Curse II: The Bite (1989)

Ynglingen Clark och flickvännen Lisa (Jill Schoelen från The Stepfather) åker genom ett gassande hett Arizona på väg till Kalifornien. Trots avrådan från en bondtölp på en bensinstation tar de en genväg genom det ödelagda kärnvapenområdet Yellow Sands. De får punktering längs vägen och när de stannar för att byta däck ringlar en fripassagerare ombord, en skallerorm som sätter sina förödande gaddar i handen på Clark. Efter mycket bilande tar paret en välförtjänt paus och går för att dansa och dricka öl på en country-bar. Det slutar inte lyckligt då Clark känner sig risig och lättprovocerad och efter några öl blir det ännu värre. Anledningen till det förändrade beteendet är att det inte var en vanlig skallerorm som bet honom utan en radioaktiv sådan. Clarks hand förvandlas till en ilsken orm och alla som kommer i hans (deras får man väl kanske säga) väg råkar riktigt illa ut.

”See, nowadays, snakes got some ass-kicking venom in them.”

Curse II: The Bite har inga som helst kopplingar till ettan, mer än att en ny form av förbannelse drabbar ett gäng individer. Producenten Ovidio G. Assonitis ligger emellertid också bakom denna skapelse och hans avsikter var förmodligen att tjäna några snabba slantar på en titel som refererar till The Curse från två år tidigare. Det är lite synd då Curse II: The Bite är i en liga för sig. Jag menar, hur kan man tycka att en film med en handling som denna är annat än fantastisk?

”It’s not my hand. It’s a snake.”

Curse II: The Bite är en skruvad variant på temat djurskräck där skrikande ormar och muterade kroppsdelar gör filmen till någonting utöver det vanliga. Precis som i The Curse dröjer det ett tag innan det börjar hända grejer men när det väl sätter igång är det ingen hejd på galenskaperna. Filmens sista trettio minuter är väl värd väntan. Någon snubbe med smeknamnet Screaming Mad George ligger bakom specialeffekterna och han gör verkligen skäl för sitt namn. Till en början känns det som om detta är ännu en film i raden som väljer att inte visa vad det är som händer när snaskigheterna utspelar sig men o boy, inte här. Filmens sista femton minuter är en lång orgie i slafs och bisarra skapelser. Handen som förvandlas till en orm ser till en början ut som en blandning mellan en Gremlin och Lillstrumpa/Syster Yster och det säger ju sig själv att det inte är läbbigt men det fungerar alldeles utmärkt och höjer underhållningsnivån ytterligare några snäpp. Musiken är snarlik den som fanns i The Curse (om man bortser från slidegitarren), även fast det inte är samma kompositör som ligger bakom. Historien är i ärlighetens namn kanske i tramsigaste laget men det känns aldrig fånigt eller dumt, det känns helt rätt. Varför har ingen kommit på denna geniala idé tidigare? Skådespelarna sköter sig, utan att vara någonting över det vanliga, och Clark och Lisa är ett ganska sympatiskt par innan Clark får en orm till hand då vill säga – då svävar ju alla plötsligt i livsfara. För en gångs skull är det inga karaktärer jag stör mig på och det finns en rad underhållande biroller i Curse II: The Bite. Bo Svenson dyker upp som sheriffen, kvacksalvaren Harry är en kul figur och som grädde på moset får vi stifta bekantskap med en religiös familj som beter sig mysko och pratar med en knacklig europeisk accent.

Tyvärr är Curse II: The Bite den enda film som regissören Frederico Prosperi (under namnet Fred Goodwin) gjorde och då han även ligger bakom manuset kan jag inte annat än att känna att vad han än pysslar med nu så slösar han bort sin talang. Jag är övertygad om att han skulle ha skapat storverk om han fortsatte. Curse II: The Bite är som jag nämnde tidigare i en liga för sig så om jag vore du skulle jag surfa in på närmaste filmbutik och beställa den alldeles utmärkta utgåvan där du får de båda filmerna (Curse 1/Curse 2) på varsin sida av dvdn för runt en hundring. Tro mig, det är värt varenda krona.