Murder Obsession (1981)

Under en filminspelning går Michael så djupt in i sin karaktär att han nästan mördar sin motspelerska. Han går hem och chillar, spelar lite gitarr, sjunger och dricker whisky. När ett fönster öppnar sig dramatiskt sliter han upp byrålådan för att titta på gamla foton. Michael ringer sin flickvän Deborah (som han helst vill kalla sin receptionist) och bjuder med henne på en roadtrip ut på landet till sitt barndomshem för att träffa sin mor. När de anländer visar det sig att modern är sjuk och huset triggar igång trauman där hans fader mördats. När filmteamet kommer på besök börjar besynnerliga saker att inträffa. Någon i svarta handskar släcker ljuset i huset och tar livet av besökarna. Vem ligger bakom de bestialiska dåden och vad försiggår egentligen i källaren?

”Good! Very effective scene. Quite realistic, it looked as if you wanted to murder her.”

När jag var i Rom förra veckan passade jag på att köpa några filmer ur Raro Videos katalog då de är ett av de få filmbolag i Italien som innehåller engelskt tal eller undertexter. Nu visade det sig dock att deras utgåva av Follia Omicida, mer känd under namnet Murder Obsession, inte hade några undertexter till de italienska inslagen, trots att det står så på dvdns baksida. Det var förmodligen inte mycket av informationen som gick förlorad under de korta inslagen så det spelade ingen större roll, Murder Obsession visade sig vara hur underhållande som helst!

”-What made you introduce me to her as your secretary?

-How about having a little fruit?”

Murder Obsession är en konstig film, väldigt konstig till och med för att vara en italiensk skapelse. Regissören Riccardo Freda, vars tidigare filmer jag inte är särskilt bekant med, staplar den ena scenen kostigare än den andra på varandra. Dialogen och karaktärernas agerande är skummare än vanligt och hela filmen känns som ett surrealistiskt montage av bisarra sekvenser. Trots detta går det en röd tråd genom hela Murder Obsession som sedan knyter ihop säcken både en, två och tre gånger mot slutet. Det är en fascinerande historia som trots sitt splittrade innehåll håller mig oerhört underhållen. Drömsekvensen där Deborah springer genom skogen med det ena bröstet hängande utanför morgonrocken för att sedan bli tillfångatagen och bli huvudperson under en svart mässa där en stor spindel av gosedjurkaraktär försöker gripa tag i henne, är bland det bästa jag sett på år och dagar.

Murder Obsession blandar hejvilt i filmmixern med spöken, svart magi, ofrivillig humor och en mördare med svarta handskar och det är svårt att bli uttråkad. De brutala specialeffekterna som inte alltid ser så trovärdiga ut, är signerade av Angelo Mattei och Sergio Stivaletti som här visar sina framfötter för första gången. Stivalettis karriär som specialeffektsskapare gick efter Murder Obsession spikrakt uppåt och han arbetade sedan med Dario Argento i många av hans produktioner. Det är så mycket med Murder Obsession som är helt uppåt väggen på ett otroligt härligt vis. Den incestuösa relationen mellan Michael och hans mor (Anita Strindberg i sin sista roll), de perversa utspelen där Laura Gemser (vars enda funktion är att visa sig naken) oftast står i fokus och framförallt den elektroniska musiken som brakar igång under helt fel tillfällen, är helt underbart att bevittna. Ingenting men ändå allting händer under filmens nittio minuter och karaktärerna lullar mest runt i den gotiska villan och dess omgivningar och beter sig som om de vore redo att checka in på närmaste mentalsjukhus. Det är just detta som gör Murder Obsession till en helt jävla underbar film och vore det inte för att klockan var två på natten när jag sett färdigt den skulle jag förmodligen ha börjat titta på den en gång till. Det är en oerhört fascinerande skapelse som ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är. Murder Obsession är ett måste om man gillar absurd italiensk film, och vem gör inte det?!

Who Saw Her Die? (1972)

Nittonhundrasextioåtta i Megéve, Frankrike blir en ung flicka brutalt mördad och fallet lämnas olöst. Vi förflyttar oss fyra år fram i tiden till Venedig. Skulptören Franco får besök av sin dotter medan mamma Elizabeth stannar hemma i London. Dottern försvinner spårlöst och följande dag hittas hennes kropp flytande i vattnet. Elizabeth tar första bästa flyg till Venedig och tillsammans med sin make försöker de att bearbeta deras sorg. När polisens alla spår har svalnat börjar Franco själv att nysta i sin dotters mord och hans sökande efter sanningen öppnar dörrar till mörka hemligheter.

”If you have any idea who might have done it, then tell me Serpieri. Don’t play it cops and robbers, it’s dangerous.”

Who Saw Her Die? är en film jag velat se väldigt länge men av någon oförklarlig anledning har det aldrig blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och beställde Blue Undergrounds släpp av filmen och mordmysteriet jag blev serverad lämnade mig definitivt inte besviken. Who Saw Her Die? var regissören bakom den fantastiska terrorfilmen Night Train Murders, Aldo Lados andra film. Här visar han ännu en gång vilken kompetent regissör han är och lyckas skapa en väldigt stilistisk giallo. I huvudrollen som den sörjande fadern ser vi den sorgligt underskattade George Lazenby. Lazenby är min favorit bland alla de som har spelat rollen som den hemliga agenten 007 och den enda filmen i serien han valde att medverka i, On Her Majesty’s Secret Service, är också min favorit bland Bond-filmerna. Han är otrolig bra i Who Saw Her Die?, magrare än någonsin och med en mustasch jag skulle mörda för att kunna odla fram. Hans fru spelas av den alltid lika vackra Anita Strindberg från Sergio Martinos mästerliga giallofilmer Your Vice Is A Locked Room and Only I Have the Key samt The Case of the Scorpion’s Tale, Lucio Fulcis fantastiskt snuskiga A Lizard in a Woman’s Skin och Umberto Lenzis stenhårda Almost Human. Här spelar hon tyvärr en ganska anonym roll men det betyder inte att hon inte hinner glida runt och se snygg ut och slänga av sig kläderna under en känsloladdad scen.

Who Saw Her Die? utspelar sig i en tacksam miljö där Venedigs (regissörens hemstad) mörka återvändsgränder och gömda gator under årets mörkare årstid sätter filmens dystra ton. Jag och min sambo var i Venedig för några år sedan och även fast det är nästan fyrtio år efter det att filmen spelade in som vi besökte staden finns där platser jag känner igen och det gör ju det hela extra kul. Musiken som är signerad den alltid lika pålitliga Ennio Morricone är som vanligt utsökt med mycket stämningsfulla barnkörer och den spelar en viktig roll i filmen. Mördaren som är klädd i svart och med en slöja för ansiktet är en skrupelfri galning som inte drar sig från att slå till mitt på ljusa dagen eller i folksamlingar. Det är inga spektakulära mord och de är få men de är väldigt snyggt utförda samtidigt som Morricones otroligt effektiva musik spelar på publikens nerver. Who Saw Her Die? känns inte alls rörig, vilket är många andra giallofilmers problem, utan det är en väldigt bra historia som än idag känns aktuell med dess kontroversiella ämne. Jag hade inte några större problem med att klura ut vilken mördaren var (kanske har jag sett för mycket film) men det spelar egentligen inte någon större roll för vägen dit är väldigt spännande. Who Saw Her Die? är ett viktigt kapitel i giallofilmens historia och en otroligt bra sådan.

Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare (1974)

Den amerikanska titeln Almost Human är väldigt passande med tanke på att ynkryggen Giulio (med coola pilotbrillor) är allt annat än mänsklig i sitt beteende gentemot andra människor. Han dödar allt som kommer i hans väg. Kvinnor, barn, polismän, vänner, flickvänner, inget är tabu.

Filmen inleds med ett bankrån som går käpprätt åt helvete, följt av en fantastisk biljaktsscen. Då Giulio inte har en tanke på att fixa sig ett riktigt jobb kläcker han den brillianta idén att kidnappa sin flickväns chefs dotter, och pressa honom på en orimlig lösensumma. Till hjälp tar han sina måttligt intelligenta två kompanjoner.

De lämnar ett blodigt spår efter sig och snart är poliskommissarien Walter Grandi dem på spåren.

Filmen är väldigt våldsam och har logiska luckor stora som kulhålen de lämnar i sina offer.

Att en människa som Giulio kan ha en sådan sympatisk flickvän som Iona (spelad av vår svenska Anita Strindberg) är helt otroligt.

Dialogen är helt uppåt väggarna.

”How come you call him papa? Cause he’s old. Not beacause he ever did my mother, poor guy, he never even ran into her”.

Eller.

”Start writing or he’ll beat the piss out of you”, hur fan bankar man pisset ur någon?

Men det är precis detta som gör filmen så underhållande. Den försöker inte vara något annat än en skräpfilm. Förutom det sega mellanpartiet är denna film en riktig höjdare. Tomas Milian som spelar ärkesvinet och Henry Silva som spelar poliskommissarien är som klippt och skurna för Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare. Ennio Morricone’s tidstypiska musik är också ett plus i kanten.

Umberto Lenzi, regissören bakom höjdarfilmerna Cannibal Ferox, Eaten Alive, Nightmare City, Eyeball och Seven Bloodstained Orchids har nu gett mig en ny favoritfilm!