Critters (1986)

Åtta ilskna hårbollar med sylvassa tänder flyr från ett fängelse i rymden på jakt efter föda. De landar i den lilla sömniga hålan Grovers Bend i Kansas och i rask fart har de omringat familjen Browns avskilda gård och förvandlar de fyra familjemedlemmarnas liv till en levande mardröm. Hack i hälarna är dock stadens enda räddning, två intergalaktiska prisjägare som nu familjens öde ligger i händerna på.

”However, you must stop them before they can feed.”

Critters-filmerna tillhörde mina favoriter när jag som yngling började utforska skräckfilmens fantastiska värld. Särskilt den andra delen i historien såg jag flera gånger som ung men nu var det länge sedan jag såg någon av de fyra filmerna. Hur som helst så var det ett kärt återseende och jag längtar redan tills när jag ska se de resterande delarna i serien.

“We're here for the Crites.”

I dundersuccén Gremlins kölvatten följde en rad liknande filmer. Ett av de mest lyckade exemplen är b-filmsklassikern Critters. Critters är en otroligt underhållande monsterrulle som osar de filmer som fyllde parkeringarna på drive-in biograferna under femtiotalet. Det är en charmig film med ett stort hjärta som är så där härligt flamsig utan att den slår över och blir påfrestande. Precis som Gremlins så är det inte en särskilt våldsam historia utan det är en lagom balans av spänning och skräck med ett gäng riktigt fräcka rymdmonster i huvudrollerna. Familjen Brown och den mindre begåvade halvalkisen Charlie är sympatiska figurer som är lätta att tycka om och det finns inte många döda minuter under filmens gång. Jag är otroligt svag för filmer som utspelar sig på den amerikanska vischan och här fungerar de limiterade omgivningarna riktigt bra. Critters är en perfekt mysrysare som aldrig blir otäck men som är en fartfylld historia som får mig att sukta efter mer när eftertexterna rullat färdigt. En nyinspelning är tydligen planerad till någon gång under nästa år, vilket känns ganska onödigt då originalet än idag håller hög klass. Critters är en monsterfilm för hela familjen som tåls att se flera gånger. Året är 2014 och jag är fortfarande barnsligt förtjust i filmen. Det är ett bra betyg!

Exit Humanity (2011)

Under slutet av det amerikanska inbördeskriget rapporteras det om människor som kommer tillbaka efter det att de har stupat. När soldaten Edward Young kommer hem och finner att hans hustru har fallit offer för den dödliga smittan, skjuter han henne till döds och begraver henne. Med ett brustet hjärta beger han sig på jakt efter sin försvunna elvaåriga son Adam. Edward för dagbok där han illustrerar och dokumenterar sina upplevelser av det plötsliga utbrottet, som sprider sig likt en löpeld längs landet. Han studerar de levande döda för att finna svagheter och effektiva tillvägagångssätt för att en gång för alla lägga dom i jorden. Han finner Adam men det är redan för sent och som ett sista löfte till sin son beger han sig mot Ellis Falls för att sprida sonens aska i vattenfallet. Längs vägen träffar han soldaten Isaac som drivs av samma sorg och hat som han själv. Isaac söker efter sin syster Anna som blivit tillfångatagen av en galen general som utför mardrömslika experiment för att finna någon som är immun mot det dödliga viruset. Med förenade krafter, utan någonting att förlora, ger de sig iväg efter generalen för att stoppa galenskaperna och för att försöka finna livsgnistan igen, innan den falnar för gott.

”I begin to illustrate and document what I witness. In the event I fall victim, this will will be my untold story of hell on earth.”

Brian Cox’s berättarröst guidar oss genom historien om en mans resa genom helvetet. Ett dödligt virus slår sakta ut mänskligheten och i en dagbok från det amerikanska inbördeskrigets slut, vilken har gått i arv genom generationer, finns bevisen på att det inte är första gången som de levande döda har vandrat på jorden. Exit Humanity är indelad i kapitel och känns många gånger som en grafisk serietidning som berättar en ond vuxensaga. Det är kanske inte så konstigt att man får den känslan då filmen många gånger tar hjälp av kreativa serieanimationer som beskriver de blodiga sammandrabbningarna mellan människa och monster, utan att för den delen helt utesluta äckelpäckel. Det känns som ett väldigt fräscht knep i den idag ganska utvattnade zombiegenren och det var länge sedan jag såg en film i genren som håller så hög klass. Manuset, dialogen och skådespelarna är riktigt bra och hela historien bakom epidemin är fantastisk och jag skulle gärna se fler filmer som för vidare historierna. Exit Humanity använder sig av alla de kännetecken som hör genren till men det är utfört med en passion som var länge sedan jag tog del av. Regissören och manusförfattaren John Geddes har haft den goda smaken att inte fläska på med en massa zombieaction utan istället har han målat upp hela historien som ett långsamt och vemodigt, ibland nästan poetisk drama. Exit Humanity innehåller intressanta rollfigurer och ett drömlikt soundtrack (inte helt olikt de Nick Cave och Warren Ellis komponerat), helt befriat från dånande och illavarslande oljud eller billiga hoppa-till-sekvenser. Dessutom beter sig zombiesarna så som jag föredrar – långsamt.

”How do you pour light into a world of darkness?”

Jag hade inte läst eller hört någonting om Exit Humanity innan jag såg den, mer än att en polare till mig sa att han älskade den och att jag borde se den och det räckte för att få mig nyfiken. Exit Humanity var en positiv överraskning och det är den bästa zombiefilmen som jag har sett sedan The Dead. Om du är sugen på en annorlunda film om de levande döda så rekommenderar jag dig att lägga beslag på Exit Humanity.

The Lords of Salem (2012)

Discjockeyn Heidi får en mystisk trälåda lämnad till sig på radiostationen från några som kallar sig The Lords (of Salem). Lådan innehåller en vinylskiva som till en början inte verkar fungera men spelar sedan upp en domedagsmelodi med uråldriga besvärjelser som påverkar de kvinnliga lyssnarna. Heidi börjar lida av en fruktansvärd huvudvärk och hon är övertygad om att någon eller någonting bor i den tomma lägenheten längst ner i korridoren. Detta är bara toppen på isberget och sakta men säkert förvandlas Heidis liv till en mardröm, en mardröm som tog sin början på sextonhundratalet under häxprocesserna i Salem.

“In the name of Satan, Ruler of the Earth, the King of the world; open wide the gates of Hell and come forth from your blessed abyss.”

Jag är kluven till Rob Zombies filmer. House of 1000 Corpses tyckte jag var kass, de båda Halloween-filmerna var hyfsade. Däremot älskade jag The Devil’s Rejects och det är en film jag sett flera gånger sedan den kom ut. Zombies senaste film, The Lords of Salem var jag till en början väldigt skeptisk till men istället för att var ännu ett mediokert bidrag till skräckfilmsgenren visade sig The Lords of Salem vara en av årets bästa filmer.

Under en filmkväll blev The Lords of Salem det andra valet efter det att vi sett den underhållande åttiotalsrullen Death Valley. Jag, som är van vid att titta på film på en 40 tums tv med ljudet forsande direkt från apparaten, satt som en pojke på julafton när Zombies mardröm spelades upp på en 104 tums skärm i full hd och med ett fantastiskt ljud.

“We are not the crying sheep of God. We are the mighty goat!”

Filmer som handlar om mörkrets krafter och onda varelser är lite av en akilleshäl hos mig, jag kan inte få nog av dem och detta är den bästa i genren sedan The Ninth Gate. Zombie har i alla sina filmer visat sin kärlek för de äldre och lite mer obskyra skapelserna från främst sjuttiotalet. The Lords of Salem osar årtiondet fast den i själva verket utspelar sig i nutid. Frisyrerna, kläderna, och de matta kulörerna och färglösa inredningen är otroligt effektfullt och musiken håller toppklass. Både artisterna som valts till soundtracket och filmens egen musik är perfekt. Den monotona och otäcka djävulsmusiken som knastrar på den rullande tolvtummaren är enkel men otroligt effektiv. Inte sedan Eyes Wide Shut har jag blivit så påverkad av en melodi och det har väl förmodligen att göra med att de är nästan identiska. Zombies fruga Sheri Moon gör som vanligt bra ifrån sig och hennes insats i Salem är inget undantag. Precis som i Zombies tidigare filmer har han även denna gång placerat en massa bortglömda genrerskådespelare i mindre roller och även fast jag inte lade märket till dem alla var det kul att återse ansikten som Ken Foree (jag träffade honom på årets sci fi mässa), Michael Berryman, Dee Wallace, Meg Foster (hon är superb som överstehäxan), Richard Lynch (i sin sista roll) och såklart gamla vapendragaren Sid Haig. Synd bara att Camille Keaton och Udo Kiers scener blivit bortklippta, men det får mig bara att hoppas på en längre version i framtiden.

Zombie lyckas måla upp en långsamt pyrande psykedelisk mardröm. The Lords of Salem är starkt influerad av Rosemary’s Baby, utan att för den delen försöka efterapa Polanskis mästerverk. Jag tänker många gånger under filmens gång på fler av Polanskis tidigare skapelser såsom The Tenant och Repulsion men även satanistklassiker som The Mask of Satan, The Devil’s Rain och The Sentinel. The Lords of Salem är inte lika brutal eller grafisk som Zombies tidigare filmer utan det brutala ligger istället mer i dialogen och agerandet. Det ligger en ständig känsla av obehag och det var längesedan jag blev så tagen av en film. Jag har en känsla av att jag kommer att tycka om filmen ännu mer nästa gång jag ser den, det är så många detaljer och nyanser som kräver uppmärksamhet. Zombie borde sluta med sin tråkiga musik och istället fokusera på film. Med The Lords of Salem har han skapat sitt mästerverk och det är en av de absolut bästa filmer jag sett i år.

Cujo (1983)

Vic tycker att han och hans familj lever i total harmoni tills han får reda på att hans fru har en affär med deras möbeltillverkare. Han beger sig av på en 10 dagars affärsresa och lämnar sin fru Donna och sonen Tad hemma för att klura ut om deras äktenskap är värt att rädda.

Snäll Cujo

Elak Cujo

Donna och Tad åker till bilmekanikern Joe för att fixa deras trasiga bil. De inser snart att han inte är där men det är däremot Cujo, en St. Bernadshund som efter att ha blivit biten av en fladdermus förvandlats från en gullig sällskapshund till ett rabiessmittat monster. Instängda i deras bil börjar en kamp mot klockan då solen gassar på och vattnet är slut…

Filmatiseringar av Stephen King's böcker har överlag ett dåligt rykte med undantag för ett fåtal numera klassiska filmer som Brian de Palma's Carrie, Stanley Kubrick's The Shining (som King själv avskydde och gjorde om till en kass miniserie) och David Cronenberg’s The Dead Zone. Hans mest "lyckade" filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile har jag aldrig riktigt förstått storheten med och att The Shawshank Redemption ligger på första plats på imdb som den bästa film som någonsin gjorts, är helt otroligt då den verkligen inte är något speciellt. Jag har dock en softspot för de flesta produktionerna från 1980-90 talet och tycker än idag att filmatiseringar som t.ex It, Pet Sematary, Silver Bullet, Creepshow 1-2, Children of the Corn och The Stand är riktigt bra. Jag tycker om Stephen King's historier men är alldeles för lat att läsa böckerna så då är det perfekt att i stort sett allt han skriver tillslut filmatiseras.

Tillbaka till Cujo. Jag har sett den tidigare för många herrans år sedan och ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg särskilt mycket från filmen och den lämnade inget större intryck.

Rent tekniskt sett är Cujo en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och känns inte alls som en b-film som så många av hans andra filmatiseringar gör. Filmens första halva är ganska händelselös medan filmens sista del är hyfsat spännande och ger tittaren en klaustrofobisk känsla ända tills filmens stressade final. Cujo tillhör inte en av mina favoriter bland de närmare 100 Stephen King filmatiseringarna genom åren men när man ser på dagens filmer som utspelar sig i trånga utrymmen som t.ex Wrecked, Buried, Frozen osv är det svårt att inte se Cujo som en viktig inspirationskälla.