Sci Fi Mässa i Malmö 2 Mars 2014

Jane Badler Q&A

Sylvester McCoy Q&A

George Lazenby signerar min Who Saw Her Die? dvd

Michael Madsen signerar min Species dvd

Carl Weathers signerar min Rocky II dvd

Filmköp från mässan

Två legender

Fler bilder från mässan hittar ni på min Facebook-sida!

On Her Majesty's Secret Service (1969)

James Bond räddar en vacker kvinna från att spolas ut till havs när han blir överrumplad av skurkar och kvinnan försvinner. Någonstans i Frankrike stöter Bond på henne igen på ett casino och charmören blir upp över öronen förälskad i den mystiska kvinnan – men arbetet går före kärleken. Bond åker till de Schweiziska alperna under namnet Hilary för att avslöja skurken Blofelds verkliga intentioner. Uppe på toppen av ett berg bedriver Blofeld tillsynes vetenskaplig forskning kring allergier på en samling kvinnor från olika delar av världen, men i själva verket skapar Blofeld sina egna dödsänglar…

” My name's Bond, James Bond.”

On Her Majesty’s Secret Service är den sjätte delen i serien om Agent 007, om man inte räknar de båda filmatiseringarna av Casino Royale från femtio- och sextiotalet. Sean Connery hade tröttnat på att spela agenten och den relativt okända tjugonioåriga fotomodellen från Australien, George Lazenby tog över rollen. Jag växte upp med Bondfilmer och för mig har alltid Roger Moore varit den skådespelare som jag har förknippat med 007. Då tyckte jag att han var den coolaste killen som gått i ett par skor men idag tycker jag att hans filmer stundtals fokuserar lite för mycket på de humoristiska inslagen. Trots detta så tillhör flera av Moores bidrag till filmserien mina favoriter – The Spy Who Loved Me, For Your Eyes Only och A View To A Kill är bidrag jag återkommer till lite då och då. När jag blev lite äldre så hittade jag dock min nya favorit bland dem som spelat agenten. George Lazenbys enda bidrag till serien är en av de absolut bästa och även fast han sällan nämns i filmernas sammanhang gör han ett strålande jobb.

George Lazenby för Connerys elegans vidare och etablerar den humoristiska tonen som Moore senare gjorde till sitt signum, utan att den går över styr. Lazenby är stilig och macho och har inga svårigheter med att charma trosorna av det motsatta könet men samtidigt vågar han visa sin mjukare sida – han till och med gifter sig. Det har cirkulerat många rykten genom åren till varför Lazenby bara medverkade i en Bondfilm men nu fyrtiofem år senare så känns det ganska meningslöst att gräva i det – resultatet blev ett av seriens bästa och det är det som är det viktiga.

“It's all right. It's quite all right, really. She's having a rest. We'll be going on soon. There's no hurry, you see. We have all the time in the world.”

On Her Majesty’s Secret Service inleds inte med en traditionell Bondlåt utan en instrumental melodi spelas under de snygga förtexterna och det är inte förrän halvvägs in som Louis Armstrong framför den specialskrivna We Have All the Time in the World. Många gånger så känns inte On Her Majesty’s Secret Service som en typisk Bondrulle. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på men under den sista timmen är allt som vanligt igen och det är fullt blås i sann 007-anda. Actionsekvenserna är riktigt bra och även fast de många slagsmålscenerna är lysande så är de ingenting när filmen byter omgivningar och vi blir serverade det ena spektakulära spänningsmomentet efter det andra. Skidfärden i alperna med medföljande lavin och en avslutande jakt i bobsleigh mellan Bond och Blofeld är grymt spännande. Telly Savalas är perfekt som Bonds ärkefiende Blofeld och den obligatoriska Bondbruden är denna gång mer än bara ett tillfälligt ligg för kvinnotjusaren och deras relation är faktiskt en av filmens största tillgångar.

Det var säkert femton år sedan jag såg On Her Majesty’s Secret Service senast och det är mycket som jag överhuvudtaget inte alls kommer ihåg. Tempot är långsammare än jag minns och i ärlighetens namn så skulle filmen ha tjänat på att kortas ner under det ibland ganska trista mittenpartiet. Det är dock en petitess som inte får mig att tycka mindre om filmen då den innehåller färgstarka karaktärer, fantastiska miljöer och en historia helt i min smak. Dessutom är slutet det bästa i Bondfilmernas historia. Jag tycker nog inte längre att On Her Majesty’s Secret Service är den bästa Bondfilmen genom tiderna men den tillhör definitivt toppen. Däremot är George Lazenby fortfarande min favoritbond.

Who Saw Her Die? (1972)

Nittonhundrasextioåtta i Megéve, Frankrike blir en ung flicka brutalt mördad och fallet lämnas olöst. Vi förflyttar oss fyra år fram i tiden till Venedig. Skulptören Franco får besök av sin dotter medan mamma Elizabeth stannar hemma i London. Dottern försvinner spårlöst och följande dag hittas hennes kropp flytande i vattnet. Elizabeth tar första bästa flyg till Venedig och tillsammans med sin make försöker de att bearbeta deras sorg. När polisens alla spår har svalnat börjar Franco själv att nysta i sin dotters mord och hans sökande efter sanningen öppnar dörrar till mörka hemligheter.

”If you have any idea who might have done it, then tell me Serpieri. Don’t play it cops and robbers, it’s dangerous.”

Who Saw Her Die? är en film jag velat se väldigt länge men av någon oförklarlig anledning har det aldrig blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och beställde Blue Undergrounds släpp av filmen och mordmysteriet jag blev serverad lämnade mig definitivt inte besviken. Who Saw Her Die? var regissören bakom den fantastiska terrorfilmen Night Train Murders, Aldo Lados andra film. Här visar han ännu en gång vilken kompetent regissör han är och lyckas skapa en väldigt stilistisk giallo. I huvudrollen som den sörjande fadern ser vi den sorgligt underskattade George Lazenby. Lazenby är min favorit bland alla de som har spelat rollen som den hemliga agenten 007 och den enda filmen i serien han valde att medverka i, On Her Majesty’s Secret Service, är också min favorit bland Bond-filmerna. Han är otrolig bra i Who Saw Her Die?, magrare än någonsin och med en mustasch jag skulle mörda för att kunna odla fram. Hans fru spelas av den alltid lika vackra Anita Strindberg från Sergio Martinos mästerliga giallofilmer Your Vice Is A Locked Room and Only I Have the Key samt The Case of the Scorpion’s Tale, Lucio Fulcis fantastiskt snuskiga A Lizard in a Woman’s Skin och Umberto Lenzis stenhårda Almost Human. Här spelar hon tyvärr en ganska anonym roll men det betyder inte att hon inte hinner glida runt och se snygg ut och slänga av sig kläderna under en känsloladdad scen.

Who Saw Her Die? utspelar sig i en tacksam miljö där Venedigs (regissörens hemstad) mörka återvändsgränder och gömda gator under årets mörkare årstid sätter filmens dystra ton. Jag och min sambo var i Venedig för några år sedan och även fast det är nästan fyrtio år efter det att filmen spelade in som vi besökte staden finns där platser jag känner igen och det gör ju det hela extra kul. Musiken som är signerad den alltid lika pålitliga Ennio Morricone är som vanligt utsökt med mycket stämningsfulla barnkörer och den spelar en viktig roll i filmen. Mördaren som är klädd i svart och med en slöja för ansiktet är en skrupelfri galning som inte drar sig från att slå till mitt på ljusa dagen eller i folksamlingar. Det är inga spektakulära mord och de är få men de är väldigt snyggt utförda samtidigt som Morricones otroligt effektiva musik spelar på publikens nerver. Who Saw Her Die? känns inte alls rörig, vilket är många andra giallofilmers problem, utan det är en väldigt bra historia som än idag känns aktuell med dess kontroversiella ämne. Jag hade inte några större problem med att klura ut vilken mördaren var (kanske har jag sett för mycket film) men det spelar egentligen inte någon större roll för vägen dit är väldigt spännande. Who Saw Her Die? är ett viktigt kapitel i giallofilmens historia och en otroligt bra sådan.