Ynglingen Clark och flickvännen Lisa (Jill Schoelen från The Stepfather) åker genom ett gassande
hett Arizona på väg till Kalifornien. Trots avrådan från en bondtölp på en
bensinstation tar de en genväg genom det ödelagda kärnvapenområdet Yellow
Sands. De får punktering längs vägen och när de stannar för att byta däck
ringlar en fripassagerare ombord, en skallerorm som sätter sina förödande
gaddar i handen på Clark. Efter mycket bilande tar paret en välförtjänt paus
och går för att dansa och dricka öl på en country-bar. Det slutar inte lyckligt
då Clark känner sig risig och lättprovocerad och efter några öl blir det ännu
värre. Anledningen till det förändrade beteendet är att det inte var en vanlig
skallerorm som bet honom utan en radioaktiv sådan. Clarks hand förvandlas till
en ilsken orm och alla som kommer i hans (deras får man väl kanske säga) väg
råkar riktigt illa ut.
”See, nowadays, snakes got some ass-kicking
venom in them.”
Curse II: The Bite har inga som helst kopplingar till ettan,
mer än att en ny form av förbannelse drabbar ett gäng individer. Producenten
Ovidio G. Assonitis ligger emellertid också bakom denna skapelse och hans
avsikter var förmodligen att tjäna några snabba slantar på en titel som
refererar till The Curse från två år tidigare. Det är lite synd då Curse II: The Bite är i en liga för sig.
Jag menar, hur kan man tycka att en film med en handling som denna är annat än
fantastisk?
”It’s not my hand. It’s a snake.”
Curse II: The Bite
är en skruvad variant på temat djurskräck där skrikande ormar och muterade
kroppsdelar gör filmen till någonting utöver det vanliga. Precis som i The Curse dröjer det ett tag innan det
börjar hända grejer men när det väl sätter igång är det ingen hejd på
galenskaperna. Filmens sista trettio minuter är väl värd väntan. Någon snubbe
med smeknamnet Screaming Mad George ligger bakom specialeffekterna och han gör
verkligen skäl för sitt namn. Till en början känns det som om detta är ännu en
film i raden som väljer att inte visa vad det är som händer när snaskigheterna
utspelar sig men o boy, inte här. Filmens sista femton minuter är en lång orgie
i slafs och bisarra skapelser. Handen som förvandlas till en orm ser till en
början ut som en blandning mellan en Gremlin och Lillstrumpa/Syster Yster och
det säger ju sig själv att det inte är läbbigt men det fungerar alldeles
utmärkt och höjer underhållningsnivån ytterligare några snäpp. Musiken är
snarlik den som fanns i The Curse (om
man bortser från slidegitarren), även fast det inte är samma kompositör som
ligger bakom. Historien är i ärlighetens namn kanske i tramsigaste laget men
det känns aldrig fånigt eller dumt, det känns helt rätt. Varför har ingen
kommit på denna geniala idé tidigare? Skådespelarna sköter sig, utan att vara
någonting över det vanliga, och Clark och Lisa är ett ganska sympatiskt par
innan Clark får en orm till hand då vill säga – då svävar ju alla plötsligt i
livsfara. För en gångs skull är det inga karaktärer jag stör mig på och det
finns en rad underhållande biroller i Curse
II: The Bite. Bo Svenson dyker upp som sheriffen, kvacksalvaren Harry är en
kul figur och som grädde på moset får vi stifta bekantskap med en religiös
familj som beter sig mysko och pratar med en knacklig europeisk accent.
Tyvärr är Curse II:
The Bite den enda film som regissören Frederico Prosperi (under namnet Fred
Goodwin) gjorde och då han även ligger bakom manuset kan jag inte annat än att
känna att vad han än pysslar med nu så slösar han bort sin talang. Jag är
övertygad om att han skulle ha skapat storverk om han fortsatte. Curse II: The Bite är som jag nämnde
tidigare i en liga för sig så om jag vore du skulle jag surfa in på närmaste
filmbutik och beställa den alldeles utmärkta utgåvan där du får de båda
filmerna (Curse 1/Curse 2) på varsin sida av dvdn för runt en hundring. Tro
mig, det är värt varenda krona.
