Island of Death (1976)

De båda brittiska turisterna Christopher och Celia åker till den grekiska ön Mykonos för romantik när turistsäsongen är över och vintern är på väg. En romantisk resa betyder emellertid någonting helt annat för Christopher och Celia än för de flesta andra förälskade par – de är på flykt från lagen och snuten Foster är dem hack i hälarna. De inleder vistelsen med att ligga med varandra i en telefonkiosk samtidigt som de ringer Christophers mamma och låter henne lyssna på deras stönande i andra sidan av telefonluren. Sedan eskalerar galenskaperna i en rasande fart och terror, tortyr, övergrepp och mord följer i parets fotspår…

”Is this some kind of a joke? I mean, men drink tequila and girls milk. How come you do vice versa?”

Jag har läst mycket om Island of Death genom åren men jag har aldrig sett filmen tidigare. När Arrow Video hade rea vid årsskiftet passade jag på att knipa ett exemplar av deras ocensurerade och nyrestaurerade utgåva. Island of Death är exploitation när den är som mest utflippad och skitig. Filmen är helt galen. Utan att överdriva så är det en av de konstigaste filmer jag någonsin har sett och jag har sett mycket vrickad film genom åren. Island of Death har en enda uppgift och det är att chockera tittaren, ingenting annat. Jag är en härdad filmtittare (och nej, detta chockerar inte mig det minsta) men Island of Death är helt knasig, det är ingen hejd på galenskaperna. Någon direkt handling finns här inte utan det är mest en massa scener staplade efter varandra där Christopher och Celia tar livet av öborna på kreativa sätt, samtidigt som den ena fotograferar våldsdåden. Det finns så många scener som är helt uppåt väggen att de blir för många att räkna upp men jag kan säga så här mycket att en halshuggning med hjälp av en grävskopa, kvävning med målarfärg, övergrepp på en get, en golden shower och en perverterad fårherde finns inkluderade i filmen.

”Let me show you how good boys get a decent erection.”

Island of Death är sprängfylld med naket och våld men filmen är brutalare på pappret än vad den är i verkligheten. Det blir aldrig (med få undantag) särskilt grafiskt, varken när det kommer till våldet eller sexet men det är en elak film med aggressiv dialog och totalt oacceptabelt beteende från de båda huvudpersonerna (och de flesta av de andra bisarra figurerna med för den delen). Christopher glider runt på ön och förespråkar ”normalitet” genom att mörda alla med ett avvikande beteende (utan att fundera över sina egna galenskaper). Finns det ingenting som ”sticker ut” på ett eller annat sätt så som t.ex. homosexualitet, drogmissbruk, otrohet eller ”fel” hudfärg så skapar han det tillsammans med Celia och mördar sedan de stackars satarna för att stilla sina egna sjuka behov.

”You know little red books bring me bad luck.”

I det intressanta och informativa extramaterialet berättar regissören Nico Mostorakis att han hade en enda ambition med Island of Death – att tjäna en massa pengar. Efter att han sett Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre på bio gav han sig fan på att själv göra en film med så mycket perversioner och våld att Hoopers film skulle likna en barnfilm i jämförelse för att sedan förhoppningsvis dra in storkovan. Resultatet är inte en film regissören är nöjd över och han säger själv att han inte kan förstå varför någon överhuvudtaget vill se den och än mindre kalla den för en kultklassiker. Island of Death är inte en särskilt bra film men det är svårt att inte älska en skapelse som denna. Allt är helt banana och det är omöjligt att ta på allvar. Om man ska summera Island of Death så bra som möjligt så kan man kalla den för en våldsam variant på ett klassiskt tema (med en liten tvist mot slutet) där ett förälskat par bryter mot lagen à la Bonnie and Clyde, Badlands eller Natural Born Killers fast här är allting draget till sin spets utan varken mening eller logik. Paret som spelas av Robert Behling och Jane Lyle är förvånansvärt bra i sina roller och hans totala galenskap och hennes vackra utseende men labila beteende fungerar perfekt ihop. Soundtracket är störtskönt och blandar flummiga syntslingor med hittiga sånger (med absurda texter skrivna av regissören som även står som producent och för manus). Island of Death är förstås en film man bara måste se men var beredd på att se all galenskap du kan tänka dig och lite till. Inte en film du ser tillsammans med en nyfunnen kärlek direkt.

Ilsa, the Wicked Warden (1977)

En kvinna dyker upp halvt döende på trappstegen till doktor Arcos hem. När han är i full färd med att dämpa hennes smärtor och ringa till polisen, dyker överhuvudet på kliniken Las Palomas - Ilsa (eller Greta som hon egentligen heter) upp och lovar honom guld och gröna skogar om han överlämnar kvinnan tillbaka till dem. Trots att han tar emot pengarna anmäler doktorn händelserna. Många innan Arcos har ifrågasatt klinikens tillvägagångssätt som specialiserar sig på att ”bota” åkommor som nymfomani, lesbiska böjelser och prostitution men då det krävs mer än ord mot ord finns inget att göra. Det visar sig dock att kvinnan har en lillasyster som efter lite övertalning får doktorn att gå med på att tvångsinta henne på kliniken under falska anklagelser (att hon legat med underåriga män – smakfullt val!). Hennes snokande gör att hon snart hamnar i trubbel när en av de intagna tjejerna tjallar på henne. Den sadistiska föreståndaren Ilsa har speciella metoder när det kommer till att hantera problematiska patienter som lillasystern och hon skyr inga medel för att få den information hon vill ha…

”I wasn’t always a girl. I had a very big cock. But I wanted to be a real woman. I had an operation to cut my cock and my balls. I believe it really worked.”

Ilsa är tillbaka fast Ilsa, the Wicked Warden är egentligen ingen Ilsa-film även fast Dyanne Thorne ser ut och agerar precis som karaktären hon personifierat. Karaktären går under lika många namn som filmen har titlar men från och med nu väljer jag att nämna skapelsen vid namnet som min upplaga fått – Ilsa, the Wicked Warden. Tyvärr insåg jag kort in i filmen att utgåvan (undvik cheezy flicks släpp som pesten) jag nyligen fått levererad till min dörr var kraftigt nedklippt och redigerad där alla uppvisningar av kvinnokroppen i all sin prakt blivit bortklippt och likaså de lite mer våldsamma sekvenserna. Detta är ju lite märkligt såhär år 2013 och självklart blev jag smått förbannad. Tur som jag har hittade jag en gammal bränd dvd av filmen som jag hade liggande skräpande hemma och stoppade den i dvd-spelaren istället och allt var i sin ordning igen.

”Not just a killing but a erotic murder, a violent and primitive murder of a beautiful woman. It will be the biggest hit of all time.”

Det första vi får höra när filmen drar igång är stön och kvinnoskrik och Thorne viskar sensuellt The Wicked Warden för tittaren så vi vet vad det är vi satt oss ner i soffan för att ta del av. Sedan drar kastanjetter och akustiska gitarrer igång och efter en fanfar seglar kameran vidare mot en badande Ilsa, samtidigt som vi får bevittna en samling duschande kvinnor som under bevakning flitigt skrubbar sig själva och varandra. Detta är bara de första minuterna av The Wicked Warden och resten av filmen faller i samma mönster. Jess Francos inofficiella bidrag till Ilsa-filmerna är en smutsig historia som öser på med perverterade snuskigheter. Francos fruga Lina Romay ansluter sig här till ensemblen och precis som alla andra inblandade är det inte många minuter av speltiden som hon behåller kläderna på, Franco själv dyker upp som doktor Arcos. Jag har emellertid aldrig förstått folks fascination för Romay, det finns mängder av kvinnor från eran som är mycket mer intressanta och har ett mer säreget utseende. Jag anar att det har med att göra att hon är förknippad med en hel dröse av regissörens filmer men då jag inte är en expert när det kommer till Francos filmer är det kanske bäst att jag håller truten.

I The Wicked Warden spenderar tyvärr Thorne (med knaggligare accent än någonsin) inte lika mycket tid framför kameran som i den ursprungliga trilogin utan här är det mer fokus på de intagna ”patienterna”. Så fort hon står i centrum är hon dock lika lysande som vanligt och Ilsa är tveklöst ett av de absolut mest fantastiska påhitten inom exploitationfilmens historia. The Wicked Warden är inte alls lika lättsam och svart humoristisk som de tidigare bidragen och tortyrinslagen som främst involverar elchocker är få. Vad den däremot levererar är ofantliga mängder naket och lesbiska aktiviteter med flera duschscener med tillhörande nakenslagsmål. Det är mer snusk än man kan önska sig och kvinnorna spenderar den mesta delen av tiden stönande och utan kläder - de är förbjudna att använda underkläder på kliniken. The Wicked Warden är inte det minsta uppeggande och det mesta som händer i filmen är smaklöst. Som pricken över i slänger Franco även in lite kannibalism. En sidohistoria berättar om en snuskhummer som köper filmade övergrepp på patienterna och för varje gång han får en ny leverans önskar han sig grövre innehåll, mot slutet hungrar böjelsen åt snuff-film. Till de annars mest smaklösa partierna hör sekvensen där Ilsa släpper lös ett gäng depraverade fångar i ett rum fullt av försvarslösa kvinnor och det är en scen man sent glömmer. Musiken är smått fantastisk och dialogen är något i hästväg där det uteslutande handlar om sexuella böjelser. The Wicked Warden är det snuskigaste kapitlet i Ilsa-historien och jag kan inte annat än att känna mig lite smutsig efter att filmen tagit slut - slutet är förövrigt skitbra! The Wicked Warden är inte det bästa bidraget till serien och mycket av det som utspelar sig är inte okej någonstans men har man sett de andra filmerna i serien vet man vad man har att vänta sig. Självklart gillade jag The Wicked Warden och det är lite sorgligt att sagan nu är slut. Hejdå Ilsa, jag saknar dig redan. Hoppas att vi ses snart igen!

Här kan ni läsa mina recensioner av de andra Ilsa-filmerna:

Ilsa: She Wolf of the SS

Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks

Ilsa the Tigress of Siberia

Ilsa the Tigress of Siberia (1977)

Året är nittonhundrafemtiotre och Ilsa styr fånglägret Gulag 14 i Sibirien med järnhand. Hennes uppgift är att få brottslingarna, som vågat stå upp mot Stalin, att bli nyttiga medborgare igen. Politiska fritänkare formas efter Stalin ideologi och hjärntvättas till bättre tänkande, de som inte visar positiva resultat avrättas. När nyheten når lägret att Stalin har avlidit bränns barackerna och vakterna avlivar varandra och fångarna för att sedan fly. Fången Andrei lyckas dock undkomma och han svär på att hämnas.

Vi förflyttar oss tjugofyra år fram i tiden till Montreal där de olympiska spelen nu utspelar sig och Andrei jobbar som säkerhetsvakt åt Rysslands idrottsstjärnor. Innan det bär av hemåt beger de sig till en bordell för lite rajtan tajtan men det är inte vilken bordell som helst utan Ilsas nya arbetsplats. Under åren som gått har hon avancerat sina tortyrkonster och hon är fast besluten för att en gång för alla knäcka Andrei…

”Don’t rest until you break him.”

Ilsa the Tigress of Siberia är den avslutande delen i trilogin om den sadistiska Ilsa och tyvärr den sämsta. Om det beror på bytet av regissör vet jag inte men de lyckas inte få till det fullt ut den här gången. Det betyder emellertid inte att det är en dålig film utan den levererar precis vad vi förväntar oss. Ilsa är kåtare än någonsin och fördriver den mesta av tiden framför kameran utan en tråd på kroppen. Denna gång nöjer hon sig inte med en älskare åt gången utan varje kväll väljer hon ut två av sina kamrater som kan bestiga henne under vilda sexlekar efter att de bevisat sin manlighet i form av vodkadrickande och slagsmål. Det är inte bara Ilsa som är störtkåt mest hela tiden, alla ligger med alla och när männen är för fulla för att utföra sina plikter tillfredställer kvinnor varandra istället. The Tigress of Siberia är ganska brutal på sina ställen och den mer lättsamma tonen från Harem Keeper of the Oil Sheiks är ersatt med en som liknar den i She Wolf of the SS. Borta är också de exotiska ökenlandskapen och här är det tillbaka till de skitiga barackerna som omges av en vinterskrud. Filmserien fortsätter att leverera uppfinningsrika sätt att ta död på folk och till höjdpunkterna hör den gigantiska hammaren som bokstavligen gör mos av en stackars fånges huvud, tigern i buren, vattensängen fylld med bensin, snöplogen och förstås armbrytningen över två motorsågar (som är min favoritscen i hela Ilsa-serien). Tortyren består denna gång mest av hjärntvättning där offrens värsta fasor besannas med hjälp av tredimensionella effekter men ett och annat snaskigt pinande står även denna gång på menyn.

”You like boobs, right?”

Inledningen är fantastisk fast under andra halvan tappar filmen tempo något och det är inte samma driv som i de två tidigare bidragen. The Tigress of Siberia var den första Ilsa-filmen jag såg på grynig vhs och även fast den är sämst i samlingen har den en speciell plats i mitt hjärta, främst för den alldeles lysande motorsågssekvensen. The Tigress of Siberia är trots sina brister en väldigt underhållande rulle som med sin snuskiga dialog, våldsamheter och kopiösa mängder av sex förtjänar sin plats i filmhyllan. Det är synd och skam att sagan om Ilsa tog slut här och som tröst surfade jag genast in på nätet och beställde Jess Francos The Wicked Warden för att stilla min hunger efter mer Dyanne Thorne.

Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks (1976)

Unga och vackra kvinnor från hela världen kidnappas och levereras i trälådor till shejken El Sharifs harem som ligger beläget någonstans i arabvärldens öken. Där befinner sig Ilsa, tillsammans med sina två lesbiska medhjälpare Satin och Velvet, som förvandlar de stackars kvinnorna till sexslavar. Ilsas uppgift är att lära kvinnorna lydnad och få dem att inse att deras gamla liv är förbi. När amerikanaren Kaiser och hans adjutant Adam kommer på besök för att försöka lägga beslag på shejkens dyrbara rikedomar som gömmer sig under sanddynerna, blir allt plötsligt komplicerat. En spion finns bland shejkens kvinnor och det blir Ilsas uppgift att finna förrädaren - till vilket pris som helst.

”…but first, I have a matter of discipline to attend to.”

Även fast Ilsa får huvudet sönderskjutet i slutet av She Wolf of the SS hindrar det inte henne från att dyka upp i ytterligare ett sexladdat äventyr. Tur är väl det då Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är en otroligt underhållande historia. Borta är de skitiga barackerna och de många experimenten och istället utspelar sig uppföljaren i ett exotiskt ökenlandskap där Ilsa fixar slavar för att tillfredställa shejken El Sharifs behov. Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är mer lättsam än sin föregångare och inte alls lika sadistisk eller våldsam. Tydligen var detta ett medvetet val då filmskaparna ville hindra filmen från att bli totalförbjuden och därmed dra en större publik till biograferna. Detta är emellertid ingenting som stör utan vi blir även denna gång serverade mängder av sex och våld i absurda situationer. Stenhårda topplesslagsmål, köttätande myror, sprängdeg i underlivet som detoneras vid vilt samlag är bara några av de ingredienser vi får ta del av.

Dyanne Thorne är som vanligt makalöst bra och även fast hon är lite snällare i uppföljaren är hon fortfarande en ondskefull och sadistisk bitch som ännu en gång får smaka på sin egen medicin. Det ligger inte lika mycket fokus på Ilsas sexuella törst efter män och det dröjer en timme innan hon kastar kläderna. Denna gång är det shejken El Sharif som inte kan få nog och Jerry Delony är perfekt i rollen och är en värdig tillökning till filmvärldens skurkar. Glad flöjtmarschmusik och orientaliska toner agerar soundtrack och turbaner, skägg och solglasögon upptar tv-rutan när lättklädda kvinnor inte tar upp all fokus. Precis som She Wolf of the SS är slutet helt fantastiskt och jag ser fram mot att så fort som möjligt ta del av den avslutande delen i trilogin. Även fast Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks inte är lika brutal och skoningslös som She Wolf of the SS innehåller filmen tillräckligt mycket sex och våld för att göra vilken exploitationfantast som helst belåten. Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks är en värdig uppföljare som nästan är lika bra som sin föregångare. Varmt rekommenderad!

Ilsa: She Wolf of the SS (1975)

Kommendant Ilsa är en ondskefull och sadistisk tjänarinna åt det tredje riket under andra världskriget i Tyskland. Hennes uppgift är att tillsammans med doktor Bintz och två blonda kvinnliga sergeanter (som gärna knäpper upp några extra knappar på blusen), utföra medicinska experiment på den underlägsna rasen. Detta är någonting de nyanlända fångarna i läger 9 snart får erfara. Elchocker, stympning, exponering av smittor tillhör vardagen och i Ilsas privata tortyrkammare, där hon försöker bevisa att kvinnans smärttröskel överstiger mannens, är helvetet på jorden. De lyckligt lottade steriliseras och skickas iväg till bordeller, resten ber om ett kortvarigt lidande samtidigt som deras gravar grävs i arbetslägret.

”God can not help you here. He has forgotten this place.”

Ilsa: She Wolf of the SS är den första fristående delen i filmtrilogin om den sadistiska Ilsa som åker land och rike runt i sökandet efter en ondskefull makthavare att tjäna. I den första delen är handlingen satt mitt under det andra världskriget och hon gör allt i sin makt för att uppfylla führens fruktansvärda önskningar. Under förtexterna blir vi informerade om att filmen är baserad på dokumenterade fakta om de medicinska experiment och illdåd som utfördes under Tysklands mörkaste epok, filmen dedikeras åt hoppet om att detta aldrig kommer att hända igen. Detta är ju förstås mumbo jumbo, Ilsa: She Wolf of the SS är gjord enbart i syftet att underhålla och chockera tittaren och tror man annat får man vara bra dum i huvudet. Även om man sållar sig till skaran som avfärdar Ilsa: She Wolf of the SS som en uppvisning i dålig smak eller om man som mig älskar den, spelar ingen roll – filmerna om Ilsa är tidlösa exploitationklassiker.

”You had been given honour of sleeping with a german woman. An officer of the SS.”

Ilsa: She Wolf of the SS innehåller massvis av naket och Dyanne Thorne visar upp sin stora byst så fort hon får chansen. Hennes nattliga visiter från de manliga fångarna, vars enda funktion är att tillfredställa henne har gett henne smeknamnet den svarta änkan - när Ilsa är färdig med dem kastrerar eller avrättar hon dem. När den amerikanska fången Wolfe som fått gåvan att ”kunna hålla sig hur länge som helst” anländer, upplever Ilsa en tillfredställelse hon aldrig tidigare upplevt men självklart har sexmaskinen baktankar med sitt agerande. Tortyrsekvenserna (som är många) är idag inte särskilt chockerande men många av dem är förvånansvärt brutala och snyggt utförda. Sadism, våld och sex upptar hela filmen och det är inte en enda död minut. Mellan tortyren och sexscenerna planeras en flykt från fånglägret, samtidigt som en general med böjelser för självförnedring är på besök och slutklämmen är fantastisk. Ilsa: She Wolf of the SS skulle emellertid inte vara någonting om det inte vore för den storbystade Dyanne Thorne. Hon är helt underbar som den kåta tyrannen som när hon inte fördriver tiden med att tortera stackars kvinnor, slänger kläderna och ligger med så många manliga fångar hon kan komma över. Hela hennes existens består av att finna njutning i att orsaka smärta hos andra. Thorne är perfekt i sitt agerande och hennes minspel är så där härligt överspelat. En elakare kvinna i filmhistorien får man leta efter.

Ilsa: She Wolf of the SS är en helt fantastisk film som jag sett flera gånger genom åren. Den gjordes enbart i syftet att chockera och även fast det gått nästan fyrtio är sedan den släpptes lös har den inte förlorat något av sin effektivitet eller charm. Allt är så inkorrekt som det bara kan bli och det går inte att ta filmen på allvar, vilket den inte heller försöker. Historien utspelar sig som ett serietidningsäventyr där allt är överspelat och absurt och Ilsa är den ultimata seriefiguren. Ilsa: She Wolf of the SS är en våt dröm för exploitationfilmfantaster och ett mästerverk i sin genre!

Dear God No! (2011)

Det laglösa motorcykelgänget Impalers Georgia våldtar och mördar allt som kommer i deras väg. Deras stripklubbsägande arbetsgivare (eller vad man nu ska kalla honom) ställer ett ultimatum vilket motorcykelgänget inte har någon tanke på att acceptera. De mördar både honom och de flesta som befinner sig på stripklubben för att sedan dra vidare. Höga som hus bryter de sig in i en stuga ute i skogen och håller doktor Marco, hans dotter Edna och två studenter gisslan. Vad de inte vet är att doktorn utfört fruktansvärda experiment med ett uråldrigt virus och att någonting nere i källaren väntar på att komma ut.

Efter Quentin Tarantino och Robert Rodriguez framgång med Grindhouseprojektet Death Proof och Planet Terror följde fler filmer i samma spår. Filmer som hyllar framförallt 1970-talets b-filmer. Dear God No! är en av dem.

”What’s the nastiest shot you have? You wanna drink my tampon? Fuck yeah! C’mon baby whip it out!”  

Dear God No! blandar runt rejält i exploitationmixern och proppar in så mycket som möjligt under filmens 80 minuter. Monster, nazister, brutala övergrepp, knarkande mcgäng, levande döda, muterande virus, toplessdansöser, allt finner ni här. Till och med Bigfoot dyker upp vid mer än ett tillfälle. Allt är så överdrivet som det bara kan bli. Kassa skådespelare, urusla dialoger, oändliga nakendanser, svordomar i varannan mening och hinkvis med blod och inälvor. Tillsammans utgör de en historia som inte är av denna värld där mängder av nakna bröst (någon på imdb säger att filmen innehåller 31 stycken) utgör största delen av speltiden. Det är inte det minsta chockerande trots att filmen innehåller allt som är moraliskt fel, däremot är det förbannat underhållande. Filmen ser billig ut på ett sätt som inte känns billigt och vissa scener är riktigt snyggt utförda. Dear God No! är filmad med 16 mm och inte en enda datoranimation syns till. Soundtracket är förbannat bra där ett band vid namn The Forty-Fives spelar covers på gamla låtar av bla MC5 och Jody Reynolds. Dear God No! är totalt hjärndöd underhållning och ett nästan syndigt tidsfördriv som jag gärna ser om igen. Hobo With A Shotgun och Machete må vara mer påkostade filmer men de kommer inte ens i närheten av Dear God No! Filmen tilltalar inte majoriteten av jordens befolkning men jag gillade den såklart. Dear God No! räddade en annars ganska trist och regnig sommareftermiddag med att leverera en orgie i dålig (god) smak!

Trip with the Teacher (1975)

Lärarinnan Miss Tenny tar med sina fyra kvinnliga elever på en skolutflykt i öknen. Samtidigt får bröderna Pete (som ser ut som en samtida George Harrison) och Al punktering och den vänliga Jay stannar för att hjälpa till. De bestämmer sig för att slå följe och åka motorcykel tillsammans. De tre männen fattar tycke för de fnittrande och flirtande eleverna och följer efter bussen. På en bensinstation inser vi att Al inte är en trevlig figur då han mördar en gammal man som vägrar att torka bort spilld bensin från Als motorcykel. Skolbussen går sönder mitt ute i ingenstans och då busschauffören Marvin inte lyckas klura ut vad felet är inväntar den strandsatta skolklassen hjälp. De tre motorcykelkillarna dyker snart upp och hjälper till att bogsera bussen, inte till räddning utan till en avlägsen stuga där allt snart ballar ur. När Marvin försöker styra upp situationen med att ta till nävarna bli de båda bröderna ilskna och kör ihjäl honom. Skolklassen och den intet ont anande Jay inser snabbt att de ligger riktigt risigt till. Al och Pete har inga intentioner på att låta dem lämna platsen med livet i behåll.

”Look at that Al, he looks like some kind of freak!”

Även om Trip with the Teacher faller under samma genre som klassiker såsom The Last House on the Left, The House on the Edge of the Park (recension HÄR), I Spit on Your Grave, Fight for Your Life (recension HÄR) och Night Train Murders (recension HÄR) blir det aldrig lika grafiskt, brutalt eller sadistiskt. Trots att Trip with the Teacher är tam i jämförelse är det en underhållande skitfilm jag gärna fördriver 90 minuter med.

Igor Kantors musik låter ofta som ett soundtrack taget från en mjukporrfilm och det är inte så konstigt då Igor komponerat musiken till flera Russ Meyer filmer. Nu låter det kanske som någonting negativt men så är inte fallet, det förstärker enbart filmens sleaziga känsla och nu i efterhand kan jag inte tänka mig ett annat soundtrack. Trip with the Teacher är ren exploitationfilm, ingenting annat. Filmen innehåller det mesta som hör genren till som tjejslagsmål, tvivelaktiga sexscener och till och med en actionladdad motorcykeljakt. Slutscenen är helt absurd men det gör bara filmen ännu bättre, dessutom är det första gången jag ser någon bli kvävd genom att få huvudet nedtryck i sanden. Jag tackar gudarna för att folk fortfarande inte har lärt sig att man aldrig ska fråga slödder vad de är ute efter, det slutar aldrig bra och inte heller här vilket jag är tacksam för. Filmen skulle dock aldrig vara någonting utan Zalman King som spelar Al. King är perfekt i rollen som den ständigt trötta och fnissande psykot. Han har dessutom förbannat snygga glasögon, de tar han självklart av sig alldeles för tidigt i filmen och där under döljer sig en ful nuna. Lärarinnan är förvånansvärt anonym i filmen vilket man inte kan tro när man läser dess slogan: How far should a teacher go to protect her students? Hon brusar upp lite då och då och får sina kläder avslitna men i övrigt är hon filmens minst intressanta karaktär. Trip with the Teacher är som sagt inte särskilt våldsam eller chockerande. Vad som däremot är chockerande är det låga betyget på imdb (som många innan mig har reagerat på) vilket är helt obefogat. Om man ger Trip with the Teacher så pass dåligt betyg borde man helt enkelt inte titta på denna typ av film.

 

Coto de Caza (1983)

Två brottslingar, så elaka att de inte drar sig för att råna en tiggare på pengar, stjäl advokaten Adelas bil när hon är inne i en affär och handlar. Tjuvarna hittar papper i bilen med adresser till Adela och hennes familjs lägenhet och semesterställe. De bestämmer sig för att plundra semesterstället tillsammans med några andra slödder men då familjen är där på en kort visit väntar de tills sällskapet har begett sig hemåt. När familjen åkt in till stan för att hämta Adelas svärmor inser Adela att hon glömt viktiga papper i huset på landet så de åker dit för att hämta dem. När de anländer är rånarna i full färd med att plundra stället och Adela, svärmodern och hennes man Jorge blir tillfångatagna. Slagsmål uppstår och Jorge blir av misstag skjuten till döds. Rånarna flyr men en av dem blir lämnad kvar då han får ett epileptiskt anfall och polisen anhåller honom och sätter honom i finkan. Det visar sig vara rånarligans ledares bror och via telefonsamtal hotar han Adela och hennes familj till livet om hon inte vittnar om att brodern är oskyldig. Mardrömmen är långt ifrån över…

”You can’t fight violence with violence because you just end up with more violence.”

Coto de Caza går under flera alternativa titlar där The Hunting Ground och Code of Hunting är de vanligaste. Det är en raritet som tyvärr inte fått ett officiellt dvd-släpp än. Det är synd då Coto de Caza är en mycket bra film. Den spanska regissören Jorge Grau visar ännu en gång att han är en gedigen regissör och jag blir nyfiken på hans andra filmer. 1974 lyckades han skapa en av de bästa zombiefilmer som gjorts med The Living Dead at Manchester Morgue (recension HÄR) och Coto de Caza är inte sämre. Det är lätt att avfärda filmen som exploitation men den är mycket mer än så. Det är ett drama om rätt och fel och gråzonen där emellan. Självklart innehåller Coto de Caza många exploitation element och den våldsamma finalen sätter kronan på verket men filmen frossar inte i det. Det märks att Grau är förbannad på ett fallerande rättssystem och ger det här en rejäl känga. Grau lyckas även med ett starkt kvinnoporträtt (spelad av en övertygande Assumpta Serna) som till en början försvarar samhällets utstötta och skyller deras handlingar på ett system som inte fungerar och tycker att alla är värda en andra chans. Ibland blir det nästan irriterande när hon inte inser att allt inte fungerar som det ska och att moral och ärlighet fungerar i en perfekt värld men allt som oftast så felar det någonstans. Våld föder våld är ett urgammalt talesätt och i grund och botten är det väldigt sant men ibland finns det undantag och detta framställs på ett utomordentligt sätt i filmens våldsamma final. Man känner det långt ner i magen redan från början att det inte kommer att sluta lyckligt för någon inblandad. Det går långsamt framåt och Grau tar tid på sig att berätta filmens historia. Han väljer till och med att berätta historien från den fängslade brodern och hans mors perspektiv och även om den biten inte är fulländad ger den historien ett större djup. Det är verkligen synd att Coto de Caza inte är mer lättillgänglig då det är en film som förtjänar en större publik. Coto de Caza är en av de mest positiva överraskningar jag sett på länge så får du chansen att lägga vantarna på en kopia av filmen kan du skatta dig lycklig. 

The House on Straw Hill aka Exposé (1976)

Paul Martin är en paranoid, kontrollberoende och självcentrerad författare som föredrar att ha sex iförd kirurghandskar (som ser ut som diskvantar).Han har hyrt ett hus ute på landet för att påbörja sin andra roman. Paul är besatt av att kolla så att alla dörrar och fönster är stängda och han plågas av blodiga visioner om ond bråd död. Då det går trögt och långsamt med romanen anställer han en sekreterare för att hjälpa honom med skrivandet. När han hämtar upp sin nya hjälpreda Linda i stan hamnar de i bråk med två lokala slynglar. Paul slår ner dom och under hemresan berättar Paul om de sysslor och rutiner han önskar att Linda ska utföra. Linda gör sig hemmastad och börjar vistelsen med att onanera till ett fotografi av en man. När Linda går ut på en promenad lägger hon sig i ett vetefält för att onanera igen, samtidigt som Paul rotar igenom hennes grejer och hittar en massagestav och en ordbok. Hon blir avbruten av de två slynglarna från tidigare som våldtar henne. Linda skjuter de båda våldtäktsmännen och återvänder oberörd, som om ingenting har hänt. Linda har dolda motiv som involverar Paul Martin och en man på ett fotografi som hon inte kan sluta att onanera till.

The House on Straw Hill är en av många, men den enda brittiska filmen, som hamnade på video nasties listan på 1980-talet. Det är alltid kul att få se en av de en gång ”förbjudna” filmerna för första gången.
DVD-versionen jag såg går under namnet Exposé (fast jag föredrar titeln The House on Straw Hill) och är tyvärr klippt med 51 sekunder. Det är inget som stör särskilt mycket om man bortser från duschmordet som jag såg efteråt i sin helhet från en gammal VHS-kopia. Dock är det ganska så absurt att de fortfarande släpper ofullständiga versioner av filmer på DVD, våldet är oftast inte ens i närheten av vad de visar på film idag. Istället för att filmmakare lägger en massa energi på att spela in nyversioner (det finns tydligen en remake på denna med) av redan klassiska filmer kunde de börja med att lägga sin viljekraft på att få ut originalfilmerna i ocensurerat skick.
Udo Kier som här spelar Paul Martin har varit en personlig favorit ända sedan jag såg honom i Blood for Dracula och Flesh for Frankenstein för många herrans år sedan. Han är alltid lika underhållande och han spelar nästan uteslutande knepiga karaktärer, så även i denna film. The House on Straw Hill är en sorgligt bortglömd brittisk exploitationfilm som är smartare än vad man kan tro. Slutet är helt underbart och ett av de bästa jag sett på år och dagar. Det är en skönt bisarr film med många otippade vändningar, sjukt snygga scener, nakna kvinnokroppar, stämningsfull musik och skickliga kameravinklar.  The House on Straw Hill är en ny exploitationfavorit helt enkelt.

Tenement: Game of Survival (1985)

Hyresgästerna i ett fallfärdigt ruckel tröttnar på att ett gäng knarkande bråkstakar lever rövare i deras källare och ringer polisen. När ordningsmakten inte kan hålla kvar dem i brist på bevis släpps de fria igen samma dag. Samtidigt har de boende fest i hyreshuset för att fira att de äntligen blivit av med slöddren. Gänget har dock inte glömt vad som hänt tidigare under dagen. Förbannade och påtända beger de sig tillbaka till hyresgästerna för att utkräva hämnd. Det blir en natt fylld av våld och förnedring där döden är enda utvägen.

Första rollen för Paul Calderon

Tenement har en nästintill identisk handling med Death Wish 3 från samma år. Michael Winner satte standarden högt i Death Wish 3 (recension HÄR) och Tenement gör allt för att bräcka den.

Tenement levererar exploitation på hög (låg) nivå. Det är våldsamt och sadistiskt lågbudgetskräp, precis så som jag vill ha det. Storyn är inte mycket att återberätta men istället får vi ett hyreshus fullt av kul karaktärer. Här finns en blind man med sin hund, en hora med en pundare till pojkvän, den ensamma tanten som har ett basebollträ som bästa polare, en fet alkoholiserad soffpotatis och ett muskelknippe som älskar att spela saxofon, bara för att nämna några få. Filmen utspelar sig i stort sett enbart inne i hyreshuset vilket är ett smart drag från regissören för att spara pengar och lägga alla stålar på blodiga effekter istället för att byta miljöer. Jag gillar metoden att filma i de olika lägenheterna så att tittaren hinner lära känna karaktärerna innan helvetet bryter ut och på så sätt få oss att känna mer sympati för de stackars satarna. Ibland beter de sig i och för sig som tröga idioter med sitt skrikande och orationella beteenden, det känns nästan som de vill bli mördade av gänget vid flera tillfällen. Gängets bedrövliga utstyrslar är så fula att det borde vara dom som fick stryk och bli av med sina liv bara för att de ser ut som de gör. Tenement skulle ha tjänat på att byta ut sitt soundtrack som består av det sämsta 1980-talet hade att erbjuda mot något helt annat, vad som helst. Dialogen är väl inte på topp men å andra sidan, vad pratar vi själva om under kvällarna när vi lullar runt i våra lägenheter? Tenement är stundtals lite seg men för det mesta syndigt underhållande. 

Fight For Your Life (1977)

”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.

Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

Lipstick (1976)

Musikläraren och kompositören Gordon Stuart ber modellen Chris McCormick, vars 13 åriga lillasyster går i hans klass, att lyssna på hans egenskapade musik. När hon dissar den totalt och hellre pratar i telefon med sin pojkvän blir Gordon förbannad och våldtar henne till tonerna av hans fruktansvärda ”musik”. Chris polisanmäler händelsen och bestämmer sig för att vittna mot Gordon i rätten. Det går åt helvete och Gordon släpps fri men det är långt ifrån över…

Lipstick börjar som vilken exploitation film som helst för att sedan övergå i ett rättegångsdrama och tillbaka igen i sann exploitation anda. Det är en bagatell som är värd att kolla upp, mycket tack vare bra skådespeleri. Hemingway systrarna (författaren Ernest Hemingways barnbarn) är mycket bra i rollerna som stor- och lillasyster, särskilt Mariel här 15 år gammal.

Michael Winner hade första tjing att regissera Lipstick men avböjde. Andrahandsvalet Lamont Johnson, som inte har tillfört mycket till filmhistorien, gör dock ett bra jobb. Även om Lipstick inte är ett mästerverk, eller en av de bättre filmerna i genren, är det en film som håller intresset uppe och dess final är värd de knappt 90 minuternas väntan.

Chained Heat (1983)

”Don’t call me warden , call me Fellini”

Carol Henderson (spelad av Linda Blair i en fruktansvärd frisyr) kör av misstag på en kille som dör och detta leder till att hon får spendera 18 månader bakom lås och bom.  Hon hamnar på ett kvinnofängelse som är styrt av snuskhummern Warden Bacman och hans vänstra hand Captain Taylor, en sadistisk kvinna som med hjälp av sin inte så sympatiska pojkvän (spelad av Henry Silva som ser mer anorektisk ut än vanligt) smugglar in knark till fångarna.

Blåögd som Carol är tror hon att ärlighet vara längst. Detta är något hon snart inser är raka motsatsen då fängelset är fyllt av desperata kvinnor som gör vad som helst för att få sina straff reducerade eller så behagliga som möjligt.

”You slimy pigshit”

Linda Blair, här 24 år gammal, kastar kläderna i vad som av många anses som den bästa women in prison filmen genom tiderna. Det finns inte en enda sympatisk överordnad på fängelset, alla är skrupelfria. Vakterna och såklart fängelsechefen, förgriper sig på fångarna så fort de får en chans. Fångarna själva fördriver tiden med lesbiska kärleksaffärer, armbrytning, knark, knivslagsmål och en allmänt taskig attityd.

Det här är riktigt underhållande och jag är beredd att hålla med om att Chained Heat är, om inte den bästa, en av de allra bästa women in prison filmer jag sett. Filmen innehåller inte en död sekund och här finner du allt som bör finnas i filmgenren och mer därtill. Den är fylld av nakna kroppar och fula ord och är dessutom riktigt våldsam och det är ju alltid ett plus i kanten. Ett mer korrumperat och politiskt inkorrekt fängelse får man leta efter. Det finns inte ett rätt i hur fängelset styrs och det tackar jag gudarna för då detta är ett mästerverk i dålig smak!

Panik House Entertainment har nu släppt Chained Heat tillsammans med Red Heat och Jungle Warrior, helt oklippta och i vacker anamorfisk widescreen. Gillar du denna filmgenre är detta köp ett måste. Släppet är limiterat så skynda, fynda.

The Beast In Heat (1977)

”Vi har inte helt lyckats bemästra det mänskliga sinnet, men vi kan beröva tillfångatagna fiender all viljestyrka och göra dem till slavar i det tredje rikets tjänst.”

Den galna nazidoktorn Ellen Kratsch har en enda önskan, att skapa en konstgjord härskarras. Tyskarna tillfångatar kvinnor och låter Kratsch utföra grymma experiment på dem. I en bur han hon hennes ultimata experiment, en lönnfet apliknande mongoloid som grymtar och våldtar allt som kommer i hans väg. Han verkar dessutom ha en aptit för kvinnligt könshår.

Partisaner från den närliggande byn är fullt medvetna om vad som försiggår och smider planer om hur de ska lyckas rädda kvinnorna från helvetet.

The Beast In Heat aka SS Hell Camp, är en uppvisning av dålig smak. Denna naziploitationfilm är ökänd för dess sadism. Filmen i sig är faktiskt ganska så bra och flyter på relativt smidigt. Det är för en gångs skull inte fokuserat kring ett koncentrationsläger och de obligatoriska tortyrscenerna är relativt få. Dess budget kan inte vara många kronor då det mesta av våldet visas offscreen och när det kommer till stridsscener är det inklippta sekvenser från andra filmer. Den innehåller dock det mesta som är tabu. Spädbarn slängs upp i luften, pubishår slits väck och äts upp, bara för att nämna några få exempel. Detta är underhållande skräp med en dubbning som är bortom all kritik och ett riktigt bra soundtrack som i och för sig platsar bättre i facket skräckfilm och western. Slutklämmen lyckas filmen med förvånansvärt bra där doktorn får smaka på sin egen medicin och innan FIN står på den svarta bakgrunden hinner filmskaparna slänga in en moralkaka. Det är förövrigt den enda form av moral som filmen visar. I The Beast In Heat finns det ingenting som är rätt eller fel, här är allt fel.