Då var det dags för den tredje filmatiseringen av Stephen
King’s debutroman Carrie. Brian De Palma regisserade Carrie två år efter att förlagan kom ut och det är inte bara en av
de bästa Stephen King filmatiseringarna utan även den första av vad som känns som
oändligt många som sedan gjordes på någon av författarens böcker.
Nittonhundranittionio kom en uppföljare som fick namnet The Rage: Carrie 2 där det var dags för en ny tös att ge tillbaka
på sina taskiga skolkamrater. 2002 kom den helt meningslösa nyinspelningen,
gjord för tv och den är så pass usel att vi struntar helt i att prata om den.
Nu är det alltså dags för ännu en version av filmen och den största frågan vi
ställer oss är väl förmodligen, behöver vi en till Carrie? Svaret är enkelt – nej. Men ta det lugnt, sitt kvar framför
datorn eller mobilskärmen och läs vidare för så himla dålig är faktiskt inte
Kimberly Peirce’s variant på historien.
”Help this little girl who's sinned in her days
and ways, if she'd made innocent the curse of blood would not be brought upon
her...”
Jag orkar inte dra handlingen en gång till. För er som är
intresserade att uppdatera er kring historien kan läsa mina båda recensioner av
filmerna där jag summerar den kort (Carrie 1976 och Carrie 2002). Detta årets Carrie är en uppdatering av de båda
andra filmerna. Den riktar sig till denna generations ungdomar som är utrustade
med smartphones och bärbara datorer, de finns med i den förra nyinspelningen
också fast här får elektroniken mer fokus. De elaka eleverna lägger till och
med ut den inledande förnedringen av Carries förvirring vid hennes första
menstruation på youtube. Apropå dagens ungdomar så hör de inte hemma på
biograferna. Det borde sättas nya, högre åldersgränser och de som inte kan veta
hut skulle inte få lov att ta del av filmer på den vita duken. Jag skulle kunna
skriva sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de snorungar som förstör
bioupplevelser genom att fingra på mobilen, äta med öppen mun och skrika och
gorma. Håll truten eller gå där ifrån, hur svårt kan det vara? Usch vad jag
stör mig på ungdomar – tänk att man har varit så ung en gång i tiden. När jag
var tonåring så var jag ju förstås medgörlig och visade hänsyn och respekt för
den äldre generationen, det skulle aldrig falla mig in att bete mig på detta
viset. Nog om detta, tillbaka till filmen.
“There are other people out there like me who
can do what I can do.”
Bortser man från dessa nymodernigheter så är Carrie samma film en gång till, igen. Många
scener från De Palmas film finns här i uppgraderad version men denna gång har
även filmskaparna tagit med lite bortsållade saker från boken också. Det unga
stjärnskottet Chloë Grace Moretz från de båda Kick Ass filmerna är bra i rollen som den plågade tonåringen Carrie
som inser att hon besitter speciella krafter - men hon är ju ingen Sissy
Spacek. Samma sak gäller Julianne Moore som spelar mamman. Hon är bra och lite
mer nedtonad i sina religiösa tokerier - men hon är ingen Piper Laurie. Carrie
känns inte heller denna gång som en ful ankunge eller en figur med ett
speciellt utseende. Moretz är söt (trots sitt tilltufsade hår och tantiga
kläder) redan innan förvandlingen under den berömda balsekvensen (som här inte
känns alls lika klaustrofobisk som den gjorde nittonhundrasjuttiosex). Regissören
Peirce har tagit sig an ämnet utanförskap tidigare i sin lysande regidebut Boys Don’t Cry och där fungerade det
alldeles utmärkt. Det är en film där vissa starka scener fortfarande sitter
inpräntade i mitt huvud trots att jag bara har sett den en gång. Det är lite
besynnerligt att hon valde att som film nummer tre i sin karriär göra en ny
variant av Carrie. Det är en helt
okej film, långt ifrån ett mästerverk och mycket sämre än Brian De Palma’s magnifika
tagning av historien som faktiskt är en av de få filmer som är bättre än
förlagan. Däremot är Carrie anno 2013 mil bättre än den pissusla elva år
gamla tv-filmen. Betyget blir godkänt även fast Carrie är en totalt poänglös
nyinspelning.