Attack of the Crab Monsters (1957)

Monsterfilm från 1950-talet är bland det bästa jag vet. Det finns en oändlig drös av dem och det känns lika behagligt varje gång jag hittar en ny (gammal då förstås) som jag inte sett tidigare. En dag som denna med snöblandat regn utomhus är det perfekt att krypa upp i soffan, dämpa ljuset och njuta av Attack of the Crab Monsters.

”I hope that man’s death is not an omen of things to come…”

Några vetenskapsmän med olika specialiteter anländer till en ö för att undersöka vilken effekt atomvapentestningar har haft på omgivningarna. Teamet som varit där tidigare har spårlöst försvunnit. Innan de ens hunnit gå i land trillar en sjöman i plurret och får huvudet avbitet av någonting i vattnet. Samtidigt kraschar ett flygplan, deras enda färdmedel bort från ön och de får ingen kontakt med omvärlden då deras radio krånglar. De försöker att glömma deras transportproblem för en stund och fokusera på arbetet de åkte dit för att utföra. Det blir inte lätt när de inser att de inte är ensamma på ön. Atomvapentestningarna har skapat hyperintelligenta, gigantiska krabbor som kan imitera avlidnas röster genom att käka upp deras huvuden och absorbera deras intellekt. Som om detta inte vore illa nog håller dessutom ön på att sjunka ner i havet.

”So, you have wounded me. I must grow a new claw, well and good, for I can do that in a day. But will you grow new lives when I am taking yours from you?”

Roger Corman är en fascinerande filmskapare. Han har regisserat och producerat B-filmer sedan tidigt 1950-tal. Corman har lyckats med detta tack vare sitt engagemang och sin otroliga övertalningsförmåga men kanske framför allt för att han kan skapa filmer som inte kostar särskilt mycket att göra. Corman kom på historien och regisserar Attack of the Crab Monsters och med den titeln så vet vi exakt vad som väntar oss. Jag gillar allt som hör filmgenren från den eran till; specialeffekterna, monster i latexkläder, musiken, historierna och det svartvita fotot. Så fort färgfilmen tog över monsterfilmerna blev allt annorlunda. De blev våldsammare, blodigare och det blev mer påtagligt att monstrerna inte såg särskilt bra ut. Inte mig emot för jag gillar verkligen uppgraderingen också men charmen gick någonstans förlorad. Mina favoriter bland filmerna som handlar om djur som vuxit till gigantiska proportioner är fortfarande de från 1950-talet som t ex Them! och Earth vs. the Spider (recension HÄR). Attack of the Crab Monsters är ytterligare en film som jag från denna dag håller varmt om hjärtat och som jag med högsta sannolikhet kommer att bekanta mig med igen i framtiden. Idén är hur kul som helst och teorierna kring hur krabborna blivit så stora får mig att fnissa högt. Den korta speltiden på en dryg timme är till filmens fördel då det aldrig hinner bli ointressant eller tjatigt. Trots minimal budget gör Corman det mesta möjliga av pengarna och lyckas skapa en skön atmosfär. Krabborna är väl värda väntan då de helt orealistiskt, ser mycket coola ut. Att det låter som vinylknaster när de går är riktigt effektivt och deras björnvrål höjer filmens nivå ytterligare ett steg. Har du läst så här långt så vet du att detta är en film du måste se. Jag börjar redan nu se fram emot den dag då jag, ännu en gång, lägger Attack of the Crab Monsters i dvd-spelaren och trycker på play.

The Innkeepers (2011)

Claire och Luke jobbar på hotellet Yankee Pedlar Inn som gått i konkurs och håller öppet en sista helg. Då hotellets ägare lever loppan i Barbados passar Claire och Luke på att bo på deras arbetsplats och med hjälp av instrumentell transkommunikation försöker de få kontakt med Madeleine O’Malleys ande. Yankee Pedlar Inn bär nämligen på ett mörkt förflutet. Legenden säger att under 1800-talets slut så hängde sig Madeleine O’Malley efter det att hennes fästman lämnat henne på deras bröllopsdag. Hotellets ägare var rädda för dålig publicitet så de gömde hennes kropp i källaren i tre dagar innan de gjorde sig av med kroppen. När lokalbefolkningen fick reda på vad som hänt blev de ursinniga och hotellet stängdes ner. Det öppnade igen på 1960-talet och ända sedan dess har hotellets gäster sett Madeleine O’Malleys spöke vandra omkring i korridorerna i väntan på sin älskade. Somliga tror att hon söker efter en ny fästman.

Jag tyckte mycket om Ti Wests The House of the Devil och även om bottennappet Cabin Fever 2: Spring Fever (kort recension HÄR) inte var mycket att hänga i granen hade den vissa ljusa stunder och dessutom ett strålande soundtrack. Det är inte så konstigt att Cabin Fever 2 inte fungerade särskilt bra då det är den enda film hittills som han själv inte skrivit manus till. Det är mycket där hans styrka ligger, bra historieberättande kombinerat med hans egensinniga filmstil då förstås. Hans två första filmer, The Roost och Trigger Man har jag inte hunnit se än men det ska jag försöka göra illa kvickt. Nu känns det som att Ti West har hittat sin stil. Hans filmer känns retro och han lyckas fånga precis det som fick mig att börja titta på skräckfilm för så många år sedan. Precis som med The House of the Devil är The Innkeepers en långsam, väldigt långsam, film som tar tid på sig att berätta sin historia men vi blir även denna gång belönade trots att många säkert kommer att bli besvikna på slutet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt. Det är sköna karaktärer. Pat Healy som spelar Luke leverera torra kommentarer helt i min stil och Kelly McGillis är klippt och skuren som den före detta skådespelaren som nu sadlat om till medium. Sara Paxton som många säkert känner igen från nyinspelningen av The Last House on the Left och Shark Night 3D, har något speciellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hennes barnlika utseende och försynta framtoning gör att jag direkt faller för hennes charm. Dessutom leverera skådespelarna för en gångs skull en bra och träffsäker dialog, vilket inte hör till vanligheterna bland liknande filmer. Även om historien inte är särskilt originell så har Ti West lyckats skapa en grym atmosfär som inte behöver blodiga mord för att hålla tittarna intresserade. Han är verkligen en de mest lovande och intressanta regissörer som filmgenren har idag. Det känns som jag har blivit bortskämd med bra film den senaste tiden och The Innkeepers är inget undantag.

American Ninja (1985)

Jag har dragit mig för att se om denna barndomsfavorit ett bra tag nu men efter att ha läst flera ”vuxna” recensenter som fortfarande verkar gilla den så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att se American Ninja igen. Smaka bara på filmtiteln, den är ju hur cool som helst! American Ninja var en av de filmer jag såg flest gånger som ung. Jag tyckte att den var hur fräck som helst och jag stod ofta framför spegeln och gjorde ninjaposer. Nu var det dags att se om filmen håller än idag.

”He possess great skills”

Joe är en föräldralös ensamvarg som efter att han hamnat i trubbel, får välja mellan armén eller fängelset. Han väljer såklart armén och blir stationerad i Filippinerna där han börjar jobba som chaufför för den amerikanska armén. Under en transport blir Joes pluton rånad av rebeller, uppbackade av ninjas. Joe visar sig vara en hejare på att fightas, då han som barn fick lära sig ninjutsu. Joe lyckas fly tillsammans med överstens dotter Patricia och dessutom råkar han förstöra en av lastbilarna vars värdefulla last traktens skurk gärna vill lägga vantarna på. Tillbaka på basen blir han utskälld av befälen och utfryst av de andra soldaterna på grund av sitt hjältedåd, som inte alls uppskattats. Överstens dotter däremot blev eld och lågor över Joe efter att hon sett hans muskulösa kropp och efter ett nattligt möte uppstår besvarad kärlek. Traktens skurk Ortega blir ursinnig när han får reda på att hans värdefulla last har blivit förstörd och skickar sin privata armé av ninjas, ledda av den mustaschprydde Black Star Ninja, för att röja Joe ur vägen. Det blir svårare än de trott då det visar sig att Joe är en American Ninja.

Black Star Ninja gömmer sin mustasch

”Beware the black star ninja. He has taken the dark path and has bertayed the code. - Then...he must die.”

Detta är en av många Golan-Globus produktioner som blev en hit under 1980-talet och den genererade fyra uppföljare. Alla av det manliga könet som var unga under 1980-talet har förmodligen sett American Ninja. Att sitta och titta på filmen idag är som en tidsresa tillbaka till min barndom. Det är tidstypisk action med tafflig dialog och överspelande karaktärer. Slagsmålen är inte särskilt välgjorda och stuntscenerna är kasst utförda där det är tydligt att det är andra personer som levererar dom. Michael Dudikoff är inte någon bra slagskämpe, han slänger sig mest åt sidan, rullar runt på marken och levererar kassa sparkar och slag. Någon ninja är han ju definitivt inte men trots allt så passar hans småtöntiga karaktär ganska så bra in i filmen. Jag har alltid varit fascinerad av ninjafilmer, som hade sin stortid på 1980-talet. De hade alltid häftiga vapen och såg riktigt mystiska ut. Idag känns det inte lika tufft och filmen är stundtals rätt så mesig, fast på ett charmigt sätt. Ibland blir det lite för mycket fars av det hela och filmen skulle ha tjänat på att innehålla lite våldsammare scener och en skurk som är genuint ond. Som jag befarade var inte American Ninja lika bra som jag minns den och det har gjorts bättre ninjafilmer än den här. Trots allt var det kul att återse Michael Dudikoff och Steve James igen och de 90 minuterna gick ganska så fort. Jag tror dock inte att jag kommer att se resten av filmerna en gång till.

The House on Straw Hill aka Exposé (1976)

Paul Martin är en paranoid, kontrollberoende och självcentrerad författare som föredrar att ha sex iförd kirurghandskar (som ser ut som diskvantar).Han har hyrt ett hus ute på landet för att påbörja sin andra roman. Paul är besatt av att kolla så att alla dörrar och fönster är stängda och han plågas av blodiga visioner om ond bråd död. Då det går trögt och långsamt med romanen anställer han en sekreterare för att hjälpa honom med skrivandet. När han hämtar upp sin nya hjälpreda Linda i stan hamnar de i bråk med två lokala slynglar. Paul slår ner dom och under hemresan berättar Paul om de sysslor och rutiner han önskar att Linda ska utföra. Linda gör sig hemmastad och börjar vistelsen med att onanera till ett fotografi av en man. När Linda går ut på en promenad lägger hon sig i ett vetefält för att onanera igen, samtidigt som Paul rotar igenom hennes grejer och hittar en massagestav och en ordbok. Hon blir avbruten av de två slynglarna från tidigare som våldtar henne. Linda skjuter de båda våldtäktsmännen och återvänder oberörd, som om ingenting har hänt. Linda har dolda motiv som involverar Paul Martin och en man på ett fotografi som hon inte kan sluta att onanera till.

The House on Straw Hill är en av många, men den enda brittiska filmen, som hamnade på video nasties listan på 1980-talet. Det är alltid kul att få se en av de en gång ”förbjudna” filmerna för första gången.
DVD-versionen jag såg går under namnet Exposé (fast jag föredrar titeln The House on Straw Hill) och är tyvärr klippt med 51 sekunder. Det är inget som stör särskilt mycket om man bortser från duschmordet som jag såg efteråt i sin helhet från en gammal VHS-kopia. Dock är det ganska så absurt att de fortfarande släpper ofullständiga versioner av filmer på DVD, våldet är oftast inte ens i närheten av vad de visar på film idag. Istället för att filmmakare lägger en massa energi på att spela in nyversioner (det finns tydligen en remake på denna med) av redan klassiska filmer kunde de börja med att lägga sin viljekraft på att få ut originalfilmerna i ocensurerat skick.
Udo Kier som här spelar Paul Martin har varit en personlig favorit ända sedan jag såg honom i Blood for Dracula och Flesh for Frankenstein för många herrans år sedan. Han är alltid lika underhållande och han spelar nästan uteslutande knepiga karaktärer, så även i denna film. The House on Straw Hill är en sorgligt bortglömd brittisk exploitationfilm som är smartare än vad man kan tro. Slutet är helt underbart och ett av de bästa jag sett på år och dagar. Det är en skönt bisarr film med många otippade vändningar, sjukt snygga scener, nakna kvinnokroppar, stämningsfull musik och skickliga kameravinklar.  The House on Straw Hill är en ny exploitationfavorit helt enkelt.

War Games: At the End of the Day (2011)

I förtexterna till War Games: At the End of the Day står det att filmen baseras på sanna händelser som utspelade sig den 5 juni 1992. Man kan ju bara hoppas att det inte stämmer då det som följer är en otäck historia.

Fyra killar och tre tjejer åker iväg för att leka krig (filmomslaget säger paintball men det stämmer inte riktigt då det är ett spel vid namn airsoft där man skjuter plastkulor med gevärskopior). Området de befinner sig på är ett gammalt fångläger som numera är en nationalpark. När de strosar omkring efter en spelomgång och väntar på att alla ska samlas igen råkar två av dem stöta på ett skjul i skogen som är fyllt av styckade hundar. Samtidigt försvinner en av tjejerna och mystiska figurer smyger omkring i skogen. När en av vännerna blir skjuten mitt framför ögonen på de andra tar en hänsynslös terror vid. Vad som började som en lek urartar i en kamp på liv och död då tre rejält mentalt störda före detta soldater, som tröttnat på att skjuta hundar, använder de sju vännerna som villebråd.

Liknande upplägg har vi sett många gånger tidigare och mina förväntningar var inte särskilt höga när jag satte mig i soffan och tryckte på play. Men jag blev verkligen positivt överraskad. War Games är en av de bästa varianterna jag sett på väldigt länge på temat som började 1932 med filmen The Most Dangerous Game. Det är brutalt spännande rakt igenom och för en gång skull håller filmen ända till slutet som många gånger brukar förstöra helheten. War Games känns mycket som nutidens franska filmer, där allt går åt helvete och inga lyckliga alternativ ges. Jag känner inte till någon av skådespelarna i filmen men alla gör riktigt bra ifrån sig. Särskilt Lutz Michael i rollen som Uncle, ledaren för det före detta soldatgänget. Han ser totalt iskall ut, vilket han också är. Det var längesedan jag såg så känslokalla karaktärer på film, de visar ingen som helst nåd mot de fredliga airsoft-spelarna. War Games är en mycket lovande filmdebut av den italienska musikvideoregissören Cosimo Alemà och det är definitivt ett namn jag ska hålla utkik efter i framtiden. War Games: At the End of the Day är hittills (tillsammans med Shame, recension HÄR) min mest positiva filmupplevelse för 2012.

Once Upon A Time In America (1984)

Once Upon A Time In America berättar historien om fem vänner som växer upp i New York under 1920-talet. Vi får följa dem från ung ålder fram tills det att åldern knackar på dörren. De klättrar sakta men säkert upp i brottslighetens värld och de lär sig den hårda vägen att vänskap och pengar inte går hand i hand. Once Upon A Time in America är så mycket mer än bara en gangsterhistoria, det är en episk berättelse om vänskap, svek och förälskelse och det är en storslagen sådan. Det tog Sergio Leone nästan 10 år att fullfölja filmen som länge varit hans drömprojekt, det blev också hans sista. Det är en mäktig historia och allt är i minsta detalj ren och skär perfektion. Ennio Morricone har skrivit den tidlösa musiken och även om jag håller Dollartrilogin och Once Upon A Time In the West väldigt högt, anser jag nog att detta är Sergio Leones bästa film. Det är även en av mina favoritfilmer någonsin. Robert De Niro finns med i många av de filmer som jag än idag anser vara större eller mindre mästerverk. Han har gjort många rollpresentationer som är lysande och det här är inget undantag. Han är fullkomligt fenomenal som Noodles, det är alla de andra skådespelarna med men De Niro fulländar verkligen filmen. Sergio Leones regi känns igen med långa tysta scener och en otrolig precision för vad som passar in vid rätt tillfälle, han är mästare på att skapa mäktiga filmsekvenser. Precis som Charles Bronsons munspelsspelande karaktär i Once Upon A Time In the West finns här likheter med William Forsythes karaktär Cockeye som bytt ut munspelet mot en panflöjt. Det går inte att rekommendera Once Upon A Time In America tillräckligt, det är en makalöst bra film som måste ses av er som ännu inte har haft nöjet på er sida. För oss andra är det ett lika kärt återseende varje gång!

Försvunnen (2011)

Efter att Malins bror begått självmord bestämmer hon sig för att fly från sorgen och flytta. Hon fyller ett släp med sina värdesaker och beger sig mot (för oss) okänd ort. En man i en svart jeep börjar förfölja henne och dyker upp både här och där. Uttröttad av för mycket tid bakom ratten stannar hon vid vägkanten för att sova. Hon vaknar abrupt av att samma man krossar bilrutan och slår henne medvetslös. När Malin vaknar till liv igen är hon inlåst i mannens källare.

Försvunnen är en konstig film. Den är långsam, väldigt långsam och jag tittar på klockan mer än en gång för att se hur lång tid det är kvar på filmen. Det händer egentligen ingenting. Efter att Malin kört runt i en bil i 30 minuter springer filmens tre karaktärer mest omkring i skogen och beter sig mysko. En tysk dyker upp på en kort visit utan att kunna ett enda ord svenska eller engelska. Kjell Bergqvist ser ut som om han går på valium och Björn Kjellman ser lika vilsen ut som karaktären han spelar. Det är ungefär vad som händer under 90 minuter. Jag har alltid tyckt om Bergqvist, Kjellman har jag tyckt varken illa eller bra om med undantag för hans fantastiska rollpresentation som alkoholiserad far i Himlen är Oskyldigt Blå. Försvunnen måste ha varit skådespelarnas mest lättförtjänta pengar någonsin. Filmen blev totalsågad i stort sett överallt när den kom och det är inte svårt att fatta varför. Det är en knepig film som inte verkar veta vad den vill. Till en början är det en svensk variant av Duel eller The Hitcher för att sedan övergå i vildmarksskräck àla Deliverance. Ibland är det en psykologisk drama-thriller utan substans men som stundtals doftar gammal amerikansk exploitationfilm. Den innehåller väldigt lite dialog och när den väl uppstår är den helt uppåt väggarna och det är svårt att förstå vad Bergkvist eller Kjellman gör i filmen överhuvudtaget. Ofta fattar jag ingenting. Det är dock någonting i filmen som jag gillar, problemet är bara att jag inte kan sätta fingret på vad.

Paranormal Activity 3 (2011)

Dennis verkar inte ha mycket till liv, trots att han har en vacker tjej med två bedårande döttrar. Istället för att umgås med familjen och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar springer han runt med en filmkamera hela dagarna för att dokumentera deras liv. När en jordbävning välter ner kameran och av misstag filmar en figur som blir synlig när damm faller på den blir han om möjligt ännu mer besatt av sina filmkameror. Han riggar hela huset för att se vad som egentligen försiggår på nätterna. Döttrarna i familjen börjar så småningom att bete sig konstigt och de pratar om en låtsaskompis vid namn Toby som verkar allt annat än snäll. Kamerorna filmar dörrar som öppnas av sig själv, ljus som tänds och släcks men det är bara början. Situationen eskalerar snart och vad som började som en hobby för Dennis utvecklas till en vaken mardröm.

Paranormal Activity 3 är precis samma film, ytterligare en gång till. Detta är en prequel till händelserna som utspelade sig i både första och andra delen. Vi får följa karaktärerna Katie och Kristi som barn och om man nu ska envisas med att göra en massa uppföljare funkar detta ganska bra. Paranormal Activity 3 lider av samma problem som de två tidigare filmerna. Det pratas för mycket och det är alldeles för lite verkstad. Under filmens första timme så får vi nöja oss med knarrande dörrar, saker som trillar i golvet och billiga skrämseltekniker. Jag tycker inte att någon av de två första filmerna är några mästerverk, de är helt okej inte mer. Även om jag tittar på alla filmer jag kan komma över som kör på hela ”found footage” grejen blir jag oftast besviken. Cannibal Holocaust satte filmgenren på kartan och visade hur det ska göras och sedan blev det inte bättre. 1999 kom The Blair Witch Project som tog biobesökarna på sängen med en effektiv historia, gjord på en minimal budget. Sedan dröjde det en massa år innan genren tog fart på allvar med filmer som [Rec], Cloverfield, The Poughkeepsie Tapes och Trolljegeren som enligt mig är de bättre bidragen. Paranormal Activity 3 tillför ingenting nytt till genren och är i helhet en ganska så meningslös uppföljare som trots det överraskande men ganska så ologiska slutet inte lyckas prestera något som stannar kvar efteråt. Vi behöver inte vänta länge på nästa kapitel i historien, redan i oktober har den fjärde delen biopremiär. Vad den kommer att handla om är väl inte särskilt svårt att räkna ut och jag kan inte direkt säga att jag längtar efter att få ta del av den. Jag börjar bli ganska så mätt på det nu urvattnade konceptet.

The Woman (2011)

The Woman har varit på tapeten ett bra tag och regissören Lucky McKee är numera ett hett namn bland filmnördar och många menar att han är en ”ny” kultfilmsregissör. McKee’s debutfilm May blev något av en undergroundhit när den kom 2002 men av någon anledning har jag inte sett den än. Hans andra långfilm, The Woods har jag heller inte sett och allt jag vet om den är att Bruce Campbell har en roll. Däremot har jag sett hans bidrag till TV-serien Masters of Horror med episoden Sick Girl och jag kan ju inte precis säga att jag blev imponerad av hans insats. Jag börjar i fel ände och ser McKee’s tredje långfilm som är en av fjolårets mest hypade, The Woman.

Chris är advokat och fader i en familj som är allt annat än normal. Han kontrollerar sitt hem med järnhand och även om det inte sägs rakt ut vet vi att allt inte står rätt till. Hans fru verkar vettskrämd så fort han är i närheten och det med all rätt. Den äldre dottern går det dåligt för i skolan, hon är inåtriktad och gömmer sig för omvärlden. Den yngsta dottern är dömd till en livssyn som är allt annat än normal. Fadern själv är en beräknande psykopat som gör sitt bästa för att uppfostra sonen till sin avbild. Det lyckas han alldeles utmärkt med då sonen är en helt känslokall individ som enbart finner glädje och njutning när han plågar eller ser på när andra levande varelser far illa. När fadern en dag är ute i skogen och jagar ser han en förvildad kvinna som han fångar, tar med hem och kedjar fast i källaren. Han och hans familj ska lära henne att bli civiliserad och följa samhällets ”normer”. Metoderna är minst sagt extrema.

Vi vet redan från början att filmen inte kommer sluta lyckligt och det är en känsla jag uppskattar att känna då och då när det kommer till fiktion. Det görs alltför många filmer där ”slutet gott, allting gott” verkar vara mottot. Det är bra skådespeleri rakt igenom, främst från sonen Brian som verkligen ser totalt känslokall ut filmen igenom. The Woman har ett långsamt tempo fram till den våldsamma finalen och det är faktiskt ingenting som jag har någonting emot, tvärtom så gillar jag när en film tar tid på sig att berätta sin historia. Vad som däremot drar ner filmen avsevärt är musiken. Jag vet inte varför regissören har valt att ha kass collegerock som soundtrack, kanske för att framställa allting mer alldagligt men det drar verkligen ner filmen riktigt ordentligt. Musik i film är lika viktigt som bra regi och finns inte det så går oftast en bra berättelse åt skogen. The Woman kunde ha blivit hur otäck som helst om musiken, som kanske är populär bland högstadieelever, hade ersatts av någonting mer neutralt eller framförallt instrumentalt. Jag tycker att The Woman är en bra film men jag tycker inte riktigt att den lever upp till hypen och dess beryktade slutscen som i och för sig fick min flickvän illamående lämnade mig otillfredsställd. 

Hostel: Part III (2011)

Scott ska gifta sig och hans polare Carter, Mike och Justin tar med honom på svensexa i Las Vegas. De dricker lite drinkar och spelar black jack och har det ganska så trist tills två eskorttjejer bjuder med dom till ett party utanför Las Vegas stoj och stim. Kvällen blir fylld av strippor och sprit men den blir inte särskilt långvarig då Scott blir alldeles för full (drogad) och däckar utanför klubben. Han vaknar upp på hotellrummet tillsammans med Justin och Carter men Mike är borta. De tar för givet att han blivit för full och sover ruset av sig någonstans men när timmarna går och han inte dyker upp börjar de bli oroliga. De letar upp en av tjejerna från gårdagen och det visar sig att hennes kompis inte heller kommit hem. De beger sig tillsammans för att leta efter deras vänner när de får ett sms från Mike som ber dem att hämta honom. När de anländer till adressen (som är ett hostel såklart) blir de nedslagna och förlorar medvetandet. De vaknar upp inlåsta i burar och en efter en blir de ivägsläpade för att agera underhållning för medlemmarna i Elite Hunting Club. Tortyren kan ännu en gång börja.

”When it comes to pussy, I have no friends.”

Det råder delade meningar kring Hostel-filmerna. Jag tyckte att den första delen var lysande och som höjde det grafiska våldet för de ”vanliga” skräckfilmstittarna. Även om den andra delen inte nådde samma höjder så gillade jag den skarpt. Detta var flera år sedan och efter det har tortyrporrsgenren blivit en tråkig och urvattnad genre. Regissören till Hostel: Part III är inte längre Eli Roth utan Scott Spiegel. Han har inte gjort allt för många filmer utan brukar spotta ur sig en film varje årtionde ungefär. Hans kännetecken är fyndiga kameravinklar, något som höjde hans våldsamma debut Intruder. De finns även här och redan efter några minuter väljer han att filma en karaktär genom ett strykjärn, efter det blir det tyvärr inte fler originella filmvinklar och Spiegel kunde ha varit vilken regissör som helst. I Hostel: Part III har man valt att byta ut de grådaskiga och deprimerande omgivningarna i öststaterna till det glamorösa Las Vegas, staden som aldrig sover. Synd bara att det inte alls fungerar. Dessutom har filmmakarna valt en ny inriktning när det kommer till tortyren av de ovetandes stackars offren. Medlemmarna i Elite Hunting Club satsar nu pengar på hur offren ska dö. Vilka verktyg som ska brukas och vilka ursäkter offren ska använda för att undkomma sitt öde osv. Detta fungerar heller inte alls och känns som en helt onödig uppgradering. De första två Hostel-filmerna var stundtals otäcka och för sin tid till och med chockerande men nu känns det inte likadant, särskilt inte när nivån för detaljerade våldscener har höjts rejält de senaste åren. Hostel: Part III känns förvånansvärt tam och dödscenerna är ointressanta och oinspirerade, dessutom är filmen i helhet väldigt seg. Filmen fick mig att bli sugen på att se om de två föregångarna istället för det här är någonting jag aldrig kommer att ödsla tid på igen. Hostel: Part III är helt meningslös och när man tror att det inte kan bli värre så kommer det skrattretande slutet. Hostel: Part III är som ett avsnitt ur Bolibompa i jämförelse med de två första delarna och en uppföljare som aldrig borde ha gjorts.

The House on Sorority Row (1983)

Jag har varit på slasherfilmshumör den senaste veckan. Kanske beror det på att fredagen den 13e infaller nu på fredag eller kanske på grund av att Kane Hodder besöker Malmö i mars för årets upplaga av sci-fi mässan. Jag har sett Friday the 13th filmerna fler gånger än jag kan räkna och vid detta lag kan jag dem nästintill utantill. Det fick helt enkelt bli någonting annat. Mitt val föll på en slasherfilm jag faktiskt helt missat, The House on Sorority Row. Jag såg nyinspelningen för något år sedan, en nyinspelning som inte blev speciellt uppskattad när den kom. Jag tyckte faktiskt inte att den var helt åt helvete, vad jag kan komma ihåg. Originalet däremot verkar vara uppskattad bland slasherfilmsfans så då var det ju verkligen på tiden att jag tog en titt på denna skapelse från det produktiva 1980-talet.

Datumet är den 19 juni 1961 och en viss Mrs. Slater förlorar sitt barn under en komplicerad förlossning. 20 år går och Mrs. Slater är fortfarande traumatiserad av händelsen. Hon är nu husmor för en grupp kvinnliga studenter som bor i hennes stora hus. Hon är inte särskilt omtyckt och när hon avbryter en kärleksakt mellan två turturduvor får tjejerna nog och bestämmer sig för att skrämma vettet ur tanten i samband med deras stora studentfest. Detta går käpprätt åt helvete och Mrs. Slater dör. Panikslagna sänker de hennes livlösa kropp i en pool på husets baksida och drar igång med den stora studentfesten som om ingenting har hänt. Partyt hinner knappt dra igång innan någon börjar mörda de stackars ungdomarna en efter en.

”I’m a sea pig”

När The House on Sorority Row’s fula förtexter börjar rulla till tonerna av taskig musik känns det genast som vilken TV-film som helst men det förändras inom loppet av några minuter och när det står directed by Mark Rosman på skärmen är filmen på rätt bana igen. Till en början är det inte ett klassiskt slasherfilmsupplägg men så fort morden sätter igång känns allt igen. När det kommer till slasherfilm inleds de oftast intensivt för att sedan spara på krutet till filmens sista 30 minuter men här är det mycket mer jämnt fördelat. Även om man inser direkt vem mördaren är så spelar inte det någon större roll. Jag har aldrig brytt mig om mördarens motiv och allt det där, utan när jag vill se en slasherfilm så vill jag se kåta ungdomar bli mördade på brutala sätt, resten skiter jag fullständigt i. Är det sedan en bra twist på slutet så tar jag det som ett plus i kanten. Skådespelarna är helt okej för att vara från denna typ av film och här har filmskaparna den goda smaken att ta död på undantagen illa kvickt. Morden är inte särskilt explicita men några av dem är snyggt utförda, särskilt slutscenen. Synd bara att filmens slut (det alternativa slutet kan vi ta del av i extramaterialet) inte blev så som regissören från början ville, då skulle det ha blivit ännu bättre. The House on Sorority Row är inget mästerverk inom genren men den är långt mycket bättre än många andra slasherfilmer som släpptes under samma era.

Dream House (2011)

Will säger upp sig från sitt jobb för att spendera mer tid tillsammans med sin fru och deras två döttrar. De flyttar in i deras drömhus utanför staden och Will börjar skriva på sin första roman. Det dröjer inte länge innan mystiska saker börjar hända. Flickorna ser en man iaktta dem utanför huset och när Will tittar efter är han borta men det är inte fotspåren i snön. En natt hör de konstiga ljud ifrån källaren. De finner ett gäng ungdomar i gothkläder som verkar helt ovetande om att någon bor i huset. De berättar att familjen som bodde där fem år tidigare blev mördade, alla utom fadern Peter Ward som blev satt på mentalsjukhus. Vad som skulle ha blivit deras drömhus utvecklas istället till en mardröm.

Känns historien igen? Ja, klart att den gör. Har det gjorts bättre tidigare? Ja, klart att det har. Dream House är inte helt värdelös men den är varken skrämmande eller spännande och den är precis så förutsägbar som man önskar att den inte skulle vara. Halvvägs in i filmen då den första ”stora överraskning” kommer tänkte jag bara, jaha de kör den gamla klassikern igen, vad synd. Filmens andra ”stora överraskning” kan heller inte rädda Dream House, trots att både Daniel Craig och Rachel Weisz gör bra ifrån sig som det nyinflyttade paret. Det är svårt att tänka sig att filmens regissör, Jim Sheridan, tidigare har gjort storverken My Left Foot, In the Name of the Father och The Boxer tillsammans med Daniel Day-Lewis. Se Dream House som en mellanfilm för alla inblandade så slipper du bli besviken på denna ganska så mediokra skapelse. 

Shame (2011)

Brandon är en kille i 30års åldern som bor i New York. Brandon är sexmissbrukare, av stora mått. Han ligger med allt han kan komma över, har datorn fylld med porr och han klarar inte en hel dag på jobbet utan att behöva gå på toaletten för att masturbera. Hans syster Sissy dyker oväntat upp en dag och ber Brandon om hjälp med boende när ett förhållande gått i kras. Brandon, som är van att leva ensam i sin sterilt inredda lägenhet får stora problem med att upprätthålla sin livsstil när systern flyttar in på obestämd tid. Han inser också ganska snart att det är ohållbart att leva som han gör. Men hur ska han lyckas bryta ett mönster som han har levt i hela sitt vuxna liv?

Mitt första biobesök i år blev Shame. Den visades på Filmstaden i Malmö i en salong som tog 70 personer, inte ens hälften var fylld. Det är verkligen synd och skam för Shame är riktigt bra. Shame tar upp ett tabubelagt ämne och lyckas rakt igenom, från första scenen till den sista. Michael Fassbender är fullkomligt strålande i den totalt utlämnande rollen som sexmissbrukaren Brandon. Carey Mulligan är inte sämre som den ständigt bekräftelsesökande systern Sissy. Tillsammans med Ryan Gosling är Fassbender vår tids bästa skådespelare, Mulligan hör också dit. Varje gång jag sett henne i en film imponerar hon stort och hennes roll i Shame är odiskutabelt hennes bästa. Shame är inte en lätt film att ta till sig, det ska den heller inte vara. Det fullkomligt sprutar ångest från alla karaktärer inblandade och det är varken enkelt eller underhållande att ta del av Brandon och Sissys liv. Shame är sprängfylld med sex men de scenerna hamnar aldrig i kategorin ämnade för att egga upp. Det är kallt och känslolöst. Filmen är grå och trist och det är långa tagningar men Steve McQueen (inte den döda skådespelaren utan den brittiska regissören) håller mig hela tiden engagerad och levererar allt med fingertoppskänsla. Jag har inte sett McQueens debutfilm Hunger, också den med Fassbender, men det är något jag ska ta tag i ögonaböj. Den 5 minuter långa scenen där Brandon tillsammans med sin sliskiga chef ser sin syster uppträda för första gången höll mig som trollbunden. Filmen stannade kvar långt efter att jag lämnat biosalongen, den var svår att skaka av sig men det är ju precis så det ska vara när man sett en bra film, det ska kännas i hela kroppen. Det är lätt att säga att Shame är årets hittills bästa film men jag är övertygad att den kommer att hamna på min tio i topp för 2012. 

Retreat (2011)

Jag är en sucker för luftburna smittor som tar död på jordens befolkning, på film då förstås. Så fort jag själv åker på ett virus och ligger till sängs en längre tid önskar jag livet av allt som har med virus att göra, men inte på film. På film älskar jag att se hur virus förvandlar världen till en kaotisk plats. Den nu ganska så söndertjatade filmgenren fick en nystart med Danny Boyle’s 28 Days Later… 2002, efter det är det inte många som nått samma klass. Jag fortsätter envist att leta efter en film som når samma höjder. Det gör inte Retreat.

Cillian Murphy (från just 28 Days Later…) spelar här Martin som med sin fru Kate åker till en avlägsen ö för att komma bort från deras bittra verklighet ett tag. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap som fått sig en rejäl törn efter att de förlorat sitt ofödda barn i 12e veckan. Det verkar inte som om Kate är särskilt intresserad av att få det att fungera igen då hon hellre sitter inomhus och skriver under pseudonym om händelserna hon och hennes man varit med om medan Martin motionerar och fångar fisk. De är helt ensamma på ön och deras enda kontakt med civilisationen är med ägaren av ön, Doug som kommer och hjälper till om något går sönder. Två dagar in på deras semester så havererar generatorn och de lämnas strömlösa. Doug svarar inte på radion och de börjar anpassa sig till en semester utan el och varmvatten. Plötsligt dyker en man upp och säckar ihop utanför deras stuga. De tar med honom in och när han vaknar till liv berättar han att han jobbar inom militären och att båten han var ombord gick på grund. Han berättar också att en pandemi brutit ut, ett dödligt virus har slagit ut befolkningen på fastlandet och är nu på väg till ön.

Retreat är ett kammarspel mellan tre personer där filmens mittparti till största del fokuserar på att soldaten Jack försöker att vända det äkta paret emot varandra. Filmen börjar ganska mediokert, på ett sätt vi sett flera gånger innan. Det krävs inget större intellekt för att förutse vad som ska hända men så kommer det otippade slutet som i alla fall jag inte var beredd på. Problemet är bara att då har filmen gått på tomgång lite väl länge, dessutom har jag aldrig varit något större fan av Jamie Bell och här är han en riktigt irriterande karaktär. Jamie Bell slog igenom stort i början av 2000-talet som killen som älskade att dansa i brittiska Billy Elliot. Alla kritiker trodde att han var en ny lovande stjärna men det gick inte särskilt bra efter debutfilmen. Jag förstår varför. Han är inte en bra skådespelare, särskilt inte så pass bra att han kan höja upp sin tredjedel av filmen. Retreat utspelar sig i stort sett bara i stugan och när det bara finns tre skådespelare i en film krävs det att de är bra och i Retreat är Cillian Murphy och Thandie Newton okej, inte mer. Karaktärernas bakgrunder är inte det minsta intressanta och mycket tack vare det förlorar filmen sin kraft. När det väl börjar ta fart och när filmen börjar bli spännande är det bara 20 minuter kvar. Det är på tok för lång tid. Retreat är en lågbudgetfilm som helt förlitar sig på stämning. Vad som kunde ha blivit intressant blir istället en klichéfylld bagatell som tyvärr inte kan räddas trots ett bra avslut. 

Filmåret som gått - 2011 års bästa filmer

Det känns nästan som ett måste att skriva om vilka filmer man har tyckt bäst om från föregående år när ett nytt tagit vid. Det finns fortfarande filmer kvar som jag inte hunnit se än som t.ex. The Skin I Live In, The Woman, Kill List, Ratline, Dogtooth, Inbred, Melancholia, Bellflower, The Innkeepers och A Dangerous Method. Flera av dem kan mycket väl vara värdiga kandidater till 2011 års bästa filmer. Jag har inte heller hunnit se några av mina "guilty pleasures" som förmodligen kommer vara av överhängande kass kvalitet men som jag måste se i alla fall. Hostel: Part III, The Human Centipede II (Full Sequence), The Thing och ChromeSkull: Laid To Rest 2, är några av dem. Det kommer helt enkelt för mycket film för att hinna se alla man vill se under ett år om man dessutom ska kunna ha tid att leva ett socialt liv och sköta ett arbete. Det kostar lite att finansiera ett intresse som detta om man inte helt skiter i vett o moral och laddar ner allt man vill se. Nåväl, varje år känns det likadant, att året inte erbjudit tillräckligt mycket bra filmer men ju mer man tänker på det desto fler filmpärlor hittar man. 2011 kommer förmodligen inte vara något undantag.

Jag är medveten om att några av filmerna är från 2010 men jag går efter när de blev släppta här i Sverige.
Här kommer mina personliga favoriter, i ingen speciell ordning. Givetvis har jag säkert missat en och annan film som borde vara med på listan men här och nu tycker jag detta är det bästa som hänt filmåret 2011.

* Drive

Recension HÄR

* Sleeping Beauty

Recension HÄR

* Incendies

Ett starkt drama som fullkomligen tog andan ur mig. En moders sista vilja är att hennes son och dotter ska finna sina rötter. Det är ingen upplyftande film men fantastisk på alla vis. Incendies eller Nawals Hemlighet som den heter här i Sverige är trots sitt långsamma tempo smart, spännande och ofta en riktigt otäck film.

* Secuestrados aka Kidnapped

Recension HÄR

* Attack the Block

En förort i London blir invaderade av illasinnade utomjordingar. Attack the Block är kul, brutal och hur underhållande som helst! Det ska bli intressant att se vad debutregissören Joe Cornish hittar på härnäst.

* I Saw the Devil

En av de mest intressanta seriemördarefilmer jag sett på år och dagar. Min-sik Choi är fullkomligt lysande som den iskalla mördaren som får en av sina offers pojkvänner efter sig i en katt och råtta lek. I Saw the Devil är ett brutalt mästerverk från Syd Korea.

* Black Swan

Darren Aronofsky lyckas ännu en gång skapa en visuell mardröm med Black Swan. Natalie Portman är strålande som balettdansösen som går in lite för mycket i sin roll i uppsättningen av Svansjön. Hon vet snart inte vad som är dröm och vad som är verklighet. Vincent Cassel är som vanligt perfekt i en biroll.

* The Trip

Årets roligaste! Jag valde att se tv-serien istället men den släpptes även som film i en hopklippt version så då passar den ju in här i alla fall. Steve Coogan och Rob Brydon är fruktansvärt roliga som ständigt konkurrerande skådisar på matodyssé längs den engelska landsbygden. The Trip är bäst sedan brittiska The Office och Extras.

Tack för mig och gott nytt filmår!