Efter att ha förlorat sin syn i en ridolycka flyttar Sarah in hos sina släktingar i ett överstort hus någonstans på den engelska landsbygden. Sarahs pojkvän Steve tar med henne för att rida och när hon kommer tillbaka inser hon snart att något fruktansvärt har hänt. Hennes släktingar har alla blivit mördade och hon står på tur…
See No Evil är en snyggt genomförd mysrysare. Filmen har en bra nerv rakt igenom och Mia Farrow är lysande i huvudrollen. Under större delen av filmen får vi bara se mördarens stövlar och hans fula silverarmband, vilket får oss tittare att känna oss lika ovetande om vad som sker som blinda Sarah. Omgivningarna är vackra som vanligt när det kommer till brittiska filmer från denna era. Koka en kopp te och sätt dig bekvämt i fåtöljen och njut av See No Evil. Gillar du detta så fortsätt med den ultimata ”blind kvinna irrar omkring” filmen, Wait Until Dark.
”I will go to the bottom of the sea and join forces with the powers of evil. I shall return and avenge his insult”
En kvinna som vi senare förstår är The South Sea Queen ligger med en massa män tills deras penisar trillar av, då ingen verkar tillfredställa henne. Hon utbrister; ”Is there any man who can satisfy me?!”. In kommer en vitklädd slemboll som ger henne en orgasm och drar ut en orm ur hennes underliv som förvandlas till en dolk. Uppenbarligen gifte de sig under samlaget och när han vägrar ge tillbaka dolken blir hon sned och lägger en förbannelse på hans barns barnbarn och lovar att hämnas om 100 år. Puff, så är hon väck.
Vi förflyttar oss 100 år fram i tiden till ett bibliotek där antropologen (det får hon oss att förstå att hon är vid ett flertal tillfällen) Tania letar efter en bok för att skriva en uppsats om The South Sea Queen. Självklart finns där en jättedammig bok om just denne, men hon blir varnad av bibliotekarien. Personen som finner hemligheten bakom The South Sea Queen lever i stor fara. Vad som står i boken kan leda till ett öde värre än vad någon kan tänka sig…det okända! Detta skiter hon fullständigt i för gör hon inte färdigt uppsatsen tar hon inte studenten, hon tror heller inte på legender för hon är…antropolog! Hon åker ut på sjön för att hitta historiens sjunkna slott och den mystiska dolken. Hon blir även här varnad av kaptenen som dessutom kallar henne för kvinna, men hon är ingen kvinna, hon är…antropolog! En storm uppstår och skeppet med kaptenen sjunker och själv vaknar hon upp fastbunden i en säng där en orm kryper upp i hennes allra heligaste. Nu är hon inte längre en antropolog, hon är The South Sea Queen aka Lady Terminator!
Naken kommer hon upp ur havet. Där hittar hon en ful nöt som dricker öl och sprutkissar samtidigt som han glorifierar sig själv och skriker ut sitt begär efter en kvinna. Så vad passar inte bättre än en spritt språngandes naken brunett vars enda vilja är att ligga med honom och hans polare? Hon knullar ihjäl dom och glider vidare för att fullfölja förbannelsen hon uttalade för 100 år sedan. Ta livet av Erica, den forne älskarens barns barnbarn som är en urusel rockstjärna. Det blir svårare än vad hon trott då Max McNeil, snuten som kan plocka bort kulor ur armen utan att blinka, gör allt i sin makt för att hålla Erica vid liv.
Det här är så jävla bra! Lady Terminator, eller Pembalasan Ratu Pantai Selatan som är dess indonesiska originaltitel, är fylld av vilda slagsmål, biljakter, explosioner och blodigt pang pang. Det är inte en lugn sekund. Filmen är uppenbart inspirerad av The Terminator då oändligt många scener och ”come with me if you want to live” är direkt kopierade därifrån. Dessutom har Lady Terminator en exakt likadan skinnjacka som Arnold hade, fast tjejmodell då förstås. Vad Lady Terminator däremot har som The Terminator inte har är några av filmhistoriens fulaste frisyrer och en obetalbar dialog som innehåller så många meningar som är helt uppåt väggen att det blir för många att citera. Är alla indonesiska filmer som denna, ska jag se varenda en.
Lady Terminator är inte bättre än The Terminator men den är fan så mycket mer underhållande. Denna film får helt enkelt inte missas!
En deformerad man hittas i öknen nära den lilla staden Desert Rock i Arizona. Det visar sig vara en kollega till en professor vid namn Gerald Deemer som bor utanför staden. Professor Deemer forskar i hur man kan få slut på hungersnöden i världen och injicerar djur med ett näringsämne som gör dem större. Det framkommer att Deemer’s kollega injicerat sig själv med näringsämnet, tillsammans med sin assistent. Assistenten dyker upp och ser ut och beter sig som The Wolf Man, sätter fyr på labbet och injicerar Deemer med samma preparat som gjort dem själva deformerade. Alla försöksdjur dör i branden utom en stor Tarantula, en spindel som växer till gigantiska proportioner och äter upp allt som kommer i dess väg.
1950-talets filmer med insekter som blir hur stora som helst är en av mina favoritgenrer. Jag var säker på att jag sett Tarantula tidigare men insåg ganska snabbt att jag blandat ihop den med en av mina favoritfilmer, Earth vs. the Spider. Tarantula är nästan lika bra. Den har en högre budget men den har ingen spindel som trashar en biograf som Earth vs. the Spider har, och det ger den ett något sämre betyg.
Tarantula har allt en monsterfilm från 50-talet ska ha. Förutom en jättestor spindel får vi repliker som holy cow! och jumping jupiter!, dessutom en klädstil som består av kavajer som är lika breda som långa och byxor som är uppdragna till armhålorna. Den obligatoriska kärlekshistorien finns också här, denna gång mellan stadens doktor Matt och studenten Stephanie som ska sommarjobba hos den döda professorn de hittade i öknen. Tarantula är en klassiker och en film man måste se om man tycker om skitstora djurfilmer som mästerverket Them!. Clint Eastwood hade här sin andra roll för regissören Jack Arnold som gav honom hans debutroll i Revenge of the Creature från samma år. Hans skådespelarinsats är nästintill obefintlig och står inte ens med i rolllistan, men han visade redan här var skåpet skulle stå genom att ta livet av spindeln och rädda staden från en säker undergång.
Bondsluskarna Tucker och Dale åker för att renovera sin nyköpta stuga ute i skogen. Samtidigt beger sig ett gäng collegestudenter ut i samma skog för att bete sig precis så som vi är vana vid att de ska bete sig. De super, knarkar och knullar, och alla vet ju att detta bara kan sluta på ett sätt. I en liksäck.
Tucker och Dale stöter på collegestudenterna vid ett flertal tillfällen, under de mest bisarra förhållanden. Sent en kväll är Tucker och Dale ute och fiskar och skrämmer slag på en tjej så att hon trillar och slår huvudet på en sten. De räddar henne och tar med henne hem till sin stuga. Efter en rad olyckor är collegestudenterna övertygade om att Tucker och Dale är galna mördare, som i sin tur tror att collegestudenterna ingår i någon form av självmordskult, då de dör en efter en på de mest skruvade sätt. Vem kunde tänka sig att en rad missförstånd kunde leda till så mycket död?
Tucker & Dale vs Evil är mycket bättre än vad jag kunde tänka mig. Den använder sig av alla skräckfilmens klichéer och gör det för en gångs skull riktigt bra. Parodier på skräckfilmer brukar, med få undantag (Shaun of the Dead och The Return of the Living Dead är de enda jag kan komma på just nu) bli riktigt dåliga. Här lyckas de förvånansvärt bra. Visst, den tappar lite mot slutet och blir något segdragen, men stundtals är den riktigt jävla rolig och Alan Tudyk och Tyler Labine är klockrena i rollerna som Tucker och Dale. Jag ser spänt fram emot regissören Eli Craig’s nästa film.
Far och son åker med bröderna Al och Ralph för att jaga rådjur ute i skogen vid gränsen till Arkansas. Storstadskillen Marty får också hänga med.
Hela resan inleds med att de gör narr av lokalbefolkningen innan de åker vidare för att slå upp läger. De stöter på två lättskrämda skogsvaktare/poliser som varnar dem för så kallade Poachers, en grupp människor som illegalt jagar djur och bor djupt inne i skogen. Poachers anses som farliga och folk har dessutom försvunnit spårlöst i skogarna.
Första kvällen fördriver de tiden med att dricka Jack Daniels, spela poker och lyssna på kass musik på bergsprängaren. Mitt i natten vaknar de av att ett mindre charmerande sällskap urinerar på dem och slå sönder framljuset på deras bil. Efter många om och men lyckas de skrämma iväg dem, men trubbelmakarna svär på att hämnas. Dagen efter ger de sig ut för att jaga och det dröjer inte länge innan de stöter på figurerna från gårdagen. De inser snart att det är just dem som de blev varnade för. Bland rövargänget finns inga mindre än Bob Dylan’s gamla trummis Mickey Jones och den smått bisarra Billy Drago från Brian de Palma’s gangsterrulle The Untouchables. Deras semester förvandlas till en mardröm där rollerna är ombytta och de blir villebrådet.
Hunter’s Blood är precis den sorten av filmtitlar som lockade mig som tonåring. Ofta var det inte särskilt bra men ibland hittade man ett guldkorn. Hunter’s Blood är ett guldkorn och den är hur bra som helst. Den levererar i alla aspekter. Den obligatoriska banjomusiken är här ersatt av någon slags ”hipp” countryrock som inte gör filmen direkt skrämmande men ack så cool. Pappan som löser alla problem genom att ta till nävarna är häftig och en perfekt karaktär i filmen. John Travolta's brorsa Joey spelar här en lipsill från storstaden som storögt tittar på alla rednecks och tycker att de är hur fascinerande som helst. Det är inte svårt att förstå varför hans karriär gick åt pipsvängen då han är en riktigt kass skådespelare. Här passar han dock in alldeles perfekt.
Jag har aldrig hört talas om Hunter’s Blood tidigare men för några dagar sedan snubblade jag över en VHS-kopia av filmen. Så här i efterhand är jag riktigt tacksam för det, då det tydligen är en riktig raritet som förstås inte finns utgiven på DVD. Även på VHS är den klurig att hitta. Är du som jag, en sucker för filmer som Deliverance, Southern Comfort, Rituals (recension HÄR) osv. och dessutom lyckas lägga vantarna på denna bortglömda pärla, är detta en film du måste se.
Martin och Lina tar bilen och åker till Sverige för att handla sprit till sina vänners bröllop. På väg tillbaka till Norge kommer de till en avspärrning och polisen informerar om att en olycka skett. Han tipsar om en annan väg de kan köra för att komma hem igen. De stannar till vid en bensinmack där en knasig figur som tar kort på Linas byst ger dem en vägbeskrivning. De kommer inte långt innan de får punktering mitt ute i skogen. Självklart har de inget reservdäck så Martin springer tillbaka till macken för att fixa ett nytt, och lämnar Lina kvar i sticket för att vakta bilen. Bensinstationen är obemannad så han krossar ett fönster och tar sig in. Larmet går och polisen de träffade tidigare kommer till platsen, liksom knasiga figuren som uppträder våldsamt. De får eskort tillbaka till sin bil och lagar däcket. Ivriga att komma hem kör de vidare. Från ingenstans dyker en kvinna upp mitt i vägen. De lyckas undvika att köra på henne och går ur bilen för att se om kvinnan är oskadd. Det är något de bittert kommer att få ångra.
Det är konstigt att norsk/svenska Snarveien inte fått mer uppmärksamhet med tanke på populariteten av den norska skräckfilmen de senaste åren. Det är faktiskt en ganska så bra film, fylld med bisarra figurer och en skön obekväm stämning. Den bjuder inte på några större överraskningar men den är underhållande och stundtals riktigt spännande. Dess korta speltid på 70 minuter är dessutom till filmens fördel då det aldrig hinner bli tråkigt eller utdraget.
Snarveien är påtagligt inspirerad av The Texas Chainsaw Massacre och andra snarlika filmer. Den är självklart inte ens i närheten lika bra men då jag är svag för norsk skräckfilm tycker jag nog den är bättre än vad den i själva verket är. Snarveien är varken originell eller nyskapande men det är en The Texas Chainsaw Massacre för Big Brother generationen.
Fyra tjejer, som vi inte vet någonting om eller vart de är på väg, snurrar runt ute på landsbygden i Argentina. De kommer inte långt innan de ser en kvinna liggandes i ett dike. När de stannar för att se om hon är okej blir de beskjutna av några män. Skrämda beger de sig till närmsta by vid namn Trinidad för att anmäla olyckan till polisen. De inser snart att självaste polischefen är inblandad i olyckan och beger sig så fort de kan därifrån. Bilen hinner inte rulla många meter innan de blir avmejade från vägen och insläpade i skogen. Där börjar den verkliga terrorn. Polischefen och hans mindre begåvade polare våldtar och misshandlar de stackars tjejerna i en lång och utdragen scen. Snabbt förstår de att de inte kommer lämna Trinidad med livet i behåll och en kamp för överlevnad börjar.
No Moriré Sola, även känd under namnet I’ll Never Die Alone är Argentinas svar på den ökända rape/revenge genren. Det är en ganska våldsam film som tvingar åskådaren att bevittna det fruktansvärda utan att titta bort. Redan i förtexterna tillkännager filmskaparna sin inspiration från filmer som Jungfrukällan, The Last House on the Left, I Spit on Your Grave, Thriller - En Grym Film etc. så vi vet precis vad vi har att vänta oss. No Moriré Sola känns som den kunde vara inspelad under samma tidsperiod som de ovannämnda om man bortser från en mobiltelefon. Filmen är skitig, fylld av oskärpa och inspelad på en minimal budget. Den innehåller i stort sett ingen dialog och är ytterst sparsam på musik vilket i sin tur gör filmen väldigt slagkraftig. Vad som däremot är ett minus är att vi inte får lära känna karaktärerna alls. Vi vet knappt vilka tjejerna är, var de kommer ifrån eller om de överhuvudtaget tycker om varandra. Detta är till både filmens för- och nackdel. Det kan hända vem som helst, när som helst och jag tror att det är just det som gör filmen bättre än de flesta som gjorts inom genren de senaste 20 åren.
No Moriré Sola är ett slag i ansiktet, varken mer eller mindre.
Bowlande idioter börjar bråka under ett spel. Lisa (som tycker det är hur kul som helst att bowla utan underkläder) tröttnar och släpper ett bowlingklot på irritationsobjektet Steve's fot. Slagsmål uppstår och de blir utslängda från bowlinghallen. Lisa glömmer sin väska och smyger in för att hämta den. Där stöter hon på Steve och hans polare som våldtar henne en efter en till dålig 80-tals musik.
Dagen efter kommer de alla tillbaka till bowlinghallen som om ingenting har hänt. Vad de däremot inte vet är att de inte är ensamma. En mördare med en bowlingväska som huvudbonad och käglor som vapen gör livet surt för dem. Allt eftersom personer börjar försvinna en efter en börjar mystiska dödskallesymboler dyka upp på poängtavlan bredvid namnet BBK. Vem är denne mystiska BBK och var tar alla bowlingspelare vägen?
Gutterballs är en hyllning till slasherfilmen från 80-talet och måste vara den första som utspelar sig helt och hållet i en bowlinghall. Det kunde blivit riktigt bra. Det här är dock smörja. Skådespeleriet är på porrfilmsnivå och den ena karaktären är störigare än den andra. Enda anledningen till att jag satt kvar och tittade var att jag önskade livet ur dom på så brutala sätt som möjligt. Med undantag för 69an mordet är resten av morden oinspirerade och tråkiga.
Gutterballs försöker vara så over the top som möjligt genom att visa könsorgan och brutala mord, men misslyckas totalt. Jag trodde aldrig att svordomar skulle irritera mig i en film. Här är det dock det enda dialogen består av och det blir bara patetiskt och töntigt.
Ryan Nicholson har vuxit till något av en kultfilmsregissör i vissa kretsar och denna film är en av anledningarna. Jag förstår det inte för han besitter inte kunskapen att skapa bra film, inte ens en simpel slasherfilm. Jag gillar dålig film men det här är ren jävla skit!
Deepstar Six är en ubåt där besättningens jobb är att stabilisera missilplattformer under vatten. När de spränger en underjordisk grotta väcker de ett okänt väsen, ett monster som en efter en tar livet av besättningen.
Efter succén med John Cameron’s undervattensfilm The Abyss följde en rad filmer i samma anda. 1989 släpptes två stycken till. Leviathan var den ena, den andra var Deepstar Six.
Regissören bakom Deepstar Six är Sean S. Cunningham, mannen bakom slaherfavoriten Friday the 13th. Riktigt lika bra lyckas han inte här. Det dröjer en timme innan monstret uppenbarar sig och sen ser man knappt röken av gummiklumpen.
Det är inte en dålig film men den är heller inte särskilt bra. Det händer alldeles för lite och slutscenen är en direkt kopia av slutet i Leviathan eller vise versa. Det spelar ingen roll för Leviathan är i mina ögon en bättre film. Om ni inte är som jag, helt insnöade i denna typ av film räcker det att se trailern för den summerar Deepstar Six ganska bra.
Något jag finner ganska märkligt är att i nästan alla filmer som utspelar sig i trånga utrymmen, långt ifrån civilisationen är att karaktärerna nästan alltid är supersugna på McDonald’s. Här önskar sig flera i besättningen det mer än någonting annat. Själv kan jag komma på 1000-tals saker jag hellre skulle önska mig om jag inte sett solen på år och dagar. I och för sig har jag inte varit under vatten mer än i någon minut så vad vet jag.
Det har gjorts på tok för lite filmer i denna genre och jag tar mer än gärna emot tips om det motförmodan är någon jag missat. Hur dåliga filmerna än visar sig vara, dras jag till dom likt malen dras till ljus. Jag måste de dem.
Django inleds med att just Django kommer släpandes med en kista någonstans ute i öknen nära gränsen till Mexico. Han kommer till en liten stad som terroriseras av rebeller ledda av Major Jackson och ett mexikanskt rövargäng med General Hugo i spetsen. I sann A Fistful of Dollars anda eller Yojimbo om man så önskar, spelar Django ut de båda gängen mot varandra och passar på att ta hämnd för mordet på sin fru och dessutom bli rik på kuppen.
Django är en intensiv spaghetti western som inte sparar på krutet. Det skjuts hej vilt och antalet kroppar som Django lämnar efter sig är smått imponerande. Det enda som egentligen går att klaga på är den fruktansvärda dubbningen där alla röster låter likadant. Det känns som de använt en röst till amerikanarna, en till mexikanarna och en till de kvinnliga karaktärerna och i längden blir det lite smått irriterande. Att heller inte Ennio Morricone står för musiken är ett stort minus då det istället låter som soundtracket från valfritt matinéäventyr. Det borde vara en stående regel hos spaghetti western genren att Morricone ska stå för musiken. Titelmelodin däremot är förbannat bra där en Elvis imitatör sjunger om vår hjälte Django.
Enligt mig är världens bästa westernfilm Once Upon a Time in the West, tätt följd av Sergio Leone's dollartrilogi. Franco Nero är inte heller någon Clint Eastwood utan ser mer ut som en snäll variant av denne som pratar på tok för mycket. Men Django är helt klart en film du ska kolla upp om du gillar ovanstående titlar. På svenska släppet av filmen står det att ”döden följer hans spår” och det slår huvudet på spiken. Det är i och för sig det enda som stämmer på det svenska släppet, texten på baksidan har inte ett rätt vad gäller handlingen. Frågan är om de överhuvudtaget ens sett Django. Jag har däremot sett filmen och jag gillar den.
Den sömniga hålan Fly Creek i Georgia drabbas av en kraftig storm som gör staden strömlös. Strömmen går istället rakt ner i marken och gör miljontals av skrikande maskar vansinniga. De kryper upp till markens yta och käkar upp den lilla stadens invånare en efter en.
Tönten Mick åker från storstaden till Fly Creek för att hälsa på sin sympatiska flickvän Geri. Efter att Mick fått en mask i sin dryck på kaféet blir han genast illa omtyckt av lokalbefolkningen som tror han driver med dem. Geri däremot tycker jättemycket om Mick och de åker tillsammans till stadens antikhandlare. När de kommer dit är han spårlöst försvunnen och kvar finns bara ett skelett. Då börjar de ana ugglor i mossen och kontaktar polisen (det finns bara en i Fly Creek). Han är dock mer intresserad av att ragga upp kvinnor och tycker att Mick är en odåga som borde bege sig från staden. Självklart lyder han inte sheriffens råd utan irrar mest omkring utan att tillföra något vettigt. När solen går ner lockas maskarna ut ur sina gömmor och de är hungrigare än någonsin.
Squirm är en ganska medioker ”naturen slår tillbaka” film och första timmen är riktigt seg. Efter det börjar den ta fart och slår rekord i att visa så många maskar som möjligt på ett och samma ställe.
Den är dock inte helt värdelös. Fisketuren som slutar med att en kille får maskar inträngda i ansiktet är riktigt effektiv. Däremot är karaktärerna rakt igenom osympatiska med undantag för Geri. Hennes syrra är ful som stryk och hennes pojkvän kan vara en av de mest irriterande ”hjältar” som varit med i en film.
Fartyg försvinner spårlöst utanför Tokyos kust. Enda förklaringen tycks vara vulkanutbrott eller flytande minor (det vet vi ju förstås att det inte är men jag kör på i alla fall). Fiskare blir plötsligt utan fångst i näten. Enligt gamla sägner är orsaken ett monster som lever i havet och äter upp mänskligheten för att överleva. Förr i tiden offrades flickor till monstret för att undvika att resten av befolkningen skulle bli uppätna. 1954 var dock inte detta ett särskilt aktuellt alternativ så en exorcism-ritual utförs istället. Den går ju självklart åt helvete och istället bryter ett fruktansvärt oväder ut. När lokalbefolkning säger att de sett ett stort odjur ger sig professor Kyohoi ut på en expedition för att samla bevis. Gissa vad han finner? Ingen mindre än den 50 meter höga och 2 miljoner gamla dinosaurien Gojira (eller Godzilla som de flesta kallar honom). Gojira är resultatet av det ovarsamma användandet av atomvapen då det är just den radioaktiva strålningen som gjort honom till den han är.
Efter flera misslyckade försök att ta livet av Gojira kommer han till Tokyo och han är fly förbannad. Japanernas enda räddning ligger i händerna hos forskaren doktor Serizawa som forskat fram syreförstöraren, en manick som får allt syre att försvinna ur vattnet och gör att organismerna dör av syrebrist. Den kommer dock inte helt utan risker, används den fel kan den utrota hela mänskligheten.
Gojira var inte alls vad jag hade tänkt mig. Det är en väldigt bra monsterfilm, förmodligen den bästa som gjorts. Den har dessutom något viktigt att framföra. Den berättar en spännande historia med allvarliga undertoner. Det överhängande atombombshotet och rädslan över att leva i ovisshet. Den invävda kärlekshistorien mellan Ogata och Emiko tillför dessutom ytterligare ett djup till berättelsen. Det svartvita fotot gör filmen otroligt snygg och Gojira själv ser fruktansvärt bra ut med tanke på att den gjordes 1954. Skådespeleriet är också förvånansvärt bra och musiken är fantastiskt stämningsfull. Låt inte tidens gång skrämma er utan se Gojira om ni nu inte gjort det än, för det är ett mästerverk!
John förlorar sin hustru och dotter i en bilolycka. I hopp om att komma bort från sorgen flyttar han in i ett överstort gammalt hus i Seattle. Han undervisar avancerad formlära på universitetet och tiden han får över går till att komponera musik.
Klockan sex varje morgon vaknar han av konstiga ljud som en halvminut senare avtar. Det avfärdas dock och enda förklaringen som ges är att rören i huset är gamla. När det hela trappas upp och han ser visioner av en drunknad pojke och hör fotsteg från övervåningen börjar han bli orolig.
En gammal dam säger till honom att huset inte är lämpat att bo i, det vill inte ha människor. Efter ytterligare oljud från övervåningen, hittar han ett dolt vindsrum med ett skrivblock daterat till 1909 och en speldosa som visar sig spela exakt samma melodi som han själv börjat komponera.
John börjar gräva i husets historia och upptäcker att en doktor med familj tidigare bott där och likt sin egen dotter hade deras också förolyckats i en liknande tragedi. Han blir övertygad om att den döda dottern vill kommunicera med honom och anlitar ett medium. Under en seans blir de kontaktade av en osalig ande vid namn Joseph som dränkts av sin far, samma far som förlorade sin dotter 1909.
The Changeling är en riktigt bra mysrysare med en otäck stämning filmen igenom. Den har allt en klassisk spökfilm ska ha, åskväder, otäck pianomusik och ett knarrande hus. Filmen använder sig av (till sin fördel) små medel för att skrämmas och aldrig har en boll och en rullstol varit så skräckinjagande. George C. Scott är som klippt och skuren i rollen som kompositören John Russell och regissören Peter Medak gör ett mycket kompetent jobb med en bra historia. De många kameraåkningarna gör mig påmind om den ultimata spökfilmen The Haunting, Robert Wise’s mästerverk från 1963. Lika bra som The Haunting är inte The Changeling men den kvalar lätt in som en av de bästa spökfilmer som gjorts.
Poppa popcorn, fyll glaset med läskeblask och njut av den kusliga atmosfären i The Changeling. Jag rekommenderar den varmt!