Exists (2014)

Ett gäng unga vuxna kör på någonting när de är på väg till en av vännernas farbrors avlägsna stuga ute i östra Texas skogar för en fartfylld helg tillsammans. Redan under första natten hör de klagorop från obygden och gradvis eskalerar det. Någonting kommer allt närmare stugan och allt tyder på att legenden om Bigfoot i allra högsta grad är sann…

”See, years ago my uncle saw something out here. Something that freaked him the fuck out.”

Nittonhundranittionio så lämnade Eduardo Sánchez ett bestående avstamp i filmhistorien genom att introducera den dittills ganska oanvända filmformen found footage för publiken med The Blair Witch Project. Man glömmer då gärna bort att han sedan dess levererat en rad imponerande rullar som t.ex. den lågmälda Lovely Molly och utomjordingrullen Altered. Nu är han tillbaka igen i den skakiga genren han slog igenom med men denna gången handlar det inte om Blair Witch-häxan utan om självaste Bigfoot.

”It was fucking Bigfoot, dude!”

När en film innehåller Bigfoot, Yetin eller andra mystiska varelser som förbryllat människan i alla tider räcker det för att få mig intresserad. Det är något särskilt med alla dessa myter som ständigt får människan att försöka finna bevis på dess existens. Nu är inte jag någon monsterjägare men jag finner det alltid lika intressant att få veta mer om ämnet. Mystiken tätnar ganska omgående och Exists introducerar ett gäng ganska sympatiska figurer. Även fast haschtomten Brian, som står för det mesta av det skakiga filmandet, är en för de flesta folk som kommer i kontakt med honom, en irriterande figur så gör han det hela lite mer underhållande och drar det längsta strået med att föra historien framåt. Visst finns det några irriterande moment, främst tjabbet som uppstår när det uppdagas att farbrorn aldrig lånat ut sina nycklar till stugan men i ärlighetens namn så skulle man ju inte vilja partaja och röka braj i en stuga i skogen tillsammans med sin äldre farbror, eller hur? Detta är en petitess och jag har varit med om värre scenarion i filmer som Exists och den simpla men effektiva grundhistorien fungerar här alldeles utmärkt. Exists är en jävligt intensiv rulle men den griper aldrig riktigt tag i mig och jag tror faktiskt att historien skulle ha fungerat bättre om found footage-stilen skippades. Jag gillar konceptet skarpt men även fast det är en jäkla fart från början till slut så blir det aldrig särskilt ruggigt. Sekvenserna med det håriga monstret är dock riktigt bra och Bigfoot ser förbannat cool ut, precis så som vi känner igenom honom från bilderna i Otroligt men Sant. Exists är ingen ny Abominable men jag gillar den mycket mer än den senaste Bigfootrullen The Lost Coast Tapes, som jag faktiskt blev riktigt sugen på att se om efter det att eftertexterna rullat färdigt. Exists är väl värd att kolla upp!

The Thing (2011)

Den amerikanska paleontologen Kate Lloyd blir rekryterad till en expedition på Antarktis där några norska vetenskapsmän gjort ett historiskt fynd som kräver hennes expertis. Teamet har plockat upp en nödsignal från ett rymdskepp som sedan urminnes tider legat begravt under isen och inte långt därifrån ligger skeppets enda form av intelligens nerbäddat i ett block av is. Isblocket transporters till basen för ingående studier men när isen sakta smälter och varelsen plötsligt bryter sig fri från vad som har fjättrat den i hundratusen år så börjar terrorn. Saken i isen har förmågan att imitera allt den kommer i kontakt med och insikten slår teamet – ingen går att lita på…

”After a short but thorough investigation of our visitor, I can say, unequivocally, that I have never seen anything on any cellular level like what we have in that other room. And the impact of this find will be felt for thousands of years. From this point on, the world as we know it has forever been altered.”

Vissa filmer ska man ge fan i att mixtra med, de är redan perfekta. Ett bra exempel på detta är John Carpenters The Thing. Å andra sidan så är ju det en nyinspelning av femtiotalsklassikern The Thing From Another World, som i sin tur bygger på kortromanen Who Goes There? av författaren John W. Campbell från nittonhundratrettioåtta. Den nu tre år gamla The Thing trodde jag länge var en nyinspelning av Carpenters åttiotalsrulle men det är ju, som nu säkert de flesta känner till, en prequel till den idag klassiska sciencefictionrysaren. Jag hade grymt låga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se 2011års The Thing.

”It attacks its prey, copies it perfectly, and then hides inside it, waiting.”

The Thing är en av de få filmer där vi faktiskt vet hur det ska sluta, på ett ungefär i alla fall. Det är som sagt en prequel som berättar historien om vad det var som egentligen hände innan Carpenter började berätta sin historia, nästan trettio år tidigare. Carpenters film var en mansdominerad historia fast denna gång har filmskaparna valt att placera en kvinna i huvudrollen. Mary Elizabeth Winstead som spelar Kate är ingen Kurt Russell och hon ser inte ut som en kvinna som har erfarenhet nog att bli kallad på specialuppdrag till Antarktis men hon fungerar faktiskt i filmen, mycket tack vare alla andra som spelar vid hennes sida. Carpenters The Thing är en av de bästa sciencefictionrysare som har gjorts så redan från början var tvåtusentalets The Thing dömd att misslyckas men jag måste få lov att säga att jag blev positivt överraskad. The Thing är en stämningsfull skapelse och många gånger en riktigt mäktig rulle med maffiga omgivningar. Filmen håller ett högt tempo igenom och förenar skräck och paranoia i en tillfredsställande kombination. Ett stort plus är även att norrmännen pratar norska. Ett minus är emellertid filmens specialeffekter. Det är förbaskat synd att majoriteten av dem är datoranimerade effekter som ser ganska saggiga ut (vissa är dock rätt bra) men bortser man från detta så ser monstren ganska tuffa ut och kunde mycket väl ha kunnat komma direkt ur en något som H.P Lovecraft fantiserat ihop. Vissa sekvenser bär slående likheter med Stuart Gordons höjdarrulle From Beyond. Ställd mot förlagan så har The Thing inget nytt att komma med men ser man den som en egen film så är den mycket bättre. Jag kommer definitivt att se The Thing igen, både Carpenters version och Matthijs van Heijningen Jrs. Jag ser ingen som helst anledning att klanka ner på tvåtusentalets variant av Fantomen från Mars!

Aberration (1997)

Kalaspinglan Amy flyr storstaden för lite lugn och ro i sina föräldrars stuga ute i skogen. Rucklet har sett bättre dagar och när hon åker till affären för att köpa musfällor stöter hon på fältbiologen Marshall som smyger omkring i skogen. Han bedriver fältstudier åt universitetet då större delen av djurlivet har försvunnit i området de senaste månaderna och när han hör Amy prata om sina möjliga skadedjur följer han med henne hem för att ta sig en titt. Det visar sig att stället kryllar av aggressiva och väldigt hungriga ödlor och som om det inte vore illa nog så tvingar en snöstorm dem att stanna kvar i glesbygden för att kämpa för sina liv…

”Get out of Langdon. Go home while you still can.”

Aberration var en av många filmer som jag köpte av det svenska filmbolaget House of Horror i slutet av nittiotalet. Det var inga vackra skapelser, de var visserligen oklippta men omslagen såg fruktansvärda ut och det hände mer än en gång att jag fick en kassett med posten som visade sig vara tom på innehåll. I helgen hittade jag dock Aberration på en loppis för en tia och då jag mindes den som bra så uppgraderade jag till dvd. Kvalitén var inte någon höjdare utan det är direkt överfört från VHS med tillhörande sunkigt ljud och bild. Dvdomslaget (inte det ovan) är även denna gång fult som stryk och stoltserar med citat som saknar källor och dessutom har filmen en åldersgräns på sexton år och då tänker man ju genast att vad som gömmer sig bakom det fula fodralet ska vara snäppet värre än alla femtonårsfilmer. Så var ju så klart inte fallet.

“There's going to be more of them soon. I suggest we torch the place as soon as possible!”

Jag älskar som bekant monsterfilmer i alla dess varianter och när de dessutom utspelar sig i vinterskrud så är det ännu bättre. Aberration är en film som har goda förutsättningar men som tyvärr lyckas sabba det. Den klaustrofobiska utspelningsplatsen i den avlägsna stugan och den hopplösa väderleken skulle ha kunnat skapa en mörk och läbbig monsterrulle men istället så förstörs det med flamsig dialog och en urtrist huvudrollsinnehavare. Söta Amy är till en början en riktigt trevlig karaktär som man faktiskt blir lite nyfiken på men biologen Marshall visar sig ha dåligt inflytande på henne. Det är mycket snack och lite verkstad och Marshall beter sig allt dummare och ”humoristiskare” ju längre filmen varar och passar på att dra ner Amy till samma nivå. Aberration var en besvikelse. Det är frustrerande då filmen faktiskt har några bra scener och innehåller fräcka monster (denna gång muterade ödlor som utvecklas i en rasande fart och lär sig att anpassa sig till alla tänkbara hot), lite hederligt gore och tre explosioner. Aberration är inte dålig men den är inte heller särskilt bra. Det är en monsterrulle du kan ha och mista.

Critters 4 (1992)

De två sista äggen innehållandes de livsfarliga monstren Critters hämtas från jorden för att undgå förintelse och Charlie råkar av misstag följa med farkosten. År 2045 så svävar farkosten, med dess nerfrusna innehåll, fortfarande runt i rymden. När Charlie vaknar upp så befinner han sig på en rymdstation med en besättning som är helt ovetande om vilken terror som väntar dem…

”Better be something other than you in there.”

Critters 4 tar vid där trean slutar och i det fjärde och sista kapitlet befinner sig hårbollarna där de verkligen hör hemma, i rymden. Det är faktiskt inte så töntigt som det låter. Critters 4 är det mest ”allvarliga” bidraget i serien. I Critters 3 så kryllade det av rymdmonster men nu är de (nästan uteslutande) bara två, de sista exemplaren av sin utdöende art.

”They look nothing like a piranha. But they’re hungry like a piranha.”

Critters 4 spelades in samtidigt som trean men släpptes inte förrän året efter. Den alltid lika pålitliga Charlie (Don Keith Opper) dyker upp igen och är tillsammans med Ug (Terrence Mann) de enda som medverkat i seriens alla fyra filmer. Till sällskap får de denna gång den rutinerade Brad Dourif (som här tuggar tuggummi frenetiskt hela filmen igenom), Angela Bassett (visar rumpan i duschen), Eric DaRe (från Twin Peaks) och några andra snubbar. Om de tre första filmerna var starkt inspirerade av Gremlins så är Critters 4 seriens svar på Alien, filmen använder till och med en snarlik tagline som lyder: ”In space they love to hear you scream”. Det dröjer ovanligt länge innan critterserna dyker upp och när de väl gör det så försvinner de igen lika snabbt och visar sig inte igen förrän filmens sista tjugo minuter. Trots detta så är det ett intressant kapitel i serien där det actionspäckade blir utbytt mot thrillerspänning. Inte för att Critters 4 är en djup film på något vis men det är en fascinerande skapelse som trots bristen på hålligång aldrig blir långtråkig, även fast den är längst i serien med sina strax över nittio minuter. Critters 4 är helt klart den minst underhållande bland filmerna men det är en värdig avslutning. Jag är faktiskt lite förvånad över hur jämna de fyra filmerna är. Boxen finns lite varstans för en billig peng så om den inte redan finns i din filmsamling så är det hög tid att inkludera den!

Här kan ni läsa mina recensioner av de andra filmerna i serien:

Critters

Critters 2

Critters 3

Critters 3 (1991)

En husvagnssemestrande familj får punktering och stannar på en rastplats i närheten av Grovers Bend för att fixa problemet. Fripassagerare hoppar ombord och följer med familjen till storstan där ungarna ska spendera några dagar hos vänner i en fallfärdig lägenhetsbyggnad när pappan ska ge sig iväg för att jobba. Bygget lider nu inte längre av bara råttproblem utan en helt ny nivå av skadedjur har invaderat huset. De håriga rymdmonstren är tillbaka!

”They’re hungry. All they do is eat.”

Critters 3 är mest känd för att en ung Leonardo DiCaprio dyker upp i en av de större rollerna. Det var hans långfilmsdebut, här sjutton år gammal men han ser snarare ut som en tio-tolvåring. DiCaprio levererar inget anmärkningsvärt rollporträtt fast det är kul att se en av dagens mest populära skådespelare i en film han förmodligen helst vill glömma idag.

”Dad, they’re little animals just like the ones in the paper. They’ve got lots of sharp teeth. They’re nasty things, nasty things with sharp teeth. They’re things from other space. Dad, they’re aliens!”

Vi blir i Critters 3 introducerade för en ny sympatisk familj bestående av den ensamstående pappan Cliff och hans ungar Johnny och Annie. DiCaprio spelar Josh vars styvfarsa är lägenheternas elaka hyresvärd som gör allt i sin makt för att tvinga bort hyresgästerna så att han kan bygga en affär där istället. Det är ganska ovanligt att en film som är del tre i en serie inte innehåller en massa irriterande karaktärer. Det finns såklart några i Critters 3 men det är ingenting som stör. Denna gång så har omgivningarna förändrats och borta är den dammiga hålan Grovers Bend och istället utspelar sig den största delen av filmen i en sunkig kåk och det fungerar riktigt bra. Tittaren får en snabb repetition av de två första filmerna när de frisbee-lekande ungarna träffar på crittersjägaren Charlie på campingplatsen men sen är det fullt hålligång i lådan under resten av speltiden. Critters 3 innehåller inga spektakulära specialeffekter men den är fullproppad med attacker och lyckas hålla ångan uppe hela tiden utan att kännas utdragen. Visst är det många gånger tramsigt men det är kul tramsigt och det skojigaste bidraget i serien. Av dem som medverkat i de tidigare filmerna så är det bara Don Keith Opper som dyker upp igen (om man bortser från en kort sekvens där Ug hastigt i eftertexterna visar oss vad den fjärde filmen ska handla om) men de nya karaktärerna får mig att inte sakna alla de andra som dragit sina strån till filmserien. Jag gillade Critters 3 mer än vad jag trodde att jag skulle göra (min sambo tyckte att den var bäst av dem alla) och även fast den kanske inte är lika bra som de två första så fungerar Critters 3 som en alldeles förträfflig tidsdödare som jag gärna ser igen!

Critters 2 (1988)

Allt har varit lugnt och skönt de senaste två åren i den lilla staden Grovers Bend. Byfånen Charlie har anslutit sig till de två intergalaktiska prisjägarna Lee och Ug och jagar monster i rymden. Brad är på väg hem till sin mormor för att fira påsk, ovetandes om att två bondlurkar just hittat några mystiska ägg på hans familjs numera öde farm som de ska försöka sälja i sin antikaffär. Inuti gömmer sig såklart de elaksinnade hårbollarna med sylvassa tänder och under stadens årliga påskäggsjakt så brakar helvetet lös ännu en gång i den annars sömniga staden…

”Yuck, veggies, ugh!”

Den grymt underhållande rymdmonsterrullen Critters fick inte helt otippat en uppföljare bara två år senare. För filmens regi står Mick Garris som med Critters 2 inledde sin karriär som filmregissör. Tillsammans med David Twohy (numera mest förknippad med sina filmer om Riddick) som här debuterar som manusförfattare skrev de båda en otroligt underhållande och lyckad uppföljare. Garris som senare kom att förknippas med en rad mer eller mindre lyckade Stephen King-filmatiseringar levererar här (tillsammans med Psycho IV) sin bästa film. 

”There must be hundreds of them!”

Critters 2 är den Critters-film som jag har sett flest gånger genom åren. Allt är precis som vanligt när det kommer till uppföljare. Allt är mer dramatiskt och uppskruvat - allt från musiken till blodigheterna. Denna gång är det fler håriga rymdmonster och till och med lite naket inslängt i en oförglömlig sekvens där prisjägaren Lee antar sin nya skepnad i form av en Playboytjej. Crittersarna är nu ännu mer ilskna och kan bäst beskrivas som landkrabbornas pirayor, de äter allt som kommer i deras väg och avskyr grönsaker. Den stora Critters-bollen som rensar landsbygden är ett bra bidrag till serien och när jag var liten så gav just den sekvensen mig många svettiga mardrömmar. Critters 2 är mer fartfylld än sin föregångare och humorn fungerar även denna gång väldigt bra. Det refereras hejvilt till andra klassiska skräckfilmer och om man nu vill djupanalysera så visar Garris här för första gången att han diggar Stephen King i en enkel hyllning till Cujo när en av lantisarna blir skrämd av en skällande jycke. Jag vet inte om jag gillar uppföljaren mer eller mindre än originalet, det är nog en smaksak. Skit samma, Critters 2 är i alla fall helt i samma klass som ettan och har även den en speciell plats i mitt skräckfilmshjärta. Nu är jag redo för trean och fyran!

Critters (1986)

Åtta ilskna hårbollar med sylvassa tänder flyr från ett fängelse i rymden på jakt efter föda. De landar i den lilla sömniga hålan Grovers Bend i Kansas och i rask fart har de omringat familjen Browns avskilda gård och förvandlar de fyra familjemedlemmarnas liv till en levande mardröm. Hack i hälarna är dock stadens enda räddning, två intergalaktiska prisjägare som nu familjens öde ligger i händerna på.

”However, you must stop them before they can feed.”

Critters-filmerna tillhörde mina favoriter när jag som yngling började utforska skräckfilmens fantastiska värld. Särskilt den andra delen i historien såg jag flera gånger som ung men nu var det länge sedan jag såg någon av de fyra filmerna. Hur som helst så var det ett kärt återseende och jag längtar redan tills när jag ska se de resterande delarna i serien.

“We're here for the Crites.”

I dundersuccén Gremlins kölvatten följde en rad liknande filmer. Ett av de mest lyckade exemplen är b-filmsklassikern Critters. Critters är en otroligt underhållande monsterrulle som osar de filmer som fyllde parkeringarna på drive-in biograferna under femtiotalet. Det är en charmig film med ett stort hjärta som är så där härligt flamsig utan att den slår över och blir påfrestande. Precis som Gremlins så är det inte en särskilt våldsam historia utan det är en lagom balans av spänning och skräck med ett gäng riktigt fräcka rymdmonster i huvudrollerna. Familjen Brown och den mindre begåvade halvalkisen Charlie är sympatiska figurer som är lätta att tycka om och det finns inte många döda minuter under filmens gång. Jag är otroligt svag för filmer som utspelar sig på den amerikanska vischan och här fungerar de limiterade omgivningarna riktigt bra. Critters är en perfekt mysrysare som aldrig blir otäck men som är en fartfylld historia som får mig att sukta efter mer när eftertexterna rullat färdigt. En nyinspelning är tydligen planerad till någon gång under nästa år, vilket känns ganska onödigt då originalet än idag håller hög klass. Critters är en monsterfilm för hela familjen som tåls att se flera gånger. Året är 2014 och jag är fortfarande barnsligt förtjust i filmen. Det är ett bra betyg!

Monsters (2010)

För sex år sedan skickade NASA ut en rymdsond för hitta bevis på att det fanns annat liv i solsystemet. De hade rätt men innan de kunde studera fyndet närmare kraschade det i Mexiko. Efter det började nya livsformer att dyka upp och halva Mexiko, den sida som gränsar mot USA, sattes i karantän och kallades för den infekterade zonen. Fotografen Andrew får i uppdrag av sin arbetsgivare att hitta chefens dotter Sam och föra henne i säkerhet. Motsträvigt går han med på det och tar med Sam till en färja som ska ta henne bort från faran. Lite för mycket tequila kvällen innan och ett stulet pass och tom plånbok gör att hon missar båten och istället får de ta sig igenom den livsfarliga terrängen där monstren hela tiden ligger på lur.

”He said that we have to hurry because the daylight is gone.”

Ända sedan jag såg Gareth Edwards Godzilla på bio tidigare i år har jag varit sugen på att se om han långfilmsdebut Monsters. Idag såg jag trailern till uppföljaren, Monsters: Dark Continent och kunde inte hålla mig längre. Tydligen är det ytterligare två filmer planerade i serien och det är ju bara att tacka och ta emot även fast jag har svårt att tro att någon av dem kommer att komma i närheten av Monsters storhet. Nu kanske jag tar i lite men Monsters är en riktigt bra film och ett av de mest intressanta bidragen till sciencefictiongenren på väldigt länge.

”Do you think the wall will keep the creatures out of America?”

Om någon skulle ha påstått att filmens budget landade på 80.000 dollar så skulle jag skrattat och sagt, mm eller hur. Det otroliga är att det är sant. Monsters är en lågbudgetfilm som varken känns eller ser b ut. De visuella specialeffekterna gjorde regissören själv hemma på sin dator och de är otroligt imponerande och snygga. Monstren som bär likheter med både bläckfiskar och självaste Cthulhu ser riktigt coola ut. Vi ser dem inte särskilt ofta eller tydligt förrän under de sista minuterna men ibland är det myntade uttrycket ”less is more” att föredra då detta enbart adderar till mystiken. Edwards använder sig av väldigt effektfulla omgivningar och hela skapelsen ser förbaskat bra ut. Även fast Mexiko befinner sig i en otänkbar kris och tragedin är påtaglig överallt så lunkar livet på som vanligt för invånarna, även fast rädslan hela tiden finns där. Detta gör att du som filmtittare snabbt köper konceptet, accepterar förutsättningarna och sväljer hela scenariot med hull och hår. Monsters lyckas leverera en total känsla av ovisshet och Scoot McNairy och Whitney Able är båda trovärdiga i huvudrollerna, precis som alla andra som de har att göra med under sin resa. Monsters hade lätt kunnat bli ett högljutt och påfrestande monsteräventyr men istället blir vi serverade en ödesmättad, lågmäld och nästan poetisk skildring av en utomjordisk invasion. Monsters är en fantastisk film och ett sprakande exempel på att en hög budget inte behövs för att göra bra film. Monsters är en av de bästa sciencefictionrullarna från tvåtusentalet, lika bra nu som när den kom.

Watchers (1988)

Två försöksdjur undkommer en olycka i Banodyne-laboratoriet innan stället jämnas med marken. Den ena är en hyperintelligent hund, den andra ett fasanfullt monster med lika hög intelligens. Hunden charmar in sig hos tonåringen Travis och hans mamma Nora och de förstår snart att hunden är någonting alldeles speciellt. Deras tillvaro vänds upp och ner när utsända agenter från det topphemliga laboratoriet är dem på spåren. Som om inte det vore nog så är monstret inställd på att till varje pris döda den charmerande hunden och alla som kommer i dess väg.

”The dog was like a holding device, the creature a search and destroy missile.”

Watchers bygger på Dean R. Koontz bästsäljare med samma namn men de båda skapelserna har inte mycket gemensamt. Grundidén är den samma men sedan har manusförfattaren skitit fullständigt i resten. Karaktärerna bär samma namn som i boken men där slutar likheterna. Detta spelar emellertid ingen större roll då jag inte tyckte att förlagan var mycket att hurra för. Det var en helt okej spänningsroman men jag kan inte förstå att så många verkar tycka att den är fantastisk. Filmen genererade tre uppföljare och efter att ha sett originalet så kan jag väl inte säga att jag är speciellt intresserad av att jaga ifatt dom.

”It’s almost like he understands everything we say.”

Huvudrollen är i filmen inte en fyrtioårig olycksföljd man utan en tonåring i skepnad av Corey Haim men historiens riktiga huvudrollsinnehavare är den samma – en golden retriever, precis som i så många andra Koontz-romaner. Watchers är en typisk åttiotalsskräckis, riktad till ungdomspubliken med en tonåring (och hans mamma?!) i huvudrollen men den når aldrig samma höjder som de båda andra Corey Haim-rysarna Silver Bullet och The Lost Boys. Filmen börjar ganska sansat med trista attacker och ett kringstrykande monster men halvvägs in så lägger Watchers in en högre växel och levererar en rad ganska blodiga och brutala attacker med avslitna huvuden, knivar i strupar och ögonlösa offer. Monstret ser rätt tufft ut men tyvärr så visar den inte sitt fula tryne förrän filmens sista fem minuter. Det blir aldrig särskilt spännande men det finns sämre filmer att spendera nattens sena timmar med. Michael Ironside som spelar den iskalla agenten Lem levererar en för honom standardroll, precis så som vi vill se honom och Corey Haim gör sitt bästa för att vara just Corey Haim. Son och mor relationen känns inte det minsta trovärdig utan de känns mer som syskon som låter varandra göra precis vad de vill och det är lite synd att manusförfattaren inkluderade den otroligt irriterande australiensiska pojkvännen/tvättmaskinsfixaren som försöker charma morsan. Watchers är en medioker bok och en medioker film men jag föredrar trots allt filmen före boken.

Caltiki, the Immortal Monster (1959)

Det har länge spekulerats kring varför Mayafolket en gång flydde sitt välfungerande samhälle och byggde upp ett nytt på annan plats, men inget konkret svar har kunnat ges. En expedition, ledd av arkeologen John Fielding och hans fru Ellen har tagit på sig ansvaret för att finna de svaren bland ruinerna. Det finns dock en anledning till varför vissa frågor inte förtjänar ett svar och när en av expeditionens män Nieto kommer tillbaka till lägret utan sin partner Omar i chocktillstånd skrikandes namnet Caltiki, blir stämningen otrygg. Några modiga anhängare ger sig iväg för att leta efter Omar men de finner bara hans filmkamera som dokumenterat den sista tiden innan de blev attackerade av någonting fasansfullt. En tjugo miljoner år gammal levande organism har vaknat till liv igen…

”The specimen is ageless, just as Caltiki says. It’s impossible to believe, yet the symbols match. You can believe what you like, Caltiki has been reborn.”

Caltiki, the Immortal Monster är ett strålande exempel på erans monsterfilmer. Även fast det känns som ett av Amerikas många bidrag till genren så är detta italienska exempel mycket mörkare och brutalare. För att vara en film från nittonhundrafemtionio så är det stundtals förvånansvärt grafiskt och våldsamt. Dessutom så är filmens historia, som säger sig bygga på en uråldrig mexikansk legend, en mer ingående berättelse med lite mer utvecklade karaktärer än vanligt. Caltiki, the Immortal Monster är en monsterfilm med lite mer kött på benen än majoriteten av årtiondets bidrag som dessutom slänger in en liten dos av found footage, tjugo år innan Ruggero Deodato fulländade det i sin Cannibal Holocaust. Nu berättar inte filmen en djup och mångbottnad historia utan det är en monsterfilm ut i fingerspetsarna men det är lite mer än bara ”vi har väckt någonting till liv och nu måste det stoppas”. Caltiki, the Immortal Monster är förmodligen mest känd för att filmens regissör Riccardo Freda lät Mario Bava (som även står för det ursnygga fotot) slutföra filmen då han såg potential hos den unga mannen redan under deras förra samarbete i I Vampiri. Året efter visade ju som bekant Bava vad han gick för i den strålande debutfilmen The Mask of Satan. Caltiki, the Immortal Monster börjar omgående efter en snabb summering av Mayafolkets flykt från deras hotade land och vad Caltiki i själva verket är. Filmen är tydligt inspirerad av The Blob och dess geleklumpsmonster bär slående likheter med det som italienarna skapade året efter. Här ser hemskheterna ut som en kombination av slemmiga gamla trasor och larver men det är inget larvigt med Caltiki, the Immortal Monster. Mittenpartiet levererar inte mycket monsteraction men den otroligt stämningsfulla inledningen och den intensiva finalen är riktigt bra och Caltiki, the Immortal Monster är definitivt en dvd som förtjänar en plats i filmhyllan.

Creatures from the Abyss (1994)

Tre korkade tjejer och två lika korkade killar beger sig ut på havet i en motordriven gummibåt men glömmer bensinen på stranden. De får motorstopp och som om inte det vore illa nog så bryter ett eländigt regnoväder ut. Mitt i deras förtvivlan ser de dock en yacht och hoppar ombord, men det är inte vilken yacht som helst. Ombord hittar de ett forskningslabb där bisarra experiment på fiskar har gjorts och dessutom är besättningen spårlöst försvunna. I väntan på bättre tider festar ynglingarna loss i den lyxiga nedervåningen, ovetande om att de är iakttagna. Plötsligt hör de ljud från maskinrummet och hittar en vettskrämd kemist (som är helt oväsentlig för historien) som gömmer sig för någonting skräckinjagande. Snart inser de att experimenten som pågått ombord på båten gått hiskeligt fel och de muterade monstren från djupen bara är början på den obeskrivliga fasan som väntar dem.

”Fish frightens me. They have an evil expression.”

Vafan var det som just hände? Är filmen en styggelse eller har jag just bevittnat ett mästerverk? Svårt att avgöra men jag tror att jag just har sett en av de bästa b-filmerna som gjorts. När jag, min sambo och två vänner var i Milano i veckan passade jag på att glida inom den alldeles förträffliga skräckfilmsbutiken Bloodbuster. Killen i butiken var en riktig klippa och hjälpte mig att hitta många av de filmer jag letat efter en tid och passade även på att rekommendera några guldkorn som jag aldrig hade hört talas om, en av dem var Creatures from the Abyss (även känd under namnet Plankton). Monsterfilmer som jag inte sett tidigare och som dessutom utspelar sig ute till havs är som en tidig julklapp och Creatures from the Abyss är den bästa jag har fått på länge.

”Professor, how long have you been fucking fish?”

Det är svårt att inte bli förälskad i en film som Creatures from the Abyss. Redan när jag såg det vackra omslaget och de smakfulla bilderna på baksidan, föll jag pladask. Det var utan tvekan den film av de totalt tretton titlarna jag plockade med mig hem, som jag var mest nyfiken på. Filmen är helt galen! Den är uselt dubbad, det låter som de lika usla skådespelarna läser innantill och har direktöversatt den italienska originaldialogen. Konversationerna är konstant urdumma och beskriver hela tiden exakt det tittaren redan ser och förstår. Karaktärerna är anonyma fram tills ungefär halvvägs in då vi hastigt och lustigt får reda på att två av dem är förlovade och två av dem är systrar. Det femte hjulet som svinar med maten, röker munbloss, imiterar Elvis och hela tiden dyker upp som gubben i lådan är nog tänkt att vara den andra manliga karaktärens bästa polare. Exakt vilka experiment som utförts på båten och varför är lite otydligt. Som jag fattar det så handlar det hela om uråldrigt plankton som infekterar allt den kommer i kontakt med och förvandlar dem till superkåta monster med omättlig aptit på blod och sex, men jag kan ha missat någonting.

"I think I need a new bra."

Creatures from the Abyss innehåller så många dumma scenarion att jag slutade räkna efter tio minuter in i filmen. Nu låter det som om jag radar upp en massa brister men så är det verkligen inte, allt detta bidrar till att Creatures from the Abyss är en toppenrulle. Inte för att själva filmen skiljer sig en massa från liknande skapelser och vi har sett snarlika scenarion tidigare men själva utförandet är en helt annan femma. Under de knappa nittio minuterna blir vi serverade omotiverade nakenscener, en talande dusch som pratar snusk, ett våldsamt utbrott i slow-motion, jättetajta kalsonger, en penislampa och vad som förmodligen är den bästa ”sexscenen” som någonsin har varit inkluderad i en film, oavsett genre. Det är lite slött med monsteraction under filmens första timme men sen jävlar börjar det hända grejer. Från och med den lysande ”sexscenen” (ja, den innehåller monster) får vi se en hel del muterade-fiskmonster-action, tentakler och en vrålande monsteröverraskning mot slutet.  Jag finner inte ord som kan beskriva hur mycket jag tycker om Creatures from the Abyss, det är något av en våt dröm för b-film och monsterfilmsälskare. Jag har nog inte haft så här roligt tillsammans med en monsterfilm sedan Humanoids from the Deep!

Splinter (2008)

Polly tar med sin storstadspojkvän Seth (han är biolog som hellre läser om naturen än att spendera tid i den) för lite gammal hederlig campingsemester i Oklahomas utkanter. Det går väl sådär och när tältet pajar så bestämmer de sig (till pojkvännens förtjusning) för att ta in på ett motell istället. Det går väl också lite sådär då de inte hinner långt innan de stöter på brottslingarna Farell och hans flickvän Lacey som forcerar sig in i deras bil. Det kommer dock att bli ännu värre. De fyra fastnar på en bensinmack ute i ingenstans och utanför lurar en livsfarlig parasit som tar djur och människors kroppar i besittning och förvandlar dem till blodtörstiga monster.

”It killed her. It killed the other girl. It kills everything. It’s gonna kill us.”

När Friends gick på tv så tittade jag, precis som resten av världen på den varenda vecka och väntade ivrigt på att nästa avsnitt skulle sändas så att jag kunde se mer av Ross, Rachel, Chandler, Monica, Phoebe och Joey. När seriens spinoff, Joey kom så följde jag förstås även den fast det dröjde inte särskilt länge innan den retade gallfeber på mig. Anledningen var den omåttligt irriterande karaktären som spelade Joeys systerson Michael Tribbiani, spelad av Paulo Costanzo. Costanzo var den enda anledningen till att det dröjde så länge innan jag såg Splinter för första gången men det visade sig att han faktiskt passade ganska bra i rollen som mesproppen Seth.

“Jesus lady, help can't even help us.”

Nu var det flera år sedan jag såg Splinter senast men den är precis lika bra denna gång. Splinter är på många sätt en ultimat monsterfilm. Filmen innehåller inte särskilt många karaktärer, men de som medverkar sköter sig alla bra, och den utspelar sig nästan uteslutande på en avlägsen bensinmack. Trots detta så lyckas Splinter vara riktigt spännande och hålla ett rasande tempo från ruta ett. Filmen innehåller inga mobiler eller andra nymodigheter och den kunde lika väl ha kunnat vara en skapelse från åttiotalet, en idag kultförklarad sådan. Specialeffekterna är brutala och slafsiga och monstren som skapas av illsinta parasiter är riktigt tuffa. Splinter levererar överlevnadsskräck och monsterfilm i en härlig blandning och det är lite konstigt att det fortfarande inte har dykt upp en tvåa. Splinter är utan tvekan en av de bästa monsterfilmerna från denna sida av millenniet!

The Blob (1988)

Någonting från en annan planet landar i utkanten av en liten sömnig amerikansk småstad. De oförberedda invånarna blir ställda mot en obeskrivlig fasa, en fara från skyn. En geléliknande massa växer sig allt större och slukar allt som kommer i dess väg…

”The sky. It fell from the sky.”

Första gången jag såg The Blob (eller Bortom Alla Lagar som är den besynnerliga svenska titeln) kan jag inte ha varit mer än tio år gammal. Jag bad en kompis som hade TV1000 att banda den till mig i smyg och jag var livrädd i veckor efter att jag hade sett den. Även fast jag plågades av mardrömmar kunde jag inte hålla mig borta från filmen och jag tittade på den tills vhs-bandet inte pallade mer och gick sönder. Det är en av de skräckfilmer som jag har starkast minne av från när jag var yngre och när jag nu såg den igen insåg jag hur många scener som än idag finns inpräntade i mitt huvud.

”Our little experiment virus seems to have grown up into a plasmic lifeform that hunts its prey. A predator. It’s fantastic.”

Det är precis såhär en bra remake ska se ut! Jag gillar originalet men nyinspelningen är bättre, mycket bättre! I originalet var geléklumpen från yttre rymden en charmig skapelse, här är den illsint som satan och skonar ingen, inte ens småglin. Visst är det en nyinspelning men filmen känns som en enda lång hyllning till femtiotalets sci-fi och monsterfilmer, i åttiotalstappning. The Blob har ett riktigt kul persongalleri. Vi får lära känna allt från kåta ungdomar och lokala galenpannor till stadens alldeles egna skinnjackebärande tuffing som åker båge, röker cigg och dricker öl (spelad av Kevin Dillon i fruktansvärd hockeyfrilla). Även fast karaktärerna är schablonartade så är de förvånansvärt sympatiska och situationerna som de hamnar i (som oftast involverar geléklumpen) är grymt underhållande. Det fanns en tid då jag tyckte att Erika Eleniak var det hetaste i ett par skor. Hon sprang på stränderna i en röd baddräkt i Baywatch och några år senare dök hon upp topless i en födelsedagstårta i Steven Seagal-rafflet Under Siege men i The Blob medverkar hon i en av sina absolut bästa scener. Det finns många fantastiska sekvenser i The Blob och varenda gång som geléklumpen dyker upp gör den ondskefulla livsformen bättre ifrån sig än någon annan i filmen. Då menar jag inte att någon av skådespelarna är kassa, tvärtom så gör de flesta väldigt bra ifrån sig för att vara en film som denna men det är ändå geléklumpen som är den enda anledningen till att man vill se The Blob. Specialeffekterna är lysande och på sina ställen är det en riktigt våldsam och gorefylld skapelse, här har det verkligen inte sparats på krutet. Det är fullt blås mest hela tiden och The Blob är en riktigt händelserik rackare och underhållande som bara den. The Blob nämns alldeles för sällan i skräckfilmssammanhang, den borde finnas på samtliga listor över åttiotalets bästa skräckfilmer och tidernas bästa nyinspelningar! Jag älskar The Blob, lika mycket då som nu. Varför kom det aldrig en uppföljare?!

Godzilla (2014)

Någonting har vaknat till liv långt under jordens yta och när världen vaknar en morgon är den inte längre den samma. Två insektsliknande monster demolerar allt som kommer i deras väg men det väcker även någonting annat till liv, människans enda räddning – Godzilla!

”In 1954, we awakened something...”

Jag är förmodligen sist bland alla sanna monsterfilmsentusiaster att se Godzilla på bio. En resa till Frankrike och sena kvällar på jobbet har satt käppar i hjulet men nu har jag äntligen fått se Godzilla på den vita duken och det var helt klart värt väntan. Filmen kunde inte ha kommit vid en mer passande tid då 2014 är året då Godzilla fyller sextio år. Jag kan inte kalla mig en Godzilla-expert och trots att jag har en handfull av filmerna i min samling så är det inte många av dem som jag tagit mig tid att se, det ska bli ändring på det! Originalet är i alla fall ett mästerverk och i år är det tio år sedan den senaste Godzilla-filmen (Final Wars) kom.

”It is going to send us back to the Stone Age! God help us all...”

Regissören Gareth Edwards som långfilmsdebuterade för fyra år sedan med den fantastiska monsterfilmen Monsters är helt klart rätt man för jobbet. Det är tacksamt att filmen fick en femtonårsgräns och undviker en massa onödiga tramsigheter med att försöka framkalla snyftscenarion hos publiken. En kärlekshistoria finns med i bakgrunden men den får tack och lov inte mycket fokus, det får inga av filmens karaktärer. Här läggs nästan all fokus på monsteraction. Bryan Cranston och Juliette Binoche, vilka jag till en början trodde skulle vara filmens huvudkaraktärer stryker med tidigt in i filmen och sedan är det Cranstons karaktärs son Ford som blir filmens huvudperson (förutom Godzilla då förstås). Godzilla är en mörk och dyster rulle och askan från förstörelsen ligger som en tät dimma efter monstrens frammarsch i de många städerna. Innan självaste Godzilla kommer in i bilden är det två stora insektsliknande monster (kallade MUTOs) som står för underhållningen. De är ondskan personifierad, vilket de gör väldigt tydligt då de livnär sig på vapen av massförstörelse – mycket ondare än så blir det inte! Utseendemässigt är jag väl inte helt nöjd med dem, de kunde ha sett tuffare ut men när Godzilla gör entré är det bortglömt. Denna gigantiska varelse är en fröjd för ögonen och jag förstår inte varför så många verkar ha problem med dess utseende, varje scen han är med i regerar! Under filmens sista halvtimme ville jag resa mig upp i biografen och jubla, det är bland det mäktigaste jag sett på bio någonsin! CGIn ser för en gångs skull strålande ut och Godzilla är minst sagt en mäktig upplevelse. Att se den i 3D är emellertid helt poänglöst och jag ser faktiskt fram mot att se filmen igen utan ett par glasögon som distraherar upplevelsen. Det är såhär en bra Hollywoodrulle ska se ut. Kanske nu så kan vi helt förtränga den vedervärdiga skapelsen som kom för sexton år sedan! Jag längtar redan efter uppföljaren!

20 Million Miles to Earth (1957)

Människans första resa till en annan planet kantas av problem och under hemresan från Venus träffas ett amerikanskt rymdskepp av en meteor och kraschlandar i vattnet utanför en liten fiskeby på Sicilien. Några bybor lyckas heroiskt rädda två passagerare, vetenskapsmannen Sharman (som senare avlider av en mystisk sjukdom) och överste Robert Calder. Pojkspolingen Pepe hittar en behållare som flutit iland och inuti hittar Pepe något geléaktigt som han säljer till professor Leonardo för att få ihop pengar till en cowboyhatt. Ut ur geléklumpen kommer en reptilliknande varelse som tjugo miljoner mil hemifrån vaknar till liv och börjar växa i en rasande fart. Överlycklig över sin upptäckt förbereder sig Leonardo och hans barnbarn för en resa till Rom för att dela med sig av fyndet till den zoologiska trädgården. Det visar sig vara ett stort misstag…

”What I have to say, you will find incredible but true.”

En av anledningarna till att 20 Million Miles to Earth utspelar sig i Rom var att Ray Harryhausen alltid velat åka men aldrig haft råd att ta sig dit. Detta var inte bara bra för Harryhausen utan även för tittaren då Rom med omnejd är en strålande utspelningsplats. Jag har nu under de senaste dagarna sett flera filmer med effekter signerade geniet och de blir bara bättre och bättre för varje film. Monstret är en imponerande skapelse som ser ut som en blandning mellan en T Rex, King Kong och en ödla. Vrålande (tjuten låter som repetitiva varianter av ”wow”) ekar genom filmen och så fort varelsen är i bild (vilket är ofta) så njuter jag fullt ut.

”On the rampage! If it isn’t stopped, it’ll kill hundreds, maybe thousands! We’ll need artillery and tanks immediately.”

20 Million Miles to Earth har ett otroligt bra driv och det dröjer inte många minuter innan historien drar igång med en rivstart för att sedan aldrig stanna upp. Filmskaparna hinner till och med inkludera en kärlekshistoria som får ta upp alldeles lagom speltid. Slutkampen med tillhörande massförstörelse i Rom och en underbar final i Colosseum är lysande. Ray Harryhausen dvd-boxen som innehåller filmerna It Came from Beneath the Sea, Earth vs. The Flying Saucers och 20 Million Miles to Earth är ett givet köp för alla som vill få en inblick i stop motion mästarens tidiga storhet. Boxen kan köpas för en hundring på förslagsvis Kvarnvideo och den är verkligen värd varenda krona. Harryhausens effekter är av toppklass och 20 Million Miles to Earth är en riktig höjdare bland femtiotalets många monsterfilmer!

It Came from Beneath the Sea (1955)

Människans främsta vapen ute till havs, atomubåten, är designad för att kunna stå emot alla tänkbara hot men det visar sig inte vara helt riktigt. När ubåtsbesättningen drar igång hawaiianisk partymusik vaknar någonting till liv i havets djup, något som lämnar efter sig radioaktiv strålning och en del av sig själv. Kommendörkaptenen Pete Mathews tar hjälp av världens främsta marinbiolog Lesley Joyce och den respekterade forskaren John Carter från Harvard för att få reda på vad det är som har lämnat sina spår på den hypermoderna ubåten. En bläckfisk har vuxit sig gigantisk på grund av vätebombstestningar och radioaktiv strålning och är nu på väg mot Amerikas kust, hungrig och förbannad.

”And just hope that that’s the end of it.”

Jag älskar verkligen denna typ av film och särskilt de som kommer från femtiotalet, jag kan inte få nog av dem! It Came from Beneath the Sea följer mallarna och levererar inte många överraskningar. Filmen inleds med att berätta för tittaren om Amerikas nya uppfinning och hur bra den är och att människan har lärt sig att kontrollera det som gömmer sig i djupen. Detta är såklart struntprat och vi som har sett dvd-omslaget vet ju att förr eller senare så kommer en skitstor bläckfisk att dyka upp. För att vara sjuttiofem minuter kort så känns It Came from Beneath the Sea ofta lite långtråkig, trots att en berättarröst för historien hastigt framåt. En trist och tafatt kärlekstriangel mellan de tre huvudpersonerna får ta upp alldeles för mycket fokus och spekulerandet kring vad det skulle kunna vara som gömmer sig i djupet känns ibland lite utdragen. Detta är emellertid glömt och förlåtet när vidundret från havets botten gör entré och drar med sig båtar ner i djupet och slutligen klamrar sig fast vid Golden Gate bron i San Francisco och orsakar kaos – dessa scener är helt fantastiska! Det finns mycket att säga om Ray Harryhausen men det skulle ta upp allt för mycket tid om jag går djupare in på det så jag nöjer mig med att konstatera att karlen var ett geni. Hans stop motion specialeffekter är fantastiska och It Came from Beneath the Sea är ett tidigt exempel på hans skicklighet.

”Something came up out of the water and grabbed our ship and pulled it under.”

It Came from Beneath the Sea har lite för lite monsteraction för att vara helgjuten och jag hade önskat att få se lite mer närbilder av mer än bara bestens tentakler. Vi skymtar bläckfiskens ansikte (säger man så?) vid några tillfällen men jag hade velat ser mer detaljer och lite oftare som i till exempel Attack of the Crab Monsters eller The Black Scorpion. It Came from Beneath the Sea är absolut ingen dålig film men det är ingen favorit då det finns många bättre exempel inom genren från årtiondet. Skulle filmen vara lite mer actionladdad och visa det fräcka monstret lite oftare så skulle resultatet vara klockrent då bläckfisken i sig är ögongodis. It Came from Beneath the Sea har kommit i en färgglad utgåva och även fast resultatet är imponerande så ändrade jag omgående till det svartvita originalformatet. Monsterfilm från femtiotalet ska inte visas i färg – så är det bara!