Horror Express (1972)

Den brittiska antropologen Sir Alexander Saxton hittar någonting begravt i isen någonstans i Kina, en två miljoner gammal fossil i skepnaden av en blandning mellan apa och människa. Han löser genast en enkelbiljett och tar den transibiriska järnvägen med riktning mot Moskva för att transportera fyndet hem. Ovetande har han släppt lös en uråldrig ondska som snart frigör sig från sin bur och sprider terror ombord på den fullsatta dödsexpressen…

“The following report to the Royal Geological Society by the undersigned, Alexander Saxton, is a true and faithful account of events that befell the Society's expedition in Manchuria. As the leader of the expedition, I must accept responsibility for its ending in disaster, but I leave to the judgement of the honorable members of the Society the decision as to where the blame for the catastrophe lies.”

Tro det eller ej men jag har aldrig tidigare sett den spansk/brittiska filmen Horror Express. Jag har hört talas om den länge men som med så många andra ännu outforskade filmskatter har det helt enkelt inte blivit av att jag sett den förrän nu. Jag kunde inte ha valt en bättre tidpunkt med att se den för första gången. Severins blu-ray/dvd combosläpp av filmen är lika ursnygg som filmomslaget. En film som cirkulerat i halvkassa utgåvor har äntligen fått det omhändertagande den förtjänat och jag uppmanar alla att lägga vantarna på ett exemplar.

”Whatever you have here is unholy and must be destroyed.”

Horror Express innehåller en fantastisk skådespelarensemble. Christopher Lee och Peter Cushing är ruskigt bra i rollerna som de två rivalerna som tvingas att slå sina kloka huvuden ihop för att bekämpa ondskan ombord på ett fullsatt tåg. Vid inspelningen var Cushing förkrossad av sorg efter det att hans hustru gått bort tidigare under året och skulle det inte ha varit för hans vän och kollega Lee så skulle han utav tvekan ha hoppat av produktionen. Cushing gick till slut med på att medverka i filmen och tack och lov för det då jag nog aldrig har sett Cushing så här bra tidigare. Lee i all ära men Horror Express är Cushings film, inget snack om saken.

”You think evil can be killed with bullets? Satan lives, the unholy one is among us.”

Horror Express utspelar sig nästan uteslutande ombord på ett tåg men det hindrar inte filmen från att vara både intensiv och spännande. Det är en otroligt stämningsfull skapelse, med blytung atmosfär och ett fantastiskt Morricone-osande soundtrack. Filmen är fylld med intressanta karaktärer och under de nittio minuterna får vi stifta bekantskap med en antropolog, doktor, präst, polis, greve/grevinna, allehanda turister, skogstokiga Telly Salavas och förstås ett förhistoriskt monster. Horror Express är en härligt läskig och klaustrofobisk film med ett förbannat fräckt monster som med sitt lysande öga förgör alla som kommer i dess väg och lämnar sina offer med blödande livlösa ögonvitor och absorberar deras intelligens. Jag ville inte att filmen skulle ta slut. Horror Express är en helgjuten skapelse och jag har verkligen ingenting att klaga på. Den börjar skitbra och blir sedan bara bättre och bättre. Filmen känns som en ultimat blandning mellan någonting signerat av Lucio Fulci, John Carpenter och filmbolaget Hammer. Horror Express är en satanisk rysare, monsterfilm och whodunit på en och samma gång och det känns aldrig rörigt – bara otroligt underhållande. Det levereras många schysta vändningar och en bättre dialog än vad man är van vid och detta gör historien mer intressant och bättre än många av sina kollegor, dessutom är det ofta oväntat brutalt och blodigt. Horror Express är skräckfilm när den är som mest underhållande och det är definitivt en ny favorit bland sjuttiotalsskräckisarna och mitt bästa filmköp i år. Jag älskar Horror Express och det kommer du som läser med att göra.

On Her Majesty's Secret Service (1969)

James Bond räddar en vacker kvinna från att spolas ut till havs när han blir överrumplad av skurkar och kvinnan försvinner. Någonstans i Frankrike stöter Bond på henne igen på ett casino och charmören blir upp över öronen förälskad i den mystiska kvinnan – men arbetet går före kärleken. Bond åker till de Schweiziska alperna under namnet Hilary för att avslöja skurken Blofelds verkliga intentioner. Uppe på toppen av ett berg bedriver Blofeld tillsynes vetenskaplig forskning kring allergier på en samling kvinnor från olika delar av världen, men i själva verket skapar Blofeld sina egna dödsänglar…

” My name's Bond, James Bond.”

On Her Majesty’s Secret Service är den sjätte delen i serien om Agent 007, om man inte räknar de båda filmatiseringarna av Casino Royale från femtio- och sextiotalet. Sean Connery hade tröttnat på att spela agenten och den relativt okända tjugonioåriga fotomodellen från Australien, George Lazenby tog över rollen. Jag växte upp med Bondfilmer och för mig har alltid Roger Moore varit den skådespelare som jag har förknippat med 007. Då tyckte jag att han var den coolaste killen som gått i ett par skor men idag tycker jag att hans filmer stundtals fokuserar lite för mycket på de humoristiska inslagen. Trots detta så tillhör flera av Moores bidrag till filmserien mina favoriter – The Spy Who Loved Me, For Your Eyes Only och A View To A Kill är bidrag jag återkommer till lite då och då. När jag blev lite äldre så hittade jag dock min nya favorit bland dem som spelat agenten. George Lazenbys enda bidrag till serien är en av de absolut bästa och även fast han sällan nämns i filmernas sammanhang gör han ett strålande jobb.

George Lazenby för Connerys elegans vidare och etablerar den humoristiska tonen som Moore senare gjorde till sitt signum, utan att den går över styr. Lazenby är stilig och macho och har inga svårigheter med att charma trosorna av det motsatta könet men samtidigt vågar han visa sin mjukare sida – han till och med gifter sig. Det har cirkulerat många rykten genom åren till varför Lazenby bara medverkade i en Bondfilm men nu fyrtiofem år senare så känns det ganska meningslöst att gräva i det – resultatet blev ett av seriens bästa och det är det som är det viktiga.

“It's all right. It's quite all right, really. She's having a rest. We'll be going on soon. There's no hurry, you see. We have all the time in the world.”

On Her Majesty’s Secret Service inleds inte med en traditionell Bondlåt utan en instrumental melodi spelas under de snygga förtexterna och det är inte förrän halvvägs in som Louis Armstrong framför den specialskrivna We Have All the Time in the World. Många gånger så känns inte On Her Majesty’s Secret Service som en typisk Bondrulle. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på men under den sista timmen är allt som vanligt igen och det är fullt blås i sann 007-anda. Actionsekvenserna är riktigt bra och även fast de många slagsmålscenerna är lysande så är de ingenting när filmen byter omgivningar och vi blir serverade det ena spektakulära spänningsmomentet efter det andra. Skidfärden i alperna med medföljande lavin och en avslutande jakt i bobsleigh mellan Bond och Blofeld är grymt spännande. Telly Savalas är perfekt som Bonds ärkefiende Blofeld och den obligatoriska Bondbruden är denna gång mer än bara ett tillfälligt ligg för kvinnotjusaren och deras relation är faktiskt en av filmens största tillgångar.

Det var säkert femton år sedan jag såg On Her Majesty’s Secret Service senast och det är mycket som jag överhuvudtaget inte alls kommer ihåg. Tempot är långsammare än jag minns och i ärlighetens namn så skulle filmen ha tjänat på att kortas ner under det ibland ganska trista mittenpartiet. Det är dock en petitess som inte får mig att tycka mindre om filmen då den innehåller färgstarka karaktärer, fantastiska miljöer och en historia helt i min smak. Dessutom är slutet det bästa i Bondfilmernas historia. Jag tycker nog inte längre att On Her Majesty’s Secret Service är den bästa Bondfilmen genom tiderna men den tillhör definitivt toppen. Däremot är George Lazenby fortfarande min favoritbond.