The Road (2009)

Far och son färdas genom ett dött landskap. Världen har för längesedan kollapsat och omgivningen andas död och förruttnelse och så långt ögat kan nå syns bara kala landskap dränkta i aska. De få som har överlevt katastrofen är hungriga och rädda och ingen går längre att lita på. För varje fotsteg försvinner livsgnistan samtidigt som kärleken mellan far och son växer allt starkare och driver dem framåt, söderut och mot kusten, deras enda hopp…

”Each day is more grey than the one before. It is cold and growing colder as the world slowly die.”

The Road är en smärtsam upplevelse som berör mig djupt in i själen. Filmen har funnits med mig någonstans i bakhuvudet ända sedan jag såg den. Boken läste jag för första gången i dagarna och efteråt såg jag om John Hillcoats filmatisering. Romanen är väldigt bra men filmen är för ovanlighetens skull i min mening ännu bättre. Hillcoats filmatisering är väldigt trogen förlagan och mycket av bokens inre och yttre dialog är direkt överförd till filmen. Det är ett mörkt mästerverk som beskriver livets allra yttersta spets. Orden är överflödiga, likaså handlingarna. Språket är kort och koncist och ofta dystert poetiskt. Vad finns det mer att säga när världen andas sitt sista andetag? Detta är slutet och det blir alltmer påtagligt längs resans gång. Pappan vet det, sonen vet det. Allt de har är vägen.

“They're gonna catch up with us and they're going to kill us. They're gonna rape me, and then they're gonna rape your son and they're gonna kill us and eat us.”

Det förklaras aldrig vad det var som egentligen hände men det behövs inte. Vi vet att någonting fruktansvärt har skett. Där har vi utgångspunkten och sedan handlar det om en tröstlös överlevnad. The Road är en tung film. Ibland vill jag bara begrava huvudet i händerna i en djup suck och gråta. Samtidigt är det en väldigt vacker film om den gränslösa kärleken mellan far och son. Det är hjärtskärande när fadern berättar för sonen hur han ska hantera revolvern när tiden kommer som innehåller två kulor, en till honom och en till sig själv. Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee är superba och de gestaltar de båda karaktärerna utmärkt, både till utseende och agerande. Personkemin är exemplarisk och även fast Mortensen är en väldigt pålitlig skådespelare så är detta utan tvekan det bästa han har presterat. Filmatiseringen går inte att prata om utan att nämna Nick Cave och Warren Ellis fantastiska musik. Jag sticker inte under stolen med att Nick Cave toppar min lista över favoritmusiker men här är duons musik olidligt vacker och sorgsen och den finns såklart inkluderad i min sparsamma samling av soundtracks. Filmen innehåller få ljuspunkter, de enda är minnena från mamman fast även de slutar dystert när hon en dag öppnar dörren och försvinner ut i mörkret. Allt är så grått och deprimerande att det ibland likaväl kunde ha varit filmat i svartvitt. The Road är ett ödesmättat och skoningslöst mästerverk som ger en obarmhärtig vision av en värld som har gått åt helvete och målar på ett skickligt sätt upp det fruktansvärda scenariot. The Road är en av tvåtusentalets bästa berättelser i både bok- och filmform och det finns inget annat betyg att utdela än en klockren femma.

Prometheus (2012)

Fynd har gjorts runt om i världen med ledtrådar om människans ursprung. Arkeologerna Elisabeth Shaw och Charlie Holloway gör ytterligare ett fynd i Skottland som dateras till över 30000 år tillbaka i tiden. Alla fynden har en sak gemensamt, ett stjärnmönster. Elisabeth och Charlie blir handplockade tillsammans med ett flertal andra vetenskapsmän att delta i en expedition i yttre rymden. De blir passagerare ombord på rymdskeppet Prometheus. När de nått sin destination börjar deras sökande efter ursprunget till vår existens men deras arbetsgivare Meredith och androiden David verkar ha egna avsikter med resan. På planeten hittar de kvarlevorna av de som en gång bodde på planeten men någonting annat befinner sig också där, någonting som kan hota hela människans existens.

“If we don't stop it, there won't be any home to go back to”

Jag brukar inte dras med i hyper kring filmer men med Prometheus har det varit nästintill omöjligt att inte ha skyhöga förväntningar. Efter att jag såg teasertrailern började jag räkna ner till dagen då filmen skulle ha premiär. Det har varit mycket snack om huruvida filmen är en prequel till Alien eller om det ska vara en helt fristående film. Tydligen bestämde sig Ridley Scott någon gång under förberedningarna att det skulle vara en fristående film fast med samma DNA som Alien. Detta hade jag ingen aning om till för någon dag sedan och genast sjönk mina förhoppningar om filmen. Mitt största bekymmer med Prometheus var dock Noomi Rapace. Jag har aldrig tyckt att hon varit särskilt bra eller intressant och jag har inte förstått alla glorifieringar runt henne och hennes skådespelartalanger. Det är jag nu faktiskt beredd att ta tillbaka för hon lyckas mycket bra som filmens huvudrollsinnehavare. Hon är ingen Sigourney Weaver och hennes personporträtt är mil från Ellen Ripleys men hon passar in. Michael Fassbender visar återigen vilken fantastisk skådespelare han är och jag håller honom fortfarande som en av denna generationens bästa skådespelare. Charlize Theron har jag aldrig haft mycket till övers för och jag tyckte att det var ett skämt när hon blev belönad med en oscarstatyett för hennes roll i Monster. Här är hon dock klippt och skuren som den känslokalla arbetsgivaren Meredith. Det var mäktigt att se Prometheus på Royal i Malmö och det är utan tvekan den bästa 3D upplevelsen jag haft sedan Avatar. Allt ser otroligt snyggt ut och vissa scener är förbannat effektiva men jag känner mig ända missnöjd. Nu är ju Prometheus ingen prequel till Alien om man bortser från slutscenen och en snarlik historia och jag förväntade mig aldrig att den skulle toppa Alien som förmodligen är den bästa rymdrysare som någonsin gjorts. Men jag känner mig ända blåst på konfekten. Jag saknade H. R. Gigers mästerligt designade rymdmonster och historiens många frågor om människans ursprung lämnades obesvarade. Nu förväntade jag mig inte att få svar på vårt ursprung men det känns som filmen tappade tråden någonstans på vägen och tog aldrig upp den igen utan blåste på med snygga actionscener istället. Filmens musik var ibland nästan pinsamt likt Star Wars och efter ett tag började jag irriterade mig på det. Var tog domedagsmusiken från trailern vägen? Nu låter det kanske som jag helt ratar filmen men så är det verkligen inte. Prometheus är ofta mycket bra, bara man inte förväntar sig en ny Alien.