en vetenskapsman på kor. Hans mål är att modifiera genetiken och på så sätt påskynda graviditetsprocessen. En intet ont anande bonde vid namn Dan hyr ut sin avlägsna farm i vetenskapens namn men inser snart att allt inte står rätt till. En av korna på gården föder med stora svårigheter en kalv som redan vid födseln visar tecken på aggressivitet. Kalven avlivas och under obduktionen finner veterinären Orla några outvecklade och missbildade foster. Ett av fostren försvinner och Dan upptäcker att hans kor utsatts för någonting som lämnat dem med djupa skärsår och ett nervöst beteende. Sakta men säkert muterar sig fostret och katastrofen är ett faktum. Någonting i experimentet har gått fruktansvärt fel.

”You can not leave! I’m going to have to quarantine the farm”

Hur fan har jag kunnat missa det här? Jag brukar för det mesta ha koll på när det kommer ut nya filmer där djur går bärsärkargång eller muteras till bisarra skapelser. Isolation har dock helt gått mig förbi. Det är en mörk film som utspelar sig i skitiga, regniga och dystra miljöer och den avlägsna farmen är en perfekt utspelningsplats. Isolation är totalt befriad från humor (om man bortser från när Jim Ford i eftertexterna sjunger ”I’m gonna make her love me ’til the cows come home”) vilket känns oerhört befriande då det många gånger är filmer av denna sorts problem. Filmens musik är grymt effektiv och specialeffekterna är imponerande. Det är skönt att än idag, lite då och då, se filmer där tråkiga datoreffekter inte förstör kreativiteten. Skådespelarna imponerar, kanske främst John Lynch som här spelar den bekymrade farm ägaren Dan. Isolation hämtar inspiration från Alien (en slogan som "på landsbygden kan ingen höra dig skrika" känns inte helt obefogad), John Capenter's The Thing och flertalet andra monsterfilmer och lyckas med ett imponerande resultat och många sekvenser är riktiga nagelbitare. De missbildade mutationerna är beundransvärda och allt klet och gegg ger ett smaskigt motbjudande resultat. Isolation är en mycket bra creature feature film och känns redan från början väldigt primitiv och skoningslös för att sedan inte visa någon som helst nåd. 

Prometheus (2012)

Fynd har gjorts runt om i världen med ledtrådar om människans ursprung. Arkeologerna Elisabeth Shaw och Charlie Holloway gör ytterligare ett fynd i Skottland som dateras till över 30000 år tillbaka i tiden. Alla fynden har en sak gemensamt, ett stjärnmönster. Elisabeth och Charlie blir handplockade tillsammans med ett flertal andra vetenskapsmän att delta i en expedition i yttre rymden. De blir passagerare ombord på rymdskeppet Prometheus. När de nått sin destination börjar deras sökande efter ursprunget till vår existens men deras arbetsgivare Meredith och androiden David verkar ha egna avsikter med resan. På planeten hittar de kvarlevorna av de som en gång bodde på planeten men någonting annat befinner sig också där, någonting som kan hota hela människans existens.

“If we don't stop it, there won't be any home to go back to”

Jag brukar inte dras med i hyper kring filmer men med Prometheus har det varit nästintill omöjligt att inte ha skyhöga förväntningar. Efter att jag såg teasertrailern började jag räkna ner till dagen då filmen skulle ha premiär. Det har varit mycket snack om huruvida filmen är en prequel till Alien eller om det ska vara en helt fristående film. Tydligen bestämde sig Ridley Scott någon gång under förberedningarna att det skulle vara en fristående film fast med samma DNA som Alien. Detta hade jag ingen aning om till för någon dag sedan och genast sjönk mina förhoppningar om filmen. Mitt största bekymmer med Prometheus var dock Noomi Rapace. Jag har aldrig tyckt att hon varit särskilt bra eller intressant och jag har inte förstått alla glorifieringar runt henne och hennes skådespelartalanger. Det är jag nu faktiskt beredd att ta tillbaka för hon lyckas mycket bra som filmens huvudrollsinnehavare. Hon är ingen Sigourney Weaver och hennes personporträtt är mil från Ellen Ripleys men hon passar in. Michael Fassbender visar återigen vilken fantastisk skådespelare han är och jag håller honom fortfarande som en av denna generationens bästa skådespelare. Charlize Theron har jag aldrig haft mycket till övers för och jag tyckte att det var ett skämt när hon blev belönad med en oscarstatyett för hennes roll i Monster. Här är hon dock klippt och skuren som den känslokalla arbetsgivaren Meredith. Det var mäktigt att se Prometheus på Royal i Malmö och det är utan tvekan den bästa 3D upplevelsen jag haft sedan Avatar. Allt ser otroligt snyggt ut och vissa scener är förbannat effektiva men jag känner mig ända missnöjd. Nu är ju Prometheus ingen prequel till Alien om man bortser från slutscenen och en snarlik historia och jag förväntade mig aldrig att den skulle toppa Alien som förmodligen är den bästa rymdrysare som någonsin gjorts. Men jag känner mig ända blåst på konfekten. Jag saknade H. R. Gigers mästerligt designade rymdmonster och historiens många frågor om människans ursprung lämnades obesvarade. Nu förväntade jag mig inte att få svar på vårt ursprung men det känns som filmen tappade tråden någonstans på vägen och tog aldrig upp den igen utan blåste på med snygga actionscener istället. Filmens musik var ibland nästan pinsamt likt Star Wars och efter ett tag började jag irriterade mig på det. Var tog domedagsmusiken från trailern vägen? Nu låter det kanske som jag helt ratar filmen men så är det verkligen inte. Prometheus är ofta mycket bra, bara man inte förväntar sig en ny Alien.