Drive (2011)

En namnlös stuntman i Los Angeles extraknäcker som bilförare vid olika brott. Hans granne Irene och hennes son blir hans enda sällskap utanför jobben. När Irenes man kommer ut från fängelset och blir pressad på pengar ställer namnlös upp och hjälper till. Allt går åt helvete och snart har han maffian i hälarna och alla runt omkring honom svävar i fara.

Drive är dansken Nicolas Winding Refn’s debut i Hollywood, och vilken debut! Historien i sig är inte mycket att prata om då man har sett det förr men det är allt runt omkring som är så otroligt bra. Ryan Gosling är fullkomligt lysande i huvudrollen och spelar den namnlösa föraren med en otrolig nerv, hans övergång från charmtroll till skogstokig vilde är lysande. Gosling visar åter igen att han är en av filmvärldens mest intressanta skådespelare just nu. Det är inte bara Gosling som är bra, Breaking Bad’s Bryan Cranston, Mad Men's Christina Hendricks, Carey Mulligan (som jag funnit bedårande ända sedan jag såg henne i mediokra An Education), Ron Pearlman och Albert Brooks, alla gör strålande jobb. Till och med de minsta birollerna imponerar. Det är fingertoppskänsla filmen igenom. Vad som höjer Drive ytterligare ett snäpp är den elektroniska musiken som lägger ett vemod likt en slöja över filmen. Musiken är så pass bra att det är det enda som snurrat på min stereo sedan filmen tog slut. Jag kan, som de flesta redan gjort, skriva sida upp och sida ner om hur bra Drive är men jag stannar här. Drive är årets bästa film!