The Lords of Salem (2012)

Discjockeyn Heidi får en mystisk trälåda lämnad till sig på radiostationen från några som kallar sig The Lords (of Salem). Lådan innehåller en vinylskiva som till en början inte verkar fungera men spelar sedan upp en domedagsmelodi med uråldriga besvärjelser som påverkar de kvinnliga lyssnarna. Heidi börjar lida av en fruktansvärd huvudvärk och hon är övertygad om att någon eller någonting bor i den tomma lägenheten längst ner i korridoren. Detta är bara toppen på isberget och sakta men säkert förvandlas Heidis liv till en mardröm, en mardröm som tog sin början på sextonhundratalet under häxprocesserna i Salem.

“In the name of Satan, Ruler of the Earth, the King of the world; open wide the gates of Hell and come forth from your blessed abyss.”

Jag är kluven till Rob Zombies filmer. House of 1000 Corpses tyckte jag var kass, de båda Halloween-filmerna var hyfsade. Däremot älskade jag The Devil’s Rejects och det är en film jag sett flera gånger sedan den kom ut. Zombies senaste film, The Lords of Salem var jag till en början väldigt skeptisk till men istället för att var ännu ett mediokert bidrag till skräckfilmsgenren visade sig The Lords of Salem vara en av årets bästa filmer.

Under en filmkväll blev The Lords of Salem det andra valet efter det att vi sett den underhållande åttiotalsrullen Death Valley. Jag, som är van vid att titta på film på en 40 tums tv med ljudet forsande direkt från apparaten, satt som en pojke på julafton när Zombies mardröm spelades upp på en 104 tums skärm i full hd och med ett fantastiskt ljud.

“We are not the crying sheep of God. We are the mighty goat!”

Filmer som handlar om mörkrets krafter och onda varelser är lite av en akilleshäl hos mig, jag kan inte få nog av dem och detta är den bästa i genren sedan The Ninth Gate. Zombie har i alla sina filmer visat sin kärlek för de äldre och lite mer obskyra skapelserna från främst sjuttiotalet. The Lords of Salem osar årtiondet fast den i själva verket utspelar sig i nutid. Frisyrerna, kläderna, och de matta kulörerna och färglösa inredningen är otroligt effektfullt och musiken håller toppklass. Både artisterna som valts till soundtracket och filmens egen musik är perfekt. Den monotona och otäcka djävulsmusiken som knastrar på den rullande tolvtummaren är enkel men otroligt effektiv. Inte sedan Eyes Wide Shut har jag blivit så påverkad av en melodi och det har väl förmodligen att göra med att de är nästan identiska. Zombies fruga Sheri Moon gör som vanligt bra ifrån sig och hennes insats i Salem är inget undantag. Precis som i Zombies tidigare filmer har han även denna gång placerat en massa bortglömda genrerskådespelare i mindre roller och även fast jag inte lade märket till dem alla var det kul att återse ansikten som Ken Foree (jag träffade honom på årets sci fi mässa), Michael Berryman, Dee Wallace, Meg Foster (hon är superb som överstehäxan), Richard Lynch (i sin sista roll) och såklart gamla vapendragaren Sid Haig. Synd bara att Camille Keaton och Udo Kiers scener blivit bortklippta, men det får mig bara att hoppas på en längre version i framtiden.

Zombie lyckas måla upp en långsamt pyrande psykedelisk mardröm. The Lords of Salem är starkt influerad av Rosemary’s Baby, utan att för den delen försöka efterapa Polanskis mästerverk. Jag tänker många gånger under filmens gång på fler av Polanskis tidigare skapelser såsom The Tenant och Repulsion men även satanistklassiker som The Mask of Satan, The Devil’s Rain och The Sentinel. The Lords of Salem är inte lika brutal eller grafisk som Zombies tidigare filmer utan det brutala ligger istället mer i dialogen och agerandet. Det ligger en ständig känsla av obehag och det var längesedan jag blev så tagen av en film. Jag har en känsla av att jag kommer att tycka om filmen ännu mer nästa gång jag ser den, det är så många detaljer och nyanser som kräver uppmärksamhet. Zombie borde sluta med sin tråkiga musik och istället fokusera på film. Med The Lords of Salem har han skapat sitt mästerverk och det är en av de absolut bästa filmer jag sett i år.

The House on Straw Hill aka Exposé (1976)

Paul Martin är en paranoid, kontrollberoende och självcentrerad författare som föredrar att ha sex iförd kirurghandskar (som ser ut som diskvantar).Han har hyrt ett hus ute på landet för att påbörja sin andra roman. Paul är besatt av att kolla så att alla dörrar och fönster är stängda och han plågas av blodiga visioner om ond bråd död. Då det går trögt och långsamt med romanen anställer han en sekreterare för att hjälpa honom med skrivandet. När han hämtar upp sin nya hjälpreda Linda i stan hamnar de i bråk med två lokala slynglar. Paul slår ner dom och under hemresan berättar Paul om de sysslor och rutiner han önskar att Linda ska utföra. Linda gör sig hemmastad och börjar vistelsen med att onanera till ett fotografi av en man. När Linda går ut på en promenad lägger hon sig i ett vetefält för att onanera igen, samtidigt som Paul rotar igenom hennes grejer och hittar en massagestav och en ordbok. Hon blir avbruten av de två slynglarna från tidigare som våldtar henne. Linda skjuter de båda våldtäktsmännen och återvänder oberörd, som om ingenting har hänt. Linda har dolda motiv som involverar Paul Martin och en man på ett fotografi som hon inte kan sluta att onanera till.

The House on Straw Hill är en av många, men den enda brittiska filmen, som hamnade på video nasties listan på 1980-talet. Det är alltid kul att få se en av de en gång ”förbjudna” filmerna för första gången.
DVD-versionen jag såg går under namnet Exposé (fast jag föredrar titeln The House on Straw Hill) och är tyvärr klippt med 51 sekunder. Det är inget som stör särskilt mycket om man bortser från duschmordet som jag såg efteråt i sin helhet från en gammal VHS-kopia. Dock är det ganska så absurt att de fortfarande släpper ofullständiga versioner av filmer på DVD, våldet är oftast inte ens i närheten av vad de visar på film idag. Istället för att filmmakare lägger en massa energi på att spela in nyversioner (det finns tydligen en remake på denna med) av redan klassiska filmer kunde de börja med att lägga sin viljekraft på att få ut originalfilmerna i ocensurerat skick.
Udo Kier som här spelar Paul Martin har varit en personlig favorit ända sedan jag såg honom i Blood for Dracula och Flesh for Frankenstein för många herrans år sedan. Han är alltid lika underhållande och han spelar nästan uteslutande knepiga karaktärer, så även i denna film. The House on Straw Hill är en sorgligt bortglömd brittisk exploitationfilm som är smartare än vad man kan tro. Slutet är helt underbart och ett av de bästa jag sett på år och dagar. Det är en skönt bisarr film med många otippade vändningar, sjukt snygga scener, nakna kvinnokroppar, stämningsfull musik och skickliga kameravinklar.  The House on Straw Hill är en ny exploitationfavorit helt enkelt.

The Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det har ryktats en hel del om denna film den senaste tiden. Från en början trodde jag att det var just rykten, inget mer. Vem gör en film om en galen kirurg som sätter ihop människor till en tusenfoting? Vem vill se det? Jo, jag!
Storyn är likadan som de flesta inom skräck/tortyr genren. Två unga backpackers är på väg till en fest någonstans i Tyskland. Bilen stannar mitt ute i ingenstans. De hittar ett hus ute i skogen, blir insläppta. Väl inne märker de att allt inte står rätt till, fast då är det redan för sent. De vaknar upp, fastbundna i sjukhussängar. Mannen som släppt in dem är en känd kirurg som lyckats separera siamesiska tvillingar. Nu har han påbörjat sitt egna projekt, den mänskliga tusenfotingen.
Vad som följer är 70 minuters dialog av taskiga skådisar och rymningsförsök. That’s it.
Mina förhoppningar var väl inte jättehöga från början men jag hade ändå förväntat mig mer. Det kunde ha varit bra, det kunde ha varit otäckt. Uppföljaren, The Human Centipede II (Full Sequence) är beräknad till 2011. Får verkligen hoppas att det är ”Full Sequence” och att regissören väljer skådisarna med mer omsorg.
Dieter Laser som spelar doktor Heiter är dock klippt och skuren för rollen, dessutom är han förbannat lik Udo Kier.

Länk till Imdb