fredag 29 november 2013

Carrie (2013)




Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker. Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen, gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den. Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte Kimberly Peirce’s variant på historien.

”Help this little girl who's sinned in her days and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon her...”

Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.

“There are other people out there like me who can do what I can do.”

Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny variant av Carrie. Det är en helt okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös nyinspelning.

torsdag 28 november 2013

Besökarna (1988)




Familjen Eriksson köper ett hus på landet och flyttar in. Pappa Frank är egen företagare inom mediebranschen och när det inte går riktigt som han har tänkt sig lullar han frustrerad runt i huset i hopp om att en ny briljant idé ska uppenbara sig. Familjens ekonomiska bekymmer gör sig påminda och Frank har svårt att slappna av och när mystiska företeelser avlöser varandra fruktar Frank det värsta. Tapeter rasar från väggarna, krafsande ljud hörs inuti väggarna och någonting rör sig på vinden. När Frank köper det senaste numret av blaskan ”Det Ockulta” förstår han att någonting står väldigt fel till i huset och kontaktar spökforskaren Allan Svensson. Nog fan finns det ondskefulla väsen i huset alltid – riktigt elaka sådana.

”Det är nåt som har gått med sina slemmiga djävla fötter på min vind här!”

Besökarna är en av de få riktigt tvättäkta kultfilmerna inom svensk skräckfilmshistoria. Det blev en braksuccé när den gjorde entré på biograferna och skickade bröderna Jack och Patrik Ersgård över Atlanten till drömfabriken i Hollywood. Att det sedan inte gick särskilt bra för dem är en annan historia. Besökarna förblir ändå en av de få spökfilmer som har gjorts i Sverige. De enda andra exemplen jag kan komma på är Hillman-filmerna Damen i Svart och Vita Frun men jag är ingen expert, det kan förstås finnas fler (vet ni några får ni gärna hojta till!). Historierna kring Besökarna hos folk i min ålder är många och de flesta är ense om att den skrämde skiten ur dom när de såg den första gången. Ska jag vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av den mer än att jag, precis som alla andra, tyckte den var läskig som fan.

”Här i huset säger vi ”knulla”!”

Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg Besökarna senast (ja, jag är så gammal) och som sagt så minns jag inte ett skvatt av filmen mer än grundpremissen. Jag hade förväntat mig det värsta men till min förvåning satt jag och min sambo häpna över hur bra filmen faktiskt är. Historien i sig är väl inte den skarpaste och vi får i stort sett ingenting berättat om varken karaktärerna eller själva spökhistorien men Besökarna är en otroligt underhållande film. Skådespelarna är klockrena. Lena Endre gör vad hon kan av sin tunna karaktär medan Kjell Bergqvist får allt fokus och han briljerar i varje scen – som vanligt. Johannes Brost kommer in som en frisk bris och levererar ett kul porträtt av spök- och demonexperten Allan Svensson och det är synd att han inte fick mer speltid. Dialogen är helgjuten och ofta förbannat rolig, samtidigt som den känns äkta. Par som lever i ett förhållande gnabbas sinsemellan och hemma hos oss låter det ibland just såhär – kanske inte lika extremt, men snarlikt. Besökarna är inte det minsta läbbig men på sina ställen är den riktigt stämningsfull och bröderna Ersgård är skickliga om än enkla historieberättare, synd bara att de inte fortsatte leverera filmer av samma kaliber. Musiken är ett viktigt element och Peter Wallin har komponerat ett imponerande ljudlandskap som ger härliga rysningar längs ryggraden. Jag blev otroligt positivt överraskad och jag gillar fortfarande Besökarna väldigt mycket. Även fast den inte ”bankar njurarna ur publiken” är Besökarna en förbannat underhållande film som mot slutet till och med blir riktigt spännande. Besökarna är en toppenrulle!

lördag 23 november 2013

The Purge (2013)




Amerika år 2022. Arbetslösheten existerar i stort sett inte längre och inte heller brottsligheten. Våldet är nästan helt utrotat, med undantag för en dag om året då det är fritt fram att begå vilka ondsinta gärningar som helst. Under tolv timmar tillåts amerikanarna att ge utlopp för alla de aggressioner de har samlat på sig under året som gått, utan att ordningsmakten griper in. Familjefadern James Sandin, som tjänar storkovan på att sälja lyxiga säkerhetssystem till dem som har pengar, barrikaderar sig tillsammans med sin fru och deras två barn och inväntar nästa dag då galenskaperna är över. När sonen ser en hjälplös man i desperat behov av hjälp på övervakningsmonitorerna släpper han in honom. Det var ett stort misstag. Maskerade män och kvinnor knackar på familjens dörr och ställer ett ultimatum – att släppa ut den nyanlända gästen eller så bryter de sig in och dödar både utbölingen och familjen.

”Incoming reports show this year's Purge has been the most succesful to date, with the most murders committed.”

Ethan Hawke glider runt i filmvärlden likt en kameleont och placerar sig aldrig i ett fack. Han är en intressant skådespelare som hela tiden väljer nya typer av roller och han är en skådespelare som jag på äldre dar har börjat uppskatta mer och mer. Fjolårets Sinister var en av årets bästa skräckfilmer och nu är Hawke aktuell ännu en gång i genren med den sprillans nya The Purge.

Lågbudgetrullen The Purge drog in fasligt massa pengar på biograferna och blev en otippad succé. En uppföljare är redan på gång och planeras att få premiär någon gång i sommar. The Purge är i grund och botten en home invasion film med en ganska cool idé och tagning på den populära genren. Det är en skrämmande framtidsvision som ligger till grund för historien. Även fast det kan kännas absurt att någonting sådant här skulle kunna hända så är det faktiskt inte mycket som skiljer sig från dagens läge runt omkring i världen, det är bara inte lika drastiskt eller blodsdrypande. De fattiga i samhället är en belastning och myndigheterna vet inte hur de ska handskas med dem, de vill inte handskas med det. I The Purge har de gjort det enkelt, de utrotar de svaga en gång om året och låter de mer ”sofistikerade och viktiga” invånarna ta död på dem för att avreagera sig så att de kan hålla sig lugna under de återstående trehundrasextiofyra dagarna. Nu är ju The Purge egentligen inte särskilt politisk eller samhällskritisk utan en film som är skapad för att underhålla publiken och för att försöka tjäna en hacka på resultatet. Det är en kort film så det hinner aldrig bli tråkigt men det händer inte mycket under den första delen av filmen. Sedan är det mest en massa smygande i familjens hus som under de sista tjugo minuterna blir ganska våldsamma, men det är ingenting som vi inte har sett tidigare. Ethan Hawke spelar en ganska irriterande figur som frossar i att vara nonchalant, självgod och besatt av materiella ting och när han ändrar prioriteringar är det redan för sent. Det är som vanligt kul att se honom i en film som denna fast detta tillhör inte en av hans mest minnesvärda skapelser. The Purge är en bra film, absolut men ingenting speciellt. Jag hade på tok för höga förväntningar på den och även fast The Purge hade sina stunder var det ingenting som imponerade. Slutet gillade jag emellertid skarpt, tills det kom ett till och gjorde den till en i mängden som inte riktigt vågar löpa linan ut. Kommer jag att se uppföljaren då? Förmodligen. The Purge är en klart godkänd rulle men den rockade inte min värld och det är ingenting som jag kommer att se igen.

fredag 22 november 2013

The X Files: Fight the Future (1998)




I ett bostadsområde i norra Texas hittar några ungar en underjordisk passage och en av dem faller i. Det blir ett stort pådrag för att rädda pojken men någonting har smittat den unge mannen. Ett uråldrigt väsen har vaknat till liv och en hemlig organisation röjer undan alla bevis. Arkiv X är nedlagt och FBI-agenterna Mulder och Scully blir inkallade vid ett bombhot i Dallas. Desarmeringen misslyckas och bland de omkomna finns fem män, varav en av dem en liten pojke. FBI får skulden och Mulder och Scully blir omplacerade på varsitt håll. I en mörk gränd, efter alldeles för många drinkar, lättar en berusad Mulder på trycket (mot en Independence Day affisch) när han blir konfronterad av den äldre doktorn Alvin Kurtzweil som säger sig vara en gammal bekant till Mulders far. Kurtzweil berättar att bomben bara var en rökridå, skapad av den förljugna regeringen för att röja spåren efter en katastrof. Ett uråldrigt virus har väckts till liv och muteras nu i en rasande fart till en ny utomjordisk biologisk entitet som är redo att ta över mänskligheten…

”I'm the key figure in an ongoing government charade, the plot to conceal the truth about the existence of extraterrestrials. It's a global conspiracy, actually, with key players in the highest levels of power, that reaches down into the lives of every man, woman, and child on this planet, so, of course, no one believes me. I'm an annoyance to my superiors, a joke to my peers. They call me Spooky. Spooky Mulder, whose sister was abducted by aliens when he was just a kid and who now chases after little green men with a badge and a gun, shouting to the heavens or to anyone who will listen that the fix is in, that the sky is falling and when it hits it's gonna be the shit-storm of all time.”

The X Files: Fight the Future är bryggan mellan den femte och sjätte säsongen av serien. Seriens skapare Chris Carter ville att den femte säsongen skulle bli den sista och endast efterföljas av sporadiska filmer som skulle föra vidare mytologin kring The X Files. Detta gick inte tv-bolaget med på då serien var omåttligt populär utan de ville tjäna så mycket pengar som möjligt på Carter’s idé. De gick dock med på att spela in en långfilm och resultatet blev Fight the Future. Långfilmen tar vid där den femte säsongen slutade efter det att Arkiv X lades ner och Mulders kontor badade i eld. Man behöver inte ha sett serien för att hänga med i filmen men för att kunna uppskatta den till fullo är det rekommenderat.

”Trust no one, Mr. Mulder.”

Fight the Future (som egentligen bara heter The X Files) kom när The X Files hade vuxit sig till ett fenomen. Varenda kotte, unga som vuxna, pratade om Mulder och Scully’s äventyr och de som höll sig utanför konversationerna visste i alla fall vilka karaktärerna var. Jag gillar filmen, precis som serien, otroligt mycket men trots detta har jag inte sett filmen sedan den hade premiär på biograferna. Med en löjligt hög budget togs FBI-agenterna ut ur tv-apparaterna i vardagsrummen till de vita dukarna på biograferna där allt var större, pampigare och mer påkostat. Vi blir serverade extra allt av allting och under de två timmarna hinner vi få ta del av allt som hör serien till – sammansvärjningar, utomjordingar, monster och de flesta av seriens nyckelpersoner. Inledningen som berättar historien om min favoritingrediens i serien, den svarta oljans ursprung, är riktigt bra. Sedan är det fullt blås mest hela tiden och spänningen är rakt igenom tät och konspirationerna går på högvarv. I allt tumult hinner filmskaparna till och med att inkludera en klockren hyllning till Hitchcock's bästa film under en jakt på ett majsfält. Mulder och Scully’s yrkesmässiga och privata relation sätts på sin spets (de till och med nästan pussas, innan ett bistick kommer i vägen) och Fight the Future är en perfekt summering av serien och en utmärkt passage mellan de båda säsongerna. Arkiv X fans lär inte bli besvikna och heller inte vanligt folk som inte har någon vidare relation till sanningssökarna - Fight the Future är toppenunderhållning! Nu går jag raskt vidare och börjar titta på den sjätte säsongen.

onsdag 20 november 2013

Hidden in the Woods (2012)




Pappa Felipe mördar sin hustru i ett vredesutbrott och under de följande tjugo åren utsätter han sina två döttrar Ana och Anny för övergrepp. Ett av dem resulterar i en graviditet och den äldsta dottern Ana föder ett gravt deformerat monster som får namnet Manuel. När polisen får nys om övergreppen rusar de till familjens stuga men där blir de brutalt slaktade av Felipe som svingar en motorsåg mot det förskräckta rättsväsendet. I panik flyr Felipe men blir slutligen arresterad och satt i fängelse. Flickorna och ”brodern” ger sig iväg för att komma bort ifrån mardrömmen som har varit vardag under hela deras liv och gömmer sig i en stuga i skogen som föräldrarna brukade åka till när de var små. Men lyckan blir kortvarig. Prostitution och annan sexuell förnedring hjälper flickorna att få mat på bordet och deras odjur till farbror, knarkkungen Costello och hans män är dem på spåren på jakt efter gömda droger som fadern gömt någonstans i skogen…

”We’re gonna be holding eachother and then we’re going to die and rot together. And the ground will swallow us. And we’ll be in peace.”

Hidden in the Woods eller En las Afueras de la Ciudad som är filmens originaltitel, är en chilensk skapelse som jag har varit väldigt nyfiken på en längre tid. Skådespelaren Michael Biehn blev så till sig när han såg filmen att han ville göra en amerikansk nyinspelning med sig själv i en av rollerna. Nyinspelningen är i full gång och beräknas att ha premiär någon gång nästa år. Hidden in the Woods inleds med att berätta för tittaren att vad som följer är baserat på sanna händelser. Om detta är sant så är det ju fruktansvärt. Hidden in the Woods är en kolsvart film, sprängfylld med psykiskt och fysiskt våld. Det är en smutsig och skoningslös historia som inte tittar bort från våldsamheterna. Incest, tortyr och kannibalism är bara några av de ingredienser som fyller speltiden. Varenda karaktär (med undantag för de yngre familjemedlemmarna som faktiskt har en anledning till att bete sig som de gör) är vedervärdiga människor som förtjänar att dö. Männen är svin i både till agerande och jargong och det finns inte en enda sympatisk figur bland de manliga inblandade.

”The memories of dad made me do this.”

Hidden in the Woods är inte en helgjuten exploitationfilm men under speltiden lyckas regissören och manusförfattaren Patricio Valladares få in det mesta av alla de grymheter som hör våldsfilmsgenren till. Även fast filmen är ett hopkok av depraverade våldsgärningar följer ändå Hidden in the Woods en historia som faktiskt fungerar, även fast den får plats på en post-it lapp. Logiken är väl alla gånger inte den bästa men om man tittar på en film som denna så skiter man nog fullständigt i det. I allt det kolsvarta blir det rätt komiskt när två beväpnade poliser misslyckas att fånga in den motorsågssvingande pappan. Specialeffekterna är bra och detaljerade och den sorgsna och stämningsfulla musiken (som regissören återanvänder från en av hans tidigare filmer) är ett perfekt kontrast till det hemska som utspelar sig. Det är skönt att för en gångs skull slippa kaotisk och högljudd pampig musik. Jag gillar Hidden in the Woods men det är definitivt inte en film för alla smaker. Det ska bli intressant att se vad Valladares hittar på härnäst, efter det att han är färdig med att regissera den amerikanska nyinspelningen.

måndag 18 november 2013

World War Z (2013)




En dödlig smitta bryter ut och infekterar alla som kommer i kontakt med den inom loppet av några sekunder. Rapporter från hela världen väller in och de säger alla samma sak – jorden håller på att gå under. Den före detta FN-soldaten Gerry Lane återkallas till sin tjänst för att tillsammans med doktor Fassbach hitta ett botemedel mot smittan. Detta är ingenting som Gerry är särskilt sugen på att göra men i utbyte mot att hans familj får stanna i säkerhet på ett fartyg utanför New York går han med på att göra en sista insats för mänskligheten. Spåren till det första dokumenterade utbrottet leder till Korea men väl där leder spåren vidare till Israel. Tiden är knapp och samtidigt som Gerry letar med ljus och lyckta i världens alla hörn efter ett möjligt vaccin, förvandlas världen omkring honom till en krigszon.

”Mother Nature is a serial killer. No one's better, or more creative. Like all serial killers, she can't help but have the urge to get caught or what good would all those brilliant crimes do if no one takes the credit? So she leaves crumbs. Now the hard part, is seeing the crumbs, the clues there. Sometimes it's in your thoughts where the most brutal part of a virus is. Turns out to be the chink in its armor. And she loves disguising her weaknesses as strengths. She's a bitch.”

Jag var oerhört skeptisk till den nya storbudgetzombierullen World War Z och hade inte en tanke på att skriva någonting alls om den. Ibland blir det dock inte som man har tänkt sig, jag blev positivt överraskad. World War Z visade sig vara en Hollywoodskapelse som faktiskt höll mitt intresse uppe under de två timmarna.

World War Z bygger på boken med samma namn av Max Brooks. Enligt dem som har läst den är filmatiseringen någonting helt annat och de flesta tycker inte att filmen är någonting att hurra för. Jag inte har läst förlagan och har ingenting att jämföra med och då är det lättare att ta filmen för vad den är – apokalyptisk zombieunderhållning med en tokhög budget. Brad Pitt spelar huvudrollen och är nog den största anledningen till att ”vanligt” folk rusade till biograferna. Pitt gör det han brukar göra och han gör det bra, varken mer eller mindre. Regissören Marc Foster som har regisserat allt från tunga dramafilmer som Monster’s Ball till en av de sämsta James Bond rullarna lyckas med World War Z att skapa en för det mesta intensiv och spännande överlevnadsthriller. De första trettio minuterna är, även fast vi har sett liknande scenario tidigare, olidligt spännande och maten jag hade framför mig hann bli kall under tiden. Efter det får vi en välbehövd paus för att andas ut. Tyvärr blir det aldrig lika intensivt eller bra igen även fast det uppstår svettiga partier med jämna mellanrum under filmens gång.

World War Z innehåller mycket action och pang-pang men det blir aldrig särskilt grafiskt eller våldsamt, vilket är lite synd – det är ju en zombiefilm! Hela filmen är en lång transportsträcka som skulle säkert ha fungerat alldeles utmärkt som en tv-serie på åtta-tio avsnitt men som film skulle den tjänat på att kortas ner en halvtimme. Den nya vågen av zombiefilmer som Danny Boyle drog igång för mer än tio år sedan med de snabba och aggressiva levande döda är på gott och ont. Jag tycker väldigt mycket om 28 Days Later och dess uppföljare men jag har och kommer nog alltid att föredra mina zombies som långsamma monster. I World War Z fungerar zombieuppgraderingen dock alldeles utmärkt och de blixtersnabba och ultraaggressiva monstren känns verkligen livsfarliga. Det är ingen hejd på dem när de slänger sig ut från höjder eller bankar deras döda skallar mot alla de hinder de stöter på. Jag kom på mig själv med att nynna på Chris de Burgh’s episka låt Crusader från plattan med samma namn när Jerusalem blir överrumplad av levande döda – "Jerusalem is lost" får en helt ny innebörd. Trots att filmskaparna missade att använda Chris de Burgh’s finfina låt under anfallet innehåller World War Z väldigt effektiv domedagsosande musik som faktiskt får filmen att stundtals kännas lite ruggig. World War Z är inget mästerverk eller en fräsch nystart för zombiefilmsgenren men det är en helt okej tidsdödare. Jag varken pillade på min mobil eller tog en massa onödiga pauser under filmtittandet och det tillhör inte vanligheterna när jag tittar på dagens skapelser från Hollywood. Det är ett bra betyg.

lördag 16 november 2013

Four of the Apocalypse (1975)




Den lilla ökenstaden Salt Flat i Utah är ingen trevlig stad för de laglydiga invånarna. Året är artonhundrasjuttiotre och korthajen Stubby anländer till hålan. Sheriffen vet vad den nyanlände gästen har i kikaren och sätter Stubby bakom lås och bom. När natten lägger sig över staden anordnar sheriffen en massaker där män med vita huvor lynchar stadens invånare. Stubby och tre andra fångar blir skonade och efter det att de blivit fråntagna sina värdesaker skickas de med häst och vagn iväg ifrån staden med livet i behåll. Kvartetten bestående av Stubby, en gravid prostituerad, ett fyllo och en man som säger sig kunna se döda människor ger sig iväg på en resa genom ett laglöst land, där varje ny dag kan bli deras sista. När de stöter på banditen Chaco förändras deras liv drastiskt. Chaco visar sig vara en sadistisk våldsdyrkare som binder fast männen och våldtar kvinnan för att sedan rida iväg mot solnedgången och lämnar kvartetten åt en oviss framtid – den gruvliga hämnden blir bitterljuv.

”Chaco is the name my friend, and I would be very happy to join your group.”

Tack och lov så finns det fortfarande filmer kvar bland mina favoritregissörer som jag inte har sett. Lucio Fulci’s Four of the Apocalypse är en sådan. I ett sista tappert försök gjorde Fulci en av sina personliga favoritfilmer innan spaghettivästerngenren helt dog ut. Fulci är såklart mest känd för sina ultravåldsamma skräckfilmer som badar i blood, gore and guts och det kändes ganska naturligt att han kröntes till ”The Godfather of Gore”. Hans våldsamma sida gör sig även här påmind men till skillnad från många av hans senare filmer så frossar inte Four of the Apocalypse i blodiga specialeffekter. Det finns några sadistiska inslag och kulhålen som revolvrarna lämnar efter sig är kladdiga skapelser men Four of the Apocalypse är ofta en väldigt vacker och emotionell västernfilm.

”I told you I was a good hunter!”

Four of the Apocalypse inleds fullkomligt fantastiskt med att män i vita huvor tar livet av befolkningen i den lilla staden Salt Flat. Sedan ändrar filmen stämning (och väderlek) flera gånger under resans gång. Det blir lättsamt och humoristiskt under en andjakt, varmt och emotionellt under ett regnoväder när våra nyfunna vänner tvingas spendera natten i en övergiven lada (en sekvens som ändrar ton abrupt när kannibalism kommer in i bilden). Stundtals blir det även riktigt grafiskt och sadism får ta fokus i skepnad av Tomas Milian som spelar vettvillingen Chaco. Med undantag för Chaco så innehåller Four of the Apocalypse ovanligt många sympatiska karaktärer, någonting som inte vanligtvis kännetecknar genren. Skådespeleriet är långt över medel. Fabio Testi och Tomas Milian levererar som vanligt starka personporträtt och skönheten Lynne Frederick (som är mest känd för att ha varit gift med Peter Sellers och som avslutade sitt liv på tok för tidigt i en överdos) samt Michael J. Pollard som spelar alkisen Clem är väldigt bra i sina roller och lyckas förmedla ett djup i annars ganska anonyma porträtt. Musiken som är signerad Fabio Frizzi, Franco Bixio och Vince Tempera är lysande och helt annorlunda från den vi är vana vid i filmer som denna. Jazziga och progg-psychedeliska instrumentala stycken varvas med sjungna popstycken som bär många likheter med det brittiska bandet The Moody Blues. Four of the Apocalypse ser förbannat bra ut och Fulci visar ännu en gång vilken fantastisk regissör han var och det är lite konstigt att filmen inte nämns oftare i hans sammanhang. Four of the Apocalypse är en väldigt bra västernrulle som kanske inte är lika hårdkokt som många av sina kollegor men det är en händelserik historia med ett bra driv och många känslor virvlandes i luften. Varmt rekommenderad!

fredag 15 november 2013

The X Files: Chinga (1998)




FBI-agenterna Mulder och Scully har en ledig helg från arbetet. Mulder fördriver ledigheten på sitt kontor med att rulla tummarna, i väntan på att nästa spännande fall ska dyka upp och Scully åker på en välbehövd semester till New England. När Scully anländer till staden Maine stöter hon på en skadad äldre herre som insisterar på att det finns folk inne på ett köpcentrum som behöver läkarvård. Inne i affären finner Scully att alla har försökt att klösa ögonen ur sig själva, tillsynes helt utan anledning. Även fast hon är på semester kan hon inte låta bli att ge en hjälpande hand till lokalpolisen. Spåren leder till änkan Melissa och hennes autistiska dotter Polly som har en kuslig docka som bästa vän…

”I’m not quite sure how to describe it, Mulder. I didn’t witness it myself, but there’s some kind of an outbreak of people acting in a violent, involuntary way.”

Jag kände mig lite tvungen att skriva åtminstone en liten notis om avsnitt nummer etthundrasju i kultserien The X Files. Anledningen är enkel, det är skrivet av ingen mindre än Stephen King. Det är säkert tredje gången som jag ser om The X Files från början. Jag köpte den kompletta dvd-boxen för ett tag sedan och har fördrivit förmiddagar och sena kvällar med att ännu en gång följa FBI-agenterna Mulder och Scully’s äventyr. Det var som vanligt ett kärt återseende och jag blev lite förvånad över hur många avsnitt som serien innehåller vilka jag har så starka minnen från. Strunt samma, en längre recension av serien är en historia jag sparar till ett senare tillfälle, nu fokuserar jag på det tionde avsnittet i den femte säsongen – Chinga.

”The talking-doll myth is well-established in literature, especially in New England. The fetish or juju is believed to pass on magical powers to its possessor. Early witches were condemned for little more than proclaiming that these objects existed. The supposed witch having premonitory visions and things... Why do you ask?”

Tydligen var Chris Carter inte helt nöjd med King’s bidrag till serien och bestämde sig för att göra vissa justeringar, hur mycket Carter ändrade har jag ingen aning om och även fast det inte är en typisk King historia finns många av hans kännetecken här. Utspelningsplatsen är såklart Maine och somliga karaktärer är typiska King skapelser. Även humorn som genomsyrar Mulder och Scully’s telefonsamtal känns igen. Det är inte en särskilt originell historia som avsnittet Chinga levererar, vi har sett liknande många gånger tidigare. Vid ett tillfälle refererar Mulder till och med till den onda dockan Chucky i Child’s Play. Det spelar ingen roll att historien går efter en redan använd mall, så är fallet i flera The X Files avsnitt, huvudsaken är att det funkar och det gör det verkligen här. Det är ett underhållande ämne och det är alltid lika kul att stöta på filmer eller tv-episoder där barnens bästa vänner, dockorna, orsakar smärta hos de äldre förebilderna. För regin står The X Files veteranen Kim Manners som totalt regisserade femtiotvå avsnitt i serien och som vanligt sköter han sig alldeles utmärkt. För att vara ett avsnitt gjort för tv är Chinga förvånansvärt blodig och våldsam och så många grafiska våldsdåd som här, har det inte varit sedan förra säsongens episod Sanguinarium där plastikkirurgers släpper alla hämningar efter lite inblandning från häxor. Det är kul att Scully får extra mycket fokus denna gång och att Mulder mest får agera pellejöns på kontoret, kemin över telefonen är klockren. Chinga är ett väldigt lyckat bidrag till The X Files och definitivt ett av de bästa avsnitten från säsong fem. Synd bara att Stephen King aldrig återvände till serien.

torsdag 14 november 2013

The Langoliers (1995)




Högt över molnen färdas ett fullsatt flygplan mot Boston. Någonting händer och när tio sovande passagerare vaknar finner de att alla andra resenärer är spårlöst försvunna, inklusive servicepersonal och piloten. Förstummade och omtumlade försöker de kontakta omvärlden men allt är stilla och tyst. Piloten Brian Engle är en av de tio nyvakna passagerarna och med hans hjälp lyckas de vända planet och landa på Bangors flygplats i Maine. Förskräckta inser de att läget är det samma på marknivå – allt ligger öde, inte en enda levande varelse finns kvar. Passagerarna ombord flygplan American Pride 29 har rest genom en reva i tiden och befinner sig nu i ett skede som sakta tynar bort. Frasande otäcka ljud kommer allt närmare – Langoljärerna är på väg!

”Not only have the passengers and the crew on this flight disappeared, but it appears the people on the ground have disappeared as well.”

Jag har haft en hatkärlek till The Langoliers ända sedan jag såg den första gången, en kärlek till den fascinerande historien och ett hat till den lilla blinda flickan Dinah. Även fast The Langoliers varar tre timmar har jag sett den flera gånger genom åren och jag har vid vartenda tillfälle haft otroligt stora problem med den lilla flickan, hon retar gallfeber på mig. Nu har jag för första gången läst förlagan som inleder Stephen King’s novellsamling Four Past Midnight (Mardrömmar fick den svenska översättningen heta) och sett filmen ännu en gång, och jag har ändrat uppfattning.  

”Because the langoliers, they run. They have purpose. In fact, you could say that the langoliers are purpose personified.”

Stephen King visar ännu en gång att han är en mästare när det kommer till att namnge och beskriva en skräck som sakta visualiseras i läsarnas inre. Langoljärerna är otäcka varelser och hela historiken bakom deras existens tilltalar mig något oerhört, det är sådär härligt rysligt. Filmatiseringen, som är regisserad av Tom Holland (som nästa år tog sig ann ännu en Stephen King historia, Thinner) är väldigt trogen förlagan. The Langoliers följer King’s historia nästan till punkt och prickar och dialogen är oftast tagen direkt från novellen. Här har Holland valt att dela upp filmatiseringen i två delar och resultatet blir en miniserie gjord för tv, vilket märks tydligt men blir aldrig till ett problem. Miniseriens specialeffekter är inte populära bland många tittare och jag har själv alltid tyckt att de varit ganska ruttna. Nu, efter det att jag har läst boken är jag inte lika skeptisk. Visst ser langoljärerna ut som något hämtat ur ett dataspel men med tanke på hur de beskrivs i boken tycker jag inte att det är någonting att tjabba om, de fyller sin funktion och med handen på hjärtat tycker jag faktiskt att de är ganska häftiga. En annan sak som många verkar klaga på är skådespelarna. Jag var en av dom som avskydde valet av skådespelerska till karaktären Dinah men när jag nu såg om den kan jag inte riktigt förstå vad det var som jag hade så stora problem med. Förmodligen har jag upplevt långt mycket värre personporträtt sedan dess. Det finns andra inblandade som är ett mycket större problem och det namnet är Kimbler Riddle som spelar Bethany. Det finns en anledning till att hon bara har medverkat i totalt fem tv- eller filmproduktioner – hon suger och är totalt irrelevant för historien. Alla andra sköter sig, allt från skapligt till riktigt bra och då mycket av The Langoliers bygger på dialog är det viktigt att den innehåller karaktärer som faktiskt är intressanta. The Langoliers innehåller typiska King karaktärer som utvecklas allt mer längs resans gång. Av de tio överlevande resenärerna finner vi bland annat en pilot, en hyvens yrkesmördare, en lärarinna, en arbetsnarkoman med dåligt humör, en blind flicka med speciella egenskaper och såklart en deckarförfattare.

The Langoliers är en väldigt lyckad filmatisering av King’s verk (både King och Holland dyker upp i mindre roller) och trots att den är tre timmar lång känns den aldrig utdragen. Även fast The Langoliers inte tillhör mina favoriter, varken bland Kings skrivna verk eller bland de oändligt många filmatiseringarna, är det en film som jag av någon anledning ständigt återkommer till - det måste innebära att den förtjänar ett bra betyg.

tisdag 12 november 2013

Vittra (2012)




”Lisa”, skriker en förtvivlad Johannes Brost när han lunkar runt i skogen med ett skarpladdat gevär. Han hittar henne när en mardrömsvarelse är i full färd med att ta en rejäl tugga från Lisas sargade kropp. Geväret avlossas men monstret vägrar att förbli död…
Vi blir introducerade för det jättekära paret Albin och Ida som med lite hjälp från Albins föräldrar får låna en övergiven stuga i skogen att spendera helgen i. De tar med sina polare för att slappna av från vardagen med lite fest och holabalo men den lyckliga sammankomsten avbryts plötsligt när en av tjejerna hittar någonting ondskefullt i husets källare som förvandlar henne till någonting fruktansvärt…

”Min farfar berättade för mig när jag var liten om en folksägen som handlade om varelser som bor under jorden. Man sa att om man inkräktade på deras mark så kunde det gå riktigt illa. Man sa att om man fick syn på en av dom där så skulle man bara vända sig om och springa där ifrån så fort som möjligt. Dom var så mäktiga så att om man såg dom i ögonen så tog dom ens själ.”

Jag har inte läst många positiva recensioner av den nya svenska skräckfilmen Vittra och jag hade heller inte särskilt höga förväntningar när jag äntligen tog mig tid att se den. Recensionerna hade en sak gemensamt och det var att alla var ense om att det var Sveriges svar på Sam Raimi’s The Evil Dead. Det är inte särskilt svårt att förstå varför då vi redan under de första minuterna blir introducerade för liknande varelser och en stuga ute i skogen som har en källardörr i golvet som gömmer någonting ohyggligt. Visst fan är det en svensk variant av The Evil Dead men jag finner ingenting fel i när filmskapare inspireras av sina förebilder. Dessutom tycker jag att det är jävligt kul när det dyker upp svenska skräckfilmer på biograferna. Nu visades inte Vittra på bio i Malmö av någon konstig anledning utan i Lund men i alla fall, det hör inte till vanligheterna att en skräckfilm från Sverige får gå upp på den vita duken så bara det är värd en stående ovation.

”…och så hittade dom det där jävla huset. Jag vet inte vad som hände men någonting var det. Hennes ögon, blicken. Jag kan inte beskriva det men…det var inte hon.”

Utseendemässigt ser Vittra riktigt bra ut och vi blir serverade en rad schyssta kameravinklar. Skogen och trånga limiterade utrymmen är alltid en tacksam miljö och även här men det är inkräktarna som är problemet. Det är kul att se Johannes Brost (som inte har medverkat i en skräckfilm sedan Besökarna) och även fast han inte levererar sitt bästa personporträtt är han ändå överlägsen alla de andra skådespelarna som gör bättre ifrån sig när de blir förvandlade till monster och slipper kläcka ur sig pinsamma repliker. Dialogen är ingen höjdare och de flesta karaktärerna är inte det minsta sympatiska utan beter sig mest illa och omoget, dessutom röker de inte ordentligt utan drar munbloss från cigaretterna. Alla de figurer som finns i Vittra (förutom Johannes Brost) är precis den typen av människor som jag verkligen avskyr – vilket på ett sätt är positivt, jag får ju se dem sätta livet till på brutala sätt. Just specialeffekterna är filmens starkaste tillgång. De är imponerande som fan och stundtals riktigt brutala och blodiga. Vittra var varken en positiv överraskning eller en besvikelse. Filmen höll ett bra tempo rakt igenom och stämningen var det inget fel på (så länge skådespelarna höll truten). Även fast jag hellre ser The Evil Dead en gång till än att se Vittra igen ska det bli kul att se vad regissörsduon Sonny Laguna och Tommy Wiklund hittar på härnäst.

söndag 10 november 2013

Skandalskolan (1974)




Bo Gyllenstake ska få ärva ett gigantiskt gods och en stor summa pengar när hans onkel Joakim går bort. Det finns emellertid en hake. Om förmögenheten ska tilldelas honom och inte släkten i Amerika måste Bo bevisa att han är en moralisk man. En skola startas på godset där moralisk och estetisk uppfostran ska läras ut till sexfixerade ungdomar. Bo ska vara skolans rektor men han har svårt att hålla fingrarna i styr. Spionen och advokaten Elliott (som har ett plåster på rumpan) skickas dit för att se till att allt går rätt till.

”Eva, vad håller du på med? Att du inte skäms!”

Skandalskolan (även känd under titeln Porr i Skandalskolan eller The Second Coming of Eva) inleds med att Eva tillfredställer sig själv. Hennes storasyster (som också har ett plåster på rumpan) kommer in och försöker avstyra snuskerierna men då Eva drömmer våta drömmar och inte kan kontrollera sig, slänger systern iskallt vatten i ansiktet på Eva för att väcka henne ur drömmen. Eva skickas iväg till Skandalskolan och sen är det ingen hejd på galenskaperna. Jag är inte särskilt haj på vilka lättklädda donnor som var populära i Sverige på sjuttiotalet men tydligen var en av töserna i Skandalskolan, Annica Salomonsson (som jag aldrig tidigare har hört talas om) Sveriges näst kändaste utvikningsbrud, efter Christina Lindberg.  Regissören Mac Ahlberg spelade in en rad erotiska filmer hemma i Sverige innan han begav sig till USA för att arbeta som filmfotograf i allt från kultklassiker som Re-Animator, Dolls, DeepStar Six, From Beyond till blockbusters som Striking Distance och Beverly Hills Cop III.

Skandalskolan gör skäl för sin titel. Under den större delen av speltiden ligger folk med varandra men även fast filmen faller under kategorin porrfilm är det en ganska oskyldig sådan, gjord med glimten i ögat. Sexakterna ser oftast ganska taffliga ut och det är varken särskilt uppeggande eller vulgärt. Filmens första halva är trist. Den är nästan helt dialoglös och kaotisk instrumental proggmusik får agera soundtrack till de oändligt många liggen. Jag har ingenting emot en massa nakenscener men här blir det mest jobbigt. Skandalskolan rycker upp sig under sin andra halva och blir stundtals förbannat rolig och faktiskt charmig och levererar den ena fjantiga situationen efter den andra. Den avslutande sexakten mellan Evas syster och advokat Elliott där de ska rekonstruera ett påstått sexbrott är fantastiskt kul. Karaktären Eva är också en kul filur som skriker som om det brinner (i busken) när det går för henne så att glas splittras och de andra i huset får hålla för öronen. Jag hade förväntat mig en glad sexfilm och jag trodde aldrig jag skulle säga det men här blev det lite för mycket av det goda. Åttio procent av speltiden går till samlag och när de inte gökar så nakendansar de eller röker cigaretter. Skandalskolan fyllde väl sin funktion när det begav sig men jag föredrar de filmer från årtiondet som inte låter dig se exakt vad de älskande paren sysslar med. Helt trist kan jag dock inte ha tyckt att Skandalskolan var då jag utan några större svårigheter tog mig igenom de nittio minuterna. Det är ett kul tidsdokument från en tid då frillorna var tuffa, kläderna var snygga och musiken var hipp. Skandalskolan är en småtrevlig snuskfilm som faktiskt skulle ha tjänat på att utesluta de explicita scenerna.

onsdag 6 november 2013

Servants of Twilight (1991)




En mardröm utan dess like tar sin början på en parkeringsplats när Christine Scavello och hennes sexåriga son Joey stöter på den gamla kvinnan Grace Spivey. Damen är djupt religiös och hennes anhängare till Skymningskyrkan är många och hon säger att pojken måste dö. Uppskakade flyr Christine och Joey fältet och väl hemma i hemmets lugna vrå glömmer de snart bort de otäcka händelserna, men de är långt ifrån över. Dagen efter hittar Joey deras golden retriever med huvudet avhugget på husets veranda och hotfulla samtal surrar i telefonledningarna. När polisen avfärdar händelserna som nonsens anlitar Christine privatdeckaren Charlie Harrison för att få ett stopp på galenskaperna. Charlie placerar dem tillsammans med två livvakter i familjens hus men lugnet blir kortvarigt när två beväpnade män bryter sig in och mördar de båda livvakterna. Våldet eskalerar och hotet blir än mer skrämmande när den religiösa fanatikern Grace är övertygad om att Joey är antikrist – och han måste dö till varje pris…

”Life is so normal that instant before something horrible happens.”

Servants of Twilight (eller Sekten som den heter på svenska) var den första (och hittills enda) boken jag läst av Dean R. Koontz. Till en början tyckte jag att författaren kändes som en fattig och mycket sämre variant av Stephen King men det dröjde inte många sidor innan jag sögs in i historien och hade stora svårigheter att lägga boken ifrån mig. Det var ett sjukt bra driv i berättelsen, en riktig sidvändare, och den gav mig knappt en chans att hämta andan – det hände grejer hela tiden, riktigt spännande grejer. Jag har vaga minnen från filmatiseringen som jag såg när den kom ut i Sverige. Jag minns dock att jag tyckte väldigt mycket om den. Då filmatiseringar av Koontz böcker (de är få) överlag har fått ganska taskig kritik var mina förväntningar inte särskilt höga när jag satte mig ner för att se den igen. Det var tills jag upptäckte att regissören är samma man som regidebuterade med The Dorm That Dripped Blood, då höjdes min puls – fan, detta kan bli riktigt bra!

”No, it’s not what I think, it’s what God told me. Satan is the father of that child.”

Sekter och religiösa galenpannor har alltid fascinerat mig och så fort jag stöter på en film som hanterar ämnet, kastar jag mig över den. Servants of Twilight inleds kaotiskt med att Charlie rullas in fastspänd vid en sjukhussäng, yrandes om att allt inte står rätt till. Doktorn och hans nyfunna vän Denton Booth försöker få grepp om vad som har hänt och portionsvis berättar Charlie sin historia. Detta är ett knep för att få med så mycket som möjligt av boken under nittio minuter och det är väl helt okej, problemet är bara att det inte fungerar särskilt bra. Bruce Greenwood (som jag vanligtvis gillar) är på tok för överentusiastiskt orolig i rollen som Charlie, medan den som verkligen borde vara vettskrämd, pojkens mamma Christine, är coollugn filmen igenom. Det är precis raka motsatsen till boken. Jarrett Lennon är dock väldigt bra som den unga Joey och hans speciella och charmiga utseende passar rollen perfekt. Likaså rollkastningen av Grace där Grace Zabriskie gör ett strålande personporträtt och det är synd att hon inte får mer tid framför kameran. Filmatiseringens största problem är just karaktärerna Charlie och Christine och manusförfattarna har stuvat om, helt i onödan, i deras bakgrunder. Christine är helt ointressant och den tröttsamma klichén som Charlie blivit tilldelad (frugan död – ett år senare antar han sig ett nytt fall) är totalt meningslös. I boken är trions flykt undan de religiösa tokarna olidligt spännande – de finns överallt och de hittar Joey var han än gömmer sig! Det är en desperat och hjälplös jakt på liv och död som hela tiden känns livsfarlig, det gör den inte i filmen. Allt blir övertydligt i filmatiseringen, inte minst i den onödiga sluttampen. Boken sista hundra sidor som utspelade sig i ödsligheten, iklädd vinterskrud är slopad och resulterar i ett hafsverk som utan en viss involvering av fladdermöss skulle ha blivit helt bedrövlig. Va fan är problemet med filmindustrin egentligen, varför kan de inte låta en bok behålla sin historia i filmatiseringen utan att trassla till det? Även fast Servants of Twilight var en besvikelse så är den inte totalt hopplös. Filmen är ganska spännande ibland och den dramatiska syntmusiken ger filmen ett mörker som jag gillar skarpt och som jag nämnde innan är skådespelarvalet till karaktärerna Joey och Grace väldigt bra. Har man inte läst boken så kanske man tycker filmen är bra men mitt råd till dig är att kila in på närmaste antikvariat och lägg beslag på romanen - den är ruskigt bra!

tisdag 5 november 2013

Coogan's Bluff (1968)




Den tuffa ökensnuten Coogan blir ivägskickad till storstaden när han trilskats en gång för mycket med sin chef. Coogan får i uppdrag att transportera fången Ringerman från New York tillbaka till Arizona. När Coogan anländer till storstaden visar det sig att fången tagit en LSD-tripp och måste spendera en längre tid på sjukan. Då Coogan inte vill vistas i New York mer än nödvändigt skriver han mot doktorns rekommendationer ut Ringerman för att transportera honom tillbaka till Arizona på eget bevåg. Det dröjer inte många minuter innan Ringerman lyckas fly och vad som till en början verkade vara ett rutinuppdrag förvandlas till en actionladdad jakt i asfaltsdjungeln.

”There’s always danger of residual psychotic reaction to LSD. He can be trouble.”

Clint Eastwood är och har alltid varit en av mina favoritskådespelare. Inte för att han talangmässigt är en den bästa som har gått i ett par skor men han har alltid varit coolheten personifierad för mig. Det var min första filmhjälte och Eastwood har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse, jag tror till och med att det var han som väckte det hos mig. Clintan fångade alltid busarna och kammade hem de vackraste tjejerna. När jag var liten, jag kan inte ha varit mer än åtta-nio år, gick det en filmserie med Clintan på tv och min far lät mig titta på några av dem tillsammans med honom. En av de filmerna var Coogan’s Bluff och jag hade läst om filmen i tidningen när veckans tv-bilaga kom med posten, jag var eld och lågor och längtade tills filmen skulle visas. När dagen äntligen kom var jag och min far på väg hem från någonstans och väglaget var bedrövligt. Bilen fick sladd och vi hamnade oskadda i diket vid sidan av vägen. På en åker i närheten låg ett hus där ett äldre par förbarmade sig över oss och lät far låna telefonen så att han kunde ringa efter bärgning och efter en kompis som kunde komma och hämta oss. När vi kom hem hade filmen redan börjat och jag hann bara se den sista halvan, men det var den tuffaste film jag någonsin sett. Så tyckte jag i och för sig om varje ny film jag såg med Clintan i huvudrollen men Coogan’s Bluff är den film som jag har starkast minne av från min barndom. Jag har fram tills idag aldrig sett hela filmen men i helgen då jag var på ”megaloppis” på Malmömässan hittade jag dvdn, tillsammans med några andra Clintanfavoriter, för en tia.

”I don’t like violence, Mr Wonderful… whatever your name is. You better drop that blade or you won’t believe what happens next, even while it’s happenin’.”

Coogan’s Bluff blev Clint Eastwood’s första film, efter det att han slog igenom ordentligt inom västerngenren, där han inte spelade en kobojsare. Eastwood är emellertid iklädd cowboyhatt och boots och filmen inleds i Arizonas ökenlandskap men Coogan’s Bluff bär fler likheter med Dirty Harry än med Sergio Leone’s dollartrilogi. Det är det första av många sammarbeten med regissören och mentorn Don Siegel. Eastwood levererar ett för honom standardporträtt av en hårding som slår först och pratar sen, något som blev ett signum för honom i hans kommande personporträtt. Han är som klippt och skuren i rollen som utbölingen Coogan och kontrasterna mellan den hippa storstadens invånare och honom själv är ofta riktigt träffsäkra. Coogan är en mansgris som inte bryr sig det minsta om ordning och reda eller byråkratiska tillvägagångssätt. Kvinnorna avgudar honom, männen hatar honom. Eastwood levererar en rad skarpa repliker och den syrliga humorn är många gånger störtskön. Coogan’s Bluff är till en början en ganska stillsam historia och inte alls lika actionpackad som jag hade förväntat mig. Spänningen och rafflet dröjer till den sista halvtimmen och fram till dess glider Clintan mest runt och charmar kvinnorna och retar upp männen. Från hippiefesten (där det visas en scen ur Tarantula, i vilken Clintan spelar en tidig roll som stridspilot) och efterföljande barslagsmål är det dock fullt ös och den avslutande motorcykeljakten är en höjdare. Är man inte en älskare av Clintanfilmer är kanske Coogan’s Bluff inte ett förstahandsval men jag tycker att det är en skön rulle och ett underhållande tidsdokument från det härliga sextiotalet. Det är inte min favoritfilm med Clintan i huvudrollen men jag kommer definitivt att se den igen.

måndag 4 november 2013

Halloween II (1981)




När Dr. Loomis skjuter Michael Myers och rusar ner från övervåningen för att titta efter livstecken, är den känslokalla mördaren borta. Tillsammans med Haddonfields poliskår beger sig Loomis efter Michael för att förhindra ännu fler våldsdåd. Chockade och mörbultade Laurie förs med sirenerna ljudande till sjukhuset men Michael Myers är hack i hälarna…

”I shot him six times!”

Halloween II tar vid direkt där ettan slutade. Uppföljaren levererar ingen ny historia utan hela Halloween II är en lång och skoningslös jakt på liv och död. Att avsluta Halloween så som John Carpenter gjorde genom att lämna publiken ovetande om vad som egentligen ska hända när en förskräck Dr. Loomis inser att hans sex pistolskott inte hindrade mördaren från att resa sig upp och försvinna, är både frustrerande och spännande. I tv-världen är cliffhangers ingenting ovanligt men då får publiken vänta en vecka innan de får reda på vad som ska hända näst. Halloween II lämnade publiken väntandes i tre år. John Carpenter står även denna gång för filmens historia (tillsammans med Debra Hill) men steg ner från regissörsstolen och nöjde sig med att producera. Rykten säger å andra sidan att då Carpenter tyckte att Rick Rosenthal’s version var något tam hoppade han in och regisserade några av de mer våldsamma inslagen. Enligt en polare som läst boken John Carpenter: The Prince of Darkness, där Gilles Boulenger gör en djupgående intervju med regissören, förnekar dock Carpenter detta i intervjun. Om det är min goda vän eller imdb som har rätt lämnar jag osagt och även om det är sant eller inte är Halloween II en otroligt lyckad uppföljare.

”You don't know what death is!”

Rick Rosenthal gör ett väldigt bra jobb med att föra historien vidare. Många gånger känns det som om det är Carpenter själv som står bakom kameran och de båda filmerna är en perfekt double bill, även fast Halloween II fungerar lika bra egen hand. Precis som i de flesta uppföljare till skräckfilmer är våldet upptrappat och en obligatorisk nakenscen slängs in för att hålla publiken lite extra vaken. Halloween-serien har dock aldrig varit särskilt känd för att vara lika grafiska som sina kollegor (med undantag för Halloween III: Season of the Witch) och även fast våldsdåden Myers begår är brutala sprutar aldrig blodet hejvilt. Att förflytta historien till ett sjukhus är ett strålande beslut (till en början var det tänkt att filmen skulle utspela sig i ett höghus) och att det dessutom utspelar sig nattetid då personalen är minimal, gömställena är flera och korridorerna ligger öde gör det hela mer skrämmande. Halloween II har ett bättre driv än ettan men jag föredrar ändå originalet före uppföljaren, den är ganska svårslagen. Eftersom tvåan tar vid där ettan slutade är historien väldigt lik Halloween. Loomis lullar runt i staden letandes efter Myers under större delen av filmen medan Myers skördar offer i jakten på sin syster (oups spoiler) och Laurie gör allt för att hålla sig vid liv (utan småknattar att ta hänsyn till). Myers känns denna gång ännu mer omänsklig och ostoppbar och den iskallt nollställda skräckfilmsikonen är definitivt en av genrens allra bästa skapelser. Halloween II innehåller några riktigt snygga och effektiva sekvenser och scenen där sjuksköterskan finner doktorn med en kanyl i ögat (oups ännu en spoiler) är mästerligt utförd. Slutet är klockrent och precis som ettan fångar uppföljaren känslan av total hopplöshet för alla inblandade - Michael Myers är en mördarmaskin. Halloween II är en av de mest lyckade uppföljarna i skräckfilmshistorien och en perfekt film att avnjuta under allhelgonahelgen!